Saker man upptäcker

Över tid upptäcks ibland detaljer som inte alltid är direkt uppenbara. Saker som gör att att saker och ting växer eller sjunker i värde. Det kan gälla livet i stort och även den här intressesfären, knivar. 

Det är därför jag är lite misstänksam mot hela konceptet "table top reviews". Ni vet sorten på YouTube där de mest produktiva kanalerna trycker ut en video om dagen. Hur hinner man då pröva och känna på det man recenserar? Svaret är enkelt, det gör man inte. Extra tydligt blir det när någon vänder en kniv i handen framför kameran och säger "den här fungerar bra även i sabelgrepp" utan att ha använt kniven alls. Jag ryser ofta då jag riktigt ser hur de där grova räfflorna de just lagt tummen på kommer att gnaga in i skinnet så fort man trycker in bladet i en bit trä. Men det finns förstås olika sätt att göra saker på. 

Men vissa saker låter sig inte upptäckas på några veckor heller. I förlängningen märker man emellertid vad som irriterar eller är en källa till glädje. 

Ibland kanske man inte ens vet orsaken till varför vissa knivar bärs ofta och andra inte alls. Äger man bara ett par eller kanske EN kniv är det inget större problem förstås. Då tar man den eller de man har. 

I de fallen kan man även misstänka att den enda kniven endera är mycket mycket noga utvald för att vara så ultimat som möjligt. Alternativt att ägaren faktiskt inte bryr sig alls. Men då läser man högst troligt inte knivbloggar heller så de individerna kan bortses från i det här fallet. 

Artisan Cutlery Osprey, "överraskningslös" - en kniv jag inte har några problem med alls. 
Förvisso tycker jag inte om den överhuvudtaget men det var inget som fårvånade eller irriterade mig.

Andra knivar är helt uppenbart varför man inte bär. Som gott exempel kan Kershaw Strobe tjäna. Trots att en känd knivmakare, Matt Diskin, står bakom modellen är slutresultatet hemskt på många vis. Visst, det är en budgetkniv men det är inte bara enkla material som plastiga skollor som spökar utan delar av själva designen. Men det som ger nådastöten är clipets utformning. Trots att jag försökt kröka till det samt slipa ned och runda av spetsen så pekar det forfarande utåt även om det nu är avsevärt mycket bättre. Det både känns rejält i handen och fastnar i allt när kniven sitter i fickan. Ett riktigt nedköp. Så mycket att kniven i princip aldrig burits efter att den testades. Därför återkom jag aldrig med något mer utlåtande om den kniven som jag lovade när det begav sig runt 2014. Jag gillar den helt enkelt inte.   

Ett riktigt skitclip enligt mig. Då är ändå den spetsen avkortad samt rundad av mig

En kniv i en helt annan prisklass är Extrema Ratios BF2CD. En kniv jag recenserat här på bloggen med tämligen goda vitsord. Jodå, jag gillar fortfarande kniven men ett par saker har kommit att irritera mig en smula. En är "nästantantospetsen" vilken är svårslipad. Det bevisas genom att den inte ens var särskilt vass från fabrik med mycket tvärare eggvinkel än resten av bladet. Men även i det här fallet är det clipet som spökar mest. Vid första testen är det nästan perfekt för mig som uppskattar "deep carry" även om jag vet att inte alla delar den uppfattningen. Utseendet passar ihop med kniven och funktionen är utmärkt. Eller nästan utmärkt ska jag säga. Alltför ofta händer det nämligen att kniven sjunker ned över fickkanten som då lägger sig över bakänden på handtaget. Det eftersom clipet är fäst på andra sidan handtaget, ett så kallat "loop over clip". Då sitter kniven plötsligt fast när man skall hala fram den. Ingen större mening att ha ett clip då. Bältesfodral är i så fall att föredra. 

Hur man gör ett nästan perfekt clip Extrema Ratio-style. När kniven gör så här tappar du den inte. 
Men du drar den inte heller med en hand!

Det kan också handla om enkla missar i produktionen. När jag testade QSP Phoenix upptäckte jag efter ett tag att det fanns ett mindre jack i eggen. Inget konstigt med det. Det är lätt hänt när man arbetar med en kniv. Jag stålade bort det och tänkte inte mer på det. Kniven lades bort till förmån för nya testobjekt. Men så fick jag för mig att bära den igen och vips. Där var ett nytt jack. Trodde jag, det visade sig vara "samma" jack eller i alla fall på exakt samma ställe. Det är lite för mycket för att vara en slump. Vid närmare granskning verkar det som bladet faktiskt slår i en av skruvarna i ramen på vägen in. Det är nu påpekat för tillverkaren som svarade att det rättats till. Men det var inte så illa att det är något som upptäcks med en gång. Även i det fallet behövdes tid.  

Jacket som inte ville försvinna

Andra knivar är mer svårförklarliga när det gäller varför de inte hittar ned i fickan. I mitt fall är Kizer Gemini en sådan. Jag gav den ett tämligen lysande omdöme när den kom och jag står fast vid det. Det ÄR en mycket bra EDC-kniv och några större fel finns inte om man gillar TFFs (Titanium Frame Lock Flippers) förstås. Men det jag inte riktigt uppskattar är att handtaget bara är en aning för litet för mig. Något för tunt för längden alternativt för kort för tjockleken. Det vill säga inget av måtten är "fel" men för mig blir det ändå inte helt rätt. Och det är något jag först kommit på efter lång tid.

Kniven som det inte finns några fel på men som ändå inte bärs särskilt frekvent. Handtaget är en smula för litet för mina händer

Sen finns mer generella drag som man med tiden lär sig att man uppskattar hos en kniv eller som tvärtom påverkar negativt. Personligen har jag exempelvis kommit på att enbart vikt inte behöver vara negativt för mig vad gäller knivar. Fördelningen av sagda vikt är desto viktigare i mitt tycke. En välbalanserad kniv känns ofta lättare och kvickare helt enkelt oavsett faktiska gram. Det gäller även hur vikten fördelas när kniven i stängd och bärs i fickan kan tilläggas. 

Tjocklek är en annan detalj som har större inflytande än enbart vikt. Jag har ingen emot vikten hos en Spyderco Police i stål till exempel eftersom den är extremt slank och glider lika lätt ned i en ficka som en sup vid julbordet. En Cold Steel Voyager däremot är som att ha en falukorv i fickan. Generellt föredrar jag tunnare fickknivar av det skälet. I gengäld ger de nästan alltid sämre komfort i handen. 

Falukorv, någon? CS Voyager vs Spyderco Police. Knivarna är i övrigt ungefär lika stora

Somliga knivar förvånar åt andra hållet. Spyderco Techno var en sådan för mig. Egentligen borde jag inte bära den så ofta eller uppskatta den som jag gör. Den är liten och knubbig, har för tjockt blad och är tung i relation till bladlängd. Men i gengäld kan sägas att den inte är tung i absoluta tal och att det kraftiga bladet är fullt flatslipat och att kniven inte har något "finger choil" vilket gör att man trots det ringa formatet kan ta i rätt bra nära handtaget om det behövs. Sen gör kombinationet av ett väl fungerande clip, den hala titanytan och den diskreta längden att kniven lätt gömmer sig i en ficka. Sen har den "it", charm eller kalla det vad ni vill. 

Exempel på knivar som överraskat positivt, Spyderco Techno och Cold Steel Hold Out III

En annan doldis som vuxit över tid är den synnerligen enkla Cold Steel Hold Out III. På ytan inget märkvärdigt alls men jäklar i min låda så kompetent den är. Den känns i princip inte alls när den bärs och det som utmärker den mest är den suberba balansen.

Exemplen är många fler men jag håller där. Har ni några knivar som överraskat åt ett eller annat håll  eller som ni av någon anledning inte uppskattar fast ni "borde"?

/ J - i analystagen