Glad tomte...

...på er allihopa!!

Han säger: "God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul!"

Det är inte snön som faller.
Det är nån annan tröst.

Julmusik i all ära. Det mesta är väl sådär men några måsten finns även i min värld. På morgonen blir det klassiskt med engelska julsånger från Tewkesbury Abbey. Ett stilla uppvaknande från dvalan. Jag tänker då f-n inte äta frukost med Wham ringande i öronen. 

Sen får man öka tempot något framåt förmiddagen. Av de poppigare versionerna kan jag inte vara utan Adolphson & Falks "Mer Jul" och sen förstås min absoluta favorit "Det är inte snön som faller" - punktomte. Gillar Anders F Rönnblom i allmänhet. Lugnare stämning blir det i The Incredible Gretsch Brothersversionen, den kan varmt rekommenderas för er som missat den. Och jag kan inte vara utan "Happy Xmas (War Is Over), länge leve mitt namne. Jag tror jag kör den en gång till fast först "Fairytale of New York". Mitt i all smeten finns det ändå några bra jullåtar som avviker likt mandeln i gröten.

Lugnet har lägrat sig. Julstressen lagt sig. Jag liksom alla andra som var ute i sista minuten och hastade runt nere på stan igår med något lätt jagat i blicken behövde slappna av. Även om jag tycker att folk i allmänhet verkar ha drabbats av en släng av julfrid trots allt. 

Jag vet inte om jag hittade det jag sökte. Det känns som en filosofisk fråga. Kanske jag hittade det jag behövde. Åtminstone framåt kvällen. 

Idag blir det familjelugn som sig bör. Tanken lägger sig som bomull kring en något sargad själ. 

En näsa saknar sin snögubbe

Men va fan håller moder natur på med?? Jag och ungarna som har dansat snödans. I kylskåpet ligger näsor och väntar på sina snögubbar och gummor. 

Cyklisten i mig skrockar dock djupare och mer förnöjt än vad någon skäggprydd herre förmår. 

Ska nog raka av mig min egen ansiktsbehåring för den delen. Får inte visa mig ute nu eftersom vissa attribut som stor mage och skägg tycks appellera till massorna. Och min röda tröja får vila för dagen. 

Men nu dags för den årliga tvagningen vare sig det behövs eller ej. Det regnade ju på mig när jag cyklade i somras. 

Helgfrid och en stor kram till er alla läsare!!

/ J - kanske inte har alla renar i stallet men i alla fall tomtar på loftet

Knivrecension Ontario RAT 2

- Den perfekta fickkniven, del 11

När Ontario Knife Company släppte sin numera välkända "RAT 1" blev den snabbt på goda grunder en försäljningssucce som hållt i sig sen dess. Den kniven har jag för övrigt presenterat i en tidigare text här.

Om den skrev jag bland annat att det är en utmärkt allroundfällkniv som är en av de bästa i klassen och kan fungera som EDC. Men ett "kan" smög sig in i formuleringen eftersom kniven är rejält stor och framförallt lite tjock i fickan och därtill för tung för att vara en riktigt bra fickkniv.

RAT II  - lika bra som sin storebror?

När Ontario 2013 valde att göra en uppföljare med "RAT II" som i princip är en identisk kniv i 2/3 storlek av originalet blev många inklusive jag därför mycket intresserade. Det mindre formatet skulle radera ut de få nackdelarna med ettan som vardagskniv. Frågan som infinner sig är emellertid om det har gått att krympa kniven och samtidigt behålla fördelarna? Det ämnar jag försöka svar på här.

Ontario RAT 2

Blad

Bladformen är identisk med storebror vilket innebär en mycket enkel och rättfram droppoint. Faktum är att en bladform inte blir mycket enklare än så här. Fördelen med den typen av blad är att du får mycket buk och därmed lång egg utan att spetsen blir för klumpig. Den skär bra vilket förstärks av flatslipningen och det tunna godset på 2,3 mm. Kniven har en ricasso men den överlappas av tumpinnen som ändå hade hindrat genomgående skär nära handtaget. Resten av bladet är annars utmärkt för dylika arbetsuppgifter. Men det är sällan eller aldrig jag känner behov av den typen av kapacitet från en fickkniv. Det är mer när man styckar eller arbetar med mat som det är aktuellt. Men en sak bör påpekas och det är att relationen mellan blad och handtag inte mådde helt bra över att krympas så rakt av. Det är rätt långt från var det styrande pekfingret befinner sig och vart själva eggen börjar. Det är ett förhållande jag inte gillar på knivar. 

Droppoint i AUS 8A

Stålet är AUS8 vilket är ett japanskt stål här härdat till Hrc 58-59. Kniven var tillfredsställande vass redan vid ankomst vilket jag uppskattar. Nu kommer jag förmodligen förse den med något bredare primäregg som vanligt när jag slipar om den men det ger mer kvalitetskänsla när knivar anländer i bruksskick. En så enkel sak kan man tyvärr inte alltid ta för givet.

Hyfsat vass redan från början men som de flesta knivar behöver eggvinkeln justeras något

Handtag

Formen på greppet känns igen då det naturligtvis är identiskt med sin större släkting men får andra proportioner i och med de minskade måtten med en handtagslängd på strax över decimetern. Mest påtagligt blir det på urtaget för pekfingret som fungerar men blir för trångt. Annars är greppet bra och jag får faktiskt plats med fyra fingrar på handtaget trots den ringa storleken på kniven. Materialet i skollorna är återigen "nylon 6" som är ett enkelt men mycket hållbart plastmaterial. Enda nackdelen är väl att det känns billigt och att det åtminstone i det här utförandet är ganska halt.

RAT 2 här i färgen "OD Green"

Men med det sagt vill jag påpeka att jag högeligen uppskattar att mönstret på skollorna inte är särskilt grovt då det sliter mindre på tyget i byxorna. På den här typen av kniv behövs inte så extremt mycket "greppighet" enligt mig. 

Handtagskonstruktionen är öppen i ryggen och är en skruvad konstruktion som möjliggör demontering. I det här fallet har den en distans/bult mindre än storebror men lösningen är mer än tillräckligt stark för den här storleken på kniv. Färgen råkade den här gången bli "OD Green" av misstag då jag faktiskt trodde jag beställt en svart. Grönt är skönt ibland och färgen visade sig vara riktigt trivsam. 

En öppen rygg som på storebror. Frikostigt med fästpunkter och massiva liners ger en stabil kniv

Typiskt för både modell 1 och 2 är att de har en tydlig ramp för tummen som fungerar bra. Den är även försedd med räfflor där för bättre grepp. Det är väl tveksamt om det tillför något i det här sammanhanget på den här sortens kniv enligt min mening. Men utformningen gör att de inte skaver alltför mycket på handen när man brukar kniven så de är inte till någon nackdel i alla fall. 

Ett hål för fånglina finns men det är litet så man får klämma in ett rätt klent snöre om det skall användas.

Skollorna är gjorda av "Nylon 6", hållbart men inte så roligt

Öppning och lås

Den här kniven är en fröjd att öppna - extremt mjuk och bladet svarar blixtsnabbt. Kraften som krävs för att öppna kniven är väl avvägd och gör att när den övervinns så flyger bladet ut. Den är nästan svår att öppna långsamt.

Öppningen sker med tumpinnar som är riktigt bra. De sticker ut lagom mycket för att ge bra åtkomst. Det är en balansgång att få till den biten på en kniv. För lite och du får famla och treva efter dem och för mycket gör att de fastnar överallt särskilt på väg upp och ned ur fickan.

Den här kniven är en av de mer lättöppnade jag äger

Låset är precis som "RAT 1" en linerlock men i det här fallet i väsentligt tunnare utförande. Men det behövs inte mycket kraftigare doningar i en kniv i den här storleken.

Just den här kniven låser en aning sent men inte så mycket att det är ett bekymmer. Låsarmen har heller inte börjat "vandra" under den tid jag använt kniven utan håller sig kvar där den är.

Låset är en linerlock. Mitt exemplar låser något sent men stabilt

Att bära

Den här kniven är helt enkelt superb att bära. Det blir inte mycket bättre förhållande mellan storlek och bärkomfort än så här och förklaringen återfinns inte bara i måtten utan även i formgivningen. Det är inte förrän man håller kniven i handen man förstår hur pass mycket mindre än RAT 1 den faktiskt är även om man läst specifikationerna noga innan köp. Den ringa vikten och de modesta yttermåtten ackompanjeras av rundade kanter, lite friktion från skollorna och ett lagom spänstigt och välplacerat clip. 

Clipet kan för övrigt flyttas till alla positioner, höger eller vänster sida, upp eller ner vilket inte är illa på en så liten kniv och i den här prisklassen. Att det är svartfärgat är något jag uppskattar då det är mer diskret i nästan alla sammanhang undantaget när kniven kombineras med ljusa byxor förstås. 

Kniven sticker upp lite mer ur fickan när den bärs med spets uppåt. Men det är lagom för att kunna greppa den

Det är förstås en generell fördel för de som är vänsterhänta t ex att clip är flyttbara till alla fyra hörn på handtaget. Men det som är tråkigt med de lösningarna är att när man väl bestämt sig för vilken position man önskar på sitt clip så står man där med tre uppsättningar hål som både förfular handtaget och ger utrymme för smuts att ansamlas i.

Sammanfattningsvis

I "RAT II" har Ontario fått till ytterligare en bra kniv. Den ersätter inte utan kompletterar snarare sin storebror på ett utmärkt sätt. Och svaret på frågan ovan om de lyckats med att överföra fördelarna till ett mindre format så är svaret ja, till största delen. Du får nästan lika mycket kapacitet men i betydligt nättare  och mer portabel förpackning. Men det är klart en större kniv kan inte ersättas i de situationer du behöver den. Vissa arbeten blir fippligare med ett litet blad helt enkelt och lika robust blir det förstås inte heller. En detalj som jag emellertid inte uppskattar på vare sig den här kniven eller storebror är det långa avståndet mellan handen och då där eggen faktiskt börjar. Jag är inte heller helt förtjust i att urtaget för pekfingret är så trångt. Och då har jag inga aplabbar till händer ändå. 

En ytterst kapabel liten kniv från Ontario

Kniven är nästan lika lätt som en Delica 4 och utmanar utan tvekan även de andra toppkandidaterna i klassen som "Griptilian"och "Skyline". RAT II har förvisso enklare stål än nämnda konkurrenter och är aningen tyngre men å andra sidan är den väsentligt mycket billigare. En annan tänkbar konkurrent med ungefär samma pris och samma stål är Esee "Zancudo" men det är en kniv som jag inte har någon erfarenhet av.

RAT II är en alldeles utmärkt liten fickkniv som jag rekommenderar för den som vill ha duglig vardagskompanjon som inte kostar skjortan. Men jag föreslår att man känner på den innan köp. 

Specifikation:

Längd utfälld: 178 mm
Vikt: 78g
Bladlängd: 76 mm
Godstjocklek: 2,3 mm
Bladstål: AUS8, Hrc 58-59
Lås: Linerlock
Handtag: Nylon 6

Producerad av: Ontario Knife Company, tillverkad i Taiwan

Mer information på Ontarios hemsida här.


/ J - letar efter det stora i det lilla

Knivrecension Meyerco "Shockwave"

- Designersamarbeten VI, Lambert

Den kniv jag tänkte presentera idag är ytterligare en kniv i den för typen lägre prisklassen* men som överraskar positivt på flera områden och ger en försmak av originalet och därmed en möjlighet att få känna på en Kirby Lambertkniv utan att sälja bilen.

Det är förstås alltid en balansgång för knivmakare att sätta sig i knät på knivindustri-tomten och låta billigare produkter ståta med sina namn. Historien är full av både lyckade och mindre lyckade exempel på det. Om knivarna är välbyggda nog med bra fit & finish och för sammanhanget väl valda material är de förstås utmärkta fönster mot en bredare publik och något positivt för upphovsmannen som både ger uppmärksamhet och i den bästa av världar mer klirr i kassan i slutändan.

Men om knivarna inte speglar sina namnkunniga förlagor tillräckligt väl eller har rätt förhållande kvalité/pris då blir slutresultatet därefter vilket faller tillbaka på designern och knappast lockar köpare att söka sig mot de högre höjderna för att investera i originalen. Sen kan väl invändas att målgrupperna för de två olika knivtyperna inte är desamma. Det var inte direkt så att jag tvekade mellan att ställa mig på Lamberts väntelista och köpa den här kniven.

Återstår att se hur bra "Shockwave" marknadsför sin upphovsman.

Kirby Lambert står bakom den här modellen från Meyerco

"Shockwave" är designad direkt för Meyerco av den kanadensiska customknivmakaren Kirby Lambert som är omtalad för att göra knivar som håller extremt hög kvalité även för att vara handgjorda diton. Därför förvånade det mig att han valde att slå sina påsar ihop med just Meyerco för sitt första samarbete.

De har som märke inte gjort sig kända för att ligga i de mer exklusiva segmenten utan gör i allmänhet, för att uttrycka det snällt, lite enklare knivar vad gäller material, konstruktion och pris med tillverkningen förlagd till Kina. Några uppstickare finns dock i modellprogrammet. Men till deras fördel skall sägas att de har kontrakt med ett flertal mycket tunga namn i knivvärlden som  Blackie Collins, Darrel Ralph, Bob Terzuola, Greg Lightfoot, Jeff Hall och Randall King m fl och de är också märket som faktiskt uppfann "assisted opening", i och med sin "Strut'n'cut" 1997. Det är dock förvånande att de kan göra så pass mycket skräp med de namnen involverade.

Meyerco "Shockwave"

"Shockwave" är inte en replika av någon specifik kniv men har ett flertal karaktäristiska drag från Lamberts mer unika knivar.

Det innebär att vi har en stor och relativt tung kniv framför oss med tämligen flödande former som går igen i både slipningen av bladet och det formade handtaget vilket ger ett tämligen unikt utseende som tydligt talar om vem avsändaren är.

Blad

Bladet är en modifierad, närmast organisk formad droppoint med en markerad falskegg på ovansidan och en uttalat s-formad egg. Drag i formspråket särskilt när det gäller hur bladet är utformat tycker jag mig känna igen från Greg Lightfoot som Lambert gått i lära hos.

8Cr13Mov-stål, den här gången med ganska djärv form

Slipningen är en tämligen aggressiv skålslipning vilket ger en relativt tunn egg givet bladgodsets tjocklek på 3,3 mm över nacken. Men eftersom slipfasen inte sträcker sig över hela bladets bredd utan ca 2/3 upp så uppstår de problem som förknippas med skålslipning vid genomgående skär. Kniven känns ibland som en kil**. Stålet är det numera nästan för kinatillverkade knivar standardiserade 8Cr13Mov vilket inte är alltför uselt men inget att hänga i granen ens så här års. Det motsvarar i runda slängar det japanska AUS8 i prestanda. Funderar på att lägga kniven i en snödriva för att se hur den klarar korrosion.

Kniven kom relativt vass. Jag har inte använt den så mycket att jag behövt slipa om den än. Återstår att se hur den svängda eggen är att tampas med. "Recurves" är vackra att se på men har rykte om sig att vara tämligen svåra att slipa och nyttan är väl något tvivelaktig även om teorin säger att de skall göra att eggen greppar vissa material bättre***. 

Handtag

Materialvalet är ovanligt påkostat för prisklassen med skållor i slipad G10 och bolster i kolfiber. Det kanske inte är den mest exklusiva kolfibern men får ändå ses som något extravagant. Det är en utmaning att blanda två material på billigare knivar eftersom det kräver tillpassning mellan delarna vilket både fördyrar produktionen och kan vara svårt att få snyggt. Det är enklare att slänga på en massiv bit av enklare G10 så är det klart. I det här fallet klarar sig Meyerco relativt bra i det hänseendet. På några bilder jag sett är det glipor framförallt på icke "presentationssidan" som varit aktuellt. Jag har nog haft tur därvidlag.

Format grepp i G10 och med bolster av kolfiber

Skarven mellan de olika materialen får godkänt

Den påtagliga vikten härrör förutom från bladet till stor del från de kraftiga liners i stål som är knivens ryggrad. De är inte urborrade eller lättade på något vis. Konstruktionen är som många andra knivar nuförtiden helt öppen i ryggen och hålls i det här fallet ihop av tre distanser förutom bladstopp och pivotskruv. De fem fästpunkterna ger en stark kniv.

Noterbart är att kniven inte är helt neutral i balansen. Vanligtvis är balanspunkten förlagd någonstans kring övergången blad/handtag eller där de styrande fingrarna befinner sig. Den här kniven har tyngdpunkten förskjuten mot handtaget på grund av vikten där. Det kan både upplevas som en smula udda men även som en fördel. Det gör att den trots vikten känns som en "snabbare" kniv i handen, inte olikt vissa arbetsknivar. Jag föredrar en förskjutning bakåt framför bladtunga knivar om det nu skall väljas mellan två onda ting.

Greppet är format efter handen vilket kan vara en fullträff eller en miss helt beroende på om det passar den egna anatomin. I det är fallet har jag tur och kniven är riktigt bekväm trots de uttalade konturerna får jag väl säga då jag normalt föredrar "enklare" handtag som själv låter en välja grepp i större utsträckning.

Bekvämare ändå blir kniven utan clip. Som det är nu är det inte helt i vägen med det sticker ut en bit från handtaget och kan kännas om man tar ett fastare tag om kniven. 

Stålkanterna var ursprungligen inte särskilt väl fasade särskilt inte på insidan av handtaget, återigen något som reflekterar prisnivån, men efter ett par omgångar med fint sandpapper är det ordnat och kniven känns nu betydligt mjukare att hålla i.

Handtaget har inget hål för fånglina men det går som nödlösning att lägga en tunnare sådan runt den bakersta distansen utan att bladspetsen skulle ta emot.

Öppning och lås

Jag har den manuella versionen utan fjäderförstärkt öppning. Fördelen med det är att man själv kan välja hur man vill fälla ut kniven, långsamt eller snabbt. Men även om den fälls ut stillsamt blir den knappast diskret med den storleken. Det är som sagt en bastant kniv. Den är för övrigt tämligen mjuk att fälla ut även om den inte briljerar.

Bra placerade tumknoppar gör kniven lätt att fälla ut

Öppningen sker med tumknoppar av "vulkantyp" d v s formen är konisk. De är välgjorda och fungerar som det är tänkt -  relativt lätta att hitta utan att fippla omkring med fingrarna och fästet är adekvat. Placeringen och  vinkeln p g a det breda bladet gör kniven lättöppnad. Men det hade varit ännu lättare att nå dem om någon form av fördjupning i bolstren hade gjorts för detta ändamål.

En grovt dimensionerad linerlock

Låset är en osedvanligt kraftig linerlock och t ex grövre dimensionerad än på "RAT 1" som annars är en kniv i motsvarande storlek. Kniven låser säkert och stabilt och det finns inget kännbart glapp i kniven, inte ens om den provoceras. Det är tämligen imponerande och något som jag tacksamt märkt är fallet allt oftare även på billigare knivar. Låset är inte för hårt att släppa men det känns att det är stabilt och kräver press för att frigöra.

Att bära

Ja det går ju inte att komma ifrån att vikten känns. Men i ett par jeans kommer det välfungerande men ganska grova clipet till sin fördel. Då känns inte kniven alltför mycket även om man är medveten om att den finns där. Den slipade ytan på handtaget och spänsten i stålet på clipet gör att det är lätt att få fram kniven.

En av nackdelarna med att ha en stor kniv i fickan är att det är svårt att nå övriga saker som man kan tänkas förvara där. I mitt fall nyckelknippan. På sommaren när det är dags för shorts brukar jag ofta ha en kniv i höger benficka men det är uteslutet med den här typen av kniv som troligen skulle dunsa runt så mycket att man skulle få blåmärken på benen. Storleken och framförallt vikten begränsar kraftigt möjligheterna att bära kniven. Den kan inte ha lös i fickan som en liten klassisk fickkniv, inte i benfickor som lättare EDC knivar och det finns inget bältesfodral som t ex en Buck 110 vars vikt den inte bara matchar utan överstiger. Då återstår höger framficka på byxorna föresatt att det inte är tunnare sommarbyxor för då var även det alternativet kört. Shockwave är således begränsad till att bära i en framficka på ett par kraftiga jeans eller arbetsbyxor eller dylikt.

Clipets funktion är bra men det sticker ut lite väl mycket

Clipet håller kniven bra men har en billig ytfinish som verkar vara målad. Men å andra sidan har den inte skavts för illa trots att jag haft kniven i något år. Men så bär jag den inte så jäkla ofta heller av ovanstående skäl. Det följer originalet väl efter det som likt Lamberts knivar inte kan flyttas från sin högersida där man bär kniven med spetsen uppåt. Konstruktionen är bra då det gör att kniven sitter lågt i fickan, ytterligare ett plus särskilt med en lite tyngre kniv eftersom det gör att den inte dinglar omkring. 

Summering

Det är en stabil kniv på gränsen till tung men det var också ett av kraven från skaparen själv. Lambert ville att kniven skulle likna hans andra knivar med kraftiga liners och blad vilket naturligtvis återspeglas i vikten. Särkilt när Shockwave är gjort i enklare material än sina påkostade förlagor som inkluderar en del titan. 

Den stora styrkan hos den här kniven är estetiken. Föresatt att man gillar kraftigare knivar och Lamberts original vill säga. För det är där Shockwave lyckas bäst. Den är utseendemässigt mycket lik hans andra knivar med bra proportioner och kombinationen kolfiber och G10 är något Lambert också använder i handtagen på sina customknivar och som går igen här.

En annan styrka är byggkvalitén som är långt över förväntan med tanke på vad jag betalade för kniven. Jag har hört att det finns de som fått måndagsexemplar med missar som glipor mellan handtagsmaterialen och repade blad eller kvardröjande rester av lim. I det avseendet är min riktigt bra och lider inte av de problemen. Bladet är välcentrerat, kniven låser stabilt och detaljerna i handtaget är bra med försänkta skruvar och godkänd passning mellan materialen.

Kvalitetskontrollen är ofta en av baksidorna med knivar tillverkade i kina. Den är inte alltid helt konsekvent för att uttrycka det milt. Det är naturligtvis inte det att de inte kan göra knivar som håller hög standard. Ett bevis på det är Spydercos "Tenasious-" och "Byrdlines" och inte minst helkinesiska modeller från SRM. Men det är tydligt att många exemplar som ett företag som Spyderco skulle klassa som sekunda och kassera eller rabattera som "factory seconds" når ut på marknaden  om de heter Meyerco.

Den stora akilleshälen som jag tidigare talat om är vikten. Men den är även rätt bred och handtaget tjockt vilket gör att den tar mycket plats i fickan. Det är mycket kniv att släpa omkring på helt enkelt.  Så den bärs inte så frekvent även om det händer. Det är ofta andra knivar i det här formatet som får mer ficktid.

Olyckligtvis konkurrerar den i samma klass som både Ontario RAT 1 men framförallt med den tämligen snarlika Utilitac II från Ontario (i alla fall de versioner som inte har tantoblad) som i allt är en bättre kniv.

Beslutet att införskaffa en Shockwave eller ej handlar nog mer om man uppskattar utseendet hos Kirby Lamberts knivar och vill ha något som påminner om dem. Söker man en tung och stabil kniv med utpräglade linjer till ett lågt pris då är den ett riktigt bra köp. Om målet är en lättburen, enkel skärmaskin som vardagssällskap i fickan finns det bättre kandidater.

Specifikation:

Längd utfälld: 214mm
Vikt: 180 g
Bladlängd: 91 mm
Godstjocklek: 3,3 mm
Bladstål: 8cr13Mov
Handtag: Skållor i G10 och bolster i Kolfiber över stålliners

Producerad av: Meyerco, tillverkad i Kina

Här en länk till tillverkarens och produktens hemsida där det dock inte finns så mycket mer teknisk information än den ovan. T ex hårdhetsgrad hade varit intressant att veta.

* I det här fallet kostar "Shockwave" runt 45-50$ i USA och går ibland hitta ännu billigare på reor och utförsäljningar. Den går att att köpa även i Sverige hos t ex Knifenordic men betingar då löjliga 784 kr plus frakt.
** Att det går att skära med kniven visas bl a i det här klippet
*** Det mest extrema bladet jag känner till därvidlag är nog Spydercos "Civilian" som har ett högst speciellt och för ett ändamål anpassat blad. 


/ J - Lägger tyngd bakom orden

Knivrecension Spyderco Paramilitary 2

- En legend har landat

Trots att det finns viss redundans vad gäller recensioner och presentationer av den här kniven följer här ytterligare en för att fylla kvoten även på svenska. Därför ger jag er dagens pjäs i flera akter: Spyderco Paramilitary 2, Blackout. 

Frågan är om det finns någon kniv som inte heter Sebenza i förnamn som är mer omtalad på knivforum och andra ställen på internet än Spydercos Paramilitary 2? Jag tror ärligt talat inte det. Med rätta anses den av många vara världens bästa fällkniv allt taget i beaktande även om sådana uttalanden naturligtvis inte är en sanning som gäller för alla. Återigen så pratar vi nu om knivar som är överkomliga för de flesta och inte om s k "midtechs" och customknivar som kostar från 300-400 dollar och uppåt.

Det finns förstås mer specialiserade knivar som är bättre inom respektive användningsområde och Paramilitary 2 (härefter "PM 2") kanske inte är lika lättburen som en Dragonfly 2, inte lika exklusiv som en Sebenza eller en bättre jaktkniv än Pro Hunter men alla egenskaper sammanvägda är den mycket svårslagen som allroundfällkniv.

Spyderco C81GBK2, Paramilitary 2

Att jag så småningom skulle införskaffa ett exemplar var därför ingen högoddsare. Jag har haft min "Military" sen många år tillbaks och varit mycket nöjd med den med några få undantag. Jag har aldrig varit helt förtjust i det överdrivet stora handtaget då jag sällan använder kniv med handskar på vilket är en del av tanken bakom den konstruktionen och den är för stor att bära någon annanstans än i skogen och på fjället i alla fall med gott samvete. Så när familjen ynglade av sig och en mindre version presenterades var det förstås intressant men det var en sak som irriterade mig. Den stora "knölen" längst bak på handtaget vilken alltid stört mig även på originalet, så mycket att jag funderat på att slipa ned det, var kvar på Paramilitary även om storleken på kniven krympt. Dessutom stack bladtangen upp så där förtretligt när kniven var hopfälld vilket jag avskyr och betraktar som en stor plump i protokollet. Så av de anledningarna blev jag aldrig riktigt sugen på första generationens Paramilitary. Därtill var den relativt dyr. 

På version två är både knölen på handtaget och bladtangsproblemet borta och ytterligare små men tydliga förbättringar har gjorts på greppet och kniven som helhet. Paramilitary var mest en nedkrympt version av Military medan PM 2 är ett exempel på lyckad utgång av vad Spyderco kallar "CQI - Constant Quality Improvement".

En tämligen frekvent recenserad kniv, här i mörk kostym bredvid storebror

I grund och botten finns det fyra varianter av den här kniven där bladet kan fås endera i svart utförande eller i satinfinish och handtaget svart eller med camouflagefärgat "digicam"-mönster. Sen har det som vanligt gjorts ett otal tillfälliga upplagor i diverse exotiska stål som S90V och CTS-varianter och förstås med handtag i olika färger samt material som kolfiber och titan. Det är ett ytterst briljant drag av Spyderco att göra på det viset eftersom det gör det mer spännande för riktiga "hardcore-samlare" och naturligtvis genererar högre försäljning i största allmänhet.

Paramilitary även i grundutförande är inte helt lätt att få tag på trots att det verkligen inte handlar om någon begränsad upplaga. Men däremot lär det förhålla sig så att fabriken i Colden Colorado för stunden helt enkelt har maximerat sin produktionskapacitet och att den i skrivande stund pågående utbyggnaden inte är klar än. En av orsakerna till utbyggnaden lär vara den här kniven.

Tillgång och efterfrågan är också förklaringen till min helsvarta variant. Det var helt enkelt den som råkade finnas tillgänglig. Svarta blad är inte min preferens annars även om jag har några stycken i samlingen. Det här är dock min första med "DLC-coating".

Blad

Formen på bladet är lätt att känna igen med sitt stora öppningshål och det speciella utseende det skapar. En klassisk Spyderco droppoint som är helt flatslipat ("FFG") med en tydlig sekundäregg och som avslutas med sylvass spets. Spetsen är något uppdragen jämfört med förlagan och det ger aningen mer buk än andra Spydercomodeller som t ex Delica/Endura-serierna, Calypso eller Dragonfly. Utseende på bladet med sitt hål och "knöl" är inte något som alla uppskattar men är Spydercos mest kända signum. Själv tycker jag att det gör bladen intressanta och skapar just en "personligt" utseende om man nu kan uttrycka det så om en kniv.

Ja, de omtalade spetsarna på Military-knivarna är aningen känsliga. De är tunna och närmast nålvassa vilket är en fördel vid nästan alla tillfällen och arbeten. Men det är klart att man kan inte hugga in dem i en trädstam och gräva ut något, då kommer kniven att gå sönder. Jag rekommenderar inte heller att den tappas utfälld på hårda underlag vilket jag för övrigt inte gör med någon kniv. Men för de som letar efter fällbara spett att släpa omkring på istället för något med egg så rekommenderar jag att leta annorstädes. 

Spydercohålet skapar en för de flesta knivfantaster välbekant profil - att älska eller hata

Bladet är märkt med den Spydercoklassiska inskriptionen Colden Colorado, U.S.A, Earth - bara så man inte misstar sig på tillverkningsplanet och därtill både Sal och Eric Glessers signaturer. På motstående sida finns den laseretsade loggan och på ricasson texten: "Spyderco och CPM S30V" vilket för oss in på bladstålet. Det är det utmärkta och av Spyderco ofta använda rosttröga S30V stålet från amerikanska Crucible i pulverstålsversion.

Det primära på en kniv är förstås bladet och hur den skär. Och i det här fallet briljerar PM 2 på de flesta områden med få undantag. Och bakom det finns flera faktorer förutom stålkvalitén som godstjockleken i bladet, flatslipningen och eggprofilen.

Den relativt breda sekundäreggen är ett smart drag då det utnyttjar S30V-stålets egenskaper och gör stålet tunnare ned mot eggen vilket kombinerat med flatslipningen gör att kniven skär bättre. Mer av stålet ligger också emot slipstenen när du slipar vilket underlättar den proceduren. Det finns de som menar att Spydercos härdning av det här stålet är mjukare än andra märkens men det är inget jag kan uttala mig om. Jag har inte slipat PM 2 än men väl storebror Military och den tar rätt lång tid att slipa eller reprofilera om man nu skulle vilja det. Stålet är hårt vilket bidrar till att eggen håller skärpan länge på bekostnad av att det tar något längre tid att slipa. Det kan tilläggas att liksom de flesta knivar från Spyderco jag äger så var fabrikseggen riktigt bra.

Tjockleken på godset i bladet (3,5mm) är väl avvägt vilket gör kniven stark utan att bli tung. Ryggen på kniven är relativt kantig vilket gör att den kan användas ihop med eldstål om så önskas även om det lär slita på ytbehandlingen.

Svart blad där stålet fått en ytbehandling med "DLC"- Diamond Like Carbon

Finishen på det här bladet är något som kallas "DLC" vilket utläses Diamond Like Carbon och inte "Coating" vilket en del fått för sig. Det är min första erfarenhet med detta material och det skall bli intressant att se hur det håller. Det skall i all enkelhet vara det bästa som finns i ytbehandlingsväg och sopa mattan med tefon och alla andra varianter. Färgen på bladet är närmast antracit och faktiskt riktigt snygg för att vara svart.

Handtag

Konstruktionen är en robust öppen konstruktion som hålls ihop i fyra punkter av pivotskruven, tuben för fånglinehålet och två förstärkningsdistanser med skruv varav den ena är bladstoppet. Kniven har urborrade "liners" i stål som är försänkta i G10-sidorna vilket ger en mycket stark men ändå lätt kniv. Därtill gör detta kniven tunn vilket är bra, känslan skiljer sig inte mycket åt från en Endura i fickan så kniven är lättburen trots det långa handtaget.

Paramilitary 2 har ett mycket bra handtag som erbjuder många greppmöjligheter

Handtaget är sedvanligt Spydercokurvigt och ergonomiskt om än inte perfekt. Det finns knivar som är bekvämare men inte många som ger samma antal greppmöjligheter med bibehållen komfort. Helt naturligt faller handen med  tummen på rampen bakom knölen på bladet och i det greppet är kniven mycket bekväm. Detsamma gäller om handen flyttas fram eller om man greppar den i "nypan" för att nyttja bladet genom att skära i sidled. Något som förbättrat greppet avsevärt i mitt tycke jämfört med första generationen PM är att "knölen" längst bak på handtaget försvunnit eller snarare tonats ned. Det ger mer utrymme för lillfingret.

  

En annan skillnad jämfört med tidigare är att tangen är jämn med handtaget i hopfällt läge vilket framförallt är bekvämare men även mer estetiskt tilltalande.

En detalj som syftar till att ge fler greppvarianter är det främre urtag ("choil") som finns mellan blad och handtag. Det är en 50/50 variant där halva utrymmet för pekfingret formas av bladet och den andra halvan av handtaget. Det gör det möjligt att krypa närmare bladet i greppet för ökad precision när så behövs. Men det hade kanske inte varit nödvändigt om kniven varit i avsaknad av ricasso och "choilen" från början? Men det är en smaksak och vad det gör utöver att ge fler greppalternativ är att du får en extra säkerhetsdetalj som hindrar att bladet slår igen över fingrarna av misstag.

Materialet i greppet är som så ofta G10 och har precis rätt yta och strävhet i mitt tycke. Inte så grovt att det river upp fickor och hud men ger bra fäste om händerna är kalla och blöta. Alla kanter och hörn är avfasade vilket gör att kniven känns "mjuk". Som de flesta andra moderna fällknivar kan PM 2 demonteras i sin helhet. Även om jag inte förstår vitsen med att göra det så ofta som somliga youtubare verkar föredra. Det tycks råda en uppfattning om att en kniv inte kan rengöras om den inte plockas isär i sina beståndsdelar. Det är väl om kniven används till jakt jag kan tänka mig att det är aktuellt och då finns det bättre alternativ som en fastbladare till exempel.  

Äntligen slipper man utstickande bladtang. Även detaljer som fånglinehål, placering av clips och handtagets längd har finslipats sen version ett

Sen vill jag utbryta i ett högt Halleluja angående en detalj - om man nu ska ha "jimpings" på knivar så är det så här de skall utformas! De gör att kniven känns som gjuten i handen utan att för den delen äta upp skinnet så fort man använder kniven. Särskilt de på baksidan av tumrampen känns välgjorda. Annars vill jag som vanligt passa på att säga att jag avskyr dylika påfund generellt men här fungerar de faktiskt utmärkt.

Hål för fånglina stort nog att stoppa in en arm i

Hålet för fånglinan består av en ståltub och är väsentligt grövre än de på föregångarna Military och Paramilitary. Diametern är så stor att jag tror allt inklusive en mindre bogsertross passar där eller åtminstone den 550 fallskärmslina** som är mest populär för dylika ändamål. Utmärkt för den som gillar att inte tappa sin kniv till havs till exempel.

Öppning och lås

Kniven öppnar nu mycket lätt och smidigt efter en kortare innötningsperiod. Den var aldrig seg men det fanns visst motstånd i den när jag fick den. Pivotskruven kan justeras men jag kände inget behov av det. Bladet löper annars på bussningar i brons vilket bidrar till den mjuka öppningsrörelsen. PM 2 kan för övrigt öppnas på ett flertal olika vis. Den kan flippas ut likt Benchmades Axislock om man håller in låset, den kan "Spydiedroppas", snärtas ut via tumhålet eller helt enkelt fällas ut lugnt och stilla om man inte vill skrämma någon - alla alternativ är möjliga. Öppningen sker förstås via ett tumhål, det är ju trots allt en Spyderco, och i det här fallet är det ett extra stort sådant (14 mm) vilket är ett arv från storebror Military. Det gör det enklare att komma åt både i mörker, kyla, under stress och med handskar på.

Spydercos signum - öppningshålet, här i 14mm utförande

Låset är ett tämligen ovanligt sådant - ett s k "Compressionlock" vilket är ett Spydercopatent. Det är starkare än motsvarande linerlock för dem som är intresserade av det och utseendemässigt ser det ut som en inverterad linerlock där låsarmen råkat hamna på ovansidan av handtaget istället för på undersidan. Konstruktionen är något av ett mellanting mellan "Linerlock" och "Axislock". Den består av ett fjädrande stålblad som en linerlock men det kläms mellan bladbasen och stoppinnen som ett axislock. Fördelarna är ett lås som är lätt att komma åt, klarar slitage bra och är mycket starkt. Det är också en mycket lätt konstruktion jämfört med andra starka lås som t ex Cold Steels Tri-Ad lock.

Compressionlock - ett av mina favoritlås

En fördel till med att det återfinns på ovansidan är att det är omöjligt att få fingrarna emellan handtag och egg när man stänger kniven vilket kan vara fallet annars. Utmärkande är annars att det lätt att komma åt och det gör bladet väldigt smidig att fälla in.

En liten nackdel är att det faktiskt gör lite ont efter ett tag att fippla med låset eftersom det är rejäl spänst i fjädern. Resultat: öm pekfingertopp. En linerlock släpps vanligen med tummen som är betydligt starkare. Sen krävs lite tillvänjning då det är möjligt att låset nyper lite i den köttiga delen av handen om man inte håller kniven på rätt sätt när den öppnas. Det är dock en vanesak.  

Paramilitary 2 låser för övrigt bra och har ingen glapp eller spel i utfällt läge. Och vad bättre är att det inte heller finns något flex mellan blad och handtag eller i kniven som helhet vilket kan vara fallet med vissa fällknivar även om låset i sig är bra. 

Att bära 

Spydercos kända skedformade "timglasclip" kanske inte det mest estetiska men funktionen är utmärkt vilket kanske är naturligt då det trots allt var Spyderco som uppfann clipet från början.

I det här fallet innebär det att spänsten är lagom för att göra kniven lätt att hala fram samtidigt som den håller kniven i ett fast grepp så den inte tappas. Finishen är svart liksom blad och skruvar på den här kniven men inte med DLC som bladet utan med en yta som verkar anodiserad.

Ett vid det här laget välkänt clip

Med tanke på att det här faktiskt är en rätt stor kniv är den förvånansvärt enkel att bära. Den är lätt, tunn och inte extremt bred för att vara en Spyderco bör väl tilläggas.

I all enkelhet är kniven en fröjd att bära. Den märks knappt vilket är ett bra betyg.

Sammanfattningsvis

Det här är en kniv som skulle kunna presenteras under "Den perfekta fickkniven"-serien men det enda som talar emot det är att den ibland upplevs som aningen för stor för det även om det tänkta användningsområdet är "EDC". 

Men det här är verkligen en utmärkt fällkniv. Stort blad nog för att klara i princip allt och litet nog för att vara smidig att skära med och lätt att bära . En tunn spets och en bra buk ger goda allroundegenskaper. Kniven är vass och skär bra. Ett bra stål med god härdning garanterar att eggen håller. Ytterligare en riktigt stor fördel är att kniven är mycket lätt i relation till sin storlek och att den goda balansen gör att den känns mindre än vad den är.

Inget fel på ursprungsmärkningen här inte

Utseendemässigt kan det konstateras att PM 2 inte är vare sig ett skönhet eller ett odjur. Den är inte elegant men inte heller helt överdimensionerad som många andra knivar nu för tiden. Den är däremot en rasande effektiv skärmaskin och det är där den briljerar.

Summeringen kan göras kort - köp kniven, den är bra! Om du bara skall ha en Spyderco är det här klart en av kandidaterna som bör övervägas.

Specifikation:

Längd utfälld: 210 mm
Vikt: 106 g
Bladlängd: 87 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: CPM S30V
Lås: Compressionlock
Handtag: G10

Producerad av: Spyderco, tillverkad i USA

Mer information från Spyderco hittar du här!


/ J - paranöt

* Återfinns på andra Spydercomodeller som t ex "Salsa", "Yojimbo" och "Lil Tempest"
** "US550" står för hur många pounds hållfasthet som linan klarar. 

Knivrecension Kershaw "Skyline"

- Den perfekta fickkniven, del 10 

Trots allt verkar det som om det finns ett knivliv efter recensionen av "Sage 1". Det finns fler bra knivar att kika på så låt oss fortsätta den här serien och den här gången i en något lägre prisklass.

Med tanke på den stora volym redan existerande recensioner som i en eller annan form behandlar Kershaw Skyline så kanske det inledningsvis krävs ett förtydligande. De här små presentationerna jag gör av diverse knivar skall mer ses som introduktioner på vårt eminenta språk än som något annat då samtliga knivar jag hittills skrivit om är mer än väl representerade på forum och Youtube i olika former. Mina synpunkter kanske därför inte tillför så mycket nytt i ämnet för de flesta men det är heller inte själva syftet. Efter den lilla friskrivningen övergår vi nu till själva kniven.

Kampen om vilken kniv som är mest recenserad på internet för stunden är nog rätt hård men klart är att tillsammans med Spyderco "Tenacious" så ligger nog Kershaws "Skyline" nära toppen av den listan.

Kershaw Skyline

"Skyline" är liksom ett par av sina främsta konkurrenter inom EDC-segmentet* en ren "in-house"-produktion och i det här fallet signerad Tommie Lucas på Kershaw. Utseendet är bedrägligt enkelt och i det ligger en del av storheten med den här kniven anser jag. "Form follows function" kanske är ett slitet begrepp men är applicerbart i det här fallet.

Det som utmärker kniven i relation till många andra Kershawmodeller är att det handlar om en "flipperkniv" som inte är en AO (assisted opening) vilket möjliggör såväl långsam kontrollerad öppning av kniven som snabböppning. Det tillsammans med ett fokus på lätt vikt vad det som låg bakom grunddesignen på den här kniven.**

Därtill var målet att göra en budgetkniv utifrån de förutsättningarna och frågan är inte om Kershaw lyckades, för svaret är givet vid det här laget, utan hur väl.

Blad

Målet att göra en lätt och praktisk vardagskniv avspeglas i valet av bladform. En klassisk enkel droppoint med en skålslipining (hollowgrind) vilket tillika är ett billigt alternativ. I någon recension har jag sett att den kallades för "spearpoint" men det håller jag inte med om då den yttre formen endast delvis påminner om den bladtypen och slipningen gör det inte. Falskeggen (swedge) är  för liten för det bland annat. Bladformen ger en adekvat buk och lång egg att skära med utan att ge avkall på spetsen som är tämligen tunn även om den inte är lika nålvass som på kusin "Leek".

Ett droppointblad i Sandvik 14C28N

Något som utmärker Skyline är att Kershaw lyckats stoppa in förvånansvärt mycket blad i handtaget både med tanke på vikt och längd kniven. Bladet är nästan åtta centimeter långt.

Bladstålet är 14C28N. Det är ett relativt nytt specialstål för knivar som är resultatet av ett samarbete mellan Kershaw och svenska Sandvik.

Det skall bli intressant att se hur det uppträder på sikt då det tydligen är tämligen likt 13C26 i komposition*** men ska vara betydligt mer rosttrögt och ha bättre skärpevaraktighet. 13C26 var ursprungligen ett stål utvecklat för bl a rakblad och medicinsk utrustning och med det i åtanke är det kanske inte så konstigt att det går att få vasst. Men nackdelen är att det är känsligt mot rost och inte håller skärpan särskilt väl. Uthållighet är kanske inte det som en skalpell kräver.

I det här fallet är jag därför glad att jag väntade med att införskaffa den här kniven och inte hängde på låset då den släpptes eftersom tidigare versioner hade det enklare 13C26 stålet.

Förhållandet mellan handtag och bladlängd är utmärkt på den här kniven, nästan 8 cm blad är inklämt i skaftet

Finishen på bladet är en blästrad variant som ger en gråton som ser tämligen sober ut men kanske inte tillhör de mer exklusiva. Just blästring brukar vara ett billigt sätt att få en yta på ett blad. Personligen har jag tröttnat på den behandlingen och hade hellre sett en sympatisk satin.

Det har förekommit klagomål på att sekundäreggen inte alltid varit den bästa på en del knivar som lämnat fabriken. I det avseendet har jag kanske haft tur för eggen på det här exemplaret är utmärkt - jämn och symmetrisk och den var riktigt vass från redan från början. Den rakar hår med lätthet utan tryck mot huden.

Handtag

De flesta knivar i de lägre prisklasserna använder sig av någon variant av plastmaterial - nylon, Zytel eller FRN i handtaget, åtminstone de som inte är tillverkade i Kina. Men på den här kniven är skållorna i G10 och därtill bra sådan. Lagom greppiga utan att för den skull äta upp fickorna helt något som jag annars avskyr. Är skållorna för sträva så åker sandpappret fram. Jag kan för min vildaste fantasi inte förstå varför det råder sådan besatthet kring extremt grepp. Det kan i vissa recensioner framstå som att alla som skriver dem befinner sig till havs med händerna fulla med fiskslem och saltvatten och försöker precionsoperara bort ett tagg ur fingret i full storm och därför behöver knivar som sitter klistrade i händerna även om man inte håller i dem.

Skyline har ett i mitt tycke mycket bekvämt grepp

Min filosofi därvidlag är enklare - ett bra utformat handtag behöver inte den redundansen i grepphänseende. Och på den fronten lyckas Skyline utmärkt. Urgröpningen för pekfingret (choil) i kombination med det parerskydd som bildas av flippern ger tillsammans med den avsmalnande formen på bakre delen av handtaget ett riktigt bra grepp. Den konstruktionen räcker mer än väl för att ge det fäste som krävs av en lättare brukskniv. Minns att det inte är röjyxa eller machete vi talar om. Jag är därför glad att de gett f-n i att förse hela kniven med "jimpings", detta av mig så hatade uttryck som b l a hårdlanserats av den kända youtuberecensenten "Nut'n'Fancy" som propagerar för den vederstyggelsen i princip varje inlägg han gör.

Ett av handtagets främsta förtjänster - ett rejält utrymme för pekfingret att vila i

Kniven är konstruerad kring en ensam "liner"

Med andra ord är jag riktigt förtjust i handtaget som ger bra grepp i de handpositioner jag använder mest. Dock kastar jag in en liten brasklapp, jag har inte överdrivet stora händer och jag kan tänka mig att de som har mer substantiella labbar kan få bekymmer.

Något som sticker ut extra på den här kniven är att den bara har en "liner" vilket är en starkt bidragande orsak till den mycket låga vikten. Den och clipet är för övrigt tillverkad i samma material som bladet dvs 14C28N.

Öppning och lås

Kniven kan öppnas med såväl tumknoppar som en flipperkonstruktion men tumöppningen är egentligen mest ett bladstopp och är därför inte helt lättåtkomlig. Flippern på den här kniven är speciell då den kräver en mycket noggrann positionering av fingret. Trycker man inte exakt på toppen så fälls inte bladet ut hela vägen utan att man förstärker rörelsen med en handledsknyck. Det betyder att mekanismen har en kort inlärningsperiod men därefter fungerar den utmärkt. Det för det goda med sig att det är mycket svårt att fälla ut kniven i fickan av misstag. Vilket för övrigt förstärks av en utmärkt avvägd "detent".

Flippern kräver en mycket exakt placering av fingret för att fungera som det är tänkt

Att fälla ut kniven går mjukt och det tack vare glidlager i brons istället för nylon som annars är vanligare i den här prisklassen. Nu skall man inte stirra sig blind på materialen i glidlager då det finns bra sådana i nylon även på dyrare knivar.

Låset är ett en väl fungerande linerlock vilken är adekvat dimensionerad för den här typen av kniv. Någon kan invända att handtaget som är tunt och bara har en liner kan kännas något klent. För dem rekommenderar jag en annan mer stadigt byggd kniv helt enkelt.

Riktigt bra lås, stabilt och även lätt att släppa

Positivt lås vid varje öppning och att det är lätt att släppa är andra bra egenskaper som jag fäster stor vikt vid. För mig är det nästan lika viktigt att det går snabbt att stoppa undan kniven som att ta fram den och detta får gärna ske enkelt med en hand även det. När jag nu har skurit det jag ämnade, inte sällan trasor till cykelmekande, vill jag inte bli stående med en kniv i handen.

Att bära

Clipet är rejält och dessvärre iögonfallande vilket inte är ett plus i mina ögon. Det positiva är att funktionen är utmärkt och i topp bland clips i det avseendet. Det negativa är att det syns på långt håll. Att det är stort och rejält är kanske inte så konstigt då det ursprunglingen härrör från ett samarbete mellan Strider och en annan del av KAI nämligen ZT (Zero Tolerance) och sedan efterhand överförts till Kershawknivar.

Ett clip med brokig historia

Och för att kniven inte skall synas mer än nödvändigt är det faktiskt en av de få knivar jag föredrar att bära med spetsen nedåt eftersom mindre av handtaget sticker upp i det fallet. Orsaken till att clipet sitter så pass högt som det gör i läge med spetsen uppåt är enligt Lucas själv att han fick jobba med vad de hade tillgängligt på Kershaw när kniven designades och han säger även att han valt att utforma det annorlunda idag om han gjort det idag.

En nackdel med konstruktionen på kniven är att den diskriminerar vänsterhänta. Det går inte att byta sida på clipet, endast position på höger sida.

Väl i fickan är kniven en fröjd att bära. Den extremt lätta vikten för en kniv med blad på runt åtta centimeter bidrar tillsammans med en väldigt slank profil till det. Den tar mycket mindre plats i fickan en t ex en Spyderco Tenacious eller någon annan bredare kniv. Sammantaget ger det en kniv som lätt glöms bort till dess det är aktuellt att använda den.

Sammanfattningsvis

Om du gillar bra bruksknivar som är lätta och smidiga och närmast försvinner i fickan så köp "Skyline" är min rekommendation. Köp den inte om du är ute efter en robust kniv som skall klara att skära mycket i trä och bräckas med. Därtill är den för smäckert konstruerad.

För prisnivån är byggkvalitén riktigt bra och det har inte snålats på materialen i vare sig blad, handtag eller lager vilket gör att du får mycket för dina investerade slantar.

Kershaw Skyline, ytterligare ett exempel på en utmärkt fickkniv

En av de få invändningarna jag kan ha är att den känns lite "tråkig". Den har inte den personlighet som till exempel "Griptilian" ståtar med och inte den ärorika historia som "Delica" bär med sig.

När jag tänker närmare på saken funderar jag på om jag inte senare skall låta de tre gå en holmgång mot varandra då de alla är toppkandidater i klassen.

Specifikation:

Längd utfälld: 187 mm
Vikt: 70 g
Bladlängd: 79 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: Sandvik 14C28N
Lås: Linerlock
Handtag: G10

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA

Mer info på Kerhaws hemsida här.


/ J - fortsätter jakten på den vassaste kniven i lådan

* Jag tänker då exempelvis på den av Sal Glesser designade Spyderco "Delica" och Benchmadeanslutna Mel Pardues "Griptilian".
** Något som herr Lucas talar om här
*** För den som önskar fördjupa sig kan man göra det här.