Dagens bild nr 234 Föreställ dig

Den här kniven är intressant. Modellen kallas lite fyndigt för "Wharning" och är designad av Dirk Pinkerton. Någon på ett Spydercoforum kallade den för "Clonin" då de tyckte att den är för lik Spydercos modell Yojimbo. 

Men sanningen är att det är en gammal modell som Pinkerton först designade till sig själv. Tydligen har han små händer och valde därför att utgå från handtaget. Sedan blev bladet vad det blev. Det började med ett klyvarblad men sen såg han en Seax, blev inspirerad och bestämde sig för att dra bladet mer åt det hållet. Senare sågs modellen av Meyerco och resten är historia som det brukar heta. 

"Imagine that"

Anledningen till att jag döpte bilden till vad jag gjorde är däremot lite sorgligare. Det är nämligen en riktigt häftig kniv på ett plan. Det där enkla handtaget är riktigt bekvämt och bladet har ett tämligen grymt utseende. Sammantaget ser kniven bra ut och är därtill användbar!

Men så var det precisionen i tillverkningen. Meyerco är inte kända för att göra de mest högkvalitativa skapelserna i universum och det gäller dessvärre den här kniven med. Den är kvick som tusan då man fuskat med assisterad öppning men den fungerar väl. G10-materialet har man inte heller snålat på då det är av god kvalitet och riktigt strävt. Knivstålet är AUS8. Materialen är således godkända de också.

Bladfinishen däremot ser precis så billig ut som kniven var men värst är låset, en liner lock. I det här utförandet låser det förvisso men så vandrar också lås-armen hela vägen till motsatt sida. Mycket mindre bra kan man säga om det. 

Därför undrar jag hur den här modellen kunde ha varit om den tillverkats av någon som lade ned en smula omsorg på sina knivar. 

/ J - undrar vad som kunde ha varit

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knivrecension Al Mar 3" S.E.R.E 2020

-  modellen som krympte och bytte roll

Några av er kanske känner till Al Mars modell S.E.R.E. 2020 eller till och med har läst min recension av densamma? De som är familjära med den bastanta pjäsen har nog inga problem att se släktskapet med dagens recensionsobjekt. Det handlar nämligen om småsyskon till den kniven. De går under beteckningen 3" S.E.R.E 2020 O.D Green respektive S.E.R.E 2020 G. Ja, dagens recension är "två för en" eftersom de ligger så nära varandra.

En fråga infinner sig förstås omedelbart och det är vari skillnaderna mellan de olika versionerna består? Utan att gå händelserna allt för mycket kan jag avslöja att det handlar om de ingående materialen. I övrigt är de precis så lika som de ser ut att vara.

En annan och kanske mer intressant fråga som jag skall försöka besvara är vad som händer med modellen när man krympt formatet? Ibland fungerar det experimentet, ibland inte. I knivvärlden finns gott om exempel på båda utfallen.

Al Mar 3.0" S.E.R.E 2020 OD Green/G

Nu bör det påpekas att det här med att erbjuda olika storlekar av samma modell inte är ett nytt grepp från Al Mars sida. De hade redan från början eller strax därefter haft en mindre modell av sin ursprunglinga S.E.R.E-Folder i katalogen. Det ger nästan fyrtio års erfarenhet på området. Tidigare hade de prefixet "Mini" och det händer alltsom oftast att jag kommer på mig själv med att kalla de här knivarna det också. Det är liksom enklare att säga.

Men frågan var som sagt om de bara är "mini" eller om mer följer med på köpet när man kortar ned dem. På ytan handlar det bara om att minska bladet från 3.6" till 3" och handtaget i motsvarande grad. Det är det förvandlingsnumret jag ämnar diskutera här.

Två för en - två versioner, en recension

Twitterversion: 3.0, S.E.R.E.-modellen för EDC-bruk

Blad

Bladformen på de här knivarna är exakt densamma som på storebror. Det innebär en tämligen aggressiv spear point som påminner om en dolk i profil. Den är dock bara slipad på en sida men har en tämligen väl tilltagen falskegg/swedge mot spetsen till. Al Mar kallar formen för "Talon" vilket kan vara lite förvirrande då det i bladtypologi vanligen avser blad som ser ut som just talons, det vill säga klor. Det innebär en nedåtpekande spets och en egg som är konkav vilket inte är fallet här som synes. 

Det är fortfarande starka blad det handlar om även om godstjockleken tunnats ut. De här bladen mäter 3 mm över nacken istället för de fyra millimeter som är aktuellt på den större modellen. Bladen är som namnet skvallrar om 3" långa vilket blir 76 mm i "riktiga" mått. Höjden är 22 mm. Finishen är densamma i det här fallet och det är en halvblank satin. Sedan finns även de här knivarna med svärtade blad för den som föredrar det. 

Al Mars distinkta "Talon"-blad bjuder på en spear point med tydlig falskegg

Därefter är det dags att ge sig in på området som skänker de olika knivarna egen identitet. Materialet i bladen är en av de saker som skiljer versionerna åt. En så länge är de "färgkodade" på så vis att de med svarta handtag har D2-stål i bladen. Härdningen uppges till 58-60HRC i det fallet. Den gröna har ett enklare stål i det rostfria 8Cr13MoV. Hårdheten där är 56HRC vilket är väsentligt mjukare.

Fördelen med den gröna versionen är förstås att det är rostfritt även om jag inte för det mesta är särskilt imponerad av korrosionströgheten hos just det här "siffer"-stålet. 8Cr13MoV brukar få fläckar om de är blöta för länge oavsett vad som står i beskrivningen. Sen är de vanligen lätta att slipa och tar faktiskt en rätt bra egg med god skärpa. Det gäller även Al Mars knivar. Problemet är uthålligheten. Den här klarar inte många meter kartong innan den behöver ett par drag på strigel igen.

Modellbeteckning och ursprungsland hittas på låssidan. Den här versionen har 8Cr13MoV-stål

D2-versionen är bättre på den punkten. Ett tuffare stål som dessutom är härdat till högre hårdhet. Det visade sig stämma i verkligheten också. Åtminstone så länge man håller sig till kartong som medie. Det håller skärpan väsentligt längre. Det blev inte minst tydligt då vi under testperioden köpte en ny soffa som anlände i ett flertal monsterstora kartonger som på intet vis passade i vår lilla bil på väg till återvinningen och därför behövde processas på något vis.

Det här exemplaret råkar vara sågtandat vilken är en konfiguration jag vanligen inte uppskattar alls. Jag är inte särskilt förtjust i det här heller. Jag ser inte poängen  med den typen av kombinationseggar. Rent teoretiskt skall det vara bättre för att kapa rep och tamp till exempel. I praktiken är den fördelen försumbar om det nu inte råkar handla om blöta tampar till sjöss och i så fall vill jag ha hela bladet sågtandat. I gengäld fastnar tänderna i allt vad tyg och tejp heter och inte är de bra för att skära i trä heller. För att inte tala om att de är krångligare än släta eggar att både bryna och slipa. 

Den här versionen med D2-stål är utrustad med delvis sågtandat blad. 
Ett påfund jag aldrig varit någon anhängare av



Bilden luras lite då det mesta av kartongen skars med den gröna kniven.
Sågtänderna är i vägen på D2-kniven och man tvingas skära med främre delen av bladet

När man använder knivarna blir en av nackdelarna med att krympa den här typen av kniv tydlig. Originalmodellen av S.E.R.E.-fällkniven skapades för ett mycket tydligt användningsområde, att agera back-up i de fall soldater blivit av med sina fastbladade knivar i överlevnadsituationer av olika slag. Därmed låg fokus mycket på hållbarhet och det märks även på de här knivarna. Inte minst på hur bladet är slipat. En låg, flat, sabelslipning. Det ger som synes på bilderna en tämligen tilltagen primäregg för att få till en vass kniv. Det medför även att det är mycket stål bakom eggen och att bladet är rätt tjockt.

Den här typen av blad premierar styrka framför att vara tunna och skära bra. En något oväntad samt positiv bi-effekt av det är att framförallt storebror men även de här mindre versionerna skär riktigt bra i trä, både torrt virke och färska grenar.

Spetsen är precis så excellent som den ser ut. Den är både vass och stark på samma gång. Penetrerande skär eller att borra hål är något det här bladet klarar av med glans. 

Handtag

Skillnad nummer två mellan de här knivarna återfinns i handtagen. Eller kanske både skillnad två och tre då färgen uppenbarligen inte är densamma. Än så länge är det färgkodning som gäller. Förutom att knivarna med svart handtag har bättre stål har de även bättre material i handtagen än versionerna som är färgade OD Green eller Coyote som den beiga kallas. 

Formen är hämtad rakt av från storebror

Konstruktionen är identisk de olika storlekarna och utförandena emellan. Det innebär en mycket stabil stålram, i det här fallet mäter den en och en halv millimeter. Ramen är inte heller lättad vilket teoretiskt borde göra den starkare. Materialet är 420-stål.

Ramen är skruvad och har förutom en distans i ryggen även en liten back spacer. I den är även clipet fäst. En fördel som den nästan helt öppna ryggen ger i kombination med en helt slät insida är att kniven är lätt att hålla ren. Fjädern till bladet är gömd inuti en av sidorna så där kan ingen smuts komma in. 

En massiv stålram står för styrkan. Utanpå den sidor av G10 
alternativt FRN (grön)

Skollorna har samma form och utseende men är som sagts tidigare gjorda i två olika material. FRN  eller fiberförstärkt nylon för den gröna och G10 för den svarta modellen. Skillnaden är inte enorm måste medges. Som jag sagt vid olika tillfällen, FRN är ett mycket bra handtagsmaterial men det känns inte särskilt exklusivt. G10 är däremot aningen bättre på några punkter. Det ena är en viss skillnad i friktion. FRN måste förses med textur för att ge bra fäste annars kan det upplevas som halt. I sina lättviktsserier använder sig Al Mar sig av sitt Dragon Hyde-mönster. Här förlitar man sig på handtagets form och till en mindre kniv som den här tycker jag att det räcker. I det större formatet vill jag ha mer grepp då den kniven lockar till tuffare användning.

G10 är strävare av naturen även om den versionen inte är lika sandpapperssträv som det kan vara. En annan fördel med det materialet är att det är stöttåligare än FRN. Så tappar du din kniv eller repar handtaget så klarar G10 sådan nötning bättre. Det är även något tyngre även om det i princip blir försumbart på en sån här liten kniv. Dessutom är det något styvare.

Det här med att krympa handtag är inte helt enkelt. Tricket fungerar nästan i det här fallet

Generellt är S.E.R.E 3.0" bekväm att hålla i men storleken begränsar åtminstone mig något. Hammargrepp fungerar dugligt men är inte perfekt i min hand. Det är här det krympta formatet  spelar in. Det är ett rätt kraftigt format handtag med både fingerskydd, ramp och "näbb" baktill som är grunden för alla S.E.R.E.-modellerna. Det ger ett extremt stabilt grepp i original men gör att min hand blir något hopklämd på grund av näbben baktill på de här mindre knivarna. Samma sak med ett sabelgrepp med tummen mot rampen. Då hamnar lillfingret över kanten på undersidan av handtaget och baksidan av detsamma inne i handen. Även det fungerar men är inte idealt.

Mer naturligt känns i så fall att lägga tummen mot ovansidan på bladet för att pressa nedåt när så behövs. 

Öppning och lås

Öppningen av den här kniven sker med en flipperfena och det är det enda tillgängliga sättet. Den är formgiven på samma vis som sin större förlaga men är faktiskt mer effektiv. Egentligen är det väl inte fenan som är bättre utan det faktum att det är mer fart på den assisterade öppningen. Fjädern i handtaget skall inte accelerera lika mycket massa helt enkelt vilket ger en snabbare öppning.

Assisterade knivars vara eller icke vara diskuteras flitigt. I alla fall på knivforum. Folk i gemen tycks gilla dem medan många kniventusiaster inte gör det. Jag förhåller mig tämligen neutral till fenomenet. Men i det här fallet är det nog mer eller mindre en nödvändighet. Som jag sade i tidigare recension är flipperfenan på den här modellen en modern eftergift till en klassisk handtagsprofil. Det gör att om fenan skall sticka upp tillräckligt mycket över den ramp som handtagets främre del utgör måste den antingen vara mycket lång eller placeras längre bak som i det här fallet. Det ger inte optimal geometri för snabb öppning och tarvar därför hjälp.

Flipperfenan fungerar men kunde precis som på storebror förbättrats genom att rundas bättre och istället förses med räfflor för att förhindra att man glider av med fingret. 

Flipperfenan är en smula kantig men ger fart åt bladet särskilt som kniven är assisterad

Mini S.E.R.E., förlåt 3.0" S.E.R.E 2020 har ett mycket stabilt lås. I relation till storleken på kniv är låset på den här kniven grovt. Det förstärks av att hela låsarmens bredd tar mot bladbasen och att själva låsarmen inte har någon försänkning eller hål för att fjädra bättre. Det ger ett starkt lås som sköter sin uppgift med glans. Inget glapp i sidled och inget spel i höjdled heller. Även om kniven provoceras med tryck från fel håll (spine whack) så glider inte låsarmen utan behåller sitt läge. 

Ett för storleken på kniv mycket robust lås

Däremot är inte låset lika fröjdefullt att släppa. Låsarmen är stark och bjuder därför en del motstånd. Därtill får adderas att den inte sticker ut på något vis eller att sidorna är försänkta. Den är därför svårare att komma åt och kräver att man pillar in en tumme i ramen och pressar med mjukdelarna. Det känns efter ett par gånger. Särskilt som kanten är rätt skarp.

Fördelen med en sådan design av en liner lock är att risken att det släpper vid vridande rörelser är försumbar. 

Att bära

De här knivarna är mycket sympatiska att bära. Ja sånär som på en utstickande kantig flipperfena då. Men alla som känner mig vid det här laget vet att det inte är min absoluta favoritmetod för öppning av fällknivar av bland annat det skälet. Men i övrigt bjuder de här knivarna på mått som inte är avskräckande. Det innebär en längd på 10,2 cm och en höjd på 2,2-3,1 cm. Bredden är relativt tilltagen för en så här liten kniv med sina 14 mm. 

Al Mar har åstadkommit ett mycket bra clip som dock tappar färgen relativt lätt

Knivarna väger in på 114 respektive 121 gram vilket som totalvikt inte är alltför illa samtidigt som det är rätt mycket för en kniv som bara erbjuder ett tretumsblad. Det är den svarta G10 versionen som är några gram tyngre beroende på det mer kompakta materialet i sidorna.

Texturen på materialen i handtagen kombinerat med ett funktionellt clip gör kniven lätt att både dra och stoppa undan. För att åstadkomma ett bra clip måste ett antal kriterier vara uppfyllda. Det första är att utrymmet under clipet är adekvat för olika tjocklek på tyg. Nummer två är att läppen eller rampen är stor nog för att kunna föras över kanten på en ficka. Tre är att spetsen på clipet inte pekar utåt. På de här tre punkterna får det här clipet med beröm godkänt.

När kniven bärs i en ficka sticker inget av kniven upp

På det fjärde kriteriet får knivarna godkänt men bara i kombination med de relativt släta materialen. Det handlar om spänsten i clipen. I det här fallet på gränsen till för hårt men här fungerar det och inte bara fungerar utan är faktiskt utmärkt. Du lär inte tappa din kniv i första taget. En sak som även bidrar till det är förstås att det här är deep ride-clip. Det är fäst i handtagets baksida. Kniven sitter helt dold i fickan och därmed säkert.

Det här är ett målat clip och blir därför skavt efter ett tag. Eller får patina som vissa väljer att uttrycka det. Så på den punkten blir betyget inte lika bra. Bättre är att det är vändbart för den som vill bära sin kniv på vänster sida. 

Sammanfattningsvis

Det här är delvis en text om den ädla konsten att ändra format på en framgångsrik knivmodell. Det är nämligen inte helt enkelt. Det finns två huvudsakliga tillvägagångssätt. Antingen gör  man två knivar som liknar varandra men som är två olika modeller eller så krymper/förstorar man en befintlig modell. Men spelar de på pappret relativt små förändringarna någon roll? I det här fallet handlar det om ett aningen tunnare blad som kortats med 1,5 cm och därmed kräver ett mindre handtag med tunnare stålram. Svaret på den frågan är att det gör det faktiskt! Till och med mer än man kan tro. 

De här knivarna har förvisso nästan samma stridsvagnskänsla som sin storebror men användningsområdet är definitivt annorlunda. De har förvandlats från allround-bestar för utomhusbruk till mer EDC-orienterade knivar. Den mindre storleken innebär förstås mindre vikt samt att de är något mer diskreta. 

Lillebrorsan är mer vardagsanpassad sett till måtten men har kvar samma utseende

Sedan har det tillkommit ett element till den här kniven som inte var med i den ursprungliga ekvationen. Det är flipperfunktionen jag talar om. Och är det något flipperfenor dessvärre nästan alltid gör så är det att stjäla en del utrymme. Här stjäl de inte så mycket men de är påtagliga och mitt pekfinger kläms mot dem ibland. Handtaget fungerar för min handstorlek i de mest frekventa greppen. Men det skall sägas att det är med ett nödrop. Så helt hundraprocentigt fungerade det inte att krympa handtaget rakt av. Särskilt inte som det kombinerats med en flipperfena. Så vet du med dig att du har stora händer kanske du skall tänka dig för en gång till. För den med lite mindre händer däremot tror jag att den här kniven kan vara riktigt bra.

Men om man nu vill skaffa en 3.0 S.E.R.E vilken av de här versionerna skall man då välja? Det beror nog främst på två saker. En är förstås hur mycket pengar du vill lägga ut då D2/G10 utförandet är något dyrare. Vi talar i skrivande stund omkring 990 kr för den gröna och ca 1400 kr för den svarta.**

Men förutom det kan sägas att skillnaderna mellan de här modellerna kan sammanfattas i en avvägning mellan hur rosttrög man vill ha sin kniv kontra hur "tufft" och uthålligt stål man vill ha i sin fickkniv. Till mindre blad som de här vill jag nog nästan säga att jag trots allt väger över mot det på papperet enklare 8Cr-stålet. Jag har aldrig varit någon nostalgiker som uppskattar vare sig kolstål eller verktygsstål i fällknivar. Det av ett specifikt skäl, jag vill inte hålla på att underhålla dem hela tiden genom att behöva olja in dem och putsa av fläckar. Det andra är att jag till skillnad från vissa entusiaster inte uppskattar det de kallar "patina".

En tredje mindre faktor kan förstås vara utseende. Gillar du verkligen pansarvärnsoliv är valet enklare. 

Från tuff stridskniv till stabil EDC-kniv med mersmak, Al Mars "S.E.R.E-folder" överlevde formatförändringen

Om Al Mar 3.0 S.E.R.E vill jag säga att det är en EDC-kniv med mersmak. Med det menar jag att de klarar av tämligen tuffa sysslor utan att vika ned sig. Material och konstruktion gör också att man inte behöver oroa sig för att de inte skall klara av vissa uppgifter. De är stabila så det räcker och blir över. Så om det känns lockade och du som jag är lite svag för vintage-designen eller snarare det tidlösa är det här kniven för dig. 

Specifikation 3.0" S.E.R.E. G respektive O.D Green/Coyote:

• Längd utfälld: 178 mm
• Längd hopfälld: 102 mm
• Vikt: 121 g (G10) och 114 g (FRN), vägda av mig
• Bladlängd: 76 mm
• Godstjocklek: 3 mm
• Bladstål: D2, HRC58-60 respektive 8Cr13MoV, HRC56
• Handtag: G10 respektive FRN
• Lås: Liner lock

Producerad av: Al Mar, tillverkad i Kina

/ J - vill också krympa

** Priser från Lamnia 2020-05-31

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Al Mar S.E.R.E 2020

-  uppdaterad klassiker

Somliga knivmodeller är mer ikoniska än andra. Al Mars S.E.R.E. Folder är en av dem. Det kan till och med argumenteras att den ursprungliga versionen av den här kniven var den första i sitt slag. Den kategori som på engelska kallas tactical folders och som i olika varianter helt dominerar fällknivsmarknaden nuförtiden. Idag skall vi ta en titt på den absolut senaste versionen av den här moderna klassikern. Den har fått namnet SERE 2020.

Al Mar AMK2206 3.6" S.E.R.E. 2020 Night G

För att göra en lång historia kort så nyttjade Al Mar tillsammans med en herre vid namn Nick Rowe sina kunskaper som tidigare tillhörande USAs gröna baskrar för att skapa en fällkniv som klarade av de hårda krav som SERE-skolan i Fort Bragg ställde. Tanken bakom modellen var att en tillräckligt robust fällkniv som bars på den egna personen skulle vara något som fanns till hands även i nödsituationer. Erfarenheterna från fältet sade nämligen att de fastbladade knivar soldater bar med sig om de hade någon, ofta satt fast på den stridspackning eller ryggsäck som dumpades vid dessa tillfällen.

Den första modellen som fick beteckningen 3001A kom 1979. Det var en stabil fällkniv utrustad med en modifierad back lock, bolster och trähandtag. I grund och botten en klassisk back lock-kniv men SERE var mycket grövre och stabilare än allt annat vid den tiden*. Sedan dess har det släppts många varianter av den här fällkniven. Tämligen omgående efter introducerandet släpptes till exempel en version "B" med syntetskollor och även en mindre version  med ett tretumsblad kallad Mini SERE.

Ungefär tjugo år senare var det dags för en rejäl överhalning i och med S2K eller SERE 2000. Den yttre formen var snarlik men materialen hade moderniserats med G10 i greppet och inte minst hade bladet fått en tumknopp som gjorde kniven enhandsöppnad. Det bör dock tilläggas att det 4 mm tjocka bladet tillsammans med mjukheten i gången samt ett lås som placerats långt fram gjorde att  även den första modellen kunde öppnas med en handledssnärt. Utöver det har det även funnits automatversioner.

Ytterligare tjugo år senare är det så dags igen. Nu släpps SERE 2020. Handtaget är sig likt med sitt distinkta utseende och sin mycket ergonomiska grundform. Men bladstålet som länge var AUS8 och senare VG10 är nu utbytt och tumknoppen har ersatts med en flipper. 

SERE Folder, en uppdaterad klassiker

Twitterversion: Al Mars S.E.R.E., en av grundstenarna i tactical folders-bygget. Nu i ny version för 2020.

Blad

Bladformen på den här modellen är det som förändrats minst under alla år. Konturerna är närmast dolkaktiga. Formen är en spear point med en markant falskegg. Det är ingen tvekan om att det här bladet även designats för att sticka med. Men det är också formgett för att vara mycket starkt. Därför är det fyra millimter tjocka bladet försett med en flat sabelslipning. Det ger mycket material kvar längs mitten på bladet jämfört med fullt flatslipade blad till exempel. 

Bladformen, en bastant spearpoint, är det som ändrats minst under åren

Stålet i SERE har tidigare under åren varit olika japanska stapelvaror som AU6, AUS8 och VG10 av det enkla skälet att knivarna gjordes i just Japan. I och med att produktionen nu flyttats till kina har man övergått till andra alternativ. I den här kniven hittas D2. Ett verktygsstål som är starkt, relativt segt och tar en mycket bra egg. Ibland är jag en smula negativ mot det stålet i EDC-knivar då det har en tendens till att rosta. Hur mycket är ofta ett resultat av vilken ytbehandling som valts. Här är det snarare en styrka. Inte rosten då men segheten. Den här kniven är byggd för att hantera betydligt mer än bara mindre vardagsuppgifter och för att minska korrosion är det svärtat. Vilket för övrigt tillägget "Night G" i namnet står för. Kniven finns även med satinfinish. 

Fabrikseggen var duglig men ingen av de vassaste jag stött på. En del av det förklaras av att eggen är gjord för att vara stark även den. Därför mäter bladet den ca 1 mm bakom primäreggen.

Materialet i det svärtade bladet är D2. Eggen är gjord för att vara hållbar

Bladets form och geometri avspeglar sig förstås i hur det uppträder. Som väntat penetrarer det här bladet utmärkt i såväl kartong, som hårdplast och gummi. Och lika väntat går det någorlunda bra att skära och dela saker så länge det inte är genomgående skär. Försöker man däremot dela t ex ett äpple skär kniven en bit sen spräcker det som väntat frukten. Lite på samma vis som en Morakniv gör.

På samma vis är den här kniven överraskande bra i skogen. Något som är viktigt för mig då jag tämligen ofta befinner mig där. Det innebär konkret att den här kniven är utmärkt till att kapa rep med men framförallt att den skär bra i trä, något som faktiskt förvånade mig. Här är det bekväma handtaget till stor hjälp. 

Handtag

SERE 2020 är väldigt konsekvent byggd. På samma vis som bladet designats för uttalade krav så har även handtaget gjors för att matcha det. Det resulterar i ett mycket bekvämt och ergonomiskt handtag som även skall hindra handen från att glida framåt när man hugger eller sticker med kniven. Det är också byggt för att vara exceptionellt starkt. 

Handtagsformen har stått sig under åren och är mycket ergonomiskt

Det gör att den här kniven avviker något från den gängse normen. För det första är ramen helt självbärande. Sidorna behövs således inte för styrkans skull. Men mest påfallande är att de mycket starka, närmare två millimeter tjocka, sidorna i ramen inte är lättade det minsta. De är inte heller infällda i skollorna på något vis vilket gör att kniven bygger en smula på bredden. Handtaget mäter strax under 15 mm över ryggen.

Förutom själva pivotskruven, som är justerbar, så har SERE inte mindre än tre ytterligare fästpunkter. Två distanser och själva slutet av handtaget som utgörs av en liten back spacer. Där återfinns även ett fånglinehål. Bladstoppet är även det överdimensionerat för att stå emot det mesta. 

Ramen är mycket stark med bl a 1,7 mm tjocka sidor

Materialet i sidorna är svart G10 som skruvats utanpå ramen. På formen syns det att handtaget modellerats efter en fastbladare. Det är rymligt, brett och mycket bekvämt. Det sker förvisso på bekostnad av hur lätt kniven är att bära. Ytan är inte särskilt grov utan snarare medium till fint mönstrat. Det ger fäste men inget extremt sådant. Greppet står själva handtagsformen för.

SERE 2020 är en extremt komfortabel kniv att jobba med

Handtaget är stort vilket gör att de flesta händer utom riktigt små kan få ett bra grepp om det. Den disponibla grepplängden mellan fingerskydd och "näbb" är strax under tio centimeter. Formen på handtaget gör att såväl hammar- och sabelgrepp fungerar utmärkt. Sen går det att smyga fram ett finger eller en tumme på bladet också även om man då får sträcka sig över tumrampen som främre delen av handtaget utgör. Men det här här är utan tvekan en av de bekvämare fällknivshandtag du kan greppa vid tyngre arbeten. 

Öppning och lås

En av de största skillnaderna mellan de olika generationerna i SERE-serien är hur de öppnas. Från det tvåhands/gravity-öppnade originalet via tumknoppar på S2K till dagens flipper. Att det blev en flipper kanske inte förvånar särskilt mycket. Den ligger rätt i tiden och även det är en rätt intuitiv metod för knivöppning och fungerar i allmänhet väl. Därtill bidrar flipperfenan med extra fingerskydd när bladet är utfällt vilket väl överensstämmer med knivens tänkta användningsområde.

Ett val jag däremot ställer mig något frågande till är att göra det här till en assisterad kniv. Jo, ni läste rätt och det lär uppröra en del fippelfetischister. Men det skall tilläggas att inget på den här kniven är gjort för dem. Den här kniven är inte "fidget friendly" som det brukar heta på engelska. Uttrycket finns inte på svenska och det av en orsak. Möjligen skulle man kunna säga "lekvänlig" men ni hör själva hur det låter. Anledningen till att sätta en fjäder i kniven tror jag har med grundläggande formgivning att göra. Om ni betraktar hur handtagets främre del ser så ser ni att flipperfenan inte kan sitta mycket längre fram eftersom den då skulle döljas helt. Resultatet av det är att den egentligen befinner sig för långt bak i relation till pivotskruven för att vara helt effektiv. Ett problem som måst lösas på något vis.

Med det sagt fungerar öppningen mycket bra. När den justerats vill säga. Den är kniven är nämligen nästan lika känslig som en Benchmade Griptilian när det kommer till marginalen mellan en snabb öppningsrörelse och sidledes spel i bladet. Den gyllene balansen där emellan är hårfin. När man väl hittat rätt är kniven någorlunda snabb. Inte den snabbaste trots assistansen och mycket av det kommer sig av det tunga bladet och frånvaron av kullager. 

Flipperfenan känns som den efterkonstruktion det faktiskt är även om den fungerar

Även om jag tidigare sade att sidorna inte behövs för styrkan så behövs åtminstone en av dem för att härbergera fjädern som hjälper till vid öppningen. Den är för övrigt inte särskilt stark så det mesta av öppningen står flipperfenan för. Den är för övrigt lite speciell vilket medför att det finns för och nackdelar med dess utformning. En nackdel är att den helt saknar räfflor och att den inte sticker upp särskilt mycket över kanten på handtaget. Det märks att det är en efterkonstruktion och att handtaget ursprungligen inte är formgett med den funktionen i åtanke. Det går således att halka av fenan om man inte är försiktig. Men så fort man lär sig att luta kniven lite på sidan är det problemet löst.

Fördelen är annars densamma, det att den inte sticker ut särskilt mycket från handtaget vilket förstås gör kniven lättare att bära. 

En låsarm som inte är helt lätt att komma åt 
och som tjänat på att rundas något

Jag har redan stött på kommentarer på sociala medier som säger att det här är "fel" lås, då det är en liner lock. Belackarna menar att det inte är starkt nog. Jag håller inte med dem! En kedja är nämligen inte starkare än sin svagaste länk och i fallet med t ex ramlås så är det punkten där låsarmen är uttunnand för att kunna fjädra. Resten av låset må se hur maffigt ut som helst där det möter bladet men det är inte där styrkan avgörs. Där och i hur geometrin mellan låsarm och bladbas är utformad.

I båda de fallen briljerar SERE. Låsarmen är 1,7 millimeter tjock, tämligen hög och har bara en ytterst liten skåra som gör att den fjädrar. Själva låsarmen är således mycket stark och den låser med hela sin yta mot bladet. Därtill har man på samma vis som ex Spyderco gjort med sina Bradley-modeller låtit låsarmen vara försänkt i handtaget. Den kan således inte lossas av misstag vid vridande rörelser. Något som annars kan vara en akilleshäl hos den här typen av lås. Inte heller glider låset det minsta vid negativ belastning så uppenbarligen har man även fått till korrekta vinklar mellan blad och lås.

Allt det här gör att låset känns extremt pålitligt. Det gör emellertid också att det inte är helt lätt att släppa. På motstående sida finns ett mycket litet jack att pilla in fingret i men det är ändå mjukdelarna av tummen som får stå för arbetet mot den icke fasade kanten på låsarmen. Men på den här kniven har jag inte så mycket emot det. Det ligger i linje med resten av utformningen och konstruktionen. 

Att bära

Kniven är tänkt att temporärt, i nödsituationer kunna ersätta en fastbladad kniv. I den målsättningen har man kommit tämligen långt. Med det tankesättet följer även nackdelar. En av dem handlar om hur kniven är att bära omkring på. Handtaget är mycket ergonomiskt och det innebär även att det är långt, brett och massivt eller översatt till siffror: 12,2 cm långt, 1,5 cm brett och 2,8 cm högt. Lägg därtill knivens vikt som är hela 189 gram.

Vikten kommer sig förutom storleken av att inget är lättat på den här kniven. Bladgodset kraftigt och ramen likaså. 

Clipet som fästs i bakänden av handtaget är vändbart

En fördel med flipperfenans placering är att den knappt sticker upp över handtagets främre del. Så trots att den har tämligen vasssa kanter är det ändå ingen aggressiv fickterrorist. 

Clipet är av "deep ride"-typ vilket gör att kniven sitter säkert

Clipet i sig är mycket bra. Spänsten är adekvat och det är helt ambidextriöst i det att det kan flyttas eller snarare vändas från höger till vänster sida. Det är också en ett deep carry-clip vilket ligger i linje med allt annat i designen. Tanken är förstås att kniven inte skall falla ur fickan. Om den gjorde det är hela syftet med kniven rätt förfelad.

Fästet på clipet hittas i änden av handtaget och består av två skruvar. Själva clipet är gjort i stål och svartmålat. Det är väl en av få nackdelar med det. Målade clip har alltid en tendens att bli skavda efter ett tag och så även det här.

Längden på handtaget räddar ergonomin i det här fallet. Den gör nämligen att själva böjen på clipet hamnar utanför handen i de viktigaste fattningarna. Därmed känns det mindre än det kunde gjort annars.

Sammanfattningsvis

Det är svårt att inte titta i backspegelen när man testar en kniv med så här diger stamtavla. Få moderna fällknivar har den här historiska tyngden helt enkelt.

SERE är också en smula polariserande då den på sätt och vis är en daterad design även om den kommer med moderna inslag. Men formen andas vintage tactical folders på samma vis som knivar som Emersom CQC 7, Benchmade AFCK och Spyderco Police. För mig är det dock något positivt, ett tydligt exempel på en formgivning som överlevt tidens tand och är bra nog för att leva vidare på en trendkänslig marknad.

Frågan är om den här uppdaterade versionen har något att erbjuda dagens knivmarknad? Några saker har gjorts för att anpassa modellen till nya tider. De hittas på ett par områden. Att flytta produktionen till Kina är ett sätt att hålla ned priserna vilka ofta varit något som hållts emot Al Mar. Med flytten följde även viss anpassning i material även om det inte gäller alla modeller. D2-stål är inte alltid min favorit men i den här modellen känns det tämligen väl valt. Själv hade jag även föredragit att de behållt tumknopparna åtminstone i en alternativ modell men kan acceptera flippern då den ger ett extra fingerskydd. Problemet som uppstår är att man därmed på grund av formgivningen på handtaget mer eller mindre tvingades göra kniven assisterad.

S.E.R.E Folder, modellens som motstått tidens gnagande tand

Det märks omgående att den här kniven inte är byggd för att vara en insmickrande och lättburen EDC-kniv. Den är för robust och tung för det. Bladet är tjockt med låg slipning för att vara så starkt som möjligt. Det är emellertid uttunnat mot spetsen till för att kunna penetrera bättre. Ramen är massiv och låset likaså. Det är även stoppbulten för bladet. Inget är lättat, allt är fokuserat på att vara hållbart. Stål istället för titan och mycket av det. Handtaget är stort och generöst vilket sväljer alla handstorlekar inklusive dem med hanskar på. Men det ryms inte med lätthet i en ficka. Sedan var det vikten. Den här fällkniven närmar sig med raska steg två hekto, 189 gram för att vara exakt. Det är siffror man inte skojar bort.

Al Mar S.E.R.E 2020 en tungviktare i segmentet "tactical folding knives"

Överlag kan sägas att SERE 2020 är väsentligt mycket bättre till stora rejäla uppgifter än dedikerat småpill. Därför har jag svårt att helhjärtat rekommendera den som EDC-kniv. Samtidigt vill jag tillägga att jag visst använt den som det men skall kniven nyttjas för vardagsbruk behöver den enligt mitt tycke en liten kompanjon. Och sådana har Al Mar ett flertal av i programmet. Jag återkommer till några sådana i senare texter.

Men även om det här sannerligen inte är en EDC-kniv för alla anser jag att Al Mar lyckats tämligen väl med att uppdatera sin klassiker för att möta dagens konkurrens. De har i stora delar behållt knivens själ och ursprungliga uttryck eller kanske snarare förvaltat arvet efter S2K. Det bekväma handtaget är kvar liksom det robusta bladet. SERE 2020 är stentuff helt enkelt.

Så för den som är intresserad av en extremt kraftig fällkniv, gillar utseendet och kan förbise att den är assisterad är det här ett måste. 

Specifikation:

Längd utfälld: 211 mm

Längd hopfälld: 122 mm

Vikt: 189 g (vägd av mig, angett 133 g)

Bladlängd: 89 mm

Godstjocklek: 4 mm (mätt av mig, angett 3,7 mm)

Bladstål: D2

Handtag: G10 på stålram

Lås: Liner lock

Producerad av: Al Mar, tillverkad i Kina

/ J - tacticalpractical

* Buck 110 användes av många soldater under bl a Vietnamkriget men dess inriktning mot jakt gjorde att bladen ofta gick av. Stålet var härdat för maximal egguthållighet och inte styrka, det var även skålslipat och godset var tunt för de här sammanhangen. Lägg därtill en känslig spets. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 134 "Den fulaste kniven"

På mitt instagramkonto kallade jag den här kniven för "Ugliest Knife". Det ligger något i det eftersom den är ett av de mer anskrämliga knivliknande föremålen jag äger. Balansen är fel, storleken är fel, materialen är usla bara för att matchas av lika dålig byggkvalitet och passning i materialen. Dessutom saknades det skruvar redan vid leverans. Som synes på bilden är skruvparet omaka. Faktum är att det enda förlåtande med den är att det fjäderassisterade bladet är mycket snabbt. 

Annars är den dessutom tung och klumpig utöver att handtaget kan vara bland det minst ergonomiska som gjorts. Det är så grovt att jag knappt når runt fanskapet! Ännu mer tragiskt är att det tydligen är modellerat efter greppet på en 1911-pistol om jag förstått det hela rätt. Någon som kan vapen bättre än jag får väl förneka eller bekräfta det påståendet.

Märkligt nog lär det finns en designer bakom eländet. Varför Darrel Ralph vill ha sitt namn på den är vederstyggelsen är för mig ett mysterium. Eller så hade han en dålig dag alternativt är han så här dålig. Jag vet inte. 

"The Ugliest Knives"

Kniven är av märke Meyerco och modellen minns jag inte var den heter. Det finns faktiskt en anledning till köpet. Orsaken står att finna i att jag vid den tiden fått hem min SOG Twitch II och det är en kniv jag uppskattar. Därför var jag även på jakt efter dess lillebror "Blink". Monstrositeten ovan påminner vagt om den på bild och dessutom har jag en svaghet för vitt ben måste tillstås. Därför verkade det här vara en god idé. Jag trodde nämligen att den här kniven var yttepytteliten! Det är den INTE och idén var verkligen inte god. 

När jag läste att den var formgiven efter ett pistolgrepp insåg jag inte att det var i skala 1:1. Jag borde läst specifikationen mer noggrant. Förlåtande är att det var en eBay-auktion och att den i princip inte kostade något. Ibland tittar jag på den för att påminna mig om att inte vara alltför impulsiv. 

/ J - presenterar skämsknivar

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 45 - "Råttfälla"

RAT 1 blev en stor succé för Ontario Knives när den släpptes. En robust välkonstruerad kniv till lågt pris. Inte mycket att kritisera där om man uttrycker sig det på det viset. Eller jo, några detaljer fanns det. En var att några tyckte att stålet var för enkelt. 

De har de rått bot på det nu i och med att det nyligen släppts en version med D2 verktygsstål istället för originalets AUS8. Det är emellertid en begränsad upplaga så den som vill lägga vantarna på en sådan får vara om sig och kring sig och framförallt snabb. 

En annan detalj som jag själv inte uppskattade helt var det hala materialet i greppet, kallat "Nylon 6".

"RAT Trap"

Det var därför den här kniven införskaffades. Det här är också modell 1 fast med tillägget "A" till namnet. Då får man en ruskigt sträv G10 som material i skollorna istället för nylon. Inte riktigt lika sträv som en fabriksny Cold Steel men inte långt ifrån för att ni ska förstå vad jag menar. 

På köpet får man även en assisterad, fjäderdriven kniv, därav den extra och onödiga säkerhetsspärren på handtaget. Själva funktionen är annars en av de bättre av den typen med bra tryck i fjädern och mycket kort rörelse så den är inte alls i vägen när kniven skall fällas ihop. Väl påbörjad avslutar kniven bladets rörelse med ett bestämt "Twack". 

Kvar är den utmärkta handtagsformen och det ytterst funktionella bladet. En riktigt bra kniv!

/ J - råttfångare

#aliaspostmortem #knivigtvarre