- Den perfekta fickkniven del 14
Kershaw Blur är vid det här laget en gammal rackare bland fällknivsmodeller och har av någon underlig anledning lyckats undgå min radar. Jag har förstås läst om den men inte fastnat förrän nu trots att den funnits på marknaden i över 15 år!
Det är för övrigt den största kniv som presenterats i serien "DPF" tillsammans med Spyderco Tenacious. De är nästan identiska i mått och vikt. Den hamnar därmed i storlekssegmentet mellan exempelvis RAT 1 och 2 för att jämföra med några andra kända fällknivar på marknaden. Det är dock ett av de formaten jag gillar mest att bära även om jag då ofta kompletterar med en riktigt liten kniv.
Storleken gör kniven ytterst mångsidig utan att vara för skrymmande. Ibland är det bra med något längre egg helt enkelt. Jag gillar även att bära större fällknivar än så ibland men har svårt att motivera dem som "fickknivar" även om det händer att de hittar ned i fickorna trots det.
Kershaw Blur
Inköpet får ses som en fortsättning på mitt grönsaksinnehav signerat
Kershaw och
Ken Onion där det tidigare ingår en Chive och två
Leek. Han har en tendens att dela folk i två läger när det gäller knivarna han formger. De har ofta flödande mjuka, organiska linjer vilket även går igen i bladen som inte sällan är försedda med mer eller mindre kraftiga s-kurvade eggar (recurves), tunna spetsar och är skålslipade för det mesta. Det utseendet och formen faller inte alla i smaken och jag själv är aningen kluven. Recurves ger bra bett i skäret men är notoriskt svåra att slipa bland annat.
I sammanhanget är Blur nästan aningen blek och sticker inte ut så mycket som några av hans andra knivar som t ex den tämligen extrema Kershaw "Speedbump" för att ge något exempel.
Ken Onion har ritat många knivar åt Kershaw under åren men återfinns numera hos CRKT där han bl a står bakom modeller som "Ripple I och II", "Foresight", "Shenanigan" och "Swindle" och vad som kan betraktas som "Leek II" i och med den sista generationen av Eros där helstålsvarianten är mycket lik sin förlaga. Alla bär de hans distinkta formspråk som han förblivit trogen under åren.
Just Blur är en modell jag varit nyfiken på länge. Kniven är rejält byggd med ett tilltalande enkelt handtag utan alltför många detaljer som stör helhetsintrycket och ett ytterst funktionellt blad.
Blackwashfinishen gör att repor inte syns lika väl som på polerade blad
Sen är svart är det nya svarta kan konstateras. Och för att inte vara helt otrendig bestämde jag mig för den nya bladfinishen "Blackwash" som har blivit så populär på senare tid. Det kändes djärvt.
Annars finns kniven som vanligt nuförtiden i en uppsjö versioner som dessutom kommer och går i produktionen. Kershaw är smarta därvidlag och ger ut knivarna i små serier med olika stål*, bladtyper, färger, inlägg etc. Det bidrar förstås till att samlarintresset ökar trots att det inte är någon exklusiv kniv det handlar om. Sen verkar det som om den nya modellen Camber på sikt kommer ersätta Blur. Kniven är snarlik i utseende och konstruktion även om den är något mindre. Stålet är dock finare S30V och istället för med tumpinnar öppnas den kniven enbart med flipper. Av det skälet föredrar jag utan tvekan Blur.
Blad
Kniven är försedd med ett stadigt 8,6 cm långt klassiskt droppointblad med en svag s-kurvad egg som bidrar ytterligare till den rejäla buken. Ryggen sluttar svagt ned mot spetsen och har en tunn falskegg. Det gör också att spetsen är riktigt bra eftersom bladgodset tunnas ut rejält framåt bladet. Den är nästan i klass med den som återfinns hos Spyderco Military. Personligen fäster jag stor vikt vid en vass spets eftersom jag ofta använder den i olika sammanhang.
Bladet är en droppoint med svag recurve typisk för Ken Onion.
Bladet är kraftigare byggt för hårdare tag än många andra Oniondesigner utan att bladgodset för den skull överdrivits. Tjockleken är 3 millimeter. Slipningen är en tämligen bred skålslipning med stor radie. Det gör att bladgodset är ganska tunt bakom eggen vilket gör att primäreggen inte behöver vara särskilt bred. Det ger en kniv som skär ytterst bra.
Med tanke på tidigare blandade erfarenheter av fabrikseggar blev jag positivt överraskad över att Kershaw lyckats förse kniven med en jämnt och väl slipad egg som dessutom var riktigt vass. Kniven rakade hår med lätthet vid ankomst. Utformningen på slipfasen med mycket liten ricasso, rak början på sekundärslipningen vid hälen och tumpinnar som sitter nära handtaget gör att större delen av längden på bladet utnyttjas och det går att skära nära handtaget.
Stålet är inte okänt för oss Svenskar då det är ett Sandvikstål. Och just 14C28N som är aktuellt har faktiskt utvecklats ihop med Kershaw för att göra en "superversion" eller åtminstone ett mindre rostbenäget stål av deras 13C26.
Eggen är endast en svag s-kurvad sådan och därmed dras den inte med de problem som annars associeras med sådana slipningar som att de är svårslipade. I det här fallet bidrar det snarare till bättre bett då det ger mer fäste under draget och ytterligare djup i buken.
Finishen är tumlad och bladet är täckt med svartoxiderad "Blackwash" yta.
Handtag
Handtaget är gjort av 6061-T6 aluminium som monterats på inbyggda liners i en öppen konstruktion med tre distanser. Materialet kallas ibland för flygplansaluminium när det omnämns i sammanhang som rör t ex cyklar och knivar. Det är en mycket hållbar aluminiumlegering och har här försetts med inlägg av något som Kershaw kallar
"Trac-Tec" för ökat fäste. Materialet ser ut som sandpapper/skateboardtape men känns som gummi och ger ett utmärkt grepp.
Ett av de bättre fällknivshandtagen för min hand som jag stött på
Inläggen av "Trac-Tec" ger riktigt bra fäste och en varm känsla
Fördelen med aluminium i knivhandtag är att det är ett starkt material som är lättare än t ex stål men billigare än titan. Nackdelarna är att det som andra metallytor normalt repas lättare än olika FRN-material, Micarta och G-10 även om hårdanodisering av ytan delvis löser det problemet. Sen blir alla metallhandtag kalla på vintern. I det här fallet överraskar kniven återigen eftersom inläggen gör att kniven inte alls känns kall på det viset metallhandtag brukar.
Handtaget är rejält vilket gör att det är lättare att hålla hårt i när man tar i utan att det uppstår skav eller blåsor. Den mjuka utformningen är återhållsam och ger därför utrymme för alla tänkbara grepp och det är lätt att byta mellan dem vid arbete. Det går att ta i med ett rejält "hammargrepp", smyga upp på bladet i ett grepp med nypan eller vända på kniven för att göra långa nedåtgående snitt. Allt känns lika bekvämt.
Jag har sett amerikanska recensenter efterlysa såväl räfflor på tumrampen som djupare urtag för pefingret för ökat grepp. Jag finner sådana tilltag totalt onödiga och är mycket nöjd med att Kershaw lät bli. Tvärtom gör den enkla raka formen det lättare att hitta grepp oavsett handstorlek och personliga preferenser. Avsaknaden av djupa fingerurtag gör det även lättare att ändra grepp vid olika arbetsmoment som sagt
**.
En mjukt rundad rygg i ett öppet utförande
Enligt mitt förmenande är det här ett av de bästa greppen på en fällkniv jag prövat. Alla kanter är mjukt rundande inklusive insidorna på aluminiumskollorna. Det finns inga vassa hörn någonstans och storleken är sådan att den fyller handen utan att man behöver ta i krampaktigt samtidigt som den är slank nog för att inte ockupera för mycket plats i fickan.
Kniven för försedd med hål för fånglina även om det är tämligen diminutivt. 550-fallskärmslina går inte in men ett tunnare snöre eller lädersnodd går utmärkt.
Som brukligt är med moderna fällknivar är konstruktionen skruvad, demonterbar samt har justerbar pivotskruv.
Öppning och lås
Kniven öppnas med tumknoppar som har en tämligen ovanlig utformning. De är kraftigt fasade vilket gör att de mer fungerar som tryckknappar. Utseendet är ovant även om det återfinns på några andra knivar. Funktionen är bra och de är tack vare formen lätta att komma åt trots att de är placerade mycket nära handtaget. Fördelen med det är att de inte hamnar så långt ut på bladet när kniven är utfälld.
Toppen på tumpinnarna är kraftigt vinklade vilket ger utmärkt fäste
Blur har ingen flipper som annars är vanligt på Kershawknivar. Och faktiskt föredrar jag om den detaljen skippas. Jag gillar inte när det sticker ut saker från handtaget i hopfällt läge. Det är vare sig estetiskt tilltalande eller praktiskt. Sen utgör de ofta någon form av fingerskydd när kniven är utfälld och jag tycker mest de är i vägen. Undantag finns förstås och några dylika knivar har jag i min ägo även om de inte dominerar.
Men det är trendigt nuförtiden. Nästan alla knivar från framförallt USA är kraftigt överdimensionerade med riktigt tjocka blad, flippers, framelocks - gärna i titan och helst försedda med någon form av lager. Allt för att kniven skall bli så bra att leka med som möjligt. Knivens ursprungsfunktion får stå tillbaks för att de skall se "coola" ut. Om det kan man tycka mycket och det gör jag. Men det får bli ämnet för någon annan text.
Bladet på Blur är assisterat med "Speedsafe" som på många Kershaws. Det kan man gilla eller inte men faktum är att Kershaws variant på fjäderbelastad öppningsmekanism är en av de bättre. Blur tillhör tillsammans med "Blackout" och "Whirlwind" de första knivarna som förseddes med den funktionen. Ibland ser man på nätet att folk har problem med att fjädrar går av eller slutar fungera. Då undrar jag hur tusan de bär sig åt. Jag tror att jag äger i stort sett alla fjäderdrivna knivkonstruktioner som finns och ingen har någonsin gått av oavsett om det rör sig om bladfjädrar, spiralfjädrar, torsionsstavar eller andra lösningar.
Kraften är lagom dimensionerad i det här fallet vilket betyder att bladet är snabbt nog och att det alltid låser i utfällt läge men långsamt nog för att inte braka in i stopp-pinnen alltför hårt även om kniven har blivit kvickare efter en inkörningsperiod.
Kniven låser med en väl utförd linerlock som dock fått kritik från stund till annan
Låset är ett klassiskt linerlock som fungerar utmärkt. Det är inte särskilt kraftigt, vilket det inte heller behöver vara om det är rätt konstruerat och det låser med hela låsarmens kontaktyta vilket känns tryggt. Det finns även utrymme för mekanismen att slitas även om min erfarenhet säger mig att det inte är ett problem med stål mot stål som är aktuellt i det här fallet. Jag uppskattar att låset inte är alltför starkt då det gör det föredömligt lätt att släppa och därmed enklare att stoppa undan kniven efter användning.
Fjäderbelastningen gör också att kniven får ett naturligt "halvvägsstopp" som på en del klassiska fällknivsmönster vilket skyddar fingrarna när kniven fälls ihop.
Jag har hört att det funnits problem med att låset släpper på vissa Kershawmodeller, bland annat den här om s k "spinewhack" utförs. Det problemet har jag inte noterat även om jag bara slagit kniven lätt mot handen. Varför i hela fridens namn man ska vända upp och ned på kniven och drämma baksidan på en fällkniv i en bänk om och om igen för att se om den kollapsar förstår jag inte.
Att bära
Clipet är ett diskret klassiskt Kershawclip som fungerar utan att briljera. Det är för övrigt exakt samma modell som det som sitter på "Leek" vilket gör att det ser mindre ut på det här handtaget. För att underlätta funktionen har Kershaw undvikit sträva ytor i kontaktytan mellan clip och handtag. Det finns inga "Trac-Tek" inlägg just där. Det är funktionell detalj som Cold Steel borde lära sig av. Det gör att det går utmärkt att stoppa Blur i fickan utan att handtaget behöver modifieras alls.
Clipet återfinns på ett par Kershawmodeller från den här tiden bland andra Leek
För mig är det viktigt att knivar är lättburna. Det är en av anledningarna till att jag faktiskt ofta gillar metallhandtag trots att de för övrigt dras med en del nackdelar. Ett exempel på detta är den nyligen recenserade
Cold Steel Code 4 som trots sin storlek är ytterst lättburen. I det här fallet undrade jag hur friktionen i inläggen skulle fungera när kniven befann sig i fickan. Att de skulle fungera i handen förväntade jag mig nästan. Och fickvänligheten var över förväntan visade det sig. Det går lätt att stoppa ned handen för att gräva efter nycklarna även med en Blur där. Och det är inga problem att vare sig få tag i kniven eller stoppa undan den.
Sammanfattningsvis
Det är intressant med balans, i livet såväl som med knivar. Den här kniven känns tack vare utmärkt viktfördelning ännu lättare än vad den är. Sen kan väl tilläggas att 110 g för den här storleken på kniv är riktigt bra. Normalt brukar jag annars lägga gränsen för en bra fickkniv runt hektot men det är ingen absolut gräns och flertalet undantag finns. Det här är ett av dem. För det lilla vikttillägget över gränsen får man nämligen en större och kraftigare kniv som inte skäms för sig även på vandringar i skog och mark. En alldeles utmärkt allroundkniv med andra ord.
Något som utmärker kniven är ett av de bästa handtagen jag överhuvudtaget sett på en fällkniv. Utmärkt grepp och mjukt och bekvämt att hålla i oavsett handposition. Lätt men ändå starkt och väl dimensionerat. Riktigt bra helt enkelt.
Kershaw Blur - gammal knivmodell, men ny personlig favorit
Lägg därtill ett väl utformat blad i godkänt stål och du har en utmärkt kniv.
Köper du en Kershaw Blur får du dessutom en riktigt välbyggd fällkniv med god passform. Bladet är perfekt centrerat, eggen är vass direkt från fabrik, kniven har inga repor efter verktyg eller andra missar och låset fungerar oklanderligt.
Det finns grund till att det här blivit en av Kershaws bäst säljande modeller och förblivit så under många år. Blur har snabbt blivit en av mina favoritknivar också och jag rekommenderar den varmt.
Specifikation:
Längd utfälld: 200 mm
Vikt: 110 g
Bladlängd: 86 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N, Blackwash
Handtag: 6061-T6 aluminium, Trac-Tec
Lås: Linerlock
Producerad av:
Kershaw, tillverkad i USA.
Mer information på tillverkarens hemsida
här.
/ J - ser suddigt
* Några ståltyper som jag sett är: enkla 440C och t o m usla 420HC, bättre 13C26 och 154CM, och superstål som S30V och komposit med 14C28N och ZDP-189. Sen finns Blur förstås som tanto och med "räddningsblad" utan spets samt med eller utan sågtänder.
** Jämför t ex med CRKTs Oniondesignade "Foresight" som är helt formad efter handen. Då är det bäst att man har standardhänder.
