Så här skall det väl inte se ut, del II

Härförleden skrev jag ett inlägg om en kastkniv från Spyderco som mådde mindre bra. Eller rättare sagt, den var död. Det var väl inte den bästa reklamen för märket kan vi väl säga eftersom jag förvisso haft kniven sedan modellen var ny men inte börjat använda den förrän nyligen. Så snart jag började kasta med den gick kniven helt sonika av. 

Efter att ha tittat närmare på brottytorna kan jag konstatera att de inte ser vidare bra ut. Konsistensen är lite som grov asfalt och det finns en  mörkare fläck i brottområdet. Så mycket vet jag om stål att det inte är ett gott tecken. 

En mindre lyckad "mod", att minska längden på kniven

Utan att vara expert kan man se att brottytorna har vissa färgskiftningar

Men egentligen är väl det första stora problemet med Spyderthrower att de är felkonstruerade. Med det avser jag inte designen då det är en klassiker från Moeller som vet vad han pysslar med då han själv är både knivmakare och knivkastare. Han är mannen bakom den ursprungliga Venom-modellen som den här kniven baseras på. Jag kan tillägga att Spyderco-knivarna är utmärkt balanserade och kvicka när det kommer till rotationskastning och därmed lätta att kasta prick med. Så där återfinns inte felet. 

Ett litet misstag är det förvisso att välja att göra hål i kastknivar. Förr eller senare riskerar det att hända något med dem då hål utgör en försvagning av konstruktionen per definition och det inte finns några andra knivar som används lika hårt som kastknivar som det tränas med möjligen undantaget yrkesknivar. 

Det främsta felet återfinns i att Spyderco förlagt produktionen till Kina istället för Taiwan eller USA och att de snålat på materialet. Av någon för mig helt outgrundlig anledning valde de att använda 8Cr13MoV som stål i sina kastknivar. Utifrån mina kunskaper och erfarenheter är det ett mycket märkligt val. Det är inte så att andra kastknivar, läs custom eller exklusiva produktionsknivar, är gjorda i dyrare material för det är de inte. Men i princip alla är gjorda i fjäderstål eller kolstål av något slag och inte ett i sammanhanget skört knivstål främst framtaget till fällknivar. Det finns en anledning till det!

Ersättaren med sina kompanjoner, nu är det tre Spyder Throwers igen

Det är tur i oturen att Spyderco har en utmärkt kundservice och står för sina produkter vare sig de är bra eller mindre lyckade. I det här fallet innebar det att jag fick en ny kniv även om det tog lite tid. 

Under tiden har jag emellertid tränat vidare med de två jag hade kvar. De är faktiskt väldigt sympatiska till rotationskastning. Men i princip varje gång de slår i varandra eller någon annan kniv träffar dem så blir det ett jack eller så ryker en flisa. Efter ett mycket kort tag ser de därför för jäkliga ut. Mina saknar både spetsar och stora bitar av eggar och har jack i handtagen. 

Är man inte så lyckligt lottad att man har möjlighet att ha flera tavlor att kasta mot och därmed enbart kastar en kniv i taget lär de fortsätta träffa varandra. Ett fenomen som dessutom blir värre med tiden så länge man kastar instinktivt av den enkla anledningen att grupperingarna blir bättre och bättre. Enda sättet att undvika det är att medvetet kasta mot kanterna på tavlan. 

Det negativa det spröda stålet för med sig förutom att utseendet blir lidande är att det är svårt att hålla knivarna i bladet eftersom man riskerar att skära upp händerna på jacken som uppstår hela tiden. Ett måste vid distanser som 4 och 6 m vid rotationskastning. 

Men Spyderco-knivarna kommer med ett sympatiskt och välsytt fodral så de är roliga att dra och kasta direkt från slidan. 

/ J - roterar knivar

Så här skall det väl inte se ut?

Det var sannerligen inte meningen att min första text om knivkastning här på bloggen skulle handla om ett garantiärende. Men så kan det slumpa sig. Egentligen hade jag tänkt börja från början med ett kapitel om hur det kom sig att jag började kasta kniv en gång i urtiden. Fortsättningen  var tänkt att ägnas åt teknik, både kastteknik och åt själva knivarna. Det finns mycket att säga om de områdena nämligen. 

Men nu börjar vi istället bakifrån, från gårdagen. Det ligger något i uttrycket "övning ger färdighet", därför övas det tämligen flitigt för tillfället. Det enda goda en pandemi för med sig. Det har blivit någon eller till med några timmar per dag under helgen och de gångna veckorna. På det följer att de gamla kunskaperna vaknar till liv och till och med förbättras. Den som kastat lite vet att en av de saker som händer är att precisionen ökar och därmed även risken att man gör en "Robin Hood", det vill säga sätter en av knivarna i de andra. Faktum är att det händer tämligen ofta!

Därav följer att man får gå över sina knivar med en fil och lite sandpapper efter sejourerna. Det för att få bort elaka jack och grader som annars kan skära upp fingrarna när man kastar med halv rotation och håller kniven i bladet. 

Spyderco Spyder Throwers Large

Tyvärr sliter det rätt hårt på knivarna och med tiden får man skaffa nya. Av bland annat den här orsaken och att det faktiskt händer, särskilt när man är ny, att man missar att sätta kniven i målet, hålls stålet i kastknivar mycket mjukt. Inte så mjukt att det böjer sig men ändå. Av samma skäl håller man sig borta från allt vad som brukar kallas "superstål" heter. Är det några knivar som utsätts för vad som i "EDC-kretsar" kallas "hard use" så är det kastknivar. Misshandel är nog snarare ett mer adekvat uttryck. Därför är diverse former av fjäderstål eller kolstål att föredra. 

Nu valde tyvärr inte Spyderco den lösningen. De valde istället ett rostfritt stål, vilket är ett litet misstag menar jag. Förvisso rätt härdat, det vill säga mjukt i det här fallet men ändå fel. 

Den här kniven har blivit utsatt för en eller ett par "Robin Hood". Jacken i bladet är ärr efter sådana träffar och även den lilla flisa som gått i handtaget är
 resultatet av lite knivmisshandel

Modellen jag använder mig av är Spyder Thrower Large. Det är en tolkning av en mycket känd kastknivsmodell kallad "Viper" designad av kanadensaren Harald Moeller. Den här versionen är gjord i direkt samarbete med honom för övrigt. 

Förstoras bilden upp syns en linje man inte vill se i en kastkniv

Och så här ser den ut från andra sidan, tyvärr är det inget hårstrå som syns

Mitt i gårdagens träningspass slutade en av tre knivar säga "tjiiiiiiing" med sitt typiska ringande ljud när jag åstadkom en rikoschett. Istället lät den som en kråka med halsfluss. Inte bra alls. Många års erfarenhet talade tyvärr om för mig vad det berodde på. Vid en första okulärbesiktning fanns inget att hitta. Kastningen fortsatte och eftersom jag nu kommit in i andra andningen missades det inte särskilt mycket och dessutom var det ju bara en av tre som var problemet. Men efter ett tag händet det igen. Sedan en gång till. 

Vid närmare granskande hittades en hårfin spricka i handtagsdelen. Tydligen hade jag satt en perfekt träff från en av de andra knivarna i ett av hålen som finns borrade där. Kraften hade spräckt det nästan sex millimeter tjocka stålet. Det är rejäla krafter vi talar om. 

Goda råd är dyra. Särskilt som det här inte är några billiga kastknivar, ja för mig då. Inte de dyraste heller då de vare sig är customknivar eller proffsknivar men inte heller några billiga leksaker från Aliexpress. De kostar runt 1300 kr för ett set om tre. 

Så nu återstår att se om Spyderco lever upp till sitt goda rykte för bra kundservice. Jag har kontaktat dem mail-ledes för att se vad de säger. I första vändan skulle jag vilja slippa skicka knivarna till USA för bedömning då det är rätt dyrt att skicka mer än ett kilo knivar över Atlanten. 

Frågan är om de anser att knivarna är misshandlade på något vis. Det är en delikat fråga eftersom det utan tvekan varit fallet om det handlat om något annat än kastknivar. Men nu är det just det jag ägnat mig åt. I det här fallet tror jag att det är materialvalet som är boven snarare än något annat. 

Jag håller er underrättade om fortsättningen i ärendet. 

/ J - tränar kastarmen