Dagens bild nr 67 "Ihålig"

Vilken besvikelse! När jag köpte den här kniven hade jag alldeles bestämt för mig att den kniv som jag känt på hos en vän var flatslipad på klassiskt skandinaviskt vis. Det vill säga en låg sabelslipning med bara en slipfas, ingen primäregg. Nu var det en annan modell då det var lyxvarianten med handtag i masurbjörk och fodral i älgskinn. Just det exemplaret är riktigt snyggt!

Det är en av orsakerna till att det är bra att känna på knivar i verkligheten innan man köper dem. Dessvärre är det för de flesta inte möjligt i vårt avlånga land. 

"So very Hollow"

Nu har jag i efterhand hört att EKA Swede 88 som det handlar om har varit slipad på annat vis i perioder. Synd att jag råkade ut för den här varianten. 

Jag anser nämligen att mycket av det som skulle kunna varit positivt med det här bladet förstörs i och med slipningen. Jag tycker inte att det är något fel på en bra skålslipning. Men det här är INTE ett sådan. Den här låg och därmed tämligen extrem vilket gör gör att alla nackdelar med en skålslipning blir extra påtagliga som t ex "kanten" som bildas där slipfasen övergår i flat sida. Hur man tänkte här förstår jag verkligen inte. 

Sen är kniven i mitt tycke oerhört mycket snyggare i björkkostym.  

/ J - skandinav

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 10

Vem vill inte ha en Bob Dozierdesignad kniv? Helst skulle jag vilja ha en handgjord av mästaren själv förstås. Men det är så mycket man vill här i världen. Inte får jag fred på jorden heller. Under tiden får jag nöja mig med den här som är Ka-Bars tolkning av en "Folding Pro Skinner".

"Folded, not broken"

Överlag är "Phat Bob" som den döpts till en mycket duglig och synnerligen robust fällkniv som inte är särskilt omtalad på vare sig forum eller Instagram. Bladet är en skålslipad droppoint gjort av AUS 8. Det låses med en kraftig linerlock och det komfortabla handtaget har fått skollor av linnemicarta som är i någon svådefinierad brungrön färg. 

/ J - nöjer sig

(Här hittar du en längre text om Ka-Bar Phat Bob)

Knivrecension SRM 7071

- Den perfekta fickkniven del 20

Antalet tronpretendenter till titeln "Den perfekta fickkniven" ökar stadigt och den här gången kommer utmanaren återigen från Kina. I mitt tycke är det här bland det mest spännande som kommit från tillverkaren SanRenMu överhuvudtaget. Den här kniven trumfar deras mest kända modell "710" som jag presenterat i den här serien tidigare. Sen skall det tilläggas att det nu talas om knivar i budgetklassen. 

SRM 7071

Modell 7071 är nämligen lättare, har ett bättre clip och är försedd med mer kvalificerade material i såväl handtag som blad. Hade den bara varit något större hade den kunnat hota fler än så men låt oss inte gå händelserna i förväg. 

En något avvikande kinakniv

Blad

Bladet på den här kniven är en intressant historia på flera sätt. Det första utmärkande draget är att den är försedd med tantospets vilket inte är helt vanligt vare sig på Kinesiska knivar eller i min samling. Det är inte favorittypen kan konstateras men undantagen bekräftar som bekant regeln och på en liten vardagsbrukskniv som det här är det inte alls oävet. De gör sig till exempel utmärkt som förpackningsöppnare. 

Tantospetsar hittar inte in i samlingen alltför ofta

Sen är slipningen något, särskilt i den här prisklassen, så ovanligt som en "compound grind" vilket innebär att bladet har flera olika slipfaser. Spetsen är flatslipad och själva huvuddelen av bladet är skålslipad. Bladet är även försett med en falskegg på toppen som kröker sig lätt ned mot en kapabel spets. Ryggen är försedd med räfflor för ökat friktion mot tummen eller pekfingret vid detaljarbeten.

Ett blad med tämligen komplicerat slipning i ett känt stål - Sandvik 12C27

Lägg därtill ett för en kinesiskt kniv mycket ovanligt och välvalt knivstål - Sandvik 12C27 och det blir riktigt intressant. Stålet anser jag vara ett steg upp från det vanligare 8Cr13MoV även om det kompositionsmässigt sägs vara tämligen likvärdigt. Hårdheten uppges till 57Hc vilket gör bladet ganska mjukt vilket även betyder lättslipat. 

Kniven har god initial skärpa och slipningen är mycket väl utförd. Särskilt taget i beaktande att det här är ett betydligt mer avancerat arbete än vad som är brukligt på knivar från SRM. Primäreggen är jämn och vass och sekundäreggarna har snygga övergånger mellan de olika typerna. Finishen på bladet är förresten snyggt tumlad.

Sen har den här kniven liksom en del andra modeller från SRM en udda och rätt meningslös funktion i och med att den del av bladet som möter bladstoppet fungerar som kapsylöppnare när bladet är i hopfällt läge. Det gör mest att det blir en onödigt ful böjd linje i stängt läge. 

Kapsylöppnaren i närbild

Jag vet inte om det möjligen har med kinesiska lagar att göra för de här knivarna presenteras ofta som "multiverktyg" på grund av den här extra funktionen.

Handtag

Handtaget avviker även det från gängse standard för den här typen av knivar från Kina vilket jag ser som positivt. Kniven är uppbyggd kring en tunnare stålram med sidor i G10. Ryggsidan är försedd med ett ilägg i plast eller möjligen G10 och konstruktionen är som vanligt skruvad så den kan demonteras om så önskas.

Ett enkelt funktionellt handtag

Det som gör att den utmärker sig är att konstruktionen inte är öppen, vilket både har sina för- och nackdelar och att skollorna är gjorda av två lager G10. Materialvalet gör att kniven blir lättare än sin mer kända kusin "710" som har ett handtag i massivt stål och är en framelock. Det upplevs också varmare och ger ett bättre grepp även om det här är en slätare variant av G10 än säg de sandpappersträva varianterna från Cold Steel eller Ontario.

Handtaget är uppbyggt kring en bärande stålram med flera lager G10

De två skikten möjliggör även dekorelementen på handtaget som harmonierar väl med resten av utseendet hos kniven.

Greppet rymmer alla fyra fingrar även om det är knappt. Har man större händer än jag är det nog mer att betrakta som en tre- och en halvfingerskniv. Det är ett av skälen till att jag gärna sett att kniven var några procent större. Annars är det utmärkt format handtag som möjliggör ett bra flöde om man vill ändra grepp och som tillåter många olika handpositioner. Enkelhet är ofta att föredra. 

Kniven är försedd med hål för fånglina.

Öppning och lås

Kniven öppnas med dubbelsidiga tumknoppar. De är SRMs tunnformade variant och fungerar som vanligt utmärkt. Både storlek, hur mycket de sticker ut och placeringen på bladet gör att de är lätta att komma åt och använda. Motståndet är väl avvägt och om man "laddar" lite med tummen så flyger bladet ut. Men det går även att smyga ut bladet mer varligt om man så önskar. Det är en av orsakerna till att jag generellt föredrar tumöppningar framför flippers. De är mer flexibla. 

Kniven öppnas med tumknoppar som är lättåtkomliga och välfungerande

Låset är en linerlock i stål. Grovleken är inte så väl tilltagen givet den tämligen smäckra ramen men det känns ändå adekvat med tanke på knivens övriga mått. Det låser ytterst stabilt och som vanligt med knivar från det här kinesiska företaget finns det inte ens en tillstymmelse till glapp eller spel i någon riktning. Det är någonting som andra tillverkare borde lära av. Precisionen är anmärkningsvärd för prisnivån och även kvalitetskontrollen tillhör de bättre.

Låsarmen är tämligen lätt att komma åt när kniven skall fällas ihop. Det eftersom högersidan av handtaget har en liten djupare böj än låssidan. Det är ett snyggt sätt att lösa åtkomsten utan att störa vare sig greppet eller utseendet. Nackdelen är förstås att det inte finns några greppförstärkande åtgärder eller några urtag för att nå låsarmen så går det definitivt inte att göra det med handskar eller vantar på. Men kniven är i vilket fall som helst för liten att hantera med handbeklädnader.

Att bära

Clipet är ruskigt bra. Det är litet och någorlunda diskret samt låter kniven dyka djupt ned i fickan där den både sitter bra och dolt. Två andra detaljer som uppskattas är att det utseendemässigt stämmer överens med knivens tema och viktigare - att spetsen inte är vinklad utåt så man slipper skrapa upp allt man stöter emot. En nackdel för den som är vänsterhänt är att det inte på något vis är flyttbart.

Ett riktigt bra clip för den som föredrar en kniv som dyker djupt i fickan

I övrigt så bidrar den ringa vikten på under sjuttio gram jämte det blygsamma formatet till att kniven knappt märks. Eftersom skollornas G10 är tämligen slätt så river det inte så hårt mot textilier.

Övrigt

F&F är som vanligt med knivar från SRM oerhört bra för prisklassen men står sig även om priset tas bort ur ekvationen. Det finns en del märken efter bearbetningen av materialen men de viktiga delarna är mycket väl utförda. Passningen mellan materialen är god och kniven är snyggt hopsatt. Bladet är välcentrerat och hålls stabilt i infällt läge. Detaljer som förhöjer känslan av kvalitet är de rundade kanterna på insidan av stålramen och bladets slipning och ytbehandling.

Sammanfattningsvis

Det finns egentligen bara ett par tre saker som hade behövt förbättras med den här kniven i mitt tycke. Den skulle varit några procent större och den borde inte haft den löjliga kapsylöppnaren på bladet.

En bra kniv - men varför så liten?

Om bladet varit runt åtta centimeter istället för sex och en halv så hade även handtaget blivit större och titeln "Den perfekta fickkniven" hade varit mer inom räckhåll. Som det är nu är det fortfarande en mycket bra, men något för liten kniv i mitt tycke. Sen kunde den fått ett klassiskt droppointblad. 

Specifikation:

Längd utfälld: 159 mm
Vikt: 69 g
Bladlängd: 65 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: 12C27, härdat till 57HRC
Handtag: G10 på stålram
Lås: Linerlock

Producrad av: SanRenMu, tillverkad i Kina


/ J - ställföreträdande kniviot

Knivrecension CRKT "Summa"

- utgången McGinniskniv

Den dominerande knivtrenden här på bloggen verkar stå fast och den är att många av de knivar jag presenterar har några år på nacken. De är inte sista skriket helt enkelt. Men det må så vara.

Förklaringen är helt enkelt att jag sällan skaffar knivar direkt när de kommer ut på marknaden. Det har jag vare sig intresse eller ekonomisk möjlighet att göra. En annan delförklaring är att jag först för något år sen kom på att jag kunde presentera dem i text och bild här. Därför blir förhållandet mellan nya knivar och gammal skåpmat som den blir. I vilket fall som helst är de ofta det första som skrivs på svenska om respektive kniv har jag noterat. Det gäller även i detta fall.

CRKT Summa

Föreliggande kniv är en skapelse signerad Gerry McGinnis som är en tämligen ung custom-knivmakare*. Den här modellen, "Summa", gavs ut av Columbia River Knife & Tools 2009 och är numera tagen ur produktion. Så den som önskar inneha en dylik får söka sig till begagnatmarknaden.

En modern tolkning av en Laguiole? Likheterna finns där

Kniven ifråga är en fullvuxen kniv med ett nio och en halv centimeter långt blad och en totallängd på över tjugoen centimeter utfälld. Den var därmed den största i en fyrklöver McGinnisknivar från CRKT där de mindre döpts till "Premonition", "Tuition" och minstingen "Schrimp". Utöver det har företaget även släppt "Notorious" ihop med McGinnis.

Blad

Bladfomen är en lång slank droppoint med svag s-formad egg och en falskegg på ovansidan. Det som utmärker bladet är dock den extremt utförda skålslipningen som nästan börjar direkt vid bladryggen och har en tämligen aggressiv vinkel. Den gör också att kniven som helhet bli mycket lätt. 

Bladgodset är tre millimeter över nacken men tunnas ut tämligen omgående vilket ger lite stål bakom eggen och därmed god geometri för skärande. Av samma skäl blir spetsen tämligen delikat vilket gör den bra för precisionsarbete men också en smula bräcklig.

En lång svagt s-formad egg

Stålet i kniven är det nuförtiden så vanligt förekommande kinastålet 8Cr14MoV och är här härdat till runt rc58. Härdningen är inte oäven och den här kniven håller skärpan någorlunda även om den förstås inte är lika uthållig som ett bättre stål. Av samma skäl är den inte heller särskilt svårslipad. Tack och lov är "recurve"-eggen inte så uttalad att det stör sliparbetet. Vet inte hur jag skall ställa mig till s-formade eggar. Å ena sidan så förstår jag teorin bakom dem och de ger snygga blad. Å andra sidan är raka eggar lättare att arbeta med och framförallt lättare att slipa.  

Som vanligt är det alldeles för blaffiga loggor och grov text på produkter från CRKT

Vad gäller bladet kan konstateras att det liksom resten av kniven är visuellt tilltalande med ett rejält undantag och det är den förbannade texten. Loggorna är som vanligt hos CRKT överdrivet stora och utförda i märkligt valda typsnitt. Jo, jag förstår reklamvärdet men jag behöver ändå inte tycka om det! Mitt ideal är om inte sterila blad så åtminstone smakfulla och helst diskreta loggor. Är det ingen på det företaget som vet någonting om layout och design? Titta bara på namnet "Summa" på bilden ovan. Det stämmer inte alls överens med det övriga uttrycket. 

Något som däremot bidrar till en mer exklusiv och arbetat känsla är den mjukt rundade bladryggen vilket även harmonierar med övriga mjuka former på kniven. Finishen på bladet är annars en polerad satin vilket inte är oäven men även drar till sig fingeravtyck. 

Handtag

Handtaget är konstruerat med micartaskollor skruvade på en ram av stål. Linnemicartan är uppbyggd av flera lager i blått och svart. Effekten framträder tydligt eftersom handtaget är tredimensionellt format och dessutom polerat. Det ger djup i färgen och en extremt mjuk känsla. Däremot ger det förstås inget grepp att tala om. 

Nu är det inget som stör mig eftersom det här är ett väl tilltaget handtag på över tolv centimeter vilket ger gott om plats för alla fingrar oavsett handstorlek. Dessutom förstärks greppet som vanligt på den här typen av knivar då flippern utgör handskydd i utfällt läge. Vid basen av bladryggen finns de numera nästan obligatoriska räfflorna men de är mer kosmetiska än användbara på den här kniven. 

Ett mjukt ergonomist grepp i tvåfärgad polerad micarta

En udda detalj är att knivens ram är blåanodiserad. Huruvida det är snyggt eller ej kan man tvista om. Bra är däremot att ramen är urborrad vilket bidrar till att hålla vikten nere på kniven. Även om den extrema skålslipningen på bladet bidrar mer i det fallet skulle jag tro.  

Fördelen med stål i ramen är förstås att det styvar upp konstruktionen och det gäller även den här kniven som trots att den är lång och slank inte flexar i sidled ens om den provoceras. 

Blåfärgade liners i stål utgör knivens stomme

Handtaget är ergonomiskt och känns bra i handen mycket tack vare de välvda sidorna och de runda formerna. Ryggen på greppet har en partiell "backspacer" i plast. Kniven har inget hål för fånglina och heller ingen möjlighet att fästa någon på annat vis.

Öppning och lås

Den här kniven öppnas enbart med en flipperfunktion. Den saknar tumknoppar, hål eller andra öppningsanordningar. Möjligen kan den fällas ut med två händer men det är lite besvärligt eftersom det inte finns mycket blad att greppa i hopfällt läge och att det bjuder på visst motstånd. Fördelen i det här fallet är att det är en av de bäst fungerade billiga flippers jag varit i närheten av. Den fungerar både om den används som "knapp" eller om man drar fingret i en bakåtsträvande rörelse. Båda sätten ger samma säkra resultat varje gång och bladet formligen flyger ut. Detta är anmärkningsvärt då jag sett i ett par olika videos att andra haft problem med öppningen på den här kniven.

En gigantisk flipper som dock fungerar och inte nöter hål på kläderna

Den stora, med betoning på stora, nackdelen är att flippern är ack så ful. Stor, klumpig och påtaglig men i alla fall mjukt rundad så den inte är i vägen i fickan vilket ofta är fallet med den sortens lösning annars. Faktum är att de flesta knivar med flipperöppning har en tendens att äta hål i fickorna efter ett tag på grund av de utstickande metalldelarna. Även skarpa hörn på G10-skaftade knivar äter effektivt upp byxtyg vad det lider.

Jag är inte generellt förtjust i flippers av bland annat de skälen. Men här fungerar den som sagt väl och en annan fördel med konstruktionen är att det inte finns några utstickande delar på bladet som är i vägen när man skär i något. 

En tämligen tunn linerlock fungerar som bladspärr

Bladspärren är en linerlock i stål. En enkel beprövad konstruktion för billigare knivar. Även i det här fallet fungerar det väl även om själva låsarmen är rätt tunn. Nu tillhör jag inte de personer som vänder upp och ned på mina knivar och bankar skiten ur dem så det upplever jag oftast inte som ett problem. Faktum är att jag aldrig fått en lås på en kniv från någon etablerat märke att fallera. Av det skälet kan jag tycka att diskussioner kring bladspärrars styrka kan få en smula teoretisk karaktär. 

Att bära

Den här kniven påminner något om en Spyderco "Police" på det sättet att det är en lång kniv med mycket blad men som på grund av en slank uppenbarelse inte stjäl så mycket utrymme i fickan.

Ett fungerande clip som kamoflerar sig väl mot blå mörkblå jeans

Det som gör kniven lättburen är att den har mjukt rundande hörn och polerat grepp. Det gör att kniven nästan glider på plats och är lätt att hala fram. Däremot är knivhandtaget rätt tjockt vilket gör att avtrycket i fickan ändå blir större än ovan nämnda klassiker. 

Clipet är en mycket synlig historia då det är blankt och blått vilket å andra sidan väl harmonierar med resten av knivens utseende. Det kan endast bäras för högerdrag med spetsen nedåt. Det är inte särskilt flexibelt men går inte att lösa på annat sätt på grund av den slanka designen med det avsmalnande greppet. Fördelen med det är att inte hela skollorna blir fulla med hål. 

Funktionen på clipet är delvis bra. Det gör att kniven är lätt att få plats och hålls kvar där. Det som är mindre bra är att det visar för mycket på kniven. Det är mycket styvt och hade varit för hårt om det varit annat material i skaftet. Som det är nu fungerar kombinationen av polerad micarta och spänst väl.

Sen kan tilläggas att clipet inte är i vägen och orsakar obehag när kniven används. Den positiva detaljen kan tillskrivas både clipets utformning men även längden på handtaget vilket ger gott om utrymme. 

Sammanfattningsvis

McGinnis formspråk tilltalar inte för alla och jag själv känner mig kluven inför det. De andra knivar han gjort för CRKT tycker jag inte blommar ut helt. Jag har själv "Tuition" och "Premonition". Men Summa är en i mitt tycke mycket elegant kniv. Det större formatet gör att linjerna kommer mer till sin rätt. 

En tämligen elegant formgiven kniv, bortsett från flippern då

Sen finns det begränsningar med den här kniven. Clipets placering gör att kniven endast kan bäras på ett sätt vilket bland annat krånglar till det om man råkar vara vänsterhänt. Lägg därtill att bladet är en "recurve" det vill säga kniven har en svagt s-formad egg vilket dels ger särskilda egenskaper vid användning och dels är något svårare att slipa. Kniven har också en mycket aggressiv skålslipning och det enda öppningssättet är en flipper. Sen är handtaget mycket slankt. Slår man ihop dessa egenskaper så förstår man att det här inte är en kniv som är kompatibel med allas smak. 

På pluskontot finns att den är lätt, särskilt relativt storleken. Det ger mycket egg att arbeta med utan att man behöver släpa runt på ett bojsänke. Kniven är också mycket lätt att öppna med den utmärkta flippern och lika lätta att fälla ihop och stoppa undan tack vare ett smidigt lås och det släta och mjuka handtaget. Summa känns också mycket välbalanserad och kvick i handen. Något som är särskilt viktigt när man har blad som här närmar sig tio centimeter.  

Det är också en mycket elegant kniv och den har ett genomtänkt uttryck vilket inte är helt vanligt på knivar i den här prisklassen. Såtillvida känns den exklusiv. De flödande linjerna, tvåfärgade micartan, rundade bladryggen och anodiserade detaljerna bidrar till att göra den intressant.

Men sen var ju kruxet att den inte går att köpa längre. 

Specifikation:

Längd utfälld: 216 mm
Vikt: 102 g
Bladlängd: 95 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: 8Cr14Mov, 58-59 HRC
Handtag: Micarta, polerad

Producerad av: CRKT, tillverkad i Kina

Här en länk till CRKTs hemsida


/ J - rotar på knivhyllan efter gamla fynd

* Liksom vi andra dödliga har han en tendens att bli äldre men han var i tjugoårsåldern när den kniven släpptes vilket får anses ungt i sammanhanget. Hans customknivar kan köpas för i storleksordningen 700-1000 dollar.

Knivrecension Bee L-05

- Den perfekta fickkniven del 16

Det var ett tag sen jag presenterade några nya kandidater i den här serien men här följer ytterligare en kinesisk utmanare till tronen. Det är en kniv jag haft i min ägo en längre tid men inte förrän nu skrivit något om. Orsaken till det återkommer jag till. 

Kniven finns numera i två utföranden där materialet i handtagssidorna är det som skiljer dem åt. Valet står mellan skollor i "rosewood" och ett för klassen mer typiskt material i greppet - svart G10. När jag köpte mitt exemplar för några år sedan fanns endast den svarta versionen så valet var enkelt. Idag hade jag föredragit trävarianten som i mitt tycke ser charmigare ut och som dessutom är några gram lättare.

Bee L-05 

Kniven är ett typexempel på en modern fällkniv enligt mall 1a för budgetorienterade knivar tillverkade i det stora landet i öster. Det innebär en skruvad konstruktion byggd på en ram i rostfritt stål försedd med ett "linerlock"-låssystem, sidor i G10, och enhandsöppning med tumknopp.

En kniv utan större överraskningar

Det som avviker något är att den här kniven tillhör den kraftigare skolan för att komma från Kina då deras inhemska regler gör att de producerar en lång rad fällknivar med en bladlängd runt sju centimeter. Det här bladet mäter över åtta och en halv centimeter vilket gör att den hamnar i samma klass som Spyderco Tenacious och Kershaw Blur för att nämna några knivar i liknande storlek som presenterats tidigare i den här serien, "Den perfekta fickkniven".

Blad

Bladet på den här kniven är enkelt och okomplicerat. Det rör sig om en traditionell droppoint och i det här utförandet ger det en duglig spets och en kompetent buk för ett allsidigt blad. 

Kniven är skålslipad som så många knivar i den här klassen. Om det kan man säga mycket. Det finns både fördelar och nackdelar med den här typen av slipning. En vinst vid tillverkning är att du på ett snabbt och därmed billigt sätt får ett mycket vasst blad. Det blir också om det är rätt utfört lätt att underhålla eftersom det ger lite gods bakom eggen och därmed gör det lätt att bryna. Särskilt tydligt blir det på längre sikt när mer material avlägsnats från bladet. Det tar längre tid innan eggen behöver reprofileras. Att den här typen av blad går att få vassa och skär bra i vissa material kanske bevisas bäst genom att klassiska rakknivar är just skålslipade. Den här typen av egg skär även bra i ämnen som inte sluter sig igen efter snittet. Kött är typexemplet i det fallet. De är dock mindre bra där friktion är en faktor att räkna med så till exempel kartong och plast är inte den här eller andra skålslipade eggars styrkor. Sen kan jag tycka att den skålade ytan en tämligen attraktiv lyster och glans.

Ett enkelt skålslipat droppointblad i kinesiskt standardstål

En sak som är bra med slipningen på den här kniven är att eggen börjar omedelbart efter ansatsen. Många moderna blad har en slipning som gör att bladen  inte är vassa närmast handtaget utan saknar en halv centimeter egg där till följd av hur sekundäreggen är slipad. En annan bra detalj är att övre delen på bladet är platt vilket underlättar vid användandet av diverse slipsystem.

Stålet är även det typiskt i sammanhanget då det är Kinas svar på japanska AUS6/AUS8 i form av 8Cr13MoV. Rätt härdat och slipat är det inte något dåligt budgetstål även om det sannerligen inte tillhör superstålen. Själv tycker jag inte heller att det når upp till exempelvis Sandvik 14C28N som håller skärpan bättre och är lika lättslipat i mitt tycke. 

Ytan på bladet är en tämligen tilltalande satinfinish vilket inte är lika mycket av en fingeravtrycksmagnet som polerade blad och inte drar åt sig rost lika illa som de blästrade ytor som exempelvis Kershaw ofta väljer att ha på sina enklare knivar.

Kniven kom föredömligt vass och rakade hår utan ansträngning. Det är inte givet på budgetknivar och ger därför ett gott intryck.

Handtag

Handtaget är lika okomplicerat som bladet. Det rör sig om en enkel skruvad konstruktion med två sammanhållande skruvar/distanser utöver själva pivotskruven. Det ger en mycket öppen konstruktion med tämligen "rena" sidor utan en övermåtta av skruvar. 

Sidorna är av G10 som försetts med ett par enkla dekorränder. Materialet är inte alls lika strävt som på en Cold Steel eller ens en Spyderco för den delen. Men eftersom jag inte är besatt av extremt grepp så är det inget som stör mig. Tvärtom så sliter det mindre på de kläder kniven bärs i. Skall man däremot arbeta med kniven vid fiske till exempel där det kan bli kladdigt och halt så rekommenderas nog aningen bättre grepp.

Handtaget har mjukt rundade sidor i svart G10 

Det är annars ett mycket bekvämt grepp med god anatomisk anpassning och mjukt rundande hörn på skollorna. Ett kvalitetstecken är att även ramen är slipad på såväl in- som utsida vilket gör att kanterna inte upplevs som vassa även när kniven greppas lite hårdare. 

En annan trivsam detalj som jag uppskattar är att tangen på bladet går ihop med handtaget när kniven är stängd vilket gör den mjukare i fickan. Vassa utstickande kanter är jag aningen allergisk mot.

Ramen är inte borrad på något vis vilket gör kniven tyngre än den behövt vara och påverkar balansen. Den är inte dålig och vikten ger att kniven känns snabb i handen eftersom balansen förskjuts något bakåt. Den ligger strax bakom urtaget för pekfingret. Idealt hade varit en halv centimeter längre fram så hade den varit perfekt.

Greppet är bra med ett rejält urtag för pekfingret och ett handtag som annars inte är för format. Jag vill oftast inte ha handtag som "talar om för mig" hur de skall greppas. Det stör flödet om man arbetar med kniven och byter grepp. 

Handtaget avslutas med ett litet hål för fånglina. Något jag inte använder själv men är tacknämligt om en kniv skall användas ombord en båt eller i andra sammanhang där den lätt kan förloras.

Öppning och lås

När det kommer till handhavandet är den här kniven föredömligt bra. Till att börja med är motståndet i bladet i stängt läge mycket väl avvägt vilket gör att bladet bestämt hålls kvar samt formligen flyger fram när man sätter tummen mot knoppen. Det är nästan svårt att smyga fram bladet även om det går.

Tumknoppen är tunnformad, dubbelsidig och lätt att komma åt eftersom urtaget för pekfingret gör att det skapas utrymme för fingrarna. Konstruktionen är helt ambidextrös även om låset inte är det.

Tumknopparna är föredömligt lätta att komma åt

En viktig detalj som ofta missas även på mer namnkunniga knivar är placeringen av tumknopparna. De sitter ofta för långt ut på bladet när kniven är i öppet läge vilket är i vägen särskilt vid genomgående skär och arbete nära handtaget. På den här kniven är den detaljen föredömligt utformad! Det är ofta en balansgång mellan att få en lättöppnad kniv och en kniv som är lättanvänd när den väl är utfälld.

Väl ute låses bladet med en kraftigt dimensionerad linerlock som låser extremt stadigt. Bland de bättre jag har på någon kniv oavsett prisklass faktiskt. Faktum är att det är en av orsakerna till att jag ofta föredrar en välgjord linerlock i stål framför en halvtaskig framelock i titan vilka är så populära nuförtiden. Stål är uppenbarligen ett material som gör att det är lättare att få till ett fungerande lås utan seghet och för tidigt slitage.

Ett välkonstruerat lås som fyller sin funktion

Låset på den här kniven är även lätt att släppa. Några tämligen mjukt rundade räfflor på låsarmen ökar friktionen och gör den lättare att komma åt. Kniven har en charmigt speciellt mjukt ljud när den stänger. Bladet känns som det sugs in den sista biten. Det är inget man är van vid på en kniv i den här prisklassen annars.

Jag har inte demonterat kniven än och det är inte säkert jag gör det men skruvarna är som vanligt av medioker kvalitet, något som gäller nästan samtliga kinesiska knivar. Skruvarna är ytterst sällan härdade så en viss aktsamhet förordas om man till exempel vill flytta sitt clip i de fall det går.

Att bära

I det här fallet spelar det ingen roll att skruvarna är gjorda av mjukost eftersom clipet ändå inte går att flytta någonstans mer än till närmaste byrålåda. Det går med andra ord inte att ändra clipets position på handtaget. Men skruvarnas bristande kvalitet kan ändå vara av intresse om man vill demontera clipet vilket man vill eftersom det är uselt!

Det där clipet gillas inte alls

Det finns inte mycket förlåtande att säga om den skapelsen. För det första är det för långt och för blankt vilket gör det ytterst iögonfallande. Därtill är det monterat alldeles fel vilket gör att det visar en stor del av kniven när den befinner sig i en ficka. Somliga vill ha något att greppa om men det gäller inte mig. Jag föredrar helt klart mer diskreta skapelser.

För det andra är själva funktionen allt annat än optimal. Det är nämligen inte helt lätt att få över tygkanten på en byxficka eftersom clipet sitter tämligen tight. Den enda fördelen med det är att när kniven väl är på plats är den omöjlig att tappa.

Utöver det kan nämnas att spetsen pekar snett utåt vilket är ett ökänt bra sätt att skapa ett riktigt rivjärn som hakar i det mesta.

Clipet drar ned fickvänligheten på den här kniven. Annars är den inte för pjåkig att bära men likt dess andra egenskaper harvar den i mittfåran det vill säga vare sig bra eller dålig. Vikten ligger förvisso över hektot men å andra sidan får du nästan nio centimeter blad som kompensation för det. G10-materialet är inte så strävt att det äter tyg eller försvårar att hala fram kniven. Handtaget däremot är aning för grovt för att vara riktigt smidigt i fickan. Där är jag anhängare av tunnare knivar generellt.

Det är en fin balansgång mellan hur lätt en kniv skall vara att bära och hur väl den skall fylla handen och den här prioriterar arbetskomfort. 

Sammanfattningsvis

Bee L-05 är en märklig kniv på så vis att den har ett flertal egenskaper som borde rendera den betydligt högre betyg och därmed mer tid i fickan än vad den får. Det är en kniv jag sällan använder. 

Bladet är en droppoint utan större krusiduller. Bra buk och spets ger ett tämligen allsidigt blad även om skålslipningen är ett litet minus. Det kinesiska 8Cr13MoV-stålet tillhör inte de bästa men är samtidigt adekvat för prisklassen. Det är lättslipat och rostar inte alltför lätt särskilt inte med den här satinfinishen. Så överlag är det ett bra blad som dessutom är exceptionellt lätt att fälla ut och har mycket mjuk gång. Låset är ett av de stadigaste jag stött på och är dessutom lätt att komma åt samt släppa vilket är egenskaper jag också uppskattar. 

Handtaget är riktigt bekvämt och ligger väl i handen. G10-materialet ger grepp utan att vara för strävt och alla sidor är mjukt rundade inklusive stålkanterna på ramen. Det enda minuset jag kan komma på är det pervest långa clipet som dock går att demontera.

Utseendet är inte heller det alltför pjåkigt. Den enkla konstruktionen och de tämligen rena linjerna med endast någon liten dekorrand på handtaget upprör inget öga. Poängavdrag blir det dock för loggan som enligt mig är anskrämlig. Är det fler än jag som uppfattar "e" i "Bee" som en Pacman?

En kniv som borde gillas mer?

Varför får då den här kniven inte toppbetyg givet att den dessutom är billig? Förvisso drar det obscent iögonfallande clipet ned betyget en aning men inte tillräckligt för att sänka kniven.

Jo - det finns ett stort MEN med den här kniven liksom många av de mer budgetorienterade knivarna från kinesiska tillverkare. Den saknar totalt personlighet om man nu kan uttrycka sig så om en kniv. Men sitt svarta handtag med sidor i G10 och enkla blad ser den ut som minst ett dussin andra knivar från Kina även om den är snäppet större. Sen kan som sagt tilläggas att den är mer välgjord än många av dem.

Dess största brist är att den saknar något unikt, något som gör att den avviker från mängden. Här finns ingen historisk koppling men heller inte någon modern formgivning eller djärv estetik.

Den är dessvärre en smula tråkig helt enkelt och det är också därför jag inte skrivit om den tidigare. Många knivar har trängt sig före i kön. Men kniven är billig som sagt. Så som slit- och slängkniv i verktygslådan eller fiskeboxen är den nog inte så dum. Synd bara att jag inte fiskar. 

Specifikation:

Längd utfälld: 196 mm
Vikt: 120 g
Bladlängd: 87 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: 8Cr13MoV
Handtag: stålram med skollor i G10
Lås: linerlock

Producerad av: Enlan Bee, tillverkad i Kina


/ J - sade "ljummet"

Knivrecension Buck Vantage Select

- Den perfekta fickkniven del 15 

Twitterversion: Liten kniv med stor potential som inte når ända fram i alla avseenden.

Omdömet beror mycket på onödigt slarv hos tillverkaren vilket gör att totalintrycket bara blir "sådär" när det kunde blivit betydligt bättre enligt mitt förmenande. Vantage Select är förvisso budgetversionen i en serie vardagsfällknivar från anrika Buck där det även finns mer exklusiva varianter att tillgå. Måhända har de mer att erbjuda än lillebror. 

Buck Vantage Select, small

Kniven införskaffades på grund av dess kompetenta yttre - den ser helt enkelt väldesignad ut på avstånd. Bladet är en enkel droppoint utan krusiduller och handtagets linjer ser bekväma ut särskilt på den större varianten. Att den dessutom är lätt och billig gör den än mer intressant. 

Jag tvekade emellertid en längre tid inför köpet eftersom recensionerna jag tagit del av var ytterst blandade bland annat vad gällde byggkvaliteten som inte alls verkar vara i paritet med formgivningen. Detta verkar gälla såväl de billigare modellerna som de dyrare dessvärre.

Vantage är nämligen ett helt modellprogram vilket kan vara aningen förvirrande. Kniven finns i hela fyra serier: Select, Avid, Pro och Pro Force där det är framförallt stål och handtagsmaterial som skiljer de olika modellerna åt. Alla knivarna kan dessutom fås i två storlekar. Därutöver finns Buck "Paradigm" vilket är en kniv som också är snarlik i utseende men gjord i mer exklusiva material.

Det är ett ruskigt priseffektivt förfarande får väl medges. Man betalar för design- och utvecklingskostnad för en kniv och sen ger man ut flera serier utifrån samma modell. 

En ytterst kompetent uppsyn

Vad beträffar mitt val så var det egentligen ett misstag eftersom trodde jag beställt den större modellen. Men grundidén var att jag ville testa en av de enklare varianterna för att se hur kvaliteten faktiskt upplevs när man håller den i handen. Tanken var att senare införskaffa en version med Sandvikstål i annan storlek om den i övrigt var tillfredsställande.

Blad

Den här enkla men effektiva droppointen är en av knivens främsta förtjänster och ett gott säljargument. Den påminner i formen om de tidigare recenserade Ontario "RAT"-modellerna. Men till skillnad från dem så är de här knivarna inte flatslipade utan försedda med en mycket hög skålslipning. Det behöver inte vara helt fel på åtminstone de billigare modellerna eftersom stålet i dem är mjukt och den typen av slipning är lättare att underhålla. Men jag hade föredragit dem flatslipade. Att det finns en mindre portion av bladet som är platt är dock av godo enligt mig. Det underlättar framtida slipning. 

En utmärkt praktisk bladform

Bladet var någorlunda vasst vid ankomst och fick därför godkänt utan att imponera. Utmärkande för just Bucks 420HC är annars att det kanske är det bästa på marknaden. Nu säger det tyvärr inte så mycket eftersom "Snus är snus om än i gyllne dosor" hur man än vrider och vänder på det. Det spelar ingen roll att Buck har Paul Bos till hjälp när det gäller härdning av sina blad. De är ändå inte särskilt bra. Visst, de går att få vassa men det går inte att skära något förutom lite plast innan de är slöa igen och det är den här kniven ett utmärkt exempel på. När det gäller "budgetstål" föredrar jag utan tvekan produkter från Sandvik. 

Det som brukar framhållas som den främsta fördelen med stålet är att det är lättslipat och det är väl tur det för det behöver man göra ofta. Stålet känns för övrigt igen från de legendariska 110 Hunter och 112 Ranger modellerna. 

Hög skålslipning på ett blad gjort av Bucks 420HC

Utförandet är en  tvåtons satinfinish som kunde varit attraktivt. Men bladet på det här exemplaret ser ut som det inte är helt färdigpolerat. Under poleringen dröjer sig grova vertikala sliplinjer kvar och påminner om att det är en billig kniv. Eller snarare att utförandet är billigt eftersom jag har ett flertal knivar i samma prisklass med betydligt bättre finish. Det är ett exempel på slarv med detaljerna som sänker det goda intrycket av en i grund och botten bra kniv.  

Handtag

Handtaget på Vantage Select är gjort av en förstärkt plast - "GRN" (Glassfiber Reinforced Nylon) över liners i stål. Ett bra plastmaterial har sina fördelar och är inte fel ur praktisk synpunkt men det känns ofta en smula billigt oavsett den faktiska prislappen. Här har några estetiska linjer lagts till för att bättra på utseendet och stämplat i sidan finns Bucks logotyp. 

Greppet på plasten är adekvat. Den ger inte så mycket friktion men är bekväm och känns duglig. Jag uppskattar de runda formerna och den väl utförda försänkningen för tummen. Kniven känns att hålla i som den ser ut på bild i det här fallet. Det är ett riktigt bekvämt litet trefingersgrepp om man kan bortse från den enligt mig något felkonstruerade låsarmen som sticker ut aningen för mycket. 

Ett handtag som känns som det ser ut, vilket är bra i det här fallet

Handtaget är en relativt komplicerad konstruktion där skruvarna till själva ramen är dolda bakom skollorna som i sin tur är skruvade. För att komma åt dem måste clipet för övrigt avlägsnas först. Detta blev uppenbart när jag blev tvungen att tämligen omgående demontera kniven.

Problemet var nämligen att kniven rasslade som en maraccas vid ankomst. Källan till missljudet härrörde från den ensamma distansen i ryggen som inte satt i spänn som tänkt var utan gled fram och åter på sin bult. När det åtgärdades gick inte kniven att öppna istället. Jag tvingades därför plocka isär kniven för att rikta om ramen eftersom en av av sidorna var skev. Sen fick jag släppa på pivotskruven samt minska trycket på låsarmen genom att bända ut densamma för att undvika att bladet pressades så mycket åt höger att bladet blev ocentrerat och skrapade mot ramen. 

Det visade sig i efterhand när jag läst på att det här är ett känt problem med den här kniven och det till och med finns utförliga guider på Youtube  för hur man "tweakar" den här knivmodellen så att den till slut fungerar felfritt.*  Existensen av dylika produktioner är inte alls ett bra betyg för Buck. 

En öppen konstruktion med en ökänd distans

Bevisligen håller skruvarna för att skruva ut och in ett flertal gånger eftersom jag redan tvingats göra det och kniven fortfarande håller ihop. De är dock mikroskopiska så jag uppmanar till viss försiktighet både vid handhavandet för att inte förlora dem men framförallt för att man inte skall dra de små skallarna runda vilket är lätt hänt.  

Öppning och lås

Kniven kan öppnas på två vis. Det kan endera flippas upp eller öppnas med tummen och har ett därför avsett hål i bladet. Tyvärr är tumhålet en dålig lösning som i form påminner om något som blev över från samarbetet mellan Strider och Buck. Ett ovalt och i det här fallet alldeles för litet hål som dessutom är delvis dolt av handtagsksollorna. Det är både svårt att nå och använda. Det går men är inte helt smidigt.

En liten flipper som kräver exakt placering av fingret och en viss vana för att fungera effektivt

Det andra alternativet, flippern, kräver tillvänjning. Egentligen är den för liten och kräver därför exakt placering av fingret och en van användare för att fungera. Rörelsen måste ske bakåt nedåt för att bladet skall fällas ut hela vägen. Jag var som sagt tvungen att tweaka kniven för att få den att fungera överhuvudtaget. Men efter de åtgärderna och ett jäkla flippande fungerar den nu mjukt och relativt bra. Det krävs dock en balansgång mellan att få bladet centrerat och att få en smidig öppning. Som det är nu drar bladet aningen åt höger bort från låsarmen trots att jag böjt ut den en smula för att minska trycket. 

Linerlock som fungerar väl

Låset är en Linerlock som är lättåtkomlig. Lite för lättåtkomlig visade det sig då den faktiskt stör greppet en aning. I mitt tycke kunde den vara något mindre utstickande. Mitt exemplar låser däremot perfekt vilket inte alltid är fallet har jag förstått. Inget spel eller glapp, låser varje gång och är lätt att släppa. Den biten är med andra ord positiv. 

Att bära

Kniven är nästan perfekt när det kommer till bärkomfort. Att den är liten och lätt med rundade hörn och en slank profil utan bredden från en Spydercopuckelrygg och ett riktigt bra clip är orsakerna till det.

Ett av mina favoritclip

Clipet är excellent med en bajonettfattning som gör att kniven dyker djupt i fickan och där sitter den stadigt. Det kan skiftas från höger till vänster sida men inte till någon annan position än att bäras med knivspets uppåt. Det påverkar inte heller känslan i greppet negativt vilket är viktigt. 

Sammanfattningsvis

Storleksklassen och även prisklassen är ett riktigt getingbo. Den här kniven skall i pris och kvalité konkurrera med knivar från t ex SRM, Leen, m fl helkinesiska märken och inte minst klassledande modeller som Ontario RAT II, Kershaw Skyline m fl från namnkunniga konkurrenter. 

Trots allt anser jag att Buck Vantage är prisvärd. Efter insatserna från min sida för att justera kniven så fungerar den utmärkt. Sen är det ytterst tråkigt att kniven skall behöva en komplett spa-behandling för att nå upp till den nivå den borde haft vid leverans.

Knivens styrkor återfinns snarare i designen än i utförandet. Handtaget fungerar och bladet är en riktig fullträff. En utmärkt droppoint som dock kunde fått en avsevärt bättre slipning. Sen är kniven lätt och har ett bra clip vilket gör den lättburen. Den är även lätt att fälla ihop vilket är något av en käpphäst för mig. Det är en viktig faktor då jag vill kunna stoppa undan kniven lika smidigt som den går att ta fram. 

Inte perfekt på något vis men mycket använd trots det

Knivens akilleshäl och stora aber är dock att kvalitetskontrollen är usel vilket inte minst antalet diskussioner på nätet vittnar om. Först efter att plockat isär den ett flertal gånger och bänt om låsarmen, riktat en liner, fäst den skallrande distansen och justerat pivotskruven fungerar den som tänkt. Och då är bladet ändå inte helt rakt i ramen utan drar markant åt höger. Men det måste den för att flippern skall fungera.

Så det här är en kniv som bäst köpes efter att personligen ha inspekterat dem om möjlighet finns. Det är dock inte en realitet för de flesta av oss i detta land.

Som ni förstår kan jag inte rekommendera den här kniven förbehållslöst. Det är i grund och botten en bra modell som både har sina brister och förtjänster. Men byggkvalitén och passformen varierar så mycket mellan exemplaren att man uppenbarligen riskerar att få skruva rejält mycket innan den fungerar felfritt. Måndagsexemplaren verkar vara många.

Trots det är jag nog villig att någon gång i framtiden pröva den större varianten och då gärna i Sandvikstål. Jag vet ju numera hur man trimmar om dem!

Specifikation:

Längd utfälld: 159 mm
Vikt: 65 g
Bladlängd: 67 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: 420HC
Handtag: GRN (Glass Reinforced Nylon)
Lås: Linerlock

Producerad av: Buck, tillverkad i USA


/ J - inte helt nöjd

* Ett exempel hittar du här!

Knivrecension Kershaw "Needs Work"

- The Return of the Wharncliffe

"What's in a name" skrev Shakespeare och det kan man fundera på. Understundom ligger det någonting även i hur föremål namngivs. I alla fall om skaparna tänkt till. Det gäller förstås även skarpa föremål. Här har ni tre knivar som i turordning uppifrån döpts till "Wharning", "Yojimbo" och "Needs Work"*

Wharncliffe-blad i några varianter

Och i det här fallet är namnet mycket talande visar det sig i dagens knivpresentation där jag tänker tala om kniven längst ned -  en kniv från Kershaw: "Needs Work".

Anledningen till att jag visar en gruppbild är inte enbart för att alla tre knivarna utgör goda exempel på moderna Wharncliffeblad utan på att ytterligheter ofta möts, de bildar en cirkel till slut. Det är något märkligt med det förhållandet. Särskilt i valtider som nu. 

Dagens recensionsobjekt - arbetsnarkoman?

Den som hållit i en Yojimbo 2 från Spyderco känner nämligen igen sig i greppet på den här kniven trots att den förstnämnda ursprungligen är en dedikerad självförsvarskniv och Needs Work syftar till att vara en ren arbetskniv med möjlig "EDC"-potential. Så lika men ändå så olika. Två världar som möts. Åtskillnaden ligger i detaljerna trots att det yttre ter sig tämligen lika.

Kershaw 1820 "Needs Work"

Utseendemässigt känns Needs Work mindre extrem inte minst för att formatet är något mer blygsamt. Sen bidrar det något mindre spetsiga bladet till att framtoningen känns mindre aggressiv. Egentligen rör det sig om en arbetskniv som fått mer civila kläder. Även om kläderna i det här fallet kanske mer påminner om en rymdddräkt än ett blåställ.

Kniven fanns att få med ett flertal olika färger på handtaget såsom blå, brun, grön, röd och förstås svart. Det har även släppts tidiga begränsade utgåvor med grepp i G-10, något jag klart föredragit om det varit ett alternativ idag. Det hade nämligen adresserat en av knivens brister. Men nu skall vi inte gå händelserna i förväg.

Färgglada alternativ

Jo, sen kan väl tilläggas att även det här är en Ken Oniondesign. För att inte vara en favorit är han välrepresenterad i min samling kan konstateras.

Blad

För att fortsätta jämförelsen så delar bladet på Needs Work några tydliga drag med Yojimbo 2 men är något kortare, tunnare och har lägre slipfas. Såväl kniven som bladet är något mindre helt enkelt. Likheterna återfinns i slipningen samt det modiferade Wharncliffebladet med sin raka egg där båda knivarna har försetts med ett urtag på bladryggen för tummen att vila i som ger en aning puckelrygg. Needs Work har en falskegg på toppen för att minska vikt och bidra till utseendet.

Sen gör den krökta bladryggen som sänker sig ned mot eggen på Needs Work att den närmar sig en klassisk "Sheepsfoot" i formen. Vad som är vad beror mest på vinkeln mot spetsen och förhållandet mellan rygg och egg men trots allt får det här räknas som en modifierad Wharncliffe.

Needs Work i förgrunden skuggad av sin livvakt - Yojimbo 2

I praktiken ger det i vilket fall en 74 mm lång rak egg med en jäkligt bra spets för precisionsarbeten.

Bladfinishen är den för Kershaws billigare knivar rätt vanliga grå blästrande varianten som återfinns även på t ex "Skyline" och det är en ytbehandling jag inte gillar. Den är tråkig att se på och jag anser att ytan är en korrosionsmagnet.  

Stålet är det numera frekvent använda Sandvik/Kershaw-samarbetet 14C28N vilket jag än så länge uppskattar. Brasklappen kommer sig av att jag än inte behövt slipa om några av de knivar jag äger med det stålet så jag kan inte uttala mig om varaktigheten på sikt och hur lätt/svårt det är att slipa om dem. Men med tanke på andra liknande stål så borde det inte vara för komplicerat.

Bladet är vinklat i förhållande till handtaget

Kniven är skålslipad och sekundäreggen börjar ungefär halvvägs upp på bladet vilket som jämförelse är mindre än på Yojimbo 2 men i gengäld är bladet också tunnare med sina 3 mm. 

Fabrikseggen var fullt duglig. Bruksvass utan att för den skull fungera som rakblad. Eggen är snyggt slipad även om jag själv lyckades knyckla till den yttersta spetsen genom att drämma den i diskbänken i köket - underifrån! Fråga mig inte hur det gick till. Ett par drag på diamantstålet så var det dock ordnat.

Kniven känns märkligt flatslipad när man använder den vilket får ses som något positivt. Jag gjorde som vanligt när jag testar knivar. Prövade initialskärpan på lite armhår för att sedan gå vidare till tunnare papper, papp och kartong. Sen lite snöre och rep, en del tyg och därefter plast av tunnare och tjockare slag. Testen brukar avrundas med att pröva kniven på färskt trä och sen torrt dito.

Därefter gick jag loss med den i köket på allehanda matförberedelse för att se hur den upplevdes där. Det vinklade bladet i relation till handtaget gör att det finns utrymme för fingrarna även vid arbete mot en skärbräda vilket inte är vanligt med en fällkniv och särskilt inte i den här storleken. Det är mycket positivt.

Vinkeln har klara drag av kökskniv vilket är ett alldeles utmärkt arv från andra delar av KAI-koncernen som Shun. 

Handtag

Kniven är försedd med ett handtag av "GFN". Det handlar om ytterligare en variant av fiberförstärkt nylon eller plast om man så vill. En polyamid som enligt Kershaw är extremt hållbar, slagtålig och seg vilket jag är böjd att hålla med om. Men det finns även andra kvaliteter att ta hänsyn till. Som utseende och känsla. Och kniven känns något plastig och aningen ihålig. Upplevelsen är dock inte sämre än t ex Benchmade Minigrip som är en dubbelt så dyr kniv och inte värre än jag befarat innan jag testat Needs Work.

Relativt greppvänligt handtag i ett av tusen fiberförstärkta nylonmaterial

Plastskollorna är fästa med fyra stycken torx t-6 på en ram av rostfritt 410-stål som inte är lättad på något vis. Märkligt nog är kniven trots det tämligen välbalanserad och neutral. Handtaget utmärks av att det är relativt tjockt med sina 17 mm vilket förvisso fyller handen väl men även gör att den kan kännas något klumpig. Särskilt påtagligt blir det när kniven skall stoppas i fickan. 

Handtaget är kort men känns betydligt bättre när man glider fram på kniven med tummen på bladryggen för att ta i. Då kommer greppet till sin rätt och det märks att den är tänkt som en arbetskniv. Detsamma gäller vid kontrollgrepp med pekfingret på bladet för bättre styrsel.

I Normalt "hammargrepp" fungerar handtaget bra för mig men är på gränsen till för litet och är definitivt inte praktiskt för någon med större händer än mig. Omvänt grepp (Icepick) är användbart och även fattningar där bladet greppas i nypan (pinchgrip) är ok. Det är när tummen placeras på ovansidan av handtaget på urtaget som är ämnat för det som det blir uppenbart att handtaget är kort. Då blir kniven en trefingerskniv för de flesta.

Ett relativt kort handtag som dock fungerar i de flesta grepp

Om skaftet greppas hårt skär spetsen på clipet in i handflatan vilket är mindre bra. Men det är bara en av de stora nackdelarna med clipet kan väl tilläggas. Jag ber att få återkomma till resten av bristerna på det området. 

Mönstret i plasten ger lite struktur och de alienliknande fjällen och ringarna ger ett acceptabelt grepp. I bakänden hittas ett mindre hål för fånglina för den som är lagd åt det hållet. 

Öppning och lås

Needs Work öppnas med en flipper som är ovanligt bra konstruerad och tur är väl det för några alternativ som tumpinnar, hål  eller nagelskåror finns inte. Den sticker inte ut så mycket när kniven är i stängt läge och i öppet läge syns den inte alls utan gömmer sig i handtaget. Dessutom är flippern formad så att den känns som en integrerad del av handtaget.

Fördelen med att det här öppningssystemet är att det inte blir några detaljer på bladet som stör vid genomgående skär eller samlar på sig skräp.

En liten men väl fungerande flipper 

Kniven är som så många Kershaws utrustade med "Speedsafe" vilket är deras variant av assisterat öppningssystem. Det är också det som möjliggör den lilla flippern eftersom det då inte behövs så mycket hävstång för att få ut bladet. Funktionen i det här fallet är riktigt bra och kniven är blixtrande snabb. 

En stor fördel med just Kershaws variant av assistans är att det bjuder på ett klassiskt "halvvägsstopp" när kniven fälls ihop vilket skyddar fingrarna medan man byter grepp under proceduren vilket är ytterst praktiskt.

En hederlig linerlock står för säkerheten

Låset är en linerlock i stål som gör sitt jobb på ett adekvat vis. Något glapp finns inte i någon riktning ens om kniven provoceras hårt. Låsarmen är också föredömligt lätt att släppa vilket gör det enklare att fälla ihop kniven. Särskilt viktigt är det på en kniv av den här typen som är tänkt att användas tämligen mycket och ofta. 

En ovanlig detalj är att kniven saknar bladstopp i egentlig mening. Vanligen sköts den funktionen med någon form av bult som endera är monterad i handtaget bakom bladtangen eller internt monterad i en särskild skåra i bladbasen. Här är det bladspärren i sig som står även för den funktionen. En enkel men väl fungerande konstruktion.

Att bära

Här kommer vi till akilleshälen på Kershaws arbetshäst. Som andra Ardennersläktingar är den här kniven stadig och grov över ryggen eller snarare tjock på gränsen till gravid med tvillingar. Det gör att den känns knölig i fickan och är i vägen om man förvarar fler saker där än en kniv.

Sen är själva clipet ett av de sämsta jag stött på! Till att börja med är det fult som stryk. Det hade väl varit uthärdligt om det fungerat som det är tänkt men det gör det dessvärre inte heller. Sen har det för liten läpp för att smidigt passera en normal kant på ett par byxor utan att fastna i tyget. Men den är tillräckligt stor för att skrapa upp allt vad omgivning heter eftersom spetsen är vinklad utåt vilket inte är särskilt briljant.

Men för att komma så långt att man upplever de bristerna behöver man få ned kniven i fickan vilket inte är det lättaste. För clipet är stenhårt och tillåter knappt att man pressar kniven på plats. Lägg därtill att utrymmet mellan clip och handtaget tycks vara gjort för negligétyg och du har en riktig dålig lösning. Syftet var säkert att det skulle passa med nylon i Fristadskläder eller snarare den amerikanska motsvarigheten Carhartt men där bet sig KAI i tummen.

Ett av historiens sämsta och fulaste clip

Men jag kan väl bjuda på något positivt att säga genom att hävda att kniven inte lär tappas när den väl kommit på plats. Eller tja, det vete fan förresten. Fler dåliga egenskaper är nämligen att clipet syns på en mils avstånd och visar upp halva kniven så den går säkert att tappa också. Det går dessutom inte att flytta men tack och lov att avlägsna. Uselt sa Bull.

Kershaw har bjudit på många märkliga clip under åren, några bra och andra mindre effektiva - men det här? Eftersom kniven är relativt kort och inte alltför tung kan man ha den löst i t ex en jackficka. Där gör den sig bättre.

Sammanfattningsvis

Needs Work ståtar med ett utseende som tar lite tid att vänja sig vid och ingen kan väl påstå att den är vacker. Men det är å andra sidan inte syftet.

Egentligen är det mer av en "arbetskniv" än vardags/fickkniv. Den är lite för klumpig att bära omkring på enligt mig. Jag föredrar tunnare handtag i det fallet. T ex den på den här bloggen aktuella "Blur" som vida överglänser den här kniven på det området.

Känslan av att det är en kniv för grovgöra förstärks av materialvalet som är enkelt utan extravaganser. Sen börjar eggen direkt där handtaget slutar så det går att skära nära greppet och ta i rejält om det behövs.  Detta förstärks av det breda handtaget som ger mycket kontaktyta mot handen. Det och det vinklade bladet gör att den känns som gjord för nylonsnören, papp, kartong, tapet, byggplast och tunnare läder etc. 

Redo för arbete

Passform och byggkvalité kan beskrivas som varierande beroende på vad man tittar på. I de delar som är viktiga är den faktiskt god. Bladet är ytterst centrerat. Det finns inget som helst glapp vare sig horisontellt eller vertikalt i bladet. Eggen är jämn och kom skapligt vass. Lås och öppningsmekanism fungerar väl.

Det som inte är riktigt lika bra är t ex passformen i plastsidorna som är aningen vassa på insidorna och som inte är helt släta på ryggsidan av handtaget. Detsamma gäller för mellanlägget på ovansidan som inte är i linje med övriga material. Därför ämnar jag gå över alla kanter med sandpapper för att jämna till dem.

Kniven tillhör för övrigt de USA-tillverkade Kershawknivarna så det kan inte skyllas på den kinesiska bristen på kvalitetskontroll som annars är ett vanligt argument. 

Men trots sina små brister gillar jag verkligen den här kniven. Det tämligen unika bladet i sitt knubbiga paket, den blixtsnabba mekanismen både på väg ut och in och ett riktigt bra lås är alla funktioner jag uppskattar. Och det är inte en kniv man behöver vara särskilt rädd om. Särskilt inte som jag fyndade den på eBay för under 200 kr.

Specifikation:

Längd utfälld: 178 mm
Vikt: 120 g
Bladlängd: 75 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N
Handtag: GFN, Glass Filled Nylon
Lås: Linerlock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA


/ J - recenserar gamla nyheter

* Hade jag haft tillgång till den kunde en fjärde kniv med samma bladtyp och ännu mer aggressivt utseende adderats till familjefotot "Be-Wharned" från Blackhawk. Ordlekarna haglar med den här typen av blad.