Recension Acejet Achilles

 

Inledning

Acejet är ett märke som inledningsvis främst fokuserade på att tillverka knivar för No Spin-kastning. Något som de blev mycket kända för.* De hoppade inte på tåget för rotationsknivar direkt. Därför var den här kniven blott deras tredje försök. Innan dess kom Spinner Bowie och Maximus, knivar jag tidigare recenserat här på bloggen. Annat är det nu då de i dagarna står i begrepp att lansera en rejäl satsning på just rotationsknivar. Det skall bli spännande att se vart det landar.

Det första som kan sägas om den här modellen är att den är snygg att se på, särskilt i det här utförandet. Det var det första jag föll för får väl erkännas. Den heter, vilket rubriken redan skvallrat om, Acejet Achilles. Den här versionen har dock ett längre och tämligen beskrivande namn skulle det visa sig. Det här utförandet är döpt till Acejet Achilles Shadow Vintage.

Acejet Achilles

Anledningen till det är förstås att den här kniven finns i flera olika utföranden. Till att börja med kan den fås i standarutförande eller som "spinner" dvs med  ett hål på mitten i syfte att kunna lekas med bättre. Sedan kan du välja mellan att få den med eller utan läderhandtag samt vilken färg stålet skall ha. 

Inget av det svarar dock på hur den känns att kasta med och det ämnar jag bena ut lite närmare här. 

Utseende och mått

En sak som du som kastare förr eller senare måste ta ställning till är vilken typ av kastkniv du föredrar då det finns ett antal grundmodeller. Två av de vanligaste är Bowie-inspirerade knivar eller som här de som grundas på en dolk av något slag. Sedan finns fler men de lämnar vi därhän för tillfället. 

Det draget är förstås det första som kan ses, det andra är den slående färgkombinationen mellan det vita handtaget (nåja, när det var nytt i alla fall) och det mörka stålet. Det är även de två detaljerna som ger kniven dess fulla namn som sagt. 

Det svarta eller kanske mer lilaaktiga stålet kallas i Acejets katalog för "Shadow Steel". Dess vara eller icke vara kan diskuteras av praktiska skäl. Men det är mycket snyggt, särskilt när knivarna är nya. 

Men det innebär att den är svärtad i en nyans som påminner om svart/lila/gun metal beroende på hur ljuset faller. Snyggt att se på men det har sina nackdelar. Något som snabbt upptäcks om man exempelvis missar tavlan eller får en snedträff och måste leta rätt på kniven bland löv och gräs. "Shadow" stämmer då den smälter in extremt väl bland skuggor och skiftningar. 

Som alla beläggningar slits den dessutom efter hand vilket kan ses på bilderna. Den enda märkningen på kniven är som vanligt Acejets logotyp snyggt laseretsad på bladet.

Snygga att se på men korta, tjocka och lätta är nog den bästa sammanfattningen av utseendet 

Den andra delen av färgkombinationen består av det handtag som åstadkommits med en lång lädersnodd som är lindad kring och igenom handtaget. Det kan för övrigt fås i tre olika nyanser. Vitt som här, alternativt brunt eller svart. 

Den tredje detaljen som är uppenbar är att Achilles är genombruten. Det gäller både blad och handtag. Om det är bra eller dåligt kan även det diskuteras. Mer om det senare. Vad det gör är nämligen att det lättar knivarna och frågan är om det behövts.  

De är förvisso maffiga 8 mm i tjocklek men i gengäld mäter de inte mer än 12" eller 30,5 cm på längden vilket är kort för en rotationskniv. Bredden är som mest 35 mm precis framför det symboliska fingerskyddet. Däröver är kniven 43 mm bred. 

Sammantaget gör det dock att kniven väger in på relativt låga 325 g och det är med läderhandtag. Det gör att den tillhör det lättare gardet av rotationsknivar. 

Material

Acejets främst nyttjade material är ett tjeckiskt stål med beteckningen 14260. Det återkommer i princip i alla modeller även om det finns avvikelser i katalogen numera som exempelvis D2.

Fjäderstål är ett utmärkt material rent generellt när det kommer till kastknivar som ställer lite speciella krav jämfört med en standardkniv. Anslagskraften ger kraftiga vibrationer och knivarna träffar diverse tavlor och mål med olika hårdhet. Det sliter på vilken kniv som helst och då har vi inte ens talat om missar än! Förutom rena bredsidor och snedträffar som bryter mot spetsarna så inkluderar det även rikoschetter. De kan hamna nästan varsomhelst vilket kan innebär närkontakt med lite av varje som betong, asfalt, sten och inte minst andra knivar. Det kräver sin tribut. 

Den här liksom de flesta av Acejets kastknivar tillverkas i tjeckiskt 14260 fjäderstål

Av det skälet börjar kastnivsstål ungefär som vilket knivmaterial som helst men i processen av härdning och värmebehandling brukar det Rockwell-tal (HRC) som i andra sammanhang skryts med om det är över 60 i de här fallen ligga kring femtio. Allt för att få en mer hållbar produkt. Skulle man mot all förmodan lyckas knäcka en bit 8 mm tjockt fjäderstål med rätt härdning så erbjuder Acejet livstids garanti. Du får en ny kniv helt enkelt. Nu har jag emellertid mycket svårt att tänka mig att det är någon större kostnad för dem. Det lär inte vara många som går av på det viset. 

Sedan bör  man som köpare vara medveten om att mycket få professionella kastknivar är rostfria så de tarvar en del underhåll. 

Att kasta

Achilles sägs vara en rotationskniv men det kan direkt sägas att av de tre modeller som var aktuella när den här släpptes så är det här den mest allround-betonade. 

Jag har som knivkastare utvecklats en hel del sedan mina första recensioner av den här typen av knivar och har vid det här laget många hundra tusen kast bakom mig. Det avspeglar sig förstås i hur jag betraktar verktygen eftersom jag nyttjar alla typer av tekniker. Därför kan jag direkt säga att Achilles inneboende egenskaper gör den mer till en mångsysslare än en specialist.

På kortare distanser är Achilles ett precisionsinstrument. Det här var mina absolut första kast med den här kniven i höstas

En egenskap jag genast ställde mig en smula tvivlande inför och som sedan skulle visa sig stämma var spetsens utformning. Achilles har en mejselslipning men "eggarna" är endast kosmetiska och bredden på spetsen är hela sju millimeter och dessutom vidgas bladet relativt snabbt. Redan efter 4 cm är det två centimeter brett och då är det inte en slipad kniv vi talar om utan en överdimensionerad skruvmejsel. Sammantaget ger det här en rätt dålig penetrationsförmåga. 

Men vikten känns bra, balanspunkten hittas 16 cm från spetsen alternativt 14 cm från handtagets slut beroende på hur man ser på saken. Tämligen neutral med lätt bakvikt vilket är utmärkt!

- Rotationskast

Det är faktiskt inom det här området som Achilles uppvisar sina största svagheter gentemot andra knivar med samma uttalade inriktning märkligt nog. Men det som den tappar här tar den igen på andra områden skulle det visa sig. Vad jag menar är att Acejet Achilles inte är helt lättkastad från andra avstånd än tre meter. 

Från korta avstånd, dvs tre och fyra meter (1 och 1,5 varvs rotation) är det här nämligen rena  precisionsinstrumentet. Eftersom kniven är lätt och kort snurrar den mycket kvickt. Det är en fördel från tre meter då kniven inte behöver accelereras på något vis utan hinner runt ändå. Dessutom gör det att flygvinkeln känns mycket rak. Något som sedan bekräftas på längre distanser där det är en faktor. Därtill är kraften tillräcklig från nära avstånd för att få bra träffar även på halvdåliga måltavlor. Så långt inga bekymmer utan snarare tvärtom. Det ger ett mycket gott intryck. 

Mina första trevande kast med Achilles

Dock stöter man på en av knivens egenheter redan från fem meters distans. Achilles snurrar som sagt mycket snabbt vilket i sin tur dels gör att kastet måste ha en strävan mot tavlan snarare än runt för att rotationen skall börja senare än vad en större kniv gör. Men Achilles kräver också stor precision och en mycket rak träff. Annars sätter kniven sig inte. Det gäller särskilt om tavlorna är torra/hårda eller om de är färska vilket gör dem sega eller om de är lätt frusna. Allt annat än perfekta omständigheter stökar till det med andra ord. Orsakerna hittas i relationen mellan knivens vikt och tjocklek samt spetsens utformning. 

Achilles har nämligen inga  egentliga eggar som tunnar ut bladet och det gör att mejselspetsen är hela  7 mm bred. De flesta knivar för rotationskastning är 5-6 mm tjocka innan de smalnar av. Vid en korrekt träff duger penetrationskraften men vid minsta över- eller underrotation vrider Achilles sig ur tavlan. Det är som om träfibrerna inte förmår hålla kvar det tjocka bladet och kniven faller. I en del fall händer det till och med att kniven studsar baklänges ut ur målet. Det är riktigt irriterande.  

En jämförelse mellan två tavlor, en gammal och sliten till vänster och en färskare oanvänd bit trä till höger. I den senare studsar en stor del av kasten mot ytan och när de sätter sig handlar det endast om någon centimeters djup eller så

Det går att kompensera det här fenomenet med något större kraft i kasten men det resulterar i sämre precision. Knivens naturliga rotation kräver en lättare touch så tar man i får man tvinga kniven till rätt snurr och det sker på bekostnad av siktet. Det är det som börjar märkas från fem meter. 

På sex och sju meter förstärks det jag beskrivit ovan fast med det undantaget att kniven känns lätt att sätta från sju meter. En stor del av det kan tillskrivas att här är känslan framåt och den raka flykten en fördel. Det förutsatt att du inte nyttjar styrka förstås. Då överroterar kniven lätt. En känsla i kastet som säger MOT tavlan är knepet. 

Sedan är jag generellt inte helt vän med det lindade greppet. I mitt tycke ger det för mycket fäste och därmed friktion vilket gör att kniven inte glider ur handen lika lätt som den borde. Särskilt gäller det om lädret blivit det minsta fuktigt av svett, regn eller snö. Då får kastaren nästan släppa kniven vilket inte är bra. 

Lädergreppet gör också att kniven känns markant olika beroende på om du kastar med grepp i bladet respektive handtaget. En vanesak men värd att påpeka. Särskilt när dolkar ofta har fördelen att vara mer symmetriska i det avseendet vilket vanligen är en av deras fördelar. 

- Half Spin

Det Achilles förlorar på gungorna tar den igen på karusellerna för att traverstera en gammal visa eller enkelt uttryckt, att den inte är fulländad till rotationskastning gör den desto bättre inom andra områden. Half Spin-tekniker (military och instinctive) är goda exempel på det. 

Enkelt uttryckt känns det som det främst är de här teknikerna kniven utvecklats för. Greppet vid exempelvis underhandskast från bladet är exemplarisk. Lagom tjockt och den grovlek som kan vara till nackdel när det gäller att få kniven in i tavlan gör här kniven lättare att hålla. Balansen är även mycket god för ändamålet. Den hittas strax framför det tänkta fingerskydddet. Något sämre därvidlag blir nog kniven om lädret avlägsnas. 

Sedan gör skåran i bladet som därtill slipats på insidan så den inte känns vass att kniven är extremt bra att indexera i handen. Det gör Military Half Spin till en utmärkt teknik med den här kniven. Tummen hittar lätt sin plats i sidled men även i längsled. 

Detsamma kan sägas om Instinctive Half Spin. Spetsens avsmalnande ligger väl i handen och sidan på bladet är så tjock att pekfingret får mycket att vila emot. Det gör kniven lättare att kontrollera. 

Det i kombination men en väl avvägd vikt gör Achilles till en suverän kniv för halvrotationstekniker av allehanda slag. 

- No Spin

Det är på det här området jag blir mest förbryllad. Förvisso brukar jag hävda att du kan kasta allt med No Spin-teknik. Det gäller även större knivar och särskilt om man använder tekniker inspirerade av R Thorn. Men trots det är sällan större Bowie-knivar bra till det. Den här kniven däremot har till och med en handtagslängd anpassad för ett No Spin-grepp. Särskilt som baksidan av fingerskyddet fungerar utmärkt att placera det i sammanhanget så viktiga pekfingret mot. Skulle man därtill avlägsna läderlindan skulle den känslan förstärkas ännu mer. 

Med det sagt är nog Acejet Achilles en av de bästa rotationsknivar jag använt för No Spin. Jag skrev något liknanden om en annan modell "Maximus" och det intrycket består. Båda de här modellerna är tydligt gjorda av ett företag som främst lancerat knivar gjorda för att kasta utan rotation. 

Det går således bra att kasta No Spin med Achilles även om den inte slår sina mer specialiserade syskon som Raven eller Stinger-familjerna. 

Sammanfattning

Det går inte att förneka att Acejet Achilles Shadow Vintage är en kniv som gör sig bra på bilder. Det är en snygg modell helt enkelt. 

Något av problemet med snygga kastknivar är att de oftast inte förblir det när de använts. För eller senare, ofta förr, träffar man andra knivar, hårda ytor, får snedträffar och så vidare. Det leder till att handtag får sina bucklor, blir skavda eller går sönder lite beroende på vad de är gjorda av. 

I det här fallet leder kantträffar på tavlor till att lädersnodden som utgör handtag dels lossnar något och dels går av. Ett problem som multipliceras om lädret blir blött. Jag tror att jag limmat ihop de här handtagen minst tre gånger. Det är inte det enda problemet med det här handtaget. Det andra är att jag tycket att det gör kniven något för tjock. Särskilt som skillnaden mellan hur kniven känns att kasta från handtaget respektive bladet blir större. En egenskap som är viktig för rotationsknivar. Åtminstonde enligt mina preferenser. 

Sedan var det Shadow steel-fenomenet. Ytan förblir inte blånerad kan jag meddela. Först skavs spetsarna sedan hela kniven. Bästa beviset för det är mina äldre Raven II som närmast är metallfärgade vid det här laget. Riktigt lika långt har det inte gått med Achilles men det beror i gengäld på att det kastats färre kast med dem.** Sedan var det problemet med att hitta dem om du kastar utomhus. Det är aldrig lätt men mörka blad förenklar inte det hela. 

Därtill kan läggas att de färgar av sig. Eller åtminstone gör det de vid dåligt väder, det vill säga kallt och blött. 

Det här är ändå sett hur en kameralins, verkligheten är värre

Sedan är det här ett resultat av färgen. Jag trodde den skulle vara på bladet, inte på min hand

Som med alla andra modeller från Acejet känns Achilles rejäl, inte minst som den är kraftig med sina åtta millimeters tjocklek. Men jag blev snabbt lite misstänksam mot längden och hur det skulle påverka kastningen och de farhågorna visade sig stämma. Trettio centimeter är kort och strax över trehundra gram är lite i sammanhanget. Resultatet blir en kniv som förvisso blir mycket allroundbetonad, något jag beskrivit tidigare men också att de egenskaper som är önskvärda för en god rotationskniv blir lidande. Exempelvis roterar en mindre kniv inte lika stilla och uppträder inte lika lugnt i luften. Kastaren behöver även ta i något mer från längre distanser vilket kan påverka precisionen negativt.

Här är Achilles i jämförelse med några andra spetsar som tillhör kastdolkar. Den nästan dubbelt så breda kniven till höger har bättre penetration tack vare de tunnare eggarna

En annan detalj jag inte är helt vän med är grovleken på godset och särskilt inte i kombination med spetsens tjocklek. Nu har jag nämligen inte alltid tillgång till perfekta mjuka ändträtavlor utan får kasta på det jag har tillgång till vilket bland annat innebär lövträ och äldre, hårdare tavlor. Då märks det snabbt att med orginalslipning är penetrationen hos de här knivarna inte särskilt god. Om du nu inte träffar helt rakt från kort avstånd förstås. Då uppstår sällan bekymmer.

Men mycket av det bestäms av kastarens preferenser. Föredrar du lättare knivar är det här kanske något för dig. Det positiva det för med sig är exempelvis att det är lättare att träna med dem utan att överanstränga sig och att de påminner mer om andra typer av knivar (läs No Spin) om du växlar mycket mellan stilar.

Acejet Achilles, inte en pretendent till tronen för bästa rotationskniv men en riktigt bra kniv för allround-kastning

Sammantaget tycker jag därför inte att Acejet Achilles Shadow Vintage är den ultimata valet för den som vill ha den bästa kniven för rotationskastning. Särskilt inte i det här utförandet. Välj i så fall hellre en "naken" version och utan det svarta stålet. Inte lika snyggt men väsentligt mycket mer praktiskt. 

MEN och det är ett stort men. Vill du ha en mycket välgjord kniv för allround-kastning är det här en gångbar kandidat. Den är nämligen mycket bättre för halvrotationstekniker vare sig du kastar över, under eller från sidan. Därtill går den faktiskt bra att kasta No Spin med om du vill addera den tekniken till din förmåga. 

Acejet Official

Specifikation:

Stål: 14260 fjäderstål

Längd: 30,5 cm (12")

Bredd: Blad 35 mm som mest, fingerskydd 43 mm

Tjocklek: 8 mm

Vikt: 325 g (vägd av mig)

Balanspunkt: 16/14 cm mätt från spets/bakände

/ J - botaniserer bland tjeckiska knivar 

* Exempelvis har jag själv tagit flera SM-titlar med olika modeller från Acejet såsom Stinger och Raven II. 

** Vi talar om storleksordningen ca 2500 kast jämfört med 42500 kast. 

#knivesandbikes #knivigtvarre

U.K.A.T världsmästerskap, del 4

- Tävlingarna fortsätter

Det har gått en tid sedan de där extremt varma tävlingsdagarna i Hradek Kralove. Världsmästerskapen varade i dagarna tre från 26e till 28e juni. Därmed är minnena inte helt så klara som jag önskat. Det märker jag nu när jag skall sätta några av dem på pränt.

Men vissa saker minns jag med all önskvärd tydlighet. Till exempel nyss nämnda värme. Den är dessutom en bidragande orsak till min framgång i alla fall en gren. Sedan var det den där medaljen. Den minns jag!

Världsmästerskap i Hradec Kralove

Trots att det är svårt att lära gamla hundar sitta eller i det här fallet få den här gubben att ta på sig en keps och lite solskyddsfaktor så fick jag med mig någonting från dagen innan. Den som ägnats åt games. Det var att knivarna är mycket svårhanterade när värmen är som värst. Särskilt gäller det No Spin har jag noterat. Tyvärr fick det stort genomslag på resultaten även den de här två dagarna. Nu var det nämligen dags för den riktiga kraftmätningen. 

Walk Back

Yxa

De viktigaste grenarna under hela VM är trots allt Walk Back i de tre disciplinerna, yxa, kniv och No Spin. Det var också de jag satsade på fast med synnerligen olika ambitionsnivåer. Först kan sägas att jag bryr mig mycket lite om vad andra åstadkommer för resultat. Det är inget jag kan påverka. Men min egen insats är desto viktigare och jag blir riktigt besviken när jag inte lever upp till mina egna förväntningar.  

Yxorna jag kastar med är Rinaldi Ceratops i custom-version från Throwingzone. Därifrån kommer även mina No Spin-knivar

Målet i yxa var helt enkelt att slå mig själv. Inte särskilt svårt eftersom jag bara har ett eller två resultat totalt och knappt något från träning heller. Det fanns definitivt inget nedplitat med de nya yxorna eftersom de anlänt några veckor innan tävling. 

Men det som skulle slås var 213 poäng som personbästa eller åtminstone resultatet från tidigare SM. Det som kastats med lånade yxor. Det var tyvärr jag inte i närheten av den här dagen. Nerverna gjorde sig påminda och poängen blev därefter. Jag fick låga 157 p vilket placerade mig på 66e plats i startfältet. Anledningen var att någon yxa hamnade på marken. Hemma har jag noterat att "no stick" med yxa är tämligen svårt. Normalt är problemet för mig som nybörjare "finliret", att kasta med hög precision, inte att sätta yxan i tavlan. 

Kniv

I Walk Back kniv hade jag större förväntningar på mig själv. Mitt personbästa på träning är 260p.  Att slå pers på mitt första VM var förstås inte att räkna med. Det hade för övrigt räckt till guld i så fall då vinnaren slutade på 252 p i år. Sedan är alltid poäng på tävling något som påverkas av de rådande omständigheterna. Det är trots allt en utomhussport vi ägnar oss åt. 

Men målet var klart, en bit över 200p ville jag uppnå. Så blev det inte utan resultatet blev 191 p vilket förvisso gjorde mig till näst bäste svensk i grenen och gav mig en 35e plats. Det som jag fann irriterande var att jag kastade om än inte bra så åtminstone dugligt på de kortare distanserna men uselt på de längre. Något som gnager eftersom jag vet varför. Jag återgår till ovanor och nybörjarfasoner när jag blir stressad. Små tics läggs till tekniken, sådana jag vet är fel. 

Även om jag nu faktiskt inte kände mig stressad måste tilläggas. Det har nämligen tränats en del extra från sex och sju meter inför VM med viss framgång. Det fanns i bakhuvudet. Nästa steg är att lyckas ta fram det när det verkligen gäller!

No Spin

Det här är grenen jag tränat för. Den jag på pappret är mest känd för. Nu återstod bara att göra det bästa av situationen. Men så blev det inte riktigt. Faktum är att det blev fiasko. Poängen skrevs till 155 och det gav en 16e plats. Orsaken var att allt sket sig under kastningen. 

Solen hade gjort sig. Som alla andra blev jag nämligen svettig. Det i sig utgjorde inte något enormt problem. Bara att torka sig och byta tröja. Men ett par kast in i omgången upptäckte jag att knivarna inte släppte från händerna! Det gick bara inte att få dem i rätt riktning. De satt liksom kvar och kasten började dyka nedåt och åt vänster som när man släpper för sent fast jag försökte tänka på den detaljen. Ett par kast gick åt skogen. Visst var jag svettig men inte så överjäkligt.

Uppvärmning från 6m. Lite spretiga vinklar men annars ok

Goda råd var dyra men en snabb lösning fanns. Marken där vi befann oss var extremt sandig och det var mycket fin och extremt torr sand. Så den gick att torka händerna på. Något som fler än jag kommit på. Tyvärr hjälpte inte det fullt ut. Jag bad domaren om tillstånd att lämna banan för att tvätta av händerna vilket jag fick men inte heller det fungerade. Kanske beroende på att jag inte hade vatten i närheten utan citronsaft. Förvisso utan socker men ändå. 

Paniken var nära och kastningen blev därefter. Särskilt gick det åt skogen på de längre distanserna. Jag har svårt för dem ibland ändå och nu gick det inte alls. Då blir man spänd och litar inte på sin teknik varpå en ond nedåtgående spiral inletts. 

Efteråt skulle det visa sig att det blivit ytrost på knivarna och närmast en kletig beläggning bestående av fukt och damm. En kombination som inte var bra alls. Något jag verkligen skall ta med mig till nästa tävling, oavsett väder. Det är extremt svårt att kasta när inte "släppet" kommer när det skall.

Precisionskastning från tre, fem och sju meter

Yxa

Precisionsmomentet i yxa gick ungefär som väntat. Det vill säga utfallet var omöjligt att förutsäga i och med att jag egentligen inte kastar yxa. "Än" skall väl tilläggas då jag har börjat. Men poängen 89, 64 och 62 från respektive distans placerade mig 46a, 64a och 62a. Inte mycket att orda om då de flesta andra faktiskt tränar den här disciplinen. Jag var  nöjd med att få resultat som sedan kan förbättras. Det kan tilläggas för att få guld på exempelvis tre meter krävdes inte bara perfekt resultat, 105 poäng, utan dessutom särkastning mellan tre deltagare som alla lyckades med den bedriften. Det säger något om klassen på motståndet. Det är inte bara att hämta medaljer om nu någon trodde det. 

Kniv

Sedan var det samma gren och avstånd fast med en kniv i handen. Även här krävdes full pott för att vara med i gulddiskussion från 3 meter. Således var inte jag inblandad, det är nivåer jag inte ens nått på träning så det var knappast en besvikelse. Det närmaste jag kommit är 104p vid ett antal tillfällen.

Även i år har jag nya tävlingsknivar och det kanske inte heller är det bästa receptet för framgång eftersom framgångsformeln lyder något i stil med "använd en sorts knivar, kasta en disciplin och bemästra den först". Det är nu inte riktigt min grej som kastar allt som inte sitter väggmonterat. 

Årets tävlingsknivar kommer från franska Zitoon och heter Le primitife rotation

Grundkänslan när jag klev in på banan efter att ha gett domaren mitt score-kort var dock god. Men precisionen och därmed lugnet infann sig inte. Resultatet blev mediokra 83 p vilket är riktigt dåligt för min del. Jag kastar alltid mellan 95-103 på träning. Så runt de hundra är normalt för mig. Därmed borde åtminstone 90-95 vara görbart även i dylika sammanhang. Men så fungerar inte tävlingslogik. Det skall göras där och då!

No Spin

Nu har jag med flit valt att inte berätta allt i kronologisk ordning den här gången. Anledningen till det var att jag faktiskt fick en smart idé även om den inte höll hela vägen ut. Debaklet med de svettiga knivarna som jag berättade om ovan utspelade sig på förmiddagen. 

Men redan på morgonen efter en relativt kvick uppvärmning på det halvtomma övningsfältet rev jag av precisionsmomentet i No Spin. Anledningen var enkel. Jag ville undvika att kasta för många moment när det var som varmast. Därtill tyckte jag att det var en bra uppvärmning inför kommande Walk Back. 

Vinnarna fick en graverad kniv av huvudsponsorn AceJet

Det gjorde att 3m precision i No Spin faktiskt lyckades bättre än i rotation. För alla som inte vet kan jag meddela att vanligtvis betraktas som väsentligt mycket svårare attt kasta utan rotation än med. Att få högre poäng där är ovanligt. 

Fortfarande var resultatet inte enligt plan då det var att sätta minst 100 p. Vanligen ligger jag kring det när jag tränar hemma. Men faktum var att jag efter ett par halvdana träffar med någon fyra och någon femma lyckades komma in i en godkänd rytm. Efter de tjugoen kasten hade det skrapats ihop 95 p. Vid det tillfället hade jag ingen aning om vad det kunde räcka till placeringsmässigt. Morgonstund gjorde att många kastare av olika kaliber återstod. Flera av dem har väsentligt mycket tyngre meriter än jag. Därmed antog jag att par namnkunniga personer skulle passera mig i resultatlistan.

En bitvis nervös och mycket lång väntan vidtog. Dagen förflöt, resultat strömmande in och offentliggjordes på en stor skärm varefter de registrerats. 

Det kändes onekligen bra, mitt första VM-GULD!

Det visade sig till slut att ingen lyckades kasta fler poäng än jag, ingen alls faktiskt. Precis som med Hunter trodde jag först inte på resultatet och vis av erfarenheten väntade jag med glädjeyttringar. Men ett guld var ett faktum och det kom i mitt första VM! Jag blev faktiskt inte tokglad först, det var nämligen lite svårt att ta in för mig. Det tog ett par dagar innan det sjönk in. 

Distanskastning

Att kasta långt är en konst i sig. Dessutom något som jag inte behärskar alls. Mina blygsamma peronliga rekord i alla discipliner vittnar om den saken.  Därför hade jag modesta ambitioner som mest sträckte sig till att åstadkomma resultat i de tre disciplinerna. 

Resultatet i yxa var cirka halva avståndet jämfört med vinnaren. Mina 10,43 m i yxa gav en 46e plats. 

Det följdes upp med 22a plats i No Spin med 7,15 m eller vanligt tävlingsavstånd om man så vill. Dags att börja öva mer på den detaljen. Men man hinner inte träna på allt lika mycket och just det här har jag heller inte tavlor till. Det gör att när jag tränar hemma måste jag sikta lika mycket som jag fokuserar på att kasta långt. Det är inte optimalt. Därtill finns lite sten och elände bakom tavlorna så missar jag riskerar yxor och knivar att tappa såväl eggar som spetsar. 

Bäst gick det faktiskt i långdistans kniv där jag satte en kniv från 11,35 vilket är ungefär vad jag gör på träning och därmed var jag nöjd med insatsen. Resultatet blev en 13e plats. Vinnaren kastade kring 19 meter och för medalj behövdes kring 17 meter. Därmed mycket långt över min förmåga. Mitt personbästa på träning är endast 13,40m. 

Återstoden

Det som var kvar var två rätt spektakulära grenar. En duell och ett spel. I duellkastningen försvann jag redan i kvalet. Att dra från fodral är jag tvärsäker på då jag brukar leka med det på  hemmaplan. Men snabbheten har aldrig övat på vare sig med eller utan signal/mätutrustning. Om jag minns rätt fick jag kring 1,5s i tid och den som slog ut mig låg kring 1,2s. För att ta sig vidare tror jag man var tvungen att ligga kring sekunden blankt. Tiderna skiljer sig lite åt mellan vilka regler man utgår ifrån. I U.K.A.T.-sammanhang skall tummen ligga mot halsgropen i redoposition. Av det skälet är de inte lika extrema som en del som kan ses on-line. 

Det är dock en rolig och publikfriande gren att kolla på och jag skulle kunna tänka mig att öva lite om möjlighet fanns. I resultatlistan är jag uppskriven på plats 69. 

Duellkastning på tid. Här står Marcus Pehart redo

I Coutanque avancerade jag faktiskt då jag på något förunderligt sätt vann mina första tre matcher. Någon form av kval till åttondelsfinal eller något sådant ledde det till. Där åkte jag ut men fick trots allt inte storstryk, tvärtom var den matchen så jämn att herren jag förlorade mot undrade om jag brukade spela. Sanningen är att jag gjort det i två turneringar förut på de svenska mästerskapen. Där slutar erfarenheterna. 

Finalmatchen i Coutanque var inte lika spännande som vägen dit 

Så ser en världsmästare ut! Simon Wall från Sverige

Det roligaste som återstod på den fronten var annars att följa en annan svensk, Simon Wall som gick fram som en bulldozer även mot de mest namnkunniga konkurrenterna. Någon match var mycket jämn, andra var det inte. Väl i finalen var det faktiskt aldrig något snack om saken. Simon kopplade greppet rätt tidigt och höll ledningen till slutet. Där kom Sveriges andra guld! 

Mot nästa VM

Det är lätt att konstatera att den här upplevelsen gav mersmak på flera plan. Den gav lust att fortsätta träna och för stunden är det helgens svenska mästerskap som väntar. Men bortom det hägrar nästa års VM som går av stapeln någonstans i norra Italien om ryktena stämmer. Det är inte helt officiellt än såvitt jag vet. Men det gav även bränsle åt den glöd som ligger bakom viljan att bli bättre. Jag vill bli en bättre kastare helt enkelt. Det finns så mycket att träna på!

Två VM-medaljer gav mersmak. Det motiverar till mycket mer träning. Jag ämnar försöka försvara medaljen och aspirera på mer!

Att ta två medaljer varav ett guld kändes knappast görbart innan jag åkte till Tjeckien. Det gör det knappt nu heller kan jag tillägga. Sportkastning eller knivkastning om man så vill är beskaffad som alla andra små sporter. Det kanske inte finns tiotusentals utövare i varje land. Men täten/eliten/de bästa, de är på plats i alla sporter, var så säkra. Att få förmånen att tävla med och emot alla dem är en ära. 

Men lusten är väckt och mycket vill ha mer. Så jag har alla planer att vara på plats även nästa år. Då tänker jag vara en mycket bättre version av mig själv. Jag är trots allt nybörjare på att träna sporten även om jag delvis har ägnat mig åt den halva livet. 

/ J - guldmedaljören

U.K.A.T. världsmästerskap, del 2

- vägen till Tjeckien

Förberedelserna var klara. Både vad gäller träning och själva resan. För den förra stod jag och för resten min kära fru, något jag är innerligen tacksam för. Återstod så bara packningen. Det blev en hel del av den vara för att uttrycka det milt. 

Det tenderar att bli så om man skall vara iväg i några veckor samt ägna sig åt olika aktiviteter. Allt från restaurangbesök till träning och tävling. Sedan vet man aldrig med väder. Något förstärkningsplagg och en regnjacka måste följa med annars kan du ge dig på att det regnar i dagarna tre. De senare skulle för övrigt visa sig vara komplett meningslösa. Men det visste vi inte då. 

Den viktigaste packningsdetaljen var förstås tävlingsredskap i form av yxor och knivar. Båda mina och fru Cs och dessutom uppsättningar för rotation och no spin samt något extra set. Det blev tungt men mycket lagligt skulle det visa sig. Min planeringsskickliga fru hade förstås i förväg kollat upp om/vart/och hur det behövdes tillstånd för att passera gränser med dylika tingester i bagaget. 

Den svenska polisen var mycket trevlig, kunde inte svara på en gång på denna något udda förfrågan men gav direktnummer till vapenavdelningen som mest önskade oss lycka till i tävlingen. Det kändes bra att ha dem på sin sida. 

Vi hade inte behövt skynda oss. När vi kom fram stod långtradarna på rad

Första anhalten var Trelleborg och dit gick det undan. Helt i onödan då färjan till Rostock var tre timmar försenad. Det på grund av hård vind. Det blåste rak motvind på 36 knop vilket tillsammans med färjans fart gav en relativ vindhastighet på 57 knop upplyste en tavla i foajén om. En vindstyrka som dessutom ökade i fören där överbyggnaden lutade. En häftig upplevelse var att försöka stå där vilket jag förstås gjorde. Märkligt nog var det inga vågor att tala om och solen sken.

Det syns knappt men vinden i kombination med färjans rörelse gav vindar på över 100 km/h eller 57 knop

Det var det inte heller på autobahn, vågor alltså. Den som var huvudupplevelsen dag två. Eller rättare sagt det var värmen vi minns. Trafiken var medelintensiv. Efter en natt på ett hotell nere i hamnen så skulle det färdas kring åttio mil till Tjeckien och målet Hradek Kralóvé så det var bara att gasa på. Inte helt lätt då det var första dagen på värmeböljan i den här delen av Europa och därmed 35 grader varmt i skuggan. Det gjorde att bilen nådde en bra bit över fyrtio grader eftersom ACn är trasig och man inte kan veva ned fönstren i 140km/h på autobahn. Lite av en mardrömsupplevelse. Vi svettades i lager kan jag säga.

Men fram kom vi men först efter att ha kört in en sväng i Polen och inte minst passerat ungefär hundra vägarbeten i Tjeckien och lärt oss vad "Pozor" betyder. Det står nämligen på varningstrianglar ungefär var hundrade meter och överallt. Fan vet vad de varnar för, men något var det som påkallar uppmärksamhet mycket och ofta och kräveren skylt eller två.

Hotellet låg centralt och var relativt mysigt om än tämligen trångt. Särskilt med all den packningen. Det skulle visa sig att vi inte var ensamma kastare på hotellet även om det var litet med få rum.

Torget i Radek Kralove

Så blev det då torsdag  och det var dags att bege sig ut till tävlingsplatsen som bestod av en kombination av camping och friluftsområde beläget någon halvmil från centrum. Ett stort sådant och vi parkerade förstås i fel ände första dagen och fick gå en rejäl runda. I en avspärrad del av området skulle tävlingarna gå av stapeln. Det fanns gott om både tävlingstavlor och ett väl tilltaget uppvärmningsområde som dock blev trångt första halvan av första dagen. Sedan tunnade det ut under tävlingarnas gång på grund av den mycket påtagliga värmen. 

Närmast kameran syns tävlingsbanorna och i bakgrunden uppvärmningsdelen

Första steget på tävling är alltid invägning och mätning av utrustningen. Allt gick väl till det kom till mina splitter nya yxor. De av Throwingzone customiserade Rinaldiyxorna. Eftersom de är slipade för hand så var en av eggarna tydligen ca tre millimeter för lång. Något som först föranledde lite panik sedan en stunds hysteriskt filande med medhavt verktyg. Lite snopet kändes det att behöva börja modda dem direkt. Ännu mer så då jag senare såg en äldre herre kasta med dubbeleggade yxor vilket är direkt i strid med reglerna. 

Dags för tävlingens första punkt, invägning och mätning av tävlingsutrustning

Efter att alla redskap fått sig en röd  prick som markerade godkänt var det dags att insupa atmosfären och hälsa på allt och alla. De man känner, de man borde känna och de man vill lära känna. Där fanns förstås den svenska representationen men även herrar och damer som man träffat tidigare på Soul Thrower Open och andra som man endera inte sett alls eller bara på YouTube. 

Inlednings- och välkomsttal av Radim Drtílek

Sammanlagt var det kring 150 tävlande på plats från inte mindre än 21 nationer. En aktningsvärd siffra som till och med kunde ha inkluderat några till visade det sig senare. De mest långväga var från Australien, Sydkorea (även om lander representeras av en amerikan), USA, och Trinidad och Tobago.

Överlag kändes det mesta bra för min del även om en viss anspänning förstås infann sig. Jag var faktiskt mer förväntansfull än nervös. Några särskilda mål hade jag inte direkt förutom att jag önskade att prestera väl. Möjligen närde jag en förhoppning om att mina dåliga tävlingsnerver på något mirakulöst vis skulle ge med sig. På den fronten gick det både bra och dåligt kan jag avslöja.  

Jag måste berömma upplägget med att börja dag ett med "Games" det gjorde att det gick att slappna av lite och komma in i kastningen. Åtminstone hoppades jag det skulle bli så. 

På första dagens program stod således grenar som Siluett, Rörligt mål, Speed throwing, Plankan och det helt nya Hunter samt kval till duellkastning och Couteanque.

I nästa del av historien ämnar jag dyka lite djupare in i hur det hela utvecklade sig. Både dag ett med games samt dag två och tre med huvudgrenarna Walk Back, Precision och distans. 

/ J - till slut på plats

Nya knivar - Acejet Achilles Vintage Shadow

Tredje gången gillt brukar man säga. Återstår att se om det här är det bästa Acejet släppt när det handlar om knivar avsedda för rotationskastning. Det är nämligen deras tredje modell tillsammans med Spinner Bowie som var först ut och Maximus som släpptes ungefär samtidigt som den här. Den har som rubriken skvallrar om döpts till Achilles Vintage.

Det är en kniv som finns tillgänglig i tre grundversioner kallade Achilles, Achilles Spinner och så den här kallad Achilles Vintage. Tillägget "Vintage" innebär att kniven fått ett grepp gjort av en virad lädersnodd. Det finns sedan i tre färger, vitt som här alternativt svart eller brunt. 

Sedan var det ytterligare ett suffix till namnet och det är något jag presenterat förut på mina Raven II och det är "Shadow Steel". Det är Acejets namn på den här mörka, aningen lilafärgade tonen på stålet. Den är inte fullt så svart som vissa bilder låter påskina. Jag är lite kluven till den som jag berättat tidigare. Det är snyggt, särskilt när det som här kombineras med ett vitt handtag men frågan är hur praktiskt det är?

Acejet Achilles Vintage

Annars kan sägas om den här modellen att utseendet är tämligen slående. Bortsett från färgkombinationen är det en dolk. Själv velar jag fortfarande mellan om jag i huvudsak föredrar den typen av kniv eller Bowie-knivar för rotationskastning. Båda typerna finns representerade bland mina tävlingsknivar.

Utöver färg och form så är Achilles anmärkningsvärt tjock, hela 8 mm. Även det är iögonfallande. Mer vanligt för den här typen av kastknivar är en godsdimension på 5 eller 6 mm. Annars brukar nämligen knivarna bli för tunga. 

Här har det lösts på två vis. Dels är knivarna rätt små. De mäter 30,5 cm på längden vilket som bekant är 12". Ett minimått i vissa tävlingssammanhang. Det ryktas även om en 13"-variant vilken dock inte var tillgänglig för tillfället. Bredden är som mest 35 mm strax före fingerskyddet och vid handtagets bredaste del inklusive lädret. Just över själva parer/fingerskyddet eller snarare det som symboliserar ett är kniven 43 mm. 

Det andra är att man valt att en genombruten klinga som dessutom speglar sig i handtagsformen. Det är igenom den senare som lädret som bildar handtaget tvinnats.

Shadow Steel-versionen ser utmärkt ut med vitt läderhandtag

Lite irriterande är att under "full specifications" på hemsidan finns inte ett av de viktigaste måtten med, nämligen vikt. Där står bara att "Thanks to the holes in the handle and the blade, the ideal weight for long training sessions was achieved." Det är något jag gärna bedömer själv tack! 

Vikten per kniv är för övrigt 325 gram enligt min våg. Skall jag vara ärlig är det för lite för att vara optimalt när det handlar om en rotationskniv. Achilles känns verkligen mycket lätt när man bollar lite med den. Det skall bli intressant att se om mina första intryck har bäring även efter att kniven testats ordentligt. Jag har nämligen mina misstankar kring vissa proportioner och hur de kan tänkas uppträda. 

Materialet är Acejets vanliga 14260 fjäderstål. Här förvandlat till "Shadow Steel". Som sagt, det är snyggt, särskilt tillsammans med ett ljust läderhandtag. Men det har en tendens till att inte synas i skog och mark och därtill nötas bort vid mycken användning. Dock föll jag tillföga för utseendet i det här fallet. 

Jag ämnar återkomma till den här kniven i lite olika varianter. Både i någon form av "kastrapport" med några filmklip och i en fullfjädrad recension förstås!

Acejet Knives

/ J - den riktiga knivkastanade kocken

#knivesandbikes #knivigtvarre

Recension - Acejet Raven II

 

Inledning

Det mesta här i världen utvecklas. En del hävdar att det går framåt, jag är något mer osäker om riktningen även om det måste medges att det rör på sig. Det gäller även knivkastning, knivkastare och redskapen man använder. Själv är jag exempelvis väsentligt mycket bättre än för något år sedan då jag skrev en recension av min första uppsättning av No spin-knivar från Acejet. Frågan är vad som hänt sedan dess?

Acejet Raven II, Shadow Steel

Knivkastningen i Europa har utvecklats såtillvida att nya regler lurar vid horisonten även om det i skrivande stund är mycket oklart kring när, var och hur och kanske OM de kommer implementeras. Det är Eurothrowers som presenterade dem och jag har tidigare diskuterat ämnet här på bloggen. De användes dock inte på SM i sportkastning 2022. 

En jämförelse mellan Stinger och Raven II

Men det var delvis de reglerna som låg bakom min motivation till att införskaffa de här knivarna. Modellen heter Raven II och har som ni ser likheter men också markanta skillnader från de Stinger jag tidigare kastat mest med. Någon uttryckte på Instagram att de såg ut som en korsning mellan Stinger och en annan av AceJets modeller som kallas Finn och det ligger något i det. 

Skillnaderna gör förstås att knivarna känns annorlunda att kasta men de gör också att (nästan) oavsett vilka regler som implementeras så klarar de här knivarna reglementet. Det var också därför jag valde den här versionen av Raven då det finns ytterligare två att välja emellan. Raven I saknar parerskyddet vilket möjligen gör att det kan hävdas att det inte finns något "distinkt handtag" vilket är ett av de nya kriterierna. Vidare så har Raven III samma dubbla rundning i bakänden som Stinger medan Raven II har olika form på under respektive översida av handtaget vilket gör den mer flexibel. Därmed föll mitt val på den modellen. 

Utseende och mått

Raven II skiljer sig från sina syskon på de vis som nämndes ovan och från Stinger på flera områden. Men olikheterna kan sammanfattas med att den här versionen ser mer ut som en kniv än vad Stinger gör. Den har mycket mer markant och framförallt längre "egg", eller vad man skall kalla det då de inte alls möts. Tvärtom så återstår ca 4 mm, det är en rätt slö egg det. Det gör att kniven möter kravet på att bladet skall utgöra minst en tredjedel av knivens totala längd. Det tydliga "fingerskyddet" agerar dessutom som visuell avgränsare mellan blad och handtag. 

Handtaget är format så att sidorna är helt platta vilket är det absolut vanligaste på kastknivar samtidigt som undersidan är kraftigt bukig och ovansidan flat. Det är inte för syns skull utan får sin förklaring när man kastar med kniven. 

Raven II är stabila knivar, hela 8 mm tjocka. Materialet är fjäderstål

Att kniven är grov ger bra anläggningsyta åt pekfingret. Olikheten mellan handtagets
ovan- och undersida gör att trycket mot bakänden enkelt kan varieras

En sak som utmärker den här uppsättningen är att den inte är i standardutförande vilket innebär en borstad stålfinish utan i något som Acejet kallar "Shadow Steel". Det innebär att den är svärtad i en nyans som påminner om svart/lila/gun metal beroende på hur ljuset faller. Snyggt att se på men det har sina nackdelar. Något som snabbt upptäcks om man exempelvis missar och måste leta rätt på kniven bland löv och gräs. "Shadow" stämmer då den smälter in extremt väl bland skuggor och skiftningar. Som alla beläggningar slits den dessutom efter hand vilket kan ses på bilderna. Den enda märkningen på kniven är som vanligt Acejets logotyp snyggt laseretsad på en sida av handtaget. 

Längden på knivarna är 25 cm, grovleken 8 mm och det ger en vikt av 248 g/styck. Höjden på bladet är som mest 1,6 cm och på handtaget ungefär det dubbla med 3,3 cm. Inget extremt åt något håll för att vara en kastkniv. 

Även de här knivarna har ett hål genom handtaget. Det dubblerar som upphängningshål och indexeringspunkt när man kastar. 

Material

Förutom ytbehandlingen känns materialet igen. Det är samma tjeckiska fjäderstål som återkommer i större delen av Acejets utbud. Ibland laborerar de med andra material som exempelvis D2 men inte i det här fallet. Stålet härdas sedan i sedvanlig ordning men det som skiljer kastknivar från alla andra knivar är att man i processen med härdning och värmebehandling ser till att få ned hårdheten markant. Vi talar här om Rockwell-tal under 50! Allt för att uppnå en maximalt hållbar kniv. Hade du hittat det i en vanlig kniv hade du som kund inte varit helt nöjd kan jag säga.  

Skulle man mot all förmodan lyckas knäcka en bit 8 mm tjockt fjäderstål med rätt härdning så erbjuder Acejet livstids garanti. Du får en ny kniv helt enkelt. Nu har jag emellertid mycket svårt att tänka mig att det är någon större kostnad för dem. Det vore intressant att veta om det någonsin hänt.* 

Att kasta

Det har, om inte hunnit flyta mycket vatten under broarna med tanke på all sol i år, så kastats flera hundra tusen kast sedan jag skrev den första recensionen av en kniv för No-spin. Det har även kastats med ett större antal knivar så jag har lite mer att jämföra med. Erfarenhetsbanken ger en annan syn på knivar kan jag konstatera. 

Bland annat gör det att min syn på hur och till vad man kan använda en kniv har nyanserats något. Nu är det inte bara jag som är mer flexibel på det viset, den här kniven är det också. Men det är fortfarande främst en kniv för anti-spin eller no-spin-kastning. 

Raven II är exempel på knivar som penetrerar mycket hårt

Det innbär bland annat att de här knivarna är baktunga. Inte extremt så men tyngdpunkten hittas 15 cm från spetsen alternativ 10 cm från bakänden beroende på varifrån det mäts. Sedan gör formen på handtaget att man kan välja att kasta med kniven på rätt köl eller upp och ned för lite olika tryck mot handen eller pekfingret när den släpps. 

- Rotationskast

Det här tillhör en punkt där jag nyanserat mig. Det GÅR att kasta rotationskast med baktunga knivar avsedda för no spin också. Det kräver emellertid mer skicklighet än mer specialiserade knivar då de inte roterar neutralt kring sin mittpunkt utan förstås kring balanspunkten. För att sätta den här och andra liknande knivar i en måltavla från t ex tre meter krävs därför att man nästan kastar som det vore ett half spin-kast. I det här fallet innebär det att man ser till att rotationen börjar mycket sent, nära tavlan, för när kniven väl börjar rotera går det kvickt. 

Från fyra meter får man tänka om eftersom kniven inte är neutral som sagt. Där får man snarare se till att rotationen börjar tidigt men helt utan styrka om ni förstår vad jag menar. Eftersom rotationshastigheten är hög behöver ingen extra kraft tillföras. Kniven sköter den biten själv. Den tarvar nästan överdriven försiktighet. Men då är den i gengäld tämligen lätt att sikta med då den flyger mycket rakt från det här avståndet även utan styrka inblandad. 

Från fem meter blandas de två tankesätten och kniven uppträder något mer som en "vanlig" kniv för rotation. Men kastet måste fortfarande sträva framåt och hänsyn tas till att kniven inte är särskilt lång för den här typen av teknik med sina tjugofem centimeter.  

Med de här adaptionerna blir Raven II förvånsvärt träffsäker på de kortare rotationsdistanserna. På de längre (6m och uppåt) behärskar jag inte kniven helt. Mest beroende på att jag övervägande använder andra knivar för den sortens kast. 

- Half Spin

Precis som andra varianter av knivar med den här tyngdfördelningen, lätt akterut, så är Raven II extremt sympatiska att kasta halvrotationskast med. Det gäller både Military half spin och Instinctive half spin. Möjligen kan den sägas vara aningen mer inriktad mot det senare. Assymetriska knivar som den här kan ha en tendens att kantra sidledes i luften på grund av viktfördelningen. Det är dock inget egentligt problem utan påverkar mer hur kniven sätter sig. Det gör den för övrigt rejält. Spetsens utforming och det faktum att bladet är kraftigt avsmalnande gör att penetrationen är kraftfull. Det kräver sin tribut av måltavlorna kan tilläggas.  

Eftersom Raven II är baktung är den även utomordentligt bra att kasta underhandskast med. Det kan göras med  lite olika fattningar men oavsett grepp så är rotationshastigheten lätt att bedöma. Det är även enkelt att känna vart tyngdpunkten befinner sig vilket är viktigt vid underhandskast. Desto närmare målet du befinner dig ju närmare tyngdpunkten behöver du greppa kniven.  

- No Spin

Det är för den här typen av tekniker som modellen främst är framtagen och det märks. Som sades inledningsvis kan Raven II och särskilt Raven III sägas vara en utveckling av Stinger. Den bygger därför i grund och botten på "Arrow"-typen av kastknivar. 

Men till skillnad från symmetriska knivar finns i det här fallet som sagt fördelen med att man kan vända kniven och därmed erhålla något olika egenskaper. Kort sagt håller jag kniven med eggen nedåt när jag kastar från tre och fyra meter. Från fem meter och uppåt vänder jag på kniven. Med samma fattning så ger det per automatik ett högre tryck från pekfingret mot bakänden på kniven vilket motverkar rotation bättre även utan att du trycker med pekfingret. 

Är det något som jag möjligen kan tillägga är det att jag upplever att den här kniven faktiskt är aningen svårare att kasta med än Stinger. Kanske har det med längden att göra då den liksom exempelvis Wulflund Vengeance mäter 25 cm istället för 24 cm. I gengäld gör det knivarna en bit mer stabila på längre avstånd i mitt tycke. Det är avstånd från sex meter och uppåt som avses. 

Sammanfattning

Jag hoppades att Acejet skulle ha rätt i sin sales pitch när de hävdar 

"With a great surface and strong durable tip it belongs to the best candidates for your next trip to a knife throwing tournament. With these you can be sure that you’re gonna score well!"

Med tidigare erfarenheter i bagaget hade jag ingen anledning att misstro dem. På förra årets svenska mästerkap lyckades jag till och med bärga en medalj med deras modell Stinger. Efter att ha använt Raven II under testperioden blev de mitt förstahandsval för No spin-disciplinen i SM 2022. Det kanske sammanfattar min uppfattning om de här knivarna? 

Resultatet skämmer inte ut sig heller då det här är knivarna som hjälpte mig att bli svensk mästare 2022** och bärga inte mindre än samtliga fyra guldmedaljer i disciplinen. 

Mjuka sympatiska tavlor på 2022 års SM i Arboga

Hemmatavlornas björk är kärvare att träna på

Utöver att de trumfar hela regel-debaklet, åtminstone som det ser ut nu, är det en annan sak som jag ser som en fördel med de här knivarna. Det är möjligheten att vända dem upp och ned för ändrade egenskaper. Förutom att göra som jag gör, att ändra greppet på längre avstånd så gör det att du lättare kan anpassa fattningen till din kaststil. 

Med tanke på resultater kan jag inte annat än rekommendera AceJet Raven II till no-spin

Raven II är dock inte enbart till för den som kastat ett tag utan fungerar utmärkt även för nybörjare. En kombination av att de praktiskt taget är oförstörbara och tämligen allroundbetonade gör dem till ett gott val. Med allround avses alla former av instinktiv kastning i det här fallet. För rotationskastning finns andra knivar både på marknaden och numera även i AceJets sortiment. 

Raven II är också knivar som håller för att "växa i" när du känner att du blir bättre och säkrare i din kastning. Det enda som kan avskräcka är möjligen priset. Ett set kostar i skrivande stund kring 290€.***

Men för de väl investerade slantarna får du ett knivset för både amatör och proffs som håller en livstid!

När du köper dina Appache eller annan produkt från AceJet uppge kod "JOHN" (i versaler)
så får du 5% rabatt på ditt köp vid utcheckning. 

Specifikation:

Stål: 14260, fjäderstål

Längd: 250 mm

Bredd: 16/33 mm, blad/handtag

Tjocklek: 8 mm

Vikt: 248 g

Balanspunkt: 10 cm/ 15 cm från bakände/spets

/ J - undviker att gå i spin


* Svaret på den frågan är att enliget Acejets representant att det faktiskt händer att kunder återkommer med en illa skadad kniv men att det sker så sällan att det inte ens är en kostnad de kalkylerar för. De ersätter dem bara. 

**  Guld blev det på 3, 5, och 7m samt Walk Back. Mer om det äventyret kan läsas här på bloggen i en serie inlägg. 

*** Köper du dem från Acejet och uppger rabattkod "JOHN" (i versaler) erhåller du fem procents rabatt!

#knivesandbikes #knivigtvarre