Första april

Skämten brukar varnligtvis dugga tätt i världen kring den här tidpunkten. Så inte i år och inte heller här. Jag är inte på humör för den sortens upptåg. Även om jag försöker att inte tyngas för mycket av det som händer i Sverige och världen är det svårt att inte påverkas. Det kanske är normalt till och med? Det inverkar faktiskt på mitt humör och mående. 

Jag gör som de flesta och drar mitt lilla strå till (gödsel)stacken. Tvättar händerna så ofta att jag snart rapar tvål, träffar så få att eremitstatusen är nära förestående och undviker att hälsa på människor jag verkligen vill träffa. Mor och far, syster och bror med familjer till exempel. Några få vänner ser jag ibland. 

På platsen där jag jobbar är förberedelserna i full gång. Det är kommunal verksamhet det rör sig om så personalen är inventerad, eller snarare är deras kunskaper och erfarenheter ifall de behövs bättre i exempelvis vården framöver. Och delar av versksamheten är omställd till produktion av visir till ansiktsmasker. Sen märks det på frånvarotalen. Alla som är det minsta förkylda är förstås hemma och flera är borta på grund av att de tillhör riskgrupper och inte bör beblanda sig för mycket med andra.  

Fällknivar...

...många fällknivar!

Desto mer tid finns det för andra intressen nu när man inte kan vara lika social. Ett av dem är för min del cykling och just den verksamheten, särskilt i MTB-form är en utmärkt aktivitet. Solitär som den ofta är. Såvitt jag vet får man inte Covid-19 av granar än så länge. 

Ett annat är förstås knivar och särskilt den biten som rör internet, blogg, instagram och forum. De är även de riskfria. Så ett visst uppsving kan noteras inom det området för min del. Det tycks gälla fler än jag tycks det för aktiviteten har på vissa håll ökat.  

Sedan fick jag det galna infallet som jag ofta får vid den här  tiden varje år. Det går ut på att släpa ut alla knivarna i trädgården. Mest för att hyllorna behöver dammas eller snarare saneras. Och vad passar bättre för det än en solig vårdag?

Att först släpa ut dem, arrangera dem i långa rader, fota dem och framförallt att återbörda dem igen i någon slags ordning låter sig inte göras på en kafferast. Närmare sex jäkla timmar tog det. Jag måste lösa min förvaring lite mer permanent vad det lider. Jag inser det med all önskvärd tydlighet. 

När jag tänker efter var det inte ens riktigt alla fällknivar och inga fastbladare alls. Frågan är då om man måste göra om hela proceduren för ett nytt familjefoto?

/ J - känner sig som ett aprilskämt

* PS Någon på Instagram frågade om min "förvaring" på bilden. Sanningen är att det är gamla soffkuddar som skulle till tippen då en ny soffa införskaffats. Så det är ingen hemlig gigantisk Pelican Case eller så.