Saker man upptäcker

Över tid upptäcks ibland detaljer som inte alltid är direkt uppenbara. Saker som gör att att saker och ting växer eller sjunker i värde. Det kan gälla livet i stort och även den här intressesfären, knivar. 

Det är därför jag är lite misstänksam mot hela konceptet "table top reviews". Ni vet sorten på YouTube där de mest produktiva kanalerna trycker ut en video om dagen. Hur hinner man då pröva och känna på det man recenserar? Svaret är enkelt, det gör man inte. Extra tydligt blir det när någon vänder en kniv i handen framför kameran och säger "den här fungerar bra även i sabelgrepp" utan att ha använt kniven alls. Jag ryser ofta då jag riktigt ser hur de där grova räfflorna de just lagt tummen på kommer att gnaga in i skinnet så fort man trycker in bladet i en bit trä. Men det finns förstås olika sätt att göra saker på. 

Men vissa saker låter sig inte upptäckas på några veckor heller. I förlängningen märker man emellertid vad som irriterar eller är en källa till glädje. 

Ibland kanske man inte ens vet orsaken till varför vissa knivar bärs ofta och andra inte alls. Äger man bara ett par eller kanske EN kniv är det inget större problem förstås. Då tar man den eller de man har. 

I de fallen kan man även misstänka att den enda kniven endera är mycket mycket noga utvald för att vara så ultimat som möjligt. Alternativt att ägaren faktiskt inte bryr sig alls. Men då läser man högst troligt inte knivbloggar heller så de individerna kan bortses från i det här fallet. 

Artisan Cutlery Osprey, "överraskningslös" - en kniv jag inte har några problem med alls. 
Förvisso tycker jag inte om den överhuvudtaget men det var inget som fårvånade eller irriterade mig.

Andra knivar är helt uppenbart varför man inte bär. Som gott exempel kan Kershaw Strobe tjäna. Trots att en känd knivmakare, Matt Diskin, står bakom modellen är slutresultatet hemskt på många vis. Visst, det är en budgetkniv men det är inte bara enkla material som plastiga skollor som spökar utan delar av själva designen. Men det som ger nådastöten är clipets utformning. Trots att jag försökt kröka till det samt slipa ned och runda av spetsen så pekar det forfarande utåt även om det nu är avsevärt mycket bättre. Det både känns rejält i handen och fastnar i allt när kniven sitter i fickan. Ett riktigt nedköp. Så mycket att kniven i princip aldrig burits efter att den testades. Därför återkom jag aldrig med något mer utlåtande om den kniven som jag lovade när det begav sig runt 2014. Jag gillar den helt enkelt inte.   

Ett riktigt skitclip enligt mig. Då är ändå den spetsen avkortad samt rundad av mig

En kniv i en helt annan prisklass är Extrema Ratios BF2CD. En kniv jag recenserat här på bloggen med tämligen goda vitsord. Jodå, jag gillar fortfarande kniven men ett par saker har kommit att irritera mig en smula. En är "nästantantospetsen" vilken är svårslipad. Det bevisas genom att den inte ens var särskilt vass från fabrik med mycket tvärare eggvinkel än resten av bladet. Men även i det här fallet är det clipet som spökar mest. Vid första testen är det nästan perfekt för mig som uppskattar "deep carry" även om jag vet att inte alla delar den uppfattningen. Utseendet passar ihop med kniven och funktionen är utmärkt. Eller nästan utmärkt ska jag säga. Alltför ofta händer det nämligen att kniven sjunker ned över fickkanten som då lägger sig över bakänden på handtaget. Det eftersom clipet är fäst på andra sidan handtaget, ett så kallat "loop over clip". Då sitter kniven plötsligt fast när man skall hala fram den. Ingen större mening att ha ett clip då. Bältesfodral är i så fall att föredra. 

Hur man gör ett nästan perfekt clip Extrema Ratio-style. När kniven gör så här tappar du den inte. 
Men du drar den inte heller med en hand!

Det kan också handla om enkla missar i produktionen. När jag testade QSP Phoenix upptäckte jag efter ett tag att det fanns ett mindre jack i eggen. Inget konstigt med det. Det är lätt hänt när man arbetar med en kniv. Jag stålade bort det och tänkte inte mer på det. Kniven lades bort till förmån för nya testobjekt. Men så fick jag för mig att bära den igen och vips. Där var ett nytt jack. Trodde jag, det visade sig vara "samma" jack eller i alla fall på exakt samma ställe. Det är lite för mycket för att vara en slump. Vid närmare granskning verkar det som bladet faktiskt slår i en av skruvarna i ramen på vägen in. Det är nu påpekat för tillverkaren som svarade att det rättats till. Men det var inte så illa att det är något som upptäcks med en gång. Även i det fallet behövdes tid.  

Jacket som inte ville försvinna

Andra knivar är mer svårförklarliga när det gäller varför de inte hittar ned i fickan. I mitt fall är Kizer Gemini en sådan. Jag gav den ett tämligen lysande omdöme när den kom och jag står fast vid det. Det ÄR en mycket bra EDC-kniv och några större fel finns inte om man gillar TFFs (Titanium Frame Lock Flippers) förstås. Men det jag inte riktigt uppskattar är att handtaget bara är en aning för litet för mig. Något för tunt för längden alternativt för kort för tjockleken. Det vill säga inget av måtten är "fel" men för mig blir det ändå inte helt rätt. Och det är något jag först kommit på efter lång tid.

Kniven som det inte finns några fel på men som ändå inte bärs särskilt frekvent. Handtaget är en smula för litet för mina händer

Sen finns mer generella drag som man med tiden lär sig att man uppskattar hos en kniv eller som tvärtom påverkar negativt. Personligen har jag exempelvis kommit på att enbart vikt inte behöver vara negativt för mig vad gäller knivar. Fördelningen av sagda vikt är desto viktigare i mitt tycke. En välbalanserad kniv känns ofta lättare och kvickare helt enkelt oavsett faktiska gram. Det gäller även hur vikten fördelas när kniven i stängd och bärs i fickan kan tilläggas. 

Tjocklek är en annan detalj som har större inflytande än enbart vikt. Jag har ingen emot vikten hos en Spyderco Police i stål till exempel eftersom den är extremt slank och glider lika lätt ned i en ficka som en sup vid julbordet. En Cold Steel Voyager däremot är som att ha en falukorv i fickan. Generellt föredrar jag tunnare fickknivar av det skälet. I gengäld ger de nästan alltid sämre komfort i handen. 

Falukorv, någon? CS Voyager vs Spyderco Police. Knivarna är i övrigt ungefär lika stora

Somliga knivar förvånar åt andra hållet. Spyderco Techno var en sådan för mig. Egentligen borde jag inte bära den så ofta eller uppskatta den som jag gör. Den är liten och knubbig, har för tjockt blad och är tung i relation till bladlängd. Men i gengäld kan sägas att den inte är tung i absoluta tal och att det kraftiga bladet är fullt flatslipat och att kniven inte har något "finger choil" vilket gör att man trots det ringa formatet kan ta i rätt bra nära handtaget om det behövs. Sen gör kombinationet av ett väl fungerande clip, den hala titanytan och den diskreta längden att kniven lätt gömmer sig i en ficka. Sen har den "it", charm eller kalla det vad ni vill. 

Exempel på knivar som överraskat positivt, Spyderco Techno och Cold Steel Hold Out III

En annan doldis som vuxit över tid är den synnerligen enkla Cold Steel Hold Out III. På ytan inget märkvärdigt alls men jäklar i min låda så kompetent den är. Den känns i princip inte alls när den bärs och det som utmärker den mest är den suberba balansen.

Exemplen är många fler men jag håller där. Har ni några knivar som överraskat åt ett eller annat håll  eller som ni av någon anledning inte uppskattar fast ni "borde"?

/ J - i analystagen

Police VS Police

- evolutionen hos en kniv

Spydercos "Police" är inte bara en av företagets mest signifikanta knivar utan även en modell som var en av anfäderna till den idag så dominanta och inflytelserika genren "tactical folders". Det är också en av dem som funnits med i katalogen längst tillsammans med andra moderna klassiker från det Colorado-baserade företaget som Delica och Endura. 

Under tids gång har kniven hunnit komma ut i fyra olika versioner. Allt i enlighet med Spydercos tanke om CQI "Constant Quality Improvement". 

Tanken är med andra ord att varje ny modell skall vara något bättre än den förra på ett eller flera sätt. Tämligen naturlig tanke då jag tror alla strävar mot det. Men som grundprincip tror jag det fungerar. 

Spyderc Police Model 4 vs Police SS

Frågan är då om just den här modellen ens är samma kniv längre efter den stegvisa utvecklingen? Delar de olika versionerna några egenskaper utöver själva namnet? Jag har inte tillgång till den absolut första utgåvan utan den äldre av de två på bilden tillhör generation två om jag inte missminner mig.

En närmare fyrtio år gammal modell som gjort ett flertal skönhetsoperation på sant amerikanskt vis

Här följer några tankar om skillnader och eventuella likheter mellan orginal stålutförande och Police Model 4. 

Blad mot blad

Bladformen är kanske den aspekt som fått se sig mest förändrad över tid åtminstone när det kommer till det yttre. Enkelt beskrivet har bladet blivit något längre och bredare men även tunnare och mindre spetsigt än hos anfadern. Den kniven sneglade nästan åt dolk-formatet när det gäller bladets utformning, det vill säga långt och spetsigt med mycket stål i mitten. För den som inte sett kniven i egen hög person bör påpekas att den är väl tilltagen med ett blad som mäter över en decimeter på längden. 

Ett något mindre extremt blad på Model 4, klart influerat av andra framgångsrika Spydercomodeller

Tydliga influenser kan spåras till Endura eller kanske ännu mer Military i hur det nya bladet utformats. Rent krasst är det mer praktiskt nu. Kanske även mindre hållbart då det rent konkret är mer stål i de gamla bladen särskilt mot spetsen till även om den är rätt nålartad även på originalet. Penetrationsförmågan har alltid varit exceptionellt god hos de här knivarna. 

Den mer allroundbetonade inriktningen går igen även i hur bladet är slipat. På Police 4 är  det fullt flatslipat till skillnad från den ursprungliga tämligen låga sabelslipningen med en distinkt falskegg mot spetsen till. 

Stålet är också ett helt annat även om det är lurigt att uttala sig om den detaljen när det kommer just till Spyderco som märke. De är troligen det företag som experimenterar mest med olika ståltyper och kvaliteter i sina knivar och det finns ofta många varianter att tillgå. Särskilt när "sprintrun"-utgåvor och serier gjorda exklusivt för vissa återförsäljare och liknande adderas till knivfloran. 

VG10 och K390, japanskt mot svensk/österrikiskt

Police-modellens era började med stål som ATS-34, Gin-1 och ATS-55. Nästa generation fick VG-10 som de flesta knivar som likt de här är gjorda för Spyderco i Seki-City i Japan. Version 4 fick dock en rejäl överhalning på det här området. Ett mycket intressant stål i K390. Ett stål som skiljer sig rätt mycket från VG-10 för att uttrycka det milt. Exempelvis håller det en egg betydligt längre men drar åt sig korrosion som det hade betalt för det. VG-10 är lite känt för att ha ungefär motsatta egenskaper grovt förenklat. 

I hand

Om formen på bladet har stöpts om över tid så gäller det inte handtaget i samma utsträckning. Grundformen känns igen. Däremot är material och därmed även konstruktion kraftigt förändrade. Fast även här gäller att det det blivit något större som i längre, grövre samt något högre. Även urtagen för fingrarna har fått sig en ansiktslyftning. 

I och med att ett fingerurtag adderats så har nyttjandet av bladlängden effektiviserats

Från början var Police en enkel helstålskniv. En klassisk backlock i nitat utförande helt enkelt.  Den var i princip konstruerad som en Buck 110. Innovationerna för tiden kretsade inte kring grundkonstruktionen utan tillkomsten av clip, enhandsöppning via hålet i bladet och möjligheten att få kniven med en "Spyderedge". Det var de faktorerna tillsammans med att den var lättburen trots det tilltagna formatet som gjorde Police till en succé när det begav sig. Något måste ha varit rätt för kniven finns ju som sagt kvar. Något som inte kan sägas om många andra moderna fällknivsmodeller på marknaden, SAKs undantagna. 

Nu är konstruktionen betydligt mer modern. Police 4 är byggd kring en stålram som för att minska vikten samt bibehålla god balans är rejält lättad. Utanpå det återfinns skollor i G10 vilket ger gott grepp och skänker ytterligare styrka. Kniven är som sig bör nuförtiden skruvad och kan därmed enkelt, nåja, demonteras och pivotskruven justeras enligt önskemål.

Annan konstruktion och andra material. Model 4 ligger ännu bättre i hand även om C07 var bra även den

Men materialen har även förändrat hur kniven känns i hand. Den sista utgåvan väger betydligt mindre trots att dimensionerna tilltagit. Vidare bidrar G10-sidorna med högre friktion än det hala stålhandtaget gör. Därutöver har en markant förändring gjorts i greppet. Den "döda" och något bortkastade ytan som utgjordes av en ricasso på den äldre kniven är nu borta och har istället ersatts av ett modernt "finger choil". Det möjliggör fler grepp och att man kan smyga närmare bladet när det skall pillas med småsaker. Det långa handtaget har alltid erbjudit flera greppvarianter och det har man byggt vidare på. Sen har version fyra fått ett tillskott av "jimpings" på baksidan av Spydercopuckeln för ökat fäste. 

Mot fickan det bär

Clipet kan flyttas och placeras i alla fyra "hörn" av handtaget på Police 4. Det gäller även de senare helstålsversionerna som finns att tillgå. Tyvärr gör det att handtagen ser ut att lida av husbocksangrepp enligt mig. På de äldre knivarna sitter clipen där de gör. Det vill säga på höger sida med spetsen nedåt. Funktionen hos de båda clipen är annars likvärdig. De har alltid varit bra. Det nya är mer diskret med sin svarta färg istället för det äldre högblanka utförandet. 

Från början sparades det på borrhålen och clipet kunde inte flyttas. Funktionen var dock god redan från start

Skillnaden i fickan mellan knivarna är inte anmärkningsvärd. Det finns för- och nackdelar med båda modellerna och överlag tar de nog ut varandra. Helstålskniven glider naturligtvis på plats lättare både på väg upp och ned i fickor tack vare mindre friktion och ett något slankare, framför allt tunnare yttre. Police 4 är däremot lättare och clipet kan som sagt flyttas vilket gör att man slipper snurra kniven innan den skall fällas ut. En manöver som jag i och för sig inte tycker är särskilt betungande. Jag tillhör inte dem som är helt "allergisk" mot att bära knivar med spets uppåt även om jag föredrar det motsatta. 

Ut och in igen

Kniven öppnas förstås med det för märket utmärkande hålet i bladet. Även det har fått sig en ansiktslyftning i form av ökad diameter. Det blir då lättare att öppna med handskar, kalla fingrar eller när det är bråttom. Rent utseendemässigt matchar det också bladets ökade storlek bättre. 

Låset är en av de detaljer som knappt ändrats alls. 
En stadig backlock i mycket gott utförande

Även låskonstruktionen har förblivit densamma. En klassisk backlock utan särskilda åthävor. En mindre detalj är att den "Boye Dent", fördjupning i låsarmen som fanns har avlägsnats. I förbifarten kan sägas att jag aldrig förstått den finessen från början. Teorin är att den genom sin utformning skall förhindra att låset släpps oavsiktligt om man greppar kniven hårt. Något jag aldrig varit med om på någon lockback förutom hos en komplett värdelös kniv från Benchmade, Ascent. 

Några tankar

Här gäller tydligen sentensen "Bigger is Better". Det är i alla fall vad som har hänt över tid. Nu var inte Police någon miniatyrfällkniv från början så det slutar med att "Model 4" bara ser sig slagen av monstret Tatanka i Spydercokatalogen. Den är faktiskt är en av Spydercos större knivar. Fullt i klass med exempelvis Military och Resiliance. 

Gammal kärlek rostar aldrig. Av olika skäl gillade jag helstålskniven och den känslan kvarstår för Model 4

Sen har konstruktionen moderniserats nästan enligt mall 1A. Dock har den fått behålla sin backlock och slutna rygg så helt har inte trender fått dominera. Då hade låset kanske varit ett annat och ryggen varit öppen försedd med distanser istället. 

Den äldre versionen är faktiskt lättare att stoppa undan och dra tack vare de glatta stålsidorna. Den är också tunnare och slankare och tar därmed mindre plats i fickan. Men den är även tyngre och kan bara bäras med spetsen nedåt. Så trots allt föredrar version fyra i det fallet.

Jag måste säga att jag gillar både knivarna riktigt mycket. När det gäller helstålskniven har jag skrivit rätt mycket om i tidigare inlägg om varför jag uppskattar den på det vis jag gör. Det var en av de första knivarna utan för Moraknivssfären som lockade i de första knivkataloger och tidningar jag fick tag i på den tiden det begav sig. Den var vad idag ofta beskrivs som en "Graal" och var på den tiden närmast ouppnåelig.

Med fyran förhåller det sig så att intresset vilar på samma grund fast en något mer prosaisk sådan. Det gäller även kniven som är mer praktisk. En bättre kniv i mitt tycke. Betrakta den som avkomman mellan en Military och en Police. 

En klassiker med möjlighet att leva länge än. I klassen större EDC-knivar är den en riktigt bra kniv.



/ J - i jämförelsetagen


Här hittar ni Spydercos sifor för C07 och C07G4f.

Dagens bild nr 126 Det är bara en hägring

Den var bara en hägring, sommaren. När jag tittar ut är det ytterst svårt att tro att den ens varit här. På andra sidan fönstret är det förvisso varmt, nästan tio grader, men så jämngrått det bara kan och en envetet regn strilar ned på världen. November i ett nötskal. I alla fall i södra Sverige i nådens år 2017. Nu väntar mörkrets tider. 

"It's only a Mirage"

Bilden föreställer ett par klassiker. Inte så mycket i resten av världen som i min "samling". Police och AFCK känner säkert de flesta igen men kanske inte gamlingen längst fram. Det är en kniv från CRKT.

Mirage var  en av de första knivarna jag beställde från Fällkniven som på den tiden inte börjat med egna knivar i någon större utsträckning. Egentligen var det kniven till vänster, Benchmade - Advanced Folding Combat Knife. AFCK jag ville ha men den hade jag inte råd med. Men de "snabba" lite farliga linjerna lockade och det närmsta jag kom i katalogen var just den Jim Hammonddesignade "Mirage". Jag vill minnas att den kostade någon femhundring. Min inkomst vid den tiden var studiemedel på runt 750 kr så det var mycket pengar. 

Den fanns även i en titanutgåva under namnet "Grey Ghost". Materialet var då betydligt mer exotiskt än nu och förutom den här var det bara några Kershawknivar som fanns att tillgå i rimliga prisklasser. 

Men titan hade jag heller inte råd med så det fick bli den här. Den större av de två man kunde välja mellan. Det är en av de sämre knivar jag äger. Det finns inte en detalj på den här kniven som är rätt. 

Fast den ser/såg ok ut. 

/ J - tillbakablickaren

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Spyderco C07 "Police"

-  ikonen som blev katalysator för mitt knivintresse

Jag minns att jag såg kniven i en annons i någon form av friluftstidning och tyckte att den såg oerhört exotisk ut. Och det var den också här i moraknivsland. En riktigt stor fällkniv, blank och fin med ett stort hål i bladet och försedd med ett clip. Så kan man väl inte göra? Den var inte återhållsam alls och bjöd på flera nymodigheter för tiden. 

Spyderco C07 Police

Första gången jag stötte på kniven i verkligheten var i en displaymonter i en sportbutik i kungliga huvudstaden. Mitt första intryck var "herrejävlar vad stor den är". Min referensramar på den tiden när det kom till fällknivar var främst en och annan klassisk fickkniv och min morbrors EKA Swede 60 från barndomen. Tjugofyra centimeter stålblank slankhet såg därför enorm ut.

Men där föddes ett riktigt habegär och jag bestämde mig på stående fot att den någon gång skulle bli min. Där och då hade jag helt enkelt inte råd. 

Blad

Bladet är tämligen särpräglat på den här numera klassiska modellen. Hela syftet med kniven var från början att stoppa in ett så lång blad som möjligt i ett tunt och slankt handtag. Det är därför kniven ser ut som den gör. Uttrycket "pocketsword" - ficksvärd har därför använts mer än en gång om den här modellen. Grunden är en utdragen och förstärkt variant av den ursprungliga Spydercon "C01 Worker" Senare kom den något snällare utformade kusinen "Endura" där bladet är snarlikt men mindre extremt i alla aspekter.

Att bladet kan se lätt aggressivt ut blir särskilt påtagligt i de versioner som är helt sågtandade. I mitt tycke ser bladet då ut som käften på en alligator.

Sen måste jag säga att jag tycker att ordet "Police" på bladet är rätt anskrämligt. Men det hör till i det här fallet.

Ett karaktäristiskt blad med den "puckelrygg" som bildas på grund av öppningshålet. Annars är den egentligen en droppoint det rör sig om

Bladformen är i grund och botten inte så exotisk som den framstår. Det som gör den speciell är de ovan nämnda förutsättningarna vilket även gör att det långa bladet har en tämligen rak egg med liten buk. Ett annat krav som avspeglat sig i utformningen var att bladet skulle vara starkt. Därför är det mycket stål även långt fram i bladet. För att få spetsen mer duglig har de yttersta centimetrarna försetts med en falskegg. Sen ger Spydercos öppningshål en typisk "knöl" vid basen på bladet. Vad man tycker om det rent estetiskt är olika men på den här tiden var det ovanligt och folk reagerade. 

Men varför så mycket ansats/ricasso? Det ger en rejäl bit i början av bladet som inte kan användas.

Falskeggen på ovansidan av det smala bladet ger en vass spets som ändå är stark

Det går inte att klämma in mer blad i handtaget

Mitt exemplar råkar tillhöra generation två av den här kniven och är försedd med ett blad i japanskt VG-10-stål. Ett stål som i princip alla Spydercos från Japanska Seki-City är tillverkade i. Dock hade kniven ursprungligen blad i ATS55 och de två stålsorterna samproducerades ett tag.  

Ett skålslipat blad med sabelslipning och falskegg mot spetsen

Eggen har en typisk "saber-grind" vilket innebär att slipfasen börjar ungefär halvvägs upp på bladet men den sträcker sig inte ända ned till eggen som är fallet på en "scandi-grind" eller klassisk morakniv om man så vill. I det här fallet avlöses den av en markant primäregg. Kniven anlände och är mycket vass men den tämligen låga skålslipningen gör att det inte är någon mästerskärare eller kockkniv. Därtill är bladet för tjockt och det är för mycket stål bakom eggen. Men i gengäld uppfyller den en av grundkriterierna som var att bladet skulle vara mycket starkt. 

Sen kan tilläggas att jämfört med modernare konstruktioner som skall vara starka - "overbuilt", så är den här närmast delikat med sin godstjocklek på tre millimeter. 

Handtag

Handtaget är långt men kniven är ytterst tunn vilket gör att även mindre händer kan greppa den trots att större labbar får plats. Det gör att greppet passar de flesta. Det är heller inte ett handtag som "talar om" för dig hur det skall greppas. De väl avrundade hörnen gör greppet mycket bekvämt.

Och naturligtvis är greppet lika halt som det ser ut om man är våt eller kall om händerna. Det är en eftergift till materialet. Handtaget är helt gjort i stål som försetts med en satinyta. I gengäld kan kniven göras tunn och lättburen samtidigt som den är urstark. Det här var som sagt andra tider och G10 och kolfiber och andra utpräglade lättviktsmaterial hade ännu inte gjort sitt intåg på knivscenen. 

Kniven är helt i stål vilket ger ett starkt men halt grepp. Det är inte försett med någon form av greppförstärkande åtgärder

Handtaget är riktigt tunt vilket gör kniven lättburen och bidrar till att det även passar mindre händer

Handtaget är för övrigt en öppen canvas för den som vill modifiera, gravera eller på annat sätt roa sig.

Öppning och lås

Det här var en av knivarna som definierade Spydercohålet och i det här utförandet är det utmärkt lättåtkomligt. Det är också lätt att hantera för att det är placerat lagom långt från bladets rotationspunkt. En detalj som inte alltid lyckas på enhandsöppnade knivar än idag trots att teorin är tämligen enkel. 

Det klassiska öppningshålet

Låset är en ytterst traditionell "backlock" eller snarare "midlock" i det här fallet eftersom själva frigörningsknappen flyttats fram på handtaget. 

Kniven låser stabilt och utan glapp. Inte ens det för backlocks ökända spelet upp och ned kring låsarmen finns på just det här exemplaret. 

Låset med  sin "Boye-dent", vilket jag anser är en helt onödig detalj

För att inte låset skall frigöras hur hårt man än kramar om handtaget även med handskar på så är låsarmen försedd med en "Boye-dent" vilket innebär en fördjupning i själva låsarmen. Det är väl en detalj som jag finner en smula överflödig men är typiskt amerikansk. 

Att bära

Förunderligt nog är den här kniven riktigt bekväm att bära. Detta trots att kniven är rejält stor med en utfälld längd på 24 centimeter och en vikt på 159 gram. Det är också en kniv som spenderat en ansenlig tid i mina fickor under åren även om den numera nog får anses pensionerad till förmån för andra knivar. 

Det som gör den lättburen trots de väl tilltagna måtten är att den är slank och smal. Den tar inte upp så mycket plats i fickan som många modernare knivar gör. Sen är de glatta stålsidorna en fröjd för materialen i kläderna eftersom det inte sliter på dessa. Det gör även att kniven är mycket lätt att stoppa undan efter avslutat värv. 

Ett av de ursprungliga formerna för knivclip

Clipet på den här kniven är bra åtminstone ihop med handtagsmaterialet. På den utgåva som jag har är clipet inte flyttbart alls vilket förstås är en nackdel, särskilt om man är vänsterhänt eller råkar vilja bära kniven på den sidan. Men å andra sidan slipper man de jäkla termithålen som uppstår över hela sidorna om man skall ha fler alternativ. Dagens C07a har för övrigt flyttbart clip. 

En rejäl nackdel är dock att kniven är allt annat än diskret. Både clipet i sig själv och den ansenliga delen kniv som sticker upp är närmast spegelblank och syns därför väl. Men kniven var heller aldrig avsedd att bäras osynligt kan väl tilläggas.  

Mycket tunnare profil än så här är knappt möjligt att åstadkomma med bibehållen styrka

Sammanfattningsvis

Ursprungsmodellen kom 1984 och det kanske säger något om C07ans popularitet att den fortfarande säljs. Bakgrunden var att Spyderco fick förfrågningar inte minst från polis och räddningstjänst i USA om en kniv som skulle vara slank och lätt att bära men ha ett rejält starkt blad. Resultatet blev - "Police"

När det gäller formgivning är kniven helt klart omodern och känns något daterad. Det har hunnit hända en del på fickknivsfronten sedan åttiotalet. Men det är en del av charmen anser jag. Det finns andra knivar i Spydercos digra modellprogram som övertagit dess roll. Inte minst "Military" och dess lillebror "Paramilitary 2" vilka för övrigt är "bättre" knivar på en rad punkter. 

Evergreen?

Modellen är annars inne på sitt tredje liv eller åtminstone generation tre. Den sista versionen är en kniv som försetts med sidor i G10 istället för stål vilket ger en betydligt lättare kniv med bättre grepp. Bladet har blivit fullt flatslipat vilket både bättrar på de generella skäregenskaperna och lättar kniven ytterligare. Sen har kniven vuxit, bladet är nu elva centimeter långt och den mäter över tjugofem centimeter utfälld. 

Så egentligen är Police 3, C07G3 i många avseenden den perfekta kniven i den här storleken och klassen "tacticals". Den är lättare, har bättre grepp och bättre skäregenskaper med bibehållen räckvidd och egglängd och samma slanka profil i fickan. 

Men på något sätt känns det inte som en "äkta" Police för mig. Som sagt troligen bättre i alla avseenden men definitivt inte samma kniv. Men det är klart om någon kastade den efter mig kunde jag tänka mig att ta emot den. 

Den kommer dock aldrig få samma status i mitt medvetande som den här blankslanka skönheten. Det var med den mitt intresse för fällknivar tog fart ordentligt.

Specifikation:

Längd utfälld: 240 mm
Längd hopfälld: 135 mm
Vikt: 159 g
Bladlängd: 104 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: VG-10
Handtag: stål
Lås: Lockback

Prouderad av: Spyderco, tillverkad i Japan


/ J - spindelbiten