Visar inlägg med etikett steel liners. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett steel liners. Visa alla inlägg

fredag 19 december 2014

Knivrecension Bee L-05

- Den perfekta fickkniven del 16



Det var ett tag sen jag presenterade några nya kandidater i den här serien men här följer ytterligare en kinesisk utmanare till tronen. Det är en kniv jag haft i min ägo en längre tid men inte förrän nu skrivit något om. Orsaken till det återkommer jag till. 

Kniven finns numera i två utföranden där materialet i handtagssidorna är det som skiljer dem åt. Valet står mellan skollor i "rosewood" och ett för klassen mer typiskt material i greppet - svart G10. När jag köpte mitt exemplar för några år sedan fanns endast den svarta versionen så valet var enkelt. Idag hade jag föredragit trävarianten som i mitt tycke ser charmigare ut och som dessutom är några gram lättare.

Bee L-05 

Kniven är ett typexempel på en modern fällkniv enligt mall 1a för budgetorienterade knivar tillverkade i det stora landet i öster. Det innebär en skruvad konstruktion byggd på en ram i rostfritt stål försedd med ett "linerlock"-låssystem, sidor i G10, och enhandsöppning med tumknopp.

En kniv utan större överraskningar

Det som avviker något är att den här kniven tillhör den kraftigare skolan för att komma från Kina då deras inhemska regler gör att de producerar en lång rad fällknivar med en bladlängd runt sju centimeter. Det här bladet mäter över åtta och en halv centimeter vilket gör att den hamnar i samma klass som Spyderco Tenacious och Kershaw Blur för att nämna några knivar i liknande storlek som presenterats tidigare i den här serien, "Den perfekta fickkniven".


Blad


Bladet på den här kniven är enkelt och okomplicerat. Det rör sig om en traditionell droppoint och i det här utförandet ger det en duglig spets och en kompetent buk för ett allsidigt blad. 

Kniven är skålslipad som så många knivar i den här klassen. Om det kan man säga mycket. Det finns både fördelar och nackdelar med den här typen av slipning. En vinst vid tillverkning är att du på ett snabbt och därmed billigt sätt får ett mycket vasst blad. Det blir också om det är rätt utfört lätt att underhålla eftersom det ger lite gods bakom eggen och därmed gör det lätt att bryna. Särskilt tydligt blir det på längre sikt när mer material avlägsnats från bladet. Det tar längre tid innan eggen behöver reprofileras. Att den här typen av blad går att få vassa och skär bra i vissa material kanske bevisas bäst genom att klassiska rakknivar är just skålslipade. Den här typen av egg skär även bra i ämnen som inte sluter sig igen efter snittet. Kött är typexemplet i det fallet. De är dock mindre bra där friktion är en faktor att räkna med så till exempel kartong och plast är inte den här eller andra skålslipade eggars styrkor. Sen kan jag tycka att den skålade ytan en tämligen attraktiv lyster och glans.

Ett enkelt skålslipat droppointblad i kinesiskt standardstål

En sak som är bra med slipningen på den här kniven är att eggen börjar omedelbart efter ansatsen. Många moderna blad har en slipning som gör att bladen  inte är vassa närmast handtaget utan saknar en halv centimeter egg där till följd av hur sekundäreggen är slipad. En annan bra detalj är att övre delen på bladet är platt vilket underlättar vid användandet av diverse slipsystem.

Stålet är även det typiskt i sammanhanget då det är Kinas svar på japanska AUS6/AUS8 i form av 8Cr13MoV. Rätt härdat och slipat är det inte något dåligt budgetstål även om det sannerligen inte tillhör superstålen. Själv tycker jag inte heller att det når upp till exempelvis Sandvik 14C28N som håller skärpan bättre och är lika lättslipat i mitt tycke. 

Ytan på bladet är en tämligen tilltalande satinfinish vilket inte är lika mycket av en fingeravtrycksmagnet som polerade blad och inte drar åt sig rost lika illa som de blästrade ytor som exempelvis Kershaw ofta väljer att ha på sina enklare knivar.

Kniven kom föredömligt vass och rakade hår utan ansträngning. Det är inte givet på budgetknivar och ger därför ett gott intryck.


Handtag


Handtaget är lika okomplicerat som bladet. Det rör sig om en enkel skruvad konstruktion med två sammanhållande skruvar/distanser utöver själva pivotskruven. Det ger en mycket öppen konstruktion med tämligen "rena" sidor utan en övermåtta av skruvar. 

Sidorna är av G10 som försetts med ett par enkla dekorränder. Materialet är inte alls lika strävt som på en Cold Steel eller ens en Spyderco för den delen. Men eftersom jag inte är besatt av extremt grepp så är det inget som stör mig. Tvärtom så sliter det mindre på de kläder kniven bärs i. Skall man däremot arbeta med kniven vid fiske till exempel där det kan bli kladdigt och halt så rekommenderas nog aningen bättre grepp.

Handtaget har mjukt rundade sidor i svart G10 

Det är annars ett mycket bekvämt grepp med god anatomisk anpassning och mjukt rundande hörn på skollorna. Ett kvalitetstecken är att även ramen är slipad på såväl in- som utsida vilket gör att kanterna inte upplevs som vassa även när kniven greppas lite hårdare. 

En annan trivsam detalj som jag uppskattar är att tangen på bladet går ihop med handtaget när kniven är stängd vilket gör den mjukare i fickan. Vassa utstickande kanter är jag aningen allergisk mot.

Ramen är inte borrad på något vis vilket gör kniven tyngre än den behövt vara och påverkar balansen. Den är inte dålig och vikten ger att kniven känns snabb i handen eftersom balansen förskjuts något bakåt. Den ligger strax bakom urtaget för pekfingret. Idealt hade varit en halv centimeter längre fram så hade den varit perfekt.

Greppet är bra med ett rejält urtag för pekfingret och ett handtag som annars inte är för format. Jag vill oftast inte ha handtag som "talar om för mig" hur de skall greppas. Det stör flödet om man arbetar med kniven och byter grepp. 

Handtaget avslutas med ett litet hål för fånglina. Något jag inte använder själv men är tacknämligt om en kniv skall användas ombord en båt eller i andra sammanhang där den lätt kan förloras.


Öppning och lås


När det kommer till handhavandet är den här kniven föredömligt bra. Till att börja med är motståndet i bladet i stängt läge mycket väl avvägt vilket gör att bladet bestämt hålls kvar samt formligen flyger fram när man sätter tummen mot knoppen. Det är nästan svårt att smyga fram bladet även om det går.

Tumknoppen är tunnformad, dubbelsidig och lätt att komma åt eftersom urtaget för pekfingret gör att det skapas utrymme för fingrarna. Konstruktionen är helt ambidextrös även om låset inte är det.

Tumknopparna är föredömligt lätta att komma åt

En viktig detalj som ofta missas även på mer namnkunniga knivar är placeringen av tumknopparna. De sitter ofta för långt ut på bladet när kniven är i öppet läge vilket är i vägen särskilt vid genomgående skär och arbete nära handtaget. På den här kniven är den detaljen föredömligt utformad! Det är ofta en balansgång mellan att få en lättöppnad kniv och en kniv som är lättanvänd när den väl är utfälld.

Väl ute låses bladet med en kraftigt dimensionerad linerlock som låser extremt stadigt. Bland de bättre jag har på någon kniv oavsett prisklass faktiskt. Faktum är att det är en av orsakerna till att jag ofta föredrar en välgjord linerlock i stål framför en halvtaskig framelock i titan vilka är så populära nuförtiden. Stål är uppenbarligen ett material som gör att det är lättare att få till ett fungerande lås utan seghet och för tidigt slitage.

Ett välkonstruerat lås som fyller sin funktion

Låset på den här kniven är även lätt att släppa. Några tämligen mjukt rundade räfflor på låsarmen ökar friktionen och gör den lättare att komma åt. Kniven har en charmigt speciellt mjukt ljud när den stänger. Bladet känns som det sugs in den sista biten. Det är inget man är van vid på en kniv i den här prisklassen annars.

Jag har inte demonterat kniven än och det är inte säkert jag gör det men skruvarna är som vanligt av medioker kvalitet, något som gäller nästan samtliga kinesiska knivar. Skruvarna är ytterst sällan härdade så en viss aktsamhet förordas om man till exempel vill flytta sitt clip i de fall det går.


Att bära


I det här fallet spelar det ingen roll att skruvarna är gjorda av mjukost eftersom clipet ändå inte går att flytta någonstans mer än till närmaste byrålåda. Det går med andra ord inte att ändra clipets position på handtaget. Men skruvarnas bristande kvalitet kan ändå vara av intresse om man vill demontera clipet vilket man vill eftersom det är uselt!

Det där clipet gillas inte alls

Det finns inte mycket förlåtande att säga om den skapelsen. För det första är det för långt och för blankt vilket gör det ytterst iögonfallande. Därtill är det monterat alldeles fel vilket gör att det visar en stor del av kniven när den befinner sig i en ficka. Somliga vill ha något att greppa om men det gäller inte mig. Jag föredrar helt klart mer diskreta skapelser.

För det andra är själva funktionen allt annat än optimal. Det är nämligen inte helt lätt att få över tygkanten på en byxficka eftersom clipet sitter tämligen tight. Den enda fördelen med det är att när kniven väl är på plats är den omöjlig att tappa.

Utöver det kan nämnas att spetsen pekar snett utåt vilket är ett ökänt bra sätt att skapa ett riktigt rivjärn som hakar i det mesta.

Clipet drar ned fickvänligheten på den här kniven. Annars är den inte för pjåkig att bära men likt dess andra egenskaper harvar den i mittfåran det vill säga vare sig bra eller dålig. Vikten ligger förvisso över hektot men å andra sidan får du nästan nio centimeter blad som kompensation för det. G10-materialet är inte så strävt att det äter tyg eller försvårar att hala fram kniven. Handtaget däremot är aning för grovt för att vara riktigt smidigt i fickan. Där är jag anhängare av tunnare knivar generellt.

Det är en fin balansgång mellan hur lätt en kniv skall vara att bära och hur väl den skall fylla handen och den här prioriterar arbetskomfort. 


Sammanfattningsvis


Bee L-05 är en märklig kniv på så vis att den har ett flertal egenskaper som borde rendera den betydligt högre betyg och därmed mer tid i fickan än vad den får. Det är en kniv jag sällan använder. 

Bladet är en droppoint utan större krusiduller. Bra buk och spets ger ett tämligen allsidigt blad även om skålslipningen är ett litet minus. Det kinesiska 8Cr13MoV-stålet tillhör inte de bästa men är samtidigt adekvat för prisklassen. Det är lättslipat och rostar inte alltför lätt särskilt inte med den här satinfinishen. Så överlag är det ett bra blad som dessutom är exceptionellt lätt att fälla ut och har mycket mjuk gång. Låset är ett av de stadigaste jag stött på och är dessutom lätt att komma åt samt släppa vilket är egenskaper jag också uppskattar. 

Handtaget är riktigt bekvämt och ligger väl i handen. G10-materialet ger grepp utan att vara för strävt och alla sidor är mjukt rundade inklusive stålkanterna på ramen. Det enda minuset jag kan komma på är det pervest långa clipet som dock går att demontera.

Utseendet är inte heller det alltför pjåkigt. Den enkla konstruktionen och de tämligen rena linjerna med endast någon liten dekorrand på handtaget upprör inget öga. Poängavdrag blir det dock för loggan som enligt mig är anskrämlig. Är det fler än jag som uppfattar "e" i "Bee" som en Pacman?

En kniv som borde gillas mer?

Varför får då den här kniven inte toppbetyg givet att den dessutom är billig? Förvisso drar det obscent iögonfallande clipet ned betyget en aning men inte tillräckligt för att sänka kniven.

Jo - det finns ett stort MEN med den här kniven liksom många av de mer budgetorienterade knivarna från kinesiska tillverkare. Den saknar totalt personlighet om man nu kan uttrycka sig så om en kniv. Men sitt svarta handtag med sidor i G10 och enkla blad ser den ut som minst ett dussin andra knivar från Kina även om den är snäppet större. Sen kan som sagt tilläggas att den är mer välgjord än många av dem.

Dess största brist är att den saknar något unikt, något som gör att den avviker från mängden. Här finns ingen historisk koppling men heller inte någon modern formgivning eller djärv estetik.

Den är dessvärre en smula tråkig helt enkelt och det är också därför jag inte skrivit om den tidigare. Många knivar har trängt sig före i kön. Men kniven är billig som sagt. Så som slit- och slängkniv i verktygslådan eller fiskeboxen är den nog inte så dum. Synd bara att jag inte fiskar. 



Specifikation:

Längd utfälld: 196 mm
Vikt: 120 g
Bladlängd: 87 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: 8Cr13MoV
Handtag: stålram med skollor i G10
Lås: linerlock

Producerad av: Enlan Bee, tillverkad i Kina


/ J - sade "ljummet"

måndag 3 november 2014

Knivrecension Turbulence VS Compound

- lika som bär?


Då knäpper vi händerna och tar del av dagens knivtext. Ämnet för profanpredikan är en jämförelse av två knivar som blir en berättelse om hur summan av delarna blir större än helheten. Något som möjligen kan översättas till andra områden i livet för den filosofiskt lagde. För övriga handlar det om knivar. 

Vid en första anblick kan man tro att man ser dubbelt. De här två modellerna från Kershaw har ett tämligen likartat yttre vilket också är orsaken till den här jämförelsen.

Tungviktsmöte signerat Kershaw. Turbulence VS Compound

Vid invägningen konstateras att knivarna har ungefär samma yttermått även om Compound är aningen större. De har båda svarta handtag med urtag för pekfingret och är försedda med blad med snarlik form och grå finish. Knivarna manövreras med en flipper och är utrustade med "Speedsafe" öppningssystem. De har lås av linerlock-typ. Clipen är identiska och handtagen är ungefär lika tjocka.

Lika som bär?

Men det finns ett antal punkter som skiljer dem åt och det intressanta är att de var och en för sig inte utgör någon större skillnad men tillsammans gör det att knivarna känns och upplevs tämligen olika enligt mig.

Den första markanta skillnaden som observeras redan innan knivarna hålls i handen är förstås priset. Ordinarie pris ligger runt ca $20 för Compound mot ca $47* för Turbulence som därmed i runda slängar är mer än dubbelt så dyr. Vad får man då för de extra slantarna man lägger ut på Turbulence?


Blad


Bladtypen på båda knivarna kan väl närmast beskrivas som en modifierad Droppoint även om den kan vara svår att klassificera. Formen är originell och ger ett lätt 'bananformat' intryck. Hela bladet strävar uppåt och överdelen har en markerad falskegg. Den är mest uttalad på Turbulence men det ger i båda fallen en kapabel spets. Stark men ändå vass. Formen gör att bladen har en lätt svängd buk över hela eggens längd. Båda knivarna är flipperöppnade och därför har ingen av dem någon tumknopp som stör knivens förmåga vid genomgående skär. Dött lopp så långt i jämförelsen. 

Tämligen tungt modifierade droppoints ger en lätt bananform

Även om bladen kan förefalla lika är det nästan inget förutom formen som är gemensamt dem emellan. Compound har ett blad strax under 9 cm gjort av den kinesiska stapelvaran 8Cr13MoV vilket i runda slängar motsvarar japanska AUS6 eller möjligen AUS8. Turbulence har ett Sandvikstål - 14C28N i sitt något över 8 cm långa blad. Båda stålen är lätta att underhålla men jag upplever rosttrögheten som bättre hos 14C28N som dessutom blir vassare och håller skärpan längre även om uthållighet inte är dess absoluta styrka. Efter första bladronden, stål blir ställningen 1-0 till Turbulence.

Även rond 2, slipning, går till Turbulence då den är flatslipad jämfört med den skålslipade Compounden. Det är förstås en fråga om tycke och smak men jag vet vad jag föredrar och även om den inte är helt flatslipad så är slipfasen högt uppdragen och tjockleken över nacken på 3 mm inte överdriven och gör att kniven skär väl. Godstjockleken är för övrigt densamma för de två knivarna. 

Överst ett skålslipat blad i 8Cr13MoV och nederst ett flatslipat blad i 14C28N

Rond 3 - ytbehandling går även den lika klart till Turbulence. Ytan är förvisso grå på båda men Compounds blästrade yta har ingen chans mot den finare ytan på Turbulence som är tumlad. Den är snyggare i mitt tycke och det ger ett betydligt bättre skydd mot rost.

Båda knivarna har godkända eggar från fabrik men Sandvikstålet var markant vassare vid ankomst. Stålsorterna är är som sagt jämförbara när det kommer till underhåll.

Resultatet av en jämförelse mellan bladen blir en TKO efter tre klara ronder för Turbulence.

Handtag


Den första skillnaden som noteras är materialvalet som i det här fallet avspeglar priset. Den enklare Compound är försedd med grepp i GFN (Glass Filled Nylon) mot G10 för Turbulence som ger ett bättre fäste. Båda är byggda med en väl tilltagen ram i stål och därmed stabila nog för att hålla för det mesta.

Turbulence har utmärkt byggkvalité med alla hörn och kanter rundade. Konstruktionen är öppen med två skruvar som fästpunkter. Det gör också att den har färre skruvhuvuden synliga på sidorna. Ramen är också tämligen friskt urborrad på insidan för att minska vikt vilket Compounden inte är. Trots det är den sistnämnda faktiskt några gram lättare.

Variation på samma tema. GFN överst och G10 nederst

Även Compound har godkänd byggkvalitet men den inte är helt i paritet med sin konkurrent. Den har en sluten konstruktion med en backspacer av plast i ryggen på handtaget.

Ryggarna skiljer sig åt i uppbyggnad

Båda knivarna är modernt demonterbara och är hopsatta med torxskruvar. Sen har Turbulence ett något kortare handtag som är grövre mot främre delen  samt har en något mer krökt rygg vilket gör att den passar åtminstone min hand bättre. Compounden gör något med greppet som jag inte uppskattar och det är att skjuta handen en aning bakåt på handtaget. Det är med andra ord lättare att greppa Turbulence med ett finger eller tumme på bladet för ökad kontroll. Viktfördelningen är också mycket bättre på Turbulence. Det gör att kniven känns lättare och framförallt snabbare i handen. 

Nackdelar finns och de gäller för båda. De har enligt mig för tjocka handtag,13,4 mm respektive 13,7 mm för Compound vilket förvisso fyller handen väl men även fickan dessvärre. Sen hade jag gärna sett att sidorna varit välvda i någon form då jag inte är någon större anhängare av helt raka "lådlika" handtag. De är avsevärt mycket enklare att tillverka och därmed billigare att producera skulle jag missänka.

Båda handtagen är egentligen aningen för tjocka för min smak när det gäller fickknivar

Längden på dem är tillräcklig för att rymma större händer. Compound är den något längre kniven med det något större handtaget. Båda knivarna är tack och lov inte försedda med onödiga greppförstärkande åtgärder. Handtagen är försedda med hål för fånglina. 

Öppning och lås


Knivarna öppnas med en flipperkonstruktion som dessutom är fjäderassisterad med Kershaws numera väl beprövade "Speedsafe". Båda fungerar väl men jag föredrar funktionen och känslan i Turbulence. Den är aningen snabbare och dessutom är flippern smalare och mer elegant när kniven är utfälld. Annars gillar jag generellt inte flippers eftersom de alltid är mer eller mindre fula och stör linjerna på i princip alla knivar de sitter på. Av det skälet har jag alltid föredragit tumöppnade knivar. Det och det faktum att sällan går att smyga ut den här sortens knivar. De far ut med ett "twack" vare sig man vill eller inte om man inte bromsar bladet på något sätt.

Två varianter på utformning av flippers

Turbulence ser faktiskt ut som om den har tumknoppar men de är egentligen bara utanpåliggande bladstopp och fungerar därför inte att öppna kniven med. 

Låsen är utmärkta i båda knivarna. Stadiga och väl utförda linerlocks utan glapp som sig bör. Båda knivarna är föredömligt lätta att släppa men här vinner faktiskt Compounden då dess låsarm är mer blottad och därför mer lättåtkomlig. Det är viktigt för åtminstone mig då jag ofta tar fram kniven, skär ett snitt eller två och sen stoppar undan den igen. I min bok är det en fördel om det kan ske lätt och smidigt med en hand.


Att bära


Som tidigare nämnts så tycker jag att knivarna har för tjocka handtag vilket gör dem klumpiga i fickan. Vikten är inte alltför avskräckande i relation till måtten även om det finns lättare alternativ på marknaden. 

Båda modellerna delar utförandet på clipet. Samma återkommande fråga infinner sig därför genast: Vad är det med Kershaw och deras clip? I det här fallet fungerar de förvisso men ser aningen skumma ut. Sen gör de att för mycket av kniven syns i fickan vilket jag inte uppskattar alls.

En ny utformning från mästarna av skumma clip

Sen märks det att Turbulence är den mer påkostade kniven för där kan clipet flyttas till tre olika positioner vilket är till glädje för vänsterhänte eller för den som ändå vill bära kniven i vänster ficka. På Compound kan kniven endast bäras med spets upp eller ned på höger sida.

Båda knivarna känns rätt rejält i fickan både på grund av storleken och vikten men framförallt på grund av formen på handtagen som är något kantiga.


Övrigt


Värt att notera är att Turbulence är ett samarbete mellan Kershaw och Tim Galyean. Han är "inhouse-designer" för Kershaw men han gör även customknivar och sagda kniv bygger på hans modell "Galyean Pro Series". Turbulence har funnits på marknaden ca två år då den kom någon gång under 2012.

Originalet. Turbulence baseras på Galyeans "Pro Series"Kershaw är tämligen trogen förlagan bortsett från materialen

Sammanfattningsvis


Turbulence är enligt mig en bättre kniv i alla avseenden just på grund av de små detaljerna som tillsamman ackumuleras till en massiv fördel som kan beskrivas med ett ord - känsla!

Öst möter väst när det gäller tillverkningsland

G10-skollorna ger bättre grepp än nylonvarianten och den urborrade ramen ger kniven en mycket bättre balans även om den faktiskt inte är lättare. Det flatslipade bladet skär bättre och har ett i mitt tycke bättre stål även om skillnaden inte är milsvid. Den tumlade ytan ger betydligt mer korrosionskydd än den blästrade på Compound. Min erfarenhet är att den sortens behandling fungerar som rostmagnet. Flippern känns mindre vass vid användning och både den och främre delen av handtaget ser mer och bättre designade ut än på Compounden. Det märks att Turbulence följer sin förlaga bättre på de här punkterna. 

För amerikaner är försås tillverkningslandet av stor betydelse och här står kampen mellan Kina och USA. För mig är det helt egalt om kvalitén är god vilken den är i båda fallen. "F & F", byggkvalité och utförande är utmärkt på båda knivarna. Inget att anmärka där särskilt inte om prisnivån tas i beaktande.

Min favorit av de två är Turbulence men är den mest prisvärd?

Men frågan är till syvende och sidst ändock om skillnaderna är så stora att de motiverar mer än det dubbla priset. Den frågan låter jag vara obesvarad. 



Specifikationer:

Turbulence 1790

Längd utfälld: 197  mm
Vikt: 125 g
Bladlängd: 83 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N
Handtag: G10
Lås: Linerlock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA

Compound 1940

Längd utfälld: 209 mm
Vikt: 119 g
Bladlängd: 89 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: 8Cr13MoV
Handtag: GFN (Glass Filled Nylon)
Lås: Linerlock

Producerad av: Kershaw, tillverkad  i Kina


/ J - ringdomare

* Ungefärliga priser från eBay. 

 #knivigtvarre #aliaspostmortem

torsdag 22 maj 2014

Knivrecension Kershaw "Needs Work"

- The Return of the Wharncliffe


"What's in a name" skrev Shakespeare och det kan man fundera på. Understundom ligger det någonting även i hur föremål namngivs. I alla fall om skaparna tänkt till. Det gäller förstås även skarpa föremål. Här har ni tre knivar som i turordning uppifrån döpts till "Wharning", "Yojimbo" och "Needs Work"*


Wharncliffe-blad i några varianter

Och i det här fallet är namnet mycket talande visar det sig i dagens knivpresentation där jag tänker tala om kniven längst ned -  en kniv från Kershaw: "Needs Work".

Anledningen till att jag visar en gruppbild är inte enbart för att alla tre knivarna utgör goda exempel på moderna Wharncliffeblad utan på att ytterligheter ofta möts, de bildar en cirkel till slut. Det är något märkligt med det förhållandet. Särskilt i valtider som nu. 

Dagens recensionsobjekt - arbetsnarkoman?

Den som hållit i en Yojimbo 2 från Spyderco känner nämligen igen sig i greppet på den här kniven trots att den förstnämnda ursprungligen är en dedikerad självförsvarskniv och Needs Work syftar till att vara en ren arbetskniv med möjlig "EDC"-potential. Så lika men ändå så olika. Två världar som möts. Åtskillnaden ligger i detaljerna trots att det yttre ter sig tämligen lika.

Kershaw 1820 "Needs Work"

Utseendemässigt känns Needs Work mindre extrem inte minst för att formatet är något mer blygsamt. Sen bidrar det något mindre spetsiga bladet till att framtoningen känns mindre aggressiv. Egentligen rör det sig om en arbetskniv som fått mer civila kläder. Även om kläderna i det här fallet kanske mer påminner om en rymdddräkt än ett blåställ.

Kniven fanns att få med ett flertal olika färger på handtaget såsom blå, brun, grön, röd och förstås svart. Det har även släppts tidiga begränsade utgåvor med grepp i G-10, något jag klart föredragit om det varit ett alternativ idag. Det hade nämligen adresserat en av knivens brister. Men nu skall vi inte gå händelserna i förväg.

Färgglada alternativ

Jo, sen kan väl tilläggas att även det här är en Ken Oniondesign. För att inte vara en favorit är han välrepresenterad i min samling kan konstateras.


Blad


För att fortsätta jämförelsen så delar bladet på Needs Work några tydliga drag med Yojimbo 2 men är något kortare, tunnare och har lägre slipfas. Såväl kniven som bladet är något mindre helt enkelt. Likheterna återfinns i slipningen samt det modiferade Wharncliffebladet med sin raka egg där båda knivarna har försetts med ett urtag på bladryggen för tummen att vila i som ger en aning puckelrygg. Needs Work har en falskegg på toppen för att minska vikt och bidra till utseendet.

Sen gör den krökta bladryggen som sänker sig ned mot eggen på Needs Work att den närmar sig en klassisk "Sheepsfoot" i formen. Vad som är vad beror mest på vinkeln mot spetsen och förhållandet mellan rygg och egg men trots allt får det här räknas som en modifierad Wharncliffe.

Needs Work i förgrunden skuggad av sin livvakt - Yojimbo 2

I praktiken ger det i vilket fall en 74 mm lång rak egg med en jäkligt bra spets för precisionsarbeten.

Bladfinishen är den för Kershaws billigare knivar rätt vanliga grå blästrande varianten som återfinns även på t ex "Skyline" och det är en ytbehandling jag inte gillar. Den är tråkig att se på och jag anser att ytan är en korrosionsmagnet.  

Stålet är det numera frekvent använda Sandvik/Kershaw-samarbetet 14C28N vilket jag än så länge uppskattar. Brasklappen kommer sig av att jag än inte behövt slipa om några av de knivar jag äger med det stålet så jag kan inte uttala mig om varaktigheten på sikt och hur lätt/svårt det är att slipa om dem. Men med tanke på andra liknande stål så borde det inte vara för komplicerat.

Bladet är vinklat i förhållande till handtaget

Kniven är skålslipad och sekundäreggen börjar ungefär halvvägs upp på bladet vilket som jämförelse är mindre än på Yojimbo 2 men i gengäld är bladet också tunnare med sina 3 mm. 

Fabrikseggen var fullt duglig. Bruksvass utan att för den skull fungera som rakblad. Eggen är snyggt slipad även om jag själv lyckades knyckla till den yttersta spetsen genom att drämma den i diskbänken i köket - underifrån! Fråga mig inte hur det gick till. Ett par drag på diamantstålet så var det dock ordnat.

Kniven känns märkligt flatslipad när man använder den vilket får ses som något positivt. Jag gjorde som vanligt när jag testar knivar. Prövade initialskärpan på lite armhår för att sedan gå vidare till tunnare papper, papp och kartong. Sen lite snöre och rep, en del tyg och därefter plast av tunnare och tjockare slag. Testen brukar avrundas med att pröva kniven på färskt trä och sen torrt dito.

Därefter gick jag loss med den i köket på allehanda matförberedelse för att se hur den upplevdes där. Det vinklade bladet i relation till handtaget gör att det finns utrymme för fingrarna även vid arbete mot en skärbräda vilket inte är vanligt med en fällkniv och särskilt inte i den här storleken. Det är mycket positivt.

Vinkeln har klara drag av kökskniv vilket är ett alldeles utmärkt arv från andra delar av KAI-koncernen som Shun. 


Handtag


Kniven är försedd med ett handtag av "GFN". Det handlar om ytterligare en variant av fiberförstärkt nylon eller plast om man så vill. En polyamid som enligt Kershaw är extremt hållbar, slagtålig och seg vilket jag är böjd att hålla med om. Men det finns även andra kvaliteter att ta hänsyn till. Som utseende och känsla. Och kniven känns något plastig och aningen ihålig. Upplevelsen är dock inte sämre än t ex Benchmade Minigrip som är en dubbelt så dyr kniv och inte värre än jag befarat innan jag testat Needs Work.

Relativt greppvänligt handtag i ett av tusen fiberförstärkta nylonmaterial

Plastskollorna är fästa med fyra stycken torx t-6 på en ram av rostfritt 410-stål som inte är lättad på något vis. Märkligt nog är kniven trots det tämligen välbalanserad och neutral. Handtaget utmärks av att det är relativt tjockt med sina 17 mm vilket förvisso fyller handen väl men även gör att den kan kännas något klumpig. Särskilt påtagligt blir det när kniven skall stoppas i fickan. 

Handtaget är kort men känns betydligt bättre när man glider fram på kniven med tummen på bladryggen för att ta i. Då kommer greppet till sin rätt och det märks att den är tänkt som en arbetskniv. Detsamma gäller vid kontrollgrepp med pekfingret på bladet för bättre styrsel.

I Normalt "hammargrepp" fungerar handtaget bra för mig men är på gränsen till för litet och är definitivt inte praktiskt för någon med större händer än mig. Omvänt grepp (Icepick) är användbart och även fattningar där bladet greppas i nypan (pinchgrip) är ok. Det är när tummen placeras på ovansidan av handtaget på urtaget som är ämnat för det som det blir uppenbart att handtaget är kort. Då blir kniven en trefingerskniv för de flesta.

Ett relativt kort handtag som dock fungerar i de flesta grepp

Om skaftet greppas hårt skär spetsen på clipet in i handflatan vilket är mindre bra. Men det är bara en av de stora nackdelarna med clipet kan väl tilläggas. Jag ber att få återkomma till resten av bristerna på det området. 

Mönstret i plasten ger lite struktur och de alienliknande fjällen och ringarna ger ett acceptabelt grepp. I bakänden hittas ett mindre hål för fånglina för den som är lagd åt det hållet. 


Öppning och lås


Needs Work öppnas med en flipper som är ovanligt bra konstruerad och tur är väl det för några alternativ som tumpinnar, hål  eller nagelskåror finns inte. Den sticker inte ut så mycket när kniven är i stängt läge och i öppet läge syns den inte alls utan gömmer sig i handtaget. Dessutom är flippern formad så att den känns som en integrerad del av handtaget.

Fördelen med att det här öppningssystemet är att det inte blir några detaljer på bladet som stör vid genomgående skär eller samlar på sig skräp.

En liten men väl fungerande flipper 

Kniven är som så många Kershaws utrustade med "Speedsafe" vilket är deras variant av assisterat öppningssystem. Det är också det som möjliggör den lilla flippern eftersom det då inte behövs så mycket hävstång för att få ut bladet. Funktionen i det här fallet är riktigt bra och kniven är blixtrande snabb. 

En stor fördel med just Kershaws variant av assistans är att det bjuder på ett klassiskt "halvvägsstopp" när kniven fälls ihop vilket skyddar fingrarna medan man byter grepp under proceduren vilket är ytterst praktiskt.

En hederlig linerlock står för säkerheten

Låset är en linerlock i stål som gör sitt jobb på ett adekvat vis. Något glapp finns inte i någon riktning ens om kniven provoceras hårt. Låsarmen är också föredömligt lätt att släppa vilket gör det enklare att fälla ihop kniven. Särskilt viktigt är det på en kniv av den här typen som är tänkt att användas tämligen mycket och ofta. 

En ovanlig detalj är att kniven saknar bladstopp i egentlig mening. Vanligen sköts den funktionen med någon form av bult som endera är monterad i handtaget bakom bladtangen eller internt monterad i en särskild skåra i bladbasen. Här är det bladspärren i sig som står även för den funktionen. En enkel men väl fungerande konstruktion.


Att bära


Här kommer vi till akilleshälen på Kershaws arbetshäst. Som andra Ardennersläktingar är den här kniven stadig och grov över ryggen eller snarare tjock på gränsen till gravid med tvillingar. Det gör att den känns knölig i fickan och är i vägen om man förvarar fler saker där än en kniv.

Sen är själva clipet ett av de sämsta jag stött på! Till att börja med är det fult som stryk. Det hade väl varit uthärdligt om det fungerat som det är tänkt men det gör det dessvärre inte heller. Sen har det för liten läpp för att smidigt passera en normal kant på ett par byxor utan att fastna i tyget. Men den är tillräckligt stor för att skrapa upp allt vad omgivning heter eftersom spetsen är vinklad utåt vilket inte är särskilt briljant.

Men för att komma så långt att man upplever de bristerna behöver man få ned kniven i fickan vilket inte är det lättaste. För clipet är stenhårt och tillåter knappt att man pressar kniven på plats. Lägg därtill att utrymmet mellan clip och handtaget tycks vara gjort för negligétyg och du har en riktig dålig lösning. Syftet var säkert att det skulle passa med nylon i Fristadskläder eller snarare den amerikanska motsvarigheten Carhartt men där bet sig KAI i tummen.

Ett av historiens sämsta och fulaste clip

Men jag kan väl bjuda på något positivt att säga genom att hävda att kniven inte lär tappas när den väl kommit på plats. Eller tja, det vete fan förresten. Fler dåliga egenskaper är nämligen att clipet syns på en mils avstånd och visar upp halva kniven så den går säkert att tappa också. Det går dessutom inte att flytta men tack och lov att avlägsna. Uselt sa Bull.

Kershaw har bjudit på många märkliga clip under åren, några bra och andra mindre effektiva - men det här? Eftersom kniven är relativt kort och inte alltför tung kan man ha den löst i t ex en jackficka. Där gör den sig bättre.


Sammanfattningsvis


Needs Work ståtar med ett utseende som tar lite tid att vänja sig vid och ingen kan väl påstå att den är vacker. Men det är å andra sidan inte syftet.

Egentligen är det mer av en "arbetskniv" än vardags/fickkniv. Den är lite för klumpig att bära omkring på enligt mig. Jag föredrar tunnare handtag i det fallet. T ex den på den här bloggen aktuella "Blur" som vida överglänser den här kniven på det området.

Känslan av att det är en kniv för grovgöra förstärks av materialvalet som är enkelt utan extravaganser. Sen börjar eggen direkt där handtaget slutar så det går att skära nära greppet och ta i rejält om det behövs.  Detta förstärks av det breda handtaget som ger mycket kontaktyta mot handen. Det och det vinklade bladet gör att den känns som gjord för nylonsnören, papp, kartong, tapet, byggplast och tunnare läder etc. 

Redo för arbete

Passform och byggkvalité kan beskrivas som varierande beroende på vad man tittar på. I de delar som är viktiga är den faktiskt god. Bladet är ytterst centrerat. Det finns inget som helst glapp vare sig horisontellt eller vertikalt i bladet. Eggen är jämn och kom skapligt vass. Lås och öppningsmekanism fungerar väl.

Det som inte är riktigt lika bra är t ex passformen i plastsidorna som är aningen vassa på insidorna och som inte är helt släta på ryggsidan av handtaget. Detsamma gäller för mellanlägget på ovansidan som inte är i linje med övriga material. Därför ämnar jag gå över alla kanter med sandpapper för att jämna till dem.

Kniven tillhör för övrigt de USA-tillverkade Kershawknivarna så det kan inte skyllas på den kinesiska bristen på kvalitetskontroll som annars är ett vanligt argument. 

Men trots sina små brister gillar jag verkligen den här kniven. Det tämligen unika bladet i sitt knubbiga paket, den blixtsnabba mekanismen både på väg ut och in och ett riktigt bra lås är alla funktioner jag uppskattar. Och det är inte en kniv man behöver vara särskilt rädd om. Särskilt inte som jag fyndade den på eBay för under 200 kr.



Specifikation:

Längd utfälld: 178 mm
Vikt: 120 g
Bladlängd: 75 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N
Handtag: GFN, Glass Filled Nylon
Lås: Linerlock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA


/ J - recenserar gamla nyheter

* Hade jag haft tillgång till den kunde en fjärde kniv med samma bladtyp och ännu mer aggressivt utseende adderats till familjefotot "Be-Wharned" från Blackhawk. Ordlekarna haglar med den här typen av blad.