Knivrecension Kershaw 1670BLKW "Blur"

- Den perfekta fickkniven del 14 

Kershaw Blur är vid det här laget en gammal rackare bland fällknivsmodeller och har av någon underlig anledning lyckats undgå min radar. Jag har förstås läst om den men inte fastnat förrän nu trots att den funnits på marknaden i över 15 år!

Det är för övrigt den största kniv som presenterats i serien "DPF" tillsammans med Spyderco Tenacious. De är nästan identiska i mått och vikt. Den hamnar därmed i storlekssegmentet mellan exempelvis RAT 1 och 2 för att jämföra med några andra kända fällknivar på marknaden. Det är dock ett av de formaten jag gillar mest att bära även om jag då ofta kompletterar med en riktigt liten kniv.

Storleken gör kniven ytterst mångsidig utan att vara för skrymmande. Ibland är det bra med något längre egg helt enkelt. Jag gillar även att bära större fällknivar än så ibland  men har svårt att motivera dem som "fickknivar" även om det händer att de hittar ned i fickorna trots det.

Kershaw Blur

Inköpet får ses som en fortsättning på mitt grönsaksinnehav signerat Kershaw och Ken Onion där det tidigare ingår en Chive och två Leek. Han har en tendens att dela folk i två läger när det gäller knivarna han formger. De har ofta flödande mjuka, organiska linjer vilket även går igen i bladen som inte sällan är försedda med mer eller mindre kraftiga s-kurvade eggar (recurves), tunna spetsar och är skålslipade för det mesta. Det utseendet och formen faller inte alla i smaken och jag själv är aningen kluven. Recurves ger bra bett i skäret men är notoriskt svåra att slipa bland annat.

I sammanhanget är Blur nästan aningen blek och sticker inte ut så mycket som några av hans andra knivar som t ex den tämligen extrema Kershaw "Speedbump" för att ge något exempel.  

Ken Onion har ritat många knivar åt Kershaw under åren men återfinns numera hos CRKT där han bl a står bakom modeller som "Ripple I och II", "Foresight", "Shenanigan" och "Swindle" och vad som kan betraktas som "Leek II" i och med den sista generationen av Eros där helstålsvarianten är mycket lik sin förlaga. Alla bär de hans distinkta formspråk som han förblivit trogen under åren.

Just Blur är en modell jag varit nyfiken på länge. Kniven är rejält byggd med ett tilltalande enkelt handtag utan alltför många detaljer som stör helhetsintrycket och ett ytterst funktionellt blad.

 Blackwashfinishen gör att repor inte syns lika väl som på polerade blad

Sen är svart är det nya svarta kan konstateras. Och för att inte vara helt otrendig bestämde jag mig för den nya bladfinishen "Blackwash" som har blivit så populär på senare tid. Det kändes djärvt.

Annars finns kniven som vanligt nuförtiden i en uppsjö versioner som dessutom kommer och går i produktionen. Kershaw är smarta därvidlag och ger ut knivarna i små serier med olika stål*, bladtyper, färger, inlägg etc. Det bidrar förstås till att samlarintresset ökar trots att det inte är någon exklusiv kniv det handlar om. Sen verkar det som om den nya modellen Camber på sikt kommer ersätta Blur. Kniven är snarlik i utseende och konstruktion även om den är något mindre. Stålet är dock finare S30V och istället för med tumpinnar öppnas den kniven enbart med flipper. Av det skälet föredrar jag utan tvekan Blur. 

Blad

Kniven är försedd med ett stadigt 8,6 cm långt klassiskt droppointblad med en svag s-kurvad egg som bidrar ytterligare till den rejäla buken. Ryggen sluttar svagt ned mot spetsen och har en tunn falskegg. Det gör också att spetsen är riktigt bra eftersom bladgodset tunnas ut rejält framåt bladet. Den är nästan i klass med den som återfinns hos Spyderco Military. Personligen fäster jag stor vikt vid en vass spets eftersom jag ofta använder den i olika sammanhang.

Bladet är en droppoint med svag recurve typisk för Ken Onion.

Bladet är kraftigare byggt för hårdare tag än många andra Oniondesigner utan att bladgodset för den skull överdrivits. Tjockleken är 3 millimeter. Slipningen är en tämligen bred skålslipning med stor radie. Det gör att bladgodset är ganska tunt bakom eggen vilket gör att primäreggen inte behöver vara särskilt bred. Det ger en kniv som skär ytterst bra.

Med tanke på tidigare blandade erfarenheter av fabrikseggar blev jag positivt överraskad över att Kershaw lyckats förse kniven med en jämnt och väl slipad egg som dessutom var riktigt vass. Kniven rakade hår med lätthet vid ankomst. Utformningen på slipfasen med mycket liten ricasso, rak början på sekundärslipningen vid hälen och tumpinnar som sitter nära handtaget gör att större delen av längden på bladet utnyttjas och det går att skära nära handtaget.

Stålet är inte okänt för oss Svenskar då det är ett Sandvikstål. Och just 14C28N som är aktuellt har faktiskt utvecklats ihop med Kershaw för att göra en "superversion" eller åtminstone ett mindre rostbenäget stål av deras 13C26. 

Eggen är endast en svag s-kurvad sådan och därmed dras den inte med de problem som annars associeras med sådana slipningar som att de är svårslipade. I det här fallet bidrar det snarare till bättre bett då det ger mer fäste under draget och ytterligare djup i buken.

Finishen är tumlad och bladet är täckt med svartoxiderad "Blackwash" yta.

Handtag

Handtaget är gjort av 6061-T6 aluminium som monterats på inbyggda liners i en öppen konstruktion med tre distanser. Materialet kallas ibland för flygplansaluminium när det omnämns i sammanhang som rör t ex cyklar och knivar. Det är en mycket hållbar aluminiumlegering och har här försetts med inlägg av något som Kershaw kallar "Trac-Tec" för ökat fäste. Materialet ser ut som sandpapper/skateboardtape men känns som gummi och ger ett utmärkt grepp.

Ett av de bättre fällknivshandtagen för min hand som jag stött på

Inläggen av "Trac-Tec" ger riktigt bra fäste och en varm känsla

Fördelen med aluminium i knivhandtag är att det är ett starkt material som är lättare än t ex stål men billigare än titan. Nackdelarna är att det som andra metallytor normalt repas lättare än olika FRN-material, Micarta och G-10 även om hårdanodisering av ytan delvis löser det problemet. Sen blir alla metallhandtag kalla på vintern. I det här fallet överraskar kniven återigen eftersom inläggen gör att kniven inte alls känns kall på det viset metallhandtag brukar.  

Handtaget är rejält vilket gör att det är lättare att hålla hårt i när man tar i utan att det uppstår skav eller blåsor. Den mjuka utformningen är återhållsam och ger därför utrymme för alla tänkbara grepp och det är lätt att byta mellan dem vid arbete. Det går att ta i med ett rejält "hammargrepp", smyga upp på bladet i ett grepp med nypan eller vända på kniven för att göra långa nedåtgående snitt. Allt känns lika bekvämt.

Jag har sett amerikanska recensenter efterlysa såväl räfflor på tumrampen som djupare urtag för pefingret för ökat grepp. Jag finner sådana tilltag totalt onödiga och är mycket nöjd med att Kershaw lät bli. Tvärtom gör den enkla raka formen det lättare att hitta grepp oavsett handstorlek och personliga preferenser. Avsaknaden av djupa fingerurtag gör det även lättare att ändra grepp vid olika arbetsmoment som sagt**.

En mjukt rundad rygg i ett öppet utförande

Enligt mitt förmenande är det här ett av de bästa greppen på en fällkniv jag prövat. Alla kanter är mjukt rundande inklusive insidorna på aluminiumskollorna. Det finns inga vassa hörn någonstans och storleken är sådan att den fyller handen utan att man behöver ta i krampaktigt samtidigt som den är slank nog för att inte ockupera för mycket plats i fickan. 

Kniven för försedd med hål för fånglina även om det är tämligen diminutivt. 550-fallskärmslina går inte in men ett tunnare snöre eller lädersnodd går utmärkt.

Som brukligt är med moderna fällknivar är konstruktionen skruvad, demonterbar samt har justerbar pivotskruv. 

Öppning och lås

Kniven öppnas med tumknoppar som har en tämligen ovanlig utformning. De är kraftigt fasade vilket gör att de mer fungerar som tryckknappar. Utseendet är ovant även om det återfinns på några andra knivar. Funktionen är bra och de är tack vare formen lätta att komma åt trots att de är placerade mycket nära handtaget. Fördelen med det är att de inte hamnar så långt ut på bladet när kniven är utfälld.

Toppen på tumpinnarna är kraftigt vinklade vilket ger utmärkt fäste

Blur har ingen flipper som annars är vanligt på Kershawknivar. Och faktiskt föredrar jag om den detaljen skippas. Jag gillar inte när det sticker ut saker från handtaget i hopfällt läge. Det är vare sig estetiskt tilltalande eller praktiskt. Sen utgör de ofta någon form av fingerskydd när kniven är utfälld och jag tycker mest de är i vägen. Undantag finns förstås och några dylika knivar har jag i min ägo även om de inte dominerar.

Men det är trendigt nuförtiden. Nästan alla knivar från framförallt USA är kraftigt överdimensionerade med riktigt tjocka blad, flippers, framelocks - gärna i titan och helst försedda med någon form av lager. Allt för att kniven skall bli så bra att leka med som möjligt. Knivens ursprungsfunktion får stå tillbaks för att de skall se "coola" ut.  Om det kan man tycka mycket och det gör jag. Men det får bli ämnet för någon annan text.

Bladet på Blur är assisterat med "Speedsafe" som på många Kershaws. Det kan man gilla eller inte men faktum är att Kershaws variant på fjäderbelastad öppningsmekanism är en av de bättre. Blur tillhör tillsammans med "Blackout" och "Whirlwind" de första knivarna som förseddes med den funktionen.  Ibland ser man på nätet att folk har problem med att fjädrar går av eller slutar fungera. Då undrar jag hur tusan de bär sig åt. Jag tror att jag äger i stort sett alla fjäderdrivna knivkonstruktioner som finns och ingen har någonsin gått av oavsett om det rör sig om bladfjädrar, spiralfjädrar, torsionsstavar eller andra lösningar.

Kraften är lagom dimensionerad i det här fallet vilket betyder att bladet är snabbt nog och att det alltid låser i utfällt läge men långsamt nog för att inte braka in i stopp-pinnen alltför hårt även om kniven har blivit kvickare efter en inkörningsperiod.

Kniven låser med en väl utförd linerlock som dock fått kritik från stund till annan

Låset är ett klassiskt linerlock som fungerar utmärkt. Det är inte särskilt kraftigt, vilket det inte heller behöver vara om det är rätt konstruerat och det låser med hela låsarmens kontaktyta vilket känns tryggt. Det finns även utrymme för mekanismen att slitas även om min erfarenhet säger mig att det inte är ett problem med stål mot stål som är aktuellt i det här fallet. Jag uppskattar att låset inte är alltför starkt då det gör det föredömligt lätt att släppa och därmed enklare att stoppa undan kniven efter användning.

Fjäderbelastningen gör också att kniven får ett naturligt "halvvägsstopp" som på en del klassiska fällknivsmönster vilket skyddar fingrarna när kniven fälls ihop.

Jag har hört att det funnits problem med att låset släpper på vissa Kershawmodeller, bland annat den här om s k "spinewhack" utförs. Det problemet har jag inte noterat även om jag bara slagit kniven lätt mot handen. Varför i hela fridens namn man ska vända upp och ned på kniven och drämma baksidan på en fällkniv i en bänk om och om igen för att se om den kollapsar förstår jag inte. 

Att bära

Clipet är ett diskret klassiskt Kershawclip som fungerar utan att briljera. Det är för övrigt exakt samma modell som det som sitter på "Leek" vilket gör att det ser mindre ut på det här handtaget. För att underlätta funktionen har Kershaw undvikit sträva ytor i kontaktytan mellan clip och handtag. Det finns inga "Trac-Tek" inlägg just där. Det är funktionell detalj som Cold Steel borde lära sig av. Det gör att det går utmärkt att stoppa Blur i fickan utan att handtaget behöver modifieras alls.

Clipet återfinns på ett par Kershawmodeller från den här tiden bland andra Leek

För mig är det viktigt att knivar är lättburna. Det är en av anledningarna till att jag faktiskt ofta gillar metallhandtag trots att de för övrigt dras med en del nackdelar. Ett exempel på detta är den nyligen recenserade Cold Steel Code 4 som trots sin storlek är ytterst lättburen. I det här fallet undrade jag hur friktionen i inläggen skulle fungera när kniven befann sig i fickan. Att de skulle fungera i handen förväntade jag mig nästan. Och fickvänligheten var över förväntan visade det sig. Det går lätt att stoppa ned handen för att gräva efter nycklarna även med en Blur där. Och det är inga problem att vare sig få tag i kniven eller stoppa undan den.

Sammanfattningsvis

Det är intressant med balans, i livet såväl som med knivar. Den här kniven känns tack vare utmärkt viktfördelning ännu lättare än vad den är. Sen kan väl tilläggas att 110 g för den här storleken på kniv är riktigt bra. Normalt brukar jag annars lägga gränsen för en bra fickkniv runt hektot men det är ingen absolut gräns och flertalet undantag finns. Det här är ett av dem. För det lilla vikttillägget över gränsen får man nämligen en större och kraftigare kniv som inte skäms för sig även på vandringar i skog och mark. En alldeles utmärkt allroundkniv med andra ord.

Något som utmärker kniven är ett av de bästa handtagen jag överhuvudtaget sett på en fällkniv. Utmärkt grepp och mjukt och bekvämt att hålla i oavsett handposition. Lätt men ändå starkt och väl dimensionerat. Riktigt bra helt enkelt.

Kershaw Blur - gammal knivmodell, men ny personlig favorit

Lägg därtill ett väl utformat blad i godkänt stål och du har en utmärkt kniv.

Köper du en Kershaw Blur får du dessutom en riktigt välbyggd fällkniv med god passform. Bladet är perfekt centrerat, eggen är vass direkt från fabrik, kniven har inga repor efter verktyg eller andra missar och låset fungerar oklanderligt.

Det finns grund till att det här blivit en av Kershaws bäst säljande modeller och förblivit så under många år. Blur har snabbt blivit en av mina favoritknivar också och jag rekommenderar den varmt. 

Specifikation:

Längd utfälld: 200 mm
Vikt: 110 g
Bladlängd: 86 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N, Blackwash
Handtag: 6061-T6 aluminium, Trac-Tec
Lås: Linerlock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA.

Mer information på tillverkarens hemsida här.


/ J - ser suddigt

* Några ståltyper som jag sett är: enkla 440C och t o m usla 420HC, bättre 13C26 och 154CM, och superstål som S30V och komposit med 14C28N och ZDP-189. Sen finns Blur förstås som tanto och med "räddningsblad" utan spets samt med eller utan sågtänder.

** Jämför t ex med CRKTs Oniondesignade "Foresight" som är helt formad efter handen. Då är det bäst att man har standardhänder.

Knivrecension Meyerco "Shockwave"

- Designersamarbeten VI, Lambert

Den kniv jag tänkte presentera idag är ytterligare en kniv i den för typen lägre prisklassen* men som överraskar positivt på flera områden och ger en försmak av originalet och därmed en möjlighet att få känna på en Kirby Lambertkniv utan att sälja bilen.

Det är förstås alltid en balansgång för knivmakare att sätta sig i knät på knivindustri-tomten och låta billigare produkter ståta med sina namn. Historien är full av både lyckade och mindre lyckade exempel på det. Om knivarna är välbyggda nog med bra fit & finish och för sammanhanget väl valda material är de förstås utmärkta fönster mot en bredare publik och något positivt för upphovsmannen som både ger uppmärksamhet och i den bästa av världar mer klirr i kassan i slutändan.

Men om knivarna inte speglar sina namnkunniga förlagor tillräckligt väl eller har rätt förhållande kvalité/pris då blir slutresultatet därefter vilket faller tillbaka på designern och knappast lockar köpare att söka sig mot de högre höjderna för att investera i originalen. Sen kan väl invändas att målgrupperna för de två olika knivtyperna inte är desamma. Det var inte direkt så att jag tvekade mellan att ställa mig på Lamberts väntelista och köpa den här kniven.

Återstår att se hur bra "Shockwave" marknadsför sin upphovsman.

Kirby Lambert står bakom den här modellen från Meyerco

"Shockwave" är designad direkt för Meyerco av den kanadensiska customknivmakaren Kirby Lambert som är omtalad för att göra knivar som håller extremt hög kvalité även för att vara handgjorda diton. Därför förvånade det mig att han valde att slå sina påsar ihop med just Meyerco för sitt första samarbete.

De har som märke inte gjort sig kända för att ligga i de mer exklusiva segmenten utan gör i allmänhet, för att uttrycka det snällt, lite enklare knivar vad gäller material, konstruktion och pris med tillverkningen förlagd till Kina. Några uppstickare finns dock i modellprogrammet. Men till deras fördel skall sägas att de har kontrakt med ett flertal mycket tunga namn i knivvärlden som  Blackie Collins, Darrel Ralph, Bob Terzuola, Greg Lightfoot, Jeff Hall och Randall King m fl och de är också märket som faktiskt uppfann "assisted opening", i och med sin "Strut'n'cut" 1997. Det är dock förvånande att de kan göra så pass mycket skräp med de namnen involverade.

Meyerco "Shockwave"

"Shockwave" är inte en replika av någon specifik kniv men har ett flertal karaktäristiska drag från Lamberts mer unika knivar.

Det innebär att vi har en stor och relativt tung kniv framför oss med tämligen flödande former som går igen i både slipningen av bladet och det formade handtaget vilket ger ett tämligen unikt utseende som tydligt talar om vem avsändaren är.

Blad

Bladet är en modifierad, närmast organisk formad droppoint med en markerad falskegg på ovansidan och en uttalat s-formad egg. Drag i formspråket särskilt när det gäller hur bladet är utformat tycker jag mig känna igen från Greg Lightfoot som Lambert gått i lära hos.

8Cr13Mov-stål, den här gången med ganska djärv form

Slipningen är en tämligen aggressiv skålslipning vilket ger en relativt tunn egg givet bladgodsets tjocklek på 3,3 mm över nacken. Men eftersom slipfasen inte sträcker sig över hela bladets bredd utan ca 2/3 upp så uppstår de problem som förknippas med skålslipning vid genomgående skär. Kniven känns ibland som en kil**. Stålet är det numera nästan för kinatillverkade knivar standardiserade 8Cr13Mov vilket inte är alltför uselt men inget att hänga i granen ens så här års. Det motsvarar i runda slängar det japanska AUS8 i prestanda. Funderar på att lägga kniven i en snödriva för att se hur den klarar korrosion.

Kniven kom relativt vass. Jag har inte använt den så mycket att jag behövt slipa om den än. Återstår att se hur den svängda eggen är att tampas med. "Recurves" är vackra att se på men har rykte om sig att vara tämligen svåra att slipa och nyttan är väl något tvivelaktig även om teorin säger att de skall göra att eggen greppar vissa material bättre***. 

Handtag

Materialvalet är ovanligt påkostat för prisklassen med skållor i slipad G10 och bolster i kolfiber. Det kanske inte är den mest exklusiva kolfibern men får ändå ses som något extravagant. Det är en utmaning att blanda två material på billigare knivar eftersom det kräver tillpassning mellan delarna vilket både fördyrar produktionen och kan vara svårt att få snyggt. Det är enklare att slänga på en massiv bit av enklare G10 så är det klart. I det här fallet klarar sig Meyerco relativt bra i det hänseendet. På några bilder jag sett är det glipor framförallt på icke "presentationssidan" som varit aktuellt. Jag har nog haft tur därvidlag.

Format grepp i G10 och med bolster av kolfiber

Skarven mellan de olika materialen får godkänt

Den påtagliga vikten härrör förutom från bladet till stor del från de kraftiga liners i stål som är knivens ryggrad. De är inte urborrade eller lättade på något vis. Konstruktionen är som många andra knivar nuförtiden helt öppen i ryggen och hålls i det här fallet ihop av tre distanser förutom bladstopp och pivotskruv. De fem fästpunkterna ger en stark kniv.

Noterbart är att kniven inte är helt neutral i balansen. Vanligtvis är balanspunkten förlagd någonstans kring övergången blad/handtag eller där de styrande fingrarna befinner sig. Den här kniven har tyngdpunkten förskjuten mot handtaget på grund av vikten där. Det kan både upplevas som en smula udda men även som en fördel. Det gör att den trots vikten känns som en "snabbare" kniv i handen, inte olikt vissa arbetsknivar. Jag föredrar en förskjutning bakåt framför bladtunga knivar om det nu skall väljas mellan två onda ting.

Greppet är format efter handen vilket kan vara en fullträff eller en miss helt beroende på om det passar den egna anatomin. I det är fallet har jag tur och kniven är riktigt bekväm trots de uttalade konturerna får jag väl säga då jag normalt föredrar "enklare" handtag som själv låter en välja grepp i större utsträckning.

Bekvämare ändå blir kniven utan clip. Som det är nu är det inte helt i vägen med det sticker ut en bit från handtaget och kan kännas om man tar ett fastare tag om kniven. 

Stålkanterna var ursprungligen inte särskilt väl fasade särskilt inte på insidan av handtaget, återigen något som reflekterar prisnivån, men efter ett par omgångar med fint sandpapper är det ordnat och kniven känns nu betydligt mjukare att hålla i.

Handtaget har inget hål för fånglina men det går som nödlösning att lägga en tunnare sådan runt den bakersta distansen utan att bladspetsen skulle ta emot.

Öppning och lås

Jag har den manuella versionen utan fjäderförstärkt öppning. Fördelen med det är att man själv kan välja hur man vill fälla ut kniven, långsamt eller snabbt. Men även om den fälls ut stillsamt blir den knappast diskret med den storleken. Det är som sagt en bastant kniv. Den är för övrigt tämligen mjuk att fälla ut även om den inte briljerar.

Bra placerade tumknoppar gör kniven lätt att fälla ut

Öppningen sker med tumknoppar av "vulkantyp" d v s formen är konisk. De är välgjorda och fungerar som det är tänkt -  relativt lätta att hitta utan att fippla omkring med fingrarna och fästet är adekvat. Placeringen och  vinkeln p g a det breda bladet gör kniven lättöppnad. Men det hade varit ännu lättare att nå dem om någon form av fördjupning i bolstren hade gjorts för detta ändamål.

En grovt dimensionerad linerlock

Låset är en osedvanligt kraftig linerlock och t ex grövre dimensionerad än på "RAT 1" som annars är en kniv i motsvarande storlek. Kniven låser säkert och stabilt och det finns inget kännbart glapp i kniven, inte ens om den provoceras. Det är tämligen imponerande och något som jag tacksamt märkt är fallet allt oftare även på billigare knivar. Låset är inte för hårt att släppa men det känns att det är stabilt och kräver press för att frigöra.

Att bära

Ja det går ju inte att komma ifrån att vikten känns. Men i ett par jeans kommer det välfungerande men ganska grova clipet till sin fördel. Då känns inte kniven alltför mycket även om man är medveten om att den finns där. Den slipade ytan på handtaget och spänsten i stålet på clipet gör att det är lätt att få fram kniven.

En av nackdelarna med att ha en stor kniv i fickan är att det är svårt att nå övriga saker som man kan tänkas förvara där. I mitt fall nyckelknippan. På sommaren när det är dags för shorts brukar jag ofta ha en kniv i höger benficka men det är uteslutet med den här typen av kniv som troligen skulle dunsa runt så mycket att man skulle få blåmärken på benen. Storleken och framförallt vikten begränsar kraftigt möjligheterna att bära kniven. Den kan inte ha lös i fickan som en liten klassisk fickkniv, inte i benfickor som lättare EDC knivar och det finns inget bältesfodral som t ex en Buck 110 vars vikt den inte bara matchar utan överstiger. Då återstår höger framficka på byxorna föresatt att det inte är tunnare sommarbyxor för då var även det alternativet kört. Shockwave är således begränsad till att bära i en framficka på ett par kraftiga jeans eller arbetsbyxor eller dylikt.

Clipets funktion är bra men det sticker ut lite väl mycket

Clipet håller kniven bra men har en billig ytfinish som verkar vara målad. Men å andra sidan har den inte skavts för illa trots att jag haft kniven i något år. Men så bär jag den inte så jäkla ofta heller av ovanstående skäl. Det följer originalet väl efter det som likt Lamberts knivar inte kan flyttas från sin högersida där man bär kniven med spetsen uppåt. Konstruktionen är bra då det gör att kniven sitter lågt i fickan, ytterligare ett plus särskilt med en lite tyngre kniv eftersom det gör att den inte dinglar omkring. 

Summering

Det är en stabil kniv på gränsen till tung men det var också ett av kraven från skaparen själv. Lambert ville att kniven skulle likna hans andra knivar med kraftiga liners och blad vilket naturligtvis återspeglas i vikten. Särkilt när Shockwave är gjort i enklare material än sina påkostade förlagor som inkluderar en del titan. 

Den stora styrkan hos den här kniven är estetiken. Föresatt att man gillar kraftigare knivar och Lamberts original vill säga. För det är där Shockwave lyckas bäst. Den är utseendemässigt mycket lik hans andra knivar med bra proportioner och kombinationen kolfiber och G10 är något Lambert också använder i handtagen på sina customknivar och som går igen här.

En annan styrka är byggkvalitén som är långt över förväntan med tanke på vad jag betalade för kniven. Jag har hört att det finns de som fått måndagsexemplar med missar som glipor mellan handtagsmaterialen och repade blad eller kvardröjande rester av lim. I det avseendet är min riktigt bra och lider inte av de problemen. Bladet är välcentrerat, kniven låser stabilt och detaljerna i handtaget är bra med försänkta skruvar och godkänd passning mellan materialen.

Kvalitetskontrollen är ofta en av baksidorna med knivar tillverkade i kina. Den är inte alltid helt konsekvent för att uttrycka det milt. Det är naturligtvis inte det att de inte kan göra knivar som håller hög standard. Ett bevis på det är Spydercos "Tenasious-" och "Byrdlines" och inte minst helkinesiska modeller från SRM. Men det är tydligt att många exemplar som ett företag som Spyderco skulle klassa som sekunda och kassera eller rabattera som "factory seconds" når ut på marknaden  om de heter Meyerco.

Den stora akilleshälen som jag tidigare talat om är vikten. Men den är även rätt bred och handtaget tjockt vilket gör att den tar mycket plats i fickan. Det är mycket kniv att släpa omkring på helt enkelt.  Så den bärs inte så frekvent även om det händer. Det är ofta andra knivar i det här formatet som får mer ficktid.

Olyckligtvis konkurrerar den i samma klass som både Ontario RAT 1 men framförallt med den tämligen snarlika Utilitac II från Ontario (i alla fall de versioner som inte har tantoblad) som i allt är en bättre kniv.

Beslutet att införskaffa en Shockwave eller ej handlar nog mer om man uppskattar utseendet hos Kirby Lamberts knivar och vill ha något som påminner om dem. Söker man en tung och stabil kniv med utpräglade linjer till ett lågt pris då är den ett riktigt bra köp. Om målet är en lättburen, enkel skärmaskin som vardagssällskap i fickan finns det bättre kandidater.

Specifikation:

Längd utfälld: 214mm
Vikt: 180 g
Bladlängd: 91 mm
Godstjocklek: 3,3 mm
Bladstål: 8cr13Mov
Handtag: Skållor i G10 och bolster i Kolfiber över stålliners

Producerad av: Meyerco, tillverkad i Kina

Här en länk till tillverkarens och produktens hemsida där det dock inte finns så mycket mer teknisk information än den ovan. T ex hårdhetsgrad hade varit intressant att veta.

* I det här fallet kostar "Shockwave" runt 45-50$ i USA och går ibland hitta ännu billigare på reor och utförsäljningar. Den går att att köpa även i Sverige hos t ex Knifenordic men betingar då löjliga 784 kr plus frakt.
** Att det går att skära med kniven visas bl a i det här klippet
*** Det mest extrema bladet jag känner till därvidlag är nog Spydercos "Civilian" som har ett högst speciellt och för ett ändamål anpassat blad. 


/ J - Lägger tyngd bakom orden