En tanke om graaler

Jag är medlem i en sympatisk Facebookgrupp kallad "Echo Delta Charlie Network" och i den dök idag upp en intressant betraktelse som inspirerade till följande svar eller text. Gruppen har ofta ett veckotema och nu gäller "graaler" och det var kring det temat som inlägget rörde sig. 

Den lätt religiöst doftande liknelsen "graal" handlar i det här fallet om knivar som är närmast ouppnåeliga av olika skäl. Ofta är det prislappen som är hindret men det kan också vara att de är svårtillgängliga eller kanske ännu vanligare sällsynta. I vilket fall symboliserar de det närmast ouppnåeliga eller om man är samlare, kanske till och med slutmålet. För att göra en analogi till filatelins underbara värld, ett gult tre schilling banco. 

En gång i tiden var det här en dubbel-gral för mig. Den var då den köptes för dyr för mig och den både var och är sällsynt. En Buck 110-Autoconversion.

Själv har jag förvisso graler (som det också kan stavas) i den meningen att det finns många knivar jag skulle vilja ha men som ligger utom min ekonomiska räckvidd. Den är mycket kort kan tilläggas. Det innebär att jonglera med knivar för tiotusentals kronor styck som det finns de som gör aldrig kommer att vara aktuellt i mitt fall vare sig jag gillar dem eller inte. Det är inte ens något "surt sa räven" över det då det är ett annat universum vad mig anbelangar. 

Men det största hindret återfinns inte där utan på ett helt annat plan. Jag är intresserad av knivar, inte av samlandet i sig. Det betyder att själva "jakten", känslan att få tag i något ovanligt som så många beskriver som närmast ett rus är närmast helt ointressant för mig. Jag har inte någon "bara den sista av den här utgåvan", "bara en i den här årgången", "måste ha en av den här designern" etc att sträva emot. 

En annat tidig gral med fjäderkraft var den här modellen från Pro Tech kallad Godfather

Så nyfikenheten och möjligheten att utforska styr helt riktningen varåt jag riktar mitt intresse för stunden. Alldeles för tillfället har jag återupptäckt Victorinox till exempel. Det är knappast några exklusiva knivar. Men nog finns det graaler att hitta för samlaren av dem ändå. 

Visst, eftersom jag har så många knivar skulle jag kunna sälja en majoritet av dem för att finansiera inköp av ett par få riktigt exklusiva knivar istället. Kanske till och med custom och/eller handgjorda knivar. Då skulle jag hamna i en liknande situation som trådskaparen befann sig i. 

Till vilken glädje för mig? Skulle det vara vetskapen om att jag minsann har en äkta XXX hemma? För i fickan skulle de då inte återfinnas. För mig är faktiskt 1500-2000 kr mycket pengar. Att sitta och klämma på EN kniv med kanske tiodubbla det värdet skulle inte göra mig gladare alls faktiskt. Sen kan i förbifarten noteras då jag har hanterat ett antal så kallade "mid techs" vid det här laget att "the point of diminishing returns" i många fall passerats redan vid 4-5000 kronor vad mig anbelangar. Det vill säga jag blir nästan alltid besviken på knivar som trots att de är riktigt fina inte alls givit mig tillräckligt mycket extra för att jag skall tycka att det ger mig något. 

Så frågan är då vad som är en graal för mig? Svaret blir nog att det varierar över tid och inte är helt knutet till ekonomiskt värde. På min ständiga lista finns allt från vintage Spyderco till moderna Pro-tech. Men även klassiska knivmodeller som en Gerber Mark 1 och så vidare. Men de är inte tillräckligt lockande för att jag skall sälja av allt jag innehar för att skaffa dem. 

Med erfarenhet kommer ibland vishet. Därför är jag helt säker på att nyhetens behag efter ett tag skulle avklinga även med högstatusobjekt.  

/ J - på jakt men inte efter heliga bägare