Mitt SM 2022, del 2

 Lördag, den första tävlingsdagen

Som vanligt vill jag ha gott om tid på mig i sådana här sammanhang. Det är något jag tagit med mig från alla motionslopp och tävlingar som genomförts på cykel under åren. Saker och ting händer och understundom behövs tid för att fixa vad det nu är. Men det är mindre punkteringar och mekaniskt krångel i knivkastning har jag noterat. Och sen slipper man att nåla fast nummerlappar på cykeltröjor. Det är ett gigantiskt stressmoment för mig. 

Efter en lugn frukost på Rasta i Arboga där särskilt Mango-smoothien var uppskattad styrdes kosan mot "Meken" där Arboga Sportkastningsklubbs utomhusarena återfinns. Både jag och min sambo ämnade ställa upp i diverse grenar. Sambon var nästan mer nervös än jag då hon inte på grund av skada kunnat träna alls. Och då menar jag egentligen inte träna, utan kasta. Hon hade aldrig kastat kniv tidigare! Faktum är att hon knappt kastat en sten i sitt liv. 

Vädret bjöd på blandad kompott men det var i alla fall uppehåll hela lördagen även om det var extremt kvavt och fuktigt

På plats befann sig förutom arrangörerna några andra morgonpigga kastare. De leden fylldes på efterhand och något senare var det dags för invigningstal av Marcus Pehart följt av nationalsång. Det var trots allt svenska mästerskap!

Sedan var det dags för uppvärmning. Igen, kanske får tilläggas. Jag ville inte ha känslan från gårdagen i bakhuvudet så jag hade redan hunnit med ett hundratal kast före samling. Tavlorna trilskades inte alls den här dagen utan var i mitt tycke närmast perfekta. Inte heller infanns sig panikkänslan från de första kasten från kvällen innan. Både inkastning och uppvärmning gick väl ungefär som väntat. Däremot begicks ett misstag, jag följde inte alls mina vanliga rutiner och det upplägg jag planerat. Det hade varit att föredra. Nu var jag rätt distraherad och splittrad och därmed inte fokuserad alls. 

Sedan kan det talas lite om förväntningar. Jag har varit inne och nosat på området i tidigare inlägg här på bloggen. Det är svårt det här med vad man kan vänta sig. Som tävlande vet du nämligen inte vad de andra deltagarna är kapabla till eller ens vilka som är på plats och hur deras dagsform artar sig. Vad jag kan veta och i viss mån styra är mina egna insatser. Där har noterats att resultaten är rejält förbättrade sedan förra året* men att jag är ojämn. Högstanivån räcker till och är bra men inte alltid konsekvent som sagt. Frågan som återstod var därför tvåfaldig, var dagsformen där och hur långt skulle de resultat som åstadkoms räcka? 

Rotationskastning pågår

Men tävling och träning är nu två HELT skilda saker. Det är märkligt det där. Den sista uppvärmningsbanan och den första tävlingsbanan på Meken ligger några få meter från varandra åtskilda av ett randigt plastband. Ändå kan det gå förträffligt bra att kasta på en uppsättning tavlor och väsentligt mycket sämre på den andra. De kunde ibland lika gärna ha legat i ett annat land eller på en annan kontinent. 

Rotationskastning

En resa till den världsdelen gjordes tämligen omgående. Uppdelningen bestod av rotationskastning på förmiddagen och No spin skulle följa därefter. Jag beslutade mig att börja med kastning från 3 meter. Mest för att den distansen är lättast, inte att vinna i nota bene, utan att komma igång med. Resultatet blev svajigt. Fullträffar varvades med mindre bra träffar. Det var där tävlingssituationen hade inverkan på insatsen. Det sura för mig var att jag inte kände mig nervös alls. Men jag misstänker starkt att jag kastade för fort. Det händer ofta. Man skall inte stressa i knivkastning. 

Att jag skulle ha någon chans på medaljer slog mig aldrig. Därtill var prestatationen för svag i mitt tycke. Men målet var att försöka kvala in till den Walk Back som jag trots allt siktade mot. Den som skulle avgöra placeringarna i svenska mästerskapen. Villkoren den här gången var att endast de tre bästa på de tre distanserna hamnade där. 

Plan B var därför att relativt sett prestera bättre på fem och sju-metersdistanserna. Jag hade nämligen sett att det var fler än jag som hade vissa besvär med dem. Särskilt sju meter som faktiskt är lite svårare än de kortare avstånden om man skall vara ärlig. Där fanns en öppning till att klättra placeringsmässigt. 

Stilstudie av barfotakastare

Jag minns inte exakt hur det gick eller kändes i de insatser som följde. Dagen flöt ihop till en jäkla massa kastande. Varvat med lite vattendrickande och prat följt av mer kastande. Faktum är att det blev så mycket att jag nästan var för trött när det var dags för den sista omgången. Därför har jag heller ingen aning om vilka poäng som åstadkoms från min sida. 

Utöver det var det mycket annat jag ville hinna med. Fotografera både tävlingar, folk och knivar. Skriva noter till Instagram och bloggen, titta på utrustning och prata teknik och material. Det fanns även planer på att uppdatera diverse sociala medier under de här dagarna. Av de planerna blev det intet. Inga noter, färre foton än jag tänkt och inga bilder eller texter till nätet hanns med. För samtidigt försökte jag hålla upp nivån på de olika tävlingsdistanserna och det var prioriterat för mig. 

Tavla för siluettkastning och till höger även ett mål för "Aim Games K19". Det senare får bli ett projekt efter SM

Ja just det, mellan dem så stacks det in ett par grenar till som jag aldrig prövat. Det fanns några lekar, "Games", att ställa upp i. Tre närmare bestämt i form av Speed throw, Siluett-kastning och Mountain man. 

Av dem klarade jag av en på lördagen och det var den från cirkuskastning stammande siluettkastningen. Den stackars, historiskt vanligen kvinnliga assistenten har ersatts av ett par röda prickar som ger minuspoäng om de träffas. Runt dem finns femton mål som skall träffas i tur och ordning. Det var det jag försökte med. Det gick sådär då jag aldrig kastar nedåt i knähöjd där de lägsta prickarna återfinns. En detalj jag får börja träna på! Resultaten från de här lekarna jämte den senare No spin-tävlingen redogjordes inte förrän på söndagen då även alla grenar som inkluderade yxor genomfördes. 

Finalkastning i Walk back Rotational 

Men efter hand stod det klart att det måste gått relativt bra för mig i poängkastningen då jag fick kasta särkastning på sju meter. Den lyckades jag vinna och därmed var en liten silvermedalj klar. Först därefter meddelades att jag även var i final i rotationskastning. Därmed var minst tredjeplats säkrad. Men mycket vill ha mer och jag insåg att med lugn kastning har jag en chans på ädlare valör. Allt annat lika och bara dagsform att gå på ger jag mig själv inte stora chanser att rå på svensk sportkastnings nestor Marcus Pehart. Men i tävling kan allt hända och det skall trots allt kastas först.

Det tog viss tid innan resultaten ramlade in och prisutdelningen kunde hållas i de olika distanserna samt finalen i rotationsteknik. 

Väl där visade det sig att det gått bra. Mycket bra till och med. Mina resultat räckte till silver på både 3, 5 och 7 meter. Ja, och icke att förglömma, silver totalt! Tvåa bakom den "omöjlige" Pehart är inte fy skam. Näst bäst i Sverige låter inte helt dumt. 

Knivarna som användes för att bärga silvermedaljerna är Woodpecker från Pierre Cazoulat

Det var en första "halvlek" som var mer än minnesvärd. Men det är ju egentligen i den andra huvuddisciplinen jag är bäst, åtminstone i relation till andra. Det skulle därför bli extra intressant att tävla i No spin. Det bör sägas att båda teknikerna är något jag lärt mig och tränat på sedan ett par månader innan förra årets SM. Därför sitter ingen av dem direkt i ryggmärgen så att säga. Ett drygt år räcker inte för att nöta in den säkerhet som krävs. 

Efter inmundigandet av en pizza var det så dags att ge sig i kast med den ädla konsten att skicka iväg en bit järnskrot så att den far in i en träbit utan att leka propeller på vägen. No spin väntade. För den disciplinen var upplägget detsamma som för rotationskastningen. Det vill säga först kvalificering och tävling på avstånden 3, 5 och 7 meter varpå de tre med bäst sammanlagd poäng går till final och får en chans att tävla om titeln svensk mästare. 

Jag var laddad och speedad av både för stora mängder kaffe och "hög" på trevlig stämning och samtal med alla gemytliga människor. Mer än redo med andra ord. Om det ämnar jag skriva i nästa del av SM-äventyret. 

/ J - silvermedaljören

*  Mina personliga träningsrekord kan skrivas till 104 p för 3m kniv rotation, 99 p 5m rotation, 70 p 7 m rotation och 258 p Walk Back. Längsta kast 11m. 

Samma siffror för No Spin är 96 p från 3m, 86 p från 5m och 70 p från 7m. Högsta notering för Walk Back skrivs till 219p. Längsta kast No spin är 9,82m.