Knivrecension Victorinox Hunter Pro M Alox

-  stor tillverkare satsar på stor fällkniv

Modellen Hunter Pro från Victorinox finns i ett flertal olika varianter och den första utgåvan kom redan för sex år sedan. Det var då ett stort steg för Victorinox som i och med modellen breddade sortimentet från att enbart baseras på köksknivar och multifunktionsknivar till att även omfatta den här typen av mer konventionella fällknivar. Visst har de även tidigare haft enbladade fällknivar i katalogen som Army 1, Bantam och Excelsior. Men de  bygger alla på samma grund som multifunktionsknivarna. 

Satsningen fick blandad kritik. Mycket tror jag beror på att många testade dem som rena EDC-knivar och det var de inte särskilt lämpade för. Något som redan namnet skvallrar om i och för sig men det har aldrig hindrat en "YouTuber". De kunde fås både med nylon, gummi och trähandtag och för att passa bättre för friluftsliv så var de försedda med rejält grova handtag. 

Victorinox Hunter Pro M Alox

Därefter var det dags för ytterligare ett steg i utvecklingen av Hunter Pro då den i slutet av 2018, början av 2019 kom med tillägget Alox. Alox står för aluminiumskollor och är vad den här kniven har. Men även det här utförandet finns i två versioner. En tvåhandsöppnad som därmed trots formatet och låset är gångbar på den viktiga tyska marknaden och så den här enhandsöppnade utgåvan. De är omöjliga att blanda ihop då den tvåhandsöppnade kniven är klarröd.

Förutom att knivens handtag fick en överhalning så utrustades den även med clip. Därmed stod det klart att man satsade på den luckruativa (amerikanska) EDC-marknaden där det är mer av ett måste än i Europa. 

En för att vara Victorinox riktigt brutal kniv, sett till storlek

Det avspeglar sig även i hur man väljer att presentera kniven i katalogen då man säger att Hunter Pro Alox är "perfect for everyday adventure in the great outdoors or in the city" samt att den är "built for discovery and wanderlust, the latest incarnation of the Hunter Pro adds sophistication and slick looks into the mix". Vad som sägs är med andra ord att eftergifter gjorts för utseendets skull samt att man även siktar vardagsbruk jämte friluftsliv och jakt. En EDC-kniv således. Frågan är om man lyckats med det förvandlingsnumret?

Twitterversion: Victorinox satsar stort med Hunter Pro M Alox

Blad

Det här bladet är olikt det mesta du sett på en kniv märkt Victorinox. Det är till att börja med större än något annat de gjort. Det rekordet hölls tidigare av Rangerknivarna som ståtar med 95 mm blad. Den här kniven har ett som är över en decimeter långt, närmare bestämt 101 mm. Grovleken drar också åt det bastana hållet med tre millimeter.

Både mått och form känns väl valda med tanke på knivens originalnamn Hunter men har fått leva kvar även i den här inkarnationen. Formen är Victorinox traditionaella spearpoint där särskilt vikt lagts vid ett par detaljer. En är att se till att spetsen befinner sig tämligen långt ned och är lätt att täcka med ett finger. Något som förstås kan vara till hjälp då man tar ur vilt. En annan är den långa buk som den lätt svängda eggen utgör. Den är emellertid långt ifrån ett flåblad som synes. För att göra det starka bladet något spetsigare har det en mindre falskegg. 

Formen känns igen från andra Victorinoxknivar men storleken och ytbehandlingen är ovanlig i sammanhanget

Finishen på bladet är jag inte helt vän med. Victorinox har frångått sin sedvanliga spegelpolering till förmån för en grå blästrad yta. Utförandet får godkänt men inte mer. Jag tycker ytan ser lite billig ut. Den kan bero på att bladet är just det. Stålvalet är nämligen ett av den här knivens sorgebarn. De borde ha valt något ett snäpp upp i hierarkin. Nu är det Victorinox vanliga stål från 1.4419-gruppen, ett X38CrMo14 som ungefär motsvarar AISI 420 som är aktuellt. Nu har de likt Buck mycket erfarenhet av härdning och värmebehandling av det här stålet men det räcker ändå inte hur långt som helst. Särskilt inte i relation till konkurrenterna.

Förutom att stålet är enkelt har man valt att av någon outgrundlig anledning göra bladet extremt starkt genom att förse det med en mycket låg sabelslipning. Det är ingen scandi grind det handlar om heller utan en rejäl primäregg avlöser slipfasen. För friluftsbruk och för all del för jakt kan jag se att det fungerar men för mer allroundbetonade uppgifter är det inte optimalt. 

Jag är ingen vän av ytbehandlingen och stålet får knappt godkänt

Utan tvekan hande Hunter Pro M tjänat på att få den för Victorinox mer standardiserade fulla flatslipningen.

Den egg som finns från fabrik upplevs av mig som en smula märklig. Egentligen är det inget fel på den men den upplevs inte som särskilt vass trots att den faktiskt rakar hår. Den är också jämn och symmetrisk som sig bör. Anledningen till den speciella känslan är nog att den är så tvär. Den är uppenbart slipad för att vara stadig och stabil snarare än att skära med lätthet. Frågan är varför på en kniv som inte enbart riktar sig till friluftsliv längre?

Inte ens där är den optimal för övrigt. Den fungerar på trä  men är långt ifrån att vara någon täljkniv och ett flertal jämförbara knivar slår den på fingrarna. Detsamma gäller mer "EDC-orienterade" uppgifter som att skära kartong och papp. Den tvära eggen bjuder då på motstånd. Det går förstås men även här är eggvinkeln och slipfasen långt ifrån perfekt.

Sammantaget så kan sägas att den skär som en duglig kniv bör göra men inte dirket briljerar på något område. 

Handtag

Materialet i handtaget känns igen från de knivar som ingår i Pioneer-serien. Det är Victorinox version av aluminum som de kallar för Alox. Det är en förkortning som står för aluminiumoxid helt enkelt. Den lättrade ytan ger fäste utan att var för sträv och i mitt tycke är den även trevlig att se på.

Sidorna är fästa utanpå en ram i massivt stål. Den är inte lättad på något vis. Det bidrar till knivens påtagliga vikt. Hunter Pro väger in på 186 gram. Det är faktiskt närmare 20 gram mer än ursprungsversionerna som har lättare material i skollorna.  

Aluminiumhandtaget är mycket bekvämt att både hålla i och arbeta med

Dock är den här versionen faktiskt tunnare än vad åtminstone jag trodde när jag först såg den på bild. Tidigare uppfattning grundades på att jag fått för mig att den hade samma yttermått som originalverionen. Med tanke på vikten är jag tacksom för att så inte är fallet. Som det är nu mäter kniven 11 mm över ryggen vilket är riktigt tunt för en kniv av den här storleken.

Hunter Pro är riktigt tunn i Alox-utförande

Fästpunkt för fånglinehål finns. Ett som sticker ut onödigt mycket. Kniven levereras även med ett styck flätad snodd för dem som vill ta av clipet och fiska upp den ur fickan på det viset istället. Men jag kan avslöja att det här inte är en kniv jag vill ha löst i byxfickan. Möjligen i en jacka i mycket kraftigt tyg. 

Komfort och ergonomi i samtliga grepp är utmärkt

Handtaget på en här kniven är extremt rymligt. Det gör att kniven kommer undan med något jag vanligen inte är någon anhängare av, individuella fördjupningar för fingrarna. Men här är de stora men även rundade nog för att passa även mindre händer. Sammantaget är det här en rusktigt ergonomisk kniv. Trots det finner jag att när jag t ex täljer, särskilt i lite hårdare trä, vill handen krypa framåt med ett finger över fingerskyddet för att få mer kraft.

Öppning och lås

Det här är inte Victorinox första enhandsöppnade kniv men de hoppade på det tåget sent varpå följer att de inte har särskilt många av den sorten i katalogen. Hålet som gjorts för ändamålet är rejält stort, lagom fasat och utmärkt placerat för lätt åtkomst. Faktum är att det är ett av de bättre jag använt utöver det runda originalet från Spyderco.

Det ovala hålet fungerar utmärkt

Lika imponerande är emellertid inte gången. Faktum är att den här kniven är en aning seg att öppna. Den glider men det är en rörelse med rätt mycket friktion. Det kommer sig av två saker. Den ena är att pivotniten är rätt hårt slagen och det måste den vara eftersom den här kniven inte med lätthet kan justeras som de flesta andra moderna knivar kan. Det andra är att man valt att bygga den här kniven helt utan lager! Det vill säga inte ens det minsa lilla glidlager i brons står att finna mellan blad och ram. Hunter Pro är med andra ord byggd på samma vis som alla Victorinox slipjoints.

Det finns dock en fördel med det förfarandet. Det ökar kontaktytan mellan blad och handtag markant vilket ger ett stabilare blad i sidled. Ytterligare ett argument kanske kan vara att det minskar risken för grus och smuts att krypa in mellan blad och handtag.

Direkt ur kartong är Hunter pro mycket stabil och saknar helt glapp eller spel vare sig i blad eller lås. 

Hunter Pro M har ett back lock

Låset är ett annat något oprövat kort för Victorinox. Lås har de haft förut, allt från sidomonterade lås som på Rucksack till liner locks på Sentinel. Men back locks har de inte laborerat med tidigare. Den här varianten fungerar väl även om känslan faktiskt påminner om ett mellanting mellan en slipjoint och en back lock.

Själva låsfunktionen är dock stabil och låset är lätt att släppa. Mycket tack vare att låsklacken inte behöver mycket rörelse för att frigöras. Eller, förresten helt lätt är det inte för fjädern är stark och bjuder motstånd. 

Att bära

Pro Hunter är en mycket stor kniv. Det är ett faktum som inte går att dölja. Den är lång, tung och tämligen hög. Längden på handtaget är hela 13,6 cm även om ca 6 mm av det är fånglinehålets fel. Bredden är i sammanhanget relativt tunna 1,1 cm och höjden hopfälld strax över fyra centimeter mätt över knölen och strax under på resten. Vikten är dock det som sticker ut mest då den väger in på hela 186 g. 

Victorinox Hunter Pro Alox är en tung rackare som dock räddas något av att den är tunn

Aloxmaterialet gör att kniven lätt glider på plats när den skall stoppas undan och på samma vis är det lätt att dra kniven. Vinkeln på clipet gör även att den hänger bra i fickan långt bak längs med sömmen. Kanter och hörn är bortsett från fånglinehålet mycket mjukt rundade. Det gör att kniven inte skrämmer bort en hand från övriga prylar i fickan.

Ett clip med god funktion samt ett par nackdelar

Clipet är delvis suveränt. Eller snarare är funktionen utmärkt men det är mycket synligt där det sitter och det är också mycket tunt så risken finns att det böjer sig om man fastnar i något.

Det som gör det till ett bra clip är dels spänsten som är väl avvägd så kniven både hålls på plats och är lätt åtkomlig. Men dess främsta förtjänst är att det är närmast omöjligt att känna i hand. Orsaken är en kombination av ett lätt krökt handtag och att clipet både sitter långt ned och har en rundad böj baktill vid fästet. Sedan är själva materialet som sagt tunt och handtaget långt vilket gör att bakänden på clipet oftast hamnar utanför min hand när jag håller i kniven.

En nackdel med hur det är fäst, genom friktion i en ficka i ramen, är att det inte kan flyttas men väl avlägsas. Det senare kräver dock en del våld. 

Sammanfattningsvis

Med tillägget Alox adderat till modellen Hunter Pro bryter Victorinox delvis ny mark igen. Vad de markerade genom att göra modellen slankare, stilisera utseendet och förse den med clip var att den inte enbart riktade sig till skogsmullar och jägare längre. Istället vill man ta upp kampen med andra större EDC-knivar på marknaden. Eller åtminstone erbjuda något för dem som söker en sådan försedd med en korslogga.    

Det märks emellertid att de inte är helt på mammas gata och att marknaden man siktade på främst var den amerikanska. Men här undrar jag om man inte möjligen gjort några felbedömningar från Victorinox sida. Det utan att känna till något om försäljningssiffor bör tilläggas. En gäller storleken. Det här är faktiskt en ruskigt stor kniv! Visst, allt är större i amerika men det medför att den inte är laglig överallt i världen samt att den inte tilltalar alla som EDC-alternativ i vilket fall. Inte ens i USA. Särskilt inte som vikten raskt närmar sig två hekto. Sedan är konstruktionen något föråldrad med sin massiva ram och nitade konstruktion. Det medför att kniven vare sig kan justeras* eller demonteras. Egenskaper som ofta efterfrågas eller till och med tas för givna hos moderna fällknivar.

Något annat som ligger den här kniven i fatet är valet av bladstål. I en tid när stålfetishismen knappt vet några gränser är stål i 420-klassen att betrakta som mycket mycket enkla. Nu skall till Victorinox försvar sägas att de säljer mest knivar i världen och de är alla utrustade med liknande stål så uppenbarligen inte bara går det utan därtill bra. Den inbitne Victorinoxkunden är inte lika trendmedveten på just det området som den genomsnittlige kniventusiasten tycks det. Eller så är vederbörande skandinav. Traditionellt har vi inte sålt lika många knivar baserat på teoretisk prestanda här uppe i norr. Något som förresten gäller stora delar av Europa när jag tänker efter så jag får nog revidera det påståendet. 

En stor och rejäl kniv som jag trots att den påstås vara för EDC-bruk helst använder i skogen

Jag kunde tyvärr konstatera att hos mitt exemplar lyste den sedvanliga schweiziska precisionen något med sin frånvaro. Ett par småmissar kunde noteras som att eggen faktiskt inte var särskilt vass eller snarare väldigt robust slipad och att bladet inte är helt centrerat. Men det är småmissar och på det hela taget ger kniven ett gediget och välbyggt intryck. Något annat hade gjort mig besviken. Jag har positiva fördomar om Schweiz därvidlag.

Mycket av den goda känslan härstammar från stabilitet. Vikt kan vara enbart av ondo men här bidrar det till att göra att kniven känns pålitig. Särskilt som den är tämligen balanserad.

Men knivens främsta egenskap är att den ståtar med en synnerligen sympatisk ergonomi. Den är förbaskat skön att hålla i och arbeta med helt enkelt. Sedan är den snygg även om utseendet kan vara en smula polariserande misstänker jag. Det som kunde höjt det ytterligare ett snäppp i mina ögon är om man valt en annan finish på bladet. 

Victorinox Hunter Pro i sin senaste utgåva är en snygg kniv

Till syvende og sidst tror jag att Hunter Pro M Alox är en kniv för den redan bitne eller till och med inbitne. Den som gillar sina schweizerknivar men vill ha något mer substantiellt. Den som vill komplettera sina små multiverktyg med en rejäl fällkniv. Sen tror jag också att de kan sälja en hel del på namnet. Victorinox är trots allt världens överlägset största fällknivsmärke och ett av de mest kända varumärken som finns överhuvudtaget. Det finns en anledning till det.  

Specifikation:

Längd utfälld: 237 mm

Längd hopfälld: 136 mm

Vikt: 186 g

Bladlängd: 101 mm

Godstjocklek: mm

Bladstål: X38CrMo14

Handtag: Alox, aluminium på stålram

Lås: back lock

Producerad av: Victorinox, tillverkad i Schweiz

/ J - testar ovanlig schweizerkniv

* En sanning med modifikation. Nitade knivar kan justeras genom att man med varsamhet knackar på niten med en hammare om glapp uppstått.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Fredags-EDC LIX

Jodå solen skiner från en blå himmel och har så gjort hela veckan. Det trots att mörka moln lurar vid horisonten.

Jag hade faktiskt inte tänkt säga någonting på den här bloggen om det ämne som alla ändå talar mest om för tillfället. Ni vet det där viruset. Men något litet är jag tvungen att säga. Det är riktat till alla jävla hobbyforskare (ja, som ändå inte lär läsa det här för all del) runt om i stugorna.

SITT NER I BÅTEN och HÅLL KÄFTEN! 

Inte ni då kära läsare, utan mer sagt ut i cyberrymden sådär i största allmänhet och så förstås till de jag fysiskt stöter på i min omgivning som ägnar sig åt den verksamheten. Men ni kan hjälpa till att sprida budskapet.

De flesta sunda människor begär inte att få gå upp till bryggan på färjan de åker med för att tala om hur kaptenen och rorsman skall sköta sina jobb och berätta hur man egentligen navigerar ett fartyg. Men i dessa tider tycks var och varannan människa vara epidemiolog. Av någon för mig outgrundlig anledning tror folk som varit med i en Facebookgrupp i ett par veckor och ägnat sig åt någon timmes Googlande att de kan mer än de som arbetat med ämnet i hela sina yrkesliv. Låt de människorna sköta sina jobb.

Intressant fenomen det där. Men det hänger ihop med tyckande. Man skall göra det nuförtiden, tycka, om allt och hela tiden. Även om någon väcker dig mitt i natten skall du vara beredd att tycka till om saker. Det spelar ingen roll om du har någon som helst insikt i ämnet eller ej eller ens hört talas om det. Något måste du ändå tycka. Till exempel att Sverige borde gjort si och så för att förhindra spridning av covid-19. Vad i h-e vet du om det? Eller jag för den delen? 

Nu fick jag det sagt och återgår till ämnet.

"Fox X2"

Fredags-EDC var det ja. Svårt att ställa om fokus märker jag. Men det är mycket bärande och testande av knivar parallellt nu för min del. En bunt nya knivar har presenterats här på bloggen och de skall förstås utvärderas. Bland annat är det knivar från Victorinox, Steel Will och inte minst Al Mar.

I en av de tidigare omgångarna ingick de här två från Fox Knives. Det är den Ansø-designade Ziggy och Radius som är designad av Dennis Simonutti. Två mycket sympatiska knivar. Lampan är som synes en Olight, närmare bestämt en Baton S1 Mini. Den införskaffades för att den är extremt kompakt, har de finesser jag behöver inklusive en tryckknapp för aktivering och därtill ett uppladdningsbart batteri.

/ J - INTE medicinkunnig

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Ny kniv - Al Mar Mini S.E.R.E. 2020

Nysatsande Al mar har förutom sina knivar i lättvikts- och Classic-kollektionerna även släppt nya versioner av de fällknivar som en gång i tiden byggde märket. Med S.E.R.E var Al Mar de första som tilllverkade fällknivar av typen som senare skulle kallas tactical. Det är en grupp fällknivar som i dag dominerar marknaden i sina olika iterationer. 

Den första versionen av den här serien var en ovanligt robust fällkniv som ursprungligen designades av Al Mar och Nick Rowe för amerikanska arméns "S.E.R.E school". Det var i slutet av sjuttiotalet och modellen uppdaterades tjugo år senare och bytte namn till SERE 2000 eller S2K. Den versionen var lättare, starkare och gjord i modernare material än originalet. 

Efter ytterligare tjugo år kommer den senaste versionen och följdriktigt kallas de för SERE 2020. 

Al Mar 3" Mini S.E.R.E. 2020 OD Green

Även originalet fanns i olika varianter. Från början endast med trähandtag och senare även med syntetskollor. Framförallt gjordes den i två olika storlekar, en standard och en "mini". Jag sätter mini inom citationstecken för att den inte är så förbaskad liten helt enkelt. Bladet mäter 3" eller 7,5 cm. 

SERE 2020 finns i samma storlekar och det här är den mindre. Sedan har man valt att göra den i två olika versioner, en lite mer avancerad med D2 stål och G10-skollor och så budgetvarianten vilket råkar vara den här gröna som har ett blad av 8Cr13MoV och FRN i handtaget. Annars består den största förändringen i att det här är en flipperöppnad kniv till skillnad från den tumknopp som återfinns på S2K-knivarna. 

Nu skall den testas och resultatet av det kan ni förstås ta del av här så småningom. 

/ J - goes mini

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knivrecension Fox Ziggy

-  Dansk design möter italiensk kunnande

Alla blir mer konservativa med åren sägs det. Slutresultatet lär i vilket fall som helst bli avhängigt av utgångspunkten. Det gäller Jens Ansøs designsspråk också. På sistone har han presenterat en serie köksknivar som ser synnerligen sympatiska ut och customknivar som Monte Carlo och Casino. Jo, det verkar finnas ett tema där. Gemensamt för dem alla är återhållsam elegans.

Mycket eleganta knivar som sagt men de är långt ifrån så djärva som säg Amok eller Crash från de tidiga åren. Det gäller hans samarbeten med tillverkare också. I början var knivar som Spyderco Zulu, Böker 67 och Albatross representativa för det segmentet.

Numera är modellerna som släpps något mindre utmanande men även mer praktiska vill jag hävda. Det här är ett gott exempel på det. Modellen heter Ziggy och kommer från Fox Knives.

Fox Knives FX-308CFB Ziggy

Kniven är en direktöversättning från Jens custommodell med samma namn eller kanske inte. Av vad jag kan utläsa är originalet en mer knubbig kniv med bredare blad och högre handtag. Fox Ziggy ger ett slankare intryck än sin förlaga. Men jag har inte hanterat originalet så ta det med en nypa salt.

Vad gäller produktionsknivar så har Jens även tidigare samarbetat med Fox och bland annat nyligen släppt Livri och tidigare Mojo, Zero och Anso Flipper. Den senare ser ut som en övergång mellan Zulu och Ziggy för övrigt.

Den här modellen kan fås i ett par olika varianter. Handtag i trä eller som här kolfiber och med svart eller ett satinblad. 

Stål och kolfiber i skön harmoni från italienska Fox Knives

Twitterversion: Fox Ziggy, ett måste för den som gillar Ansødesign men inte har de ekonomiska musklerna som krävs för en customkniv

Blad

Egentligen är den här bladformen okomplicerad. Det är en drop point helt enkelt. Det som gör den intressant är emellertid Ansös förmåga att få knivblad att nästan se organiska ut. Vinkeln på den svaga svepande buklinjen tillsammans med att bladryggen höjer sig en smula innan den viker av nedåt för att möta spetsen gör bladet visuellt intressant.* Utöver att det är tilltalande det får man också ett mycket praktiskt blad i det här fallet.

På längden mäter bladet åtta centimeter, höjden är 27 millimeter och godstjockleken 3,5 millimeter. 

En svartfärgad droppoint som bär Ansøs omissigenkänneliga linjer

Det här bladet är svärtat med något som Fox kallar Idroglider. Den beläggningen har sedan fått sig en stentvätt. Ytan som kvarstår är både reptålig och vad det verkar slitstark. Under det svarta hittas ett rätt vanligt stål i Böhler/Uddeholms N690. Inte något extremt stål och det brukar inte sällan jämföras med japanska VG10 till exempel. Själv tycker jag att det är ett bra material på så vis att det är rosttrögt och inte minst att det är lättslipat. En egenskap som jag värdesätter rätt högt.

Apropå slipning så kommer bladet från fabrik med en full flat dito. Slipningen avlöses av en primäregg som i original är fullt duglig. Den är vass och framförallat jämn. Kniven har en fördjupning framför ansatsen vilket underlättar framtida slipning. 

Var man osäker på vem som formgett knvien hittar man det och tillverkare på baksidan av bladet
jämte ståltyp

På den här kniven har Fox valt att hålla ned tjockleken på godset något till 3,5 mm. Men det kunde för all del ha varit tre millimeter också. Det är knappast någon kommandokniv det handlar om.

Med det sagt skär den här kniven fullt godkänt i de flesta material. Bladet är synnerligen kompetent och fungerar naturligtvis att skära alla "vardagsmaterial" med, det vill säga kartong, papp och övriga förpackningsmaterial etc. Men även till något grövre saker är bladet dugligt. Det gäller buntband, mattstumpar, plastdunkar och trä. Men när jag prövade det sistnämnda stötte jag på ett litet problem. Det är inte bladet som är begränsningen utan handtaget. Det distinka mönstret ger halvskarpa kanter både på ovansidan av handtaget mot bladet till och vid lillfingret på undersidan. När man lägger lite mer kraft bakom snitten för att ta sig an trä biter bladet bra men det känns i handen utan handskar. På det området briljerar inte kniven. Men å andra sidan är den mer tänkt som en allmän EDC-kniv.

Inom det området är bladet utmärkt. Till och med i köket när det handlar om att skära enklare saker som att klyfta tomat och och grovhacka lök. Men jag hävdar bestämt att Ansös köksknivsmodeller gör sig bättre där. 

Handtag

Handtaget är mycket distinkt med ett kraftigt mönster som blivit  något av ett signum för Jens knivar under åren. Så pass att det ibland kallas för Ansø Pattern. Det är ett rätt grovt mönster som gör handtaget intressant samtidigt som det ger bra grepp. Nackdelen med det var jag inne på lite tidigare. Eftersom det är välgjort blir det även kanter som synes. Åsarna på själva mönstret är inte problemet utan de kanter som uppstår när de möter kanterna på handtaget. Där blir det lite vasst helt enkelt. 

Ett mycket välformat handtag av kolfiber med det för Ansø typiska mönstret

Konstruktionen består av en ram med partiell back spacer. Den täcker ca en tredjedel av ryggen. Öppet nog för att blåsa igenom med lite tryckluft  för rengöring om så önskas. Även om jag tillhör dem som bestämt hävdar att det är lika lätt att blåsa ut fickludd ur en stängd konstruktion om du har tillgång till sådan utrustning.

Ramen är i stål och symboliskt lättad på icke-låssidan. Det vill säga man har gjort ett hål i en liner, inget mer. Men balansen är godkänd trots det och balanspunkten hittas nästan mitt i fördjupningen för pekfingret. Ramen är också slipad och kanterna på ovan- och undersida är inte skarpa. Men de kunde fått vara snäppet rundare än då i mitt tycke.  

Hur grov kniven är beror på om man mäter över åskanterna eller i 
dalarna

Förutom den fördjupningen är handtaget enkelt format. Det är lätt krökt över ryggen, smalnar av en smula baktill och flipperfenan bildar ett litet fingerskydd. Mönstret som vi talat om innan är gjort i en mycket tilltalande kolfiber i det här fallet.  Kolfibern är värd ett extra omnämnande då kvaliteten är mycket hög, helt fri från blåsor eller sprickor och med djup lyster. Kniven kan även fås med träskollor för den som föredrar det.

 Sidorna är skruvade i ramen med T6-skruvar och pivotskruven är ett steg upp i grovlek, T8. 

Hela handen får plats på det i grunden rätt neutrala handtaget 

Formen gör handtaget bekvämt eller till och med mycket bekvämt i de flesta grepp. Mönstret ger fäste men kanterna kunde som sagt varit bättre rundade. Utan de vassa kanterna hade det här varit en riktig fullträff till handtag. Men utan de skarpa linjerna kanske kniven tappar något i utseende. Det återstår att se är jag lockad att säga då jag funderar  på att attackera handtaget med en bit sandpapper.

Storleken på handtaget är tillräcklig för ett fullt fyrafingersgrepp oavsett fattning. Formen på handtaget är också av den där bedrägligt enkla typen som inte talar om för dig hur du skall hålla kniven. Den sorten jag föredrar om jag får välja.

Öppning och lås

Det är bra tryck i öppningen på den här kniven. En tämligen liten men bra placerad flipperfena samverkar med ett väl avstämt motstånd från detent-kulan. Fenan är heller inte vass vilket både finger och saker som samsas med kniven i fickan uppskattar. Tvärtom har man mjukat upp kanterna rätt bra. Faktiskt så bra att den här kniven kunde behöva lite räfflor karvade i stålet  för bättre friktion. Som det är nu händer det att man missar och glider av flipperfenan. Är man noggrann och drar fingret längs med ramen är det dock inget problem. Ett alternativ som fungerar här är också att trycka rakt ned, så kallad push button-öppning.

Flipperfenan är liten, snygg och aningen för hal

Låsmekanismen är en utmärkt utförd liner lock i stål. Kanske inte det trendigaste som finns på marknaden men det fungerar. I det här fallet riktigt väl dessutom. Trots bra snärt i bladet när kniven öppnas finns inte tillstymmelse till spel. Inget glapp i sidled och ingen rörelse i höjdled. Precis som det skall vara. 

En mycket bra liner lock i stål som inte glider ens när den provoceras

För att komma åt låsarmen när låset skall släppas krävs att man pillar in mjukdelarna på tummen i ramen. Det går dock bra i det här fallet eftersom motståndet från låsarmen inte är så stort. Dessutom har den försetts med räfflor som ger tummen mer fäste. Fördelarna med att låta låsarmen sitta så djupt i handtaget är dels att den inte känns när man håller hårt i handtaget men även att risken att låset skall släppa vid vridande rörelser är närmast obefintlig. 

Att bära

I fickan är Ziggy riktigt neutral på ett bra vis. Strax över hektot i vikt, normala tolv centimeter i längd och en höjd hopfälld på 32 millimeter gör den godkänt kompakt. Bredden är det knepigare med beroende på att den varier med vart du mäter. Den varierar mellan 11-15 mm vilket är rätt mycket. Det år återigen mönstret som spökar. 

Ett speciellt clip som är rakt i formen och mycket platt där det sitter

Ziggy ståtar med ett av de plattaste clip jag sett. Men det fungerar förvånansvärt väl trots den minimala läppen. Vanliga byxor och jeans är inga problem. Jag har däremot inte prövat kniven i arbetsbyxor. Längden på clipet är även den väl anpassad och spänsten utmärkt. Tyvärr syns rätt mycket av kniven där den sitter i fickan och det är till följd av tandemplaceringen av fästskruvarna. 

Clipet gör att mycket av handtaget syns

Det goda det för med sig är att själva kröken på clipet hamnar längre in på greppet. Om det paras med ett väldigt platt clip med liten ramp så får man något som i praktiken inte känns i handen alls när man brukar kniven. Det enda jag stött på som matchar det här i komfort är försänkta clip.

Jag är inte säker på att clipet hade fungerat med ett annat material som t ex sträv G10. Men kolfibret är glatt nog för att kniven skall glida mot tyget både på väg ut ur och tillbaks i fickan. Jag misstänker att detsamma gäller för versionen med  trähandtag.

För att få ut mer av mönstret på presentationssidan och slippa borra fler hål så kan clipet till nackdel för vänsterhänta inte flyttas. 

Sammanfattningsvis

Ziggy som man får förmoda är döpt efter Ziggy Stardust är en intressant kniv. Den är elegant med ett par detaljer som gör att den formligen osar Ansø. Mönstret på handtaget är en uppenbar sådan men även bladets kurvatur bär spår av hans pennföring.

Fox har förvaltat linjerna väl vilket resulterat i en snygg kniv som därtill är tämligen praktisk. 

Fox Ziggy, en vardagspraktisk design från Jens Ansø

Bladet är det som är mest åt det prosaiska hållet. Fullt flatslipet, inte för tjockt och med en svepande buk. Personligen föredrar jag väl icke-belagda blad men nu var det här den kniven jag fick tag i. Den svarta beläggningen har dock visat sig mycket hållbar och det faktum att den stentumlats på något vis gör att repor döljs bra. 

En liten eftergift har gjorts till förmån för fåfängan. Handtaget kunde varit ännu bättre med mer rundade kanter. Annars är själva formen utmärkt vilket ofta ett signum för en god formgivare om man nu inte valt att göra något helt annat för utseendet skull vill säga.

Sedan är Ziggy välbyggd. Det märks att Fox vet vad de pysslar med. Enkla saker som centrering, och fabriksslipning är utmärkta. Låsgeometri och handhavandet via flipperfenan är också mycket bra. Överlag ger kniven en känsla av kvalitet. 

En kniv som både är tilltalande att se på och att bruka

Med andra ord är det här definitivt en kniv att fundera kring för den som gillar dansk design och särskilt den som kommer från Jens Ansø men inte har råd eller får tag i en handgjord Ziggy eller tycker att Fox Ansø flipper är för stor. På köpet får du en välbyggd EDC-kniv med ett riktigt kompetent blad. En inte oäven kombination om jag får säga det själv.

Länk till tillverkarens produktsida.

Specifikation:

Längd utfälld: 200 mm

Längd hopfälld: 120 mm

Vikt: 115 g

Bladlängd: 80 mm

Godstjocklek: 3,5 mm

Bladstål: N690Co

Handtag: Kolfiber på stålram

Lås: Liner lock

Producerad av: Fox, tillverkad i Italien

* Den som är insatt kan framför sig se en familjelikhet mellan den mer extrema Spyderco Zulu via Böker Whale till Fox Ziggy. 

/ J - danskräv

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Ny kniv - Al Mar Hawk Ultralight

Äh, vad tusan nu kör vi. En tredje Al Mar i rovfågelsfamiljen. Nu kliver vi ned i storlek ett snäpp till. Det här är minstingen kallad Hawk. Det kompletterar min trio då jag sedan tidigare har en Eagle och en Falcon i Ultralight-serien. Låt vara att de alla är i olika utföranden. En i titan, en i micarta och så den här i FRN.  

Al Mar Hawk Ultralight FRN

Den här kniven är den enklaste och därmed lägst prissatta av de nya lättviktarna från Al Mar. Den här versionen har till skillnad från den äldre en vanlig men mycket lättad stålram. Sidorna är av Fiber Reinforced Nylon eller FRN. Det i kombination med det mycket tunna bladet vilket är karaktäristiskt för Al Mars gentlemannaknivar gör den mycket lätt. Sen är det en av de kvickaste flipperknivar jag hanterat i det här formatet. Hawk mäter bara drygt 15 cm (6") på längden. 

Ni lär se mer även av den här kniven framöver. 

/ J - Al Maniac

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Ny kniv - Victorinox Evo 14 Wood

Sist och faktiskt minst i den delen av knivkollektionen som är ett resultat av mitt nyvaknade intresse för schweizerknivar är den i mitt tycke mest eleganta av dem. Modellen kallas Evolution Wood 14. 

Evolution är Victorinox namn på de knivar som har sidor som är formade istället för helt platta som Alox-serien eller välvda som standardvarianterna i plast. Tillägget Wood är logiskt då kniven har skollor i valnöt. Mindre logiskt är att "14" inte står för antalet funktioner. Den har nämligen 12.

Evolution Wood 14

Bland de 12 verktygen återfinns förutom den oumbärliga knivbladet även de jag använder mest och det är kapsylöppnare och den stora skruvmejseln. Den är nämligen inte heller helt dum som miniskrapa. Sen finns en bra sax vilket jag gillar om multifunktionsknivar växer på bredden. 

Just Evo kniven växer inte så mycket då den trots att den är treradig väger in på låga 73 gram. Sen är dess främsta förtjänst förutom att vara genompraktiskt att den är snygg också!

Hörde jag en recension efterfrågas? Jajamensan, det kommer!

/ J - alpknivsjägare

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Dagens bild nr 204 Inte torkat

Jag gillar chili av olika slag. Framförallt i matlagning men sen tycker jag de råkar göra sig bra på bild också varpå jag tagit några serier bilder som jag mer eller mindre fyndigt döpt till "The Chili Sessions". Den första av dem tog jag för ett par år sedan när jag var helt novis på Instagram. Den sista häromdagen så temat hänger i. 

Just de här exemplaren har sett bättre dagar. De ingick i ett försök att torka några utan att använda ugnen. Några är vanlig "Dutch" som köpts på närmsta snabbköp medan de mindre är egenodlade. Men det var lite för mycket fukt kvar så några av dem möglade. Återgår till att torka dem på annat vis. 

"Not dried"

Intresset för kniven har däremot inte torkat alls. Det är Spydercos Lil' Native. En kniv jag testade för Spyderco Sverige. Jag måste säga att det är en av mina favoriter överhuvudtaget bland mindre knivar. Den fungerar så väl i min hand trots det ringa formatet och den går faktiskt använda även till lite tyngre sysslor vilket breddar användningsområdet väsentligt. En riktig pärla helt enkelt. Finns även med compression-lås för den som inte gillar back locks. 

/ J - gillar hetta

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knivrecension CH Knives 3511

-  välbyggd, prisvärd och en smula tråkig

Nu känner jag mig lite varm i kläderna. CH Knives är inte längre terra icognita i och med recensionen av Toucans härförleden. Den här gången är det dags för en kniv i samma härad som den förra vad gäller material och pris men med ett annat uttryck. Istället för ett trendriktigt wharncliffe-blad är det nu dags för ett mer standarbetonat utseende. Eller måhända mer tidlöst beroende på  hur man ser på saken.

Dagens kniv är sådär härligt förvirrande namnlös men beteckningen är 3511. Ett tips till CH det är riktigt svårt att komma ihåg.  

CH Knives G10-3511

Kinesiska CH Knives gör som så många andra och breddar sin repertoar varefter tiden går. I begynnelsen var mest knivar i titan och lite senare har de fått sällskap av modeller i den här konfigurationen. Det vill säga flipperknivar med G10 handtag och D2-stål i bladen. En rätt vanlig kombination på budgetknivar så frågan är vad 3511 har att erbjuda?

En materialkonfiguration vi sett förut

Twitterversion: CH Knives 3511, prisvärd och välbyggd utan större åthävor

Blad

Temat för den här kniven är "mittfåra". Det innebär att det inte finns mycket som sticker ut vare sig på design- eller materialfronten. När det gäller bladet betyder det en droppoint. Det är inte dåligt utfört på något vis och formen framhävs av en rygg som välver sig något uppåt, en mindre falskegg och  jimpings eller räfflor på bladryggen för ökad friktion. Bladet mäter nio centimeter på längden och är 2,7 cm högt.

Finishen är inte så dum den heller med sin jämna stentvättade yta. Jag föredrar den framför den blästrade grå som annars är vanligt förekommande på lite enklare knivar. Den här är både snyggare och mer praktisk. Den blanka ytan skyddar i någon mån materialet från att få fläckar samtidigt som det fina mönstret döljer repor bra. 

En typisk drop point i ett för prisklassen lika typiskt material, D2

Skyddet behövs kan tilläggas eftersom materialet som sades i inledningen är D2. Ett verktygsstål med flera positiva egenskaper som att ta en bra egg, kunna härdas till hög hårdhet samtidigt som det är hyfsat segt. Men det är inte rostfritt. Ibland räknas det som semirostfritt, vad det nu skulle vara? Min erfarenhet är att det brukar få svarta små prickar efter ett tag om man inte ser upp. Det har dock inte hänt med den här kniven. 

En duglig fabriksegg men en liten kälkbacke mot hälen till
kan skönjas

Bladet har fått en hög flatslipning som effektivt tunnar ut det fyra millimeter tjocka godset. Fabrikseggen var vass och någorlunda jämn förutom att en liten kälkbacke mot hälen till kan skönjas.

Jodå, det går att tälja lite med den här kniven också. Handtaget är bekvämt 

när man tar i men vinkeln på originaleggen är alldeles för brant

Satt i arbete är faktiskt 3511 riktigt bra. Samma egenskaper som bidrar till att kniven är en smula anonym gör också att den fungerar väl att jobba med. Handtaget, vilket jag kommer till senare, fungerar väl och bladet gör vad det skall. Spetsen är stark och penetrerar väl. Det kraftiga bladet lockar också till att ta i lite mer och därför känns grövre sysslor rätt naturliga. När det kommer till trä är det breda handtaget till hjälp. Dessvärre drar en väldigt robust fabriksegg ned intrycket inom det här området. Den är vass men brant vilket i teorin gör den hållbar men det gör också att det känns som den vill glida över träet istället för bita i det. Man får jobba med vinklar för att få det att fungera. Det gör även att den här kniven inte är riktigt vän med rotsaker som potatis och rotselleri. Just rotselleri kan det vara lite jord på utsidan av och därför skalar jag dem endera med en testkniv eller en enklare kökskniv.

I övrigt är kniven robust. Bladet klarar både rep och mattstumpar, kartong och plast, buntband och koppartråd. Jo, jag kände att jag var tvungen att se om det sistnämnda påverkade eggen då de valt att göra den så brant. Den stod emot bra men i gengäld var det mjuk koppartråd. 

Handtag

Handtaget höjer sig inte över mängden det heller. Men å andra sidan skall sägas att det känns både stabilt och tryggt där det simmar med strömmen. Vissa detaljer är värda att framhålla. Trots den låga prislappen på kniven är ramen urborrad/fräst för att spara lite vikt, åtminstone på en sida Sen har man bemödat sig med en G10 i flera lager med tre färger för att liva upp tillvaron.

Det är ett rätt stort handtag som mäter 12 cm på längden varav lite drygt 10 cm är greppyta. Höjden är 2,5 cm och tjockleken hela 1,5 cm. Sammantaget ger det ett handtag som fyller handen väl. 

CH Knives bjuder här på en mycket enkel handtagsform. Något som inte behöver vara fel

Stålramen är stabil med sina 1,7 mm och kniven är ihopsatt med två skruvar plus pivotskruven. Ryggen är öppen med två distanser. Kniven har ett fånglinehål för den som begagnar dylika.

Kniven är öppen i ryggen och den kraftiga stålramen är lättad på en sida

G10 materialet är tämligen slätt som det brukar vara på enklare knivar. I gengäld ger det färgglada mönstret faktiskt något mer friktion. Sen är grundformen bra, enkel men fungerande. Om du inte vill göra något avancerat gör en pinne brukar jag säga. Mänskliga händer är bra på att greppa dylika. Ta sedan och runda av alla kanter och hörn samt vinkla bakänden åt rätt håll. Den formeln fungerar oftast och så även här. Sidorna är väl fasade och såväl rygg som insida på ramen är slipade varpå man slipper vassa kanter.

Utrymme finns även för de största händer

Det är lätt att komma nära fingerskyddet som flipperfenan utgör. En viktig detalj då det gör att man får bättre kontroll över bladet och mer utrymme för handen. Just utrymmet är för övrigt väl tilltaget och du får ha rejäla labbar om du inte skall få plats.

Det finns en antydan till fördjupning för pekfringret även om det egentligen fyller ett annat syfte. Det är det enda som styr hur kniven skall greppas och det gör att alla grepp fungerar. Liksom övrigt på kniven gör den inte bort sig även om den inte heller är bäst på området. 

Öppning och lås

Grundformeln känns igen, i det här fallet avslöjas kniven av hajfenan som sticker upp från handtaget. I ärlighets namn sticker den inte upp särskilt mycket vilket är bra. Bra är även funktionen trots att flipperfenan saknar mönster. Den kunde varit hal men på något vis fungerar den ändå. Bladet kommer ut och det med viss fart och framförallt säkerhet. Liksom övriga ståldelar på kniven är den här rundad och slipad. 

Flipperfenan fungerar väl trots att den saknar räfflor för ökad friktion

Bladet löper på kullager och det hjälper förstås till med att göra 3511 godkänt snabb. Gången är mycket bra utan att ha det där lilla sista som skulle gjort den silkesmjuk. Men ett väl avstämt motstånd hos detent-kulan ger en pålitlig öppningsmekanism vilket är viktigast. Det tunga bladet gör å andra sidan att det glider igen med ett par lätta skak. 

Linerlåset är extra starkt på grund av att låsarmen inte är uttunnad. 
Den är heller inte fasad vilket känns om kniven öppnas och stängs ett par gånger i rad

Sen är det för all del viktigt att ha ett lås man kan lita på om en sådan funktion nu finns. Och jo, det finns och det är tillförlitligt. Det har inte fallerat på något vis vare sig under normal användning och lättare stresstest som att slå på bladet från fel håll. En sak som bidrar till styrkan i låset är att låsarmen faktiskt inte är uttunnad alls. 

Linerlåset håller även bladet i föredömligt stabilt grepp utan glapp och spel. Låsarmen är lättåtkmomlig tack vare att motstående handtagssida försänkts. Men precis som på tidigare recenserade kusinen Toucans så har den här låsarmen inte fasats eller bearbetats.

Att bära

I fickan är inte 3511 någon höjdare för att vara ärlig. Det vill säga den fungerar men det går inte att komma ifrån att den är tämligen tjock. Det är det mått som irriterar mest. Längden är inte heller omärkbar men duglig för en kniv i det här formatet, höjden på handtaget likaså. Men en och en halv centimeter på bredden är handfyllande men fyller även en ficka rätt väl.

Ett rejält och effektivt stålclip

Modell 3511 är också tämligen tung med sina 138 g. Visst, inte så farligt i relation till storlek på kniv men ändå påtagligt.

Clipet är en enkel modell i fjäderstål. Det fungerar dock väl och är rätt starkt. Ytan under clipet är tämligen slätt vilket i kombination med en bra ramp/läpp gör att det är lätt att föra över kanten på en ficka. En annan mycket god egenskap är att clipet knappt känns mot handen när man arbetar med kniven.

I fickan syns ett blankt clip och ett stycke blåvitt handtag

Clipet är placerat så att en del av kniven syns där den sitter i fickan. Ungefär en och halv centimeter sticker upp och därtill kan läggas att den biten är vit och blå samt ackompanjeras av ett blankt clip vilket signalerar att något finns där. 

Sammanfattningsvis

Att bygga budget/billiga/prisvärda, välj det ord som passar er bäst, knivar handlar mycket om val. Skall man få till dugliga knivar till lågt pris är det vissa eftergifter eller snarare kompromisser som måste göras. Massproduktion är förstås ett måste. Se bara på märken som Morakniv, Victorinox och Opinel. Men de har även det gemensamt att deras designavdelning inte direkt är överhopade med nya idéer. Eller snarare olika utseenden på sina nya modeller. Framförallt håller de sig oftast till in-house formgivare.

På samma vis jobbar CH Knives. Det märks på den här kniven kallad 3511. Den påminner om saker vi sett förut och man har till och med sparat tid genom att inte hitta på ett namn på modellen. 

Modell 3511 ger mycket kniv för pengarna, både bildligen och bokstavligen

Någonstans måste det också sparas pengar. Materialen är förstås ett viktigt området. G10 och inhemskt D2 är billigt. Sen har man valt att fokusera bearbetningen av dem på vissa detaljer och låta andra vara. Som sagt handlar det om avvägningar. Ramen är rundad och väl slipad men man har enbart lättat en sida, låsarmen är inte fasad och clipet kan inte flyttas. Allt exempel på hur man spar tid. Och tid är pengar, i alla fall i det här fallet.

Slutresultatet är en välbyggd kniv som dock känns en smula tråkig. Det är verkligen inget fel på den men den sticker heller inte ut på så många områden. Utom ett och det är viktigt i sammanhanget, nämligen priset. I skrivande stund kan du få ditt exmplar för 349 kr hos Wanderoo. 

CH Knives har med den här kniven fått till en mycket duglig kniv i budgetsegmentet

Det du får för de slantarna är en kniv som kanske inte orsakar några höjda ögonbryn genom vare sig utseende eller konstruktion. Men den har enligt mig godkända linjer och ser därmed inte allt för pjåkig ut.

CH Knives 3511 är också överlag ett stabilt bygge. Den känns gedigen och välkonstruerad och prislappen i kombination med materialen gör att man inte heller är rädd att skita ned kniven och ta i när så behövs. Nu är det en rätt stadig pjäs så för den lilla fickknivsbäraren är den inget alternativ. Men för den som jagar prisvärda alternativ på knivmarknaden är det här definitivt en kniv att överväga. 

Specifikation:

Längd utfälld: 209 mm

Längd hopfälld: 119 mm

Vikt: 138 g

Bladlängd: 90 mm

Godstjocklek: 4 mm

Bladstål: D2

Handtag: G10 på stålram

Lås: Liner lock

Producerad av: CH Knives, tillverkad i Kina

/ J - funderar på knivnamn

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre