Recension Fred Perrin La Griffe

- en användbar "neck knife"

När den här kniven en gån presenterades skrev jag "den bästa kniven är den man har med sig" och det är en devis som fortfarande passar dagens recensionsobjekt. La Griffe designad av fransmannen Fred Perrin är en kniv som är mycket lätt att bära. En av mycket få så kallade "neck knives" som faktiskt tämligen ofta återfinns runt halsen i sin kedja. 

Fred Perrin La Griffe

Faktum är att den här knivmodellen har uppnått sådan kultstatus att den kopierats vilt. Inte bara av obskyra kinesiska företag utan även av märken som CRKT som hade mage att påstå att Russ Kommer designat den för dem. Även Brous Blades har "inspirerats" av dem liksom SOG och Amare. Mer legitima samarbeten där snarlika knivar släppts finns från Cold Steel och inte minst Spyderco med vilka Perrin har samarbetat för övrigt. Sal Glesser designade exempelvis Swick och Spot med La Griffe som förebild. 

Om detta har jag skrivit en mer detaljerad text kallad "L'original". Men i vilket fall som helst är det en modern klassiker vi har att göra med. Den här versionen av La Griffe är gjord av franska Max Knives och har släppts i begränsad upplaga om 600 knivar. Samma modell finns nu att köpa i ett annat utförande gjord i D2-stål istället. Även det är en begränsad utgåva. Så hur "begränsad" den är kan väl diskuteras. 

Den här svarta versionen är en "begränsad" upplaga. 

Twitterversion: La Griffe, originalet från Fred Perrin för den som söker en liten lätt "Neck Knife"!

Blad

Det finns tre saker som definierar La Griffe och gör utseendet mycket distinkt. En av dem är bladformen. Kniven finns både i customutförande och som produktionskniv med flera olika bladalternativ och numera även storlekar. Originalversionen var emellertid en Wharncliffe. 

Bladet mäter något över 40 mm på längden och själva eggen är 40 mm lång. Eftersom bladet i princip utgör en triangel är formen kraftigt avsmalnande. Den högsta höjden vid basen är 26 mm. Bladgodset och därmed hela kniven är 3 mm tjock. 

Wharncliffe-bladet är typiskt för den första versionen av La Griffe. Perrin själv har sedan dess tillverkat den med många andra bladtyper 

Stålet i det här utförandet är 440C vilket inte längre tillhör de finaste på marknaden även om det tidigare var ett stål många customknivmakare använde sig av. Men tiden går och stålen har utvecklats. Med det sagt är det inte illa valt till den här sortens kniv. Det är inte så hårt att det riskerar att det lilla bladet får jack. Den egenskapen gör det också kniven lättslipad. Särskilt som La Griffe är chisel ground eller mejselslipad som det heter på svenska. Det vill säga enbart slipad på en sida. 

Bladet är mejselslipat, d v s det har bara en slipfas på en sida

Sedan behövs inget superstål i den här sortens kniv då den knappast används till något som kräver mycket skärande under längre tid. Det här är en kniv som används för små snabba skär som att öppna paket, strimla en kartong, skära av snören, tunnare rep och buntbad etc. 

Det går dock inte att ducka för vad La Griffe ursprungligen är tänkt för, nämligen självförsvar. Hur främmande den tanken än kan kännas i en svensk kontext så förhåller det sig så. Bladet är utformat för att bita så hårt som möjligt med tanke på storleken och att inte orsaka dödliga skador om man skär någon med det. Av samma skäl har kniven en rejäl spets som penetrerar utmärkt men inte så djupt. 

Men översätts de egenskaperna till normalt brukande och en vanlig kniv så blir formen trots allt riktigt praktisk. Den äter krympplast och kartonger till frukost. 

Handtag

Tanken på en självförsvarskniv förklarar också i högsta grad utformningen av handtaget. Tanken var att kniven skall kunna gömmas i handen, ha ett riktigt säkert grepp där kniven inte kan tappas samtidigt som det skall gå att stöta med den trots det ringa formatet. 

De kraven resulterade i ett pistolgrepp som är kraftigt krökt. Det gör att i princip hela handtaget utgör ett rejält fingerurtag. Tjockleken på greppet är detsamma som bladet givet att det är en helstålskniv vi talar om. Skulle man vilja gör det tjockare finns tre hål i handtaget som möjliggör att man kan linda det med exempelvis fallskärmslina om så önskas. 

Handtaget är litet men effektivt. Önskas ett fylligare handtag kan det lindas med fallskärmslina

En andra egenskap som definierar den här kniven är förstås det stora hålet i handtaget. I det placeras pekfingret. Sen sitter kniven där. Det var en av grundtankarna. Den här kniven kan inte tappas med mindre än att fingret går av. Förutom att det är lämpligt ur avväpningssynpunkt givet gruntanken med kniven så gör det även att man kan greppa tag i någon samtidigt som kniven finns kvar i handen. 

Den civila applikationen är att du kan öppna t ex en låda, lyfta undan den för att sedan öppna nästa. Synnerligen praktiskt måste jag säga. 

För att vara så liten är kniven riktigt bekväm i hand och dessutom nära omöjlig att tappa

Annars kan sägas att den här kniven är designad som en ren trefingerskniv. Men det är en mycket bra sådan. Eftersom handtaget ligger an mot insidan av handtaget så går det också utmärkt att sticka hål på något när det behövs utan den minsta risk att slinta. 

Fodral

La Griffe kommer med ett fodral i kydex. Givet att kniven är så liten och smidig är fodralet det också. Det väger inte mer än 10 g plus kedja. Måtten är blygsamma 65 mm på längden och 45 mm på bredden. Tjockleken stannar på 7 mm. 

Fodralet är enkelt samt gjort i Kydex

Kulkedjan kan förstås bytas ut mot fallskärmslina eller en lädersnodd om så önskas. Men i det här fallet har jag låtit den vara kvar. Den helt symmetriska formen på både kniv och fodral gör den även helt ambidextriös. Jag bär den för drag med höger hand då jag är högerhänt. 

La Griffe är en av få knivar jag faktiskt bär runt halsen men vanligen innanför tröjan

Kniven är så lätt att den knappt märks förrän du behöver den. Den är även mycket lätt att komma åt och dra. Däremot kunde greppet i fodralet vara något bättre. Det är inte så att kniven faller ur men den sitter heller inte så hårt som jag skulle önska. Extra säkerhet känns bra i det här fallet. Därför har jag planer på att ta en varmluftpistol och hetta upp Kydexen något för att bättra på passformen. 

Slutsats

La Griffe är en spännande kniv med en intressant bakgrundshistoria. Den är berättelsen om hur man gör något som är tänkt för tämligen våldsamma situationer men som av bara farten slutar med att vara riktigt praktisk för väsentligt mindre dramatiska applikationer. Tittar man på formen på bladet är det trots allt samma trekant som hittas på en Stanley/mattkniv om än i stabilare utförande och bättre stål. 

Just mattor skulle jag inte välj att skära till med den här kniven men däremot används den till allt annat smått som kan vara aktuellt i vardagen. Framförallt snören, rep som inte är alltför tjocka och paket, plast och kartong etc. 

Här syns La Griffe tillsammans med en annan kniv som Fred Perrin varit involverad i, PPT från Spyderco

Sedan är La Griffe extremt lättburen, det går inte att bortse ifrån. Det är en fastbladad helstålskniv som väger in på 37 g. Det betyder mycket lätt och därtill känns den inte där den hänger och dinglar på sin kedja. En annan praktisk aspekt är att mycket mer lättslipat än ett kort blad med rak egg slipad på endast en sida blir det inte. Särskilt inte med ett material som 440C. Ett stål som är fullt adekvat i sammanhanget och därtill är rosttrögt. Något som är av stor betydelse då en "neck knife" bärs nära kroppen.

Skall du ha en "neck knife" är La Griffe ett mycket bra alternativ

La Griffe är kniven för dig som vill ha förlagan till de knivar jag nämnde inledningsvis. Det är fortfarande en riktigt bra kniv i sin tämligen unika genre. Just den här versionen var som sagt en begränsad upplaga. Den tillverkades som "mid tech" åt Fred Perrin av Max Knives och är därför märkt med Perrins logotyp. Men den dyker som sagt upp i nya iterationer och den senaste kostar kring 70€. Den är dock inte märkt FP utan Max Knives. 

Specifikation:

Totallängd: 122 mm
Bladlängd: 45 mm
Godstjocklek: 3 mm
Stål: 440C
Vikt: 37 g (47 g med fodral, vägt av mig)
Handtag: stål, 
Fodral: Kydex

Producerad av Max Knives


/ J - 

Knivrecension Fred Perrin Le Petit Bowie

 - en särling

Det finns tämligen många knivar med snarlika namn med Fred Perrin som upphovsman. En del av förklaringen återfinns i att de urprunglingen var customknivar som sedan gjorts om till produktionsknivar med några olika samarbetspartners. Men även Perrin gillar bowie-blad. Han har själv släppt knivar som Street Bowie, Street Beat, Le Bowie, Neck Bowie, XL Bowie och Military Bowie. Några av modellerna är helstålsknivar medan andra är försedda med handtag av trä eller oftast micarta. 

Idag skall vi ta en närmare titt på en av de senaste reinkarnationerna kallad omväxlande "Baby Bowie" och "Le Petit Bowie" beroende på vilket språk man skall hålla sig till. 

Fred Perrin FP1903 Le Petit Bowie

Fred Perrin är en både spännande och dynamisk person med många strängar på sin lyra. Däribland ett förflutet som kommandosoldat, kampsportsutövare och förstås smed, knivmakare och knivdesigner. Därtill en produktiv sådan som synes. Av hans många Bowie-modeller har några tillverkats av Spyderco och det gäller modellerna Street Bowie och den mindre Street Beat. Även de har funnits i versioner med både FRN och Micarta handtag. 

Le Petite Bowie i en begränsad upplaga tillverkad av Max Knives

Den här kniven, Fred Perrin Le Petit Bowie, påminner en del om Street Beat även om det mer rustika utförandet ligger närmare originalet i utseende än Spydercos mer polerade versioner. Den här kniven görs av Max Knives i Frankrike. Det handlar om en begränsad upplaga om 600 exemplar varav det här är nr 78.

Blad

Formen på bladet är inte mycket att orda om. Det är förstås en clip point, vad annars på en kniv vars namn kopplas samman med "Bowie"? Det som gör det en smula speciellt är dels övergången mellan handtag och blad men även hur ryggen höjer sig över handtagets rygglinje för att möta den klippta spetsen. Den är för övrigt markerad med en falskegg både för utseendets skull men även för att göra spetsen något mer effektiv. Den är stadig nog ändå kan jag meddela. Sättet bladet är format på gör dessutom att spetsen befinner sig på knivens centerlinje. En detalj som är noga genomtänkt. 

Bladet är syrabehandlat och sen har det fått en stentumlad finish vilket gör den mycket motståndskraftig mot repor, fingeravtyck och allt annat som kan tänkas synas. På "framsidan" är kniven märkt med nummer på ricasson samt Fred Perrins signatur/logotyp på bladet. Motstående sida har försetts med Max knives tämligen substantiella och föga subtila logga.  

Det något speciella Bowie-inspirerade bladet i profil

Det är ett stabilt blad vi erbjuds. Längden är 95 mm och höjden 3 cm som mest. Tjockleken är i relation till det hela 4,5 mm vilket gör det här till en mycket stabil kniv. 

Materialet i bladet är 440C. Ett stål som är både gammalt och beprövat. Det tillhör inte längre den absoluta toppen bland knivstål men det skall inte förväxlas med de väsenligt enklare 440B och A. 

Fabriksslipningen på åtminstone det här exemplaret lämnade tyvärr en del övrigt att önska. För det första var eggen inte särskilt vass och för det andra så var vinkeln alldeles för brant. För även om det här är ett fullt flatslipat blad så är det extremt mycket stål bakom eggen. Vi talar här om runt 1,5 millimeter! 

För att göra något åt det slipade jag om kniven tämligen omgående. Något som dock inte skulle visa sig vara helt enkelt. Dels tar det lite tid när man måste avlägsna så mycket stål och dels är den bakre centimetern av eggen inte vass alls. Det eftersom kniven måste vara bred vid bladets häl på grund av hur handtaget och fingerurtaget/fingerskyddet är format. Den formgivningen ger ett bra grepp men gör kniven extremt svårslipad och vilket i sin tur gav en liten recurve/S-formad egg som ofrivilligt resultat. Något jag ämnar adressera nästa gång jag slipar om kniven. 

Vass som tusan blev den dock. Men den skär fortfarande inte särskilt bra om jag skall vara ärlig. 

"When the going get's tough the tough get's"...the hell out of here tycks den här kniven vilja säga,
i alla fall i de  här typerna av material

Eller snarare är det på det viset att så länge man inte skall igenom någonting utan bara använder den vassa eggen så är kniven bra. Samma sak gäller om man skär exempelvis grönsaker som gurka, tomater etc. Då glider den vassa eggen lätt igenom ämnet samtidigt som grovleken på bladet inte påverkar särskilt mycket. Ett plus på den fronten med andra ord. Det gäller inte bara frukt och grönt utan det mesta som är mjukt. 

Värre blir det så snart man närmar sig segare material. Kartong är ett sådant. Eggen biter, sen får man börja trycka eftersom det är mycket stål bakom eggen och bladet är grovt. Det går förstås skära med kniven men det kunde varit smidigare om jag uttrycker det så. Ökas sedan svårighetsgraden till att omfatta seg plastmatta och halvfrusen trädgårdsslang så blir det knepigare. Mattan kan skäras eftersom eggen gör det mesta jobbet men när testet når slangen är det närmast tvärstopp. Efter att nyttjat lite våld får jag av ett par bitar. Men det är inte den här knivens forte. 

På samma vis går Le Petit Bowie bort som skogskniv för mig då trä inte heller faller den här kniven på läppen. Eller snarare är det jag som inte vill använda den till det och en stor del av det har med handtagets utformning att göra. Det är nämligen både bekvämt och obekvämt på en och samma gång. 

Vad kniven däremot briljerar i är att få upp alla typer av förpackningar inklusive riktigt tuffa dylika. Handtaget och den kraftiga spetsen gör att det går utmärkt att ägna sig åt penetrerande skär eller sticka i saker som vi också säger. Det finns en anledning till det som jag återkommer till. 

Handtag

Även handtaget är lite speciellt på den här kniven. Fast det ligger i linje med allt som Perrin designar kan väl tilläggas. Det kännetecknas av ett extremt djupt urtag för pekfingret (alternativt lillfingret om man vänder på greppet) och att resten av handtaget är format för att lägga sig till rätta inuti handen. Den stora fördjupningen ger ett markant fingerskydd och gör att det går att sticka mycket bra med kniven trots att den i egentlig mening saknar parerskydd. 

Ett kort men mycket ändamålsenligt handtag med fulltångekonstuktion och skruvade sidor i G10

Konstruktionen är lika enkel som den är brutal. Det här är en fulltångekniv med full tjocklek hela vägen genom handtaget. Balansen är förvisso nästan helt neutral och återfinns i bakkant av fingerurtaget. Men med en smula avsmalnande tånge hade den förvandlats från bra till perfekt. 

Utanpå återfinns kraftigt mönstrade sidostycken av G10. De är skruvade i två punkter med skruvar vars skallar förefaller vara gjorda av mjukost. Så ta av dem med försiktighet om du har planer på det. Sidorna är kraftigt välvda vilket tillsammans med den rundade ändalykten gör handtaget mjukt i handen. 

Det här är som synes en stabil fulltångekniv

Mindre mjukt var däremot kanterna både på bladryggen och på den inre rundningen av fingerurtaget. Det är därför mitt exemplar är ljusare i de områdena som synes på bilderna. Jag har gått över hela ytan med sandpapper samt förbättrat greppet för högerhänta genom att medelst en fil runda kanten på höger sida där pekfingret kröker sig. Sådant skall egentligen inte behövas. Tanken är att de på fabriken skall ta hand om den biten. 

Le Petit Bowie är en kniv som är extremt bekväm i ett par grepp, framförallt sabelfattning

Det här handtaget är gjord för att hållas främst i sabelgrepp med tummen ovanpå bladet och resten av handtaget inuti i handen. Men även ett "overhand pinch grip" på samma vis man håller en kockkniv fungerar utmärkt. Likaså är kniven ytterst väl formgiven för omvänt grepp a lá ishacka. 

Vad den inte är bra till är vanligt hammargrepp. Det finns helt enkelt inte material att fylla ut handen framtill på handtaget varpå hela kniven både pivoterar och vrider sig. Det är det som gör att Le Baby Bowie diskvalificerar sig för arbete i skogen (med trä) och för att skära tunga saker. Men när kniven greppas som det är tänkt sitter handtaget som gjutet i handen. Kniven är då både bekväm och ergonomisk. Det vill säga du kan jobba på ett tag utan bekymmer. Greppet är dessuom förstärkt genom ett kraftigt åskams-mönster i G10-sidorna. Det ihop med formen på handtaget gör att det i princip är omöjligt att halka. Vill man vara riktigt säker kan man dessutom addera en fånglina till greppet genom att fästa en dylik i det för ändamålet gjorda hålet.  

Fodral

Le Petit Bowie kommer med ett mycket bra fodral i kydex. Det är inte extraordinärt men välgjort på så vis att det håller kniven på plats utan att skramla. Det gäller även om kniven fästs eller hängs upp och ned. Den här kniven betraktas nämligen ibland som en "neck knife", något jag kanske tycker är att sträcka begreppet något långt. Storleken är i överkant för det ändamålet även om den kan passera i sammanhanget. Det kan däremot inte vikten. Hela paketet väger in på 168 gram vilket jag anser är för mycket att bära runt halsen på ett bekvämt vis. Särskilt om man rör sig och kniven dinglar löst. 

Kydexfodralet kommer både med snöre och ett Tec-Lok

Vill man nu inte bära den runt halsen kommer kniven även med ett Tec-Lok så man kan fästa kniven vid ett bälte, en ryggsäck, i bilen eller båten eller vad man nu känner för att ha den. Själv tycker jag den hamnar för långt upp om man använder det fästet i bältet. Istället tycker jag att kniven enklast bäres löst innanför bältet med snöret lagt runt en av bältesöglorna. Sedan finns ju alltid alternativet att lägga den löst i en större jackficka. 

Slutsats

Det är något speciellt med knivar designade av Fred Perrin. Snygga är de knappast, han bryr sig verkligen inte om utseende på sina produkter. Eller nja, det gör han ibland men på ett grovt medvetet primitivt vis. Men att det är "form follows function" som gäller är det ingen tvekan om. 

Så hur kommer det sig då att Le Petit Bowie eller som den ibland även kallas "practical bowie" inte är mer praktisk än den faktiskt är? Varför inte tunna ut bladet rejält, kanske avlägsna tredjedel av godstjockleken samt tunna ut eggen? Det finns faktiskt en orsak till det och det är väl dags att ägna den elefanten i rummet en smula uppmärksamhet. 

Det hela är faktiskt tämligen enkelt och en ledtråd hittas i vilket grepp den här kniven är fantastisk i och varför den är så bra att sticka och stöta med. Det är för att hela Perrins "Bowie"-serie i mångt och mycket är en om inte ren självförsvarskniv så åtminstone strävar åt det hållet. Det gör nästan allt han gör för övrigt. Det märks inte minst på  hur handtaget är utformat. Det fungerar i praktiken på samma vis som en stötdolk (push dagger) där bakkanten på handtaget hamnar mot handflatan. Det är en aspekt som inte går att bortse ifrån betraktat ur ett rent designperspektiv även om det knappast är en tanke som är förenlig med svensk nödvärnslag. 

Det är i den här rollen som EDC-kniv som jag framförallt ser Le Petit Bowie

Jag betraktar snarare Le Petit Bowie som lika delar samlarobjekt och EDC-kniv. Med samlarkniv avser jag inte något av monetärt värde. Den är inte särskilt dyr, runt 600 kr eller så och lär inte öka i värde men den är ett bra objekt för den som gillar Perrins knivar och av det skälet vill komplettera samlingen.  

Men som EDC-kniv är den faktiskt inte helt oäven. Jag täljer nämligen inte mycket till vardags och när jag skär ned t ex kartong handlar det inte om flera kubikmeter. Och till småuppgifter är den inte så dum. Särskilt inte som den är jäkligt robust och det något grovhuggna utseendet och finishen inte gör att man behöver riskera att förstöra kniven. 

Vad gäller byggkvaliteten är jag inte etthundra procent nöjd. Som sades tidigare borde vissa kanter och hörn rundats av bättre, eggen varit vassare och det vore tacknämligt om skruvskallarna inte var gjorda av aluminiumfolie. Men materialen i övrigt är dugliga med fin G10 i sidorna och ett ok stål. Fodralet är därtill riktigt bra. 

Le Petite Bowie kan användas i skogen också men där briljerar den inte

Så sammantaget är Le Petit Bowie en kniv för den som är förtjust i Fred Perrins samlade verk och vill komplettera samlingen av det skälet. Eller för den som söker en riktigt robust lite fastbladad kniv som med lite god vilja agerar neck knife om så behövs. På köpet får du en kniv med ett eget utseende och ett speciellt men bra handtag. För trots att den inte på något vis är en perfekt kniv så har den något särskilt. Kalla det charm eller personlighet även om de egenskaperna kanske skall förbehållas levande ting. Men vad jag avser att den här kniven inte är intetsägande i sin formgivning. Det är för mycket i knivvärlden nuförtiden som är det.

Specifikation:

Totallängd: 179 mm
Bladlängd: 95 mm
Godstjocklek: 4,5 mm

Stål: 440 C
Vikt: 168 g med fodral, 138 g enbart kniv (vägd av mig)
Handtag: G10
Fodral: Kydex med Tec-Lock

Producerad av Max Knives, tillverkad i Frankrike


/ J - ursäktar franskan

Ny kniv - Fred Perrin La Griffe

Klon, eller "La Griffe" på franska är en kniv designad av en mycket färgstark herre vid namn Fred Perrin. Han har en tämligen brokig bakgrund som jag kommer att gå närmare in på i en senare text kring den här kniven. 

La Griffe är en kniv är gjord för att vara så lätt att bära som möjligt enligt devisen "att den bästa kniven är den som man har med sig". Sedam är syftet med den lite speciellt. Även detta kommer att avhandlas mer ingående vid annat tillfälle. Men förutom att vara lättburen är en formen ett resultat av tanken på att man skall kunna använda handen för att greppa med utan att släppa eller tappa kniven. Därav fingerhålet i handtaget. 

Fred Perrin La Griffe Noir

Kniven är en serietillverkad version av Perrins handgjorda customknivar. Tillverkaren är franska Max Knives. La Griffe är i det här utförandet tillverkad av ett tre millimeter tjockt stycke 440C. Det ger en extremt lätt kniv som inte väger in på mer än 37 gram och låga 47 gram inklusive fodral. Sedan finns en begränsad upplaga i D2 för den som föredrar det. 

Kniven mäter 12 cm på längden och det mejselslipade bladet är strax under fyra centimeter långt. I det här utförandet är kniven svart med stentumlad finish. Fodralet är av kydex och leveraras med kedja att hänga kring halsen. 

Sammantaget är det här en mycket intressant liten gynnare som det skall bli roligt att stifta närmare bekantskap med. 

/ J - bättrar på franskan

#knivesandbikes  #knivigtvarre

New Knife - Fred Perrin Le Petit Bowie

The name of this knife, "Le Petit Bowie" a k a "Le Baby Bowie" should be pronounced with a fairly strong French accent. Fred Perrin happens to be French. And speaking of originals, this is one of them. Or as close as you get now if you are not going to have a custom-made knife of the same model, of course.

It all started with me always looking for a "Street Bowie" or a "Street Beat" from Spyderco. The problem is that I would prefer the versions with Micarta handles and they are very expensive. This is especially true now that they are no longer manufactured. The lightweight version of the larger knife can still be bought but is a bit overpriced if I am to be honest. Especially since the original is actually much cheaper.

Fred Perrin Le Baby Bowie

Materials are 440C och G10

For that reason, I went to the source as the mentioned models are Spyderco's interpretations of Perrin's models "Le Bowie" and "Le Petite Bowie". It is the smaller version you see here.

The knife is made by Max Knives in France and the materials are 440C, G10 and Kydex in each blade, handle and sheath. The stheath comes with a Tec-Lock and a cord for attachment.

The knife itself is more compact and strong than you might first be led to believe. It is quite thick over the neck and it is a full tang construction where the sides are screwed on the outside. The balance is superb and the ergonomics are suberb. After I done some work on it, that is. It was a detail that needed to be corrected that has nothing to do with the design but with the execution.

But otherwise a knife that gives very good first impressions in a number of different areas.

 

/ J - Le John

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knife review QSP Parrot

- a bird with ambitions

After handling this knife for just a short while I searched the depth of the collection for another knife in the budget class. A knife that this knife reminded me of and almost demanded a comparison with. It was not only the size, the lock, the thumb studs and the green color on my specimens that reminded of each other but also the overall feeling. The knife I thought of was the OKC RAT2 and the knife that reminded me of it was the Parrot from QSP. It is the one I intend to present here. 

QSP QS102-B "Parrot"

This is my second knife from Chinese QSP and it differs quite a bit from the one I presented last time, the larger model "Shark". This knife feels in my view much more EDC-oriented and with a more plain image.

I can initially reveal that I actually like this one better despite being a much simpler and also cheaper knife. A simplicity that strangely enough makes it less anonymous in my eyes. 

A straightforward, simple EDC-knife

 Twitter version: Parrot,  a contender to the budget throne!

Blade

The blade doesn't remind me so much about the aforementioned RAT2 but more of the Zancudo from Essee. That because of the very symmetrical drop point that almost can be called a spear point. The steel is 440C and the finish is a nice satin. The markings on this knife deserve a special mention since the QSP-logo has been shrunk to fit the blade size and the opposite side is almost sterile except blade steel on the ricasso. I think that is a neat and classy touch.

 A droppint made out of 440C. Not the most edge-holding steel in this version 

The thickness of the blade is 3 mm and it is 8 cm lengthwise. The grind is a full flat one which should be a good foundation for a slicer. The factory edge was well executed with an even and symmetrical edge that also was sharp enough to shave hair with just slight pressure.

The blade is as simple as it gets. Basically, it is an overgrown "SAK"-blade in shape. The deviations consist of some jimpings at the base of the spine, which by the way are really good and of course the thumb studs for one hand opening. They are meritoriously placed out of the slicing path when using the knife. Something that is a pet peeve of mine, I really like to be able to use the actual blade length for work without something interfering. That is certainly not the case with all one-handed opening folders no matter price point. 

The blade shape and the execution on the Parrot have both advantages and disadvantages compared with its closest competitors. For one the edge is drawn close to the handle which is a thing I appreciate

Speaking of blade length it can be said that the blade is sharpened almost all the way to the handle. A detail that is important when you want to put some force behind a cut or strive for better control. Personally, I prefer that solution over the other, using "forward choils". Making large cut outs in the blade in order to gain precision also means that they are really getting in the way when not using them. Things have a tendency to get stuck in there. Try to cut a piece of cloth as an example.

Once I started to work with the knife my impressions were a bit twofold. The Parrot does what it is supposed to do and about the way, one can expect. But unfortunately, the knife is a little bit less efficient than I expected. It was surprising and first I couldn't understand why. For instance, it cuts cardboard rather well but the task is slightly heavier than it should be. There is nothing that the material can get stuck on and the handle doesn't have any hotspots or any other obvious shortcomings. So that is not it.

The same goes for fruit and greens. The Parrot works ok especially with the good edge to blade ratio and the thumb studs out of the way. But in this case, the blade feels a tad wedgy. It wants to force the halves apart as much as cut them when you split apples or onions. 

The Parrot could be even better with a thinner blade stock. Here compared with a RAT2

In this case, the stock thickness is the culprit I believe. Three millimeters may not seem much at first glance but the blade isn't very tall and it should be compared with say a monster-blade like the one on Cold Steels Large Voyager with a thickness of just 3,5 mm. This birds rival RAT2 uses only about 2 mm. Certainly, there is a difference in the physical conditions between the two.

In the edge holding department, this version 440C didn't impress me that much. It demands frequent maintenance to work well. I wouldn't mind a bit more endurance from the steel, to be honest. A couple of thicker cardboard boxes and this edge wanted to give up. One must however also balance this drawback with the fact this steel is very easy to sharpen. Since I used to work as a butcher when younger I mostly use free hand sharpening rods and a strop for this and it works fine on this blade.  

Handle

Somewhere I read that these handle slabs are made out of "FRN" which it's not. Both on the homepage and better yet, in reality, it's G10. In this case "military green" I think it's called. The sides are screwed to a steel frame that isn't weight relieved in any way. I strongly suspect that has to do with the price level. This is despite all a budget knife and that entails some limitations. 

A simple, practical and well functioning handle with an excellent finger choil

This knife is surprisingly well built and all edges are rounded and smooth. That also goes for the inside of the frame and lock bar. The frame is held together by two screws beside the pivot. The sizes are T6 for the body screws and T8 for the pivot, rather standard.

The shape of the handle is simple with no fuzz. The medium coarse G10-sides provides grip together with a functional and well-shaped finger choil and some "jimpings" on the spine of the blade. They are good even if the ones on "Shark" was even better, almost on Spyderco level. The jimpings gives traction without chewing on your digits.

The frame isn't drilled out and the blade runs on a mix between nylon- and bronze bushings

The balance of this bird is decent but not perfect due to the massive frame. If it had been made lighter the point of balance had been shifted slightly forward which had resulted in a neutral knife, something I prefer.

Otherwise, the knife feels rather lively in hand and is comfortable to grip. Much of that is because the fingers naturally find their way, the lack of sharp corners anywhere and the well rounded back of the handle. That feature is extra important on small to medium sized knives since the back end of the handle often ends up in the palm when in use. 

The handle is quite a hand filler for its size due to to the thickness of 13 millimeters. Since the handle is basically a stick with a finger choil it works in all grips and doesn't tell you how to hold it. That's the way I want it in an EDC-knife. Handles shouldn't have "opinions" and tell you what to do. 

Opening and lock

Parrot opens via thumb studs that functions really well. They are of a classical pyramid shape and provides good traction but feels somewhat pointy after a while. They could have been rounded off a tiny bit more. A good thing about them is that they don't protrude so much so that they end up getting caught on everything. They are also easy to find without having to fumble.

As mentioned before they are also out of the slicing path when working with the knife. Good job there QSP.

The thumb studs are easy to get to and function well but could be more rounded 

To begin with, the knife was a bit sticky to open and didn't bring any joy as a fidget toy. I, therefore, disassembled it and wiped out the factory grease and replaced it with a drop of oil. Now the knife is lightning fast. It is almost hard not to flick open once the detent let go. 

The lock isn't this knife's absolute strength. There is a minute tendency
to lock rock under some circumstances. But the lock is very secure

The Parrot is equipped with a liner lock made out of steel. It is hands down one of mine favorite lock types on budget knives. Much because simpler frame locks usually mean steel handles which spells "heavy".

The lock works and does so without major remarks. The lock bar doesn't slide under load and there is no blade play on this knife. Or to be more precise almost no blad play. IF you open the knife in a very slow fashion there is a tendency to play up and down if you provoke the blade. The spring tension simply doesn't let the lock bar travel far enough up the base of the blade. But the lock doesn't fail even during a blade whack. And if you open the knife a bit more speedy this problem doesn't occur.

To carry

In pocket, this knife has it's pros and cons. The Parrot stays in place and it's not impossible to pull out and put away. The G10 is slick enough not to interfere. The handle is not high but is rather bulky which sometimes makes it feel like you are carrying a much larger knife in your pocket. The weight is below 100 grams and that is decent for a knife with an 8 cm blade. The angle of the clip makes the knife sit rather upright in the pocket and that combined with a soft back of the handle prevents it from chewing on your hand when it searches for keys and stuff in the same pocket.

A functional but  very visible clip

The clip is decent. It keeps the knife in place and works with most fabrics. A small drawback is that the tip of the clip is slightly angled outwards which I'm not a great believer in. It can, therefore, feel a bit sharp if your hand come into contact with it. But in this case, the clip is saved by having a rather low profile so that it doesn't stick out too much. It also makes it comfortable in the hand when using the knife.

A little less good is the choice of having a double row of screws holding the clip. It makes for a lot of knife sticking out of the pocket. Good for those that feel that is necessary for a good grip when pulling the knife. Not as good for the rest of us that don't need that and don't want our knives to be seen as much.

The clip can be moved from right to left side but tip up only. Most people prefer it that way anyhow it seems. 

To conclude

As I said already to begin with this is a knife that ends up in the same category as it's more well-known rival the RAT2 from OKC. All in all, I think it can take that comparison rather well and in some areas the Parrot even surpasses the competition I must say.

QSP Parrot -  a very practical little knife with a high potential in its price category

What we have here is a simple and straightforward EDC-knife so the Parrot is not hard to classify. Both shape and materials scream usage and in this case, that's a good thing. I do what it is supposed to do and do so well and with that price tag you don't cry your heart out if you happen to lose it or hard use it.

The Parrot has landed. I think I got a new pet

But sure you can argue that this is the equivalent of a Hyundai Getz or Toyota Corolla of the knife world. It isn't provocative in any way. The design is hardly extreme and the materials are simple. But despite that I really like it. The ergonomics are good and it have an versatile blade shape which together forms a practical little fellow. Actually I much prefer the handle of this knife over the RAT2. All this is of course necessary traits for a knife not made to show off. Then I would have liked to see a small drop in blade stock thickness down to 2,5 or even 2 mm for a more cut efficient knife. But already as is the Parrots beak bites hard.

QSP Parrot is definitely a candidate for the one who seeks a simple, well-built pocket knife for EDC-usage. I you add price to the equation it is all of a sudden a serious contender in the budget class. It costs around $21 in most places as I write this.  

Link to the product page.


Specification:

Total Length: 185 mm
Folded Length: 102 mm
Weight: 90 g
Blade Length: 80 mm
Blade Thickness: mm
Blade steel: 440C, 58-60 HRC
Handle: G10 over a steel frame
Lock: Linerlock

Produced by: QSP, manufactured in China.


/ J - the birdwatcher

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knifereview QSP QS103A "Shark"

-  A fish among fishes?

Ever heard about the brand "QSP"? Probably not and I hadn't either before it was introduced to me on Instagram. It is a rather new brand to the international scene. Solid knives it seems but the name made me think twice. According to their website it's the initials in their slogan "Quality, Service and Price" and thereby easy to remember they claim. It might be something of a cultural clash when it comes to naming. Not as strange as "Harnds" for instance but anyway. I'll admit it's not always easy coming up with new brand names and the name is quite pronouncable. 

QSP QS-103A "Shark"

But the name isn't a lie as far as I can tell. The brand can be seen as a representative of a new wave of Chinese knives that recently showed up here in the West that offers good quality and performance in relation to price level. I might add that they answered extremely fast on mail. It seems that they like a number of other OEM-manufacturer decided to go for it and use all the knowledge and production capacity they accumulated over time and start a brand of their own. The question that remains is how well they managed?

Is QSP perhaps another contender for the budget throne?

Twitter version: A shark among sharks, a fish in the shoal but it swims fast and rather well. 

Blade

You expect certain traits from a shark such as a sharp and somewhat aggressive snout. That's the case here. When the knife is opened a rather big and very pointy droppoint is presented. It can even be argued that it is close to being a spearpoint. It measures 9 centimeters in length, is 3 centimeters tall and 3,5 millimeters thick. The looks is enhanced by a hearty swedge that runs almost the entire length of the back of the blade.

Big and pointy - rather "sharky" in appearance

The grind is flat and high. It covers almost two thirds of the height of the blade and the finish is a semi-polished satin. The logotype is pronounced but not too large so it is at least approved by me.  On the opposite side you can find steel type marked with very small font. The material is 440C. No objections there since it's a budget knife we are talking about. Personally I prefer 440C over 8Cr13MoV  even if Chinese 9Cr18MoV had worked equally well or why not 14C28N from Sandvik? But those three alternatives are more or less equivalent so it might be of less importance from a performance aspect. My experience of this particular 440C so far is that it's rather corrosion resistant but doesn't hold an edge that well. The knife requires a few strokes with the sharpening rod from time to time.

The thickness of the stock is there but isn't that notable since the blade is thinned out. The knife arrived rather sharp and shaved hair with slight pressure out of box.

When you start using the knife it soon becomes quite noticeable that this is a "modern" knife. That unfortunately means that it shares characteristics with most other large folders of this type. It is too thick behind the edge! So despite being sharp and having an almost full flat grind it doesn't cut as well as it could have. In the kitchen the Shark didn't show its most sharp set of teeth I must say. Sure, it cut tomatoes and celery and other greens decently but not with flying colors. The sharp tip came handy when peeling onions though.

The knife is obviously not suited for this area of use so I gave up quite soon. But speaking of food the household had an abundance of sturdy cardboard boxes after a recent delivery from an Internet store. "Attack" I thought. Well, things went better! The rather broad blade gives good control and the flat grind don't mess with the material too much. But the rather steep edge angle calls for a certain amount of pressure when cutting. But it works better here than in the kitchen that's for sure. 

Internet deliveries meets QSP. So-so in the kitchen, the Shark takes better care of the remains

After that I handled some hard plastics, pieces of old carpet and other more macho materials. The tip withstood a number of harder penetrations into hard plastic and slight prying without damaging. The belly and the broad blade made it easy to control cuts in tougher substances. When doing penetrating cuts I appreciate the deep finger choil, the flipper which acts like a fingerguard, the jimpings and the sturdy lock. These features makes the knife feels safe for this kind of work.

Such a large knife with this geometry is perhaps more suited for wood was a thought that crossed my mind. I looked into the matter partly by camping life and partly by garden work of sorts. Unfortunately there is a fire ban at the moment after some month of very unusual drought in my neck of the woods. So no wood processing for fire but instead some whittling. Of course it handled fresh twigs rather well, most knives with half an edge does. But it can be said that hardwood isn't this knife's area of expertise. The edge angle isn't optimized for this which makes it hard to put some force behind cuts. It can be done but not with joy.

After four heavy cardboard boxes, a couple of plastic containers and some wood sharpness started to give in

During this work the handle performed alright but didn't excel to my surprise. Despite being a real hand filler and rather wide it like many other knives, is a bit "squarish" over the neck - that is at the front of the handle. Exactly where the soft parts of your hand ends up if you really bare down on the knife.

That goes for hammer grip that is. If you instead shifts to a saber grip with the thumb on the spine of the blade the handle presents itself better. But all in all the Shark gets an over average score in the handle department. It was especially obvious when I used reverse grip for cutting some old carpet. The handle is a real handful and worked quite well even if it was a really challenging task for the poor edge.

It can also be said that the knife is somewhat handle-heavy. The point of balance is found far back in the finger choil rather than around the pivot area. This is often the case with budget folders with steel frames that is not drilled out. 

Handle

The handle of the Shark is a kind of "stick". That is a straight and rather simplistic handle that in this case are distinguished by a couple of details. First of all it's rather thick. If that is considered bad or good depends. Of course it's dependent of hand size. Personally I have no problems but if you have smaller hands it can be problematic. The other aspect is whether the knife is being used or carried. To be honest most pocketknives spend the majority of their time in the pocket and not in hand. So how they carry are rather important.

This is a substantial knife with a length of over twelve centimeters folded. Add to that a quite tall handle, a weight of 160 grams and an overall thickness of about thirteen millimeters and you got yourself a pocket filler.

A big handle that fills the hand and is good also for those with shovels for hands

If you are hard using a knife it's most often a good thing. Not as good in pocket but more on that topic later. 

The straight shape is interrupted by a couple of chamfered sections especially towards the bottom and of course a choil. The finger choil is in this case really good. Proper depth with a nice shape to it and the sides of the handle are contoured to match the choil.

Speaking of sides these are made of black G10. The knife can also be had in green if you so prefer. The texture of the G10 is medium to fine which gives adequate grip. The only objection I have is that if it feels good now this kind of texture tends to be rather slippery after some years of use. 

A couple of details worth mentioning as a token of good build quality. 
The base of the blade follows the handle contours and the jimpings are excellent

The construction is rather straight forward. One piece of sturdy steel frame, unfortunately not drilled out in any way shape or form which severely harms the overall weight. Over that sides in G10 screwed in place with Torx T5. The knife have a closed back with a backspacer that also forms a lanyard hole. It looks a bit pointy but actually works rather good in hand without poking.

The pivot screw is "semi-decorated" but thankfully it can bu adjusted with an ordinary Torx driver. The same goes for the rest of the screws. The steel quality in them are alright but I think they could go for one size bigger. Small screw heads are easy to strip even with proper tools. And it also looks a bit underwhelming on such a large knife.

The general build quality is over all splendid especially considered the price class. There are no obvious misses, bad joints or forgotten sharp corners. The screws are recessed as they should and edges are rounded and chamfered. An example of good thinking is how the base of the blade follows the shape of the handle in closed position. It's both visually appealing and softer in pocket. 

Opening and Lock

The Shark can be opened two ways. First and foremost the knife is a flipper which both the bearings and the tuning of the detent suggests. But the "parallelogram hole" isn't only for looks but can be used to open the knife. A detail that I personally really appreciates since I don't always feels like whipping out my blades with the accompanying loud noise. The alternative soft sweep with the thumb is therefore a good complement. I might add that this method works but isn't the best.The hole is partly covered and is rather small so the accessibility aren't that great.

The Shark is mainly a flipper knife but there is a hole in the blade for thumb opening

The function of the flipper is splendid and one contributing factor is how it is an integrated part of the curvature of the handle. It makes it easy to find even in the dark. The knife can be opened both by "push button" or "light switch" action. Both alternatives work equally well. For being such a substantial blade this knife has a really crisp action. But I wouldn't mind if the flipper itself were more textured. As is you can sometimes slip especially since it well  rounded and chamfered.

Another detail that indicates that this company been around for a while is that the handle have what I refer to as a "landing strip". That is the inside of the top of the frame is softened in order not to chew up your finger as it lands after the opening motion. A detail that sometimes is overlooked. 

A sturdy and well-made liner lock

The lock is a simple and functional one. A liner lock in steel. It does what it is supposed to without fuss. No play in any direction, no stick and it doesn't slide even under pressure. Well, I haven't done any "Cold Steel-testing" but you get what I mean. Negative forces on the blade don't result in the lock bar moving. Something that I think is even more important with larger knives since they invites to harder use. In order to provide for ease of access the right side of the G10-scale is recessed.

The lock can be released with the left hand too even if it's more fiddly. Lefties should be used by now I guess since this is the case more often than not.

All in all the Shark have a very secure and well functioning lock.

To Carry

Most knives have one or more weak spots and in pocket the "Shark" is on dry land. It isn't a complete joy to carry. You can feel the 160 g even if it isn't over the top regarding the rest of the measurements. The rather thick G10 and the more than three and half inch blade blade are part of the problem but foremost it's the massive steel frame that contributes to the overall weight. In this case the option could be to add a dollar or two on the price and let the CNC pass a couple of times more. There are other budget offerings that manage that so it is doable. That would also have a healthy effect on the weight distribution for a better balance.

Simply put - there is a lot of knife to carry

Then there are two areas that almost more that the absolute weight contributes to the knife feeling somewhat ungainly. In part it's the pure size of the handle with a width over half an inch and a length of 4,7 inches. And then it's how the clip is shaped. The thickness is a price to pay if you choose to make a knife that is a hand filler. It goes for other larger knives as well and classics as Buck 110 and EKA Swede 92 can serve as good examples. The difference however is that they don't have clips and comes with belt sheaths. The Shark really takes its place in the pocket! A sturdy frame and equally substantial sides takes its toll to put it simple. 

A shiny clip and definitely to much visible knife for my taste

The clip works and works well when it comes to pure function. It has good spring to it and a well shaped lip makes the knife easy to pull and put away. At least that goes for thinner summer shorts which have been the dominate garment during the heat wave we had during the test period.

Another very positive property is the relative flat shape that stops the clip from digging in to your palm during use. It might sound obvious but it's not despite how long knife clips has been around by now. Many knives fail here but not this one.

One problem with this sort of simpler standardized clips is that they often shows to much knife for my liking. Since the knife rides higher the weight also become more prominent compared to if the center of mass sits lower in your pocket.

Considering how much knife you have in your pocket there is, however, no risk of losing it. 

Conclusion

It is rather doubtful if I should have discovered this brand or at least not as soon if this knife hadn't been send to me. A fellow knife nut on Instagram had two versions of this model and thought I should became closer acquainted with QSP as a brand and gave it to me. I therefore would like to say THANKS to the person concerned.

My first impression of QS103A "Shark" was that it is quite a large knife. I had no preconceptions and was a bit surprised when seeing it in person. Sharks can be a bit overwhelming you know. I also felt that the handle was bigger, especially wider than most knives even the ones in similar size. The knife therefore felt ergonomic and good in hand but also a bit clumsy. Part of the explanation can be found in the fact that the balance isn't strictly neutral but shifted a little towards the handle. It also makes the weight more apparent. But I also noted that the handle felt comfortable in almost every grip. 

A very sturdy EDC-knife that don't mind being accompanied by something smaller

Behind the brand QSP you find the company MingHui Industrial which like many other Chinese knife producers earlier concentrated only on OEM-manufacturing and/or focused on the home market. That experience can be seen here, there is nothing about the quality that suggests that this is a newcomer. Quite contrary this knife is full of small details that clearly states that they done this before. Good examples are: the even and consistent edge, rounded edges even on the inside of the frame, chamfered hole and flipper, excellent jimpings and a sturdy well made lock. The list goes on. The knife is simply put more well built than many others with a number of well thought of details.

But sometimes I also feel that the Shark lacks something to get the highest marks. This "something" is personality I guess. The knife is a little to anonymous and besides the pointy tip it's not much that stands out. Personality in knives or rather character is something that either derives from good designers, they can be in-house or external or is something that comes with time. Which way QSP chooses remains to be seen. With this particular model they are not there yet. But it is fore sure a nice first acquaintance. 

If you like the lines and larger EDC-blades - buy it! It's hard to find better quality for the prize

One can always think about how much cooperation different knife producers have among each other or the degree of influence at least. The reason for that is that this model isn't too far from a recent knife from Rike when it comes to overall lines. That without being a copy in any way. But both of them it turn resembles an old Jim Hammond design from CRKT named "Mirage" by the way. In the same way the blade on Real Steels newly released "Havran" is very similar to this knife and that includes the "parallelogramshaped" hole. It was released after this model and are quite a bit more expensive.

I can recommend this knife as solid hard worker that actually looks more than half decent even if it's no mannequin. Or almost recommend it as "hard use", the tip is a bit too fragile for really hard tasks. But you get a proper slicer and that for a cost that keeps you from feeling sick if you happen to cut into something hard or unsuitable. But if you want maximal performance out of the blade I have to recommend a slight re-profiling of the edge. The angle makes it durable but isn't optimal for being a slicing machine. 

But QSP doesn't lie when they say that quality, service and price is their motto. So far I can agree with that. If the "P" also could stand for "personality" I would be even more happy.

Here is a link to the QSP product page!

Specification:

Total Length: 214 mm

Folded Length: 121 mm

Weight: 161 g (on my scale)

Blade Length: 90 mm

Blade Thickness: 3,5 mm

Blade Steel: 440C

Handle: G10 on steel frame

Lock: Liner lock

Produced by: QSP, made in China.

/ J - diving with a shark

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre