 |
| En förträfflig kastarena i strålande sol väntade vid Meken i Arboga. Dags för dag 1 av 2 för SM i sportkastning 2021 |
Vi var bland de första på plats men ytterligare några deltagare som inte heller varit med förut tränade på övningsbanorna. Efter att ha hälsat på de flesta som var närvarande fattade jag mina knivar och började kasta. Jag hade ännu inte bestämt vilka knivar jag skulle använda till vilka moment. Fyra uppsättningar hade fått följa med och tre av dem var aktuella för tremeterskastning. Antingen skulle jag använda Graf T1XL till både Walk Back och Precision eller så fick de ersättas med Spyderco Throwers alternativt AceJet Appache på den kortare distansen. Men även om det finns mycket att invända mot Spydercoknivarna så är de lättkastade på tre meter med neutral balans och snällt rotationsmönster. Kruxet med min uppsättning är att en av dem är lättare än de andra efter ett garantibyte. Det är en stor nackdel. Det skulle vägas mot att Grafknivarna i mitt tycke är svårare att hantera. Inkastningen fick avgöra.
 |
| Inkastning pågår |
Jag ville också ha en del kast i bagaget att luta mig mot när jag senare klev in på tävlingsbanorna eftersom hela situationen var ny. En smula spänd men trots allt inte så nervös inför den detaljen satte jag igång att kasta. Då infann sig det stora nervdallret. Det visade sig tämligen omgående att träffprocenten var erbarmligt låg. Väsentligt lägre än vanligt och det utan synbar anledning. Det även efter att missar på grund av nervositet, ny situation, plats och tavlor räknats bort. Efter mycket funderande, en del råd och kastande insåg jag att verklighetens tre meter är kortare än de jag är van vid. Förklaringen hittas i att det snöre jag använder för att avståndsmarkera i skogen dels har ett litet inbyggt fel (läs: jag har klantat mig) samt att det ofta placerats något fel i relation till målen. I korthet betydet att inga av mina intränade avstånd stämde! Ni som kastar rotationskastning vet att det inte är bra! Det här påverkade kastningen under hela dagen eftersom det fick mig att tvivla på min förmåga även efter att korrigeringar skett.
 |
| Välkomstanförande av Marcus Pehart |
Sedan var det dags för välkomsttal av ordförande Marcus Pehart i organiserande Arboga Sportkastningsklubb. Allmän information, tävlingsformer och regler klarades av och så hölls en tyst minut för en bortgången knivkastarbroder. Frid över hans minne.
 |
| Mätning av tävlingsredskap. Mindre än 6 cm bredd och minst 23 cm längd är det som gäller för knivar |
Efter obligatorisk nationalsång var det dags för inmätning och märkning av tävlingsredskapen. Nu hade jag bestämt mig för tre set som alla fick godkänt. Strax efter inledningsanförandet hade jag nämligen spontant fått för mig att ställa upp även i No Spin 3 m. Tur var det skulle det visa sig. Men jag var osäker med tanke på att det överhuvdtaget kastats mycket få kast på tre meter med den tekniken, måste erkännas. Men då mina två meter varit två och en halv så löste det sig hyfsat.
Jag beslöt att klara av min första gren tämligen omgående. Det hade inte hunnit bli så många som köade till banorna vid den här tidpunkten. Tanken var att jag inte blir mindre nervös av att vänta och tekniken knappast förbättras av det heller. Rotationskastning på tre meter fick inleda. Det är det som är enklast och är den disciplin både jag och de flesta andra också är mest bekväma med misstänker jag.
 |
| De första kasten |
Väl stående framför tavlan lugnade sig faktiskt nerverna. Inför själva situationen och det faktum att det fanns några som tittade på skall tilläggas. De omständigheterna stressade mig inte som jag trott de skulle. I bakhuvudet fanns däremot krånglet med distansen. Jag stod nu därför med en fot framför fyra meter. Nära maxanståndet man får stå bakom linjen men ingen riskt för övertramp i alla fall. Dags för det första kastet. Rätt ställning, näsan mot bullseye och kastarmen likaså. Koncentration, ett djupt andetag sedan ut med luften, fokus på tavlan. Så iväg med kniven i en någorlunda jämn rörelse, det första kastet i tävlingssammanhang någonsin för min del. Där satt den, en stabil fyra. Inte bullseye men heller ingen kniv försmädligt liggande på marken. Inte så pjåkigt.
Sedan fortsatte det med varierande resultat. Jag brydde mig faktiskt inte så mycket om poängen då min seger bestod i att jag var på plats. Det var ju inte så att jag krigade om medaljplatser. Något jag också talade om för dem som kontrollerade mina poäng både nu och senare. Solen sken och jag var på mycket gott humör vilket gjorde att jag kunde glädjas åt stunden.
Efteråt frågade någon om hur många poäng jag brukar åstadkomma. Det mindes jag inte i stunden eftersom jag sällan räknat. Efter att ha konsulterat mitt "knivkastar-Excel-ark" vet jag att ett tidigt personligt rekord, bara någon månad efter jag börat träna, ligger på 97 poäng. Där var jag inte nu kan sägas. Några grova missar blandades med bra träffar och så höll det på. Fördelen är att jag nu vet exakt vad det skall övas på! Ett återkommande problem var att tankarna gled iväg på annat håll och fokuset på den runda röda pricken ibland försvann. Allt runt omkring var rätt rätt spännande det också!
 |
| Uppvärmnning inför No Spin 3m. Något jag nästan aldrig kastat. Till nästa tillfälle skall jag öva på det också! |
Lättnaden från min sida över att av att ha fixat första grenen var påtaglig. Tävlingspremiären var avklarad! Nu var det bara att ösa på med resten. Efter att ha minglat lite, snackat kniv med alla som orkade höra på och kollat in alla snygga kastknivar samt tagit några foton var det dags för inkastning till No Spin. Det gick över förväntan. Därför var bara att sälla sig till kön som bildats och vänta på min tur. I kön fick jag veta en del om yxkastning. Det är ett område som är helt terra incognito för min del. Jag har aldrig kastat en yxa i hela mitt liv. Eller kanske en gång. Det får bli en senare fråga. Men lyssnar gör jag gärna. Det visade sig att knivkastarsyster Tina var en sjö att ösa ur vad gäller kunskap i framförallt dubbelyxa.
 |
| Väntanstider, snart vår tur |
Sedan upprepades samma visa som i rotatonskastningen. Jag är för ojämn men framförallt gjorde jag ett kardinalfel. Att jag inte är stabil nog beror helt enkelt på för lite träningstimmar. Jag har bara ägt de här knivarna några månader och det är dem jag kastat minst med. De felen kräver tid för att åtgärda men det andra hade gått att råda bot på omedelbart. Till exempel genom att tala med min coach, det vill säga min sambo. Jag gjorde nämligen ett riktigt slarvkast och missade grovt. Istället för att ta ett djupt andetag och börja om så slängde jag iväg de två sista knivarna i omgången i ren frustration med förutsägbart resultat. Tre missar i rad! Den första satte sig på noll och två hamnade på marken om jag minns rätt. Därefter lugnade jag ned mig och satte tre femmor i nästa runda så kapaciteten finns uppenbarligen där. Det var en nyttig läxa för jag var inte så många poäng bakom vinnaren skulle det visa sig i efterhand. Men överlag var humöret på topp.
 |
| Goda råd att ta fasta på. Jag har redan börjat fila på bättre teknik kan jag avslöja |
Två av tre grenar genomförda. No Spin Walback avstod jag då det inte finns skuggan av en chans att jag skulle sätta en kniv utan snurr från sju meter i dagsläget. Jag har tämligen nyligen lärt mig att sätta en roterande kniv på det avståndet. Den disciplinen var det dags att öva inför. Tid fanns det gott om då kön till de två tävlingsbanorna som sedan blev tre nu hade blivit lång. Jag matade på kast efter kast, det blev nog några hundra stycken till slut. Ett halvdugligt träningspass. Men hungern började smyga sig på och när det utlovades pizza gick det inte längre att fokusera. Tavlan var plötsligt misstänkt likt en Cappriciosa och jag tyckte det droppade smält ost från kanten och var det inte en doft av oregano i luften?
Efter lunch var det så dags för mitt sista inhopp i ringen för den här gången. Detaljerna är lite oklara och överlag flöt det på men ett antal rena missar utan "stick" var mest pinsamma i mina ögon. Särskilt mot slutet. Desto gladare blev jag över mitt allra sista kast som fick sammanfatta känslan för dagen. En mittenfemma från sju meter blev det! Missnöjd var jag ändå inte trots tämligen låga poäng. Det var inte det som var det viktiga för mig. Med det i åtanke kan ni förstå hur förvånad jag blev dagen efter.
Efter de tre momenten dröjde jag kvar och tittade på ett antal bra kastare jag ville lära mig mer genom att studera. Det var en gyllene chans för mig att se andras teknik och kanske inspireras på några punkter. Sedan blev det schysst häng kring tältet med småprat och knivsnack. Därefter en del No Spin kastande.
Hur kul man än har finns det ofta en ände på allt. Den här dagen började lida mot sitt slut och klockan närmade sig sexsnåret. Med tanke på att det var 4-5 timmars bilkörning hem var det dags att styra den berömda kosan. Men det var svårt att slita sig och jag tror att det tog en timma att komma iväg. Samtalen ville liksom inte ta slut. Nästa gång får det bli en dag till, om det råder ingen tvekan.
Sen var det överraskningen. Den kom dagen efter när jag fick ett tidig morgonmess från en viss Herr Pehart. Där stod att läsa att mina poäng räckt till andra plats i både Precision No Spin 3m och Walkback Rotational. Det var som tusan! Två silver!! Ni kan ge er på att det gav mersmak. Särskilt som en uppsättning nya knivar väntade i brevlådan när jag kom hem. De måste ha anlänt bara någon timma efter avfärd mot Arboga.
Jag är redan i träningstagen inför nästa tillfälle. Väl mött då eller förhoppningsvis tidigare!
/ J -
