Dagens bild nr 138 "Endast för Spydercoentusiaster"

Dagens bild är en slags gåta. Titeln mer än antyder vilket märke som gömmer sig i grönskan. Men frågan eller snarare frågorna är hur många är det och vilka modeller?

"For Spyderco Connoisseurs only"

Fototillfället uppenbarade sig vid en promenad över isen till Kronobergs slottsruin. Där i den vintergröna murgrönan växte de. 

Jag har äntligen hittat källan!

/ J - promenadig

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Fredags-EDC XIV

Vare sig man vill eller ej plägar den anlända, den där fredagen som om den leker följa John med herr torsdag. Det är i alla fall ett mönster jag tycker mig se. Så även idag. Den brukar då med förförisk och aningen  beslöjad stämma viska i örat om helgledighet för mig och  dem det gäller. Av ett antal olika anledningar gjorde det mig inte fullt lika entusiastisk som den brukar. Den var ändå förstörd.  

Men trots det bjuder ändå fickorna på "islutetavveckan"-grejor. Skära, skriva, lysa och allt det där. Här representerad av förmiddagsminimalism gör just det. Fast med viss ackutaress och skäms därför inte alls för sig. Gemensam nämnare synes vara clip och några hekton titan.

"Inspired By"

Kniven kommer från Katsu och  är en modern spinn off av en klassisk Higonokami. Lyckas man där frågan. Den frågan utbroderat med en del  observerationer kommer senare. Men så här skrev jag tidigare i dag på mitt Instagram: 

"Inspired By" Folding knives - two main parts, a blade and a handle. This one is mostly blade. A wonderful one actually. The handle? Well it follows the pattern of Higonokamis which it is built on and therefore don't mind particularly about ergonomics. It's very well built but not as comfortable as it could have been."                                                                                                                                                                                                                                    

Kniven är centrerat kring sitt blad och mindre kring det övriga. Idag får den som ofta numera sällskap av en penna, min enda i genren, Fenix T5Ti Halberd. Den stackars pennan bär spår av hårdhänt behandling då jag testade om den gick att hugga igenom glas av ett par olika dimensioner. Belysning står en liten Thrunite för.  

Nu skall fredagen nedkämpas och lördagen överlevas! 

/ J - utmanar dagarna          

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Fox Slim Dragotac Piemontes

-  en udda fågel i en industriskog

Omväxling förnöjer heter det. På den punkten håller inte alla med mig har jag förstått. Det gäller högst troligen de som är mer fokuserade i sitt knivsamlande. Det vill säga håller sig till en typ av kniv, ett märke eller kanske till och med en enda modell. Mitt intresse är mer eklektiskt därvidlag och den här gången söktes något som stack ut varpå jag hittade den här skönheten, Fox Bastinelli Slim Dragotac Piemontes. 

Där har ni ett namn att bita i för övrigt, det är både långt och har klang!

Fox FX-518ZW, Slim Dragotac Piemontes

Kniven med det det illustra namnet är frukten av ett samarbete mellan Italienska Fox och Bastinelli Knives. Bakom det märket står Bastien Coves som formgett en klart udda fågel i det här fallet. En "frictionfolder", den äldsta typen av fällkniv som existerar fast i det här fallet med ett modernt uttryck samt material och precision för att matcha det. Djärva linjer parat med elegans och funktion i ett och samma paket. 

Twitterversion: Fox Dragotac Piemontes, vacker, udda och därtill tämligen praktisk!

Blad

Det är en intresseväckande bladform som avslöjas när kniven fällts ut. Skall den betraktas som en modifierad wharncliffe eller en väldigt låg clippoint? Mitt intryck är att det hur som haver är en form som är omhuldad av franska knivmakare. Förutom i den här kniven återfinns den till exempel i Spydercos PPT* vars upphovsmän är från samma del av världen. I grund och botten är det en gammal bladtyp och den ligger för övrigt inte så långt från en gammal grönsakskniv jag tidigare ägde. 

Bladet är åtta centimeter långt och fullt flatslipat från en höjd av 25 millimeter. Ryggen har fått sig några räfflor för ökad friktion men är i övrigt elegant rundat. Materialet är ett stycke tre millimeter tjockt N690Co från Böhler som sedan försetts med en högblank satinfinish. 

Ja ni vet, den där bladformen. Åtta centimeter duglighet gjort av N690

Sen måste jag nämna märkningen eller snarare frånvaron därav. Det här lilla bladet är en skönhet ur mer än en aspekt. Det enda som tryckts eller snarare laseretsats på bladet är en logga. Den är därutöver den snyggaste kombinationslogga jag sett. Istället för att trycka dit massor av text på båda sidor bladet har man valt att göra en fusion av Fox stiliserade räv bakom Bastinellis tre klomärken och det i till bladet anpassad storlek. Synnerligen väl utfört!

Det eleganta bladets finish förstörs inte av en överdriven mängd text

Den svagt svängda eggen avslutas med en riktigt bra spets som gjord för allehanda precisionsarbeten. Åh som Slim Dragotac skär. Tänk nästan Opinelbra och många förstår vad jag menar. Sen går det inte komma ifrån att det är en frictionfolder. Det innebär att alla småjobb går galant och till precisionsarbeten är den här kniven med sin uttalade spets riktigt bra. Det kan tilläggas att förutom formen är placeringen av spetsen relativt handtaget viktigt för känslan och även den upplevs balanserad.

Sen är det ingen "grovarbetare" förstås. Men för att markera det är hela kniven lätt och slank vilket förstärker det intrycket så det finns ingen diskrepans mellan utseende och funktion. 

Handtag

Egenskaperna skulle kunna sammanfattas "konsten att göra ett slankt handtag ergonomiskt". Det här är nämligen ett utmärkt handtag på många vis. Förutsatt då att du inte har riktigt stora händer, det är trots allt en liten kniv och har du dasslock till nävar får du helt enkelt inte plats.

Grunden är en stark stålram som inte är lättad på något vis men trots det väger kniven in på låga 75 gram. Ryggen är öppen och kniven är skruvad i hela tre punkter utöver pivotskruven. I det här fallet är själva skruvarna som går in i distanserna dolda bakom skollorna som i sin tur är fästa med två skruvar. Den här versionen av kniven har sidor i ädelträ i form av ziricote. Kniven finns även i ett enklare, billigare utförande med sidor i gråsvart FRN (Fiber Reinforced Nylon). Troligen snäppet mer praktiskt i längden men även betydligt mindre elegant i mitt tycke. 

Ett välformat urtag för fingret och en rygg som kröker sig gör att handtaget ligger bra i handen

Det Bastien lyckats med är att få ett litet handtag att fylla handen relativt väl. Det har uppnåtts genom att kröka ryggen till en elegant båge som följer handflatans form. Tänk lite "Canadian Belt Knife". Lägg därtill en riktigt bra försänkning för pekfingret och du har ett handtag i det mindre formatet som jag verkligen uppskattar. 

Det är lätt att skifta mellan olika grepp och flera sitter som en smäck. Även om alla fattningar fungerar är det en kniv utan lås  och därmed är vissa grepp förstås favoriserade. Kniven är främst anpassad för att hållas i "sabergrip" med en tumme på den förlängda bladtangen som då även agerar "lås" och hindrar bladet från att fällas ihop. En positiv detalj är den avfasade framkanten som verkligen underlättar när kniven hålls sidledes i nypan för småpill.

Två liners, två skollor i trä, tre distanser med dolda skruvar et voila - ett handtag

Kniven har ett tämligen generöst hål för fånglina och det kan jag tycka hör till på den här kniven. Eftersom den inte är försedd med clip kan en sådan användas för att lättare fiska upp kniven ur en ficka eller ur det medföljande läderfodralet. Utseendemässigt kunde jag däremot varit utan hålet. De som gillar sina "lanyardbeads" kan helt bortse från den sista kommentaren. 

Öppning och lås

Enhandsöppning kan åstadkommas på flera vis och underhållande nog var de första fällknivarna, så kallade "friction folders" möjliga att fälla ut på det viset. Idén är ingalunda ny med andra ord även om den fått pånyttfödelse med först tumknoppar och sedan "flippers" av olika slag. Den här kniven är enkel att fälla ut och efter lite övning går det relativt snabbt också. En mer känd variant på temat är klassiska rakknivar vilka också har en förlängd tang och därmed hanteras på samma vis.

Hur mycket motstånd kniven skall bjuda på ställs in med den justerbara pivoskruven. För lätt och kniven blir klart kvickare men då studsar bladet nästan in igen. För hård och kniven blir säkrare men även långsammare att hantera. Den här kniven kan inte "blixtras" fram genom att slå tangen mot exempelvis ett ben vilket går med motsvarande mekanism försedd med lås.

Den för ändamålet avsedda förlängda tangen är mjukt rundad och komfortabel. Att den är lätt att komma åt säger sig nästan själv då den på dylika knivar är en mycket framträdande del. Gången är mjuk och smidig vilket överraskar en smula då "friction folders" av naturen skall bjuda på en smula motstånd. Det hörs liksom på namnet. De är dock, om de är rätt konstruerade, gjorda så att motståndet ökar under bladets gång. Så även den här men det sker mycket gradvis. 

En "fricionfolders" signum, den förlängda tangen som bladet fälls ut via. Känt från rakknivar

Slim Dragotac har inget lås vilket framgår av kategorin som sagt. Istället fungerar den på samma vis som en slipjoint med den skillnaden att det är du eller snarare dina fingrar som ersätter ryggfjädern och står för motståndet. Säkerheten räcker till och kniven fäller inte automatiskt ihop sig som många tycks tro så fort knivar saknar "Tri-Ad-" eller "Axis-lås". Däremot krävs viss uppmärksamhet särskilt när bladet fastnar i något och skall frigöras. Då märks och saknas även frånvaron av lås. Det finns trots allt en anledning till att de kom till. Sen kan tilläggas att extra säkerhet byggts in i och med urtaget för fingret. Om pekfingret befinner sig där kan bladet vika sig men inte fälla ihop sig över dina fingrar.

Av det följer att kniven är tänkt att hantera "lättare" uppgifter där det främst handlar om att skära och följaktligen inte till att bända eller hugga med. Men även vid skärande av kartong, tyg med mera händer det att bladet kilar fast något och det är då man får tänka på hur man frigör bladet. Det är inte det att det inte går men likt en slipjoint kräver den sin uppmärksamhet på ett sätt som bärare av enbart moderna knivar inte är vana vid. 

På bladtangen placeras tummen eller ett finger varpå bladet inte kan fällas ihop. 
Fungerar men är förstås inget lås och bör användas därefter

När kniven öppnas uppenbaras en av ytterst få kvalitetsmissar jag hittat på Dragotac. Det finns ett litet glapp i bladet. Dock upptäcks det bara om man endera fället kniven helt och provocerar bladet i "låst" läge upp och ned eller gör detsamma när kniven är halvöppen. Då rör sig bladet en smula i relation till handtaget. Det handlar troligen om en liten miss i passningen mellan hålet i bladet och storleken på pivotskruven. Det är inget som märks vid användande och det maskeras genom avsaknaden av lås. 

Att bära

Även på det här området sticker kniven ut i den moderna industriskogen. Eller ja egentligen är den inte ovanlig men i dessa clip-tider har gemene knivbärare vant sig av med att förvara knivar löst i fickan. Det är så eller ännu hellre i det medföljande läderfodralet den här kniven bärs. Det skyddar mot att träytan nöts mot nycklar och andra fickockupanter. Fodralet är välsytt i kraftigt läder vilket gör att det bara blir snyggare efter en tids användning då det fått lite patina. 

Kniven kan bäras löst i fickan men ännu hellre i det medföljande läderfodralet. 
Frictionfolders kan faktiskt fälla ut sig om man kommer åt tangen i fel vinkel

Kniven är relativt lång i och med den utstickande tangen men mäter trots den inte mer än 13 centimeter hopfälld. Sen är Dragotac Piemontes extremt lätt. Sjuttiofem gram visar vågen som sagt och det är svältfött. Läderfodralet slinker lätt ned i en ficka och bladtangen gör det lätt att fiska upp kniven ur det när den behöver nyttjas. Så i det här fallet saknar jag inte ett clip även om det är mitt liksom många andras favoriserade sätt att bära en fickkniv på. 

Sammanfattningsvis

Kärlek vid första ögonkastet brukar man säga. Det gällde mig och den här kniven. Trots sin udda framtoning lockade de rena linjerna, det spännande bladet och kombinationen av blank satin mot kontrasterande mörkt ädelträ. En unik och i mitt tycke vacker design med löften om att vara relativt praktisk därtill.

En udda skönhet för den som söker något mer personligt att stoppa i fickan

Det går även utbrista "så jäkla kul med något som sticker ut i titanflipperträsket". Inget fel med sådana knivar heller om de är välgjorda kanske skall tilläggas. Men ni kanske förstår vad jag menar? Det är roligt med en kniv vars utseende är distinkt och eget.

Därför rekommenderas den här kniven till alla som önskar något originellt, en tidsmaskin som överbrygger avståndet mellan då och nu. Därtill skär den bra så länge det inte skall tas ur älgar eller göras en lägereld.

Länk till tillverkarens hemsida.


Specifikation:

Längd utfälld: 185 mm
Längd hopfälld: mm
Vikt: 75 g
Bladlängd: 80 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: N690Co, HRC 58-60
Handtag: trä på stålram
Lås: inget

Producerad av: Fox Cutlery, tillverkad i Maniago, Italien


* Vi talar förstås om Perrin, Perroti och Sasha Thiel vars initialer har fått ge namn åt den modellen. 


/ J - tillfällig tidsresenär

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 137 "Läderfodral"

Det är sällan jag bär knivar i läderfodral nuförtiden. Ja förresten jag gjorde det inte så ofta "förr" i tiden heller. De jag bar mest på det viset var modellerna 112 och 110 från Buck och min första Leatherman, en "Supertool" från tiden då det begav sig. De knivarna är så pass tunga att de blir ett bekymmer i alla fickor utom i stadiga jackfickor särskilt som de saknar clip.  

Sen har det följt med bältesfodral till fler knivar i samlingen, exempelvis EKA 88 och Fox W515. Men de knivarna passar betydligt bättre löst i fickan enligt mitt förmenande. 

De enda läderfodral som kommer till användning nu är den typen som skyddar kniven från omgivningen och omgivningen från kniven. Den typen som levereras till EKA Executive, Victorinox Classic, Maserin Gourmet, Viper Timeless och Fox Slim Dragotac för att nämna några.  

"Leather Sheath"

Kniven på bilden levererades också med fodral trots att den enligt modernt koncept är utrustad med clip. Det är dock en substantiell kniv så löst i fickan kommer den inte till sin fulla rätt. Särskilt inte som det redan rätt långa handtaget utrustats med en förlängd tang enligt förlagan. 

Modellnamnet vet jag faktiskt inte men kniven är en hypermodern tolkning av en Higonokami och kommer från Katsu. Materialen är titan, kolfiber, D2 och den är försedd med kullager, ramlås, översträckningsskydd och låsarmsförstärkning. Alla attribut som hör till kategorin med andra ord. Formen och öppningsmekanismen skiljer den emellertid från mängden. 

Recension kommer förstås!

/ J - fodraltestaren

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Kizer Ki3499 Feist

- en något udda gentleman

Personligen har jag undvikit Kizer som märke ett tag. Inte för att de gjort "fel" i någon bemärkelse. Tvärtom har de breddat sitt modellprogram och har nu hela tre olika serier uppdelade i Vanguard, Prime och Bladesmith och har parallellt med dem även lanserat ett budgetmärke kallat Tangram. Så de har sannerligen inte legat på latsidan. 

Men många av deras knivar i de högre divisionerna lider i mina ögon av att de är något för trendiga. Allt fler modeller har "styrketränat" det vill säga blivit bredare över axelpartiet och försetts med de så populära köttyxebladen. Trendkänsligheten har också lett till att i princip alla deras lyxigare modeller följer exakt samma mall när det gäller material, finish och därmed utseende trots att de har olika designers som upphovsmän. Särskilt som nittionio procent eller så är flipperknivar. Lägg därtill att den generella prisnivån på dem ökat i takt med att märkets popularitet tilltagit. De tillhör numera de etablerade och är inte längre uppstickare på en ständigt mer konkurrensutsatt marknad. 

Kizer Ki3499 Feist

Dagens kniv är i mångt och mycket en frisk fläkt i sammanhanget samtidigt som den lider lite av Kizersjukan. Formatet avviker då den är rejält mycket mindre än allt annat de gjort och designen från Justin Lundquist är behagligt avskalad vilket placerar Feist i en klass för sig. Kvar finns materialval, konstruktion och finish på både blad och handtag samt val av skruvar. Det borgar för kvalitet men strömlinjeformar även utseendet. Till exempel pivotskruven känns igen för dem som äger andra knivar från Kizer.

En minimalistisk design från Justin Lundquist

Twitterversion: Feist - konsten att sticka ut trots att man är strömlinjeformad som en inoljad säl

Blad

Bladformen är en droppoint som klart närmar sig en spearpoint i utseende. Det betyder att det är nästan symmetriskt med tillhörande svaga buk som sträcker sig över större delen av bladets längd. Måtten är 73 millimeter på längden och det är tre millimeter grovt. Det är således harmoniska mått även om de tre millimeterna faktiskt av mig upplevs som grövre. Mycket beroende på att bladet är rätt smalt. I storlek ligger det rätt nära en Vixtorinox Cadet till exempel.

Utseendemässigt karaktäriseras det tydligast av en rejält rundad rygg och en svepande "plunge-line". Finishen följer som sagt det mesta Kizer gör i Bladesmith-serien med sitt tumlade, lätt polerade uttryck. Sen är det värt att notera att de numera fått till både logga och storlek på text. 

Ett nästan fullt flatslipat blad i S35VN

Feist har liksom de flesta finare Kizer-produktioner blad i S35VN-stål från Crucible. Inte mycket att orda om då det är ett synnerligt kompetent stål. Invändningen är att det inte är helt lätt att slipa men å andra sidan kan jag inte föreställa mig att en så här liten fickkniv används så till den milda grad att eggen måste finjusteras varje dag så i det här fallet är det ett gott val.

Den här typen av verktyg betraktar jag som  liten kompletterande kniv, tillhörande samma klass som Schweizerknivar och andra mindre fickknivar. De är inte till för att "arbeta" med under längre perioder. Därtill formatet och därmed ergonomin oftast alltför begränsande. Istället tar du fram din kniv, skär av eller till en eller två saker och stoppar undan dem igen. Och som sådant redskap fungerar Feist ypperligt. Bladet är både vasst och skär dugligt. Dugligt på grund av att eggvinkeln blir något tvär, inte för att bladgodset är överdrivet tjockt utan för att det är smalt.

Ett mycket vasst litet blad bra till vardagliga småsysslor

I det här fallet får man skilja på att skära och skära motsvarande engelskans "cut" respektive "slice". Feist skär bra men är inte fullt lika bra på att skära igenom saker. Men i sammanhanget är den ändå mycket duglig. När jag säger är "inte fullt lika bra" så skall det betonas att det är i relation till de knivar som briljerar på området. Men kniven är vass och det flatslipade bladet avverkar papper, kartong, plast och rep och allehanda vardagliga småsysslor på ett utmärkt vis. 

Handtag

Som tidigare sagts följer den här kniven samma grundkoncept som många andra Kizers i den här klassen. Det skänker både viss igenkänning på marknaden och underlättar förstås produktionen och sänker därmed kostnaderna. Har man exempelvis samma typ av pivotskruvar till nästan samtliga modeller behöver man inte ta fram nya. Dock har man i det här fallet låtit bli de blå detaljerna som annars är vanligt förekommande. Möjligen kan jag tycka att den är kniven liksom den av mig tidigare recenserade T1 kan behöva någon liten färgklick. Annars är handtaget en blank canvas för dem som ägnar sig åt hemanodisering. Det är grått helt enkelt.

En konstruktion nästan lika sparsmakad som designen

Utöver skruvarna känns finishen på handtaget igen, en blästrad variant. Konstruktionen är öppen i ryggen med endast en mycket liten backspacer mot bakänden till. Tacknämligt har man låtit bli att förse kniven med fånglinehål vilket i mina ögon hade totalmassakrerat utseendet. Nu är det rent och elegant. En finess som understryker renheten är hur skruvarna för både för backspacer, låsarmsförstärkning och clip är grupperade i par. Sådana detaljer höjer helhetsintrycket på en kniv. 

Handtagsformen är modell pinne, en bekväm pinne

Formen på handtaget är strömlinjeformat och vi talar om urtypen för kategorin "pinne". Mjukt rundat med välvda sidor och därmed så ergonomiskt som ett sådant kan bli i den här storleken. Handtagsdesignen understryker att det här inte är en kniv för grovarbete. Det fungerar emellertid väl för de lättare uppgifter som det är tänkt för. Det är fördelen med pinnar, de är inte i vägen på något vis. Men å andra sidan skänker de inte särskilt mycket fäste heller så det gäller att hålla i sin kniv. Här bidrar ytbehandlingen som ger en smula friktion. 

Öppning och lås

Öppningsmekanismen är en av de saker som tydligast definierar den här kniven. Förutom det uppenbara att den avgör hur kniven fälls ut så påverkar den utseendet kraftigt. Det är en frontflipper! Som kuriosa kan nämnas att det är ett system som av någon anledning är ovanligt populärt hos knivmakare och designers med bakgrund i Sydafrika. 

Frontlippern kräver viss tillvänjning och hade tjänat på kraftigare mönster

Fördelen med lösningen är att man får en kniv som inte ser ut som en traditionell flipper men som trots det kan öppnas rasande kvickt med en hand. Det gäller även Feist , OM man träffar rätt vill säga. Annars missar man och du står där med en fällkniv med delvis öppnat blad. Toppen av den förlängda bladtangen som agerar flipper har försetts med några räfflor för bättre fäste. I det här fallet är de inte en kosmetisk detalj utan helt nödvändiga. Trots dem går det nämligen att missa öppningen på den här kniven. Feist hade behövt ett mer markant mönster på bladtangen för att vara perfekt. Kniven tarvar en viss tillvänjning helt enkelt. En sak som bevisar det är det faktum att jag räckt över den här kniven till ett flertal personer som förvisso är vana vid knivar men inte till den grad jag är. De får inte upp den alls vilket pekar mot att öppningsmekanismen inte är helt intuitiv att hantera.

Sen tillhör det här specifika exemplaret uppenbarligen den första generationen som led av det omtalade problemet att insidorna av handtaget inte var helt perfekta med lätt grusig känsla till följd. Det samt att dent interna bladstoppet låter som en maraccas. Det gäller dock bara om bladet är halvöppet. I stängt respektive öppet läge är kniven helt tyst tack och lov. Så den detaljen stör mig inte särskilt mycket. Vad gäller finishen på insidan så räckte det för min del att demontera kniven, rengöra insidan, fetta in stoppinnen och olja lagren varpå kniven fungerar utmärkt. 

Ett mycket bra lås som dock är lite fippligt att släppa

Lås är något som Kizer behärskar vid det här laget. Jag tror alla knivar jag hanterat från dem med något sällsynt undantag varit närmast perfekta vad gäller funktion och utförande. Det stämmer in på Feist också. Stabil konstruktion och med de korrekta attributen för ett ramlås gjort av titan i form av stålförstärkning i låsarmens kontaktyta samt översträckningsskydd. Det senare är närmast nödvändigt på en så här pass liten kniv där det är lätt att ta i för mycket av misstag. 

Det som inte når samma höga standard är hur svårt det är att komma åt att släppa låset. Det kan möjligen bero på det slanka formatet för samma problem gäller även en annan Kizermodell, Sliver. Det krävs helt enkelt lite pillande för att komma åt låsarmen. Ett visst motstånd bjuds det också på vilket gör kniven något mindre "lekvänlig". 

Att bära

Formatet på Feist gör den naturligt lättburen. Kniven är som synes liten och lätt. Lika naturligt är inte clipet, det är mer snyggt än bra i ärlighetens namn. Skulpterat som sig "bör" men när de varianterna blir så här små trivs de inte särskilt bra tillsammans med lite grövre tyg som jeans till exempel. Då studsar det till lite innan det kan träs över kanten och samma fenomen uppträder på vägen upp ur fickan. Inte omöjligt att hantera på något vis men inte heller något att höja till skyarna. Det fungerar, fast med ett frågetecken kan sägas. Skulpterade clip är mycket svåra att få till och oftare än inte upplevs de mer som metallkrokar att hänga kniven på än fjäderclip.  

Clipet är inte Feists främsta försäljningsargument men det är snyggt!

Men trots att Feist är försedd med clip är det här en kniv som jag faktiskt för det mesta bär löst i vänster ficka på en hoodie eller liknande. För mig har den tydlig karaktär av "gentlemans knife" eller som en sekundärkniv som kompletterar något mer substantiellt. Den mäter inte mer än nio gånger en centimeter i hopfällt läge och matchvikten är nätta 73 gram. 

Den yttre formen lämpar sig även den synnerligen väl för att bäras löst. Den ser ut som en liten cigarr eller klassiska knivmönster som Barlows eller Canoes eller varför inte en Vixtorinox Cadet. Av uppenbara skäl har Feist en utstickande tang. Men den är rundad och märks på så vis inte alls. Det jag inte gillar med att bära knivar löst rent generellt är att det är lättare att tappa eller förlägga dem än om de sitter fast. 

Sammanfattningsvis

Den här kniven fyller en tydlig roll för mig som komplement till en större kniv. Som sådan bär jag den mest löst i vänster ficka på en hoodie eller en jacka medan den primära EDCn för dagen som vanligt får husera i höger byxficka. I den rollen uppskattar jag Feist mycket. Den är välbyggd och snygg på ett elegant vis. Några av de utseendemässiga fördelarna kan härröras till att formgivaren Justin Lundquist valde en "frontflipper" vilket överlag ger renare linjer.   

Som en god cigarr efter maten, ja om jag hade rökt då

Häri återfinns även en nackdel i relation till användningsområde måste erkännas. Det gör den nämligen betydligt svårare att fälla fram diskret, något som en kniv i den här kategorin bör klara av i mitt tycke. Det går men det är inte helt lätt. Endera exploderar bladet fram eller vågar det sig inte ut ur sitt gömsle alls. Det senare är tyvärr inte helt ovanligt då det diminutiva formatet hos flippern parat med de alltför snälla räfflorna gör att den går att missa om man inte koncentrerar sig. 

Feist - en kniv som skär med stil

Men i övrigt är det här en kniv som är lite av vad ""WYSIWYG" var för nittiotalets datorer, "what you see is what you get". Du får definitivt inte en stor, stabil fällbar ersättare för Morakniven ute i skog och mark eller ens en kartongmassakrerande demon till fällkniv.

Istället får du en liten elegant fickkamrat som klarar av allehanda mindre uppgifter med den äran och ser bra ut medan den gör det.

Specifikation:

Längd utfälld: 165 mm
Längd hopfälld: 92 mm
Vikt: 75 g
Bladlängd: 73 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CPM S35VN
Handtag: Titan
Lås: Ramlås i titan med stålförstärkning

Producerad av: Kizer, tillverkad i Kina


/ J - ägnar sig åt småkniveri

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knifereview Spyderco Shaman

- Spellbound by a Shaman

Today we are going to talk about the Shaman, a not completely standardized Spyderco in my eyes. Exactly what I mean by that demands an explanation I guess. This since all the classical features are there including the hole in the blade, their own compression lock, and the overall design language which by now are either a sign of quality or something to avoid for those who can't stand the looks.

Someone even called it a "lovechild" between a PM 2 and a Native even if I only partly concur. But it's not that strange that it is a recognizable shape since the designer behind the knife is the founder of Spyderco Mr. Sal Glesser himself. And it doesn't seem too far fetched that he would base a new knife on previous successes and take it from there.

Spyderco C229G "Shaman"

So it was with high expectations I received this particular knife. It was also my ticket to the "world of Natives"  since that model is lacking in my collection so far. For some reason they have not caught my interest enough. Most probably because they are too close to other top-ranked Spyderco models both in size and function. So every time I had my finger on the ordering button I changed my mind. But then this model was released and exploded like a bomb in my small knife universe. Sometimes bigger is really better!

A Native on steroids?

The most objections I held against Native on a theoretical level disappeared with the change in format and only the positives remained. Foremost they are centered around ergonomics and looks. Shaman is one of those few Spyderco models that lacks "humpback" which for sure makes it less noticeable but the more elegant. Native 5 is for the same reasons better looking than para 3 in my eyes.

Twitter version: The spell of the Shaman, bigger is better!

Blade

The blade of the Shaman is a very good one even if it seemingly is a bit of recycling going on. We have seen this leaf-shape before, haven't we? It doesn't deviate too much from the Native- or Sage-series of knives just to name a few. But there are differences and the most obvious is of course size. This blade is more comparable to the Manix 2 but thicker still and stands taller, think "giant leaf"*.

Bigger, sturdier and without a thumb ramp otherwise an easily recognizable shape

Despite being thick this blades cut very well due the FFG and height of the blade

The blade measures over three and a half inch in length and the thickness is over 0.14". Thicker blades are often inferior for almost every cutting task but in this case, it's in line with the rest of the construction. Simply put more robust than your average Spyderco. And this combined with the ergonomics are what makes this knife great (pun intended).

Another deviance from the common Spyderco theme can be found in the blade finish. Instead of being a satin it's stonewashed and then semi-polished. The grind is also worth mentioning, it's not a full flat even if it is close. Those two details makes for an almost two-tone look. Anyway it's a nice finish that is both aesthetic and practical. Scratches have a tendency to show less which feels more important for a knife that in every aspect is a user. 

Shaman compared with Manix 2 LW, an otherwise equally large knife. 
The neck is thicker but the knife isn't that much fatter in a pocket

I like almost everything about this blade except for the strange hump that is supposed to act as a finger guard. What is it doing there at all? At least it could be less obtrusive. Besides not being very useful it is in the way when closing the knife since it protrudes past the lock which from time to time can be annoying. And why is the blade tang sticking out in closed position? There is no reason for that and Spyderco are successful in hiding it on almost every model they make with a few exceptions.

The blade steel isn't much to talk about since this first edition of Shaman is equipped with one of Spydercos go to steels, Crucibles CPM S30V. An excellent all-round steel for pocketknives by the way. I say "first edition" because It isn't too daring to guess that this knife will be able in other configurations within short. The platform is too good for not being used for some experiments. 

Handle

The handle construction on the Shaman is very robust and based on a sturdy steel frame with a lot of holes in the liners for weight reduction. Over the frame are attached scales in black G10. What characterizes them and makes this knife stand out besides being very solid is that they are heavily chamfered. That almost results in vaulted sides and add to the splendid ergonomics of this knife. The surface is rather smooth which isn't too common in a world full of sandpaper-like grips. For some reason there seem to be an assumption from almost every manufacturer that all knife users are butchering jellyfish all day long for a living. That idea might be fueled by a couple of Youtubers.

The biggest sales pitch for the Shaman is its ergonomic handle

The handle measures 4,7 inch in length which almost guaranteed fits most hands no matter how big they are or if you work with gloves on.

The back of the knife is semi-open with a small backspacer in steel. At first glance, it can look a bit redundant but is put there to act as a counterweight to the massive blade and thus contribute to the neutral balance of the knife. It is also a bit countersunk in relation to the rest of the grip. Why Spyderco chose to make it that way is more than I can answer. 

A rather open construction with a heavy lightened frame and a small back spacer for better balance

In work this handle is a pure joy to use. To be honest, from a practical standpoint this is one of the best handles that are available on a folder period. It is both flexible and comfortable. Flexible as in being able to grip in a number of different ways. That is made possible by being large enough combined with an excellent forward choil. I'm not the biggest fan of forward/50/50 finger choils in general but if you are going to put one on a knife this is the way to do it!

What's prominent with this handle is that all grips work equally good. More common is that one or two grips are in favor. One of few objections I have is that the clip can be felt especially when gripping the knife in a "saber grip" without using the choil. But thanks to the length of the handle this can be avoided by slightly adjusting the grip.

Opening and Lock

The spyderhole is about the same size as on the PM2 for instance but it doesn't protrude as drastically which makes it a bit less easy to get to. But access is still adequate and the knife can be open in several ways. As per usual you can open the knife with a slow and controlled movement with the thumb, a "Spydieflick" with the middle finger or simply release the lock and turn it into a gravity knife**.

The Spyderco hole is of the same diameter as on the PM 2 but feels smaller due to the height of the blade

On this knife, the edges of the hole are less sharp than they can be on some Spydercos. That can partly be explained by this being a Golden Colorado product and part due to the surface treatment on the blade I guess. The result is very good and provides a secure grip for your finger without chewing on it.

A good lock but is this really necessary? Why has a metal part protrude like this?

This knife is equipped with Spydercos contribution to the existing fauna of locks, the compression lock. In this version as good as always. Or almost as good is closer to the truth. Because here the small detail with the finger guard recur. When closing the knife you simply have to remove your finger from the lock bar in the end of the motion or the blade won't close entirely due to the protruding elongated piece of the blade tang.

The function is without blame in every other aspect and the blade shows no tendencies what so ever to move in the locked position. I must admit though that everything else would have been a big disappointment with the price level, the brand and the pedigree of this knife in mind.

The blade runs on phosphor bronze washers and the general tolerances are very tight and therein lays part of the explanation to why the knife feels so solid. 

To Carry

Some things have to be sacrificed on the alter of strength and ergonomics. In this case, it's weight but foremost volume. But the Shaman still weighs in under ?? oz and is therefore not a true heavy weight. It is however somewhat of a fatty. The handle is substantial and demands pocket space.

Shaman isn't totally anonymous in the pocket. Nore the pocket clip or the size allows that

But the weight is well balanced and the clip sturdy so the knife stays put. The clip is, by the way, tumbled so it matches the finish on the blade. Another little detail that enhances the overall impression. The shape is Spydercos standard "spoon" and it can be relocated to all four corners of the handle. If you combine that with the lock and the hole for opening you got a rather lefty friendly knife.

To Conclude

The first question that needs an answer is of course if the initially high expectations were fulfilled? The answer is a simple one - yes, with emphasis. This knife hardly left my pockets since I got it. It soon climbed to the top not only among Spydercos but all my larger folders. The combined strength of a well thought out blade, a good steel, a secure lock and above all a comfortable handle makes for a serious contender in it's class. I also find it attractive in a robust sort of way. It's hardly what you call an elegant knife.

What Spyderco have done is to take the advantages from the Native but added a few things missing for many in that model and that is the size and another lock mechanism. And Shaman was also very priceworthy. I write "was" because I bought it for around 140$ and now it cost closer to 180$. It's still as good of a knife of course but the competition also gets tougher in the higher realms.

Spyderco Shaman was able to fulfill my high expectations

In order to understand how good the Shaman actually is I want to compare it with another almost iconic knife, the Paramilitary 2 from Spyderco. That comparison can be the subject for an entire chapter itself but a few areas can be highlighted. 

• First is ergonomics. In my hand, the Shaman fits even better than the already very good PM 2. Most of that advantage lies in the fact that the Paramilitary has typical flat sided scales while the Shaman is much more chamfered and rounded off in every way. The surface finish is also smoother which I prefer. 

• The next thing worth mentioning is that the tip is way sturdier on the Shaman than on the rather infamous thin tip on the PM 2. Sure, you lose some precision but not much. 

• Thirdly, it looks better! It is, however, a very subjective standpoint. But it is "humpless" which heavily influences the overall lines of the knife. The bulb that is usually the result of the hole in the blade is one of the things that usually turn some people off when it comes to the way Spydercos looks. 

To be fair all of the above-mentioned positives can also be turned and had against the Shaman especially since it is a tad heavier than the PM2. It's by and large a matter of taste.

A future classic?

To all them who is not that big of Spyderco connoisseurs I want to clarify, Shaman is a damned good pocket knife and a very capable candidate to the title of "best folding knife" overall. But that is said with one distinct disclaimer. It only goes for the ones who prefer somewhat larger folding knives for EDC use.

Despite all, it measures over nine inches in total length and adds to that a certain roundness and you get a knife that isn't for everybody. Because of size, it doesn't compete on the same premises as other EDC-favourites of mine such as Spydercos Sage-series,  Fox Tur, Viper Dan, Benchmade 940-series, Kizer T1 and Gemini to name a few. 

I predict that the Shaman will linger in the Spyderco catalog for quite some time and that it will be subject to many variants and sprint runs in order to keep the interest. But it is sure worth it!

Spyderco product page

Specification:

Length Overall: 8,31"
Length, Folded: 4,7"
Weight: 5,2 oz, 148 g (weighed by me)
Blade Length: 3,61"
Blade Thickness: 0,145"
Blade Steel: Crucible CPM S30V,
Handle: G10 over steel frame
Lock: Compression Lock

Produced by: Spyderco, made in the USA



/ J - enchanted

* There even was a model called "Super Leaf". In this case, the Shaman deviates because it's sturdier than we are used to from Spyderco. But in their extensive catalog there are other examples of this over the years. Tatanka and Tuff are the ones that spring to mind but also Starmate measures ?? over the neck and all three are thereby thicker than the Shaman. 

** Which unfortunately makes this and many others with similar variants of locks illegal in some jurisdictions. But that's another story. 


#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 136 "En bladform"

Vissa bladformer lockar mer än andra. Det här varianten är en av flera jag uppskattar extra mycket. Mest för utseendets skull men den är även tämligen praktisk till nästan allt utom möjligen att flå djur, något som jag å andra sidan inte ägnar mig åt. 

Vad den egentligen skall kallas är något mer omstritt. Grundformen är rätt lik en Wharncliffe men ryggen börjar inte kröka tidigt nog ned mot spetsen för att vara rätt. Snarare så pekar de något uppåt. Lägg därtill en svagt svängd egg med antydan till en buk och den klassificeringen rök. Då blir det istället en modifierad clippoint som återstår. Är den låg nog så kallas den ibland för "reversed tanto" som på en Benhcmade 940 exempelvis. 

Ursprunget är förstås inte helt klart men en slankare form på det temat hittas på HigoNoKamis. I vilket fall som helst gillar jag den!

Two Sun TS 45, Fox Bastinelli Slim Dratotac, Spyderco PPT

Den nedersta kniven, Spyderco PPT har alla attributen som nämts ovan och är försedd med en falskegg på den klippta delen av bladet. Kniven i mitten, Fox Bastinelli Slim Dragotac har ingen sådan men istället en rundad bladrygg. Two Sun modellen TS45 överst har fått ännu mer utsträckt blad och en något  mjukare ryggform. Men alla påminner de om varandra. 

/ J - botaniserar bland klassificeringar

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Harnds CK9168 Talisman

- budgetlyx

Dagen till ära skall vi ta en närmare titt på ett kinesiskt märke som tidigare varit aktuellt här på bloggen med modellen "Viper". En kniv som förvisso var välbyggd och stabil men till den grad att den kändes klumpig och oinspirerad. En kniv i kinamängden som inte lämnade några djupare intryck. Den saknade "det" helt enkelt. Men Harnds Knife & Tools som hela namnet lyder verkar ha lärt sig något sedan det begav sig. 

 Harnds CK9168 Talisman

Dagens kniv "Talisman" är nämligen betydligt mer ambitiös både vad gäller material och utförande. Det färgar av sig på utseendet som är mer raffinerat än sina mer grovhuggna föregångare och bjuder på både enkelhet och en viss elegans. I paketet ingår även ett par tekniska överraskningar som man både bildligt och bokstavligt får på köpet. 

En rejäl brukskniv från Harnds

Twitterversion: Harnds Talisman, kompetent budgetlyx.

Blad

Först kan påpekas att stålvalet i Talisman är ovanligt för en kinesisk kniv. De brukar i budgetklasserna i första hand förses med inhemskt stål och därefter av valfritt stål märkt "D2" eller importerat 14C28N eller VG10 i mellanprisklasserna. Här är det istället japanskt AUS8 som är aktuellt. Frågan är dock varför man valt just det stålet? En gissning från min sida är att det handlar om marknadsföring. De kinesiska stålen har fått en smula dåligt rykte eller snarare blivit kända på den västerländska marknaden för att vara mindre bra. Troligen beroende på att "sifferstål" som 8Cr13MoV och dess enklare kusiner återfinns i nästan alla budgetknivar nuförtiden och det är ett stål med klara begränsningar.

Harnds kunde exempelvis valt det inhemska 9Cr18MoV istället som faktiskt är bättre än det aktuella AUS8* men valde att inte göra så.

Bladet är delvis snyggt. Med det avser jag att formen i mina ögon är trivsam om än kanske något anonym. Även finishen får godkänt men sen var det märkningen som drar ned helhetsintrycket. På ena sidan "Talisman" och "AUS8" och på andra märke och logga. Allt i blockigt och fult typsnitt även om storleken är klädsamt återhållsam. Jag skulle föredra att de endera lät bli västerländska typsnitt och använde kinesiska tecken med tanke på att kalligrafi är en konstart i Kina eller anlitade någon som kan det här med grafisk profil. Ett problematik de delar med fler österländska företag för övrigt. 

AUS8 är inte det vanligaste stålet i knivblad härstammande från Kina

Men vad det verkar har de lyckats med hanteringen av stålet vad beträffar härdning och värmebehandling och kniven uppträder ungefär likvärdigt med andra knivar i samma material. Det vill säga det är tämligen rosttrögt även när jag med flit slarvat och lämnat kniven ett tag med tomatrester på för att se hur det skulle gå. Eggen blir skarp och är rätt lätt att bryna men håller inte särskilt länge. Sen vet jag inte hur det förhåller sig i det här specifika fallet än men AUS8 har en tendens att flisa sig/chippa ibland något jag bland annat haft problem med några Cold Steel-knivar. En egenskap jag inte gillar. Stålet är dugligt men utan fanfarer. Men ordet för dagen var budget och därmed får det godkänt. 

Det är en enkel rättfram droppoint som avslöjas när kniven öppnas

Bladformen däremot kan få ett litet tut i luren. Liksom resten av formgivningen hålls bladet enkelt, en droppoint med bra proportioner. Det är ganska mycket blad vi bjuds på och det mäter in runt nio centimeter i strumplästen. Så det är ingalunda en liten kniv vi talar om. Höjden på bladet är 26 millimeter och grovleken är tre millimeter. Bladet är fullt flatslipat och som vanligt slår jag ned lite på att det är för tjockt bakom eggen. Men det gäller i princip alla moderna knivar. Ni har hört det förut från min sida och det lär upprepas, kanske till leda. 

Spetsen på den här kniven är adekvat vilket jag uppskattar. Den moderna trenden med "klyvarblad" på fällknivar ger jag inte mycket för. Fabriksslipningen får även den godkänt och kniven behövde inte skärpas innan användning. 

När man sen jobbar med kniven känns den lite som en grovarbetare. Vill man inte reprofilera den så fungerar den faktiskt bäst till  tyngre sysslor. Det relativt stora bladet och rejäla handtaget bidrar till det. I trä biter eggen bra och bredden på handtaget gör att det går att hålla på en stund innan man får skav. Ännu bättre blir det med ett  par tunna handskar på. I kartong och liknande blad märks det att kniven är tjock bakom eggen. Den skär där något sämre än vad godstjockleken och det fullt flatslipade bladet antyder. I gengäld är eggen lite tåligare än vad den hade varit om den varit tunnare. Av samma skäl är det här ingen särskilt bra köksassistent men det säger sig nästan självt. 

Handtag

Talisman byggs utifrån en kraftigt lättad stålram vilket inte varit fallet med tidigare modeller och det är ett bland flera exempel på varför den  här kniven känns som ett kraftigt kliv framåt i utveckling. Utanpå ramen sitter skollor i G10 som det lagts ned en del arbete på. Dels är de sympatiskt slipade men framför allt är de rundade. Sidorna är således välvda och inte helt platta. Det känns lyxigt och är snyggare men framförallt bekvämare att hålla i. Sen är handtaget rätt grovt vilket förvisso fyller handen bra även om jag personligen föredrar något slankare knivar särskilt om de skall tillbringa mycket tid i en ficka. 

Ett i stora delar mycket välformat handtag som är något bredare än på många fällnivar

Kniven är halvöppen i ryggen då den har en delvis täckande backspacer. Ramen är hopsatt med en enda tämligen elegant skruv placerad akteröver utöver pivotskruven. Den senare är av utsmyckad typ och bildar ett "H" och ser vid första anblick ut att vara av den typ som inte går att komma åt med standardverktyg. Tacknämligt nog hittas på andra sidan ett vanligt skruvhuvud avsett för T8 varpå den farhågan kan avskrivas. 

Överlag är handtaget tämligen ergonomiskt där särskilt ett par detaljer kan framhållas. Det är inte det absolut bästa handtaget jag hanterat därtill är det för "blockigt" men det klarar sig med den äran.  Saker som höjer den över genomsnittet är den fina slipningen av ståldetaljerna och landningszonen för pekfingret där ramen är avfasad invändigt. Ytterligare en positiv detalj är hur clipet inte känns alls när kniven greppas. 

Något mindre bra är hörnen på akterkastellet som är något för kantiga för min smak. Får man dem i handflatan känns de. Men i gengäld är handtaget så pass långt att det för det mesta går att undvika. 

Öppning och lås

Att Talisman är en flipperkniv kommer nog inte som en överraskning då det sticker upp en metallbit på ovansidan av handtaget och alla andra sätt att öppna kniven är dömda att misslyckas. Kraften hos "detent"-kulan är stark nog för att du inte skall kunna skaka upp bladet ens om du försöker. 

Harnds designer har kommit ihåg detaljen med att det gör ont om pekfingret landar i knivars motsvarighet till ett stenröse och därför är ytan flat och dessutom har man valt att fasa insidorna på ramen för att ytterligare mjuka upp området. Föredömligt gjort må jag säga särskilt med tanke på knivens prisläge. 

Det är märkligt att även många relativt dyra flipperknivar missar den här detaljen - fingret skall landa någonstans efter utfört arbete. Här sympatiskt fasade kanter

Handhavandet är långt över förväntan och kommer sig av kombination fungerande geometri för flippern i relation till pivotskruven och keramiska lager. Nödvändigheten av dem kan diskuteras rent generellt men det känns onekligen påkostat i det här fallet.

En kraftig linerlock står för säkerheten. Här kan också ses slipmärken där jag rundat av en av

 få missade kanter på den här kniven

Låset är en linerlock av det kraftigare slaget. Tilltagen ram och stor kontaktyta gör att det låser stabilt utan det förhatliga spelet eller det irriterande glappet. Sen skall ju lås släppas också. Den detaljen har man nästan lyckats med. Det finns dock en liten miss. Händer det någon enstaka gång gör det inget men i längden är det synnerligen irriterande - kniven nyper dig! Huden på pekfingret har en tendens till att fastna mellan låsarmen och skollan på något vis vilket inte särskilt trevligt.

Det kan tilläggas att problemet var lätt åtgärdat. Någon minuts arbete med sandpapper och så var problemet löst för gott. Ett varning bara, slipdamm från G10 är inte att leka med för lungorna.

Att bära

För att vara en större kniv får Talisman godkänt på den här punkten. Mycket av det beror på ett riktigt bra clip. Något som  många kinesiska tillverkare missar helt enligt min erfarenhet. Det gällde för övrigt även Harnds tidigare försök. På Viper är det gigantiskt och trots det inte särskilt bra.

Här är det ett vikt clip som får kniven att sitta både väl och lågt i fickan. Det är heller inte iögonfallande mer än nödvändigt. Det är fäst med en skruv men in i G10 sidan vilket gör att det sitter mer än stadigt.

Ett mycket bra clip, diskret, håller kniven på plats och känns inte i handen. 
Snyggt vet jag inte men det är i alla fall inte fult

Men visst, det är en större fällkniv det bör man ha i åtanke när den köps. Handtaget mäter mer än tolv cm på längden och hela femton millimeter på bredden så den passerar inte helt obemärkt i fickan. Men Talisman är inte så pjåkig i relation till hur mycket blad du får med dig. Det är alltid en avvägning som måste göras och den kan vara mer eller mindre viktig för olika individer. 

Sammanfattningsvis

Budgetlyx sattes som underrubrik. Det som fick mig att göra det är listan på vad du får för en relativt blygsam penning. Först en stilren design som inte är tyngd med oväsentligheter. Sedan ett par väl arbetade G10 sidor som både är polerade och välvda och bjuder på relativt bra ergonomi. Addera till det ett godkänt stål. På insidan bjuds på lättad ram och de tekniska överraskningarna som nämnts. Kniven är nämligen försedd med kullager och därtill är de liksom "detent-kulan" gjorda i keramik. 

En kniv även för utomhusbruk, prisnivån gör även att man inte behöver vara rädd att ta i med den när så tarvas

Harnds Talisman är något dyrare än de allra billigaste modellerna från märken som Ganzo, Tekut och SRM men erbjuder enligt mig betydligt mer än dem och konkurrerar därmed på andra meriter i det här fallet. En viktig faktor är att det här liksom den tidigare Viper är egenframtagna knivar och att Harnds såvitt jag vet aldrig ägnat sig åt designstöld. Men på den punkten kan jag ha fel. Men för mig är det inte en oviktig faktor.

Harnds Talisman, en kniv jag rekommenderar för den "prismedvetne" som det brukar heta

Talisman är kniven för den som söker en modern flipper som öppnar lätt och ledigt och som trots lågt pris bjuder på god funktion och ett par lyxiga finesser. Köp den inte om du vill ha en liten och smidig kniv som är diskret i fickan. Till det är den för stor särskilt på bredden. Köp den inte heller om prestige eller andrahandsvärde är värden du söker hos din fickkniv. Utöver det är det en mycket solid kniv och ett bra köp. 

Specifikation:

Längd utfälld: 212 mm
Längd hopfälld: 122 mm
Vikt: 138 g
Bladlängd: 90 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: AUS8
Handtag: G10 på stålram
Lås: Linerlock

Producerad av: Harnds, tillverkad i Kina


/ J - budgeterar

*Många blandar ihop siffrorna och tror att alla kinesiska stål är desamma. På samma vis har jag ofta fått argumentera mot personer som tror att 440A, 440B och 440C på något vis skulle vara av samma kvalitet. En siffra eller bokstav kan förändra stålets egenskaper en hel del.  

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre