Titta, farbror blå i skogen!

För att värma oss i den tidiga våren ämnar jag förtälja en liten episod med knivrelaterat fokus från tidig sommar ifjol. Som så ofta var jag ute i skogen för att kasta kniv. Det mesta av knivkastandet sker annars i min lilla trädgård men eftersom den enbart tillåter kast på tre och fyra meter behövs mer utrymme när andra distanser skall tränas. Ett problem som nu håller på att lösa sig men det är ett sidospår så åter till berättelsen. 

Egentligen började det hela när jag var på väg hem efter ett träningspass en sommardag. En sådan dag när det doftade kåda och varm mossa skogen. Jag hade gränslat min mountainbike och börjat cykla i riktning mot gamla Norr som den delen av Växjö heter. Vägen var egentligen en smal stig som ledde från platsen där jag tillbringat de sista tre timmarna. Efter att ha nått toppen på en liten backe så mötte jag en polis, en polis med hund dessutom. Som gammal hundförare reagerade jag med tanken att de var ute och tränade och hann tänka att det var ett ovanligt ställe, här har jag aldrig sett dem förut. Mina tankar avbröts abrupt av att mannen i blått med tordönsstämma mullrade "kliv av cykeln!!" Jag tittade mig runtomkring för att se om det fanns någon annan på cykel bakom mig så förvånad blev jag. Han upprepade sitt anmodan och lade till ännu mer kraft i rösten. Javisst, javisst sade jag, stannade och lade ned cykeln som cyklister gör, det vill säga på vänster sida. Redan nu hade jag en vag misstanke i bakhuvudet. 

Appach från AceJet från en annan sejour i skogen. Obs, knivarna är bara inklämda i trädet

Nästa kommentar från uniformen var "har du något på dig som du inte borde ha?" Även det uttalat med pondus. Aha, tänkte en del av mig. Jag förstod inte varför men väl vad han anspelade på varpå jag genmälde "är det knivar du avser så har jag hela väskan full och en i fickan". Samtidigt tänkte jag, helvete, alla mina kastknivar. Bara tanken på att de skulle tas i beslag var obehaglig. Det var knivar för tusentals kronor! Nu tyckte jag inte att det var så konstigt att jag hade dem med mig. Jag var trots allt ute i skogen även om det var i anslutning till ett friluftsområde och jag hade en anledning. Det visade sig senare vara mycket viktigt. 

Jodå, det var dem han var intresserad av. Nu hade mannen dessutom fått sällskap av ytterligare en kollega som dykt upp, lätt andfådd, bakom honom. Efter att jag frågat om jag skulle visa vad jag hade i väskan så genmälde hon att hon föredrog att titta själv. Jag räckte även över min fickkniv, som lyckligtvis var av det absolut minsta slaget. Utöver den återfanns inte mindre än 11 knivar av varierande storlekar i väskan. De och allt annat innehåll i ryggan hamnade uppradat på den grönmossiga marken. I bakgrunden kvittrade en fågelfan. 

Men varför i  hela fridens namn var de intresserade av mig? Det övergick mitt förstånd fram till dess att de frågade om jag "kastat kniv mot någon?". 

VA!? Det var bland det mest absurda jag hört. Jag drog mig dock till minnes en händelse cirka en timme tidigare. Under tiden jag kastat kom det faktiskt förbi inalles tre personer som kunde se mig. Den första var en cyklist som det glatt hejades på då han också tränade, fast mtb då. Den andra en hund som släpade omkring på sin matte en bit bort. Även det ekipaget utbyttes det artigheter med. Den tredje var dock en kvinna som kommit springande från elljusspåret trehundra meter bort. Hon ville uppenbarligen gena genom skogen. När hon  närmade sig från vänster såg jag henne i ögonvrån och samlade ihop mina knivar i handen för att inte skrämmas. Löpardamen passerade ett par meter bakom mig på stigen som fanns där. Efter att hon gjort det och befanns sig uppe på den lilla puckeln jag nämnde tidigare kastade jag igen. Det som hände då var att en kniv slog i en annan som redan satt i målet varpå det klingande till högljutt, så där som det gör när det inträffar. Kvinnan ryckte till såg jag i ögonvrån, vände sig mot mig på ca trettio meters avstånd och fortsatte sedan springa. Sedan tänkte jag inte mer på det utan fortsatte med mitt. 

Hur tusan det kunde tolkas till att jag kastat MOT någon kunde jag överhuvudtaget inte begripa. Men kvinnan, kepsförsedd och klädd i svart, skymtade nu långt därbakom poliskonstaplarna stående vid en tall. Jag erbjöd mig att be om ursäkt och förklara situationen för damen men polisen sade att det inte behövdes. Jag fick mycket senare en förklaring till den något kryptiska kommentaren. 

Jag fick emellertid chansen att förklara situationen från mitt perspektiv. Jag visade vart jag varit och i vilken riktning det kastats, allt var mycket tydligt. Dessutom betonade jag att "som ni ser kastar jag bort från stigen och att det inte går att närma sig från fel håll utan att jag ser det". Under tiden tänkte jag "hur i helvete kan man få för sig att någon kastat kniv mot en?" och "vad gör henne så jäkla viktig att hon tror att det står en småskäggig vikingninja beväpnad med kastknivar i skogen för att överfalla just henne om hon skulle råka passera den här specifika dagen?" Inget av detta yttrades emellertid. 

Vid det här laget hade det anslutit ytterligare poliser. Patrull nummer två visade sig bestå av jourhavande befäl och ytterligare en kollega. Det var tydligen han som skulle besluta om jag begått någon olaglighet eller ej. Nu var vi en  hel folkmassa i skogen.  

Knivar i träd. OBS, delar av skogen skall avverkas för motorvägsbygge

Under tiden de undersökte platsen och konfererade så kunde jag prata lite med polis nummer ett och två som visade visst socialt intresse för innehållet i ryggsäcken. Utöver knivarna fanns även saker i den om räddade situationen för mig i form av vattenflaska, en termos kaffe, avståndssticka, måttband, en fil att underhålla kastknivar med, ett avståndssnöre och annat som kan förknippas med en specifik aktivitet. Allt stödde min version av historien. Den att jag inte var potentiell massmördare.  

Nu hade vi börjat samtala och jag kunde vid det här laget ta fram min mobil och visa upp den här bloggen, förklarandes att jag förutom att jag tränade även hade för avsikt att recensera ett par av knivarna ifråga. Vi hann även diskutera knivlagen, hundträning och annat smått och gott i totalt en halvtimme. 

En samsyn på hur och vart man kan bära kniv fanns tack och lov. Men jag är glad att jag "överdrivit" och hade flera set knivar med mig. Hade jag enbart haft en enstaka kniv nedstoppad i byxlinningen hade det förmodligen sett värre ut. Nu hade jag som sagt en hel väska full. Det är tur att man inte är måttlig!  

Till slut kom den församlade poliskåren fram till att inget olagligt hade förekommit. Det enda de uppmanade mig till var att flytta mig ännu längre in i skogen. En uppmaning jag hade alla intentioner att följa. Faktum är att jag aldrig återvänt för att kasta på den platsen mer. 

Anledningen till kvinnans starka reaktion trots att inget hänt fick sin förklaring i nästa möte mellan farbror blå och en oskyldig knivkastare. Jodå, det finns en historia till men den historien skall jag berätta senare. Den är nästan ännu mer dråplig. 

/ J - tydligen farlig