Dagens bild nr 17

En gång i tiden suktade jag efter Cold Steels Voyager i originalutförande. Men det var för länge länge sedan och då hade jag inte råd med dylika utsvävningar. Jag anser fortfarande att den versionen är betydligt snyggare än den nuvarande utgåvan. Det nuvarande handtaget är för jäkla fult helt enkelt.

Men de senare generationerna är en rätt mycket bättre kniv förstås. Inte minst på grund av det urstarka "Tri-Ad"-låset som matchar knivens övriga prestanda. Här har du en slitvarg i fickknivsformat. Nåja, om du har stora fickor i alla fall. Det är en substantiell kniv det måste tillstås. Den skär emellertid gruvligt bra eftersom den trots sitt stabila yttre har försetts med ett inte allt för tjockt blad som dessutom är fullt flatslipat. Bra där CS!

"Bon Voyage"

Handtaget har stadiga liners i aluminium ovanpå vilka lagts handtagssidor i "Griv Ex" vilket är en i raden av armerade plastmaterial. Stålet i det massiva Clippointbladet är AUS-8A som försettts med en attraktiv stentumlad ytbehandling. 

/ J - kan tänka sig den här som kompanjon på resan

(Och här läser du mer om Cold Steel Voyager!)

#knivigtvarre #aliaspostmortem

Dagens bild nr 9

Själv är bäste dräng om man får tro Cold Steel. Det är i vilket fall hur man fritt kan tolka namnet på deras "Code 4" vilket är amerikanska polisens kod för "No further assistence needed". 

"No further assistence needed"

Kniven i fråga markerade ett landmärke för mig visavi inställningen till Cold Steel som märke. Det var en av de få knivarna fram till dess som faktiskt går att få ned i en ficka. Och ja, jag är väl medveten om att det finns de få som lyckas knöka ned en Large Espada i lommen också. Videobevis på det kan förstås beskådas på en stor internetkanal nära dig. Men det gäller inte mig.

De tenderar att göra mycket stora knivar med några få undantag. Misstolka mig rätt. Den här kniven är på intet vis liten! Men den är tunn och aluminiumhandtaget gör att den lätt och ledigt smiter ned i en ficka på ett tämligen diskret vis. Det här är clipointvarianten och med det "gamla" stålet AUS 8A. Låset som brukligt är "Tri-Ad" och tillverkningskvalitén utmärkt. 

/ J - klarar sig själv

(Knivrecension av Cold Steel Code 4 hittar du här om du är nyfiken!)

Knivrecension Cold Steel "Hold Out III"

- Den perfekta fickkniven del 18

Ibland ägnar jag mig åt semispontana inköp på nätet med varierande framgång. Några sådana på knivfronten har varit veritabla floppar och dem ämnar jag återkomma till vid senare tillfälle. Andra är mer lyckade och den här kniven, Hold Out III är ett bra exempel på det sistnämnda. Egentligen hade jag inte alls övervägt att skaffa någon kniv i den här serien men råkade ropa in den billigt på en eBayauktion efter att ha lagt ett skambud som visade sig hålla.

Cold Steel Hold Out III

Hold Out III är den minsta kniven i en serie av tre där den största är ett veritabelt monster till fällkniv med en bladlängd på över 15 centimeter! Med tanke på att knivarna är modellerade efter den traditionella skottska Sgian Dubh, gaeliska för "Svart dolk" så är den storleken i sann Cold Steel-anda överdriven eftersom originalen är fastbladare som ofta mätte/mäter runt 15 centimeter totalt. Namnet "svart kniv" syftar för övrigt dels till handtagen som ofta var tillverkade i svartek dels till att knivarna bars dolda inte sällan i en slida i armhålan. Idag bärs den vanligen av stolta kiltbärare på känt manér i den högra strumpan. 

Cold Steel är en tillverkare som ofta smyger under radarn och bland alla märkliga svärd, jättelika fällknivar och rena löjligheter finns ett antal mycket bra knivar dolda i den svällande produktkatalogen. Det här råkar vara en sådan.

Blad

Bladformen är egentligen en droppoint förklädd till spearpoint. Tittar man närmare på det vid första anblicken symmetriska bladet så ser man att spetsen är något förskjuten från mittlinjen betraktat. Det är inte med mycket men tillräckligt för att ge bladet en god buk. 

Godstjockleken är förnuftiga tre millimeter och dessutom smalnar bladet snabbt av framemot spetsen vilket gör den tunn och användbar. Sen kan tilläggas att bladet är fullt flatslipat vilket avlöses av en primäregg på ca arton grader per sida skulle jag gissa på. Initialskärpan var mycket god. Det har för övrigt gällt alla mina knivar från Cold Steel förutom min Code 4 vilken kunde varit skarpare. Så ett klart plus i kanten för en bra egg så långt den är utförd vill säga. För ett rejält minus blir det för en detaljmiss som jag för mitt liv inte kan förstå. Det är varför man valt att förse kniven med en "sharpening choil" - ett urtag för att underlätta slipning och sen inte dragit eggen hela vägen dit. Mycket märkligt och något jag ämnar ändra på när jag slipar om kniven. 

Droppointblad i för Cold Steel sedvanliga AUS 8A

På ryggen har bladet några fördjupningar som snarare fungerar som indexering för fingrarna än bidrar till ökat grepp. Funktionen är snarare är kosmetisk än praktisk och det är gott så eftersom det följer hur originalen är utformade.

Stålet är Cold Steels AUS 8A. Ett material de behärskar väl vid det här laget och förser med en bra härdning. De flesta av deras knivar kommer att släppas i nya versioner med rejäla förbättringar i stålkvalitet det här året. Det avspeglas förvisso i prislappen men blir ett alternativ för de som söker mer högpresterande blad. Bäva månde Spyderco, Benchmade, SOG och Kershaw då jag misstänker att det kan stjäla en och annan kund från dem. 

Själv tillhör jag den falangen som hävdar att bladgeometri, slipning och andra faktorer faktiskt är viktigare än stålkvalité i sig förutsatt att härdningen är adekvat. Detta bevisas av företag som Buck och Cold Steel men även av alla de tillverkare som använder sig av t ex Sandvik 12C27 vilket är ett mycket vanligt stål i till exempel Franska knivar nästan oavsett prisklass.

Ett mycket dugligt flatslipat blad. Men varför inte dra eggen hela vägen in?

Finishen på bladet är en lätt polerat satin vilket ger en sympatisk lyster.

När det gäller skäregenskaper så är det här bladet lika effektivt som det ser ut. Med papper, kartong och liknande görs processen kort eftersom bladet är relativt tunt och därtill flatslipat. Ännu tydligare blir det här om man går loss på diverse födoämnen. I princip är det ju ett litet kockknivsblad det handlar om och det märks när kniven används i köket. Till trä och hårdare material duger bladet väl men handtaget kunde då vara tjockare. Det är för tunt för längre tids hådare arbete helt enkelt. 

Handtag

En äkta "Sgian Dubh" hade från början ofta närmast runda handtag. Den traditionen är jag glad för att man släppt för det är något jag inte alls gillar. Det ger mig en känsla att kniven kan "rulla" i handen och är något jag  har emot Opinelknivar till exempel.  Det här är närmast motsatsen - ett tämligen fyrkantigt men rättframt grepp. 

Det första intrycket är också det bestående och det är att handtaget är mycket lätt, känns starkt och ger ett oerhört fäste.

Ett enkeln nästan minimalistiskt handtag i G10

Faktum är att jag anser att det är för bra fäste i det här utförandet. Nu är Cold Steel kända för att tillverka G10 i en variant som känns som riktigt grovt sandpapper och fenomenet är väldokumenterat från knivar som American Lawman och Recon 1. Det gäller alltså även materialet i Hold Out-knivarna. Den enda kniv jag upplevt som lika sträv innan den slitits in är min Ontario RAT 1a som jag kommer att presentera senare. Tanken med så här grov G10 är förstås att den skall vara greppig även efter det att man börjat slita in den. Om man börjar med en "mediumgrov" yta som på till exempel på en Spyderco eller Benchmade så blir den efter ett tag tämligen hal även om det dröjer. Det gäller exempelvis min AFCK vars handtag vid det här laget närmast upplevs som glasfiber. 

Att den här kniven känns lätt är inte konstigt eftersom den inte väger mer än sjuttio gram. Den ringa vikten kan tillskrivas avsaknaden av intern ram och att handtaget har försetts med ett par rejäla hål som ytterligare reducerar material och därmed vikt. Hålen bidrar även de till det superba greppet då de båda indexerar och ger ökat fäste. 

En avrundad men utstickande bladbas och räfflor för ökat grepp

Annars har handtaget inga övriga räfflor eller fåror för ökat grepp utöver de som återfinns vid vid bladbasen. De är däremot riktigt bra utförda och känns adekvata på den här kniven eftersom den i övrigt saknar uttalat fingerskydd.

Ett tunn profil med ett ilägg i aluminium i ryggen

Handtaget mäter strax under decimetern vilket ger gott om plats för ett bastant fyrfingergrepp. Det är också mycket lätt att byta grepp på den här kniven tack vare handtagets enkla form och hålen som ger extra fäste för fingrarna. Handtaget tillåter ett mycket bra flöde mellan olika positioner med andra ord. Det gör den lättarbetad. 

Överlag är det här ett grepp som överraskar positivt. Bakom de till synes enkla linjerna döljer sig en lyckad formgivning.

Öppning och lås

Hold Out III öppnas med en tumknopp som delvis är dubbelsidig. Cold Steel har nämligen en egen variant av en tunnformad och för övrigt mycket bra tumknopp som sticker ut mest på högersidan men som går att använda även med vänster hand även i ursprungskonfiguration. Sen kan den lossas med en skruv och vändas på om man nu råkar vara vänsterhänt. Eftersom det gäller även clipet och låset i sig är lätt att lossa med båda händer är kniven helt ambidextrös. 

En detalj som är värd att notera är tumknoppens placering på bladet. Det vill säga trots en bra öppningsrörelse så är den inte i vägen vid arbete utan har gömts så nära handtaget som möjligt. Utmärkt så! Det är nämligen en viktig detalj som påverkar hur mycket av eggens längd som går att använda vid exempelvis genomgående skär. 

Knoppen är för övrigt mycket lättåtkomlig och fungerar väl men det går trots det inte snärta fram bladet. Den manövern hindras av att låset bjuder på för stort motstånd. Det är dock inget ovanligt så jag får se om blir lättare med tiden som på min "Voyager". Ett bra knep brukar vara att låta kniven ligga halvöppen ett längre tag för att minska fjäderkraften något.

Kniven öppnas med en enkelsidig men flyttbar tumknopp som är lätt att komma åt

Låset är det av Cold Steel patenterade urstarka "Tri-Ad" som är en utveckling av en vanlig backlock med det tillägget att det försetts med en stoppinne som tar upp krafterna från bladet. Det minskar slitaget på låsarmen vilket ökar livslängden samtidigt som det minimerar glapp. Konstruktionen gör att låset inte slits ut utan snarare in. Upphovsmannen bakom låset är Andrew Demko.

Cold Steel hävdar lika blygsamt som vanligt att det är världens starkaste knivlås. Det är fullt möjligt att det är sant. Jag är mer intresserad av att det fungerar och inte glappar på något vis. Och fungerar gör det.

Min enda invändning är att det som sagt krävs rätt mycket kraft för att släppa. Dels bjuder hävstångsfjädern på mycket motstånd och dels måste låsarmen färdas lång väg för att släppa. Mycket längre än för traditionella backlocks som i Spydercos och Bucks utförande exempelvis. 

"Tri-Ad Lock" i närbild med den typiska stoppinnen

Om öppning och lås kan sägas att kniven kanske inte är den mjukaste och snabbaste att vare sig öppna eller stänga men den känns och är resolut. Bladet låser stenhårt utan minsta tillstymmelse till glapp eller spel och låset inger förtroende.

Att bära

Förutom det eminenta bladet och det starka handtaget kommer här ytterligare en av knivens många fördelar. Den är lätt att bära. Efter det att jag gjort om den totalt vill säga! Inledningsvis gick den knappt att bära alls av det enkla skälet att clipet är alldeles för starkt och G10 sidorna på tok för sträva. 

Ett stenhårt litet clip

Clipet som är av stål är litet, effektivt och välfungerande när det väl modifierats. Jag fick helt sonika bända ut clipet med klon på en hammare för att släppa på spänsten något. Det gick helt enkelt ens med den bästa vilja i världen att få över en kanten på en byxficka innan dess. Steg två bestod i att demontera clipet och gå över hela ytan på skollorna med sandpapper för att det inte skall förstöra kläderna. Först efter dessa åtgärder var kniven fullt brukbar som fickkniv. 

Clipet är flyttbart men kniven kan endast bäras med bladspets uppåt

Clipet kommer högermonterat men kan skiftas till motstående sida för den som är vänsterhänt. Det sitter rejält skruvat med tre skruvar. Två av dem är påtagligt längre och går igenom hela handtaget medan den tredje som sitter närmast bladet är kortare. De var loctitade från början men inte så hårt att de inte gick att lossa. 

När kniven väl var moddad är den extremt praktisk att bära. Lätt och platt men relativt tunn profil och ett bra clip. Eftersom jag sandpapprade ned inte bara biten under clipet utan resten av sidorna också så går det att bära kniven löst i fickan utan att riva av skinnet på knogarna om man stoppar ned handen där. Sen sticker förvisso bladryggen ut en bit vilket jag egentligen inte gillar men det är svårt att undvika på den här spolformade designen. I gengäld så har den ytan slipats rund vilket gör att den inte upplevs som vass och förhindrar att den fastnar i saker.

Sammanfattningsvis

Jag måste medge den här lilla kniven verkligen var en positiv överraskning. Den är lätt och urstark och det känns när man greppar den. Hela kniven inger förtroende och när det paras med enkelt okomplicerat blad i ett dugligt stål blir slutresultatet inte allt för illa. 

Hold Out III - den svarta kniven

Sen är det bra när tillverkare litar på materialen och inte använder både hängslen och livrem i onödan. I det här fallet är inte G10-sidorna förstärkta med några liners och det behövs inte heller. Kniven är rejält stark ändå, ett intryck som förstärks av det bastanta låset. 

Passning i materialen och sammansättning av material är riktigt bra på den här kniven. Jag har inte kunnat hitta några större missar någonstans. Däremot var som sagt materialen aning överdimensionerade. Lite för grov G10 i mitt tycke och ett clip som fungerar bra även som dragkrok på en bil. Så lite tweakande krävdes för att få den som jag ville.

Sen är bladet en ytterst positiv överraskning. Ett helt flatslipat blad som inte är för grovt över nacken gör att skäregenskaperna är utmärkta i de flesta material. Bladformen ger även en god spets att arbeta med. 

Den här kniven rekommenderas för alla som söker en stabil fickkniv som är lätt och smidig att bära och som går att hugga i med om så krävs.


Specifikation:

Längd utfälld: 175 mm
Vikt: 71 g
Bladlängd: 76 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: AUS 8A
Handtag: G-10
Lås: Tri-Ad lock

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan

Ytterligare information återfinns på Cold Steels hemsida här!


/ J - håller ut

Knivrecension Cold Steel Voyager

- bästsäljande långkörare från CS

Så anlände den då till slut. Kniven jag både ville ha och samtidigt inte men som jag ändå beställde efter att ha stiftat bekantskap med "Code 4" från samma tillverkare. Som jag skrev i den presentationen var det egentligen den första utgåvan av Voyager som väckte intresse en gång för länge sedan eftersom den representerade något annat än sig själv. Men tiden förflöt som den plägar göra och kniven hann komma ut i ny skepnad som förutom delvis ändrat utseende även innebar byte av stålsort och tillverkningsland. Det skedde för övrigt runt 2011. Så inte ens den "nya" versionen är särskilt ny längre. Vem sade att man behöver vara snabb?

Cold Steel Voyager 

Som alltid med Cold Steel finns det en uppsjö varianter att välja mellan. Något som för all del inte bara gäller dem nuförtiden. Den här knivserien kan fås i storlek "medium", "large" och förstås "X-large", med tre olika bladkonfigurationer: tanto, clippoint och "Vaquero"-modellen som är en modifierad version av en clippoint med extremt s-kurvad egg. Dessutom finns de med eller utan sågtänder på bladen. De som känner sig matematiskt sinnade kan börja räkna på kombinationsmöjligheterna. Jag blir mest yr i huvudet.

Voyager och Code 4, kusiner snarare än syskon men släktskapt är tydligt

Eftersom jag härförleden införskaffade och även presenterade den tunna smidiga "Code 4" så är det ofrånkomligt att vissa jämförelser kommer att göras dem emellan även om det inte är huvudsyftet. Knivarna ligger trots allt tämligen nära varandra i kategorin stora, robusta bruksfällknivar och riktar sig därmed delvis mot samma tänkta publik. Men det finns även olikheter som jag tänkte uppehålla mig något vid.

Blad

Voyager har ett blad som delar de generella dragen med den tidigare nämnda "Code 4" i samma utförande av uppenbara skäl. Men det finns skillnader dem emellan även om några är subtila nog för att kräva en initierad person för att upptäcka. Andra är mer uppenbara även vid första anblick även för ett otränat öga. 

Två versioner av clippointblad med samma stål - ett flatslipat och ett skålslipat

Rent utseendemässigt har båda samma grundform på bladet - en klassisk clippoint. Men den falska toppeggen på Voyager är mindre uttalad och inte lika bred men samtidigt betydligt längre än på Code 4 vilket gör att bladet ser mer bowielikt ut. Bladet är även något större - ett par millimeter på bredden och längden samt spetsigare. Den har också en mer svängd egg och därmed mer uttalad buk vilket jag alltsomoftast föredrar.  

Godstjockleken på bladet är 3,5 mm vilket får anses någorlunda begåvat till den här storleken på blad. Framförallt eftersom den från och med falskeggens början tunnar ut vilket ger en tämligen duglig spets och goda skäregenskaper överlag.  

En fällbar inkarnation av en bowie

Den faktiska längden på eggarna ligger nära varandra även om Voyager vinner även den matchen.

Sen kommer vi till de mer påtagliga skillnaderna. En visuell sådan är ytbehandlingen där Code 4 har en tvåtons satinfinish medan föreliggande Voyager har försetts med en stentumlad yta. Den är för övrigt riktigt bra gjord och tämligen homogen och blank.

Fördelen med den här sortens finish är att den är tämligen beständigt mot repor och när de väl uppkommer syns de inte lika mycket som på en polerad yta. Båda alternativen är för övrigt enligt mig att föredra framför blästrade varianter vilket öppnar upp porerna i stålet och ger större yta för korrosion att få fäste.

Den största skillnaden mellan knivbladen är emellertid slipningen. Såväl den äldre utgåvan av Voyagerserien som Code 4 knivarna delar den egenskapen att de är skålslipade.

Det är inte de nya Voyagerknivarna. De är helt flatslipade vilket är tacknämligt. Det breda bladet gör att stålet hinner tunna ut rejält innan primäreggen tar vid. Det är med andra ord inte så mycket stål bakom eggen som man först kan tro.

Om slipningar kan man tycka mycket men lite grovt kan väl sägas att skålslipningar ger väldigt vassa eggar som är lätta att slipa upprepade gånger innan de behöver reprofileras. De ger även en attraktiv lyster i själva slipningen som ibland kan vara ett mål i sig. Ur praktisk synvinkel dras de dock med problemet att de är sämre vid kraftiga genomgående skär i framförallt fibrösa material än motsvarande flatslipade blad bl a på grund den rygg som bildas mot bladryggen till som ger upphov till friktion.

Ett fullt flatslipat blad 

I det här fallet får CS backning av mig för en tämligen ordinär fabriksegg. Eller förresten inte ens det, den var vid närmare eftertanke rätt slö. Eggen skar visserligen papper utan alltför stort besvär och det gick väl att skrapa hår med kniven men knappt. Efter en stunds arbete med skärpstål och lite striglande så rakar den bättre. Jag kommer nog ändå förse den med aningen bredare primäregg när jag slipar om kniven. 

Det blir förmodligen inte alltför krångligt då stålet som på de flesta Cold Steel-knivar nuförtiden är japanska AUS-8A även om andra alternativ förekommer i deras produktkatalog. Givet priset , i USA skall väl tilläggas, är väl stålvalet inte helt uselt även om det förstås finns roligare alternativ.

Återstår att se för min del hur Cold Steels version av AUS8 håller jämfört med andra tillverkares versioner av stålet.

Inledningsvis fungerar den emellertid väl och jag har prövat den på diverse material. Som väntat ger spetsen god penetration vilket är tacknämligt vid t ex diverse öppnande av sega plastförpackningar. Den gör även processen ytterst kort med buntband och nylonsnöre. Papper, kartong och även tyg går som en dans. Det flatslipade bladet formligen väser genom kartong utan större motstånd och bredden ger snarare stadga än är till hinder. Trä går bra att skära men här märks förstås bredden på bladet. Så länge grenar skall skäras av är den utmärkt och om man späntar lite är den duglig. Att tälja med...nej. Men det breda handtaget gör att det går att ta ordentligt när så behövs.

Vid enklare matförberedelser uppträder Voyager nästan som en kökskniv vilket kanske inte är så konstigt givet måtten och slipningen på bladet. Tomater och andra grönsaker är lätta att ta sig igenom och den klarar t o m rotsaks- och potatistestet vilket inte är givet för fällknivar. Något mer motstånd än en tunn japansk kockkniv förstås, men ändå.  

Handtag

Handtaget är rejält omgjort från tidigare generationer av Voyager. Materialet är fortfarande plast men här döpt till "Grivex". Det är Cold Steels variant på ett FRN-material (Fiber Reinorced Nylon). Eller på ren svenska ett sjujäkla hållbart plastmaterial. Sen skall inte de här fiberförstärkta plasterna blandas ihop med billig hårdplast. CS själva hävdar på för dem klassiskt manér att deras material är överlägset alla andra. Jag har ingen anledning att betvivla hållbarheten vid både normala förhållanden och mer extrema diton som snö och kyla eller värme. Men jag tror inte att det är vare sig bättre eller sämre än säg Benchmades, Spydercos, CRKT eller Kershaws liknande material.

Den gruppen av material är praktiska för handtag och skollor men ack så fula för det mesta. Men ser man till funktion i relation till pris är de ytterst svårslagna.

Ett handtag som skiljer sig markant från föregående generationer av Voyager

Konstruktionen är skruvad med torxhuvuden och kan därmed demonteras. De äldre generationerna av Voyager var nitade. Pivotskruven är justerbar och kniven har hål för fånglina.

Skollorna, för det är faktiskt inga handtagssidor, är skruvade i en ram gjord av härdad 6061-aluminium vilket är ett ovanligt materialval. På rak arm kommer jag inte på någon annan kniv som har aluminium i ramen. Syftet är förstås att förstärka plasten vilket minskar flexet samt ger låset något att fästa i. Konstruktionen blir därmed stark utan att bli tung vilket märks på slutresultatet.

Grivexskollorna är fästa vid en 6061-aluminiumram

Handtaget är försett med ett mönster med extremt mycket friktion i som påminner om tyska järnkors i utseendet. Jag funderar ibland på om det pågår någon slags tävling mellan vissa knivtillverkare i att göra den mest obehagligt sträva greppytan. Men för den som vill att kniven riktigt ska riva i handen som en grov rasp är det här ett bra alternativ. Och då har jag hört att deras G10 på modeller som t ex "Recon 1" ska vara ännu värre. Men det är klart, inte fan lär du tappa kniven ens om du är så svettig om händerna så det droppar om dem. Särskilt inte med den form som handtaget har. Så för den som premierar extremt fäste är det här ett bra handtag. För oss andra krävs lite arbete innan vi är helt nöjda.

Av mig nedslipade järnkors. Ger utmärkt halkskydd men äter byxfickor och handflator till frukost

För att råda bot på vansinnet attackerades skollorna tämligen hårt med sandpapper redan efter några få minuters användning. Jag gillar mina händer och vill behålla dem intakta. Sen tog jag av clipet och gick ännu hårdare åt ytan där. Så nu kan man både hålla i kniven ett tag och stoppa den i fickan när man arbetat klart. För problemet med det extrema greppet är att det kombinerat med det urstarka clipet totalt äter upp allt vad textilier heter. Något som mängden moddar på nätet som addresserar problemet också pekar på.

När man tittar på handtagsformen och jämför med komforten blev jag faktiskt överraskad. Kniven är mycket bekvämare än jag trodde av bilder och videos att döma. Handtaget är tjockt vilket blir påtagligt i fickan men det är inte så illa som jag trott eftersom sidorna är lätt välvda. Till komforten bidrar även att ryggen är svagt krökt och att urfräsningarna för fingrarna som gjorts har kraftigt fasade och mjukt rundade kanter. Den väl tilltagna volymen på handtaget gör kniven mycket lämpad för att greppa hårt i samt gör det lättare att använda under längre tid alternativt brukas när man arbetar med handskar på.   

En jämförelse av tjocklek mellan Code 4 till vänster och Voyager L till höger

Utseendemässigt föredrog jag de äldre versionernas raka form men jag måste krypa till (järn)korset och medge att såväl urtaget för pekfingret som ytan för lillfingret fungerar som det är tänkt. Jag tyckte från början att de såg överdrivna ut. Den nya formen på änden på handtaget gör också att handen "låses" på plats. Men det är inte bara fördelar med en sådan konstruktion. Det råder ingen tvekan om att den här formen på handtag begränsar antalet fattningar och greppmöjligheter. Det är inte det att det inte går att skifta grepp men det går betydligt smidigare och med ett bättre flöde om handtag är rakare i formen. Tydligt är också att ett "sabergrip" med tummen på ovansidan av kniven är favoriserat som grundgrepp. Det är i den fattningen som handtaget känns bäst och kommer till sin rätt.

Det är mycket avstånd mellan fingerurtag och bladbas. Ett förhållande jag inte uppskattar

En direkt negativ detalj är att utformningen på "fingerskyddet" gör att det är långt (närmare tre centimeter) mellan hand och basen på eggen. Detta förstärks av formen på uttaget för pekfingret som flyttar handen något bakåt på handtaget. Nu är det inte en slumpartad miss utan tämligen medvetet val då det förstås i bakgrunden finns en argument som känns främmande för de flesta av oss normala människor men som alltsom oftast dyker upp på amerikanska knivar och det är "reach" - räckvidd.

Och det är då någon slags självförsvarsapplikation som det hänvisas till - blä! Är det enda jag har att säga om det argumentet och så släpper jag ämnet för stunden.  

Sen används fingerskyddet även som säkerhetsargument. Det vill säga utformningen skall ge marginaler och bidra till att hindra handen från att glida ut på bladet är det tänkt. Jag föredrar om man använder knivar korrekt istället för att göra dem klumpiga på det viset och skriva användarna på näsan. Nu går det som nödlösning smyga upp ett finger på den breda främre delen av handtaget och på så sätt komma närmare ämnet när man skall utföra småarbeten. Det fungerar t o m tämligen väl tack och lov. 

Sammantaget är handtaget efter några moddar faktiskt bättre än jag förväntade mig trots allt. Det är stadigt, handen glider ingenstans och använder man några få grundgrepp går det att ta i  rejält.

Men det dras också med ett par nackdelar och de kunde av den erfarne för all del utläsas redan från bilder så det kom inte som någon direkt överraskning. Men det var inte därför jag köpte den här kniven som sagt. "Villhaisamlingefaktorn" var tämligen hög och det klart avgörande argumentet.

Öppning och lås

Voyager överraskar genom att vara extremt lätt att fälla ut. Den är mjuk och smidig i rörelsen och det trots att den försedd med en kraftig backlock. Det går till och med att snärta ut det decimeterlånga bladet om så önskas och det löper så lätt att det svíngar fritt när låset släpps. Något jag noterade när jag skar mig i fingret igår efter att inte ha lutat kniven i fel vinkel samtidigt som jag släppte låset. Förklaringen till den smidiga öppningen går att spåra till små toleranser, god precision i tillverkningen och glidlager i brons.  

Faktum är att den är mycket lättare att öppna än Code 4 som har samma låstyp. Och eftersom det tillsammans med den betydligt mindre "Mini Tuff Lite" var mina första referenser när det kommer till Tri-Ad Locks så blev kontrasten desto större.

En enkel väl fungerande och för öppning utmärkt placerad tumpinne.

Öppningen sker med en rejäl dubbelsidig tumpinne. Placeringen på det breda bladet i kombination med den generösa urgröpningen för pekfingret gör den föredömligt lättåtkomlig. Tyvärr gör det även att den hamnar en bit ut på bladet i öppet läge vilket stjäl onödigt utrymme från eggen. Men givet det stora bladet är proportionerna därvidlag inte allt för illa. Det återstår rätt mycket blad och egg att arbeta med. Men det är klart att mest moment får man närmast handtaget när man behöver ta i.

Låset är som nämnts Cold Steels Tri-Ad Lock som fortfarande är ett av de mest effektiva på marknaden. Diskussionen om vilket lås som är "starkast" lämnar jag därhän då jag tycker den mest är akademisk men det går att konstatera att det här är ett av dem. I korthet fungerar låset utmärkt. Men det kan noteras att den här versionen av låset är betydligt lättare att släppa än motsvarande på "Code 4". Det är något i fjäderkraften eller hävstångsverkan som skiljer dem åt.

Att bära

Den här kniven levereras med två clip, ett för vänster sida och ett för höger. Orsaken till det står att finna i att de är utformade för respektive sida eftersom de är krökta till formen. Clipet är litet, svartmålat och urstarkt. Spänsten i stålet i kombination med det från början aggressiva mönstret på skollorna gjorde att jag förutom att slipa ned handtagsmönstret även böjde ut clipet en smula för att få bättre funktion. Det här är inte en kniv man tappar i brådrasket ändå kan väl tilläggas. Formen och storleken på clipet är annars utmärkt på så vis att det inte stör greppet i övrigt. Man känner inte av det när man håller i kniven.  Finishen däremot är målad och därmed inte så hållbar. Jag har förvisso inte skrapat av färgen än men det lär väl visa sig hur länge den håller.

Ett av två medföljande clip, det här för högersidan

Den här kniven är en aning otymplig att bära omkring på får medges och då kan man ha i åtanke att den även finns i en betydligt större XL-version. Hur den känns kan jag bara föreställa mig. Vikten är annars inget som avskräcker då den är tämligen lätt för sin storlek. Det är kombinationen av ett tämligen brett blad och framförallt ett rejält tjockt handtag som tar upp plats i byxfickan när kniven är placerad där. Att bära den löst i t ex en jackficka är inte heller helt lätt då den är över tretton cm lång hopfälld. 

Sammanfattningsvis

En jämförelse mellan mina två större Cold Steel-knivar kan sammanfattas med att Code 4 utan tvekan är den mer civiliserade av de två med mer sofistikerat utseende och material i handtaget och en profil som gör den smidigare att bära med sig. Den är stor och stark men aningen mindre och inte lika robust som sin äldre kusin. 

Voyager å andra sidan är arbetshästen som kan hugga i mer. Det breda rejäla handtaget och den bättre friktionen i greppet gör att det går att ta i betydligt mer med den här kniven och det under längre tid.  Det sker på bekostnad av bärkomfort. Handtagets form, längd och de grövre dimensionerna tar upp betydligt mer plats i fickan. Grivexskollorna är också mindre känsliga för repor än aluminiumet och jag misstänker att de är bättre i kallt väder. Det brukar vara fallet med plast/trä/micarta/G10 kontra metallhandtag.  

Kniven överraskade mig positivt på flera vis bland annat genom att vara lättare än jag trodde samt att handtaget var bekvämare än det först såg ut. Det här är en bra kniv men som kunnat bli avsevärt mycket bättre med några få förändringar.

Om bara våra vänner amerikanarna kunde ge fan i att tänka så mycket på våld och säkerhet på samma gång! Om fokus på "räckvidd" och säkerhetsdetaljer för att vi användare inte skall hugga fingrarna av oss avlägsnats så vore det här en attans duglig kniv.

Tänker er samma blad med mindre ricasso, tumknoppen bara aningen närmare handtaget och en helt rak "plungeline" - slipfas närmast handtaget. Då hade bladet varit suveränt i kategorin "breda blad".  

Om man därtill flyttat pivotskruven något längre fram på handtaget så hade förhållandet mellan blad och handtag blivit bättre. Så stark behöver kniven inte vara om man bara skall skära med den och utseendet hade vunnit på det. Och som en sista touch kunde vinkeln på urtaget för pekfingret och den främre "klumpen" på greppet avlägsnats - et voila, en utmärkt kniv.

Cold Steel Voyager - råstark slitvarg

Allt sammantaget är totalintrycket ändå positivt. Men, och det finns ett stort men, jag tycker den är något för klumpig för att ha i fickan. För det finns betydligt mer lättburna knivar som ändå ger gott om egg.  För den som vill ha lite mindre kniv finns förvisso mediumvarianten som har ett 7,5cm blad istället. Men där lär handtaget inte vara lika rymligt och det är dessvärre tjock och klumpigt även det.

Köp den här kniven om du vill ha en stor, robust, pålitlig slitvarg som du inte är rädd för att ta i med. Var dock medveten om att den lider av aningen rondör trots att den inte är överviktig. Undvik den däremot om du vill ha en liten smidig fickkniv för att skala äpplen på kontoret med eftersom du då troligtvis kommer att bli arresterad.

Specifikation:

Längd utfälld: 235 mm
Vikt: 130 g
Bladlängd: 101 mm (4")
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: AUS 8A
Handtag: Grivory med liners i aluminium
Lås: Tri-Ad Lock

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan

Länk till tillverkarens hemsida för kniven här!


/ J - blivande "mall-ninja"?

Knivrecension Ontario Utilitac II

- i skuggan av släktingar

I skuggan av sin mest kända fällknivsmodell "RAT 1" så har Ontario Knife Company även släppt en kniv döpt till Utilitac II som inte alls fått samma uppmärksamhet som sin gnagarkusin men som förtjänar sin stund i rampljuset.

Ontario Knife Company's Utilitac II

På sätt och vis rör de sig i samma kretsar även om de inte är identiska på något vis. Knivarna kostar ungefär lika mycket även om Utilitac II är något billigare och det handlar om knivar med syntetmaterial i skollorna byggda på en ram av stål och som är utrustade med linerlocks och samma clipdesign. De har nästan exakt samma typ av bladstål och båda är större stabila fällknivar. Utilitac är dock något mer kortvuxen än kusinen.  

Orsaken till att Ontario vände sig till Joe Pardue för att fortsättningsvis designa deras Taiwantillverkade fällknivar var nog att samarbetet med Jeff Randall lär ha tagit slut*.

Upphovsmannen Joe Pardue som följer i faderns Mel Pardues fotspår

Den här kniven finns i två bladkonfigurationer. En med droppointblad och en med tantoblad. De kan sedan kombineras med endera en kantigare handtagsform eller den mer rundade jag valde. Kniven kan även fås med svärtade blad på sant amerikanskt manér. Det ger totalt sex grundversioner som kan fås med eller utan kombinationsblad med tandad sektion för den som gillar att såga i saker.  

Den här versionen har tantoblad, det rundade handtaget samt satinfinish och slät egg

En orsak förutom nyfikenhet på bladformen för mig att välja en tantoversion den här gången var att jag tycker att droppointversionen som har en s-formad egg med falskegg på toppen är tämligen snarlik den av mig tidigare recenserade Lambertdesignen "Shockwave" och omväxling förnöjer som bekant.  

Sen kan väl erkännas att tantobladet rent estetiskt troligen gör sig bättre i kombination med det kantiga handtaget men där fick det praktiska sinnelaget ta över rodret ett ögonblick då jag inte är förtjust i den handtagsformen. 

Blad

Det kan klargöras direkt att min preferens när det gäller bladtyper ur praktisk synvinkel är en enkel droppoint med uttalad spets och rejält med buk, liten eller ingen ricasso samt gärna fullt flatslipad om det kan fås. Men det innebär inte att nyfikenheten på andra varianter av bladtyper och slipningar försvunnit och den här avviker definitivt från det ovan beskrivna grundidealet.  

Just den här kniven kan som sagt fås i olika konfigurationer och jag blev av ett par olika skäl intresserad av den här kombinationen blad/handtag. Det är en amerikansk tanto vilket innebär att den är kantigare och rakare än sin japanska förlaga. Bladtypen populariserades under nittiotalet av främst Lynn Thompson med sitt Cold Steel som propagerade hårt för den här varianten och till och med sägs ha uppfunnit den vilket inte är sant för övrigt. En av fördelarna är att man får en mycket stark penetrerande spets men det finns gott om nackdelar förknippad med formen också. Bland annat kan de vara svårslipade och buken på eggen försvinner med allt vad det innebär. En del av hypen har förstås med utseende att göra men det är nu en annan fråga. 

Ett brett flatslipat blad

Det som fick mig att överväga den var som jag nämnde förut ett estetiskt ställningstagande men även nyfikenhet på bladformen som sådan eftersom jag inte äger många tantos. I det här fallet rör det sig om en ovanligt kompakt spets som närmast är trekantig och med det följer att de två eggarna som bildas har samma slip- och eggvinkel. Det är också ett ovanligt brett blad som är flatslipat. Allt sammantaget gör bladet intressant. 

Amerikansk tanto i ren form

Knivstålet är angivet som AUS 8A och utförandet är en halvpolerad satinfinish som är tämligen attraktiv men drar åt sig fingeravtryck som det hade betalt för det. 

Stålet är japanska AUS 8A

Bladryggen är formad till en ramp och den är försedd med skåror för ökat fäste. De är inte alltför aggressiva och ger grepp utan att äta upp fingrarna. Men jag hade föredragit om de inte varit där alls måste medges. 

Handtag

Liksom RAT-knivarna är Utilitac uppbyggd kring en ram av stål som blästrats till en mattgrå nyans. Knivens liners är inte urborrade på något vis och det bidrar förstås till att kniven blir tyngre än den varit annars. Men vikten i det breda bladet gör att kniven ändå upplevs välbalanserad. Det är en tämligen tung kniv med sina lite drygt 150 g men det ger mer en känsla av stabilitet än klumpighet i det här fallet.

Ett bastant tämligen handfyllande grepp

På ramen är svarta skollor i Zytel skruvade med två stycken torxskruvar på var sida. En sak som är värt att notera på pluskontot är att clipet inte är i vägen för greppet och trycker onödigt mot handen. 

Konstruktionen är inte öppen utan det finns ett mellanlägg på ryggsidan gjort av plast. Kniven är försedd med två stoppinnar för bladet av roterande typ, dvs de sitter löst klämda inne i ramen. Fördelen med den lösningen är att de slits jämnare och därmed inte ger upphov till glapp i låset efter en tids slitage. Nackdelen i det här fallet är att den faktiskt sitter så löst att de rasslar. Inget som stör funktionen men det irriterar en smula på en annars tyst kniv.

Skruvade skollor i Zytel, hål för clip i alla fyra hörnen

och ett mindre hål för fånglina

Om handtaget kan sägas att det fyller handen väl och ger god ergonomi även om det inte är extraordinärt bra. Hade ryggsidan varit aningen rundare och sidorna fått lite mer välvd form så hade det varit ruskigt nära perfektion däremot. 

Öppning och lås

Utilitac II är en kniv som är riktigt riktigt bra att öppna. Mycket tack vare en välplacerad lättåtkomlig tumknopp långt från handtaget och en bra öppningsvinkel som möjliggörs av det breda bladet. Generellt sett är jag inte överförtjust i pyramidformade tumknoppar men här är de inte så uttalade och fungerar därför väl. De är för övrigt dubbelsidiga och därmed användbara även med vänster hand. 

Tumknoppar som är rätt placerade och därmed 

föredömligt lättåtkomliga utan att haka i allt  

Med rätt moment på pivotkruven så har du en kniv som är i avsaknad av glapp och spel samtidigt som den öppnar mycket lätt och har ett blad som faller in av egen vikt när du släpper låset. Det är inte illa för en kniv i den här prisklassen. Det åstadkoms med bra toleranser, ett tungt blad och glidlager i brons.  

Pivotskruven skiljer sig åt från t ex RAT då Utilitac har en "D-formad" honskruv som gör att bulten inte behöver mothåll vilket gör den mer lättjusterad. 

Kniven låser med en mycket bra linerlock. Stabil och kraftig, säker samt lätt att släppa. Väl utförd helt enkelt. För att underlätta att släppa låset är låsarmen försedd med urfräsningar vilka är bra gjorda. De ger grepp utan att riva av skinnet från fingertoppen. Det här är tillsammans med bl a knivarna i RAT-serien och en rad Spydercos orsaken till att jag ofta föredrar en välgjord linerlock i stål framför flera andra varianter av lås. 

Ett mycket väl utfört lås som fungerar perfekt

Att bära

Utilitac II är faktiskt riktigt ok att bära beroende på vilka byxor som den skall finnas i. Clipet är bra och gör att det mesta av kniven försvinner ned i fickan och formen på kniven gör att den inte känns för kantig. Men i lättare sommarbyxor eller benfickor på shorts så känns vikten och oavsett klädesplagg går det inte komma från att det är en rätt stor kniv. Den är lika tjock som RAT 1 och är bredare så den tar plats.

Ett enkelt fungerade clip i svart utförande 

Clipet som för övrigt påminner en aning om Benchmades variant och är identiskt med storebror RAT med det undantaget att den versionen bär Randalls trekantiga logotyp. På båda knivarna kan det flyttas till alla fyra hörn av handtaget. Det är tacknämligt svart så det inte blir så iögonfallande.

Att använda

Kniven skär papper, papp och kartong förträffligt. Flatslipningen och den raka eggen fungerar utmärkt i både tunnare och tjockare material. Den smyger inte igenom papper med en viskning men den väser försiktigt och tar sig igenom varje gång utan att fastna och hacka.

I plastmaterial som petflaskor, tjockare förpackningsplast etc skär den också riktigt bra och där fungerar även tantospetsen väl. Trots sitt utseende är Utilitac II inte alls dum i köket. Rak bred flatslipad egg fungerar utmärkt till t ex rotsaker och spetsen går bra att använda till "pushcuts" i mindre morötter mm. Knivens breda blad och slipning gör att den till viss del uppträder som en kökskniv när man skär i mjukare saker som sallad och tomat. Tänk kinesisk klyvare i miniformat.

Ett rejält handtag och stabil känsla gör att den inte skämmer bort sig i trä heller. Tumknopparna är bra placerade och avsaknaden av ricasso gör att man kan skära relativt nära handtaget med kraft vilket underlättar. Vinkeln på eggen gör också att kniven "biter" bra.

Sammanfattningsvis

I skuggan av RAT-knivarna smög Ontario ut den här modellen i ett par olika konfigurationer. Och det får väl medges att de vänder sig till delvis samma målgrupp. De som söker en något större, stabil fällkniv med goda resurser för att ta  hand om det mesta.

Skillnaden dem emellan ligger förutom i bladformen även i att handtaget på UII är något högre och därmed fyller handen något bättre. Den har även något greppigare yta för bättre fäste. RAT 1 har i gengäld längre handtag. Det är också mindre handtag framför pekfingret på Utilitac vilket gör att man kommer närmare ämnet när man skär.

Vad du får i Utilitac II är tämligen goda material och riktigt bra byggkvalité vilket kan exemplifieras genom utmärkt bladcentrering, stabilt lås och vass fabriksegg. Nu vet jag inte om jag haft tur eller om jag bara valt mina Ontariomodeller med omsorg men samtliga mina fyra fällknivar därifrån (RAT 1, två stycken RAT 2 och Utilitac II) har hållt samma goda fit & finish och jag börjar därför bli en rätt bra ambassadör för dem.

Ytterligare en fullträff i de lägre prisklasserna från Ontario

I all enkelhet kan därför sägas att Utilitac II är en bra och framförallt oerhört prisvärd kniv. Det aktuella priset ligger mellan 25-30 dollar. För den som inte gillar tantoblad väljes med fördel någon av de andra kombinationerna.

Specifikation:

Längd utfälld: 200 mm
Vikt: 156 g. vägd av mig
Bladlängd: 82,6 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: AUS 8A, 56-58HRC
Handtag: Zytel
Lås: Linerlock


Producerad av: Ontario Knife Company, tillverkad i Taiwan

Mer information på Ontarios hemsida hittar du här!


/ J - kniviot

* "RAT" står för Randall Adventure Training. 

Knivrecension Cold Steel "Mini Tuff Lite"

- Little big knives, en särskild kategori fickknivar

Först några ord om märket "Cold Steel". Till dem måste man förhålla sig om man samlar på moderna fällknivar har jag märkt. Första gången jag stötte på en kniv från dem överhuvudtaget var när en god vän som var inne i en japaninspirerad period av sitt liv generellt gick och investerade i en monstertanto i det då berömda laminerade "San-Mai-stålet". Innan dess hade jag bara sett dem i kataloger. Ty det hände på den tiden innan internet var en aktuell källa till visdom och kunskap. Jag säger "investerade" då kniven köptes i Sverige och därför kostade en rejäl slant. Fit och finish på den kniven var extraordinärt bra och den var otäckt vass. Allt som räckte för att imponera på den tiden. Sen var den stor. Vilket är något som utmärkt Cold Steel som märke under längre tid, de gör extremt mycket "mall ninja-skit* där störst oftast är bäst och allt marknadsfört genom en ökänd VD vid namn Lynn Thompson som med dessa skapelser i händerna sluggar sig igenom diverse köttfyllda jeanskroppar, bambu och rep i sina många och långa "proofvideos"** Här talar vi kulturkrock så det smäller om det ur Moralandperspektiv. Men det är ytterst underhållande om man håller distansen.  

Mitt bland allt det där har de under åren producerat några riktigt bra knivar som de mindre i "Voyager-serien" och Bowie-knivar för den som gillar det. Men för några år sen skedde en förändring. De stora svulstiga knivarna är kvar men modeller som American Lawman, Mini Lawman, Pendleton Hunter, Finn Bear och andra ytterst kompetenta och inte lika uppseendeväckande knivar dök i det myllrande modellprogrammet. 

Och sen smällde de till med en teknisk innovation som får symbolisera det nya Cold Steel - "Tri-Ad Lock". Andrew Demko är den som uppfann låset som är en ren utveckling av en klassisk lock-back. Vad som ändrats är att en "stop-pin" lagts till vilket den ursprungliga konstruktionen inte har. Det gör dels att man slipper det för lockbacks typiska lilla spel som kan uppkomma i låset och att det slits in, inte ut och därtill är det rent fysiskt starkare då all kraft från bladet inte går rakt in i låsarmen utan ut i handtaget. Allt sammantaget ger ett ytterst kompetent lås utan att krångla till det. 

Cold Steel Mini Tuff Lite

Det för oss in på dagens recensionsobjekt som är den minsta av de knivar som finns med det här låssystemet, vilket för övrigt är totalt överdimensionerat för kniven ifråga men jag var nyfiken på hur det faktiskt fungerar. 

Nyfikenhet på låset i kombination med att jag för stunden är inne på lite mindre knivar samt en nyfikenhet på "nya" Cold Steel var det som låg bakom det här köpet. Det är faktiskt den första kniv jag har från detta kända märke. 

Cold Steels bidrag till "Little Big Knives"-segmentet, små knivar med rymliga grepp

Blad

Även om Cold Steel kallar det här bladet för  "angle-blade"  så är det en tämligen traditionell Wharncliffe det handlar om med kort rak egg och en nedåtsluttande rygg. Fördelen med den här typen av blad är att man får en väldigt exakt spets som fungerar bra i det här fallet. Men det är också nackdelen då det mesta av arbetet sker nära spetsen på bladet och resten av eggen får arbeta mindre vilket riskerar att ge ojämnt slitage och resultera i mer slipande. På en klassisk mattkniv el dyl löser man ju det genom att bryta av det gamla bladet och ersätta det med ett nytt. Det är också som en sådan den här lilla kniven känns. Spetsen griper tag bra i det som ska skäras och den fungerar utmärkt t ex till att öppna saker och ting och den lilla egg som finns skär tämligen aggressivt. 

Wharncliffeblad gjort av AUS 8A i Cold Steels tappning

Bara för att få en grov uppfattning om hur den här lilla kniven skär utsatte jag den för ett improviserat test med fabrikseggen kvar. När jag prövade initial skärpa rakade den armhår med visst tryck utan att för den skull behöva skrapa av håret. Sen beslöt jag att ge mig på lite mat mest för att det verkligen inte är vad den här kniven skall klara av. Hårda saker som rotsaker (morot, rotselleri) var som väntat en akilleshäl beroende på den korta eggen på strax över tre centimeter. Men själva profilen och bladtypen klarade sig förvånansvärt bra så länge jag höll mig till små bitar. Bidragande kan vara att bladet inte är mer än 2,5 mm tjockt. Även mjukare saker som tomater fungerade väl så länge bitarna inte var för stora som ni förstår. 

Kartong gick faktiskt sämre. Både ricasson och det lilla hacket för att underlätta slipning visade tendenser att haka fast i materialet då och då men om det undveks fungerar kniven bra och konstigt vore det annars med tanke på att den ser ut som en liten brytbladskniv. 

Ricasson och den lilla fördjupningen vid eggbasen kan fastna i ämnet ibland

Tidningspapperstest gick sådär då eggen behöver finjusteras. Den rev här och var och eftersom bladet är så kort så är det "pushcut" som gäller och det kräver rejäl skärpa, det finns inte mycket egg ett att använda till en skärande rörelse. Däremot får de ett plus för extremt jämn och fin slipfas vilket inte alltid är fallet på nya knivar.

Enbart för att känna lite mer på kniven gav jag mig på lite trä också i det här fallet torr 2x2". Och här blev jag rejält positivt överraskad. Det något tjockare handtaget och vinklade bladet i kombination med slipfasen gjorde att den bet rejält mycket bättre än förväntat. Inte en täljkniv per se men till nöds kan det späntas lite med den.

Efter avslutat verk kunde konstateras att kniven behövde några drag över läderbältet sen var den vass igen.

Stålvalet får ställas i relation till priset på kniven och är i det här fallet AUS 8A vilket innebär att det är relativt rosttrögt, mjukt och därmed lättslipat men att det inte håller skärpan så länge. Jämfört med min SOG Twitch II i samma stål verkar eggen hålla betydligt bättre men det återstår att se efter lite mer användning. Just SOG är aningen speciella då de har jäkligt bra grundslipning enligt mig men ett stål som inte håller särskilt bra.

Handtag

Greppet på den här kniven är konstruerat av något Cold Steel valt att kalla för "Griv-Ex" vilket är deras variant på de glasfiberarmerade plaster som ofta används till knivar (Jfr Zytel, FRN etc). Materialet har fördelen att det är lätt och starkt vilket är utmärkt för den här sortens kniv. Men också rätt tråkigt får jag väl tillstå.

Handtag i "Griv-Ex" 

Kniven hålls ihop med tre små skruvar och är en sluten variant med hel rygg p g a låskonstruktionen. Plasten är också i ett stycke vilket ytterligare bidrar till den stadiga känslan. Det finns ett rejält uttag för fånglina för den som önskar det på sin kniv för att t ex fiska upp den ur fickan om det medföljande clipet monteras bort.

Ett stabilt handtag i relation till längden

Sen kommer en av knivens stora fördelar vilket är handtaget. Trots sina blygsamma mått bjuder kniven på ett fullt fyrfingersgrepp och detta tack vare att den använder sig av "fingerchoil" för pekfingret vilket förlänger handtaget på samma sätt som på Spydercos Dragonfly. Det sker visserligen på bekostnad på egglängd men gör att fingrarna kommer nära det som skall skäras vilket ger god kontroll. 

Plasten har en sträv yta som ger bra fäste. Men det som bidrar mest till det är formen på handtaget där till och med clipet är rätt utformat och gör sin del. De få "jimpings" handtaget och bladet försetts med hjälper till även de men jag ser gärna att man struntat i dem. De är för grova och när man verkligen använder kniven så känns de i handen. Men troligen kommer det inte vara ett problem eftersom så här små knivar normalt inte används så hårt.

Öppning och lås

Mini Tuff Lite öppnas med en variant av hål i bladet i form av en oval liknande den som Strider använder på sina knivar. Hålet är rätt litet men ger bra grepp eftersom kanterna på det lämnats skarpa. Greppet kanske är lite för bra eftersom det nästan plockar skinnet på fingret när man öppnar kniven, jag funderar på att slipa det något. Hålet är bra men inte perfekt. Jag hade föredragit en rund variant men det hade ökat bredden på bladet och därmed kniven så formen är nog bäst som den är.

Det är inte den snabbaste kniven att fälla fram dels beroende på storleken men även på att Tri-Ad låset liksom andra liknande konstruktioner bidrar med rätt mycket friktion p g a fjädertrycket. Och i det här fallet talar vi om en kraftig låsfjäder vilket kan vara bra att känna till då bladet riktigt snärtar tillbaks in i skaftet sista biten så man bör hålla fingerspetsarna borta annars biter den hårt.

Tri-Ad låset, ett av de bättre som finns

Och på tal om låset är det riktigt bra. Låser perfekt och är urstarkt. Det märktes när jag tog i ordentligt på träbiten. Låset flexar ingenting trots knivens lilla format och det är anmärkningsvärt.

Att bära

Kniven är mycket liten och lätt med sina 7,5 cm längd i hoppfällt läge och 45 gram vikt. Men den har också ett par stora nackdelar. Det ena är att den har ett tjockt handtag vilket ger ett bättre grepp relativt storleken på kniven men tillsammans med clipet gör att kniven känns mer i fickan än den borde enligt mitt tycke. Jag föredrar generellt tunnare knivar i den här storleken som Dragonfly II. En annan nackdel är den lilla "läpp" på handtaget som sticker ut. Den är något jag tycker de kan avskaffa till version två av den här kniven. Jag misstänker att den är till för att dölja kontakten mellan blad och "stoppin" men vid granskning ser den ut att vara överflödig. "Läppen" tillsammans med de "jimpings" som finns på bladet gör nämligen att kniven river mot handen när den stoppas ned i fickan trots att hörnen på skållorna i övrigt är rundade på ett bra sätt. Och detta är inte något jag uppskattar hos en kniv.

Fungerande clip som dock knappt behövs på en så pass liten kniv

Om clipet kan sägas att det är av rätt storlek för kniven vilket inte alltid är fallet på små knivar och att det går lagom djupt ned i fickan. Det håller också fast kniven tillräckligt hårt och är tämligen diskret. Finishen är en satinvariant som inte blänker alltför mycket. Möjligen kan det vara till nackdel för vänsterhänta att det inte går att byta sida på clipet vilket för övrigt inte går att flytta alls. På en så här liten kniv upplever jag det inte som något större problem. 

Sammanfattningsvis

Utseendemässigt är inte det här en kniv som vinner några skönhetspris. Den är egentligen rätt ful. Men sen kan jag inte låta bli att notera att den har kurvorna på rätt ställe vilket gör den intressant trots allt. De fungerar ju.

Inte så traditionell men tämligen funktionell - Cold Steels Mini Tuff Lite

Den är även liten, rätt praktisk och lätt och fungerar till det den är tänkt - lättare "EDC" eller vardagsbrukande. Material som AUS8 och Griv-Ex kanske inte är de mest extrema materialen men är adekvata i det här fallet. Gillar man ergonomin men vill ha ett kraftigare alternativ finns även storebror "Tuff Lite".

Mini Tuff Lite är en rätt bra utmanare för den som vill ha ett lite billigare alternativ till Dragonfly II eller kanske en mini-Griptilian. Men för er som föredrar ett klasssiskt "slip-joint"-utseende på en kniv gjorda i mer traditionella material råder jag att söka vidare. 

Specifikation:

Längd utfälld: 127 mm
Vikt: 45g (42 g vägd av mig)
Bladlängd: 51 mm, varav 31,7 mm egg
Godstjocklek: 2,5 mm
Bladstål: AUS8
Lås: Tri-Ad lock
Handtag: Griv-Ex

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan

Mer information på Cold Steels hemsida.


/ J - umgås med småfolket

* Vi talar om över 40 modeller fungerande skarpa svärd, stridsklubbor, kaststjärnor/torpedoes och inte minst ett halvt dussin monstruösa fällknivar eller vad sägs om att skära en frukt eller öppna några lådor med den här kniven? Espada XL
** Finns att se på tuben och är mycket underhållande i sin infantilism.