Recension Fred Perrin La Griffe

- en användbar "neck knife"

När den här kniven en gån presenterades skrev jag "den bästa kniven är den man har med sig" och det är en devis som fortfarande passar dagens recensionsobjekt. La Griffe designad av fransmannen Fred Perrin är en kniv som är mycket lätt att bära. En av mycket få så kallade "neck knives" som faktiskt tämligen ofta återfinns runt halsen i sin kedja. 

Fred Perrin La Griffe

Faktum är att den här knivmodellen har uppnått sådan kultstatus att den kopierats vilt. Inte bara av obskyra kinesiska företag utan även av märken som CRKT som hade mage att påstå att Russ Kommer designat den för dem. Även Brous Blades har "inspirerats" av dem liksom SOG och Amare. Mer legitima samarbeten där snarlika knivar släppts finns från Cold Steel och inte minst Spyderco med vilka Perrin har samarbetat för övrigt. Sal Glesser designade exempelvis Swick och Spot med La Griffe som förebild. 

Om detta har jag skrivit en mer detaljerad text kallad "L'original". Men i vilket fall som helst är det en modern klassiker vi har att göra med. Den här versionen av La Griffe är gjord av franska Max Knives och har släppts i begränsad upplaga om 600 knivar. Samma modell finns nu att köpa i ett annat utförande gjord i D2-stål istället. Även det är en begränsad utgåva. Så hur "begränsad" den är kan väl diskuteras. 

Den här svarta versionen är en "begränsad" upplaga. 

Twitterversion: La Griffe, originalet från Fred Perrin för den som söker en liten lätt "Neck Knife"!

Blad

Det finns tre saker som definierar La Griffe och gör utseendet mycket distinkt. En av dem är bladformen. Kniven finns både i customutförande och som produktionskniv med flera olika bladalternativ och numera även storlekar. Originalversionen var emellertid en Wharncliffe. 

Bladet mäter något över 40 mm på längden och själva eggen är 40 mm lång. Eftersom bladet i princip utgör en triangel är formen kraftigt avsmalnande. Den högsta höjden vid basen är 26 mm. Bladgodset och därmed hela kniven är 3 mm tjock. 

Wharncliffe-bladet är typiskt för den första versionen av La Griffe. Perrin själv har sedan dess tillverkat den med många andra bladtyper 

Stålet i det här utförandet är 440C vilket inte längre tillhör de finaste på marknaden även om det tidigare var ett stål många customknivmakare använde sig av. Men tiden går och stålen har utvecklats. Med det sagt är det inte illa valt till den här sortens kniv. Det är inte så hårt att det riskerar att det lilla bladet får jack. Den egenskapen gör det också kniven lättslipad. Särskilt som La Griffe är chisel ground eller mejselslipad som det heter på svenska. Det vill säga enbart slipad på en sida. 

Bladet är mejselslipat, d v s det har bara en slipfas på en sida

Sedan behövs inget superstål i den här sortens kniv då den knappast används till något som kräver mycket skärande under längre tid. Det här är en kniv som används för små snabba skär som att öppna paket, strimla en kartong, skära av snören, tunnare rep och buntbad etc. 

Det går dock inte att ducka för vad La Griffe ursprungligen är tänkt för, nämligen självförsvar. Hur främmande den tanken än kan kännas i en svensk kontext så förhåller det sig så. Bladet är utformat för att bita så hårt som möjligt med tanke på storleken och att inte orsaka dödliga skador om man skär någon med det. Av samma skäl har kniven en rejäl spets som penetrerar utmärkt men inte så djupt. 

Men översätts de egenskaperna till normalt brukande och en vanlig kniv så blir formen trots allt riktigt praktisk. Den äter krympplast och kartonger till frukost. 

Handtag

Tanken på en självförsvarskniv förklarar också i högsta grad utformningen av handtaget. Tanken var att kniven skall kunna gömmas i handen, ha ett riktigt säkert grepp där kniven inte kan tappas samtidigt som det skall gå att stöta med den trots det ringa formatet. 

De kraven resulterade i ett pistolgrepp som är kraftigt krökt. Det gör att i princip hela handtaget utgör ett rejält fingerurtag. Tjockleken på greppet är detsamma som bladet givet att det är en helstålskniv vi talar om. Skulle man vilja gör det tjockare finns tre hål i handtaget som möjliggör att man kan linda det med exempelvis fallskärmslina om så önskas. 

Handtaget är litet men effektivt. Önskas ett fylligare handtag kan det lindas med fallskärmslina

En andra egenskap som definierar den här kniven är förstås det stora hålet i handtaget. I det placeras pekfingret. Sen sitter kniven där. Det var en av grundtankarna. Den här kniven kan inte tappas med mindre än att fingret går av. Förutom att det är lämpligt ur avväpningssynpunkt givet gruntanken med kniven så gör det även att man kan greppa tag i någon samtidigt som kniven finns kvar i handen. 

Den civila applikationen är att du kan öppna t ex en låda, lyfta undan den för att sedan öppna nästa. Synnerligen praktiskt måste jag säga. 

För att vara så liten är kniven riktigt bekväm i hand och dessutom nära omöjlig att tappa

Annars kan sägas att den här kniven är designad som en ren trefingerskniv. Men det är en mycket bra sådan. Eftersom handtaget ligger an mot insidan av handtaget så går det också utmärkt att sticka hål på något när det behövs utan den minsta risk att slinta. 

Fodral

La Griffe kommer med ett fodral i kydex. Givet att kniven är så liten och smidig är fodralet det också. Det väger inte mer än 10 g plus kedja. Måtten är blygsamma 65 mm på längden och 45 mm på bredden. Tjockleken stannar på 7 mm. 

Fodralet är enkelt samt gjort i Kydex

Kulkedjan kan förstås bytas ut mot fallskärmslina eller en lädersnodd om så önskas. Men i det här fallet har jag låtit den vara kvar. Den helt symmetriska formen på både kniv och fodral gör den även helt ambidextriös. Jag bär den för drag med höger hand då jag är högerhänt. 

La Griffe är en av få knivar jag faktiskt bär runt halsen men vanligen innanför tröjan

Kniven är så lätt att den knappt märks förrän du behöver den. Den är även mycket lätt att komma åt och dra. Däremot kunde greppet i fodralet vara något bättre. Det är inte så att kniven faller ur men den sitter heller inte så hårt som jag skulle önska. Extra säkerhet känns bra i det här fallet. Därför har jag planer på att ta en varmluftpistol och hetta upp Kydexen något för att bättra på passformen. 

Slutsats

La Griffe är en spännande kniv med en intressant bakgrundshistoria. Den är berättelsen om hur man gör något som är tänkt för tämligen våldsamma situationer men som av bara farten slutar med att vara riktigt praktisk för väsentligt mindre dramatiska applikationer. Tittar man på formen på bladet är det trots allt samma trekant som hittas på en Stanley/mattkniv om än i stabilare utförande och bättre stål. 

Just mattor skulle jag inte välj att skära till med den här kniven men däremot används den till allt annat smått som kan vara aktuellt i vardagen. Framförallt snören, rep som inte är alltför tjocka och paket, plast och kartong etc. 

Här syns La Griffe tillsammans med en annan kniv som Fred Perrin varit involverad i, PPT från Spyderco

Sedan är La Griffe extremt lättburen, det går inte att bortse ifrån. Det är en fastbladad helstålskniv som väger in på 37 g. Det betyder mycket lätt och därtill känns den inte där den hänger och dinglar på sin kedja. En annan praktisk aspekt är att mycket mer lättslipat än ett kort blad med rak egg slipad på endast en sida blir det inte. Särskilt inte med ett material som 440C. Ett stål som är fullt adekvat i sammanhanget och därtill är rosttrögt. Något som är av stor betydelse då en "neck knife" bärs nära kroppen.

Skall du ha en "neck knife" är La Griffe ett mycket bra alternativ

La Griffe är kniven för dig som vill ha förlagan till de knivar jag nämnde inledningsvis. Det är fortfarande en riktigt bra kniv i sin tämligen unika genre. Just den här versionen var som sagt en begränsad upplaga. Den tillverkades som "mid tech" åt Fred Perrin av Max Knives och är därför märkt med Perrins logotyp. Men den dyker som sagt upp i nya iterationer och den senaste kostar kring 70€. Den är dock inte märkt FP utan Max Knives. 

Specifikation:

Totallängd: 122 mm
Bladlängd: 45 mm
Godstjocklek: 3 mm
Stål: 440C
Vikt: 37 g (47 g med fodral, vägt av mig)
Handtag: stål, 
Fodral: Kydex

Producerad av Max Knives


/ J - 

Fredags-EDC LXXXVII

Det är märkliga tider det här. Inte bara det att himlen har en avvikande blå färg som man bitvis trodde var förlorad för inte länge sedan. Nä, de oroliga tiderna i pandemins tecken har gjort att man blir mer än lovligt tidvill. Det är tredje dagen den här veckan jag tror att det är fredag. Äntligen har jag prickat rätt, väl? Min rehabiliteringsverksamhet är för tillfället stängd så jag får inte sätta min fot där. Det gör att jag för stunden har mer tid att disponera samt att virra till. Det har fört det fina med sig att jag börjat cykla igen. Något skall man ju göra när man är pank men har gott om tid. 

Tiden räcker även till att nöta vidare med knivkastningen. Det görs tämligen organiserat från min sida måste erkännas. 

En av de mest använda knivarna för tillfället, AceJet Appache

Det gör även att en ärlig bild av hur min "EDC" ser ut för stunden måste inkludera minst en kastkniv. Det är utan tvekan de knivar som används mest. Bara idag har den på bilden, en AceJet Appache (samt några till) brukats i över två timmar. Inte många knivar utanför fisk och köttindustrin ser så mycket användning per dag. I fickan hittas även en nykomling i samlingen från Spyderco, en Endela med Emerson Wave. En funktion jag egentligen inte är förtjust i men som på den här kniven fungerar alldeles utmärkt. Frågan är mer om den är något för mig. Den kompletteras med en av mina favorit "Neckers", La Griffe från Fred Perrin. Tillsammans täcker de in de flesta behov. Endelan används tilt exempel för att tälja små träkilar som håller fast spelkort på måltavlorna jag kastar emot. En liten men betydelsefull tjänstgöring. 

Ha en fortsatt bra fredag go' vänner så hörs vi i etern på lite olika vis!

/ J - firar fredag

#knivesandbikes #knivigtvarre

Knivrecension Fred Perrin Le Petit Bowie

 - en särling

Det finns tämligen många knivar med snarlika namn med Fred Perrin som upphovsman. En del av förklaringen återfinns i att de urprunglingen var customknivar som sedan gjorts om till produktionsknivar med några olika samarbetspartners. Men även Perrin gillar bowie-blad. Han har själv släppt knivar som Street Bowie, Street Beat, Le Bowie, Neck Bowie, XL Bowie och Military Bowie. Några av modellerna är helstålsknivar medan andra är försedda med handtag av trä eller oftast micarta. 

Idag skall vi ta en närmare titt på en av de senaste reinkarnationerna kallad omväxlande "Baby Bowie" och "Le Petit Bowie" beroende på vilket språk man skall hålla sig till. 

Fred Perrin FP1903 Le Petit Bowie

Fred Perrin är en både spännande och dynamisk person med många strängar på sin lyra. Däribland ett förflutet som kommandosoldat, kampsportsutövare och förstås smed, knivmakare och knivdesigner. Därtill en produktiv sådan som synes. Av hans många Bowie-modeller har några tillverkats av Spyderco och det gäller modellerna Street Bowie och den mindre Street Beat. Även de har funnits i versioner med både FRN och Micarta handtag. 

Le Petite Bowie i en begränsad upplaga tillverkad av Max Knives

Den här kniven, Fred Perrin Le Petit Bowie, påminner en del om Street Beat även om det mer rustika utförandet ligger närmare originalet i utseende än Spydercos mer polerade versioner. Den här kniven görs av Max Knives i Frankrike. Det handlar om en begränsad upplaga om 600 exemplar varav det här är nr 78.

Blad

Formen på bladet är inte mycket att orda om. Det är förstås en clip point, vad annars på en kniv vars namn kopplas samman med "Bowie"? Det som gör det en smula speciellt är dels övergången mellan handtag och blad men även hur ryggen höjer sig över handtagets rygglinje för att möta den klippta spetsen. Den är för övrigt markerad med en falskegg både för utseendets skull men även för att göra spetsen något mer effektiv. Den är stadig nog ändå kan jag meddela. Sättet bladet är format på gör dessutom att spetsen befinner sig på knivens centerlinje. En detalj som är noga genomtänkt. 

Bladet är syrabehandlat och sen har det fått en stentumlad finish vilket gör den mycket motståndskraftig mot repor, fingeravtyck och allt annat som kan tänkas synas. På "framsidan" är kniven märkt med nummer på ricasson samt Fred Perrins signatur/logotyp på bladet. Motstående sida har försetts med Max knives tämligen substantiella och föga subtila logga.  

Det något speciella Bowie-inspirerade bladet i profil

Det är ett stabilt blad vi erbjuds. Längden är 95 mm och höjden 3 cm som mest. Tjockleken är i relation till det hela 4,5 mm vilket gör det här till en mycket stabil kniv. 

Materialet i bladet är 440C. Ett stål som är både gammalt och beprövat. Det tillhör inte längre den absoluta toppen bland knivstål men det skall inte förväxlas med de väsenligt enklare 440B och A. 

Fabriksslipningen på åtminstone det här exemplaret lämnade tyvärr en del övrigt att önska. För det första var eggen inte särskilt vass och för det andra så var vinkeln alldeles för brant. För även om det här är ett fullt flatslipat blad så är det extremt mycket stål bakom eggen. Vi talar här om runt 1,5 millimeter! 

För att göra något åt det slipade jag om kniven tämligen omgående. Något som dock inte skulle visa sig vara helt enkelt. Dels tar det lite tid när man måste avlägsna så mycket stål och dels är den bakre centimetern av eggen inte vass alls. Det eftersom kniven måste vara bred vid bladets häl på grund av hur handtaget och fingerurtaget/fingerskyddet är format. Den formgivningen ger ett bra grepp men gör kniven extremt svårslipad och vilket i sin tur gav en liten recurve/S-formad egg som ofrivilligt resultat. Något jag ämnar adressera nästa gång jag slipar om kniven. 

Vass som tusan blev den dock. Men den skär fortfarande inte särskilt bra om jag skall vara ärlig. 

"When the going get's tough the tough get's"...the hell out of here tycks den här kniven vilja säga,
i alla fall i de  här typerna av material

Eller snarare är det på det viset att så länge man inte skall igenom någonting utan bara använder den vassa eggen så är kniven bra. Samma sak gäller om man skär exempelvis grönsaker som gurka, tomater etc. Då glider den vassa eggen lätt igenom ämnet samtidigt som grovleken på bladet inte påverkar särskilt mycket. Ett plus på den fronten med andra ord. Det gäller inte bara frukt och grönt utan det mesta som är mjukt. 

Värre blir det så snart man närmar sig segare material. Kartong är ett sådant. Eggen biter, sen får man börja trycka eftersom det är mycket stål bakom eggen och bladet är grovt. Det går förstås skära med kniven men det kunde varit smidigare om jag uttrycker det så. Ökas sedan svårighetsgraden till att omfatta seg plastmatta och halvfrusen trädgårdsslang så blir det knepigare. Mattan kan skäras eftersom eggen gör det mesta jobbet men när testet når slangen är det närmast tvärstopp. Efter att nyttjat lite våld får jag av ett par bitar. Men det är inte den här knivens forte. 

På samma vis går Le Petit Bowie bort som skogskniv för mig då trä inte heller faller den här kniven på läppen. Eller snarare är det jag som inte vill använda den till det och en stor del av det har med handtagets utformning att göra. Det är nämligen både bekvämt och obekvämt på en och samma gång. 

Vad kniven däremot briljerar i är att få upp alla typer av förpackningar inklusive riktigt tuffa dylika. Handtaget och den kraftiga spetsen gör att det går utmärkt att ägna sig åt penetrerande skär eller sticka i saker som vi också säger. Det finns en anledning till det som jag återkommer till. 

Handtag

Även handtaget är lite speciellt på den här kniven. Fast det ligger i linje med allt som Perrin designar kan väl tilläggas. Det kännetecknas av ett extremt djupt urtag för pekfingret (alternativt lillfingret om man vänder på greppet) och att resten av handtaget är format för att lägga sig till rätta inuti handen. Den stora fördjupningen ger ett markant fingerskydd och gör att det går att sticka mycket bra med kniven trots att den i egentlig mening saknar parerskydd. 

Ett kort men mycket ändamålsenligt handtag med fulltångekonstuktion och skruvade sidor i G10

Konstruktionen är lika enkel som den är brutal. Det här är en fulltångekniv med full tjocklek hela vägen genom handtaget. Balansen är förvisso nästan helt neutral och återfinns i bakkant av fingerurtaget. Men med en smula avsmalnande tånge hade den förvandlats från bra till perfekt. 

Utanpå återfinns kraftigt mönstrade sidostycken av G10. De är skruvade i två punkter med skruvar vars skallar förefaller vara gjorda av mjukost. Så ta av dem med försiktighet om du har planer på det. Sidorna är kraftigt välvda vilket tillsammans med den rundade ändalykten gör handtaget mjukt i handen. 

Det här är som synes en stabil fulltångekniv

Mindre mjukt var däremot kanterna både på bladryggen och på den inre rundningen av fingerurtaget. Det är därför mitt exemplar är ljusare i de områdena som synes på bilderna. Jag har gått över hela ytan med sandpapper samt förbättrat greppet för högerhänta genom att medelst en fil runda kanten på höger sida där pekfingret kröker sig. Sådant skall egentligen inte behövas. Tanken är att de på fabriken skall ta hand om den biten. 

Le Petit Bowie är en kniv som är extremt bekväm i ett par grepp, framförallt sabelfattning

Det här handtaget är gjord för att hållas främst i sabelgrepp med tummen ovanpå bladet och resten av handtaget inuti i handen. Men även ett "overhand pinch grip" på samma vis man håller en kockkniv fungerar utmärkt. Likaså är kniven ytterst väl formgiven för omvänt grepp a lá ishacka. 

Vad den inte är bra till är vanligt hammargrepp. Det finns helt enkelt inte material att fylla ut handen framtill på handtaget varpå hela kniven både pivoterar och vrider sig. Det är det som gör att Le Baby Bowie diskvalificerar sig för arbete i skogen (med trä) och för att skära tunga saker. Men när kniven greppas som det är tänkt sitter handtaget som gjutet i handen. Kniven är då både bekväm och ergonomisk. Det vill säga du kan jobba på ett tag utan bekymmer. Greppet är dessuom förstärkt genom ett kraftigt åskams-mönster i G10-sidorna. Det ihop med formen på handtaget gör att det i princip är omöjligt att halka. Vill man vara riktigt säker kan man dessutom addera en fånglina till greppet genom att fästa en dylik i det för ändamålet gjorda hålet.  

Fodral

Le Petit Bowie kommer med ett mycket bra fodral i kydex. Det är inte extraordinärt men välgjort på så vis att det håller kniven på plats utan att skramla. Det gäller även om kniven fästs eller hängs upp och ned. Den här kniven betraktas nämligen ibland som en "neck knife", något jag kanske tycker är att sträcka begreppet något långt. Storleken är i överkant för det ändamålet även om den kan passera i sammanhanget. Det kan däremot inte vikten. Hela paketet väger in på 168 gram vilket jag anser är för mycket att bära runt halsen på ett bekvämt vis. Särskilt om man rör sig och kniven dinglar löst. 

Kydexfodralet kommer både med snöre och ett Tec-Lok

Vill man nu inte bära den runt halsen kommer kniven även med ett Tec-Lok så man kan fästa kniven vid ett bälte, en ryggsäck, i bilen eller båten eller vad man nu känner för att ha den. Själv tycker jag den hamnar för långt upp om man använder det fästet i bältet. Istället tycker jag att kniven enklast bäres löst innanför bältet med snöret lagt runt en av bältesöglorna. Sedan finns ju alltid alternativet att lägga den löst i en större jackficka. 

Slutsats

Det är något speciellt med knivar designade av Fred Perrin. Snygga är de knappast, han bryr sig verkligen inte om utseende på sina produkter. Eller nja, det gör han ibland men på ett grovt medvetet primitivt vis. Men att det är "form follows function" som gäller är det ingen tvekan om. 

Så hur kommer det sig då att Le Petit Bowie eller som den ibland även kallas "practical bowie" inte är mer praktisk än den faktiskt är? Varför inte tunna ut bladet rejält, kanske avlägsna tredjedel av godstjockleken samt tunna ut eggen? Det finns faktiskt en orsak till det och det är väl dags att ägna den elefanten i rummet en smula uppmärksamhet. 

Det hela är faktiskt tämligen enkelt och en ledtråd hittas i vilket grepp den här kniven är fantastisk i och varför den är så bra att sticka och stöta med. Det är för att hela Perrins "Bowie"-serie i mångt och mycket är en om inte ren självförsvarskniv så åtminstone strävar åt det hållet. Det gör nästan allt han gör för övrigt. Det märks inte minst på  hur handtaget är utformat. Det fungerar i praktiken på samma vis som en stötdolk (push dagger) där bakkanten på handtaget hamnar mot handflatan. Det är en aspekt som inte går att bortse ifrån betraktat ur ett rent designperspektiv även om det knappast är en tanke som är förenlig med svensk nödvärnslag. 

Det är i den här rollen som EDC-kniv som jag framförallt ser Le Petit Bowie

Jag betraktar snarare Le Petit Bowie som lika delar samlarobjekt och EDC-kniv. Med samlarkniv avser jag inte något av monetärt värde. Den är inte särskilt dyr, runt 600 kr eller så och lär inte öka i värde men den är ett bra objekt för den som gillar Perrins knivar och av det skälet vill komplettera samlingen.  

Men som EDC-kniv är den faktiskt inte helt oäven. Jag täljer nämligen inte mycket till vardags och när jag skär ned t ex kartong handlar det inte om flera kubikmeter. Och till småuppgifter är den inte så dum. Särskilt inte som den är jäkligt robust och det något grovhuggna utseendet och finishen inte gör att man behöver riskera att förstöra kniven. 

Vad gäller byggkvaliteten är jag inte etthundra procent nöjd. Som sades tidigare borde vissa kanter och hörn rundats av bättre, eggen varit vassare och det vore tacknämligt om skruvskallarna inte var gjorda av aluminiumfolie. Men materialen i övrigt är dugliga med fin G10 i sidorna och ett ok stål. Fodralet är därtill riktigt bra. 

Le Petite Bowie kan användas i skogen också men där briljerar den inte

Så sammantaget är Le Petit Bowie en kniv för den som är förtjust i Fred Perrins samlade verk och vill komplettera samlingen av det skälet. Eller för den som söker en riktigt robust lite fastbladad kniv som med lite god vilja agerar neck knife om så behövs. På köpet får du en kniv med ett eget utseende och ett speciellt men bra handtag. För trots att den inte på något vis är en perfekt kniv så har den något särskilt. Kalla det charm eller personlighet även om de egenskaperna kanske skall förbehållas levande ting. Men vad jag avser att den här kniven inte är intetsägande i sin formgivning. Det är för mycket i knivvärlden nuförtiden som är det.

Specifikation:

Totallängd: 179 mm
Bladlängd: 95 mm
Godstjocklek: 4,5 mm

Stål: 440 C
Vikt: 168 g med fodral, 138 g enbart kniv (vägd av mig)
Handtag: G10
Fodral: Kydex med Tec-Lock

Producerad av Max Knives, tillverkad i Frankrike


/ J - ursäktar franskan

L'original

Intet nytt under solen heter det fast kanske borde man säga att "det mesta har gjorts förut" istället. Några nya saker tillkommer förstås även om antalet faktiska nyheter minskar. Det gäller exempelvis många mekaniska uppfinningar, bland annat de kopplade till cyklar. Ett område som jag är tämligen bekant med. Sådant som är modernt nu som heldämpade eller kedjelösa cyklar experimenterades det med redan på 1800-talet till exempel. Men uttrycken ovan kan i högsta grad även appliceras på vårt kära knivintresse också. 

Ibland kommer det dock något snille och tänker ut något som inte funnits förut eller kanske snarare ett nytt användningsområde för något som redan fanns. Ett av de bästa exemplen på det är troligen Spydercos användning av ett hål i bladet för att öppna en fällkniv. Hål i blad förekom tidigare från stund till annan men inte med den baktanken. Et voila, något nytt och unikt var fött. 

Ibland är stegen inte lika extrema men ändå väldigt typiska. Ett sådant skall jag skriva om idag och det är en kniv vid namn "La Griffe" eller klon som det heter på svenska. Upphovsman är franske Fred Perrin.

Originalet, Fred Perrin La Griffe Noir

Inte heller den kniven innehåller något fundamentalt nytt men kombinationen av tre element gör den mycket distinkt i utseendet och därmed unik.  

• Det är mycket liten fastbladad kniv med kort blad, i original en wharncliffe
• Den har ett så kallat pistolgrepp
• Den har ett markant hål för ett finger i bladet

Det är fingerhålet som är det mest utmärkande draget för kniven men det var näppeligen det första av sitt slag i världen. Hål för fingrar har funnits i både kniv och svärdshandtag förut i historien. Utseendet på den här kniven med de här tre uttalande detaljerna kanske tarvar en förklaring men det är helt enkelt ett resultat av devisen "form follows function". 

I det här fallet måste man kanske veta något om upphovsmannen för att hänga med i svängarna. Till saken hör att Perrin är en man med många strängar på sin lyra. Han är förutom knivsmed och formgivare även före detta kommandosoldat samt livslång utövare av diverse kamparter. Och det är här La Griffe kommer in i bilden. Den har en praktisk sida också men den är snarare en bonus. Trots sitt ringa format är det nämligen i grund och botten en självförsvarskniv. Av det skälet ville Perrin ha en liten kniv som var lätt att dölja samt bära varpå den alltid är tillgänglig. Ni vet enligt tanken att "den bästa kniven är den man har med sig".

För att den ändå skulle vara så effektiv som möjligt behövde den en rejäl spets och en egg som biter hårt. Men den behövde även ha ett så säkert grepp som var möjligt för storleken, därav pistolgreppet. Det gör också att du kan gömma handtaget inne i handen så du kan stöta eller jabba med kniven vid behov. Men det främsta kännetecknet, det stora hålet, fyller ett dubbelt syfte. Det gör dels att du i princip inte kan tappa kniven eller bli avväpnad men också att du kan öppna handen för att greppa någon/något samtidigt som du behåller kniven i handen. Det är i det senare det går att väva in en praktisk aspekt. Du kan förstås  öppna en kartong, och sedan flytta den för att ta nästa kartong utan att lägga ifrån dig kniven även om det inte var huvudsyftet. 

Storleken på bladet har även den en brutal men genomtänkt förklaring. Förutom att det gör kniven lätt och smidig att bära så gör det även att det är svårare att oavsiktligt skada någon riktigt allvarligt. Om du tar en titt på traditionella stilettinspirerade knivar som Fairbairn/Sykes och alla moderna derivat därav, allt från Gerber Mk II till moderna dolkar som Extrema Ratio Suppressor eller stridsknivar som Ka-Bar m fl så är de stora eller åtminstone långa. Sticker du ett hål i någon med ett sådant blad blir det inte självförsvar utan mord, möjligen dråp i en senare rättegång. Risken att du skall döda eller lemlästa någon med ett mycket litet blad är mindre enligt upphovsmannen. 

Klon som inspirerat många

Så orginalet till alla de knivar av den här typen som finns på marknaden är alltså utformat av Fred Perrin. 

Därefter har det gjorts många kopior, några kloner och ett flertal fullt legitima samarbeten på temat. Några sådana ligger Spyderco bakom. De gillar ju hål i knivblad redan från början och har vid flera tillfällen samarbetat med Fred. Bland annat genom modellen PPT men framförallt genom att Sal Glesser blev inspirerad av La Griffe när han designade först SPOT och senare Swick som dessutom släppts i flera generationer. Eftersom de är ett hyvens företag så har de även betalat royalties till Perrin fast de inte behövt då inget patent finns.* 

Även Cold Steel tyckte idén var cool och även de hade den goda smaken att tala om varifrån idén kom när de gjorde sin Point Guard. Eftersom de trots allt är Cold Steel växte den förstås avsevärt i storlek. 

Förutom Perrins egna customversioner av kniven har även Warren Thomas gjort varianter av den här kniven i sin speciella stil där han blandar kolfiberblad med titaneggar. Även det har skett under öppna förhållanden i samförstånd. 

Men sedan kommer vi till de som inte har det minsta hyfs över huvudtaget. Är de månne kineser tänker någon? De kopierar ju allt. Jodå, det finns knivar med fingerhål i handtaget därifrån också, senast från Two Sun för att nämna någon tillverkare. Men de knivarna är inte det minsta lika La Griffe för övrigt så det är inget att säga något om. Det är en annan knivmodell helt enkelt. Detsamma gäller exempelvis Gerbers Remix som också har ett gigantiskt hål för pekfingret. Där återfinns inte problemet då de knivarna bara utnyttjar ett av de tre fundamenten. Ett som dessutom är urgammalt.   

Att skitföretag som Smith & Wessons knivavdelning stjäl vilt det vet vi så att de gjorde en "H.R.T Bear Claw" var kanske inte oväntat. Det är en La Griffe-kopia med något uträtat handtag. 

Nä istället kan man läsa om CRKTS 2510 "Bear Claw" att Russ Kommer som "designat" den kniven hade självförsvar för kvinnor i åtanke. De säger på sin hemsida bland annat att "He thought a knife that was easy to grip and hard to lose would be a big hit, and since he made the first Bear Claw™". Så gulligt av dem att lägga till ett litet "TM" på slutet när kniven i den spetsiga versionen är nästan identisk med La Griffe eller snarare den av Emerson-tillverkade versionen med talon-blad. Bara med den skillnaden att när Ernie också tyckte att idén var lysande efter att ha träffat Fred Perrin så frågade han om lov. Därefter lade han till sin personliga knorr på modellen i och med den konkava eggen. Russ Kommer påstår att "His original concept was a self-defence knife for woman that would be lightweight, easy to access and control".

Den bara råkade bli närmast en karbonkopia på en La Griffe både vad beträffar utseende och funktion. Som sagt inget fel i det om man medger varifrån inspirationen kommer ifrån men att påstå att man hittat på grundmönstret själv är synnerligen magstarkt.

Riktigt lika illa är det inte med SOG som släppte "Snarl" vilket är en licenstillverkad version av Brous Blades Silent Soldier. En kniv som är "designad" av Jason Brous. Det enda han gjorde var att ta en La Griffe och lägga till ytterligare fingerhål så var hans formgivarinsats klar. Ja, sen har förstås M-Tech kopierat dem båda genom att släppa en budgetkniv som ser likadan ut fast med tantospets. Men det var bara väntat. De även en ren La Griffe kopia komplett med rak egg och krökt pistolgrepp.    

På senare tid har även mer anrika Amare poppat upp med sin A-Max vilket är en uträtad, rak La Griffe.

Med detta vill jag ha sagt att jag inte har något emot att vare sig enskilda personer eller företag inspireras av varandra. Den eviga diskussionen om vem som fakt iskt har kopierat vem kan ibland gå lite väl långt, särskilt i diskussionsforum på nätet. Kniven är en av människans äldsta redskap och det mesta har faktiskt gjorts. Därav följer att mycket måste bli mer ellre mindre likt något som funnits förut. Men när man hämtar så klara karaktärsdag från andra förlagor som i de exemplen jag givit ovan blir det hela en smula löjligt när man påstår att man hittat på modellen själv.  

Så kontentan blir, låt dig gärna inspireras men tala om av vem!


/ J - rätar inte ut knivar men frågetecken

Vilket det för övrigt inte heller gör på Spydercohålet. Det är däremot ett TM eller trade mark för Spyderco men det är något annat. 

Ny kniv - Fred Perrin La Griffe

Klon, eller "La Griffe" på franska är en kniv designad av en mycket färgstark herre vid namn Fred Perrin. Han har en tämligen brokig bakgrund som jag kommer att gå närmare in på i en senare text kring den här kniven. 

La Griffe är en kniv är gjord för att vara så lätt att bära som möjligt enligt devisen "att den bästa kniven är den som man har med sig". Sedam är syftet med den lite speciellt. Även detta kommer att avhandlas mer ingående vid annat tillfälle. Men förutom att vara lättburen är en formen ett resultat av tanken på att man skall kunna använda handen för att greppa med utan att släppa eller tappa kniven. Därav fingerhålet i handtaget. 

Fred Perrin La Griffe Noir

Kniven är en serietillverkad version av Perrins handgjorda customknivar. Tillverkaren är franska Max Knives. La Griffe är i det här utförandet tillverkad av ett tre millimeter tjockt stycke 440C. Det ger en extremt lätt kniv som inte väger in på mer än 37 gram och låga 47 gram inklusive fodral. Sedan finns en begränsad upplaga i D2 för den som föredrar det. 

Kniven mäter 12 cm på längden och det mejselslipade bladet är strax under fyra centimeter långt. I det här utförandet är kniven svart med stentumlad finish. Fodralet är av kydex och leveraras med kedja att hänga kring halsen. 

Sammantaget är det här en mycket intressant liten gynnare som det skall bli roligt att stifta närmare bekantskap med. 

/ J - bättrar på franskan

#knivesandbikes  #knivigtvarre

New Knife - Fred Perrin Le Petit Bowie

The name of this knife, "Le Petit Bowie" a k a "Le Baby Bowie" should be pronounced with a fairly strong French accent. Fred Perrin happens to be French. And speaking of originals, this is one of them. Or as close as you get now if you are not going to have a custom-made knife of the same model, of course.

It all started with me always looking for a "Street Bowie" or a "Street Beat" from Spyderco. The problem is that I would prefer the versions with Micarta handles and they are very expensive. This is especially true now that they are no longer manufactured. The lightweight version of the larger knife can still be bought but is a bit overpriced if I am to be honest. Especially since the original is actually much cheaper.

Fred Perrin Le Baby Bowie

Materials are 440C och G10

For that reason, I went to the source as the mentioned models are Spyderco's interpretations of Perrin's models "Le Bowie" and "Le Petite Bowie". It is the smaller version you see here.

The knife is made by Max Knives in France and the materials are 440C, G10 and Kydex in each blade, handle and sheath. The stheath comes with a Tec-Lock and a cord for attachment.

The knife itself is more compact and strong than you might first be led to believe. It is quite thick over the neck and it is a full tang construction where the sides are screwed on the outside. The balance is superb and the ergonomics are suberb. After I done some work on it, that is. It was a detail that needed to be corrected that has nothing to do with the design but with the execution.

But otherwise a knife that gives very good first impressions in a number of different areas.

 

/ J - Le John

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Den sista månaden

Måhända kan det tyckas vara ett drastiskt val av rubrik. Men det är så det känns. Tjugotjugo var året som inget jäkel kommer att sakna. Året då alla som inte redan visste lärde sig vad ordet "pandemi" betyder. Personligen har jag inte drabbats men jag har släkt och familj som har haft och har skiten. Som tur var har ingen av dem blivit inlagd för intensivbehandling. Alltid något. 

Själv har jag för nuvarande mycket tid. Även det är ett resultat av Coronans härjningar. Den har tvingat den rehabilitering jag i vanliga fall befinner mig på att stänga av smittskyddsskäl. Jag fick det dystra beskedet igår att det lär bli för ett bra tag framöver om inget drastiskt händer. Det enda goda det för med sig är att jag har mer tid över att testa och skriva om knivar. Så det är vad som kommer att hända även i december vad det verkar. 

En av knivarna som kommer att testas under december, Fred Perrins Le Petite Bowie 

Men först ut är den här kniven från QSP kallad Bison

Närmast på programmet står en recension av en riktigt sympatisk fastbladare från QSP kallad Bison. En friluftskniv med ambitioner. Därefter blir det en genomgång av ytterligare en potentiell budgetsuccé från Civivi i form av deras Ortis. Möjligen kan det bli någon recension av en något äldre kniv eller två beroende på hur humöret känns. I så fall handlar det om Spyderco Hungarian och Kershaw Launch 4. 

Så mycket nytt är inte på ingång, möjligen med undantag att jag beställt ett par franska knivar, både bildligt och bokstavligt. Det är två alster signerade Fred Perrin gjorda av franska Max Knives och inköpta i en fransk nätbutik. Mer franskt än så kan det knappt bli innan det blir oanständigt. 

På det temat blir det också ett par kåserier eller kanske betraktelser. En text handlar om original och kopior och den andra om perspektiv. I det här fallet på storleken på knivtillverkare. 

Sammantaget skall jag nog kunna bjuda på en del läsning i vintermörkret även den här månaden. 

Väl mött i etern go' vänner! För i verkliga livet får man ju inte träffas nuförtiden. 

/ J - mulnar ikapp med himlen

Ny kniv - Fred Perrin Le Petit Bowie

Namnet på den här kniven, "Le Petit Bowie" a k a "Le Baby Bowie" skall uttalas med tämligen kraftig fransk brytning. Fred Perrin råkar nämligen vara fransman. Och appropå original så är det här ett sådant. Eller så nära man nu kommer om man inte skall ha en customtillverkad kniv av samma modell förstås. 

Det hela började med att jag alltid varit väldigt sugen på en "Street Bowie" eller en "Street Beat" från Spyderco. Problemet är att jag helst skulle vilja ha versionerna med Micartahandtag och de är väldigt dyra. Särskilt gäller det nu då de inte längre tillverkas. Lättviktsversionen av den större kniven går fortfarande att köpa men är en smula överprissatt om jag skall vara ärlig. Särskilt som originalet faktiskt är väsentligt mycket billigare!

Fred Perrin Le Baby Bowie

Materialen är 440C och G10

Av det skälet sökte jag mig till källan då nämnda modeller är Spydercos tolkningar av Perrins modeller "Le Bowie" och "Le Petite Bowie". Det är den mindre versionen ni ser framför er.

Kniven görs av Max Knives i Frankrike och materialen är 440C, G10 och Kydex i respektive blad, handtag och fodral. Fodralet levereras med ett Tec-Lock samt ett snöre för fastsättning på lite olika vis. 

Själva kniven är mer kompakt och stark än man först kan förledas tro. Den är rätt grov över nacken och det är en fulltångekonstruktion där sidorna sitter skruvade på utsidan. Balansen är suverän och ergonomin fullkomligt grym. Efter att jag småmoddat den vill säga. Det var en detalj som behövde rättas till som inte har med designen men väl med utförandet att göra. 

Men i övrigt en kniv som ger mycket goda första intryck på en rad olika områden. 

 

/ J - Le John

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knivrecension Spyderco C135 PPT

-  en udda fransos/amerikan/taiwanes

Det pratas i knivsamlarsammanhang ibland om "graaler" av olika slag. Termen är löst hållen men refererar inte sällan till väldigt dyra eller halvt ouppnåeliga knivar av allehanda slag. Mina ambitioner och ekonomiska muskler därvidlag är något mer modesta och jag har ingen enda helig bägare att jaga. Men det finns en större mängd schyssta muggar att samla på vägen och det här var sedan länge en sådan. Så när jag fick erbjudande från en vän att köpa en var beslutet lätt att fatta. 

Spyderco C135 PPT

Av någon anledning har jag sedan länge varit fascinerad av Fred Perrin som person. Det kan ha att göra med hans synnerligen brokiga bakgrund och min tidigare starka koppling till kamparter av olika slag. Redan tidigt var jag intresserad av hans "La Griffe", en kniv som kommer att införskaffas någon gång, samt hans tankar om användandet av små blad till självförsvar.

Just det ordet är väldigt känsligt och något jag numera är mest teoretiskt intresserad av. Oftast behöver jag försvara mig mot mig själv istället och då behövs inga knivar. Eller kanske oerhört många för att hålla mig själv i schack. 

En annorlunda och personlig kniv vars estetik kräver en viss tillvänjning

Dagens kniv är designad av Perrin även om han inte gjorde det själv. Därav det något kryptiska namnet "PPT" där bokstäverna står för initialerna hos de tre upphovsmännen Perrin, Perotti och Thiel. Vad många inte känner till är att den här Spydercokniven mest av allt är en tolkning av en customkniv av Sacha Thiel. 

Blad

Bladet på PPT gömmer flera intressanta detaljer. Formen i sig är speciell och får sägas vara en rätt rejält modifierad wharncliffe. Tydligen är den här bladformen populär i frankrike eftersom den även återfinns i modeller från till exempel Bastinelli.

Det som särskiljer bladet från en mer traditionell wharncliffe är att eggen fått sig en svag kurvatur mot spetsen till vilken utgör en rudimentär buk och att bladet på ovansidan försetts med såväl en falskegg som en svag fördjupning för tummen. Därtill har bladet ett "choil" eller en rejäl fördjupning mot handtaget till för att underlätta detaljarbeten. De olika greppmöjligheterna understryks av att bladryggen fått sig dubbel uppsättning räfflor för olika positioner. 

En modifierad wharncliffe med ett utseende som var före sin tid*

Bladlängden är åtta centimeter och stålet är S30V från Crucible. Ett vanligt stål på de Spydercoknivar som likt den här är gjorda i Taichung, Taiwan. Om stålet har sagts och skrivits mycket och en summering blir att det är ett mycket bra och balanserat stål sett till de sammanvägda egenskaperna. Det är inte längre "top of the line" ett faktum som dock inte gör det värdelöst över natten. Något man ibland kan få intrycket av i annonser och reklamtexter. Även forum och Instagramdiskussioner kan rusa iväg på den fronten. 

Bladet är helt flatslipat från en godstjocklek på tre millimeter. Den grovleken är ett bra grundmått för en en kniv som skall kunna skära utan att skämmas för sig. Det märks att modellen har några år på nacken då jag misstänker att om den gjorts idag hade man som tillverkare lockats av "overbuilt"-trenden och ökat grovleken. Det är märkligt vad den där extra lilla millimetern upp till fyra gör stor skillnad på knivars prestanda till det sämre. Jag kan lova att den här kniven inte går av ändå. 

Flatslipat blad i Crucibles S30V

En av de mer ovanliga dragen hos den här kniven är spetsens placering i relation till handtaget. Det gör att den hamnar mer i linje med armen än vad brukligt är. Den känslan förstärks av handtagsformen. Orsaken är högst troligen baserad på tankar om kvicka blad i självförsvarshänseende, särskilt om man vill sticka med den. Men på köpet får man en kniv som fungerar bättre än genomsnittet mot jämna underlag som skärbrädor, huggkubbar och träbitar. 

Vad beträffar den praktiska biten är bladet på PPT riktigt sympatiskt. Dimensionerna gör som sagt inte bort sig och när kniven närmar sig papper, tjockare papp och kartong så ger de sig nästan från början. Den skär följaktligen riktigt bra i sådana material. Det lite bredare handtaget ger en bra bas för ett stabilt grepp och det flatslipade bladet gör sig rättvisa vid långa genomgående skär. Detta gäller även tunnare plast och tyg. Här blir även en av öppningshålets fördelar gentemot tumdiskar och knoppar tydlig. Det finns inget som är i vägen och hakar i materialen som skärs. 

Spetsen är mer än kapabel och något kraftigare än på många andra Spydercomodeller som exempelvis den så populära PM2. Det gör att det känns tryggare att penetrera saker som hård plast och förpackningar och även bräcka lätt i sidled utan att det känns som den skall gå av. Vill du knäcka den går det nog men en viss ansträngning krävs.

Handtag

Handtaget på PPT förtjänar ett extra omnämnande då formen inte är helt ordinär. Det drar lite åt "pistolmodell"-hållet vilket innebär att det kröker rätt kraftigt.** Det i kombination med bladets form gör att spetsen hamnar tämligen lågt i relation till handleden som sagt. 

Skollorna på PPT har ett distinkt mönster som greppar bra 

Kniven är uppbyggd kring en kraftig stålram och försedd relativt tjocka skollor av G10. Sidorna är både välvda och försedda med en struktur som Spyderco själva kallar "corrugated" - kraftiga åsar i ett topografiskt mönster. Dylika skollor för med sig både för- och nackdelar. Visst, de ger ett bra fäste och skänker ett intressant yttre. Men det gör även att kniven blir svårare att dra och stoppa undan.  

Sen är PPT gissningvis ungefär 20 gram tyngre än den behövt vara än om materialet i ramen varit titan. Men vikten fördelas på ett klurigt vis. Kniven är inte helt neutral utan balanspunkten återfinns bakom den första fördjupningen för pekfingret. Så placeras två fingrar på handtaget så balanserar kniven där. Det medför att PPT känns oerhört stabil i handen samt väldigt kvick. Det är emellertid en något märklig balanspunkt eller snarare ovanlig så jag är fortfarande inte säker på huruvida jag uppskattar den fullt ut eller ej. Som grundregel ser jag gärna att knivar är helt neutrala. Men undantag finns alltid.

Handtagets utformning och bladformen gör att spetsen befinner sig lågt visavi handen

PPT är ett exempel på en kniv där vikten faktiskt bidrar mer till att den känns solid än tung i handen. Det har med viktfördelning att göra. Inte bara den på längden som diskuterats utan även på höjden. Det senare missas i en del knivar. Balans åstadkoms i flera dimensioner. Det blir ofta tydligt i knivar med ramlås och en presentationssida i lättare material som G10 eller kolfiber. De kan ha en tendens till att vilja kantra sidledes i handen även om balansen längsledes är god. 

Kniven skulle kunna vara ännu mer urborrad än den är. Här har det satsats mer på hållbarhet än lätt vikt. Det intrycket förstärks av en kraftig backspacer som är skruvad från båda håll genom ramen. 

Ergonomin är med något undantag lysande. De flesta grepp fungerar bra och några är utmärkta. Särskilt gäller det de vanligaste som "hammpargrepp","sabelfattning" med tummen på bladryggen och "fillippino" med tumme ännu längre fram på bladet och resten av fingrarna längre fram på handtaget. Av samma skäl fungerar kniven riktigt väl då man styr med pekfingret på bladryggen. Riktigt stabil och säker är den även i omvänt grepp á la ishacka.

PPT har skruvade sidor och en backspacer. Ramlåshybriden gör att ramen är assymetrisk. Finishen är god men lite 
grovhuggen vilket syns på passning och slipning/fasning. Senare Taichungknivar är väsentligt mer förfinade

Det som drar ned betyget på ergonomifronten är att ryggen är något kantig och att kniven hade varit mjukare i handen med exempelvis micartahandtag eller slipad G10. Spetsen på clipet är i vägen vid några grepp och uppskattas inte alls av undertecknad. Inte så mycket att det är en katastrof men jag planerar ändå att åtgärda det. Ytterst märkligt att en så namnkunnig tillverkare som Spyderco kan missa en sådan detalj. De är annars kända för sina utmärkta clip. 

Öppning och lås

Att kniven öppnas med ett hål i bladet kommer knappast som en överraskning. Hålet med fjorton millimeters diameter är ovanligt stort vilket underlättar åtkomst. Placeringen och det väl avvägda motståndet gör att bladet gärna vill flyga ut när man öppnar kniven.

Ett stort och mycket lättåtkomligt öppningshål. Om man är högerhänt vill säga

PPT är med andra ord mycket lättöppnad och det fungerar både att smyga fram och att flippa ut bladet beroende på humör. Men det gäller emellertid endast med höger hand. Vänsterhänta göre sig icke besvär och därmed heller inte de som gillar att använda en "spyderflick", det vill säga öppna bladet med långfingret. Bladet sitter ovanligt djupt i handtaget för att vara en Spyderco och själva hålet har inte kompenserats med den vanliga puckelryggen vilket gör att låsarmen delvis täcker det från låssidan.

Bladet löper på välgjorda glidlager i brons och byggkvaliteten är som vanligt på allt som kommer från Taichung, Taiwan mycket god även om den i det här fallet inte når upp till de höjder som Sage 2 och framförallt Hungarian befinner sig på. Den här kniven är mer opolerad och grovhuggen så det andra f:et i "F&F", finish är inte den bästa.  

En linerlock eller var det nu en framelock? Snarare det senare med tanke på dimensionen 

Låset på kniven är en särskild historia då det är en hybrid mellan ett ramlås och en linerlock. Det fungerar i praktiken som ett ramlås försedd med en skolla även på låssidan som döljer delar av låsarmen. En inte helt konventionell lösning men en variant jag personligen uppskattar. Särskilt när den som här är gjord i stål. Således finns inga tendenser till "stick", "slip" eller några andra ramlåsproblem som fått egna termer. Det kan tilläggas att kniven köptes begagnad och att jag därmed inte vet hur mycket brukad eller insliten den är. I nuvarande skick fungerar den klanderfritt. 

Att bära

Fickknivar tillbringar en hel del tid i fickor. En tautologi värd att beakta. Faktiskt oftare och längre tid än man skär med dem så hur de uppträder där är inte alls oviktigt. På det här området bjuder PPT på ömsom vin ömsom vatten. 

För det första har kniven lägre profil än många Spyderocmodeller i och med den flata ryggen på bladet. Det som gör att kniven trots allt bygger lite på höjden är det krökta handtaget. Men generellt gör den sig bra i fickan. 

Ett för Spyderco unikt clip och inget av deras bättre. Det är spetsen som får det att haverera

Den känslan förstärks av det för Spyderco unika clipet. Det är av "fold over lowrider"-typ och gör att inget av kniven sticker upp i fickan när kniven förvaras där. Det medför minskad risk att tappa kniven. Det är även relativt diskret till format och utseende med sin borstade stålyta. Inget högglanspolerat här inte. Den mjuka släta ryggen på kniven utan uppstickande flippers eller annat vasst otyg gör även att en hand kan dyka ned i fickan utan att bli sargad. Sargad kan man dock bli av spetsen på clipet som är olyckligt utformad.

En påminnelse till ALLA tillverkare: CLIP skall ALDRIG förses med spetsar som är vinklade utåt, aldrig någonsin utan undantag! 

De skrapar upp saker, känns vassa när man kommer åt dem av misstag och skaver i handen när kniven brukas. Clipet på PPT är fäst i bakänden av handtaget med endast en skruv och spänsten i det är exemplarisk och utrymmet för tygkanter adekvat så för övrigt är det bra. 

Så långt nästan bara lovord med avseende på fickvänlighet. Men allt är inte ros i det här fallet. Kniven är som sagt relativt tung och framförallt är den tjockare än den genomsnittliga Spydercoskapelsen med sina fjorton millimeter över ryggen. Det som ger mer stabilitet vid bruk tar också mer rum i fickan. Logiskt men påtagligt i det här fallet. 

Vidare kan sägas att handtagssidorna visar fram sin sämre sida när det kommer till bärkomfort. En mycket genomtänkt och bra detalj är dock att mönstret avlägsnats där clipet möter handtagssidan. En liten sak men extra viktig när mönstret är så grovt som på den här kniven. Generellt tillhör sorten inte mina favoriter av just det skälet. De bärs inte särskilt bekvämt. Men det bryter mot slentrianen med raka G10-sidor, det ger bra fäste och det skänker kniven ett mer intressant utseende som sagt.

Sammantaget är den här kniven både diskret (utseendmässigt) och påtaglig (vikt/volym) i fickan. Det är ingen av Spydercos bästa knivar därvidlag.

Sammanfattningsvis

En sak kan sägas om Spyderco PPT och det är att den inte är tråkig. Det är en polariserande kniv, antingen gillar man den eller inte. Nu verkar det för all del gälla Spyderco som märke överlag. Det är något med hålet och hur det i allmänhet påverkar bladformen tror jag. I det här fallet ändrar det inte yttermåtten alls men att det är ett stort jäkla hål mitt i bladet går knappast att bortse ifrån. För somliga är det en merit och för andra är det närmast att betrakta som ett rött skynke. 

Det går inte att komma ifrån att det är ett hål i bladet

Emellertid är det i det här fallet den specifika bladformen, en variant som för övrigt har tagit stor plats på knivscenen efter det att den här kniven skapades som är den stora poängen. Nu är modifierade Wharncliffe- och Sheepfootblad det sista skriket och översvämmar marknaden. Så uppenbarligen verkar allt fler acceptera det.  

Den goda ergonomin är en annan poäng. Den här kniven sitter fast i handen och stannar där. Det är också en kniv som är betydligt mer praktisk än den först kan verka. Bladform, format och lås gör sammantaget PPT till en riktigt bra EDC-kniv. Men och det finns ett men, vikt, tjocklek och i viss mån utseende försämrar den biten och drar ned helhetsbetyget något på den fronten. Enligt mig kanske skall betonas. 

Jag hävdar därför att Spyderco PPT är något av en entusiastkniv. Gillar du utseendet och de utmärkande egenskaperna hos både blad och handtag så är du troligen fast ordentligt. På köpet får du en välbyggd, kompetent kniv med mycket personlighet. Gillar du den inte så kan jag förstå det med. För mig är den dock en schysst mugg!

Att köpa den är emellertid lite krångligare. Grundmodellen har tagits ur produktion sedan länge. Kniven kom sedan i en tillfällig upplaga i begränsat antal med svart blad men även den har kommit och gått i katalogen. Därmed är det begagnatmarknaden som gäller för den intresserade. Av det skälet är det svårt att uttala sig om prislappen.

Här mer information från Spyderco hemsida.


Specifikation Spyderco C135 "PPT":

Längd utfälld: 187 mm
Längd hopfälld: 108 mm
Vikt: 150 g
Bladlängd: 80 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CPM S30V
Handtag: G10 över ram av stål
Lås: framelock, linerlockhybrid

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Taichujng, Taiwan


* Eller möjligen mycket långt efter beroende på hur man ser det. Bladet påminner även om en avkortad version av en historisk Seax.
** Ett  typexempel på ett sådant handtag återfinns på Spydercos Ansö-samarbete "Zulu" där det är ännu mer uttalat.

/ J - entusiast

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre