Visar inlägg med etikett Stockman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Stockman. Visa alla inlägg

fredag 14 december 2018

Fredags-EDC XXX

Decembermörker.

Det är vad som gäller för stunden. Skall det vara något ljus i den här tunneln är det väl endera ett tåg eller kanske stundande julhelg kan tänkas. Frågan är om tomten i år bjuder på några knivar. Det verkar inte som det om nu inte Knivshop.se har synnerligen snabba kanaler vad gäller beställningar. Men den som lever får se!

"Black as December Nights"


För att helga mörkret är dagens EDC till övervägande delen svart. Trots många konkurrenter både nyare, äldre, dyrare och billigare så kvarstår Kershaw Blur som en favorit bland EDC-knivar. Den är lätt, välbalanserad, synnerligen bekväm i hand och det skålslipade bladet med sin s-formade egg skär bra som tusan. Några irriterar sig på "speed-safe" systemet, jag gör det inte på den här kniven. Vinkeln på tumknoppen gör att den agerar "knapp" och när man trycker lätt på den flyger bladet ut på ett väldigt tydligt "automatknivs-vis". 

Ett annat ljus i mörkret bjuder Thrunites TiHi på. Den varianten av ficklampan är för övrigt en "Christmas Edition" från förra året. Inom kort planeras att införskaffa en lampa som är knapp istället för vridaktiverad. En av lampans få nackdelar. 

Pennan är kanske bekant för den som följer mig då det är Fenix T5Ti Halberd. Egentligen är jag ingen pennfantast numera även om jag i min ungdom ägde ett större antal främst av märket Parker. Även några Mont Blanc reservoarpennor ligger och skräpar någonstans. 

Som alternativkniv bärs en Stockman från Case. Den här är lite speciell då den har kolstålsblad och handtagssidor av G10. En kombination som inte är helt vanlig. 

Glad decemberfredag på er!!


/ J - säger "dö då tomtejävel"

torsdag 3 maj 2018

Dagens bild nr 148 "Stockman"


En sekundärkniv är ofta bra att ha på sin person. Inte minst som ett litet pennblad inte väcker vare sig ont eller annat blod på offentlig plats. Ja med undantag för London då förstås. Där är man tydligen mördare om man bär en kniv som den här.



"Stockman"


För alla andra är det här lille krabaten en synnerligen sympatisk kompanjon för fickan. Det är en Stockman från Rough Rider. Handtagssidorna är i ben och ramen i mässing. Kvaliteten på just den här är utmärkt. God passform på delarna och den är välbyggd. Bladen var vassa från fabrik och annars är de lättslipade då det är tämligen enkelt material i dem. Jag tror det är 440A som är aktuellt i den här. 

Fördelen med tre blad är att huvudbladet kan användas något mer allroundbetonat samtidigt som man kan spara ett för att vara riktigt vasst och använda det tredje till skräpjobb som att skära klibbig tejp och liknande. Inte alls dumt faktiskt!


/ J - understundomtraditionalist

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

måndag 8 juni 2015

Traditionella fällknivar - RR Sowbelly


Den här serien, "traditionella fällknivar", inleddes med en presentation av en "Stockman" och det är nu dags att återvända till det mönstret med en variant på samma tema.

"Stockman" är en intressant knivtyp såtillvida att den har funnits länge och är ett av få mönster som mig veterligen utvecklats specifikt i Amerika för den inhemska marknaden och därmed saknar direkt europeisk bakgrund. Kniven marknadsfördes mot cowboys och lantarbetare och förseddes med tre blad där huvudbladet, en clippoint, var tänkt som ett allroundblad. Sheepfoot-bladet var bland annat ämnat för att trimma klövar och hovar med och spey-bladets intrikata form anpassat för kastration helt enkelt.

Dagens presentation behandlar "Sowbelly Stockman" som är en kraftigare variant på en den vanliga "Serpentine"-formen med lätt svängt grepp. Sowbellyn har ett grövre handtag och något bredare blad än andra typer av Stockmans. Namnet härrör från den markanta svängen på handtaget som visuellt bildar en buk. Formen bidrar förutom till bättre grepp även till mer kontroll över spey-bladet när det används och det underlättar åtkomsten av samtliga blad.

Rough Rider Sowbelly


Handtagsformen underlättar åtkomsten av bladen


Traditionell trebladig stockman-konfiguration med en clippoint som huvudblad som delar ände med ett sheepfoot-blad och kompletteras med ett spey-blad


Fit & Finish
- Bolster, Nickelsilverbolstren är Rough Riders standard med lätt välvd välpolerad yta och en dekorationsrand. De sluter tätt mot ram och skollor.

- Skollorna, Mönstringen av bensidorna är väl utfört och de är välslipade. Även färgningen av benmaterialet får godkänt och nitarna som syns på sidorna av handtaget har fått ändarna slipade korrekt. 

- Ram, Mässingsramen är i tre delar där den mittersta inte är genomgående utan separerar de två ryggfjädrarna åt. De är i huvudsak helt raka med någon liten passningsmiss i ryggen. Slipningen på insidan får dock inte godkänt. Den var skarp på gränsen till att det kändes som man skulle kunna skära sig på den. Det är nu åtgärdat med hjälp av lite sandpapper. 

- Passningen mellan materialen och den generella byggkvalitén ger ett blandat intryck eftersom det gjorts ett grovt misstag och det finns detaljer som kunde fått bättre finish. Som exempel kan nämnas de små glipor som släpper igenom ljus på två ställen i ryggen. Men det kan påpekas att de är ytterst små och inget som noteras utan noggrann granskning. Annars är ryggsidan riktigt bra med jämn yta både när bladen är utfällda och i stängt läge. Övergången mellan de välpolerade bolstren och skollorna är riktigt väl utförda och nitarna slipade som de skall. Den större missen återkommer jag till.

- Slipningen av bladen var genomgående godkänd med jämna symmetriska eggar. Däremot verkar den som utfört arbetet haft exceptionellt bråttom för det var råegg kvar på två av de tre bladen så slipningen var inte helt slutförd. Sen finns även en tendens till  att spetsen på huvudbladet kan vara något "bränd", att den blivit överhettad vid sliparbetet. Återstår att se hur den håller skärpan där eller om härdningen förstörts. Det är så lite det rör sig om så med lite tur kan det ha klarat sig. 


Walk & Talk
- Pull, Fjädrarna i den här kniven är riktigt starka vilket ställer till det en aning. Det större bladet är knepigare att komma åt efter nedslipningen av tangen eftersom det sjunker längre in i ramen vilket försvårar åtkomsten av nagelskåran. Draget ligger annars på en sexa. Sheepfootbladet närmas hoppar fram i sammanhanget och väger in på en fyra. Värre ställt är det med det annars mycket potenta speybladet som är knepigt att nå och bjuder på rejält motstånd och hamnar på en nagelbrytande nia.  

- Walk and Talk, Gången skiljer sig åt mellan ändarna på kniven. Framändans primära clippoint och sheepfootbladet löper föredömligt smidigt när de väl tvingats ut ur ramen. Det i andra änden fästa speybladet däremot har en tendens till att kännas en smula kärvt ungefär halvvägs genom rörelsen även efter inoljning. Möjligen att det är något som går att slita in. Det är något som tiden får utvisa.  


Stay & Play
- Stay, Givet problemet med på gränsen till för stark fjäder så känns bladen ytterst trygga när de väl hamnat i utfällt läge.

- Spel, Och av samma skäl så finns det inget glapp eller spel i bladen. De sitter som gjutet och här känns kniven plötsligt väldigt välbyggd. 

En rejäl miss som gör att kniven känns som ett måndagsexemplar. Bladspetsen sticker  ut i stängt läge. Det omöjliggjorde användande av spey-bladet innan åtgärd


Ett någorlunda väl slipat blad. Den kom dock med markant råegg som synes. Det är numera fixat


Det fylliga handtaget och formen gör tillsammans att spey-bladet blir mer användbart på en Sowbelly. Emellertid inte på den här kniven i urprungsskick


Sammanfattning



En tydlig nackdel med själva mönstret som det är konstruerat är att det finns en risk för att bladen gnager mot varandra i handtaget när de fälls in och ut om inte precisionen i tillverkningen är tillräckligt bra. Själva flexet som uppstår när man pressar fingrarna mot bladen ligger bakom fenomenet. Oftast uppträder det här mellan de två mindre bladen och förklaringen är helt enkelt att det är trångt om utrymme eftersom bladen inte löper i separata kanaler. Faktum är att på den här specifika kniven så händer det ibland att sheepfoot-bladet låser spey-bladet om det inte fälls ut först. Fenomenet visar sig också genom en repa som uppkommit genom nötning på huvudbladet. 

En lika tydlig fördel med hur Sowbellys är utformade är att det något grövre handtaget ger mer att greppa kring. Utrymmet kan även fyllas med ett något bredare clippointblad än gängse Stockman-knivar vilket ger ett blad med lite mer buk för den som önskar det. Sen blir det en bra och rejäl vinkel mellan handtaget och speybladet som synes på bilden ovan. Det i kombination med att det är väl tilltaget gör att det är ytterst användbart. Det var dock inte fallet på den här kniven när den anlände vilket för mig tillbaks in på ämnet missar. 

En rejäl brist i kvalitetskontroll avslöjades eftersom spetsen på huvudbladet stack ut när kniven var hopfälld. I stängt läge täcktes den tillräckligt av speybladet för att man inte skulle skära sig när kniven var i fickan. Men det fungerade förstås inte när spey-bladet skulle användas. Problemet åtgärdades med en fil och en stunds arbete. Jag slipade helt enkelt ned bladtangen till bladet sjönk in i ramen och spetsen gömde sig. Det kompletterades sedan med att jag gick över insidan av ramen med sandpapper och oljade pivotnitarna och sen var kniven klart bättre. 

Intrycket av byggkvaliteten är blandad men överskuggas av den rejäla missen. Det är första gången jag blir besviken på en kniv från Rough Rider. Sen är jag inte förtjust i när fjädrarna är av sådan styrka att bladen nästan är omöjliga att fälla ut. Nagelbrytare är inget för mig. Det skall inte behövas redskap för att fälla ut bladen på en slipjoint även om jag vet att det finns dylika att köpa. 

Omdömet om den här kniven blir därför något blandat. Missen med bladspetsen och styrkan i fjädern som håller speybladet tillsammans med att slipningen var något grov och ramen vass på insidan drar ned betyget och får mig att tycka att det här är något av ett måndagsexemplar. Utseendet gillar jag dock och bortsett från missarna är kniven sunt konstruerad. Mönstret ger också ett par rejäla fördelar i sitt ergonomiska grepp och mycket användbara spey-blad. 

Det blir nog någon mer Sowbelly vad det lider.



Specifikation:

Märke: Rough Rider 

Mönster: Sowbelly Stockman
Referensnummer: RR080
Längd hopfälld:  95 mm, 3 /4"
Bladstål: 440A
Huvudblad: 67 mm, Clippoint
Sekundärblad: 55 mm, Spey
Sekundärblad: 50 mm, Sheepsfoot
Etsning blad: ingen/440 razor sharp steel
Text tang: RRs hästsko/RR080 china
tang sekundär: inget/ RR hästsko
Skollor: Amber jigged bone
Bolster: nickelsilver/vit mässing
Ram: mässing
Nitar: mässing
Sköld: Rough Rider

Tillverkningsland: Kina


/ J - delar ut andra chanser

söndag 9 november 2014

Traditionella fällknivar - RR Gunstock


Under rubriken "Traditionella fällknivar" tänkte jag fortsätta på det tema som presenterades i inlägget om klassiska knivmönster härförleden. Inspirerad av ett antal frågor och några önskemål om bilder som inkommit är tanken att beskriva knivar och mönster i lite närmare detalj.

För att kunna göra det kommer jag även att introducera ett antal engelska begrepp och termer som används i sammanhanget och som ibland är lite svåröversatta och därmed i huvudsak får stå i sin ursprungliga form.

Först ut är en förträfflig liten kniv som blivit något av en fickfavorit på senare tid - Rough Riders "Bark Bone Gunstock, RR1386"

För att krångla till saker och ting redan inledningsvis är namnet på den här modellen aningen missledande och tarvar sin förklaring. Första ledet "Bark Bone" är enkel och hänvisar till skollorna som är av färgat ben som behandlats för att få en grov barkliknande yta. Det som orsaker förvirringen är att det andra ledet "Gunstock" i knivsammanhang oftast syftar till ett rutmönster på skollorna som påminner om det du hittar på ett pistolgrepp eller en gevärskolv men som alltså inte är aktuellt här. Men det används även för att beskriva en handtagsform som i det här fallet och benämns då inte sällan "Reverse Gunstock".

Annars är kniven ett typiskt exempel på ett stockman-mönster med sina två fjädrar i ryggen och sina tre blad. Bladen fördelar sig på ett huvudblad som är en clippoint som sig bör och bredvid det ett mindre spey-blad och på andra sidan hittar man en variant av sheepfot-blad. Den här sorten kallas ibland även för coping sheepfoot eller bara coping-blade. Om de är små kan de även gå under namnet "Cut off penblade".  

Rough Rider Bark Bone Gunstock


Huvudbladet är som sig bör en clippoint som är försedd med "long pull/french nailnick"


Klassisk stockmankonfiguration på bladen med  spey- och  sheepfoot-blad som sekundärblad. 


Fit & Finish
"F&F" är ett bekant begrepp för de flesta och därmed enklast att förklara. Med det menas i det här fallet den övergripande kvalitén på kniven med avseende på materialval, passningen dem emellan, ytbehandling och allmän precision i tillverkning och sammansättning samt slipning av bladen. 

Bolster, Det här är en så kallad "Squared End Knife" vilket innebär att bolstren är kantiga istället för rundade i formen. Skälet är rent estetiskt och lyckat visuellt men gör att kniven känns mer i fickan och dessvärre även i handen trots att hörnen är avfasade och slipade. Det är en av få nackdelar med den här kniven. Materialet är som så ofta i fickknivar nickelsilver/vit mässing som även går under namn som tyskt silver eller nysilver. 

Skollorna är gjorda av färgat ben som är slipat till ett mönster som kallas "bark bone". Det är en behandling jag inte sett på så många knivar och här är den riktigt bra gjord. Det ger en intressant yta som både är snygg att se på och skön att greppa. Skollorna ser svarta ut men är egentligen mycket mörkt bruna.  

Ramen är tradtionellt gjord av mässing och i tre lager. Det mittersta är inte genomgående och separerar därmed inte bladen utan skiljer bara ryggens fjädrar åt. 

Passningen mellan materialen är överlag bra. Särskilt väl utfört är övergången mellan bolster och skollor och slipningen av nitarna som inte sticker ut alls. Undantaget är mittendelen av ramen som på ryggsidan sticker ut tillräckligt mycket för att kännas. Det är särskilt tydligt när kniven befinner sig i stängt läge vilket gör att ryggen inte känns helt slät. En liten miss på en annars välbyggd kniv.  

Slipning, Knivbladen på det är exemplaret är ovanligt väl slipade. Alla tre bladen har godkänt jämna eggar och var vassa direkt från tillverkaren. Stålet är 440A med en för sammanhanget bra härdning. Knivarna håller väl eggen ungefär som kan vänta sig av ett tämligen mjukt rostfritt stål eller kanske något bättre faktiskt. Det tyder på bra värmebehandlimg. Fördelen med stålvalet förutom priset är att det är lätt underhålla och det är inte svårt att återställa skärpan. 


Walk & Talk
Är ett ovanligare och mer specifikt begrepp som beskriver hur kniven känns att öppna och hur väl den stänger. Hur rörelsen upplevs är en direkt följd av hur väl sammansatt kniven är kring pivotskruven, motståndet i fjädern och storleken på bladet vilket påverkar hävstången. Är inte ramen helt korrekt putsad och slipad kan kniven till exempel upplevas grusig eller trög.

"Pull" är en term som beskriver hur mycket kraft som krävs för att övervinna motståndet när bladet skall öppnas och brukar graderas i en skala 1-10 där tio är vad som brukar kallas en "nagelbrytare" vilken nästan är omöjlig att fälla ut. Det är för övrigt orsaken till att det faktiskt säljs "knivöppnare" som tillbehör till traditionella fällknivar.

Pull, Den här kniven har en mycket kraftig ryggfjäder vilket tillsammans med det relativt korta bladet gör att den bjuder på visst motstånd när den öppnas. Den ligger runt en femma på huvudbladet och runt en sjua på de mindre bladen. Där blir det tydligt att det finns mindre hävstång i relation till den starka fjädern. Det stora bladet räddas också till viss del av att den har en så kallad "french nailnick" eller lång skåra för naglarna. Kniven har ett ytterst tydligt nittiograders stopp på samtliga blad vilket är tacknämligt då det kan rädda fingertopparna från att åka av när kniven stänger.

Walk and Talk, När bladen väl fälls ut är gången mycket mjuk. Kniven känns förtroendeingivande och extremt välbyggd med sina kraftiga snäpp i både halvt utfällt läge och när bladen fälls in. 


Stay & Play
"Stay & Play" handlar om hur kniven känns i utfällt läge. Ofta beskrivet med ord som spel, glapp och fjäderstyrka för att beskriva hur stabilt bladet känns eftersom den här sortens knivar med få undantag saknar lås.

Stay, Samtliga blad stannar med ett distinkt ljud i utfällt läge och hålls på plats så hårt det går utan att ha ett lås på kniven. Det blir inte mycket bättre än så här.

Spel och glapp, Av de skäl som nämnts ovan så saknar bladen helt spel i sidled vilket jag är glad för eftersom det är något jag generellt avskyr hos knivar. Sen kan vissa knivar som är slanka och smäckert byggda ha ett inbyggt flex i själva ramen vilket kan upplevas på samma vis men inte är detsamma. Den här kniven är kort och stabil och lider inte av det. 

Kniven är ett exempel på en "Squared End Stockman" 


Finishen är genomgående mycket god på den här kniven


Sammanfattning


I sin "Barkbone Gunstock" har RR lyckats få till en bra liten kniv med några intressanta detaljer som det ovanliga mönstret i skollorna, de kantiga bolstren och det avklippta pennbladet som sekundärblad. Den distinkta gången och halvvägsstoppen gör att kniven inger förtroende och känns välbyggd. Några små detaljer hade kunnat vara bättre. Passningen i mässingramen är inte hundraprocentig till exempel. Sen ligger i mönstrets natur att baksidan på tangen är blottad och den är vass vilket jag inte helt uppskattar. 

Annars kan sägas att kniven skär mycket bra. Rough Rider använder sig av blad som är helt konkavt formade men inte skålslipade märkligt nog. Det vill säga bladen har mycket hög skålformad radie vilket gör att de vid första anblick ser helt flatslipade ut. Bladformen, det tunna godset och godkända eggar gör att de i allmänhet skär mycket bra. Den här kniven är inget undantag. 

Överlag är det här en mycket snygg och praktisk fickkniv som jag är mycket nöjd med och därför rekommenderar. 


Specifikation:

Märke: Rough Rider

Mönster: Gunstock Stockman
Referensnummer: RR1386
Längd hopfälld: 89 mm, 3 1/2"
Bladstål: 440A
Huvudblad:  67 mm, 2 5/8", Clippoint
Sekundärblad:  44 mm, 1 3/4", Spey
Sekundärblad;  50 mm, 2", Sheepfoot/Coping Sheepfoot
Etsning blad: ingen/440 razor sharp steel
Text tang: RR hästsko/RR1386 china
Skollor: Bark bone, ben
Bolster: nickelsilver
Ram: mässing
Nitar: mässing
Sköld: RR 'bomb'

Tillverkningsland: Kina


/ J - känner sig traditionell

onsdag 22 oktober 2014

Klassiska knivmönster

- En introduktion


Knivar har som bekant funnits sen hedenhös och under vägs gång kom man på att det ibland var praktiskt att fälla ihop dem. Därefter har en lång rad varianter av fällknivar utvecklats för att passa särskilda uppgifter och inte minst olika tycke och smak. 

Alla länder har sina egna mönster och variationer och inte sällan finns det lokala varianter av dem. Om detta ämne har det skrivits mängder med artiklar och böcker och jag har därför inte för avsikt att fördjupa mig i det här. Men jag ämnar presentera några få traditionella fällknivar som råkar befinna sig i min ägo. 

Av hävd finns det starka center för knivtillverkning som Eskilstuna i Sverige, Solingen i Tyskland, Maniago i Italien, Toledo i Spanien, Sheffield i England och så vidare. Men även utanför dessa orter har det funnits och finns i vissa fall knivtillverkning. 

Allra längst har den utvecklingen nog drivits i Frankrike där nästan varje region och ibland stad har sitt eget mönster*.

En meter knivar, några klassiska mönster på parad


Här visas några exempel på amerikanska traditionella knivmönster. De flesta är förstås av europeiskt ursprung vilket inte minst blir påtagligt eftersom den ursprungliga klassiska fällkniven Jack Knife är döpt efter den franske knivmakaren Jaque de Liege. Han sägs vara den första som använt sig av en konstruktion med fjäder i ryggen på handtaget.


Jack Knife


Den klassiska fällkniven med stort F. Namnet avser oftast varianter med ett eller två blad som öppnas på samma sida. Ibland används termen även om något större knivar med blad i båda ändar och med en storlek över 3,5 tum. Sen används begreppet förvirrande nog även som samlingsnamn för fällknivar som inte har någon beteckning alls och benämns då inte sällan Regular Jacks

En variant av en Jack Knife är Coke Bottle. Namnet är inte särskilt svårt att härleda då det kommer från formen på skaftet. Det är för övrigt ett vanligt förfarande när det gäller klassiska knivar - mönstren är ofta döpta efter utseende. Den här versionen är en large Coke Bottle som ibland även kallas Hunter för att förvilla ytterligare.


Large Coke Bottle med skollor i vitt ben


Barlow  


Klassiskt mönster med engelskt ursprung**. Utmärkande för den här knivtypen är ett förstärkt och förlängt bolster för ökad styrka kring bladfästet. Det andra bolstret försvann efterhand för att minska produktionskostnaden. Kniven har ofta ett eller två blad och kan förses med lås även om det är ovanligare och ett modernt tillägg. Handtaget är droppformat. 

Klassisk Barlowform, här med två blad där huvudbladet är en Clippoint och det mindre bladet ett pennblad. 


Storleken kan variera avsevärt exemplifierat med en "Granddady" Barlow som mäter 5" hopfälld


Stockman 


Knivmönstret har med tiden blivit en amerikansk fällknivsikon. Den är i grunden en förfinad och mindre klumpig version av den ursprungliga Cattleknife och började dyka upp runt 1890. De har alltid minst två fjädrar i ryggen och har traditionellt tre blad  där huvudbladet är en Clippoint som vanligen kompletteras med ett Sheepfoot-blad och ett Spey-blad för att kunna hantera allehanda arbetsuppgifter däribland att kastrera ungdjur. Men det finns förstås variationer både vad beträffar antalet blad och hur de är utformade. Ofta är handtaget svängt men det är inte nödvändigt.

Mönstret finns i olika storlekar. Här en medium Bark Bone Gunstock


Och en Stockman från Case med modern touch - skollor i G10


Och en mini med pärlemor i handtaget

Whittler 


En Whittler är i princip samma typ av kniv som en Stockman. Ursprungligen utrustad med ett mindre blad för småjobb i trä och namnet utlästes från början Carpenters Whittler. Det som utmärker knivmönstret är att det har en delad fjäder för de mindre bladen och att det större nyttjar båda. Därför är även tangen på huvudbladet grövre för att matcha de två mindre bladens tjocklek. Huvudbladet är en Clippoint och de två andra vanligen en mindre Clippoint och ett pennblad.

Men eftersom det är en dyrare att tillverka delade fjädrar är de flesta modernare Whittlers varianter på Stockmankonfigurationer där endast bladbestyckningen skiljer dem åt. Som exempel kan den här Western Boulder "6504" från 60-talet tjäna.

Gammal trebladig Whittler av märke Western som dock inte har den annars typiska delade fjädern


Mer traditionell Whittler med kraftigt huvudblad och två blad på delad bakfjäder


Sunfish, Elephant Toenail


Kärt barn har många namn. Ibland kallas även mönstret för English Ropeknife. Idén med det breda bladet var att man kunde knacka det igenom tjockt hamprep med lämpligt tillhygge. Kniven är i grunden en Double End Jack där huvudbladet är en Spearpoint och sekundärbladet ett pennblad. De finns i tre handtagsvarianter: Standard, Swell-center och Teardrop/Sleeveboard. Här exempel på både Standard och Teardrop.

Mönstret benämns ibland även English Ropeknives


RR Large Sunfish med standardgrepp och skollor i "Jigged Bone"


RR Large Elephant Toenail med syntetskollor


Canoe


Det enkelt att se varifrån mönstret fått sitt namn. Kniven har ett 'kanotformat' handtag med blad i båda ändar och av det skälet är det egentligen en symmetrisk Double End Jack. Handtagsformen möjliggör ett kraftigare blad i en slankare förpackning vilket närmast gör dem till en Pen Knife på stereoider. Knivtypen har två eller tre blad. Huvudbladet är oftast en Droppoint och sekundärbladet ett pennblad.

Kanoter

Ytterligare Canoe ur RRs Arrowheadserie


Trapper


Tvåbladig knivmodell där de två bladen sitter i samma ända. Bladen är en Clippoint med uttalad spets och ett Spey-blad med trubbigare spets för bland annat flåarbeten. Båda bladen har full längd.

Trapper är ett av mina favoritmönster


"Fatboy" är en grövre dimensionerad  Trapper från Rough Rider. Dessvärre är huvudbladet en riktig nagelbrytare 

En variant där sekundärbladet är ett rakknivsblad

"Trapperlock" - moderniserad Trapper där ett av bladen försetts med lås


Muskrat eller Double End Trapper


Muskrat är precis som namnet antyder från början formgiven av dem som gillar att jaga och flå små håriga djur. I det här fallet bisamråttor. Kniven har nästan alltid två blad med samma form och de är monterade i varsin ände av handtaget.

En 'blingversion' av RR Large Muskrat från Stoneworx. Äkta pärlemor och abalone och syntetisk sten i skollorna


Copperlock 


Copperlock är ett modernt knivmönster med gamla anor. Kniven har drag av flera äldre modeller och är försedd med lås. Den kan sägas vara en fusion av mönster som Trapper, Copperhead och Hunter och introducerades av Case så sent som 1997. Den görs i två storlekar, en mindre och en större. 

Här en Mini Copperlock med handtag i "Blue Jigged Bone"


Peanut


En som namnet antyder mycket liten kniv utrustad med ett eller två blad och svängt handtag med rundade bolster. Huvudbladet är nästan alltid en Clip point.

Peanut i klassisk tvåbladig konfiguration


Doctor's Knife eller Physicians's Knife


Lång slank kniv med ett eller två knivblad. Ursprungligen ofta med en spatula istället för det andra bladet och spatulan användses för att räkna piller med samt som omrörare i tinkturer. Knivens bakre del är platt och utformat så att det går att mortla tabletter med.

En mindre enbladig modell av doktorskniv från tyska Buck Creek


Pen Knife


Frekvent använt namn på små knivar som vanligen har två blad, ett i varje ände. Det behövs inget snille för att lista ut det ursprungliga användningsområdet - gåspennvässare.

Enkel Pen Knife av okänt fabrikat med plastskollor


Pruner's Knife


Pruner's Knife är ett exempel på en kniv utrustad med Hawkbill-blad. Knivbladets karaktäristiska form kommer sig av att den från början var avsedd för att trimma fruktträd och buskar med. Idag används bladformen ofta till knivar som anpassats till att skära takpapp, mattor etc. 

Modellen "Halfhawk" från RR i deras "Coalminer Series". Som namnet antyder är bladformen inte helt en Hawkbill


Copperhead


En Jack Knife med två blad där det största är en Clippoint och det andra ett pennblad. Karaktäristiskt för knivmönstret är att handtaget har två bolster och att de är formade för att dölja den vassa kanten på tangen.

En Coppperhead från tyska Böker





Toothpick/Texas Toothpick 


Liten slank enbladare med karaktäristisk form.

Ytterligare en kniv från RRs Stoneworx-serie i form av en Small Toothpick


Congress


Fyrbladig kniv med två blad i varje ände. Ofta konkavt formad rygg på handtaget.

Congress från Buck Creek

Knivtypen har oftast två blad i varje ände


Sen finns det förstås betydligt fler kända mönster som jag inte är innehavare av som till exempel:

Sodbuster
Amerikanskt namn för gammalt europeiskt mönster, möjligen av tysk härkomst. Enkel enbladig kniv utan bolster.

Riggers Knife/Marlin Knife
Kniv med Wharncliffe-blad och försedd med märlspik. Att användas för att bland annat lösa upp trilskande knopar och schackel.

Och det finns fler som jag inte kommer på i skrivande stund. Men någonting säger mig att jag kommer att få anledning att återkomma i ämnet.


/ J - den som lägger på hög samlar

* Vill man surfa på och kanske investera i en fransk kniv kan det göras t ex här. En kunnig herre på området knivar i allmänhet och fanska diton i synnerhet är Stefan Schmallhaus och hans Youtubekanal hittar du här
** Troligen döpt efter Obediah Barlow som började producera den här knivtypen runt 1670-talet. Den blev så småningom mycket populär i USA och är omnämnd i litteratur och skrift bland annat i Mark Twains Tom Sawyer.