Med lite distans...

- Soulthrower Open 2024 - ett eftermäle

Med lite distans kan man få perspektiv på saker och ting sägs det. Fan tro't! För med fel distans kan man också missa en knivtavla kan konstateras. Dessutom OM och OM igen. 

Det är ämnet för dagens inlägg som handlar om Soulthrower Open 2024 som gick av stapeln för snart tre veckor sedan. Egentligen hade jag tänkt skriva om händelsen tidigare men det har varit fullt upp och sedan blev jag sjuk. Därtill är jag inte riktigt säker på hur jag skall sammanfatta det hela då det för mig blev en mycket märklig historia. 

Om man inte anländer Arboga fredagkväll innan knivkastning kan man få se stan utan regn!

Alternativ två är en kryssning på Hjälmare kanal en dag senare, då regnar det mindre!

Först kan vädret avhandlas. Det är snabbt gjort då det var exakt detsamma som varje gång vi varit i Arboga, jag och min fru. På fredagar regnar det, på lördag är det strålande sol och på söndagen öppnar himlen sig igen. Så även den här gången. Enda skillnaden var att vi kom lite tidigare och därför såg lite sol på fredagen samt lämnade senare på grund av en kanalkryssning och därför fick ytterligare sol på näsan. 

Tävlingarna och lekarna i full gång under Soulthrower Open 2024

Coutanqe är ett av de spel man kan delta i

Inledningsvis vill jag poängtera att jag var mycket väl förberedd. Inget kastande under vintern samt vårvintern förbyttes i ivrigt tränande månaderna innan. Resultaten veckorna innan pekade formmässigt rakt uppåt och personliga rekord slogs på löpande band.* Kastlivet kändes bra. Det var kul att kasta kniv helt enkelt. 

Jag bollade även med min kära fru/coach kring mental inställning. Förra året lyckades jag nämligen lägga ett första kast på marken...från 3m...rotationskastning! Sådant får bara inte hända. Det är även rätt svårt att förbereda sig på då det helt enkelt inte sker på träning. Nu praktiserades tanken på att det visst kan hända och att det i så fall återstår många kast att reparera det på. Tävlingen/kasttrundan, jag föredrar att se den så, fortsätter ETT kast i taget till man är färdig. Varje kast är viktigt. 

Så här gick det på delar av uppvärmingen, den känslan höll dessvärre inte i sig!

Men så blev det förstås inte. Första momentet var rotationskastning. Inte min starkaste sida men jag gillar det och har blivit tämligen bra på träning. Så jag såg ändå fram emot det hela. Den känslan varade inte länge. Redan på uppvärmningen infann sig lätta panikkänslor. Likt första året jag tävlade fick jag inte till distanserna! Det var något som inte stämde med avstånden. Efter att ha justerat både bakåt och framåt utan att närma mig en lösning började så poängräkningen. 

De två första kasten var femmor och bättre inledning kan man inte få. Sedan hände det där...igen. Det som inte skall hända på det avståndet. En kniv på marken. MEN, nu skulle den rätta mentala inställningen rädda mig var det tänkt. Strunta i det missade kastet, ta nästa och andas lugnt! Det gjorde jag. Och missade även på fyra meter, samt fem. För att inte tala om sex och sju och sedan var den dagen förstörd vad gäller rotationskastning. 

Eländet fortsatte och jag kände mig plötsligt inte säker på något avstånd. Jag missade omkring var tredje kast. Det spelade ingen roll hur lugnt jag tog det mellan kasten och hur många djupa andetag som togs. 

Den första tävlingen var bara att glömma helt enkelt. Första läxan. Glöm det dåliga, fokusera på det bra och så tar vi nästa! Vädret var strålande och stämningen bland deltagarna på topp. Det smittade av sig. 

Särkastningar sker i regn, det är sedan gammalt

Problemet var bara att min känsla inte blev bättre. På inkastningen fick jag omedelbart problem med mina knivar. De jag använde var Zitoon Knives The Devil's Claw och de är tämligen tunga. Här var uppvärmningsbanorna försedda med nya tavlor av tall. Tyvärr var det en kombination som gjorde att mina knivar ungefär två gånger av tre studsade baklänges ur tavlan alternativt träffade för att sedan försmädligt vända sig ned mot marken och trilla ur. Det var något med tavlorna som gjorde dem "studsiga" på något vis. Som att de fjädrade. PANIK, nu var goda råd dyra!

Jag bytte till mina reservknivar, Big No Reload från samma tillverkare. De är lättare! Men tyvärr var det ju inte dem jag tränat med under föregående månader. Förvisso kastar jag med de knivarna ibland men inte alls lika mycket. Sedan visade sig att jag blev lite "fintad". Tävlingsbanornas tavlor var av gran och kändes helt annorlunda. 

Ricky från England kastar mot ilsk viking. Siluett-kastning pågår

Även det här momentet blev uselt för min del. Det sämsta resultat jag presterat bland andra människor helt enkelt. Det kanske säger något att mitt resultat från Walk Back yxa blev högre än både Rotation kniv och No Spin. Då ÄGER jag inte ens några yxor och har aldrig tränat. Det här var min fjärde gång jag kastade över huvudtaget och då ägaren behövde sina yxor fick jag byta till andra låneyxor jag aldrig hållt i fem minuter innan start. 

Mitt största problem var och är att jag inte vet vilka lärdomar som skall dras. Att det rör sig om en mental kollaps är ställt utom allt tvivel. Men vad det beror på vete tusan. Jag var nämligen inte nervös. Inte så att jag märkte det i alla fall. Med tanke på hur illa det gick så var humöret ändå på topp. Jag njöt av det fina vädret och att umgås med alla trevliga kastare. Där och då lekte livet men inte kastningen. 

Jag har fortfarande inte lyckats lista ut vad jag gjorde för fel. Dagen efter, när yxkastningen var över stod jag och Jukka Jansson och bollade idéer och kastade lite No Spin och då gick det precis så väl som det kan. Att det inte går lika bra på tävling som på träning är förstås ingen hemlighet. Det gäller alla. Därför räknade jag med att poäng kring 180-200 var realistiskt i No Spin och åtminstone en bra bit över 200 i rotation. De siffrorna var jag inte i närheten av. Jag kastade kring hälften av de poäng jag är van vid. 

Medaljer och tävlingsknivar

Några tröstpriser fick jag dock med mig. I just Walk Back No Spin kom jag trea efter vår käre Alan "Drop Bear" Wickham från Australien och nämnda herr Jansson från Finland. Sedan drog jag till med tredje plats i långdistanskastning kniv med 11,40m. Tyvärr satte jag förvisso ett kast som mätte över 13 m också men en decimeter för lågt. Min sista medalj var en förstaplats i No Spin Silhouette. Något kunde jag tydligen pricka. 

Det märkliga jag nämnde inledningsvis var att jag dels kände mig på relativt bra humör under hela tiden utom just när de dåliga omgångarna pågick. Före och efter infann sig sinnesfrid igen. Dels att jag inte lyckats lista ut vilka fel som begicks. Jag vet helt enkelt inte vad jag skall träna på. Förutom möjligen på fler tävlingssituationer. Men det är inte så lätt. Jag hade velat åka till UKATs VM som just gått av stapeln i England men hade inte råd. Siktar på att delta nästa år i Tjeckien istället. 

Men summeringen blir att själva helgen var fantastisk men att min kastning var usel. Så kan det gå!

/ J - medioker

* Exempelvis tangerades personbästa på 3m rotation 104p, sattes ett flertal Walk Back rotation kring 250 p med de två bästa på 255 p (Personligt rekord på träning 258p). Vidare satte jag prydliga personbästa i No spin som exempelvis 91 p från 5 m, 97 p från 4 m och 101 p  från 3m samt sist men inte minst No Spin Walk Back 233 p!