Knivrecension Spyderco C241CF Kapara

-  en äkta Spyderco!

Det är alltid en lång väntan för oss entusiaster från det att de stora märkena lanserar sina kommande knivar till dess att de faktiskt kan köpas i butiker av oss vanliga dödliga. Oftast sker presentationerna på de stora mässorna i USA som "Blade" eller "Shot Show" som går av stapeln tidigt på året. Allt för att hålla intresset uppe och locka fler köpare förstås. I Spydercos fall förhåller det sig lite annorlunda. De är också närvarande på mässorna men brukar ge en förhandsvisning av planderade modeller för en skara entusiaster redan under deras "Amsterdam Meet" där Spyderco-fans faktiskt kan känna och klämma på prototyper och tidiga versioner. Därefter presenteras de på forum och diskuteras ofta livligt. Men den utdragna väntetiden kommer man inte ifrån*. Så var även fallet med 2018 års modeller där dagens kniv, Kapara, ingår. Den kom ut under årets sista klämtande minuter och blir därför en av de första knivarna jag kikar på för 2019.

Spyderco C241CF Kapara

Kapara är resultatet av ett samarbete mellan Spyderco och den australiske knivmakaren Alistair Phillips. Modellen grundas på hans customkniv "Redback". Båda namnen avser för övrigt samma lilla giftiga spindel från landet där nästan allt i naturen kan döda dig. Spindeln har en röd till rödbrun markering på ryggen som går igen både i namnet och designen på kniven som av den orsaken fått en röd back spacer. 

Dubbelt passande, en kniv döpt efter en spindel tillverkade av Spyderco

Den här kniven är mycket väl genomtänkt med ett uttalat syfte. Alistair var ute efter att skapa en fickkniv som matchade hans egna behov. En kniv för vardagsbruk men som även var lämpad för köksbestyr och då främst hantering av frukt och grönt. För att uppnå det måste viss tanke skänkas åt både generell utformning och mer specifik sådan rörande bladgeometri och ergonomiska hänsynstaganden. Det var en tanke som tilltalade även mig eftersom det på något vis kräver att man ger blanka tusan i "hard use", vad fanken det nu är och istället gör en kniv som faktiskt skär saker. Det brukar vanligen vara en bra grund för EDC-bruk också. Åtminstone i min värld. 

Blad

Bladet på Kapara är tämligen distinkt med sin uttalade lätt böljande rygglinje. Den har i och för sig en ovanligt liten knöl för att vara en Spyderco men för att pekfingret skall ha någonstans att vila uppstår en andra våg och därav formen på bladet. Eggprofilen känns igen från knivar som exempelvis Spyderchef även om den modellen är mer extrem. Eggen på Kapara har en kortare rak del nära handtaget men annars utgör i princip eggen en enda lång svag buk som kröker sig från handtaget mot spetsen. 

Längden är väl tilltagen med sina 91 mm och bladet är ovanligt smalt med sina 28 mm på bredaste stället över puckeln. I enlighet med vad kniven är designad för hålls godstjockleken ned till 3 mm, vilket för övrigt inte är extremt tunt får väl tilläggas. Från den tjockleken har bladet som tämligen ofta är fallet med knivar från Spyderco, flatslipats.

Ett knivblad med lätt böljande rygglinje. Ett allroundblad som passar väl även som allkniv i köket

Materialet överraskar ingen då det är Spydercos sedvanliga CPM S30V. Förvisso är de kända för sina  många stålsorter och experimenterande inom området men det brukar vara förbehållet specialutgåvor av diverse slag. Det finns de som beklagar sig över att Kapara "bara" erbjuds i S30V och menar att de för priset åtminstone borde få S35VN eller liknande. Om det kan jag säga att det inte ens är belagt att det är någon större prestandaskillnad mellan de två stålen och att det snarare verkar vara avhängigt hur de värmebehandlas och framför allt härdas.

Med det sagt kan konstateras att bladet verkar prestera i paritet med vad S30V från Taichung brukar göra. Det vill säga utmärkt på det hela stora taget. Det återstår att se hur det uppträder på längre sikt och efter att ha slipats om. Det är något jag inte behövt göra under testperioden. Det är fabrikseggen som använts här. Som vanligt sköts lättare knivunderhåll med strigel och några drag på ett stål i det här hushållet. 

Stålet är S30V som dragits ut till över nio centimeter och fått en full flatslipning

Kapara är en ren fröjd att arbeta med i alla sammanhang där den hittills testats. Handtaget, något vi kommer till senare, medger många olika typer av grepp vilket tillsammans med det smala bladet och god balans ger en kvick kniv. Med det menas att det är lätt att skifta mellan olika fattningar men framförallt att det går ändra riktning med bladet snabbt. En detalj som är extra viktig när Kapara brukas i köket. Lägg därtill att balansen är utmärkt och du får en allmänt lättarbetad kniv. Egenskaper som förstärks av bladets specifika form ger möjlighet att placera ett styrande pekfinger ovanpå bladet både bakom knölen eller framför den för mer precis kontroll. 

Sedan är bladet lågt placerat i relation till handtaget för att komma åt att skära mot platta ytor som exempelvis skärbrädor. Den svepande buken möjliggör även  den typen av "rocking cuts" som man annars gör med kockknivar. Nu är det inte bara i köket man har nytta av det. Försök själv skära mot en platt yta om du har en flipperkniv med markerad fena. Särskilt med de idag så populära wharncliffebladen. Med dylika knivar är det svårt att komma åt med annat än spetsen eller yttersta delen av bladet. Så är inte fallet med Kapara. Här kan du utnyttja den egglängd som faktiskt finns vilket är något jag annars saknar på många moderna fällknivar.  

Handtag

Konstruktionen på Kapara utgår från en traditionell stålram som lättats en smula genom att vara urborrad eller snarare fräst. Den har sedan skruvats ihop med två skruvar genom en backspacer i G10. Pivotskruven ser ut som en trestjärnig specialskruv men i mitten återfinns tacknämligt ett huvud för standard torx i storlek 8. Utseende och funktion i ett.

De polerade och välvda sidorna av kolfiber är riktigt bekväma att hålla i

Utanpå på ramen hittas en av de saker som det på förhand talats en hel del om, skollorna av massiv kolfiber. Spyderco är annars kända för att använda ett laminat med G10 i botten med ett tunt lager av den mer exklusiva kolfibern ovanpå. Här är sidorna alltså solida och tillika fint arbetade och välvda. Kvaliteten på materialet är utmärkt, fritt från blåsor eller jack. Det skänker mer flärd till kniven men även utmärkt komfort. 

Handtaget är nämligen extremt ergonomiskt och fungerar i alla grepp inklusive omvända dito. Det är kombinationen av tillräcklig längd, välvda sidor men framför allt den krökta ryggen som ger den goda greppkomforten. Nu skall tilläggas att det här handtaget troligen inte är för alla. Det är långt nog för de flesta storlekar på händer men det är tämligen slankt. För att åstadkomma volym har Phillips istället valt att låta kniven kröka rygg. Ett knep som inte är helt ovanligt bland skickliga knivmakare. Men det gör att om du försöker greppa handtaget med en större hand och kanske en handske på kommer det inte att fylla handen. Det medför att den här kniven inte är särskilt väl lämpad för tyngre arbeten under längre tid. Det går förstås men det finns utan tvekan bättre kandidater för de uppgifterna. Skall man tälja till exempel så behövs ett grepp som är bredare och fyller handen bättre.

En flirt med originalet är den röda backspacern som anspelar på namnet "redback"

Särskilt bekvämt är handtaget i "sabelfattning" med tummen bakom knölen som för övrigt inte har några "jimpings"/räfflor. Det är ett medvetet grepp från formgivarens sida då han inte vill ha något som i onödan kan samla skräp av bland annat hygienskäl. Ett annat grepp som fungerar extremt väl är när långfingret placeras ovanpå bladet i därför avsedd fördjupning för mer kontroll. Det eller olika varianter på grepp där kniven hålls i "nypan". Här märks det att Phillips klurat på hur köksknivar känns att arbeta med. Det är också här det blir påtagligt varför handtaget faktiskt inte gjorts grövre eller snarare högre än vad det är. De här greppen hade inte fungerat lika väl då! Av samma skäl är alla lösningar inkluderande en standard flippermekanism omöjliga. De hade varit i vägen helt enkelt. 

Öppning och lås

Kapara är en kniv vars blad löper på bronsbussningar men vad beträffar gångens mjukhet skulle det lika gärna kunnat vara kullager. Det bevisar än en gång min tes om att kullager egentligen är helt onödiga på fällknivar. Det enda de gör är att minska anläggningsytan mot bladet** och i förlängningen kräva underhåll. När man tillverkar knivar så väl som de gör i Taichung blir resultatet utmärkt även utan dem.

Bladet öppnas förstås genom Spydercos signum, ett hål i bladet. Placeringen gör att det går utmärkt att komma åt från båda håll så både höger- och vänsterhänta kan känna sig tillfreds. Det går också att öppna den här kniven på flera sätt som brukligt är med den här typen av lås. Du kan smyga fram kniven med hjälp av tummen i en lugn kontrollerad rörelse, det går att snärta fram bladet både med tumme och en s k "Spyderflick" med långfingret och sen går det förstås släppa låset och låta gravitationen göra sitt.

Hålet kommer inte som någon överraskning och med Taichung-tillverkningen följer även rätt vassa kanter, 
distinkta kan det uttryckas om man är välvilligt inställd

Kanterna på hålet är något skarpa som de ofta är när knivarna kommer från Spydercos Taiwanfabrik. Störs du av det rekommenderar jag att man tar lite sandpapper och bryter kanten något. Personligen har jag till skillnad från ett par framgångsrika YT-recensenter inte några generella problem med detta då det enligt mig tvärtom gör att man inte riskerar att halka ur öppningen om man öppnar kniven kvickt. Men i det här fallet måste medges att de var på gränsen till för skarpa vilket ledde till att jag har rundat av dem. 

Låsfunktionen sköts av Spydercos eget tillskott till låsfaunan kallat "Compression lock". Låset beskrivs ibland som ett upp- och nedvänt linerlås vilket är helt felaktigt. Det finns rent funktionsmässigt faktiskt inga likheter alls dem emellan. Det här låset är beroende av av att en låsarm kilas fast mellan ett bladstopp och bladtangen. Mekanismen är enkel och utförandet i det här fallet utmärkt! Något annat hade å andra sidan förvånat mig. 

Låsarmen på ett compression lock kilas fast under stoppinnen 
som synes på bild. Utförandet är utmärkt på Kapara

Det enda smolket i glädjebägaren är att låset kräver 
finmotorik för att nås

Det enda jag har invändningar emot både vad gäller systemet som sådant och den här specificka kniven är kraven på finmotorik. Samma grundkritik som jag även riktar mot exempelvis Axislås och andra Bolt-Action lås för övrigt. De kan vara fippliga att hantera. Särskilt gäller det om man är kall eller våt om fingrarna och lite valhänt. Annars är såväl själva låsfunktionen som möjligheten att släppa låset exemplariskt. Eller förresten, anläggningsytan hade behövt vara lite större för att vara helt optimal på Kapara. Det slanka skaftet möjliggör dessvärre inte det om inte eggen skall titta fram i öppningen. "Lekfaktorn" är även skyhög för den här sortens lås för den som gillar att nyttja fickkniven som stresskulor eller jojo. 

Att bära

Om jag uttrycker mig så här gällande hur kniven uppträder i en ficka: En vikt på 94 gram, endast 13 mm tjock, välvda polerade kolfibersidor, ovanligt slank för att vara en Spyderco - 34 mm där den är som högst och som grädde på moset - ett wire clip. Vad tror ni slutsatsen blir? Svaret är givet, den här kniven är suverän även när den inte används. Det går att ha olika uppfattningar om utseendet på Spydercos "wire clip" men knappast om funktionen. När den som här paras med ett underlag som både är mjukt och dessutom välvt gör det att kniven blir mycket lätt att dra och stoppa undan. Utöver det så är clipet riktigt väl fungerande även när kniven vilar i fickan. Det är ingen risk att du tappar din dyrgrip. 

Spydercos wire-clip gör precis vad som förväntas. Håller kniven säkert på plats samtidigt som kniven är lätt att komma åt

Sammantaget kan konstateras att det finns Kwaiken-liknande knivmodeller som är ännu slankare totalt sett men det bör noteras att det inte är över hålet som den här kniven är som bredast i hopfällt läge. Det slimmade formatet tillsammans med avsaknaden av flipper gör att kniven tar liten plats i fickan på alla håll utom längden. Handtaget mäter tolv centimeter på den ledden.

Väl i fickan är det inte mycket som syns av kniven

Sen har Spyderco låtit bli att begå den dödssynd de har kritiserats för på flera modeller som är samtida med den här. Nämligen att låta positionen på fånglinehålet bestämma vart clipet kan placeras. Här förhåller det sig tvärtom. Wireclipet är fäst på rätt ställe för att fungera som tänkt  och kan även skiftas mellan höger och vänster sida. Sen är det även vinklat så att när kniven sitter i fickan vill den "tippa" inåt mot bakkanten av fickan till. Det gör Kapara än mer diskret. Fånglinehål finns men det sitter mot ryggsidan till. 

Sammanfattningsvis

Superlativen har i olika former haglat över Kapara sen den släpptes. Frågan för mig att försöka besvara blir då om den är så bra som det framställs. Jag är nog så tråkig i det fallet att jag vill stämma in i hyllningskören och säga att den är PRECIS så bra, givet några förutsättningar. En är att du vet vad du köper. Den här kniven är nog inte riktigt "var mans kniv" trots allt, därtill är den för specifik. Den är rätt stor eller snarare lång och hålet är något som jag vet avskräcker en del på rent estetiska grunder. Sen är handtaget för slankt för att fylla alla händer vid alla typer av brukande. Tänk jakt och vantar vintertid till exempel.

Kapara i svensk skog. Det är är kanske inte där australiensiska spindlar gör sig bäst men den överlever där med

Som underrubrik valde jag "en äkta Spyderco" eftersom när Kapara formgavs har verkligen devisen "form follows function" fått råda. Det känns som om Spyderco och Alistair Phillips delar vissa grundläggande tankar om hur man konstruerar en bra kniv. Först funderar man på vilket blad som fungerar bäst för uppgiften man har i åtanke och sedan hur man gör ett ergonomiskt handtag som matchar det. Först därefter handlar det om utseende. 

Eftergifter till det senare har skett genom att använda exklusiv kolfiber som material i handtaget och att lysa upp tillvaron med en röd backspacer. Den är för övrigt halvt genomskinlig, något som upptäcks om man placerar en ficklampa mot den. Några har dock reagerat på att backspacern i den här versionen inte är klarröd som originalet.

Sammantaget tycker jag att utseendet är lyckat det med. I mina ögon är Kapara elegant med sina slanka utdragna former och förföriskt glittrande kolfiber. En snygg kniv helt enkelt.

Spyderco Kapara, en riktig fullträff. Snygg, lätt och en riktigt effektiv skärmaskin

Utöver det kan sägas att Kapara är mycket lätt för sin storlek då den väger in under hektot trots att den erbjuder över nio centimeter blad. Men framförallt är kniven välbalanserad. Det är en egenskap jag generellt värdesätter högre än absolut vikt i gram. Det påverkar nämligen i hög grad hur en kniv känns och uppträder i hand. Ibland kan lite övervikt trollas bort på det viset.

En liten brasklapp vill jag däremot kasta in när det gäller epitetet "fällbar kökskniv" som hörs ibland. Kapara kan även agera kökskniv men förväxla den därför inte med en äkta kökskniv. Det misstaget gjorde Spyderco med den Slyszdesignade "Spyderchef" i och med namnvalet. "Chef knife"/kockkniv,  är inte alls vad det handlar om utan snarare skall Kapara i så fall jämföras med en skalkniv eller en allkniv/Petty och inget annat. Som sådan är den dock utmärkt- för att vara en fällkniv nota bene. Fällknivar är och förblir inga bra köksknivar. 

Byggkvaliteten återfinns där uppe i toppen bland det bästa som Spyderco kan erbjuda. Det placerar den i samma kategori som andra Taichung-tillverkade knivar som Hungarian, Slysz Bowie och Sage 2 bara för att nämna några. Materialen skäms inte för sig de heller och de känns väl valda i sammanhanget.

Det här är en kniv både för Spydercoentusiasten som är ute efter äkta "Spyderkänsla" och den som bara söker en bra EDC-kniv. Den är inte helt billig men Kapara är en ruskigt kompetent fickkniv som fungerar till nästan allt utom möjligen att bända och bräcka med. Det vill säga exakt vad upphovsmannen Alistair Phillips föresatte sig när han skapade förlagan. 

Jag kan även tänka mig att den utseendemässigt kan tilltala ett flertal icke Spydercofantaster med sin slanka bladform, rätt återhållsamma knöl på bladet och sitt kolfiberhandtag.

Den är inte bara bra, den är snygg också!

Länk till Spydercos produktsida


Specifikation:

Längd utfälld: 210 mm
Längd hopfälld: 119 mm
Vikt: 94 g (vägd av mig)
Bladlängd: 91 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Crucible CPM S30V
Handtag: Kolfiber på lättad stålram
Lås: Compression-lås

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Taichung, Taiwan



/ J - Spydercofierad

* Även om Spyderco för att minska den och den frustration det ibland kan medföra genom ett nytt förfarande för 2019. 

**Vilket tarvar diverse speciallösningar som t ex nållager eller "multi row bearings". De kräver dock inte mindre underhåll utan snarare mer.

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Spyderco C153G "Des Horn"

- Desigersamarbeten X, Des Horn 

Ett av de senaste tillskotten i samlingen är en fällkniv från Spyderco som jag haft i åtanke en längre tid. Det som slog an från början var de bedrägligt enkla linjerna som samtidigt är retsamt intrikata.  De tog ett tag att vänja sig vid men sen var jag fast.

Kniven är formgiven av Des Horn som till professionen faktiskt är tandläkare bördig från Kapstaden, Sydafrika. Han började tillverka knivar som hobby redan på 60-talet. Sen dess har han hunnit göra en kniv eller två och bli medlem i såväl South African- som Italian Knifemaker's Guild. 

Spyderco C153G Des Horn

Den aktuella kniven presenterades av Spyderco 2011 och finns fortfarande kvar i modellprogrammet så uppenbarligen säljer den bra nog för att inte bli utrangerad. Den är emellertid inte så vanligt förekommande i recensioner och videos har jag noterat. Kategorin "Gentlemans folders" har under en tid fått stå tillbaka i knivindustrin för diverse vässade spett som sorterar under kategorin "Tacticals" i den anglosaxiska terminologin. Men det finns uppmuntrande tecken på att mer eleganta fällknivar är på väg tillbaks på bredare front. Den här och andra liknande knivar är goda exempel på det.

Förföriskt eleganta linjer

Des Horns orignalmodell är en konstkniv som saknar hålet i bladet men det var ett krav från Spyderco att det skulle inkorporeras i designen. Det är trots allt deras signum!

Originalmodellen i mer exotiska material

Det första intrycket av Spydercoutgåvan är att den är extremt lätt och faktiskt något större än den ser ut på bild vilket än en gång visar på skillnaden mellan hur en kniv känns i hand och vad som kan utläsas av måtten. Intrycket har troligen med längden att göra. Kniven är förvisso slank men mäter i strumplästen strax över arton centimeter.  

Blad

För den som har något emot Spydercos vanliga breda lövformade blad så kanske det här faller mer i smaken. Själv uppskattar jag förvisso dem men omväxling förnöjer som bekant. Det här bladet är en mycket slank wharncliffe vilket ger en smula spearpointkänsla formen till trots. Sen är den inte helt rättrogen då eggen faktiskt erbjuder en svag buk. Den kurvar lätt uppåt för att möta spetsen men det är så subtilt att det till och med kan vara svårt att avgöra på bild. 

Ett lätt modifierad Wharncliffe i utmärkta CPM S30V

Känslan i bladet påminner om en skalpell. Bladgodset är tre millimeter men det är egentligen enbart över den första delen över tumhålet som den tjockleken återfinns sen tunnas bladet ut markant mot spetsen. Den är för övrigt precis som den ser ut, mycket delikat och närmast nåluddsvass. Men den är inte så klen att den riskerar att gå av. Förutsatt då att man inte använder kniven som bräckjärn förstås. Kniven har en hög nästan hel skålslipning vilket tillsammans med den adekvata godstjockleken ger mycket bra skäregenskaper generellt.

Stålet är det mycket solida pulverstålet CPM S30V som närmast är en stapelvara på Spydercos finare knivar. Det kännetecknas av bra slitstyrka och rosttröghet och är ändå tämligen lätt att slipa och underhålla.

En mycket elegant signatur

Fabrikseggen var riktigt bra vilket man är bortskämd med från Spyderco. Jämnt slipad och vass med en symmetrisk och väl utförd spets. Kniven rakade armhår och skar papper utan problem. Möjligen behövde den ett par drag på en strigel för att få den yttersta skärpan vilket den också fick. 

Fickskalpell med nålspets

Bladformen excellerar när det kommer till detaljarbeten. Att öppna brev, paket och skära plast och emballage går som en dans. Men det skall väl betonas att den här kniven är att betrakta som en "gentlemannakniv" och inte är byggd för tyngre arbeten. Så den är inget jag skulle välja för skogsturen, fiskafänget eller på fjällvandringen. 

Det tunna bladet med den nästan raka eggen på det här Wharncliffe-bladet lämpar sig föga överraskande inte heller särskilt väl i köket förutom som skalkniv. Där är den å andra sidan en av de bästa fällbara skalknivarna jag stött på.

Handtag

Handtagets blanka yta påminner en smula om kolfiber men det är polerad G10 som är materialet i skollorna. Ytbehandlingen ger kniven en exklusiv känsla som förstärks av detaljer som det faktum att bladryggen är i nivå med handtaget både i infällt och utfällt läge. På insidan återfinns försänkta liners i stål för att styva upp konstruktionen. De är urborrade för att hålla nere totalvikten. 

Handtaget är inte det tunnaste vilket i det här fallet är positivt och ger bättre grepp. Det upplevs en smula fyrkantigt och kunde gärna fått vara lite mer rundat mot ryggen i mitt tycke. Men jag misstänker att det hade stört formspråket. Av samma skäl lyser alla former av räfflor/jimpings med sin frånvaro vilket jag är glad för. Undantaget är de tre dekorränder som löper i en båge över båda sidor på handtaget och speglas i bladet. De ger en smula ökat grepp men är där främst för utseendets skull. 

Handtaget är annars långt nog för ett bekvämt fyrfingersgrepp. Allra bäst fungerar greppet om kniven fattas med tummen på ovansidan på bladet.

Bladets eleganta linjer återspeglas i handtagets form som därför

närmast slutar i en spets

En nackdel med formen vilket jag ser som en konsekvens av helheten där handtaget reflekterar bladformen är att den mycket avsmalnande bakänden kan upplevas något spetsig och därmed obekväm. I normalt grepp känns den dock inte eftersom den sticker ut bakom fingrarna. Men den känns om man stödjer bakänden på handtaget mot insidan på handflatan. 

Öppning och lås

Kniven öppnas med ett ovanligt litet Spyderhål som dessutom är delvis gömt i ramen. Det gör att kniven får en betydligt slankare profil än vad som är brukligt med knivar utrustade med tumhål men också att det kan vara en smula fippligare att fälla ut bladet. På Des Horns originalmodeller saknas förstås hålet och där fungerar mönstret i bladet som fäste för tummen istället. Även på den här kniven hjälper ränderna till om tummen trevar utanför hålet. De är rätt skarpt skurna nämligen. 

Spydercos signum, öppningshålet, återfinns även på den här kniven om än i ovanligt litet utförande

Om öppningsrörelsen kan annars sägas att den är mjuk och jämn tack vare väl tilltagna glidlager i brons. Däremot så är fjäderkraften i låsarmen när den löper mot bladet i kombination med spänningen i pivotskruven tillräcklig för att bjuda på lite motstånd när bladet fälls ut. Det blir ganska uppenbart att det inte är ett blad som löper på kullager i det här fallet. Särskilt som det är den typen av knivar jag hanterat på sistone. 

Låset är en mycket väl utförd linerlock i stål

Väl ute låser bladet distinkt med en linerlock i stål. Något glapp kan inte upptäckas i någon riktning vilket är något jag kommit att förvänta mig av Spyderco som märke och särskilt av knivar tillverkade i Taichung. Det är också rimligt att kräva av en kniv i den här prisklassen. 

Tack vare handtagets form är låset mycket lätt att komma åt

Låset är mycket lätt att komma åt eftersom det för ändamålet finns ett rejält urtag för fingret. Noteras bör att det gäller endast högerhänta. Eftergiften som får göras för att slippa den annars karaktäristiska knölen på bladet genom att flytta in och minska hålet gör att det inte går att nå mer än från ett håll. 

En detalj som kunde vara mer övertänkt är ytan på själva låsarmen som är i blankpolerat stål. Jag hade föredragit om den varit i samma satinfinish som bladet. Det hade passat väl in i knivens tema. 

Att bära

Des Horn är en lätt och luftig dröm att bära. Kniven väger inte mer än femtiofem gram och har mjuka sidor och en mycket slank profil så om man säger att kniven inte känns förrän man behöver den så är det ingen överdrift.

Spydercos wireclip fungerar som vanligt utmärkt. Vill man ha 

en mer stilren kniv kan det förstås avlägsnas

Sen är clipet exceptionellt bra. Men så är jag partisk när det gäller Spydercos wireclip bör påpekas. En udda detalj på den här kniven är att clipet faktiskt är fäst i pivotskruven. Den lösningen har jag inte sett på någon annan kniv. Om clipet sen passar rent stilmässigt till kniven är en öppen fråga. Jag lutar åt att det är det bästa alternativet utseendemässigt är om man plockar bort det helt. Men jag är inte förtjust i lösa knivar i fickorna som dessutom har en tendens att lägga sig på tvären så det får trots det sitta kvar.

Clipet kan bara bäras i en position vilket jag inte tycker gör något på den här kniven. Men är man vänsterhänt kan det nog störa en del.

Sammanfattningsvis

Om kniven kan sägas att det rör sig om en minimalistisk design med enkla rena linjer. Den påminner därmed en aning om ett par andra  Spydercomodeller, den äldre - "Viele" och den något nyare Bradleydesignade "Air". Fast i det här fallet är formspråket taget ett steg längre. 

Kniven andas Bahhaus och Art Deco och kanske den Amerikanska 30-talsrörelsen inom design - "Streamlining" där man strävade mot att få immobila föremål att se ut som de rörde sig. 

I det här fallet skapas känslan av rörelse genom att de dekorativa elementen i handtaget fortsätter i bladet.

Modellen är tillverkad i Taiwan vilket numera har transformerats från skällsord till kvalitetsmärkning när det kommer till diverse produktion inte minst vad gäller knivar. Sen kan tilläggas att Spydercos samarbetspartner i Taichung är extraordinära när det gäller precision och kvalitetskontroll. Allt som kommer från den fabriken närmar sig perfektion. Personligen tycker jag att de produkterna matchar och kanske trumfar de som kommer från Colorado i det här fallet. 

Ur vissa vinklar påminner Spyderco Des Horn om en futuristisk sportbil från 30-talet

Det här är en i mitt tycke vacker kniv som fungerar utmärkt som vardagskompanjon. Men jag vill en än gång betona att det inte en täljkniv eller en friluftskniv det handlar om. Det är en fickkniv som briljerar för det tänkta området. Den är försedd med ett utmärkt stål, är lätt och har ett bra clip vilket gör att den är bekväm att bära med sig. 

Jag skulle nog klassificera den som en storebror till den tidigare nämnda "Air". Den som gillar den kniven men söker ett något större format lär uppskatta "Des Horn". Den som däremot söker en robust allroundkniv för blandat bruk som är redo för en och annan överraskning skall nog kika på ett mer stabilt alternativ. 

Mer teknisk information hittas här

Specifikation:

Längd utfälld: 183 mm
Vikt: 55 g
Bladlängd: 79 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CPM S30V
Handtag: G10, polerad
Lås: Linerlock, stål

Producerad av: Spyderco, tillverkad i USA


/ J - letar efter rörelse i konsten

Knivrecension Spyderco C123CF "Sage 1"

- Den perfekta fickkniven del 9

Frågan är om detta redan nu kan vara slutkapitlet i min serie om perfekta fickknivar? Får man tro majoriteten av de recensioner som finns på nätet så är det fullt möjligt. Spydercos "Sage 1" brukar räknas som så nära perfektion man kan komma vad gäller fällknivar i det här segmentet. Nu kan det i förbifarten noteras att hela den här serien från min sida bygger på ett visst budgetintervall vilket innebär att kända storheter som Hinderer "XM-18", Chris Reeves "Small Sebenza" och "Mnandi", Bradley "Alias II", A. G Russels "Acies" med flera inte är aktuella för stunden. För mig ligger "Sage" i det övre registret när det gäller pris för närvarande och det är i relation till det alla mina recensioner skall ses.

En annan fråga är hur man närmar sig och recenserar  föremål som så många redan tyckt något om? Det är svårt att hitta kniventusiaster som är negativt inställda till den här kniven. Den har hyllats mer än de flesta och har blivit något av en modern klassiker även om den ibland kommer i skymundan av en annan kniv i "Sage-serien", Sage 2 eftersom knivtrenden för tillfället klart lutar åt handtag i titan med "framelock"-lösningar. En kniv jag för övrigt ämnar införskaffa vid senare tillfälle.

Ta nu en kopp kaffe så kör vi!

Hyllningskören var en av anledningarna till att jag valde att investera i den första utgåvan i Spydercos "Sage"-serie där olika kända knivmakares bidrag till knivvärlden uppmärksammas. Jag blev nyfiken på att se om all hype var rättmätig. Sen är ju Spyderco ett av mina favoritmärken förstås.

Trots det överväldigande spaltutrymmet den här kniven fått på internet finns det förbryllande få omdömen om den på svenska så jag tänkte ändra på det.

Spyderco Sage 1

Jag kan väl inleda med att säga att även jag tycker att den är en nästan perfekt fickkniv (EDC). Så på så vis blir det kanske lite tråkigt eftersom jag därmed stämmer in i hyllningskören. Det jag gillar med den här kniven är att den är av lagom storlek, har utmärkta proportioner och genomgående mycket bra material samt att den är extremt välbyggd och därtill lätt att bära. Allt sammantaget gör det till en mycket bra kniv.

Blad

Bladet är Spydercos vid det här laget smått klassiska lövformade blad med det karaktäristiska öppningshålet i utförande med helt flat slipning (FFG). Bladformen ger tillräckligt med spets för små arbeten men den är ändå stark nog för att inte kännas bräcklig*. Därtill ger formen om inte mycket buk så åtminstone tillräcklig. Det är för övrigt en praktisk bladform och den ser inte så rasande aggressiv ut att den skrämmer folk om man faktiskt använder kniven. En inte helt oviktig del vid val av fickkniv. 

Klassisk Spydercoform på bladet med typiskt öppningshål

Bladstålet är det i sammanhanget eminenta CPM S30V. Det är ett stål som är relativt rosttrögt men framförallt kan det ta och hålla en riktigt vass egg. Det är hårdare än säg t ex AUS8, 8Cr13MoV och 14C28N och kräver därför något mer arbete när det skall slipas. Men i gengäld håller det sig vasst betydligt längre. Det blir helt enkelt inte så mycket bättre. Annars kan det tilläggas att jag gillar VG-10 som visserligen inte riktigt når upp till S30V nivå på alla plan men är lättare att skärpa enligt mitt tycke.

Närbild på bladet i CPM S30V, här med fabriksegg

Och vad gäller skärpa kom kniven förvisso vass men faktiskt inte lika bra som andra Spydercos. Mina Endura, Delica, Dragonfly mm har varit utmärkta och min Military var smått skrämmande vass direkt ur förpackningen. Sage 1 behövde lite kärlek och omtanke för att nå de högre höjderna. Men tro mig den går att få riktigt vass.

Handtag

Materialvalet är väl avvägt genom hela kniven och detsamma gäller handtaget. Skållorna är lite speciella då de är tillverkade av ett laminat där det yttre lagret är kolfiber som limmats på en kärna av G10. Detta väckte ett visst rabalder då kniven introducerades eftersom den presenterades som den hade sidor i "carbonfiber" vilket bara delvis är sant. Men numera står det tydligt i produktinformationen att det rör sig om ett laminat.

Sage 1 har ett bekvämt handtag med ytskikt i kolfiber

Närbild på laminatet som används i skållorna och på den vävda 

ytstrukturen som både är bekväm och vacker att se på

Kombinationen ger ett material som både är starkt, lätt och ser bra ut. Kolfiberytan är inte polerad utan har lämnats med en "vävd" känsla vilket ger en textur som är skön att hålla i och därtill ger ett bättre grepp. Skållorna är fästa på "liners" av stål som är rejält lättade genom att de borrats ur. De är liksom allt annat på kniven omsorgsfullt slipade och polerade vilket bidrar till den höga finishen och känslan av kvalitet.

Konstruktionen är öppen i ryggen och sammanfogad med två bultar vilket gör kniven lätt att rengöra. Tillsammans med pivotskruven gör det att hålls ihop med endast tre skruvar (standardtorx) och kan demonteras för rengöring eller i anfall av nyfikenhet. Tilläggas kan att skruvskallarna för ovanlighets skull är av samma dimension vilket underlättar proceduren.

Öppen rygg med två liners i stål som är rejält urborrade som synes. Inte mindre än fyra olika dimensioner på frässtål har använts för den proceduren

Något som utmärker den här kniven är den utmärkta ergonomin. Kniven känns bekväm i de flesta grepp. Formen på handtaget ger utrymme även för stora händer då det är försett med en 50/50 "choil"**. Den konstruktionen gör att det går att greppa nära bladet och eggen för att utföra mer precisionsinriktat arbete men det gör också att man får en större greppyta för fler fingrar på en mindre kniv. Handtaget från en stor kniv i litet utförande helt enkelt.

Jag gillar det mesta vad gäller handtagets utformning men får man vara lite petig så tycker jag att vissa delar som t ex den främre delen av urfasningen för pekfingret kunde vara något mer rundad. Sen saknar jag ibland en något mer tredimensionell känsla i Spydercos handtag. Sidorna är helt flata vilket å andra sidan gör dem mer lättburna. Det där är förstås en avvägning mellan komfort, tillverkningskostnad och hur lätt kniven skall vara att stoppa i fickan.

Öppning och lås

Kniven öppnas med det för Spyderco utmärkande hålet i bladet vilket i det här fallet är en 12 mm variant och utmärkt placerat både vad gäller avstånd till handtag och pivotskruv för att göra det lättåtkomligt och bladet smidigt att fälla ut. Kniven är mycket mjuk att öppna mycket tack vare små toleranser och ett par rejält dimensionerade glidlager. Hålet är dessutom ett av de mest ambidextrösa öppningssystemen som finns vilket är en fördel för vänsterhänta. 

En kniv för både höger- och vänsterhänta. Notera detaljen med den helt släta övergången mellan blad 

och handtag även i hopfällt läge

Väl ute låser bladet med en "linerlock" vilket är en del av själva poängen med kniven. Hela "Sage"-serien, fyra knivar vid det här laget, är en hyllning till olika kända knivmakare***. Just den här kniven är en homage till Michael Walker då hann införde användandet av "detent-balls" - vet inte om det ens finns något svenskt ord för den termen, och gjorde sig känd för den här typen av lås.

Michael Walkers linerlock

I konsekvensens namn är det här därför en perfekt utförd Michael Walker linerlock. Kniven låser med ett distinkt klick och det absolut inget spel eller glapp i bladet. Låsarmen träffar tangen i rätt vinkel och tidigt. Sen är den gjord av mitt favoritmaterial stål.  Min erfarenhet av diverse knivar med titan i låset är inte enbart positiv kan väl sägas. Farhågan för sega lås, glidande låsarmar och slitage känns betydligt mindre med stål mot stål i låskonstruktionen. Något som också är anmärkningsvärt bra är att det är rätt kraften för att hålla kvar bladet i stängt läge ("detent") är helt rätt dimensionerat. När man stänger kniven så känns det som bladet sugs in den sista biten i handtaget. 

Att bära

Clipet på den här kniven, Spydercos "Wireclip", är enligt mig ett av de bästa på marknaden. Det jag verkligen gillar är att det är diskret genom att vara tunt, svart och inte göra så att halva kniven sticker upp ur fickan. Sen blir det inte sämre av att det är hållbart och håller kvar kniven på ett föredömligt sätt. Det är betydligt starkare än det ser ut eftersom det är gjort av härdat stål och har precis rätt spänning för att hålla kniven på plats. Kniven kan bara bäras med spets upp, vilket jag i vilket fall som helst oftast föredrar, men kan förflyttas från höger till vänster sida. 

Mitt favoritclip alla kategorier, Spydercos Wireclip - här dessutom i svart utförande

Handtaget har inget hål för fånglina vilket jag i det här faller upplever som positivt. Det skulle förstöra utseendet på kniven och tvinga fästet på clipet längre ned på handtaget vilket inte skulle fungera med den här designen. 

Den platta profilen på handtaget i kombination med det utmärkta clipet gör kniven lätt att bära. Ytan på kolfiberskiktet ger något ökad friktion vilket håller kvar kniven. Vikten på under hektot är inte besvärande. Det enda som inte är perfekt är väl möjligen det faktum att Spyderhålet gör att den här kniven inte har den slankaste av profiler och därmed tar upp mer plats i fickan än många andra knivar med motsvarande bladlängd.

Sammanfattningsvis

Sage 1 är en riktigt bra kniv som jag knappt har något negativt att säga om. Passform och byggkvalitet är utöver det vanliga där alla ytor är fasade och putsade och bladcentreringen är perfekt. 

För mig är det här en av de bästa fällknivar som går att få i den här storleken (blad runt 7,5cm, 3") och jag har svårt att hitta något som slår den på fingrarna i den här prisklassen. Naturligtvis är jag därför rejält sugen på en "Sage 2" vad det lider. Även om den inte är en helig Graal så är den kniven åtminstone en rätt schysst bägare på vägen mot högre höjder. 

Spyderco Sage 1 inbjuder till att kika på sin efterföljare

Sage 1 är en fickkniv jag varmt kan rekommendera till alla som vill ha en stadig, solid, välbyggd kniv för allehanda småsysslor. En vardagskniv med potential och ett utseende som gör den till en tämligen elegant företeelse som inte skrämmer alltför många med sin blotta närvaro. 

Specifikation:

Längd utfälld: 181 mm (7,125")
Vikt: 91 g (3,2oz)
Bladlängd: 76 mm (3")
Godstjocklek: 3 mm (0,125")
Bladstål: CPM S30V
Handtag: Laminat kolfiber/G10

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Taichung Taiwan.

Mer teknisk information hittar du på Spydercos hemsida.


/ J - In search for Perfection

* Att jämföra t ex med den nåluddsvassa spetsen på en Kershaw Leek
** Av urfasningen för pekfingret utgörs halva av bladet och den andra halvan av handtagets främre del.
*** De andra är "Sage 2" - Chris Reeve för "Integral lock", "Sage 3" - Blackie Collins för "Bolt lock", "Sage 4" - Al Mar för utvecklingen av "Backlock"