Mitt SM 2022, del 1

Vi börjar som man brukar, bakifrån. Eller ja, det kanske inte är det vanligaste men ändå. Måndagen när detta skrivs är jag fortfarande rejält trött. Fysiskt för att jag kastade alldeles för mycket mellan de olika tävlingsmomenten i helgen och psykiskt för att den för all del mycket trevliga sociala situationen krävde sin tribut av mig. Det är den gren jag är sämst i nämligen. Ja och så att bilfärden i mörker och mestadels ösregn tog fyra och en halv timme hem och vi var i säng vid kvart i två eller så. 

Sedan kan jag vara lite trött för att jag sov dåligt i helgen på grund av ovan säng, för tjock kudde samt rejäl träningsvärk. Visst brukar mina knivkastningspass tendera att bli långa, ibland bortåt fyra timmar men inte över en hel dag från klockan halv nio till sju på kvällen. Många kast blev det. Inkastningar, uppvärmningar inför varje moment och mycket kastande mellan det för att känna på distanser och småträna lite. Det finns faktiskt en förklaring till det "överdrivna" kastandet för den som undrar. Jag kastar bättre när jag är en smula fysiskt trött. Mer avslappnat helt enkelt. Sedan kastades delvis med redskap jag aldrig hållt i förut. Det bidrog till trötthet det med tror jag. Yxor är inte mina bästa vänner även om de var mer tillmötesgående än jag förväntat mig. 

Men sängen är jag trots allt glad över då ursprungstanken var att tillbringa nätterna på ett liggunderlag i ett tält. En missad avbokning av hotellrum satte stopp för de planerna och istället blev det ett bekvämare alternativ. Ett som i retrospektiv kändes helt rätt med tanke på hur helgen utvecklade sig. Då är det vädret jag har i åtanke. Jag återkommer till det då det blev spektakulärt. 

"Meken" i Arboga. Platsen för kommande bataljer, här i motljus sent på fredag eftermiddag

Jag höll på att skriva att vi som vanligt anlände till Arboga på fredagen. Men då det skett två år i rad så är det farligt nära att bli en tradition. Nyss nämnda väder var då utmärkt! Hällregnen hade vi kommit ikapp och kört förbi i trakterna av Hjo. Vi checkade in på Rasta och styrde kosan mot arrangerande Arboga Sportkastningsklubbs kastarena på idrottsplatsen Meken. Väl framme och efter att hälsat på flera bekanta och några nya glada kastare så var jag mycket intresserad av att känna på banor och tavlor. Allt för att lugna tävlingsnerverna. Den myckna träningen jag tidigare skrivit om här på bloggen borde ha gett resultat och jag var nyfiken på hur det skulle yttra sig. Förväntningarna på mig själv var tämligen höga vid det här laget. 

Sagt och gjort, en ledig tavla letades upp och några trevande kast utfördes. Knivarna var de jag kastat mest med och som brukar användas för uppvärmning, Woodpeckers från Pierre Cazoulat. Det var även dem jag främst ämnade tävla med i alla moment som handlade om rotationskastning. 

Så här såg de ut när de var nya. De är inte lika snygga längre men Woodpecker är fortfarande mitt första val för Walk back rotationskastning

KATASTROF! Flera grovar missar inledde, knivarna spreds över halva tavlan bland fyror och treor. Värst var att när träffarna väl kom så följdes de upp av att knivarna försmädligt satte sig lite håglöst i Bullseye för att sedan ramla ned på marken där de syntes hånle mot mig. Inte en gång utan flera gånger. Jag förstod ingenting då knivarna var nyslipade och nästan vassa och tavlorna var splitternya och uppenbarligen gjorda av mjuk gran. En kombination som borde vara ett recept för succé. Åtminstone vad "stick" beträffar. De jag är van vid hemmifrån är gjorda av långsamväxt, torkad och därmed för hård björk. Ibland orkar jag dessutom inte vattna dem så väl som jag borde. 

De här träffarna satt men flera andra gjorde det inte. Min sambo kastade på den vänstra tavlan så jag kunde inte använda alla tre

Paniken började visa sitt fula tryne varpå spänning i axlar och därmed kastarm infann sig som ett, ja verkligen inte som ett brev på posten utan som något som faktiskt kommer fram. En hemsk känsla när SM bara var timmar bort. Man vill ju prestera så väl man kan utifrån de egna förutsättningarna!

Efter att efter en tröstlös stund ha bytt till andra tavlor vid en annan bana lade sig den känslan en aning. De var betydligt mer tillmötesgående. Senare skulle det visa sig att en sympatisk kombination av fräscha tavlor som blev naturligt vattnande under natten till lördagen parat med konstlat sådant på morgonen gjorde målen exemplariska under själva tävlingsdagen. Inget att invända där kan jag säga. En eloge till arrangörerna även på den punkten! 

Jag önskar att det kastades så här bra även på tävling!

Jag konstaterade dock omgående att likt förra året stämde inte mina vanliga avstånd särskilt bra. För att inte återuppleva 2021 års fadäs med ett för långt avståndsmarkeringssnöre har det i år använts en talmeter. Särskilt mycket har det använts de sista veckorna inför tävlingen. Inte f-n hjälpte det. Jag var tvungen att justera samtliga avstånd jag stod på i alla fall. Som tur var åt rätt håll. Istället för 7,30 m blev det nu sju meter och tio centimeter och så vidare. Det funderades på om det är det faktum att tävlingstavlor sitter helt lodrät som ställer till det för mig. Hemma nyttjas "A-frames" eller trefötter att sätta mina tavlor på. Det ger viss lutning åt själva träffytan. Det borde dock leda till andra fel, det där får analyseras senare. 

Men det löste sig och var inget större problem. Det är lite som med ansatser för längdhoppare. Fast med Khaddi Sagnia i bakhuvudet kanske det inte var någon bra liknelse. Risken som föreligger i alla idrotter och sporter är att om man blir stressad eller inte tänker återgår utövaren till det som är gammalt och vant. Om det då inte är korrekt är risken för fiasko hög. 

Till slut var det dags att åter bege sig tillbaks till hotellet. Rummet som väntade var för övrigt exakt detsamma som vi hade förra året. Ett gott omen eller ett järtecken? Det var frågan som återstod att besvara. 

/ J - med livet i tretakt