Klassiska knivmönster

- En introduktion

Knivar har som bekant funnits sen hedenhös och under vägs gång kom man på att det ibland var praktiskt att fälla ihop dem. Därefter har en lång rad varianter av fällknivar utvecklats för att passa särskilda uppgifter och inte minst olika tycke och smak. 

Alla länder har sina egna mönster och variationer och inte sällan finns det lokala varianter av dem. Om detta ämne har det skrivits mängder med artiklar och böcker och jag har därför inte för avsikt att fördjupa mig i det här. Men jag ämnar presentera några få traditionella fällknivar som råkar befinna sig i min ägo. 

Av hävd finns det starka center för knivtillverkning som Eskilstuna i Sverige, Solingen i Tyskland, Maniago i Italien, Toledo i Spanien, Sheffield i England och så vidare. Men även utanför dessa orter har det funnits och finns i vissa fall knivtillverkning. 

Allra längst har den utvecklingen nog drivits i Frankrike där nästan varje region och ibland stad har sitt eget mönster*.

En meter knivar, några klassiska mönster på parad

Här visas några exempel på amerikanska traditionella knivmönster. De flesta är förstås av europeiskt ursprung vilket inte minst blir påtagligt eftersom den ursprungliga klassiska fällkniven Jack Knife är döpt efter den franske knivmakaren Jaque de Liege. Han sägs vara den första som använt sig av en konstruktion med fjäder i ryggen på handtaget.

Jack Knife

Den klassiska fällkniven med stort F. Namnet avser oftast varianter med ett eller två blad som öppnas på samma sida. Ibland används termen även om något större knivar med blad i båda ändar och med en storlek över 3,5 tum. Sen används begreppet förvirrande nog även som samlingsnamn för fällknivar som inte har någon beteckning alls och benämns då inte sällan Regular Jacks. 

En variant av en Jack Knife är Coke Bottle. Namnet är inte särskilt svårt att härleda då det kommer från formen på skaftet. Det är för övrigt ett vanligt förfarande när det gäller klassiska knivar - mönstren är ofta döpta efter utseende. Den här versionen är en large Coke Bottle som ibland även kallas Hunter för att förvilla ytterligare.

Large Coke Bottle med skollor i vitt ben

Barlow  

Klassiskt mönster med engelskt ursprung**. Utmärkande för den här knivtypen är ett förstärkt och förlängt bolster för ökad styrka kring bladfästet. Det andra bolstret försvann efterhand för att minska produktionskostnaden. Kniven har ofta ett eller två blad och kan förses med lås även om det är ovanligare och ett modernt tillägg. Handtaget är droppformat. 

Klassisk Barlowform, här med två blad där huvudbladet är en Clippoint och det mindre bladet ett pennblad. 

Storleken kan variera avsevärt exemplifierat med en "Granddady" Barlow som mäter 5" hopfälld

Stockman 

Knivmönstret har med tiden blivit en amerikansk fällknivsikon. Den är i grunden en förfinad och mindre klumpig version av den ursprungliga Cattleknife och började dyka upp runt 1890. De har alltid minst två fjädrar i ryggen och har traditionellt tre blad  där huvudbladet är en Clippoint som vanligen kompletteras med ett Sheepfoot-blad och ett Spey-blad för att kunna hantera allehanda arbetsuppgifter däribland att kastrera ungdjur. Men det finns förstås variationer både vad beträffar antalet blad och hur de är utformade. Ofta är handtaget svängt men det är inte nödvändigt.

Mönstret finns i olika storlekar. Här en medium Bark Bone Gunstock

Och en Stockman från Case med modern touch - skollor i G10

Och en mini med pärlemor i handtaget

Whittler 

En Whittler är i princip samma typ av kniv som en Stockman. Ursprungligen utrustad med ett mindre blad för småjobb i trä och namnet utlästes från början Carpenters Whittler. Det som utmärker knivmönstret är att det har en delad fjäder för de mindre bladen och att det större nyttjar båda. Därför är även tangen på huvudbladet grövre för att matcha de två mindre bladens tjocklek. Huvudbladet är en Clippoint och de två andra vanligen en mindre Clippoint och ett pennblad.

Men eftersom det är en dyrare att tillverka delade fjädrar är de flesta modernare Whittlers varianter på Stockmankonfigurationer där endast bladbestyckningen skiljer dem åt. Som exempel kan den här Western Boulder "6504" från 60-talet tjäna.

Gammal trebladig Whittler av märke Western som dock inte har den annars typiska delade fjädern

Mer traditionell Whittler med kraftigt huvudblad och två blad på delad bakfjäder

Sunfish, Elephant Toenail

Kärt barn har många namn. Ibland kallas även mönstret för English Ropeknife. Idén med det breda bladet var att man kunde knacka det igenom tjockt hamprep med lämpligt tillhygge. Kniven är i grunden en Double End Jack där huvudbladet är en Spearpoint och sekundärbladet ett pennblad. De finns i tre handtagsvarianter: Standard, Swell-center och Teardrop/Sleeveboard. Här exempel på både Standard och Teardrop.

Mönstret benämns ibland även English Ropeknives

RR Large Sunfish med standardgrepp och skollor i "Jigged Bone"

RR Large Elephant Toenail med syntetskollor

Canoe

Det enkelt att se varifrån mönstret fått sitt namn. Kniven har ett 'kanotformat' handtag med blad i båda ändar och av det skälet är det egentligen en symmetrisk Double End Jack. Handtagsformen möjliggör ett kraftigare blad i en slankare förpackning vilket närmast gör dem till en Pen Knife på stereoider. Knivtypen har två eller tre blad. Huvudbladet är oftast en Droppoint och sekundärbladet ett pennblad.

Kanoter

Ytterligare Canoe ur RRs Arrowheadserie

Trapper

Tvåbladig knivmodell där de två bladen sitter i samma ända. Bladen är en Clippoint med uttalad spets och ett Spey-blad med trubbigare spets för bland annat flåarbeten. Båda bladen har full längd.

Trapper är ett av mina favoritmönster

"Fatboy" är en grövre dimensionerad  Trapper från Rough Rider. Dessvärre är huvudbladet en riktig nagelbrytare 

En variant där sekundärbladet är ett rakknivsblad

"Trapperlock" - moderniserad Trapper där ett av bladen försetts med lås

Muskrat eller Double End Trapper

Muskrat är precis som namnet antyder från början formgiven av dem som gillar att jaga och flå små håriga djur. I det här fallet bisamråttor. Kniven har nästan alltid två blad med samma form och de är monterade i varsin ände av handtaget.

En 'blingversion' av RR Large Muskrat från Stoneworx. Äkta pärlemor och abalone och syntetisk sten i skollorna

Copperlock 

Copperlock är ett modernt knivmönster med gamla anor. Kniven har drag av flera äldre modeller och är försedd med lås. Den kan sägas vara en fusion av mönster som Trapper, Copperhead och Hunter och introducerades av Case så sent som 1997. Den görs i två storlekar, en mindre och en större. 

Här en Mini Copperlock med handtag i "Blue Jigged Bone"

Peanut

En som namnet antyder mycket liten kniv utrustad med ett eller två blad och svängt handtag med rundade bolster. Huvudbladet är nästan alltid en Clip point.

Peanut i klassisk tvåbladig konfiguration

Doctor's Knife eller Physicians's Knife

Lång slank kniv med ett eller två knivblad. Ursprungligen ofta med en spatula istället för det andra bladet och spatulan användses för att räkna piller med samt som omrörare i tinkturer. Knivens bakre del är platt och utformat så att det går att mortla tabletter med.

En mindre enbladig modell av doktorskniv från tyska Buck Creek

Pen Knife

Frekvent använt namn på små knivar som vanligen har två blad, ett i varje ände. Det behövs inget snille för att lista ut det ursprungliga användningsområdet - gåspennvässare.

Enkel Pen Knife av okänt fabrikat med plastskollor

Pruner's Knife

Pruner's Knife är ett exempel på en kniv utrustad med Hawkbill-blad. Knivbladets karaktäristiska form kommer sig av att den från början var avsedd för att trimma fruktträd och buskar med. Idag används bladformen ofta till knivar som anpassats till att skära takpapp, mattor etc. 

Modellen "Halfhawk" från RR i deras "Coalminer Series". Som namnet antyder är bladformen inte helt en Hawkbill

Copperhead

En Jack Knife med två blad där det största är en Clippoint och det andra ett pennblad. Karaktäristiskt för knivmönstret är att handtaget har två bolster och att de är formade för att dölja den vassa kanten på tangen.

En Coppperhead från tyska Böker

Toothpick/Texas Toothpick 

Liten slank enbladare med karaktäristisk form.

Ytterligare en kniv från RRs Stoneworx-serie i form av en Small Toothpick

Congress

Fyrbladig kniv med två blad i varje ände. Ofta konkavt formad rygg på handtaget.

Congress från Buck Creek

Knivtypen har oftast två blad i varje ände

Sen finns det förstås betydligt fler kända mönster som jag inte är innehavare av som till exempel:

Sodbuster
Amerikanskt namn för gammalt europeiskt mönster, möjligen av tysk härkomst. Enkel enbladig kniv utan bolster.

Riggers Knife/Marlin Knife

Kniv med Wharncliffe-blad och försedd med märlspik. Att användas för att bland annat lösa upp trilskande knopar och schackel.

Och det finns fler som jag inte kommer på i skrivande stund. Men någonting säger mig att jag kommer att få anledning att återkomma i ämnet.

/ J - den som lägger på hög samlar

* Vill man surfa på och kanske investera i en fransk kniv kan det göras t ex här. En kunnig herre på området knivar i allmänhet och fanska diton i synnerhet är Stefan Schmallhaus och hans Youtubekanal hittar du här! 

** Troligen döpt efter Obediah Barlow som började producera den här knivtypen runt 1670-talet. Den blev så småningom mycket populär i USA och är omnämnd i litteratur och skrift bland annat i Mark Twains Tom Sawyer. 

Knivrecension Cold Steel "Kudu"

- Afrikansk klassiker i moderna kläder

Dagens presentation handlar om en på flera sätt intressant kniv. Den är billig, lätt, ful som stryk och absolut inte aggressiv och därmed inte typisk för företaget som står bakom den. Förlagan är annars berömd och har en lång historia och tillverkas i en del av världen kanske är mindre känd för knivtillverkning. 

Cold Steels "Kudu" är vid första anblick en kopia eller möjligen utveckling  av en i Afrika mycket känd knivmodell med anor som sträcker sig tillbaks till början av 1900-talet. 

Cold Steel "Kudu"

Det handlar förstås om Okapi som idag är en Sydafrikansk kniv även om ursprunget står att finna i Tyskland* (Okapi flyttade dit 1988). Den kan kanske betraktas som "Afrikas morakniv" då den är allmänt spridd, känd och säljs i flera miljoner exemplar per år. 

Det handlar om samma kategori av fällknivar som Opinel, Douk Douk, Sodbuster, Higonokami och Mercator. Enkla funktionella bruksföremål. 

Originalet Okapi 907. Bild från Bladeforums

Kudu är Cold Steels eller snarare Lynn Thompsons tolkning eller utveckling av Okapis modell "907".

I sin vanlig 'blygsamma' anda fick han syn på knivmodellen och ansåg att han kunde göra den såväl bättre som billigare. 

Till det yttre är de två modellerna tämligen lika. Form på handtag och blad, låsmekanism och den typiska ringen för att lossa låset återfinns hos båda knivarna. Även prisnivån är likartad. Men det finns även en hel del som skiljer dem åt och det tänkte jag ägna lite tid åt här.  

Blad

Förutom den historiska kopplingen var bladformen det som fick mig att titta en gång till på den här kniven. Förvisso anskrämlig att skåda men ändå tilltalande i sin fulhet på något vis. I princip kan det sägas vara ett förvuxet "Schweizerknivblad". Material, form och tjocklek pekar åt det hållet. Bladet lockade då det är över decimetern långt och med endast två millimeters godstjocklek och hel flatslipning vilket torde ge en utmärkt kniv för utomhusmatlagning. 

Enkel men inte så estetisk bladform

Stålet är ett känt men enkelt Krupp 4116-stål. I sammanhanget är det inte allt för illa. Fördelen är att det är mycket rosttrögt särskilt som det är polerat. Som bekant är det mjukt, särskilt med det här härdningen, vilket förstås innebär att det inte håller egg särskilt länge. Men av det följer även att den är lättslipad. 

Det lär för övrigt behövas då den här kniven till skillnad från de andra knivar jag äger från Cold Steel anlände väldigt slö särskilt noterbart kring spetsen där den knappt går att skära sig på ens med god vilja. Här avspeglar sig dessvärre priset på kvalitén. Sen kan väl tilläggas att jag nog lär få slipa ett tag det mjuka materialet till trots då det dessvärre trots flatslipning är tämligen frikostigt med gods nära eggen. 

Ett decimeterlångt tunt blad med flatslipning ger bra förutsättningar för t ex matlagning

Formen på bladet är traditionell med en lång rak egg och liten buk. Slipningen på Kudun är som sagt helt flat till skillnad från Okapin som har den något udda kombinationen av en pseudomejselslipning med en sida helt flat och den andra med något som liknar en "sabergrind". 

Handtag

Knivens grepp är långt, smalt och helt tillverkat i en glasfiberförstärkt plast kallad "Zy-Ex" vilket är en variant av Zytel misstänker jag*. Kniven har ingen ram utan man förlitar sig på styrkan i plasten vilket tillsammans med det tunna bladet gör den här kniven exceptionellt lätt. Trots en utfälld längd på över 25cm så väger kniven under 70g!

Inlägg med stiliserade antilophorn

I den svarta plasten har ett mönster som påminner om träfibrer pressats vilket är en passning till originalet som har handtag i trä. Ytterligare en likhet är det kosmetiska inlägget som återfinns på en sida. I det här fallet stiliserade Kuduhorn. 

Kniven har justerbar pivotskruv vilket är ett uppgradering från orginalets nitade konstruktion. 

Öppning och lås

Kniven öppnast på traditionellt vis med två händer vilket åtföljs av det traditionellt klickande ljud ("caracca") som brukar ackompanjera spanska "ratcheting navajas". Ljudet kommer från de hack som är skurna i basen på bladet och som ger ett effektivt halvvägsstopp vilket skyddar fingrarna när kniven fälls ihop. 

Låset frigörs med en ring för fingret

Låset är en mycket gammal lösning  som bland annat återfinns på vissa regionala knivar från Italien exempelvis från Toscana och Sicilien. Mest kända i sammanhanget är annars spanska "Navaja Clasica". Konstruktionen brukar ibland benämnas "claspknife".  

Ett mycket kraftigt lås

Låsarmen löper längs med ryggen på handtaget och är i det här utförandet mycket kraftigt. Det krävs rätt ordentlig styrka samt lite träning för att släppa låset. För att släppa bladet stoppas ett finger i ringen och sen drar man ordentligt så att fjädern släpper varpå bladet kan fällas in. 

Att bära

Kniven är försvinnande lätt att bära. Särskilt taget i beaktande att det är en stor kniv. Den slanka profilen, mjuka ytorna på handtaget och ringa vikten gör att den knappt märks. Möjligen är skramlandet från ringen det som påminner om att den finns där. Den låga vikten gör också att den kan kastas i ryggsäcken utan att tynga ned packningen i onödan.

Lättburen kniv sin storlek till trots

Övrigt

Egentligen hade jag ett specifikt användningsområde i åtanke när jag såg kniven. Under flera år använde jag en EKA-filekniv som främsta matlagningskniv när jag var utomhus. Den har dock den stora nackdelen att eftersom det är en tidig upplaga så saknar den lås och den är en av de få fällknivar jag äger som faktiskt gärna tenderar att vilja vika sig över fingrarna i tid och otid. Dessutom är det inte alltid det är eftersträvansvärt med ett flexigt blad. Bladlängden är dock av intresse eftersom det annars är svårt att t ex skära igenom en limpa eller stor frukt utan att karva för mycket. 

Annars har jag använt vad som funnits till hands när det varit aktuellt och ofta sett till att jag fått med mig någon fällkniv som varit någorlunda lämplig.

Men av ovanstående i åtanke hajade jag till lite extra när jag studerade Kudu mer ingående särskilt som ämnet varit uppe i en tråd på Utsidan för inte allt för länge sedan. 

Sammanfattningsvis

Både Okapis 907 och Kudun kostar ungefär lika mycket vilket vanligtvis innebär runt $8-9. Nu hade jag som så ofta tur på en eBayauktion och fick mitt exemplar för 2.30 dollar vilket i runda slängar blir 16 kronor. Ett klart överkomligt pris må jag säga.  

Frågan är då om Cold Steel har lyckats gör en bättre version? Tja, är väl svaret på den frågan. Ur ren bruksaspekt - ja! Nu har jag inte en Okapi att jämföra med men det jag kan avgöra direkt av materialval, låskonstruktion och den justerbara pivotskruven är att "prestandan" är bättre än förlagan. Zytelhandtaget håller bättre än trä och är lättare. Den skarpare skärningen på låsarmen gör att låset blir betydligt starkare. Det helt flatslipade bladet borde skära något bättre i vissa material men de är ett helt teoretiskt resonemang som jag inte kan styrka. Så i allmänhet borde det vara en "bättre" kniv.

Återstår att se om Kudun är en Antilop på språng

Det som däremot saknas helt är någon form av känsla för historien som återfinns hos originalet med sitt träskaft och sina traditionella måne- och solinlägg i skaftet. Även om jag läst och hört att kvalitén på dem är betydligt enklare och sämre än vad de en gång var. Kudu är en ren"slit och släng"-kniv som inte har några andra värden än de rent praktiska enligt mig. Men ibland är det gott nog och den är dessutom billig. Det gör att åtminstone jag är mer benägen att använda den till sånt som jag kanske låter bli med mina finare knivar.

Sen tycker jag förstås att den är fulare än stryk. Men det kanske är annan fråga. 

Länk till produktsidan hittar du här.

Specifikation:

Längd utfälld: 254 mm
Vikt: 68 g
Bladlängd: 108 mm
Godstjocklek: 2 mm
Bladstål: Krupp 4116, Rc 56-57
Handtag: Zy-Ex, utan ram
Lås: "Ring-lock"


Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Kina.


/ J - antilopjägare

* "Okapi" uppfanns av Ernst Gerling i Solingen 1902 och tillverkades ursprungligen som en billig kniv för trupperna i de afrikanska och asiatiska kolonierna. 
** Allt har med varumärken att göra. Zytel är namnskyddat.