SM i sportkastning 2021, min tävlingsdag

Väder, vad är det för väder? Det var en av de första tankarna som fanns i huvudet när jag vaknade på hotellrummet lördagen den 21 augusti. Efter ett taffligt försök att skutta ur sängen som Rönnerdal veks gardinerna på hotellrummet undan och avslöjade en sol. Visst, man kan kasta kniv i vilket väder som helst men det är en väsentlig skillnad mellan att tillbringa en heldag ute i regn eller strålande solsken och en lätt bris. För synen som mötte mig när jag tittade upp mot grannhusen i skogsgläntan i Arboga var en blå himmel beströdd med lagom stora bomullstussar som kryssade där uppe.  

Efter en stadig hotellfrukost som var av godkänd kvalitet med tanke på att det var ett Rasta vi tagit in på min sambo och jag så anländes tävlingsplatsen vid Meken i god tid. Uppvärmning var det som hägrade. Av erfarenhet vet jag att det behövs ett antal kast för att hitta rätt känsla. Särskilt som jag inte kastat ordentligt veckorna innan SM på grund av några mindre kirurgiska ingrepp på höger arm och axel. Därtill hade jag inte kastat No Spin på två månader. Men vid det här laget visste jag inte att jag skulle ställa upp i den grenen alls. Förresten kände jag överhuvudtaget inte till mitt deltagande i SM mer än några dagar i förväg kan tilläggas. Det var min sambo som anmälde mig.  

En förträfflig kastarena i strålande sol väntade vid Meken i Arboga. Dags för dag 1 av 2 för SM i sportkastning 2021

Vi var bland de första på plats men ytterligare några deltagare som inte heller varit med förut tränade på övningsbanorna. Efter att ha hälsat på de flesta som var närvarande fattade jag mina knivar och började kasta. Jag hade ännu inte bestämt vilka knivar jag skulle använda till vilka moment. Fyra uppsättningar hade fått följa med och tre av dem var aktuella för tremeterskastning. Antingen skulle  jag använda Graf T1XL till både Walk Back och Precision eller så fick de ersättas med Spyderco Throwers alternativt AceJet Appache på den kortare distansen. Men även om det finns mycket att invända mot Spydercoknivarna så är de lättkastade på tre meter med neutral balans och snällt rotationsmönster. Kruxet med min uppsättning är att en av dem är lättare än de andra efter ett garantibyte. Det är en stor nackdel. Det skulle vägas mot att Grafknivarna i mitt tycke är svårare att hantera. Inkastningen fick avgöra.

Inkastning pågår

Jag ville också ha en del kast i bagaget att luta mig mot när jag senare klev in på tävlingsbanorna eftersom hela situationen var ny. En smula spänd men trots allt inte så nervös inför den detaljen satte jag igång att kasta. Då infann sig det stora nervdallret. Det visade sig tämligen omgående att träffprocenten var erbarmligt låg. Väsentligt lägre än vanligt och det utan synbar anledning. Det även efter att missar på grund av nervositet, ny situation, plats och tavlor räknats bort. Efter mycket funderande, en del råd och kastande insåg jag att verklighetens tre meter är kortare än de jag är van vid. Förklaringen hittas i att det snöre jag använder för att avståndsmarkera i skogen dels har ett litet inbyggt fel (läs: jag har klantat mig) samt att det ofta placerats något fel i relation till målen. I korthet betydet att inga av mina intränade avstånd stämde! Ni som kastar rotationskastning vet att det inte är bra! Det här påverkade kastningen under hela dagen eftersom det fick mig att tvivla på min förmåga även efter att korrigeringar skett. 

Välkomstanförande av Marcus Pehart

Sedan var det dags för välkomsttal av ordförande Marcus Pehart i organiserande Arboga Sportkastningsklubb. Allmän information, tävlingsformer och regler klarades av och så hölls en tyst minut för en bortgången knivkastarbroder. Frid över hans minne.  

Mätning av tävlingsredskap. Mindre än 6 cm bredd och minst 23 cm längd är det som gäller för knivar

Efter obligatorisk nationalsång var det dags för inmätning och märkning av tävlingsredskapen. Nu hade jag bestämt mig för tre set som alla fick godkänt. Strax efter inledningsanförandet hade jag nämligen spontant fått för mig att ställa upp även i No Spin 3 m. Tur var det skulle det visa sig. Men jag var osäker med tanke på att det överhuvdtaget kastats mycket få kast på tre meter med den tekniken, måste erkännas. Men då mina två meter varit två och en halv så löste det sig hyfsat. 

Jag beslöt att klara av min första gren tämligen omgående. Det hade inte hunnit bli så många som köade till banorna vid den här tidpunkten. Tanken var att jag inte blir mindre nervös av att vänta och tekniken knappast förbättras av det heller. Rotationskastning på tre meter fick inleda. Det är det som är enklast och är den disciplin både jag och de flesta andra också är mest bekväma med misstänker jag. 

De första kasten

Väl stående framför tavlan lugnade sig faktiskt nerverna. Inför själva situationen och det faktum att det fanns några som tittade på skall tilläggas. De omständigheterna stressade mig inte som jag trott de skulle. I bakhuvudet fanns däremot krånglet med distansen. Jag stod nu därför med en fot framför fyra meter. Nära maxanståndet man får stå bakom linjen men ingen riskt för övertramp i alla fall. Dags för det första kastet. Rätt ställning, näsan mot bullseye och kastarmen likaså. Koncentration, ett djupt andetag sedan ut med luften, fokus på tavlan. Så iväg med kniven i en någorlunda jämn rörelse, det första kastet i tävlingssammanhang någonsin för min del. Där satt den, en stabil fyra. Inte bullseye men heller ingen kniv försmädligt liggande på marken. Inte så pjåkigt. 

Sedan fortsatte det med varierande resultat. Jag brydde mig faktiskt inte så mycket om poängen då min seger bestod i att jag var på plats. Det var ju inte så att jag krigade om medaljplatser. Något jag också talade om för dem som kontrollerade mina poäng både nu och senare. Solen sken och jag var på mycket gott humör vilket gjorde att jag kunde glädjas åt stunden. 

Efteråt frågade någon om hur många poäng jag brukar åstadkomma. Det mindes jag inte i stunden eftersom jag sällan räknat. Efter att ha konsulterat mitt "knivkastar-Excel-ark" vet jag att ett tidigt personligt rekord, bara någon månad efter jag börat träna, ligger på 97 poäng. Där var jag inte nu kan sägas. Några grova missar blandades med bra träffar och så höll det på. Fördelen är att jag nu vet exakt vad det skall övas på! Ett återkommande problem var att tankarna gled iväg på annat håll och fokuset på den runda röda pricken ibland försvann. Allt runt omkring var rätt rätt spännande det också!

Uppvärmnning inför No Spin 3m. Något jag nästan aldrig kastat. Till nästa tillfälle skall jag öva på det också!

Lättnaden från min sida över att av att ha fixat första grenen var påtaglig. Tävlingspremiären var avklarad! Nu var det bara att ösa på med resten. Efter att ha minglat lite, snackat kniv med alla som orkade höra på och kollat in alla snygga kastknivar samt tagit några foton var det dags för inkastning till No Spin. Det gick över förväntan. Därför var bara att sälla sig till kön som bildats och vänta på min tur. I kön fick jag veta en del om yxkastning. Det är ett område som är helt terra incognito för min del. Jag har aldrig kastat en yxa i hela mitt liv. Eller kanske en gång. Det får bli en senare fråga. Men lyssnar gör jag gärna. Det visade sig att knivkastarsyster Tina var en sjö att ösa ur vad gäller kunskap i framförallt dubbelyxa.

Väntanstider, snart vår tur

Sedan upprepades samma visa som i rotatonskastningen. Jag är för ojämn men framförallt gjorde jag ett kardinalfel. Att jag inte är stabil nog beror helt enkelt på för lite träningstimmar. Jag har bara ägt de här knivarna några månader och det är dem jag kastat minst med. De felen kräver tid för att åtgärda men det andra hade gått att råda bot på omedelbart. Till exempel genom att tala med min coach, det vill säga min sambo. Jag gjorde nämligen ett riktigt slarvkast och missade grovt. Istället för att ta ett djupt andetag och börja om så slängde jag iväg de två sista knivarna i omgången i ren frustration med förutsägbart resultat. Tre missar i rad! Den första satte sig på noll och två hamnade på marken om jag minns rätt. Därefter lugnade jag ned mig och satte tre femmor i nästa runda så kapaciteten finns uppenbarligen där. Det var en nyttig läxa för jag var inte så många poäng bakom vinnaren skulle det visa sig i efterhand. Men överlag var humöret på topp. 

Goda råd att ta fasta på. Jag har redan börjat fila på bättre teknik kan jag avslöja

Två av tre grenar genomförda. No Spin Walback avstod jag då det inte finns skuggan av en chans att jag skulle sätta en kniv utan snurr från sju meter i dagsläget. Jag har tämligen nyligen lärt mig att sätta en roterande kniv på det avståndet. Den disciplinen var det dags att öva inför. Tid fanns det gott om då kön till de två tävlingsbanorna som sedan blev tre nu hade blivit lång. Jag matade på kast efter kast, det blev nog några hundra stycken till slut. Ett halvdugligt träningspass. Men hungern började smyga sig på och när det utlovades pizza gick det inte längre att fokusera. Tavlan var plötsligt misstänkt likt en Cappriciosa och jag tyckte det droppade smält ost från kanten och var det inte en doft av oregano i luften?

Efter lunch var det så dags för mitt sista inhopp i ringen för den här gången. Detaljerna är lite oklara och överlag flöt det på men ett antal rena missar utan "stick" var mest pinsamma i mina ögon. Särskilt mot slutet. Desto gladare blev jag över mitt allra sista kast som fick sammanfatta känslan för dagen. En mittenfemma från sju meter blev det! Missnöjd var jag ändå inte trots tämligen låga poäng. Det var inte det som var det viktiga för mig. Med det i åtanke kan ni förstå hur förvånad jag blev dagen efter. 

Efter de tre momenten dröjde jag kvar och tittade på ett antal bra kastare jag ville lära mig mer genom att studera. Det var en gyllene chans för mig att se andras teknik och kanske inspireras på några punkter. Sedan blev det schysst häng kring tältet med småprat och knivsnack. Därefter en del No Spin kastande. 

Hur kul man än har finns det ofta en ände på allt. Den här dagen började lida mot sitt slut och klockan närmade sig sexsnåret. Med tanke på att det var 4-5 timmars bilkörning hem var det dags att styra den berömda kosan. Men det var svårt att slita sig och jag tror att det tog en timma att komma iväg. Samtalen ville liksom inte ta slut. Nästa gång får det bli en dag till, om det råder ingen tvekan. 

Sen var det överraskningen. Den kom dagen efter när jag fick ett tidig morgonmess från en viss Herr Pehart. Där stod att läsa att mina poäng räckt till andra plats i både Precision No Spin 3m och Walkback Rotational. Det var som tusan! Två silver!! Ni kan ge er på att det gav mersmak. Särskilt som en uppsättning nya knivar väntade i brevlådan när jag kom hem. De måste ha anlänt bara någon timma efter avfärd mot Arboga. 

Jag är redan i träningstagen inför nästa tillfälle. Väl mött då eller förhoppningsvis tidigare!

/ J -       

Review ANV Knives Z400

The other day, I reviewed a folding knife with a cleaver-inspired blade. I then wrote that among more impractical blade types, it's not my favorite. If I'm going to step away from the more practical stuff it's because of pointier sources of inspiration like daggers and stilettos. One such knife is made by Czech ANV, or Acta non verba Knives, called Z400. A knife that offers inspiration from a classic dagger.

 

ANV Z400

Sometimes I hear those who claim that a dagger must be double-edged to be viewed as such. This is not true as there are many historically daggers with only one sharp side. A well-known example is Rondel daggers. Then there are those who have no edges at all. But that's another discussion. 

Folding knives of this type are almost never double-edged. They can not be due to the simple reason that part of the blade is exposed in the folded position.* ANV's contribution to the category called Z400 is an excellent example of a folding dagger that, despite its symmetrical appearance, is only ground on one side. That also makes it legal in jurisdictions that don't allow double-edged blades.

Z400 offers Swedish steel in a blade made in the Czech Republic

Twitter version: ANV Z400, A sheep hidden in wolf clothing or rather an EDC knife hidden in a dagger.  

Blade

The symmetrical blade shape is what defines this knife. That and that the knife blade is slightly larger than you imagine by just looking at pictures. It measures 100 mm in length, is just over 25 mm wide and the thickness is 3.5 mm. A fairly large blade in other words, or at least long.

In addition to the shape, this blade is characterized by a cut-out in the blade. As is often the case with ANV's products, the blade finish is available in a couple of different variants. In this case, it is a nice semi-polished stonewash. The alternative is a blade blackened by DLC coating. The marking consists of ANV's stylized logo on one side and the name, country of manufacture, and steel type on the opposite. I think the logotype is very attractive but the rest of the information could be more discreet.

One decimeter long, symmetrically ground blade but with only one edge

The steel used is from Uddeholm in the form of Sleipner. It is actually tool steel found in the same category as D2 but is said to be more rust-resistant than those steels. It also has a finer structure and is slightly tougher. But that discussion is more theoretical when found in a dagger that can also be used as an EDC knife. But that it is also somewhat more easily to sharpen may be of interest.

The factory edge was nicely made but could have been sharper

Especially since the factory edge was capable but not the best. It was even and symmetrical which is a very good start. But it was not sharp enough. Something you can fix yourself, but ANV could have done a little better in this area I believe. 

When used, the knife feels exactly as it looks. Blade geometry is one of the most important aspects of how a knife behaves. It often trumps steel quality. Here, the geometry undeniably suffers from the format. Since this is a flat-ground blade, the Z400 is quite thick behind the edge, about 0.8 mm. It is almost inevitable with a primary grind as low as 12 mm if you don't make the blade hollow ground. But in return, the blade becomes significantly thinner and thus more fragile then.

No, no, no, wood carving is not what this knife is best at

Much better! No throws but I have practiced some pierce cutting and stabbing

Of course, those numbers affect how the knife behaves in daily use. Honestly, it is not the best at cutting into certain materials such as cardboard and the like. Z400 is a little better when it comes to handling hard plastic, softer floor mat and straps, cable ties, and the like. Then a sharp edge is enough and the geometry does not affect the performance as much. It is equally clear that the knife penetrates well. So "killing" plastic boxes or punching holes in plastic bottles and plastic cans etc goes smoothly. 

Z400 is not even allowed to enter my kitchen. A knife that boasts a very low flat grind, in practice a saber grind with a steep edge angle and includes a large hole in the middle of the blade and in addition has a pair of protruding finger guards do not belong there. That is besides opening packages and remove the plastic around cheese. For package opening, it is a good knife.

Just for fun, I sat down in the garden with some pieces of wood and tried to carve. We leave it at that. This knife spoke to me after it nibbled a little on the wood, then both I and the knife came to the conclusion that it was unnecessary work for both of us. 

Handle

ANV allows the buyer to build his own knife on the website. This means that you can choose between different variants of handle materials. What can be seen in the pictures is "Dural" which is what they call the aluminum alloy they use. If you want more traction, you can instead choose G10 which is available in several different colors.

The shape of the handle follows the blade and is thus drop-shaped and symmetrical. Something that is enhanced by the clip's placement in the middle and the recess that runs along the middle of the handle sides. The sides are softly arched and the edges are rounded in a good way. No sharp edges on this knife.

The handle is both nice and comfortable and slightly slippery

The construction is, if not unique, special as ANV also on this model only uses a single liner found on the lock side. Otherwise, it is the handle sides that create stability. Then the knife is assembled with just two screws, the pivot screw itself for the blade and one at the end of the handle. The latter fulfills several functions as it simultaneously acts both as a standoff, bracket for the lock bar, and attachment point for the clip. It gives a very clean look. It's also a knife which is a textbook example of what is meant by "open back". Since the inside is smooth, it is therefore extremely easy to clean the knife if you need to do so.

 

A folding knife will not be more open back than this

The aluminum handle is hard anodized, which gives a durable surface that is also quite slippery. What gives grip is instead the handle shape itself. The depression for the index finger provides support and then the handle swells in the middle to fill the hand, whereupon it then tapers towards the back end. The notch that is found in the middle of the sides is decorative, but it is also where the fingertips end up when you close your hand around the handle and they thus contribute to better grip.

The spacious handle allows most grips

The handle on the Z400 is large and spacious. It measures a full 128 mm when the knife is folded and as much as 120 mm of that is grip area or maybe even a little more since the finger guards are angled forward. Thus, it is no problem with space not even for larger hands. It also means that all common grips are working. Especially hammer grip, which is excellent due to the handle swelling in the middle and the absence of sharp edges and corners. A saber grip with the thumb behind the upper finger guard also works well due to the long handle and the finely rounded corners of the finger guards.

Then a thumb or forefinger can be placed on the blade back if you stretch the finger a bit, but since that side is thin due to the false edge, it does not provide much support. Of course, it is also excellent to turn the handle and use the knife with the edge directed towards the body as it is symmetrical. Even in an ice pick grip, the handle works. Since the handle is flat, a thumb can also be placed on top of the pivot screw and the knife can thus be held in a pinch for lateral cuts.

I might add that for those who are looking for a grip with optimal friction, I recommend the G10 version instead.

Opening and Lock

The Z400 is a knife that opens in two ways. Mainly it is a flipper knife and it's the upper finger guard that acts as a flipper tab. It is angled backward in an excellent way and although the tab is not excessively large, it works well. This applies both if you press down (push button) or pull the tab back (light switch). It is a bit slippery as it lacks grooves but the function is still satisfactory. It is possible to slip off with the index finger, but this rarely happens.

The combination of the grease supplied by ANV and the Teflon bearings makes this knife very smooth to open. So far, I have not discovered any disadvantage of not having stronger bronze bushings. On the contrary, the knife has become noticeably better to handle over time. What it shows is that not all knives need to be built the same way to function properly. Read "equipped with ball bearings".

One finger guard acts as a flipper tab and the other as a "wave opener"

This knife can also be opened via another method. This is where the two luminescent inserts come into play. They are found on model Z100 in the flipper tab, on Z200 in the recess in the blade, and here on Z400 that detail reappears on both finger guards. On ANV models they mark where the knife should be opened. This explains the green luminous dot on the flipper tab, but not the one found on the other finger guard if you follow the logic. But the explanation is simple, it acts as a "wave function". If the knife is carried far back in the pocket and pulled obliquely backward, the blade will unfold automatically on the way out. Personally, it's not something I'm particularly fond of, but it can be easily avoided by not pulling the knife at an angle backward or moving it forward slightly.

A liner lock that is odd in that it is very solid for right-handers 

but not for the left-handed

This is a liner lock but not the most common type. As with other folding knives from ANV, it is built with a one-sided liner that also acts as a lock bar. An unusual but not unique solution. It is then attached to the rear of the two screws that hold the handle together.

The function is consistently very good with a small exception. The lock bar is strong enough and the tension is well-tuned, which means that it falls into place with a strong and trustworthy sound. A sound that is amplified by the aluminum handle. Once the lock bar is in position, it holds the blade in a firm grip without play in any direction. But here comes the exception. To make the lock easy to disengage, and it is, the lock bar rises above the rest of the handle. This means that if the knife is held in a firm grip with the left hand, the lock bar moves ever so little and a bit of play up and down occurs when you grip the blade with your right hand and wiggle it. In the right-hand, it is the opposite. There, the fingers reinforce the lock and there is no tendency of lock slip at all.

To Carry

This knife is one of the few relatively large knives that are easy to carry. The only drawback is the length of almost 130 mm folded. But otherwise, the handle is slim with 12 mm thickness and not excessively wide despite double finger guards. They measure 42mm in width but the handle itself is only 29 mm at its widest.

Then this knife is light with a weight of 115g. The G10 version is even a few grams lighter than that. It is not much for a blade of one decimeter.

The removable wire clip is attached at the rear at the only body screw

However, the material and the clip are what makes the knife easy to carry. The hard-anodized aluminum surface does not provide much friction when the knife is to be put away or removed from a pocket. The finger guards can't be neglected and sometimes they want to hook onto other things in your pocket. Especially on the way up and since they are made to act as a "wave feature". You have to be aware of that function. That's one thing I have against that kind of feature in general. The other is accidental opening. One day you do not think about it and that's an accident waiting to happen. 

The Z400 is not visible in the pocket at all

The clip is of the same type found on the Z100. This means a "deep ride loop over clip". A long name to describe a wire clip attached to the back of the handle and which lets the knife sit deep in the pocket. So deep that none of the handle is actually visible. Because the material in the clip is also thin, it is as discreet as a knife can be in that case.

Speaking of thin, the clip could have been made sturdier. As it is now, it moves a bit sideways and that scratches the aluminum surface. In addition, it can bend if it gets a harder hit. So far I have slammed it a couple of times but was lucky that the hit was loose enough for the clip to spring back into position again.

The clip is movable from right to the left side but as I wrote earlier, the lock is not perfect for lefties so I don't really recommend this knife for left-handers despite the ambidextrous opening methods.

To Conclude

This type of knife is not the most common on the market. It happens that dagger-inspired folding knives appear from time to time, but not all brands have them and they probably do not belong to the best sellers. There is, of course, an explanation for this. A blade with this shape is not the ultimate in all contexts. That is if not all your daily needs require you to poke something. But with that said, there are other qualities that can attract buyers. Not least for those who either collect knives or at least have more than one. When what is "most practical" has already been acquired, you can let other desires guide your purchases. One such is aesthetics. In that area, I have a weak spot for a nice dagger shape. That's exactly what the ANV Z400 is.

In addition to the look, Acta non verba Knives with Z400 once again offers a well-built knife with a range of brand-specific details. It contains several of the elements I presented in my review of the more everyday model Z200. This includes, for example, how they have chosen to mark where or rather how the knives are opened by providing them with luminescent inserts. They also have a construction that is recognizable with only two screws that hold the knife together, a one-sided liner that also acts as a lock, and the wire clip with its unique attachment. Then Teflon bushings also appear instead of ditto in bronze or ball bearings. I mention this detail since I know it is a red flag for some. But with a little wear and a dot of the accompanying grease, the knife becomes smoother and faster over time. I, therefore, do not feel that this knife needs ball bearings to be really quick.

Acta non verba Z400 is a knife that does not do well in the forest but can be used for EDC

As steel, ANV has chosen Sleipner. It turned out that the idea that it should be more rust-resistant than D2 is more of a theoretical than a practical one. It was a few hot weeks this summer when the knife was tested, which resulted in some minor rust stains on the blade near the ricasso and on the flipper tab. Tool steels such as D2 and Sleipner are sometimes referred to as "semi-stainless" but my experience is that that statement should be taken with a grain of salt. Or by the way, don't! They get worse stains from salt. Instead, use a little oil to maintain them from time to time and there will be no worries. For this knife, I would probably have preferred more stainless steel like the N690 ANV often uses. 

Then the factory edge could have been sharper. It feels a little like they thought "it's a dagger anyway, no one will actually use it" and quit halfway. It is quick to fix yourself but I prefer if the manufacturer does it for me on a new knife. 

Z400 you buy because of the look. Otherwise, there is also the Z200

The edge angle and the rest of the geometry that comes with the blade shape and how it is carried out lead those who are looking for the most practical EDC knife in another direction. If that is what you are looking for, choose another knife from ANV's range. Preferably models such as Z100 or Z200.

You choose this knife for other reasons, mainly its appearance. You choose Z400 because you like a classic dagger blade and like to use one as an EDC knife, even if it means some concessions on the performance side. Because even if it is not a knife for outdoor use or even at the grill, it of course works for all small tasks that need a sharp edge and a good tip. It is only when you work with a knife when you really have to cut something for a longer period of time that the limitations show. And it's not discreet at all, on the contrary, the look is very "loud" and demands attention. So it's not a knife you pull out among colleagues on the company excursion's team-building day the first day at the new job.

Then it should be added that as usual, this is a very well-built knife. All edges and corners are rounded where they should be, screws are of good quality, the blade is centered, and so on. Quality from Bohemia in the Czech Republic. Very nicely packaged quality as well! 

ANV Knives

Specification:

Length Overall: 230 mm

Length Folded: 128 mm

Weight: 115 g (aluminum version, weighed by me)

Blade Length: 100 mm

Blade Thickness: 3,5 mm

Blade Steel: Sleipner

Handle: Aluminum

Lock: Liner lock

Produced by: ANV, made in the Czech Republic

/ J 

* There are a few exceptions such as Gerbers CF and other knives where the entire blade is hidden in the handle in the closed position.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

SM i sportkastning 2021, preludium

Häromdagen publicerade jag en inbjudan till Svenska Mästerskapen i Sportkastning. Ett evenemang som ägde rum i helgen i Arboga. En stad jag för övrigt inte varit i tidigare. Eller nu heller för den delen. I ärlighetens namn såg jag inget av de historiska delarna av centrum som staden är känd för. Vi såg mest en fin gräsmatta och rödmålade måltavlor vid idrottsplatsen som ligger nära "Meken". Av det och flera andra goda skäl finns det anledning att återvända inom en snar framtid. 

Men vi börjar från andra änden, bakifrån. Hemfärden var fantastisk. Förvisso hade jag och min sambo gärna stannat en dag till då det stod tomahawk-kastning och avslutning inkluderande prisutdelning på programmet dag två av tillställningen.  Av olika orsaker kunde vi dock inte förlänga vistelsen. På vägen hem bjöds på gles trafik vilket var skönt då vi hade närmare fyrtio mil hem. Men framförallt bjöds på en underbar solnedgång över Vättern där vi stannade för en kvällsfika. Därefter ett lika färgsprakande scenario med en gigantisk apelsinfärgad måne att njuta av på väg söderut mot Växjö. Därutöver var stämningen i bilen fantastiskt god även om vi var nästan utmattade båda två. Jag körde på ren glädjeeufori.  

Dagen avslutades lika fint som den började. Solnedgång över Vättern och Visingsö

Vi var trötta på grund av alla intryck som skulle processas. Främst från alla genomsympatiska människor som träffats, ja inte med kniv då, men ni förstår. Sedan hade solen tagit sin tribut. Det var en strålande sensommardag med sol och lätta vindar hela dagen. Varmt men ändå inte hett. Idealt för knivkastning skulle man också kunna uttrycka det. Väderansvarig på arrangörsklubben hade skött sin del av jobbet med andra ord. Men att vara ute i solen i över nio timmar kräver sitt. 

Både väder och banor såg mycket inbjudande ut redan på håll

Vi körde upp på fredagen för att ha lite tid innan evenemanget skulle gå av stapeln. Ett enklare hotellrum väntade på incheckning och sedan ett besök på kastarenan för att bland annat säga hej till ASKs ordförande Marcus Pehart. Vid den tidpunkten var vädret inte fullt lika medgörligt då det hade regnat tidigare även om de våldsamma åskskurar vi kört igenom i trakterna av Skänninge hade upphört. 

Jag behövde även bekanta mig med banorna av flera skäl. Jag är nog vad man kan kalla "vildkastare" annars. Det är i skogen jag tränar mest sedan några månader tillbaks. En bärbar tavla forslas ut till lämplig plats och där kastar jag kniv. Bland annat medför det att jag aldrig kastat på ett sådan fint och slätt underlag som bjöds på. Gräsmatta har jag förvisso hemma på tomten också, men där går enbart att kasta på tre meter sedan tar utrymmet slut. Inte heller tavlorna är desamma. Riktiga tavlor är inte bara större än de jag är van vid de är också tre till antalet. Mina knivar ser för jäkliga ut jämfört med många andras då jag bara haft tillgång till en tavla åt gången. Det gör att knivarna ofta träffar varandra. Särskilt när siktet infinner sig och jag ibland kastar med fler knivar än tre. 

Det berömda "felsnöret". Min avståndsmätare som ställde till det

Det visade sig även att de avstånd jag är van vid inte längre stämde. Ett allvarligare fel och den detalj som stressade mig mest. Ni förstår, jag utgår från en "mätlina" som jag konstruerat. Den har färgglada träpärlor som markerar avstånd från två till sju meter. Men på något jäkla vis har jag lyckats bygga in ett litet fel i framförallt de kortare distanserna. Därför är mina tre meter längre än resten av världens. Jag kan föregå alla genom att tillägga att jag äger en billig men utmärkt talmeter som kunde ha korrigerat detta. Ni som kastar kniv vet att några decimeter fel är förödande vid rotationskastning. Så jag fick raskt försöka ställa om vilket inte var helt lätt. Det var ett problem jag drogs med hela tävlingsdagen. Vid No Spin och Instinctive-kastning ger det inte upphov till några bekymmer men som sagt är det desto mer besvärligt om man skall låta kniven snurra exakt. När man är lite stressad finns även en tendens att återgå till det man tränat och det blev i det här fallet fel. Därför blev också träffprocenten mycket lägre än vad jag är van vid. Det kändes en smula pinsamt till en början. Inte för att någon annan brydde sig men för att jag gjorde det. 

Splitter nya tävlingstavlor i väntan på de första knivarna

En del av det skall dock tillskrivas tävlingssituationen. Även den var ny för mig. Av någon anledning stressade den mig mycket mindre än förväntat. Åtminstone när jag väl var uppe på tävlingsbanorna. I vanliga fall brukar jag skicka knivar åt både höger och vänster när någon tittar på. Oftast kastas det för hårt och inte så avslappnat som man skall när man spänner sig med känt resultat. Det var det jag hoppades öva på och träna bort inför kommande år. Därför blev det mååånga träningskast. Jag skickade säkert iväg ett par tusen under dagens lopp. Trots det fick jag aldrig till det som jag önskade. Det var för stor osäkerhet med för låg träffprocent. Irriterande när man vet att man egentligen kan. 

Jag döpte bilden till "You could do better". Som tur var lät Marcus bli att tala om det innan

Nu vet jag att en stor del av förklaringen till det är hur jag kastar. De grepp jag använt mig av fungerar uppenbarligen men framförallt till mer instinktiv kastning. De är inte helt lämpade för att konsekvent upprepa samma resultat om och om igen med den precision som krävs. Där behöver jag lära om för att bli bättre i bemärkelsen säkrare. Därutöver begår jag samma kardinalfel som alltid. Alla som tränar vet att man blir bättre om man använder samma teknik, samma uppsättning knivar och sedan repeterar rörelserna strävandes mot perfektion. Det har jag inte fattat. Jag kunde till exempel inte bestämma mig för vilken uppsättning av de fyra jag hade med mig jag skulle använda för 3m Rotational. Det valet fattades några minuter innan det var dags. Det blev till slut en uppsättning knivar jag har en del negativt att säga om men som är bra till just det. Mer om det i del två av den här följetongen.  

Timmen före tävlingsdags och deltagarna började droppa in för några provkast

Men allt blev ändå bättre av att det fanns människor som var villiga att dela med sig av sina kunskaper och ge goda råd. Sedan kan den välmenta kommentaren "jag skall visa dig lite när du tävlat klart, jag vill inte ställa till det för dig" lämna en del utrymme för tolkning. Det antyder att man verkligen borde göra på annat vis. Vilket jag i och för sig visste. Det har sina nackdelar med att vara helt autodidakt. 

Apropå folk så kändes det omedelbart väldigt familjärt och välkomnande. Då bör påpekas att det var människor jag aldrig träffat förut och med något enstaka undantag inte ens kommunicerat med. En tävlingsnerv eller två blev lugnad av den atmossfären. Fast med det sagt blev mina första tre kast på fredagen totalmissar. Inte ens nära kan jag tillägga.  Men arrangörerna, ASK - Arboga Sportkastningsklubb gjorde ett strålande jobb både vad det gäller det praktiska och inte minst det sociala. 

Det var det för idag, nästa del av historien inkluderar själva tävlingen och kommer inom kort! Nu måste jag förbereda en ny kasttavla för trädgården då radio kommer förbi för en instruktion och intervju imorgon förmiddag. 

/ J - kastomanen från Växjö

Recension SOG Terminus XR LTE

- en redan bra modell som blivit lättare

Det här är en recension som kan tarva en kort bakgrundsbeskrivning för den som redan är inne i "knivsvängen" men inte vet allt om SOG. Ni andra kan hoppa över den. Jag skriver så med anledning av att SOG eller Studies and Observations Group som akronymen lyder utskriven är ett märke som från att vara kultförklarat med många klassiska knivar som SOG MAC V Bowie, Scuba, Government och fällknivar som Tomcat och Stinger med flera föll i glömska ett tag. Orsaken var att de under en längre tid ägnade sig åt mer volyminriktade modeller av mer eller mindre god kvalitet vilket gjorde att deras värde devalverades bland entusiaster. Det gällde främst den amerikanska marknaden och deras fällknivar skall väl tilläggas. 

Men den sorgeperioden är nu förbi tycks det och sedan en tid tillbaks har de ett delvis nytt sortiment och särskilt gäller det fällknivsegmentet. Inte minst får dagens recensionsobjekt, Terminus XR LTE tjäna som ett gott exempel på nygamla SOG.

SOG Terminus XR LTE

En av knivarna som visade vägen till den här come-backen även bland knivnötter var modellen Terminus XR som kom 2018. XR står för att kniven är utrustad med SOGs variant av lås byggt kring en tvärgående låsbult av samma typ som återfinns i det mer kända Axis-låset*. SOG har övergett sitt äldre Arc-lock till förmån för den här varianten och utan att gå in på detaljer kan jag säga att jag är mycket nöjd med det då den äldre typen var behäftad med en del problem som nu är borta. 

Terminus XR finns i flera versioner varav en till och med är en slipjoint. Grundversionen har sidor i G10 och enklare D2-stål i bladet. Kniven finns även i en XR-version som har sidor i G10/kolfiberlaminat och utöver det försetts med S35VN-stål för att höja nivån. Sedan finns den här versionen!

Tillägget "LTE" till namnet på kniven är inte bara för att göra betecknigen längre utan innebär att den likt bilar med långa namn har trimmats en smula. Här är det materialen som fått sig ytterligare en uppgradering jämfört med ursprungsmodellen. Vilka de är skall jag gå in på i mer detalj nedan.  

Den här versionen av Terminus bjuder på en färgkombination av svart och guld

Twitterversion: SOG Terminus XR LTE är en kniv som bjuder på lite bling, mycket teknik, hög kvalitet och utmärkt prestanda 

Blad

Terminus XR har ett blad med tämligen klassiska mått. Det innebär en längd på 3" vilket översatt till "riktiga" mått blir 75mm, höjden är 25 mm och man har valt att hålla sig till modesta 3 mm när man valt godstjocklek. Det senare är jag mycket tacksam för. Det utgör en god grund för ett blad som skär väl. 

Bladet på Terminus är något av en hybrid mellan en drop point och en clip point. Spetsen hamnar ovanför centrumlinjen som på en drop point men den har en snygg "klippt" falskegg vilket för tankarna till en clip point. På bladet hittas även en flipperfena och ett par dubbelsidiga tumknoppar. Bladryggen har fått sig en serie väl utförda och välplacerade räfflor för bättre fäste. Men det som ger den här kniven sitt speciella utseende är beläggningen av TiNi som bladet försetts med. Vill man inte ha fullt lika stor "bling"-faktor finns kniven även i en färgskala kallad "Graphite" vilken är grå som namnet antyder. Beläggningen hjälper till att skydda bladet mot korrosion. Sedan kan det diskuteras hur  nödvändigt det är då det här bladstålet är tämligen rosttrögt ändå. 

En annan sak som SOG dessvärre gjort sig kända för är att förvandla sina knivar till bärbara reklampelare. I det här fallet har man tonat ned det en smula även om presentationssidan bjuder på en liten novell. En stor del av den berättelsen utgörs av den utskrivna förkortningen. SOG skiftar nämligen lite från tid till annan i vad de vill bli kallade. Förutom märke hittas förstås modellnamn och vilken ståltyp samt härdningsmetod man använt sig av. Det sista vet jag inte om det känns nödvändigt. 

Clip point-bladet är belagt med TiNi-beläggning vilken ger den guldfärgade ytan

Är det något som SOG gjort sig kända för så är det att leverera knivar med exemplariska fabrikseggar. De har lyckats även i de fall de använt sig av enklare stål. Nu bjuds både på bra egg och kvalitetsstål. Den här kniven rakade armhår utan motstånd och klöv papper med ett svagt väsande direkt ur kartongen. Eggen är därtill jämn i höjd och framförallt i sidled. En icke centrerad egg är svår att räta upp själv. För att underlätta framtida slipning har bladet fått sig ett fungerande men inte perfekt "sharpening choil". Det finns en liten miss i att eggen går upp i en kälkbacke mot hälen till även om det är aldrig så lite. Det hade kunnat undvikas om fördjupningen varit ett par millimeter längre.  

I det här utförandet hittas som sagt S35VN stål under den guldfärgade ytan. Det är ett stål som inte behöver någon närmare presentation vid det här laget då det används i många fällknivar av bättre slag. Det är ett typiskt modernt knivstål med balanserade egenskaper. Det finns numera "häftigare" stål på marknaden men de för ofta med sig nackdelar som högt pris eller att de är svårslipade. 

Sedan är bladet är inte bara snyggt att se på det bjuder även på god prestanda. Det kommer an på tre goda egenskaper där grunden utgörs av ett bra stål med vad det verkar god härdning. Nästa steg är den vassa eggen och den tredje faktorn är själva bladgeometrin. 

På presentationssidan återfinns rätt mycket text och här syns även att beläggningen slitits

Först kan sägas att bladtypen i sig själv extremt mångsidig. Den kan utföra alla typer av skär och snitt och penetrerar väl. Sedan har man valt att utgå från så tunt bladgods som tre millimeter och därtill förse kniven med en hög slipfas. Bakom eggen mäter Terminus ca 0,6 mm vilket är bra även det. Någon hävdade att det är en skålslipning men hur jag än kikar på den kan jag bara se ett flatslipat blad. 

Terminus är en riktigt bra EDC-kniv kan jag konstatera redan de första dagarna jag bar och använde den. Som vanligt är mina testperioder rätt långa. Det handlar ofta om ett par månader. Jag kan tycka att det är en smula, jag skall inte säga oärligt men snudd på att packa upp en kniv och recensera den tio minuter senare på Youtube. Men det är klart att jag komprimerar användandet. Jag skär oftare och i fler material än jag behöver för att se hur kniven uppträder och hur den slits. 

Det här är en kniv som i princip inte backar för några uppgifter Det neutrala handtaget ger bra stöd även när man skär i hårdare ämnen som torrt virke. Något som den här kniven faktiskt inte alls är oäven till. Bladet biter som det skall och det är lätt att styra. Eggen är relativt tunn men bladet ändå så starkt att det går ta i med. Detsamma gäller spetsen. Den är vass och penetrerar som den skall utan att vara klen. Det går även att bända loss den ur en bit trä om man inte överdriver. Eftersom bladet inte är så tjockt och eggen bra så är det angenämt att strimla kartong. Även mjuka material som skumplast och tyg går lätt att hantera. Vid stick i t ex tjockare plastdunkar känns det tryggt med tredubbel säkerhet. Flipperfenan agerar fingerskydd, tummen hålls på plats av räfflorna på bladryggen och bakänden av handtaget vilar mot handen. Efter ett tag känns det att eggen fått jobba men den svarar lätt på en strigel eller bryne. Det var först efter att jag gett mig på en bit plastmatta som blev över från köket och ha skurit av buntband och lite nylonrep. Till och med mitt tuffaste test gick bra med Terminus XR, att skära av gammal torr armerad trädgårdsslang. 

Handtag

Terminus XR LTE mäter strax över decimetern hopfälld. Höjden på handtaget är 23 mm i själva greppet och bredden 11,5 mm. Det räcker för at fylla handen tämligen väl givet storleken på kniv samtidigt som det bidrar till den extremt låga vikten.

Nu är det inte bara måtten som håller ned vikten utan det faktum att det är ett mycket avancerat bygge vi har framför oss. Hela handtaget är konstruerat av massiv kolfiber. Fast det var en sanning med modifikation då motsvarande omega-fjädrar för att sköta låsfunktionen gömts i handtagssidorna. I dem hittas även distanser i stål för kullagren att glida mot. Så mer exakt uttryckt har Terminus en ram av kolfiber och utanpå den sidor som också de är av kolfiber. Det skall enligt uppgift göra den ca 30% lättare än originalet. Jag tror faktiskt inte att jag stött på någon kniv tidigare som är byggt kring en ram i det här materialet. Jag ställer mig möjligen lite frågande till varför man valt den här tekniken istället för att göra två massiva sidor av kolfiber som man sedan fräst ur på insidan. 

Handtagsformen är enkel och rak och bjuder på god komfort 

Men man tyckte uppenbarligen inte att kolfiber var lätt nog ändå så utöver det har ramen lättats ytterligare. Skollorna har sedan rundats med en bred fasad kant. Faktiskt så mycket att sidorna nästan välvda fast de egentligen inte är det. Kolfibern har till största delen lämnats bar men för att ge välbehövligt fäste så har ytan försetts med räfflor. De är utmärkt gjorda och ger precis den friktion som annars skulle saknats. En liten miss återfinns i det att insidorna inte rundats tillräckligt. I både topp och botten kan det kännas lite vassa. Någon minut med sandpapper tog hand om den detaljen. 

Här skymtas den ovanliga dubbla kolfiberkonstruktionen. Innerst en lättad ram
 och utanpå den sidor i samma material

Sidorna på den här kniven är fästa med tre tämligen små T6-skruvar. Samma storlek återfinns i pivothuvudet vilket är bra såtillvida att endast en mejsel behövs för att demontera kniven. Däremot hade jag inte haft något emot ett par storlekar grövre skruvhuvud framtill. De tenderar att hålla bättre i längden. De små skruvarna är dragna in i en back spacer som även den är gjord av kolfiber. Ingen extra vikt där heller med andra ord. I back spacern hittas även fästet för clipet. 

Sen undgår det nog ingen att man valt att matcha bladet genom att ha samma guldfärgade TiNi-beläggning även på skruvar och clip. Ett mycket smakfullt val. Dock visade det sig efter ett tag att beläggningen där slets på samma vis som på bladet och lämnar fläckar. 

För att vara en lättvikts-EDC är den här kniven riktigt ergonomisk. Alla grepp fungerar bra

I hand är Terminus helt enkelt bekväm. Det rätt enkla och raka handtaget ställer inte till med något besvär oavsett hur kniven hålls. Möjligen kan clipet, som många av den här typen, kännas en smula när man glider bakåt på handtaget i ett sabelgrepp med tummen ovanpå bladet. I hammargrepp däremot känns det inte alls. Kniven är också mycket välbalanserad och det är därför lätt att skifta mellan olika fattningar. Det är i mitt tycke ett stort plus med vardagsknivar då jag ofta använder dem till "småpill". Det vill säga att ta ut någon speta, öppna ett paket etc. Då håller jag gärna kniven i nypan eller med ett pekfinger ovanpå bladet för bättre kontroll. Överlag är handtaget mycket bra helt enkelt. 

Öppning och lås

SOG har lyckats med något som Benchmade aldrig gjort, att tillverka ett lås som bygger på samma princip men som även utgör en god grund för en flipper-kniv. En stor del av förklaringen återfinns i hur man från SOGs sida har valt att forma basen på bladet. Det är nämligen själva låset som utgör motståndet/detent som håller bladet på plats i stängt läge. Här har man lyckats åstadkomma en vinkel som först bjuder på motstånd vilket hjälper till att bygga upp trycket mot flippern för att sedan distinkt släppa innan det slutligen låser i utfällt läge. Mellan ändpunkterna svingar bladet fritt när låsbulten dras tillbaks. Det ger en mycket väl fungerande flipper-funktion. Den känslan är förstås underbyggd av att bladet löper på keramiska lager. 

Därtill är flipperfenan mycket bra utformad. Fingret halkar inte av och funktionen är mycket säker oavsett hur man placerar fingret och i vilken vinkel kniven hålls. Sen kan den bara aktiveras på ett vis men själva formen guidar användaren rätt. Farten som åstadkoms är god, särskilt med tanke på låskonstruktionen. Inte snabbast, därtill är det initiala motståndet som skall byggas upp för stort men ändå mycket bra. 

Flipperfenan är väl utformad och öppningsmetoden fungerar förvånansvärt bra för att sitta på en kniv med den här typen av lås. 

Tumknopparna fungerar minst lika väl och det gör även metoden att använda låset för att fälla ut bladet. 

Sedan tillhör Terminus de där knivarna som har flera öppningsmetoder. Utöver flipperfenan finns förstås en uppsättning tumknoppar som i mitt tycke fungerar väl. Möjligen kan invändas att de sitter för nära handtaget och är något vassa. Men just det senare kompenserar för det tidigare och gör att det är lätt att både fälla ut bladet långsamt och att snärta ut det om så önskas. 

Terminus kan förstås även öppnas med hjälp av låset som alla liknande knivar. Det vill säga du drar tillbaks låsbulten och snärtar ut bladet med handleden. Eftersom bladet är löper lätt på sina lager kräver det dock lite timing i yttre läge för att inte bladet skall studsa in igen. Det är lättare åt andra hållet, att stänga kniven. Just den detaljen är förresten föredömligt enkel på den här kniven. Både öppning och stängning är dessutom helt oberoende av sida så alla vänsterhänta och ambidextriösa kan med fördel använda sig av den här kniven. 

Här syns låsbulten på XR-låset

Apropå att stänga kniven med hjälp av låset så har SOG lyckets mycket bra med den delen på den här kniven. Inte nog med att XR i mitt tycke är ett bättre lås än ARC det är i den är versionen även bättre än Benchmades original, Axis. Det av den anledningen att de som sagt trots tjugo års övning aldrig lyckats kombinera sitt lås med en fullt fungerade flipperöppnad kniv. Det har SOG gjort här! Själva låsfunktionen är utmärkt då bladet hålls på plats utan glapp eller spel. Inte ens det där lilla som brukar kännas i höjdled på de flesta lås av den här typen. Möjligen kan det anas om man håller riktigt hårt handtaget och vickar på bladet, men knappt. En liten golfklapp till SOG för den insatsen. 

Sedan är låset lätt att komma åt när man skall släppa det tack vare att det inte bara är bulthuvuden som på ett Axis-lås utan en trappstegsformad ramp likt den som finns på OTF-knivar som man skall greppa kring. Det är lättare att hitta då de sticker ut lite längre och gör att man inte halkar av.

Att bära

Överlag är den här kniven en fröjd att bära. Yttermått som är lagom på nästan alla håll och kanter kombinerat med mycket låg vikt. Jag skrev "nästan" för den är för storleken en smula grov över ryggen. Det är alltid en balansgång då det gör att kniven känns mer i fickan men i gengäld också mycket bekvämare i hand. Vågen stannar för övrigt på ynka 63 gram. Skall det vara lättviktskniv så skall det. 

Kniven kommer med deep carry, loop over-clip som är mycket bra och framförallt är inte SOG-loggan utstansad i den

De räfflade sidorna ger lite friktion mot tyget i en ficka men i det här fallet är det nästan bara bra. Det hjälper till med att hålla kvar dyrgripen i fickan när den skall vara där. Blanka kolfiberytor är annars mycket hala. I det här fallet ger det lite motstånd när kniven dras och stoppas tillbaka men inget som upplevs negativt. Tvärtom är den här kniven riktigt bra i fickan. Det är ju där en fickkniv trots allt spenderar den mesta tiden som jag brukar hävda. 

Hyfsat diskret bortsett från färgen

Clipet på den här kniven är inte detsamma som på de enklare modellerna, tack och lov! De har en utstansad SOG-logga över hela ytan. Det här clipet har bara en enkel och tämligen diskret text i svart på guld. Något som inte alls stör ögat  på samma vis. 

Därtill är funktionen fenomenal. Det är ett loop over-clip, det vill säga det är fäst i bakkant av handtaget vilket gör att inga fästskruvar är i vägen och att kniven sitter djupt i fickan. Därtill är spänsten god och inte minst är läppen/rampen korrekt utformad. Det innebär att den INTE är vinklad utåt vilket är en dödssynd i mina ögon och den är också hög nog för att kunna föras över även lite tjockare tyg. Överlag är det här ett mycket bra clip. 

Sammanfattningsvis

Guld och gröna skogar heter det. Här bjuder SOG på en del guldfärg i en kniv som visst kan användas i skogar även om det inte är där jag tycker Terminus XR LTE främst kommer till sin rätt. Däremot är det här en grymt bra EDC-kniv. Man har lyckats ta en god plattform i Terminus-modellen och förbättra den. Grundmodellen Terminus XR är välbyggd från början med kvalitetsstål och kolfiberlaminat i sidorna. Men den här är snäppet bättre då man lättat den ytterligare genom att konstruera en kniv med bara kolfiber i handtaget. Att bygga en ram i det materialet tillhör inte vanligheterna men är en spännande och skulle det visa sig, god idé.  

Sedan kan man tycka vad man vill om "bling-faktorn" som just guldtonen på blad och övriga detaljer på den här versionen kommer med. Personligen brukar jag vara mer måttlig så jag utmanade mig själv och tänkte "vad tusan, kör på guld". 

Men det skall ärligt erkännas att det visade sig tämligen omgående att när kniven brukas är inte TiNi-beläggningen särskilt slitstark. Det blev snabbt fläckar på bladet och jag trodde först det var korrosion trots det extra skyddet och det rostfria stålet. Men då samma fläckar dök upp även på clipet och pivotskruvens huvud på clipsidan insåg jag att det bara vara slitage. Så gillar du inte att det syns att kniven används skall du nog välja en annan version. Fast uttrycket patina är mycket populärt bland kniventusiaster idag och här får du det snabbt. Jag tycker nog att den borde hålla lite bättre.  

Allt är inte guld som glimmar, det kan vara som här antingen kopparkis eller TiNi-bladbeläggning också

Ett annat område där SOG fått kritik under rätt lång tid är den "branding" man ägnat sig åt. Bitvis har de formligen gödslat med loggor och information på sina produkter. Den finns här med men är väsentligt nedtonad jämfört med tidigare. Du hittar mycket text på bladet men det irriterar mig inte trots att jag nu har nya glasögon och därför kan läsa allt. Förlåtande är att texten är mycket liten. Sedan står det för all del SOG på clipet också men det är tämligen diskret och det återkommer tack och lov inte på handtaget vilket det ofta gjorde förr. SOG har lyssnat på sina kunder därvidlag även om clipet på de enklare modellerna är asfult enligt mig. Där har de valt att stansa ut loggan i hela clipsidan. Det gör även clipet klenare. 

Överlag anser jag att Terminus är en attraktiv kniv. Proportionerna är balanserade och det är snyggt att bladfärgen återkommer i skruvar och clip. Sen gör sig guld och svart bra ihop. Men bortsett från utseendet så bjuder den här kniven på mycket mer. Den är bekväm att bära omkring på då den knappt känns alls. Samtidigt är den sympatisk att hålla i hand och arbeta med. Ja, så länge det inte blir riktikt tungt arbete då men det klarar inte många andra knivar i den här storleken heller så det håller jag inte emot den. 

Sen var det bladet. Även det är värt en stor eloge. Snyggt att se på även om jag nog tycker att slipfaserna framhävs bättre på versionerna utan beläggning. Men framförallt är det praktiskt. Du får en en kapabel spets, en bit buk att jobba med och även ett stycke rak egg. Därtill är tumknopparna inte i vägen, bladet har ett "sharpening choil" och du kommer nära eggen med handen när du vill ha god kontroll. I grunden hittas ett bra stål och det har sedan fått en bra behandling av vad jag kan bedöma. Eggen var vass när kniven kom och den håller skärpan. Den har vare sig vikt sig eller flisat sig så länge jag haft kniven. 

SOG har lyckats med konststycket att hålla flera bollar i luften som först kan verka svåra att jonglera med samtidigt. Ett XR-lås samt en flipperfena som kombinerats med tumknoppar. Men det har man lyckats med. Så här har du en av få knivar på marknaden med den här typen av lås som faktiskt går bra att flippa! Som grädde på moset bjuds på flera öppningsmetoder. Låset är också stabilt och lättanvänt med båda händer. Ett förbaskat bra fällknivslås med andra ord. 

Terminus XR LTE är en EDC-kniv med mersmak. Den klarar det mesta!

Terminus XR LTE är en kniv som jag därför utan tvekan rekommenderar. Visst, ytbehandlingen kunde hålla bättre men annars har jag inte många invändningar. I mitt tycke tillhör Terminus i den här utgåvan bland de bästa i sin klass av EDC-knivar och är fullt jämförbar med andra storheter som exempelvis Benchmade Bugout och Spyderco Para 3. Det är där jag vill placera den. Som en lättvikts-EDC som ger mersmak. 

Sen kan som sagt Terminus fås i ett flertal varianter och det senaste är att den även kommit med sidor i valnöt eller till och med koppar. Men det senare fallet spolierar lättviktsargumentet även om den lär vara mycket lätt för det materialet. Av samma skäl varierar priserna en hel del men du hittar den i Europa från ca 70€ upp till 170€ för den här versionen. Vill du ha samma prestanda men till något lägre pris väljer du versionen utan tillägget LTE. 

Specifikation:

Längd utfälld: 182 mm

Längd hopfälld: 106 mm

Vikt: 63 g

Bladlängd: 75 mm

Godstjocklek: 3 mm

Bladstål: S35VN

Handtag: kolfiber utan ram

Lås: XR lock

Producerad av: SOG, tillverkad i Kina

/ J 

* Som alltför ofta sägas vara ett lås som kopierats av andra vilket endast delvis är sant då Collins "Bolt lock" bygger på samma princip om än inte med identisk konstruktion. Det låset kom väsentligt mycket tidigare. I övrigt har BMs patent på låskonstruktionen gått ut samtidigt som de fortfarande äger rättigheterna till själva namnet. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre