Knivrecension Cold Steel "Hold Out III"

- Den perfekta fickkniven del 18

Ibland ägnar jag mig åt semispontana inköp på nätet med varierande framgång. Några sådana på knivfronten har varit veritabla floppar och dem ämnar jag återkomma till vid senare tillfälle. Andra är mer lyckade och den här kniven, Hold Out III är ett bra exempel på det sistnämnda. Egentligen hade jag inte alls övervägt att skaffa någon kniv i den här serien men råkade ropa in den billigt på en eBayauktion efter att ha lagt ett skambud som visade sig hålla.

Cold Steel Hold Out III

Hold Out III är den minsta kniven i en serie av tre där den största är ett veritabelt monster till fällkniv med en bladlängd på över 15 centimeter! Med tanke på att knivarna är modellerade efter den traditionella skottska Sgian Dubh, gaeliska för "Svart dolk" så är den storleken i sann Cold Steel-anda överdriven eftersom originalen är fastbladare som ofta mätte/mäter runt 15 centimeter totalt. Namnet "svart kniv" syftar för övrigt dels till handtagen som ofta var tillverkade i svartek dels till att knivarna bars dolda inte sällan i en slida i armhålan. Idag bärs den vanligen av stolta kiltbärare på känt manér i den högra strumpan. 

Cold Steel är en tillverkare som ofta smyger under radarn och bland alla märkliga svärd, jättelika fällknivar och rena löjligheter finns ett antal mycket bra knivar dolda i den svällande produktkatalogen. Det här råkar vara en sådan.

Blad

Bladformen är egentligen en droppoint förklädd till spearpoint. Tittar man närmare på det vid första anblicken symmetriska bladet så ser man att spetsen är något förskjuten från mittlinjen betraktat. Det är inte med mycket men tillräckligt för att ge bladet en god buk. 

Godstjockleken är förnuftiga tre millimeter och dessutom smalnar bladet snabbt av framemot spetsen vilket gör den tunn och användbar. Sen kan tilläggas att bladet är fullt flatslipat vilket avlöses av en primäregg på ca arton grader per sida skulle jag gissa på. Initialskärpan var mycket god. Det har för övrigt gällt alla mina knivar från Cold Steel förutom min Code 4 vilken kunde varit skarpare. Så ett klart plus i kanten för en bra egg så långt den är utförd vill säga. För ett rejält minus blir det för en detaljmiss som jag för mitt liv inte kan förstå. Det är varför man valt att förse kniven med en "sharpening choil" - ett urtag för att underlätta slipning och sen inte dragit eggen hela vägen dit. Mycket märkligt och något jag ämnar ändra på när jag slipar om kniven. 

Droppointblad i för Cold Steel sedvanliga AUS 8A

På ryggen har bladet några fördjupningar som snarare fungerar som indexering för fingrarna än bidrar till ökat grepp. Funktionen är snarare är kosmetisk än praktisk och det är gott så eftersom det följer hur originalen är utformade.

Stålet är Cold Steels AUS 8A. Ett material de behärskar väl vid det här laget och förser med en bra härdning. De flesta av deras knivar kommer att släppas i nya versioner med rejäla förbättringar i stålkvalitet det här året. Det avspeglas förvisso i prislappen men blir ett alternativ för de som söker mer högpresterande blad. Bäva månde Spyderco, Benchmade, SOG och Kershaw då jag misstänker att det kan stjäla en och annan kund från dem. 

Själv tillhör jag den falangen som hävdar att bladgeometri, slipning och andra faktorer faktiskt är viktigare än stålkvalité i sig förutsatt att härdningen är adekvat. Detta bevisas av företag som Buck och Cold Steel men även av alla de tillverkare som använder sig av t ex Sandvik 12C27 vilket är ett mycket vanligt stål i till exempel Franska knivar nästan oavsett prisklass.

Ett mycket dugligt flatslipat blad. Men varför inte dra eggen hela vägen in?

Finishen på bladet är en lätt polerat satin vilket ger en sympatisk lyster.

När det gäller skäregenskaper så är det här bladet lika effektivt som det ser ut. Med papper, kartong och liknande görs processen kort eftersom bladet är relativt tunt och därtill flatslipat. Ännu tydligare blir det här om man går loss på diverse födoämnen. I princip är det ju ett litet kockknivsblad det handlar om och det märks när kniven används i köket. Till trä och hårdare material duger bladet väl men handtaget kunde då vara tjockare. Det är för tunt för längre tids hådare arbete helt enkelt. 

Handtag

En äkta "Sgian Dubh" hade från början ofta närmast runda handtag. Den traditionen är jag glad för att man släppt för det är något jag inte alls gillar. Det ger mig en känsla att kniven kan "rulla" i handen och är något jag  har emot Opinelknivar till exempel.  Det här är närmast motsatsen - ett tämligen fyrkantigt men rättframt grepp. 

Det första intrycket är också det bestående och det är att handtaget är mycket lätt, känns starkt och ger ett oerhört fäste.

Ett enkeln nästan minimalistiskt handtag i G10

Faktum är att jag anser att det är för bra fäste i det här utförandet. Nu är Cold Steel kända för att tillverka G10 i en variant som känns som riktigt grovt sandpapper och fenomenet är väldokumenterat från knivar som American Lawman och Recon 1. Det gäller alltså även materialet i Hold Out-knivarna. Den enda kniv jag upplevt som lika sträv innan den slitits in är min Ontario RAT 1a som jag kommer att presentera senare. Tanken med så här grov G10 är förstås att den skall vara greppig även efter det att man börjat slita in den. Om man börjar med en "mediumgrov" yta som på till exempel på en Spyderco eller Benchmade så blir den efter ett tag tämligen hal även om det dröjer. Det gäller exempelvis min AFCK vars handtag vid det här laget närmast upplevs som glasfiber. 

Att den här kniven känns lätt är inte konstigt eftersom den inte väger mer än sjuttio gram. Den ringa vikten kan tillskrivas avsaknaden av intern ram och att handtaget har försetts med ett par rejäla hål som ytterligare reducerar material och därmed vikt. Hålen bidrar även de till det superba greppet då de båda indexerar och ger ökat fäste. 

En avrundad men utstickande bladbas och räfflor för ökat grepp

Annars har handtaget inga övriga räfflor eller fåror för ökat grepp utöver de som återfinns vid vid bladbasen. De är däremot riktigt bra utförda och känns adekvata på den här kniven eftersom den i övrigt saknar uttalat fingerskydd.

Ett tunn profil med ett ilägg i aluminium i ryggen

Handtaget mäter strax under decimetern vilket ger gott om plats för ett bastant fyrfingergrepp. Det är också mycket lätt att byta grepp på den här kniven tack vare handtagets enkla form och hålen som ger extra fäste för fingrarna. Handtaget tillåter ett mycket bra flöde mellan olika positioner med andra ord. Det gör den lättarbetad. 

Överlag är det här ett grepp som överraskar positivt. Bakom de till synes enkla linjerna döljer sig en lyckad formgivning.

Öppning och lås

Hold Out III öppnas med en tumknopp som delvis är dubbelsidig. Cold Steel har nämligen en egen variant av en tunnformad och för övrigt mycket bra tumknopp som sticker ut mest på högersidan men som går att använda även med vänster hand även i ursprungskonfiguration. Sen kan den lossas med en skruv och vändas på om man nu råkar vara vänsterhänt. Eftersom det gäller även clipet och låset i sig är lätt att lossa med båda händer är kniven helt ambidextrös. 

En detalj som är värd att notera är tumknoppens placering på bladet. Det vill säga trots en bra öppningsrörelse så är den inte i vägen vid arbete utan har gömts så nära handtaget som möjligt. Utmärkt så! Det är nämligen en viktig detalj som påverkar hur mycket av eggens längd som går att använda vid exempelvis genomgående skär. 

Knoppen är för övrigt mycket lättåtkomlig och fungerar väl men det går trots det inte snärta fram bladet. Den manövern hindras av att låset bjuder på för stort motstånd. Det är dock inget ovanligt så jag får se om blir lättare med tiden som på min "Voyager". Ett bra knep brukar vara att låta kniven ligga halvöppen ett längre tag för att minska fjäderkraften något.

Kniven öppnas med en enkelsidig men flyttbar tumknopp som är lätt att komma åt

Låset är det av Cold Steel patenterade urstarka "Tri-Ad" som är en utveckling av en vanlig backlock med det tillägget att det försetts med en stoppinne som tar upp krafterna från bladet. Det minskar slitaget på låsarmen vilket ökar livslängden samtidigt som det minimerar glapp. Konstruktionen gör att låset inte slits ut utan snarare in. Upphovsmannen bakom låset är Andrew Demko.

Cold Steel hävdar lika blygsamt som vanligt att det är världens starkaste knivlås. Det är fullt möjligt att det är sant. Jag är mer intresserad av att det fungerar och inte glappar på något vis. Och fungerar gör det.

Min enda invändning är att det som sagt krävs rätt mycket kraft för att släppa. Dels bjuder hävstångsfjädern på mycket motstånd och dels måste låsarmen färdas lång väg för att släppa. Mycket längre än för traditionella backlocks som i Spydercos och Bucks utförande exempelvis. 

"Tri-Ad Lock" i närbild med den typiska stoppinnen

Om öppning och lås kan sägas att kniven kanske inte är den mjukaste och snabbaste att vare sig öppna eller stänga men den känns och är resolut. Bladet låser stenhårt utan minsta tillstymmelse till glapp eller spel och låset inger förtroende.

Att bära

Förutom det eminenta bladet och det starka handtaget kommer här ytterligare en av knivens många fördelar. Den är lätt att bära. Efter det att jag gjort om den totalt vill säga! Inledningsvis gick den knappt att bära alls av det enkla skälet att clipet är alldeles för starkt och G10 sidorna på tok för sträva. 

Ett stenhårt litet clip

Clipet som är av stål är litet, effektivt och välfungerande när det väl modifierats. Jag fick helt sonika bända ut clipet med klon på en hammare för att släppa på spänsten något. Det gick helt enkelt ens med den bästa vilja i världen att få över en kanten på en byxficka innan dess. Steg två bestod i att demontera clipet och gå över hela ytan på skollorna med sandpapper för att det inte skall förstöra kläderna. Först efter dessa åtgärder var kniven fullt brukbar som fickkniv. 

Clipet är flyttbart men kniven kan endast bäras med bladspets uppåt

Clipet kommer högermonterat men kan skiftas till motstående sida för den som är vänsterhänt. Det sitter rejält skruvat med tre skruvar. Två av dem är påtagligt längre och går igenom hela handtaget medan den tredje som sitter närmast bladet är kortare. De var loctitade från början men inte så hårt att de inte gick att lossa. 

När kniven väl var moddad är den extremt praktisk att bära. Lätt och platt men relativt tunn profil och ett bra clip. Eftersom jag sandpapprade ned inte bara biten under clipet utan resten av sidorna också så går det att bära kniven löst i fickan utan att riva av skinnet på knogarna om man stoppar ned handen där. Sen sticker förvisso bladryggen ut en bit vilket jag egentligen inte gillar men det är svårt att undvika på den här spolformade designen. I gengäld så har den ytan slipats rund vilket gör att den inte upplevs som vass och förhindrar att den fastnar i saker.

Sammanfattningsvis

Jag måste medge den här lilla kniven verkligen var en positiv överraskning. Den är lätt och urstark och det känns när man greppar den. Hela kniven inger förtroende och när det paras med enkelt okomplicerat blad i ett dugligt stål blir slutresultatet inte allt för illa. 

Hold Out III - den svarta kniven

Sen är det bra när tillverkare litar på materialen och inte använder både hängslen och livrem i onödan. I det här fallet är inte G10-sidorna förstärkta med några liners och det behövs inte heller. Kniven är rejält stark ändå, ett intryck som förstärks av det bastanta låset. 

Passning i materialen och sammansättning av material är riktigt bra på den här kniven. Jag har inte kunnat hitta några större missar någonstans. Däremot var som sagt materialen aning överdimensionerade. Lite för grov G10 i mitt tycke och ett clip som fungerar bra även som dragkrok på en bil. Så lite tweakande krävdes för att få den som jag ville.

Sen är bladet en ytterst positiv överraskning. Ett helt flatslipat blad som inte är för grovt över nacken gör att skäregenskaperna är utmärkta i de flesta material. Bladformen ger även en god spets att arbeta med. 

Den här kniven rekommenderas för alla som söker en stabil fickkniv som är lätt och smidig att bära och som går att hugga i med om så krävs.


Specifikation:

Längd utfälld: 175 mm
Vikt: 71 g
Bladlängd: 76 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: AUS 8A
Handtag: G-10
Lås: Tri-Ad lock

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan

Ytterligare information återfinns på Cold Steels hemsida här!


/ J - håller ut

Knivrecension Opinel no 8

-  mer klassiskt än så här blir det knappt

Vissa föremål överlever tidens hårt gnagande tand och blir klassiska. Den här kniven är ett gott exempel på det fenomenet. Modellen har funnits sen 1890-talet och lever fortfarande i högsta välmåga och är i Frankrike närmast synonymt med en fällkniv med träskaft. En "Opinel" helt enkelt.  

Det finns förstås andra klassiska fällknivar som fyller samma nisch från andra delar av världen. Enkla okomplicerade bruksföremål som japanska Higonokamis, tyska Mercator, amerikanska Sodbusters, sydafrikanska Okapi och icke att förglömma andra franska mönster som Douk Douk och Laguiole. Men ett snäpp över dem höjer sig ändå Opinel. De är tillsammans med de röda knivarna från det lilla alplandet kanske något av det mest kända som finns i fällknivsväg.

Opinel No 8

De klassiska Opinelknivarna finns i elva olika storlekar från miniatyrvarianten No 2 till veritabla jättar som No 13. Numret betecknar helt enkelt bladlängd i centimeter. Nummer ett och nummer elva har utgått ur sortimentet. Ettan för att den var för liten och nummer elva för att den inte skiljde sig tillräckligt från tio och tolv om jag är rätt informerad. Alla knivarna har samma utseende i grund och botten och det är bara storleken som skiljer dem åt. Lite speciellt är att alla mått ökar proportionerligt vilket gör att de större modellerna inte bara är långa utan även väldigt grovskaftade.

Klassiskt utförande med kolstålsblad och bok i greppet

Eftersom jag inte äger några andra Opinel sedan tidigare siktade jag på en så klassisk kombination som möjligt vilket innebar en No 8 med standardskaft i bok och ett kolstålsblad. Annars kan de fås med rostfria blad med sandviksstål och med olika träslag i skaften. De finns också i hemska moderna varianter med plasthandtag, riktiga vederstyggelser enligt mig. 

Blad

Bladformen återspeglar den historiska traditionen och är en enkel funktionell clippoint. Det ger ett blad med vass spets, en rejäl buk och dessutom en bra portion rak egg att arbeta med. Det förhållandet förstärks av att eggen är dragen ända in till handtaget. 

Ett en rättfram clippoint här i kolstålsutförande

Bladet är märkt med "Opinel" samt deras deras logotyp den "krönta handen" vilken för övrigt är baserad på Savoiens landskapsvapen där kniven tillverkas. Även stålkvalitén är stansad i bladet och i det här fallet lyder texten "Carbone" vilket står för 1075 kolstål. För den som vill ha ett rostfritt stål finns knivarna även att tillgå i det i Frankrike vanligt förekommande Sandvikstålet 12C27.

Knivarna skär extremt bra till följd av både den hela slipfasen och bladprofilen som är tunn och inte lämnar mycket stål bakom eggen. De är fullt konvext slipade från en godstjocklek på endast två millimeter. 

På bladet syns förutom stålsort och namn även logotypen "den krönta handen"

Just det här specifika exemplaret kom dock med en minst sagt halvtaskig egg som var särskilt illa ut mot spetsen där den var komplett slö. Det ger inget bra allmänt intryck, särskilt inte som andra billigare knivar som till exempel våra egna Moraknivar alltid är vassa redan från början. 

Det extremt tunna bladet gör att kniven förstås är ytterst lämpad för att hantera mat i olika former som att skala frukt och rotsaker, skiva korv, skära lök etc. Men jag hade inte valt kolstål om det är sådant arbete man har i åtanke. Det mörknar och får patina men det kan också ge en viss bismak åt mat med syra i.

Annars är Opinel utmärkta för allehanda småarbete som att skära av trådar, kapa snöre, öppna förpackningar, paket och kuvert och andra vardagssysslor.

Det är emellertid ingen täljkniv. Det tunna bladet flexar en aning och att arbeta i trä känns en aning som att försöka snida med en kort filékniv. Däremot biter bladet bra i trä och jag har sett videor där de här knivarna pressas långt över vad man tror att de kan prestera. Så kapacitet finns men det är mer en fråga om att det går i nödfall än att de är bra till det. 

Kartong och papp glider bladet emellertid igenom som om det knappt fanns. När kniven väl var vässad skall väl tilläggas. Här är det närmast handtaget som sätter gränserna istället. 

Handtag

Handtagsformen är ett av de typiska kännetecknen för kniven ifråga. Det är ett nästan helt runt handtag som plattas ut mod bakänden och avslutas med den traditionella "fiskstjärten". 

Materialet i det här fallet är bok men knivarna finns även i något lyxigare utföranden med handtag i träslag som oliv och valnöt. Dessvärre kan de även fås i plast numera. Plast tar enligt mig effektivt bort den charm som finns med den här kniven även om det måhända är praktiskt.

Ett lätt format kvastskaft i bok

Storleken på No 8 är tillräcklig för att man skall få plats med alla fingrar om man inte har allt för stora händer och det är fylligt nog för att fylla handen tämligen väl. Men där upphör de positiva egenskaperna enligt mig. Skall jag vara ärlig är jag inte alls förtjust i den här formen på handtag hur traditionella de än må vara. 

Visserligen finns det de som hävdar att den mänskliga handen är gjord för att greppa kring pinnar men jag hävdar att det trots det finns mer ergonomiska former för knivhandtag samt att händerna för övrigt även är utmärkta att greppa saker som säg - kantiga stenar. Greppet på den här kniven är nästan helt runt och det gillar jag inte. I princip är det ett kvastskaft med avfasad ände. Det gör att det har en tendens till att rulla i handen. 

Ett känt avslut som jag inte är någon vän av

Lägg därtill att det är helt slätt och därmed mycket halt och du har ett handtag som är behäftat med vissa nackdelar. Vad värre är att den bakre kanten faktiskt är närmast kantig vilket känns i alla grepp utom i "hammargrepp". Om kniven används med styrande tumme eller pekfinger på bladet trycker bakänden på handtaget mot handflatan på ett obekvämt sätt. Det går förstås lätt att slipa av och det kommer jag kanske att göra om jag nu bestämmer mig för att använda den här kniven i någon högre utsträckning. 

Öppning och lås

Låskonstruktionen uppfanns på femtiotalet och är med andra ord ett senare tillägg till den ursprungliga kniven. "Virobloc" som den kallas bygger på en dubbel och unik låsring som numera låser bladet såväl i infällt som i utfällt läge. De tidigare varianterna låste enbart bladet i utfällt läge. Konstruktionen är briljant i sin enkelhet och fungerar mycket väl. Det finns ingen tendens till glapp eller spel i bladet när det är låst. 

Virobloc i öppet läge

Även om låset är stadigt och effektivt hindrar bladet från att vika sig så är det inget som skall pressas för hårt. Avståndet mellan pivot och blad samt den korta tangen gör att anläggningsytan mellan blad och handtag är liten och därmed inte så starkt. Rent praktiskt, som jag använder knivar, är det inte av någon större betydelse men kan vara värt att känna till.

Låset placerar metallringen mellan bladet och fingret och för att det skall fallera måste hela kniven ge vika

Eftersom det här är en klassisk fällkniv fälls den ut med två händer. Förfarandet underlättas av en klassisk nagelskåra i bladet. Men för oss nagelbitare kan det vara bra att känna till att det sticker ut tillräckligt med blad för att greppa om i vilket fall som helst. Jag har själv inte upplevt bekymret men det varnas ibland för att handtaget som är av trä kan svälla om det kommer fukt i dem vilket gör kniven nästan omöjlig att öppna. För att undvika dylika komplikationer rekommenderas att man oljar in handtaget med exempelvis linolja. 

Att bära

Det skall sägas direkt att den här kniven är extremt lätt för storleksklassen. Det är också det första man lägger märke till när man greppar en Opinel första gången. Uppgiven vikt för No 8 är 50 gram med en kontrollvägning gav vid handen att den vägde in på ynka 44 g. En så låg vikt är förstås en stor fördel för en fickkniv. Som ofta påpekats - den bästa fickkniven är den man har med sig.  

Däremot är handtaget mycket runt vilket gör att den är tämligen substantiell i fickan trots den ringa vikten och det irriterar mig en smula. Sen är jag inte vän av den kantiga bladtangen som sticker ut i stängt läge och inte heller med den vassa ryggen på bladet. Här märks det att det är en enklare kniv det handlar om. Att åtgärda sånt kräver fler moment i produktionen vilket tar tid och tid är som bekant pengar.

Kniven är därmed inte riktigt så bekväm att bära som jag hoppades på. Den kräver en rätt stor ficka helt enkelt och går man omkring i en stor rock må det vara hänt. Men ned i en vanlig byxficka stoppar man den helst inte. Just nu förvaras den i högerfickan på min mockakavaj.

Sammanfattningsvis

Vad skall man egentligen tycka om en klassiker älskad av miljoner vid det här laget och som blivit utsatt för det mesta och överlevt? En kniv som började tillverkas i slutet av 1800-talet och som fortfarande är i produktion.

Alpregionen Savoien är hemmaplan för den här kniven vilket kan utläsas på skaftet

Jag tänkte sticka ut hakan en aning och säga att jag inte enbart är positivt inställd till den här kniven.

Faktum är att jag inte tror att jag kommer att bära den särskilt mycket. Det är för många detaljer som jag inte uppskattar vilka sammantaget överskuggar de mycket goda skäregenskaperna. Dels är den inte så bekväm att bära som vikten antyder. En såpass lång kniv med knubbig profil liggande löst i fickan tar en del plats. Det fungerar i jackor men inte i byxor till exempel vilket gör att jag inte kommer använda den på sommaren. Sen är den utstickande tangen vass, en detalj jag verkligen inte gillar på knivar generellt och inte i det här fallet heller. 

Väl i hand känns greppet väldigt halt och vill gärna vrida sig i handen eftersom det är närmast runt och sen är det faktiskt inte särskilt bekvämt. Bakänden skär in i handen i alla grepp utom ett vilket känns ytterligt begränsande. Möjligen skulle den kunna hamna i närheten av köket. Men där använder jag fällknivar som paketöppnare och för det öppnas den för långsamt. 

Om estetiken kan sägas att den är enkel och tidlös men bara attraktiv i vissa vinklar. Det som förstör annars eleganta linjer för min del är det tunnliknande handtaget. Betraktas den rakt från sidan är den dock snygg enligt mig. Jag anser att det finns betydligt vackrare knivar i samma tradition som Opinel både från Frankrike, Italien och Spanien. Däremot ger den långa och anrika historien ett visst rosigt skimmer över modellen som jag uppskattar på samma vis som jag tycker om en Mora No 1. 

Men icke att förglömma - den är gjord för att vara en enkel och billig fickkniv. Det var vad Joseph Opinel hade i åtanke och de kriterierna uppfyller den med råge. Faktum är att den är en av de lättaste och billigaste fällknivarna som går att få tag på. Som inte är pakistanskt skräp gjort i bleckplåt kan väl tilläggas.

Sen är förstås minst en Opinel ett måste för knivsamlaren i kraft av sin ikoniska status. Men som fickkniv betraktat? Den är som sagt oerhört lätt, skär bra och kostar inte skjortan* så förvisso får man mycket för pengarna men den känns fortfarande och uppträder i vissa fall som en billig kniv.

Specifikation:

Längd utfälld: 195 mm
Vikt: 50 g
Bladlängd: 80 mm
Godstjocklek: 2 mm
Bladstål: 1075 kolstål
Handtag: Bok
Lås: Virobloc

Producerad av: Opinel, tillverkad i Frankrike


/ J - den tillfällige fransosen


* Casström tar t ex 134 kr för den här kniven när den här texten skrevs.

Chickenrace III

- Den sista färden

Ja - slutcyklat vid havet för den här gången kanske skall förtydligas. Annars blir det  en onödigt ödesdiger och dystopisk undertitel.

Det var med saknad jag lämnade ett mycket bra påskfirande. Vädret har bjudit på sol ute såväl som i sinne. Och humöret på både vuxna och barn strålade ikapp med vårsolen. Påsk avhandlades, födelsdagsfirande inleddes, god mat inmundigades och livet var allmänt bra. Dessutom slapp jag vara sjuk. Bara en sån sak. Jag har varit det de sista tripperna i västerled annars. 

Men även på den tredje dagen - cyklades det!

Gamla E6 strax norr om Margaretetorp i väntan på vitsipporna

Den sista rundan hade väl något av backturs-karaktär även om det inte var ett uttalat mål. Förutsättningarna var att rundan fick inte ta längre än två timmar. Sen var vindarna betydligt mer påtagliga än tidigare dagar och benen något mer slitna. Därför valde jag att inte harva mig närmaste vägen uppför åsen. Vilket för övrigt är endera Tarravägen med sina fruktade kurvor med 14% lutning som ligger runt knuten eller tidigare omskrivna Karstorpsbacken uppför samma del av åsryggen. 

Uppvärmningen bestod därför istället av att jag i god fart susade ut ur Båstad i medvind via Östra Karup och vidare mot Hasslöv och den i cyklistkretsar kända backen som väntar där. Brantekällavägen även kallad "Hasslövsbacken" bjuder på en två kilometer lång stigning med tio procents lutning. Mumma för slitna ben. 

Vill man bo i Tjuvhult?

Vägen slingrar i ett par svepande kurvor uppför genom gammal vacker bokskog och det är tacksamt eftersom man slipper se hela motlutet i ett svep. Den är annars förunderligt jämn och lutar konstant mellan nio och tio procent. På toppen väntar ett vägskäl och tar man som jag åt höger finns ytterligare en liten knäppa att sega sig uppför. Strax i närheten ligger Högalteknall vilket är åsens högsta punkt med sina 228 m ö h. Vägen går på runt tvåhundraelva meter. Som kuriosa kan nämnas att trots höjden är det inte Skånes högsta punkt eftersom den här knallen ligger på fel sida gränsen och man här faktiskt befinner sig i Halland. Skånes topp återfinns istället på Söderåsen och är 212 m ö h. 

Efter att ha irrat lite kort upp på åsen styrdes kosan åter västerut och mot havet. Till en början uppe på åsen. 

Vi och dom

När jag passerade motorvägen stannade jag och betraktade världen, mig själv och galenskapen en stund. Egentligen är det tokigt att vi skall susa omkring i tunga plåtskrällen i farter vi inte förstår vare sig de är markburna eller befinner sig i luften. Människan är alltings mått även om vi gör allt för att glömma det. 

Motljus på gamla E6 på väg söderut och ned mot Margretetorp med bråttomvatten på vänster sida

Sen vek jag av åt Margretetorpshållet för andra gången den här helgen. En lång svag utförslöpa där jag gnagde på mina höjdmeter. Ett infall på vägen fick mig att svänga höger innan byn och in på en nästan lika känd stigning som "Hasslöv" nämligen "Postridarens väg". Upp bar det igen för sista gången den här helgen. 

Sen hemåt via den smala vägen med det lika fantasieggande som tungvrickande namnet "Hulrugeredsvägen". Säg det fort tio gånger i rad den som kan. 

Sammanfattningsvis på bjöd helgen på lite drygt nittonhundra höjdmeter. Alltid något även om jag vet att glada alpbockar med krumhorn till cykelstyren klipper det innan frukost. 

/ J - plitar vidare på den tunna pamfletten "Skånes berg"

Många backar små

- Blir snart till en hel ås

Mer cykling i hallonsåsen, f'låt på Hallandsåsen. Ordlekarna från bilresan med barnen sitter kvar i huvudet. 

Dag två i Båstad och jag hade på känn att jag behövde inspektera mitt tämligen slitna bakdäck innan avfärd. Det var tur att jag gjorde det för backtur nummer ett hade gjort processen kort med det som var kvar av slitbanan och korden  lyste genom gummit på ett ohälsosamt sätt. Av någon förunderlig anledning hade jag tänkt längre än näsan räcker den här gången och faktiskt packat ner det extra backdäck jag köpte i höstas. Ett Schwalbe Ultremo med den trevliga egenskapen att det går att trycka 145 psi eller tio kilo om man nu känner för det. 

Däckskola: så här skall det inte se ut!

På diverse sociala medier hade jag sett att även andra skulle köra backträning den här dagen. Jag hade väl inte direkt något val om jag inte skulle köra raka vägen över slätten till Laholm. Naturen ser ut som den gör här vilket föranledde mig att lämna staden via Lyavägen och upp mot Nivå 125 och sen förbi kafé utsikten och ned i stan igen. Första vändan över åskanten var därmed avklarad. 

Första vändan upp på åsen var benen fortfarande någorlunda kompatibla med sin uppgift. På avstånd syntes regnskyar

Så långt var allt väl men utan tvekan satt gårdagens höjdmeter kvar i benen. De var rejält stumma. Pulsklockan sade dock tvärtemot andhämtningen att tempot var lugnt. Vid närmare inspektion sade den  faktiskt att jag var död. Ingen puls alls. Batteriet i sändaren har troligen gett sig. Jag körde vidare i tillvaron - pulslös.

Lördagens korta fyramilarunda i Båstads närhet

Efter att ha segat mig upp på åsen igen via Karstorpsvägen och fortsatt mot Häljarp så insåg jag att min mentala bild av hur jag svischade uppför backarna inte riktigt stämde överens med verkligheten. Snarare sniglade jag mig upp som ett mellanting mellan långsam mollusk och en disktrasa. Inte elegant alls. 

Vägen fortsätter uppe åsen för att sedan passera en av de många golfbanorna som det går tretton på dussinet här. Varningsskylt fanns men jag var ändå inte beredd på att faktiskt få en golfboll mindre än en halvmeter från huvudet. Den landade med ett plopp strax innan vägkanten. Där låg den som ett illa värpt påskägg. Emellertid undrade jag vad fanken den gjorde där. Knappast idealspår eller vad det nu heter i golf. Det var en bit från fairway. Förresten vad hade gjorts om de träffat mig i huvudet? Droppat bollen eller spelat från arg cyklist?

Suddigt, men det går att läsa "GRD 18"

Efter att ha susat ned för den vidunderligt vackra Italienska vägen svängde jag direkt höger innan rondellen och tog in på den smått besvärliga Erikstorpsvägen. Där blev det överjävligt direkt. Men min utväxling och framförallt mina ben tog det emot. Jag försökte snegla ned mot datorn och fick där förklaringen, 18 jäkla procent i motlut inledningsvis upp till högerkurvan. JO, det är mycket. Extra mycket när man sen skall starta igen med skoskydd på i den backen. 

Uppe på åsen för tredje gången insåg jag väl att den här turen inte skulle bli så lång. Särskilt inte som vindsnurrorna och vimplarna förtäljde att vinden från havet inte bara var kylig utan frisk och mot mig. 

Bäst jag cyklade där och snirklade mig förbi Birgit Nilsson museet vidare mot Kattvik så noterade jag att det var fåglar i luften. Faktum var att lärkjävlarna drillade. De får inte blandas ihop med kråkfan har jag förstått. En sådan höll för övrigt på att skita mig i huvudet när jag passerade en gårdsplan.

Förra året slog jag personligt hastighetsrekord på svensk mark i backarna ned mot havet och hårnålen i Kattvik med 81,5 km/h. Nu tog jag det desto lugnare. Njöt av utsikten och solen.

Regn åt Halmstadhållet till

Efter att vilat mig en stund i sida/medvind utmed havet och konstaterat att vattennivån var låg gav jag mig i kast med dagens sista backe. Från Norrvikens trädgårdar och upp mot Italienska vägen. Det var inte lättare den här gången heller. Femton procent mot som brantast. Det blev sista gången uppför den här turen. Sen susade jag hem vilt kryssande mellan alla stockholmare i sina lyxbilar.

Rundan blev på fyra mil och bjöd på 657 höjdmeter enligt cykeldatorn.

Frågan är om det blir några backar på nästa tur eller om jag kör längs med havet istället.


/ J - fågelÅskådare

Maj maj måne, jag kan lura dig till Skåne

- Chickenrace del 1

Jo, jag är väl medveten om att det inte är maj riktigt än. Såväl almanacka som min cykelform säger att det är för tidigt för det. Om inte annat så påminner mig vädret och inte minst temperaturen om detta oomkullrunkeliga faktum även om solen strålar från en tämligen blå himmel i skrivande stund. I alla fall här vid kusten. Vädret var för all del fint även i normalt regniga Växjö när jag lämnade inlandet för havet och Båstad. 

Påsken är tydligen här. Ris i Växjö

Mest är jag här för att hälsa på svärföräldrarna och fira påsk men det är svårt att inte ta med sig en velociped eller två när det finns så mycket fin cykling i trakterna. Därför fick racern följa med även i år för lite påskcykling. 

Inte helt varmt under natten. Ankorna hade frusit fast

Solen kan dock inte dölja det faktum att det fortfarande är rätt kallt på nätterna. Ett par tre minus har det tydligen varit inatt. I den lilla dammen på gården hade ankorna frusit fast. De riktiga ankorna nere vid hamnen gick upp ur vattnet och satte sig på gräsmattan. Det är ändå en talande bild. 

Uppe på åsen låg det snö här och var i skogen

Ytterligare bevis på de kylslagna nätterna hittade jag senare uppe på åsen där snön låg kvar här och var i skuggorna. Men det är att gå händelserna i förväg. 

Don't be a chicken -  Påsken handlar ju ändå om ägg tänkte jag med Johan Glans påskstand-up i åtanke när jag kände på temperaturen inför första rundan. 

Kyla kräver mest bra kläder. Så efter lite funderande paltade jag på mig vad jag trodde var rätt mängd och sorts persedlar, pumpade däcken och oljade kedjan varpå jag med viss bävan sneglade upp mot åsen där den tornade upp sig över mig. De första riktiga backarna för i år väntade högst bokstavligt runt hörnet.  

Stålhäst på grönbete

För att få en rivstart gav jag mig av ut från Båstad i riktning mot Förslöv. Som det slumpar sig råkar den vägen gå via Nötte backar vilka får betraktas som en maffig uppvärmning. Där mötte jag några cyklister på väg åt andra hållet. Det var inte annat än att jag avundades dem. Jag konstaterade snabbt att backformen är någon annanstans än här. Det var tungt och inte hjälper min nuvarande utväxling på cykeln till heller. Men upp kom jag med viss möda och utför bar det så småningom. 

På andra sidan väntade havet igen och utsikten över Kullen som avtecknade sig mot horisonten där på andra sidan bukten. Efter en stunds irrande på Bjäre vände jag inåt landet varpå jag fick vinden i ryggen och susade vidare mot Margretetorp. Planen var att ta gamla riksvägen därifrån till Östra Karup. Det innebar andra passagen uppför åsen och en vidunderligt vacker väg dit. Särskilt lite senare på våren när vitsipporna börjar blomma. Det är lite för tidigt för det än. 

 Kullen i fjärran vid ett hav lika blått som himlen

Efter att ha passerat motell Hallandsåsen susade jag nedför gamla riksvägen till Östra Karup. På parkeringen såg jag några cyklister som höll på att iordningställa utrustningen inför dagens äventyr. Framför mig såg jag en ostkroksrygg tillhörande en dansk cyklist i rött. Jag körde ikapp honom utför uppbackad av moder natur och hennes lagar. Jag vågade emellertid inte satsa hårt utför eftersom den stadiga vinden från havet låg på från sidan och fick cykeln att kännas vinglig i farter över sextiofem. 

 Lyavägen efter Östra Karup. Här lutar det runt 10% uppför

Nere i byn vek jag av direkt vid kyrkan och började klättra uppför igen. Tänkte som jag alltid gör när jag passerar här att det är ett rätt trevligt samhälle med sin pittoreska kyrka, den livliga bäcken och sluttningen med bokskog. Det är bara motorvägen som hörs på avstånd som stör intrycket av idyll. 

Efter en kortare klättring vek jag av in på Lyavägen och fortsatte uppåt för i mitt tredje toppbesök på åsen för dagen. Backen är jobbig, mest rak och lutar 8-11%. Det kändes i benen. Fellut. 

Men det som kastas upp kommer också ned. Tydligen gäller det även cyklister så jag susade så småningom i god fart ned mot Båstad igen. Och bara för att jävlas med mina egna ben svängde jag av in på Karstorpsvägen av bara farten. Och jag som bara var ett par hundra meter från målet. Så nära men ändå så långt borta. 

Tillbakablick halvvägs uppför Karstorpsbacken på väg ut ur Båstad. Laholmsbukten i fonden

Det var inte helt sant får medges. Faktum är att jag för att göra det ännu jobbigare och för att få fler höjdmeter rullade ned till havet och tog sats därifrån. Sen cyklade jag upp till toppen av den här delen av åsen vilket är runt 180 m ö h och tog sen Tarrabacken hem. 

Där kördes det longboard. Utövarna måste ha någon form av dödslängtan eftersom den som mest lutar runt fjorton procent, har kurvor och fordonstrafik. Jag zick-zackade ned förbi Buena Vista med bromsarna nästan låsta för att inte bowla ned några trendriktigt klädda skatare.

Årets första backrunda kunde till slut summeras med 56 kilometer och på den sträckan samlade jag ihop 837 höjdmeter. En kilometer hade sett snyggare ut men det orkade jag inte. 

/ J - på vårjakt