Ny kniv - MKM Maximo

Vad vi har här är en kniv designad av en riktig mästare, Bob Terzuola, ibland kallad "The godfather of tactical knives". Det uttrycket kan möjligen diskuteras men känd är han hur som helst. Den här kniven kallad Maximo är ett samarbete mellan honom och italienska MKM - Maniago Knife Makers.

Den här modellen har funnits ett par år på marknaden nu och har som ofta är fallet med MKM hunnit knoppa av sig i några olika versioner. I skrivande stund finns det sju. Du kan få kniven med helmetallhandtag, med G10 eller kolfiber på presentationssidan och med svärtat blad exempelvis. 

Ett samarbete mellan MKM och Terzuola

Det här är en av de ursprungliga varianterna vilket inkluderar en kombination av titan och kolfiber. Vanligen är jag inte helt förtjust i knivar med olika material i handtaget på det här viset. Jag upplever att de känns som de skall kantra i handen både balansmässigt och utseendemässigt. Men här har man gjort utseendet mer enhetligt genom att ha en mönster som ger en känsla av bolster som återfinns på båda sidor. Låssidan är förstås gjord i metall och där hittas även låset i form av en frame lock. 

MKM Maximo

Bladet är en kraftig drop point gjord av M390 från Böhler/Uddeholm. Det kan fälls ut med endera dubbelsidiga tumknoppar eller en flipperfena. 

Kniven är inte helt liten utan att vara enorm. I konkreta siffror ger det ett blad på 82 mm och en totallängd på 197 mm. Vikten hamnar på 120 g i det här utförandet. En tämligen robust skapelse med andra ord. 

Som de flesta knivar har den ett clip som i det här fallet emellertid inte kan flyttas. Kniven har även en glaskrossare som sitter monterad när kniven anländer. Med i paketet följer dock en nyckel så den kan avlägsnas och ersättas med en vanlig skruv. Något som åtminstone jag uppskattar. 

Mer detaljer och diskussion kring Maximo följer förstås i den kommande recensionen. 

Maniago Knife Makers

/ J - goes Italian

#knivesandbikes #knivigtvarre

Knivrecension Fox FX515W Terzuola

-  produktions-Terzuola

Den här kniven "FX-515" var min första kniv från italienska Fox och det var ett par år sedan den införskaffades. Det har dock dröjt tills nu innan jag fick tummen ur och skrev ned några tankar om den. Ibland kallas modellen även Fox "Terzuola" eftersom han råkar vara upphovsmannen bakom kniven. För den som är insatt i hans formspråk är det inte helt svårt att se. Inte minst gäller det handtagets utseende som går igen i flera modeller. 

Fox FX-515W

Det som drog mig till den här kniven var ett antal faktorer. Rent utseendemässigt är den intressant då den kombinerar en tämligen aggresiv bladform med en omvänd tantospets/smalt wharncliffe-blad med ett trähandtag utan clip. Dessutom levereras den med läderfodral. Det gör att ett "taktiskt" blad möter "ficknivsmaterial" och allt det i en slank förpackning. En spännande mix med andra ord. En annan stark faktor var namnet bakom formgivningen mr Bob Terzuola, en av upphovsmännen till hela genren "tactical folders". Utöver den här kniven har jag endast en till som han designat och det är Spydercos "Starmate". 

Twitterversion: Terzuoladesign med Fox-kvalitet

Blad

"Omvänd/reversed tanto" är en bladform som inte minst populariserades i och med Benchmades modell 940. Här är den igen i N690Co-stål vilket är ett i italienska knivar vanligt förekommande material från Böhler-Uddeholm. Karaktäristiken ligger rätt nära VG10 och 440C kan sägas lite svepande. Stålet tar generellt en riktigt bra egg och är väldigt rosttrögt. Det gäller även den här kniven. 

En modern och numera tämligen populär bladform "reversed tanto" även om 
det kan argumenteras för att det är en modifierad wharncliffe i det här fallet

Av det stålet har man åstadkommit ett blad som mäter 9 centimeter på längden och är 2 centimeter högt. Godstjockleken är i sammanhanget stillsamma 3 millimeter. Slipningen är flat och av sabeltyp, det vill säga knivens sekundäregg sträcker sig inte över hela bladets höjd. Som dekoration har bladet fått sig en "blodskåra". Engelskans "fuller" är för övrigt en mycket bättre term för den detaljen eftersom den aldrig varit menad för blod. Den fanns ursprungligen på blad, särskilt svärd för att dels lätta blad och dels göra dem starkare. På knivar fyller de mest dekorativa syften.

Ur praktisk synpunkt är just den här skåran skräp. Just beroende på det, skräp. Det fastnar nämligen där då formen på fördjupningen är tämligen kantig. Dessutom har den en tendens att fastna ibland i vissa material som exempelvis kartong. Snyggt men inte särskilt meningsfullt är omdömet om den detaljen.

Ett Terzuola-blad med en markant "fuller" eller blodskåra

Bladformen i sig ger en riktigt bra och stark spets och massor av rak egg att skära med. Däremot får du absolut ingen buk. Just på den här kniven saknar jag emellertid inte det. Det är vare sig en flåkniv eller kökskniv så det spelar mindre roll i det här fallet. Eggen är också förtjänstfullt dragen långt in mot handtaget.

Sen har man inte slarvat med ricasson. Den är rakt skuren och bladet har fått ett "sharpening choil" vilket ihop med att tumplattan kan skruvas loss gör att du lätt kommer åt att slipa kniven med allehanda slipsystem.

Bortser man från skåran i bladet är formen synnerligen praktisk och för allehanda "EDC-uppgifter", vad de nu kan tänkas bestå av, är kniven väl fungerande. 

Handtag

Det här var den ursprungliga modellen tillsammans med ett ninjasyskon med svarta FRN-handtag och svärtat blad. I motsats till den är det i det här fallet ädelträ, Ziricote, som används som skollor och modellnamnet får då tillägget "W" för "Wood". Numera finns kniven i fler versioner med fler träslag att välja mellan, olika bladalternativ och även med titanhandtag med eller utan anodisering.

En träklädd "pinne" som fungerar i alla grepp som tänkas kan

FX-515 är byggd på en stålram och förseddd med en delvis täckt rygg. I den göms fiffigt ett fånglinehål så man slipper hål i sidorna. I förbifarten kan nämnas att det tog mig över ett år att upptäcka det eftersom pinnen som skall hålla fånglinan saknas på mitt exemplar. 

Handtaget är tämligen ergonomiskt såtillvida att det är en pinne med konturer. Träet är mjukt att greppa och det har slipats och rundats väl vilket gör det bekvämt. Formen styr inte heller hur du skall hålla kniven. Handtaget är även tämligen brett vilket gör att det på den ledden fyller handen väl. Men sen är det lite för lågt vilket gör profilen aningen för rund för min smak. Personligen gillar jag handtag som är lättare att orientera i handen och som inte tenderar att rulla om man vill ta i.  

Det bör påpekas att det fenomenet bara gäller vissa grepp som exempelvis hammargrepp. Om kniven greppas med en tumme på ovansidan fungerar den utmärkt. Särskilt som tumplattan agerar helikopterplatta för tummen. 

FX-515 har en backspacer i vilken fånglinefunktionen dolts. Dock saknas den på det här exemplaret

Handtaget är rätt halt måste medges. Trä ger inte alltid bäst fäste utan former på greppet. Särskilt inte om det skulle bli fuktigt eller vått. Former bjuds det inte på i överflöd här utan endast ett "steg" som markerar mitten på handtaget och som ser till att två fingrar hamnar på vardera sida. Lite "jimping" har kniven fått och den behövs i det här fallet.

Öppning och lås

Fox W515 öppnas med en tumplatta. Den metoden är normalt ingen personlig favorit. Mycket beroende på att de ofta är stora och i vägen. I det här fallet har man låtit storleken vara modest vilket uppskattas. Den är även positionerad så att den befinner sig nära handtaget och är därmed inte i vägen när man skär.

Sen tycker jag inte att plattor är lika lätta att  hantera som de flesta tumknoppar eftersom de vanligtvis kräver mer exakt vinkel för att fungera som det är tänkt. På den här kniven är de emellertid riktigt bra. Men kravet på vinkel är lika exakt som alltid. I det här fallet innebär det att en framåtsträvande rörelse inte fungerar. Fyrtiofem grader utåt skall det vara. Då flyger bladet ut och det gör det löpandes på glidlager i brons.  

En tumplatta som faktiskt för ovanlighets skull fungerar väl

Jag sade tidigare att "fullern", blodskåran inte var meningsfull. Jag skall nyansera det uttalandet då den faktiskt kan användas till en sak. Att öppna bladet med om du inte vill nyttja tumplattan utan använda båda händerna istället. Den ger utmärkt grepp för det. Det kan tilläggas att plattan kan skruvas loss och att senare versioner av kniven levereras med en liten bit metall att skruva dit istället ifall du av på grund av lokala lagar vill ha en tvåhandsöppnad kniv. Det gäller till exempel den tyska marknaden. 

Gången är behaglig och mjuk och kniven är mycket lätt att snärta upp för den som har bråttom eller bara ser knivar som som vassa stresskulor. 

Exemplariskt utfört liner-lock

Låser gör FX-515 med ett linerlock. I det här fallet en mycket stabil och förtroendeingivande variant där armen aktiveras med auktoritet. Den uppvisar inga tendenser att glida under negativ belastning och givetvis har låset givet knivens prisläge vare sig tendenser till glapp eller spel.

Räfflor på låsarmen gör att det går att få fäste för att släppa låset utan för stora åthävor. Motstående sida har även fått sig en försänkning för att underlätta åtkomst. Sammantaget ett mönsterexempel på ett väl utfört lås av den här typen. 

Att bära

Den här versionen av kniven har inget clip utan levereras med ett läderfodral. Ett mycket välsytt sådant för övrigt. Det används ibland men sällan måste erkännas. Jag föredrar att bära kniven löst i fickan när den medförs. Den svarta versionen har clip vilket förutom färgen utgör den största skillnaden dem emellan. Den här kniven har mer karaktär av gentlemannakniv med sitt bruna läderfodral och sina träskollor.

Ett kraftigt välsytt läderfodral följer med den här modellen. Bälteshällan har snabböpning

Fodralet har en märklig egenhet. Som det är utformat är det faktiskt bättre för vänsterhänta än för högerhänta! Som kniven stoppas i nu så hamnar den åt fel håll när man drar den från höger sida. Det medför att kniven måste vändas ett varv i handen innan den kan öppnas. Inget jätteproblem men en smula märkligt val av tillverkaren kan jag tycka. Jag har löst det så att jag öppnar kniven med eggen uppåt vilket löser det hela. 

Förutom att den är rätt lång gör sig FX-515 bra i fickan. Mjukt rundade kanter och hörn samt en vikt på strax över hektot bidrar till det. Det enda som kan kännas och som man kan skrapa mot är räfflorna på tumplattan.

Sammanfattningsvis

Vad som tilltalade mig med den här kniven var egentligen två saker, utseendet och det faktum att den designats av en av de verkligt stora, Bob Terzuola. Jag ägde före den här kniven inget med honom som designer och kände att det var en brist som var tvunget att rådas bot på. 

Senare kom jag att uppskatta hantverket då det här är en mycket välbyggd kniv. Toleranserna är snäva och alla detaljer är välgjorda. Det gäller även läderfodralet även om det har sina brister som nämnts.  

Fox FX-515W, italiensk kniv till italienskt kaffe

Sen måste medges att det här är en kniv med klara begränsningar rent praktiskt. Som "gentlemanna-EDC", det vill säga för allehanda småuppgifter är den utmärkt. Lätt öppna och fälla ihop, en riktigt bra spets och mycket egg att skära med. Men där slutar även de praktiska fördelarna. Bladformen är smått aggressiv och långt vilket är snyggt men gör det även mer begränsat och mindre "publikvänlig". Lägg därtill skåran i bladet som både samlar skräp och fastnar i en hel del material. Handtaget är dessutom tämligen glatt. Men den är riktigt snygg!

Det är i det här sällskapet jag vill placera Fox FX-515, tillsammans med Benchmade 940-serien och ZT 0450

Det gör att den här kniven är ett snyggt tillskott i samlingen för den som gillar välgjorda italienska knivar men som redan har ett antal urpraktiska skärredskap i sin ägo. Samt för älskare av Terzuola förstås. 

För den som vill ha en något mer praktisk version av den här kniven skulle jag nog rekommendera drop/spear-point-versionen istället. Den ser mer praktisk ut av vad jag kan avgöra. 

Länk till tillverkarens produktsida


Specifikation:

Längd utfälld: 200 mm
Längd hopfälld: mm
Vikt: 110 g
Bladlängd: 90 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: N6902Co
Handtag: ziricote-skollor på stålram
Lås: linerlock

Producerad av: Fox, tillverkad i Maniago, Italien


/ J - har en räv bakom örat

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 42 "Skuggan"

De är inte helt olika de här två knivarna från Spyderco! På något vis känns Starmate i handen som en någon mindre raffinerad version av en Gayle Bradley 2. Eller snarare tvärtom kanske då Terzuoladesignen är äldre. Den var en liten revolution när den kom eftersom den var ett av de tidigare samarbetena mellan en customknivmakare och ett knivföretag. 

"The Shadow"

Bradleyn har M4 stål och den nya Starmate är försett med VG-10 och en flatslipning där GB2 har en skålslipning vilket för övrigt även den första iterationen av Starmate hade. Sen är bladet grövre på stjärnan liksom även finishen. Det märks att det inte är en Taichungkniv. Insidorna på ramen, kanterna på skollorna, allt är lite grövre helt enkelt. 

Däremot har den charm. Vilket den lever gott på. Sen kan väl nämnas att den "nya" Starmaten inte är så ny längre då även den tagits ur produktion och börjar bli svårare att få tag på. Så den som vill ägna sig åt lite astronomi får skynda sig. 

/ J - stjärnskådare

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 40 - "Treenigheten"

Det fanns en tid när Internet skrevs med stor bokstav och var för entusiaster. Skulle man hitta något intressant stavades det inte sällan med ord innehållande många z och återfanns på suspekta ställen. 

Ville man kika på knivar på den tiden, vi talar nu om nittiotal, så var det amerikanska publikationer som gällde. Därför sparades det av studiemedlen för att stund till annan smita in på "Punkten" i Växjö för att köpa senaste numret av "Tactical Knives" eller "Blade Magazine". Importerade tidsskrifter var inte billiga och kunde därför inte köpas i parti och minut.

Några av de knivar man kunde kika på var de här tre. Alla tre är knivar som på något vis lockade mig djupare in i knivträsket. På den tiden ouppnåeliga. Svåra att få tag i på hemmaplan och långt över min dåvarande budget. 

"Trinity"

Knivarna är från vänster till höger: Spyderco Starmate, Gerber CF och Benchmade AFCK. 

Starmate är en kniv designad av "Bob" Terzuola och just den här kniven är inte orginalversionen utan Spydercos andra försök. Min "Combat Folder" från Gerber är däremot en "First Production Run" från 1996. Kul att ha men ur praktisk synpunkt att beklaga. Låset är uselt, det glider om du slår till bladet med handflatan från fel håll och stålet är det synnerligen mediokra 425M som har samma egguthållighet som dubbelvikt aluminiumfolie. Annars är det en mycket intressant kniv ur den synpunkten att det är en av få fällknivar som går att ha dubbeleggad eftersom hela bladet döljs i handtaget när den är hopfälld. Den levereras inte så eftersom det på vissa håll är olagligt med dolkblad. Men den är förberedd för det.   

Benchmades Advanced Folding Combat Knife är däremot utrustad med sin tids superstål ATS-34. Eftersom den reades ut på Fällkniven när de bytte inriktning är det en "leftie", vilket gör att låsarmen sitter på "fel" sida för mig som är högerhänt. Titan i ram och låsarm, skräp enligt mig. Titan slits och kniven har använts. Nu har den en smula glapp i låset av det skälet. Det hade den inte haft med stålram.

Naturligtvis finns det fler än de här tre på listan över knivar som under åren påverkat och kanaliserat intresset. Där finns allt från italienska stiletter, OTFs, dolkar med mera. Men på något vis behöll de den här trion sin särställning.  

Har ni några knivar som påverkat intresset mer än andra och vilka i så fall?

/ J - betraktar den taktiska treenigheten

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 26

En italiensk räv kan väl aldrig vara fel?

Den här kniven stötte jag på som genom något av en slump. Bakgrunden återfinns i att jag gärna ville ha något som herr Terzuola har designat. Det har jag velat enda sen jag för första gången såg Spydercos originalversion av "Starmate" som var en drömkniv på den tiden. Det var så länge sedan så det var i tidningar som Blade Magazine man hittade bilder på den. Innan internet blev stort ni vet. 

Terzuolas customknivar är inte att tänka på så vida jag inte vinner på det där tipset jag inte spelar på först. Därför får man leta efter enklare produktionsknivar istället. 

Det kom ett samarbete med CRKT härförleden kallat BT70. Men herrejisses vilken estetisk busskrock! Ja, enligt mig då så ni som uppskattar den får ursäkta. Framförallt är det den totalt meningslösa dubbelslipningen som är avtändande för mig. CRKTs jättelika logga bättrar inte på utseendet heller. Lägg därtill en tantospets, låg slipfas och en tumplatta halvvägs ut på bladet och du har grunden till en kniv som inte skär något alls och som inte föll mig i smaken. 

"Foxy"

Men i sökandet efter något annat som gjorts i samarbete med Terzuola hittade jag den här skapelsen som kom ut ungefär samtidigt faktiskt. Märkligt nog inte särskilt omtalad på forum och instagram. Ett flertal av de bilder som förekommer där är mina! Renare linjer, mindre "knölar" och bättre bladform var argument som låg nära till hands. 

Bakom kniven ligger Fox och de gör den även i en mer "tactical"-inspirerad variant som är helsvart och försedd med ett clip. Något som den här kniven saknar. Den levereras istället med ett läderfodral att bäras i bältet om man känner för det. 

/ J - har en räv bakom örat

#aliaspostmortem #knivigtvarre