Ny kniv - Cretace Ares

Under en längre tid har jag varit på jakt efter en bra OTF-kniv. Det jag sökte var en Kina-tillverkad pjäs i dugliga material då jag inte har lust att betala vad exempelvis Microtech betingar i Europa. Jag anser helt enkelt inte att de är i närheten av att vara prisvärda.* 

Men så dök det här för mig okända märket upp. Cretace kallar de sig och modellen heter Ares. 

Cretace Ares

Det första som är speciellt med den här kniven är att det inte är en kopia av någonting vilket var mitt första krav. Helt unika är inte formerna men det är aldrig OTF-knivar då de måste utgå från någon form av rektangulär lådform för att kunna härbergera bladet. Det ger att många av dem ser förvillande lika ut. 

Här är lådan/handtaget gjort av 6061-aluminium med alla kanter och hörn fint rundade. I handtaget hittas sedan ett "fönster" gjort av Ultem. Det visar interiören av kniven. Så för de som inte vet hur en sådan här kniv fungerar kan fjädern studeras från utsidan. Det är för övrigt bra snärt i den utan att för den del tillhöra de allra hårdaste. 

Hela kniven är 21 cm lång varav handtaget står för 12 cm och bladet 9 cm. Inte helt litet med andra ord. Fabrikseggen får godkänt och det får även stålet som är N690. Ett fullt gångbart mediumstål. I den här versionen har kniven ett blad med tantospets men den finns även att få med en vanlig drop point. 

En välbyggd kniv med handtag av 6061-aluminium, blad i N690 och clip av titan

En extra lyxig detalj är att clipet är gjort i TC4-titan som dessutom fått en anodisering som påminner om de guleloxerade skruvarna som håller samman kniven. De i sin tur matchar Ultem-intarsian. Det ger ett genomtänkt uttryck. 

Överlag känns kniven mycket gedigen och för priset är den ett fynd. Jag kan nämligen avslöja att glappet i bladet är närmast obefintligt. Något som brukar känneteckna en god OTF. Faktiskt mindre än på den sista Microtech-kniven jag hanterade. Därtill är ljudet mycket tillfredsställande, ett dovt "klack" utan det ringande som ibland kan ackompanjera enklare knivar i kategorin. 

Det lär bli fler inslag med den här kniven, var så säkra!

/ J - lyssnar till ett "klack"


* Det gäller även en del andra kända märken som Benchmade, Heretic, Kershaw med flera. Knivtypen är inte billig från början och med de pålagor som är aktuella blir slutpriset hutlöst enligt mig. 

#knivesandbikes #knivigtvarre

Recension Ferramonster Spectrum

 

-  när helheten överstiger summan av delarna

Vissa recensioner är svårare att skriva än andra. Problemet uppstår oftast när knivar påminner om mellanmjölk, någon slags mediumnivå vad beträffar alla parametrar. Enklast och kanske hemskast är att dra igång sågverket när något är riktigt uselt. Då är det bara att vräka på med alla spetsiga formuleringar du kan komma på. 

Näst enklast är kanske när allt väsentligt är riktigt bra. Som i det här fallet. Mitt första möte med Ferramonster som märke bestod i den av mig tidigare recenserade Glideman. En genompositiv bekantskap men faktum är att den får finna sig i att stå i skuggan av den enligt mig ännu mer sympatiska Spectrum som är dagens recensionsobjekt. 

Ferramonster Spectrum

Faktum är att jag var rätt översvallande redan när jag presenterade den här kniven. Så fort den kom upp ur lådan flockade de positiva intrycken sig. Kniven är trevlig att betrakta, materialen tillhör de bästa och byggkvalitén är top notch. Inte mycket att klaga på där. 

Men ibland blir omdömen något mer nyanserade när knivar burits och brukats ett tag. Eventuella misstag som gjorts blir synliga och små detaljer som kanske inte är helt perfekta avslöjas. Frågan är om det även gäller Spectrum? 

Jag har hunnit använda den här kniven under fyra månaders tid vid det här laget så det finns lite grund att utgå ifrån. 

Spectrum är en kniv som bjuder på många fina detaljer och material av högsta kvalitet

Kortversion: Ferramonster Spectrum, en reflektion som bjuder på hela skalan av allt en god fickkniv kan vara

Blad

Det första och mest betydelsfulla på en kniv är bladet och då är det extra positivt när det är så här fint utfört. I grund och botten är det en enkel drop point vi har framför oss. Men det som gör det extra attraktivt är de fina proportionerna. Bladet är 84 mm långt, 25,8mm högt som mest och tjockleken är 3,2 mm.  

Det enda dekorelement som finns är en elegant utförd falskegg som löper längs nästan hela bladryggens längd och understryker formen. Fast det som utmärker bladet mest är den mycket snygga finishen i form av en handpolerad längsgående satin. Den är något extra på en kniv i den här prisklassen. 

Märkningen är inte bara diskret utan helt frånvarande så när som bladstål som hittas i mycket diskret format på ricasson nära handtaget. 

Bladet är en mycket praktisk drop point

Det som står där är M390. En stapelvara bland mer lyxiga fällknivar de sista åren. Det är inte så konstigt då det fortfarande är ett mycket bra stål med synnerligen balanserade egenskaper. Här uppges hårdheten till 59-61HRC. Jag skulle gissa att den befinner sig någonstans i mitten. Om jag får önska något så vore det att Ferramonster fakiskt ökade hårdheten ett snäpp till. Men även som det är nu så håller eggen mycket länge kan konstateras. 

Som vanligt underhåller jag kniven främst med hjälp av strigel och om det behövs ett keramiskt brynstål.* Än så länge har jag  inte behövt att slipa om kniven.

Stålet är det mycket fina och beprövade M390 som här fått en exklusiv handpolerad satinfinish

Förutom att stålet är bra så är även slipningen det. Fabrikseggen var vass och den hjälps av en god geometri. Strax över tre millimeter stål förvandlas till 0,4 mm bakom eggen via ett fullt flatslipat blad. Ja, förutom den tunna falskeggen då. Den hjälper däremot till att tunna ut spetsen rejält. Spetsen är därmed ett riktigt precisionsinstrument som man får vara lite försiktigt med av det skälet. Men jäklar vad den penetrerar väl!

Även i övrigt är Spectrum en genompraktisk kniv. Fördelen med den här bladformen är att du får lite av allt. En buk som underlättar svepande skär, en bit rak egg att arbeta med närmast handtaget och som sagt en god spets. 

De här faktorerna gör Spectrum till en kniv som är oerhört bra när det kommer till all form av vardagsskärande vare sig det gäller naturmaterial eller konstgjorda diton som plast, nylonrep etc. Kartong äter det här bladet till frukost och appropå frukost är det här en utmärkt nödkniv i köket. Bladet är mer eller mindre ett lite bredare skalknivsblad. Det gör att den är grym till att hantera frukt, grönt och liknande med. Något som är bra att veta om du ämnar ägna dig åt utomhusmatlagning. 

Handtag

Handtaget på Spectrum är faktiskt minst lika exklusivt som bladet. Grunden är förstås den ultralätta ramen. Den har åstadkommits genom att man tagit ett par bitar titan och sedan skurit ut dem rejält. Kvar blir vad som närmast kan liknas vid ett fackverk. 

I ryggen hittas en partiell back spacer. Utanpå ramen har man sedan adderat ytterligare ett lätt material i form av kolfiber. 

Längden på handtaget är 108 mm, tjockleken 13 mm och höjden varierar mellan 21-24 mm utom vid själva fingerskyddet som mäter 28 mm. 

Det fint arbetade handtaget har skollor av polerad marmorerad kolfiber som rundats på ett förtjänstfullt vis

Skollorna är inte heller gjorda av vilken kolfiber som helst  utan en marmorerad sådan som polerats till en mycket sympatisk finish. Därtill är de elegant välvda. Sidorna är skruvade i hela fyra punkter förutom pivotskruven. Det kommer sig av att de extra skruvar som täcker de hål som inte används av clipet hjälper till att hålla sidorna på plats. Noterbart är att de två skruvarna på mitten av handtaget är kortare än resten, något att hålla  koll på om kniven demonteras. 

Något som inte bör göras av vem som helst då den här typen av lås kan vara lite fippliga att få på plats igen. 

Att kniven är lätt förklaras dels av lätta material men även ett tunt blad och en luftig rygg

Värt att notera är att kniven är genomtänkt även på det här området. Alla skruvar är i samma storlek, T8. Sedan kan tilläggas att de är exklusiva då även de är gjorda i titan! En finess som sällan hittas utanför den värld som befolkas av customknivar.

Ett enda smolk finns i glädjebägaren och det är att man tyvärr har valt att inte göra pivotskruvens dekorerade sida D-formad. Det vill säga den spinner fritt om du vill släppa eller spänna skruven. En av få missar på den här kniven. 

Spectrum är både välbalanserad och bekväm i hand

Det första man tänker på när man greppar Spektrum är att den är mycket lätt. Det andra att det är en välbalanserad kniv. Balanspunkten hittas precis bakom låset mitt i fördjupningen för pekfingret. När väl det fingret är på plats följer de andra naturligt i ett hammargrepp. Möjligen kan jag uppleva att det blir lite trångt för mitt lillfinger som hamnar över den lilla knöl som bakänden utgör. Men det har mer med min handstorlek att göra och det är inget reellt problem. 

I sabelgrepp försvinner den egenheten då lillfingret istället hamnar bakom nämnda spets och istället befinner sig på den rundade bakänden. Ett mycket bekvämt grepp. Tummen hamnar naturligt på de ganska finaskurna men mycket effektiva räfflor som finns på bladryggen. Sedan kanske inte glatt kolfiber är det bästa för att ge det ultimata greppet men det var man å andra sidan inte ute efter med den här designen så det ser jag inte som en nackdel. 

Vill man nyttja omvända grepp så är Spectrum även mycket bekväm att hålla som en ishacka och fungerar dugligt om du vänder bladet uppåt med eggen emot dig som om du skall tälja tungt. 

I och med att handtaget inte är särskilt tjockt i framänden går det mycket bra att smyga fram en tumme där om du lägger kniven på sidan i ett grepp i nypan. Något som är bra vid en del detaljarbeten.

Överlag är det här därmed ett mycket väl genomtänkt handtag som fungerar i alla grepp och till de flesta handstorlekar. Möjligen undantaget de allra största. 

Öppning och lås

Spectrum öppnas med tumknoppar och vilka tumknoppar sen. De är riktigt bra. Med det menas att de för det första är lätta att nå utan att användaren behöver leta efter dem eller vänja sig vid modellen. De bara fungerar. Sedan sitter de lagom långt ut för att ge bra hävstång. Det ger god fart åt bladet för den som önskar det. 

Kniven kan öppnas både genom att snärta ut bladet med tumme eller pekfingret på baksidan av bladet alternativt långsamt för den som föredrar det. 

Som jag brukar påpeka när det handlar om lås med tvärgående bult så kan man förstås använda sig av det för att öppna samt stänga kniven. Det är kanske ännu snabbare. 

Tumknopparna på den här kniven är exemplariska

Något som gör att kniven känns behaglig att hantera är att man från Ferramonsters sida fått till en lagom fjäderspänning i omegafjädrarna som håller låsbulten på plats. På den här sortens kniv ersätter de nämligen den "detent"-kula som annars sköter den uppgiften. 

En annan bidragande orsak är förstås de fina keramiska kullagren som hittas i Spectrum. 

Även låset håller högsta kvalitet. Ett gott exempel på ett välfungerande lås med tvärgående bult

Låset är som sagt ett crossbar-lås och som sådant är det mycket väl utfört. Det håller bladet bestämt på plats utan spel och det är lätt att komma åt samt släppa. Mycket mer kan  man inte begära. På pluskontot finns också att den här typen av lås är tämligen starka. På minussidan kan nämnas att de är lite känsliga för smuts, är svåra att ta isär och att fjädrarna kan gå av. Dock har det senare aldrig hänt mig trots att jag äger många knivar av den här typen. 

Att bära

Lika sympatisk som Spectrum är att se på och bruka, lika bra är den att bära i en ficka. Det finns förstås ett par tre förklaringar till det. En stavas låg vikt. Specturm väger endast 78 gram vilket är extremt lite ställt i relation till storleken på kniv vilken inkluderar ett blad på nästan åtta och en halv centimeter. 

Clipet är av titan, som det mesta på den här kniven

Den andra bidragande faktorn är förstås en kombination av yttermått som inte är alltför tilltagna men framförallt formen och den mjuka ytan. Polerad kolfiber ger inte mycket motstånd mot byxtyg när man drar eller stoppar undan kniven.

Clipet fungerar till de flesta byxor så länge kanten inte är för tjock vill säga

Den tredje orsaken är att den här kniven fått ett bra, men inte perfekt clip. Det är ett riktigt snyggt fräst titanclip som matchar resten av kniven väl rent utseendemässigt. Spänsten är bra och rampen halvhög vilket gör att clipet fungerar bra ihop med de flesta normala byxor och shorts. Men har du riktigt tjockt tyg som i grövre arbetsbyxor eller en jacka blir det lite för mycket för det här clipet. Detsamma kan sägas om utrymmet under som då är för litet. Det var det jag menade med 'bra men inte perfekt'. 

Men i gengäld är det här ingen friluftskniv eller gjord för de tyngsta arbetena så det går i stil med resten av kniven. En annan fördel är att formen gör att det närmast inte känns alls mot handen. Något som jag verkligen uppskattar. 

Sammanfattningsvis

Jag trodde att Glideman kanske var ett undantag, en lyckträff. Men se där hade jag fel. Spectrum är min andra kniv från Ferramonster och i mitt tycke går de från klarhet till klarhet. 

Spectrum är något så ovanligt som en exklusiv kniv i fina material som också är genompraktisk. Här har man valt att utgå från titan. Faktum är att kniven är en orgie i titan, det materialet hittas inte bara i ramen utan i back-spacern, skruvarna och i clipet. Sedan adderar man en riktigt fin kolfiber i den här versionen och toppar med keramiska lager och framförallt ett blad i M390.  

Sedan behandlar man de här materialen väl. Allt är polerat och slipat som skall vara det. Inga obekväma kanter här inte. Något som gör mig extra blad är att formen inte bara är en fröjd för ögat utan även fungerar att nyttjas. Trots att Spectrum andas exklusivitet är det en brukskniv.  

Utan tvekan är Spectrum en mycket elegant brukskniv

Det märks exempelvis på bladet. Det är trots allt den viktigaste komponenten på en kniv och då är det oerhört glädjande att se ett som är så här välgjort. Det gäller allt från material av högsta kvalitet som härdats och värmebehandlats väl via frånvaron av märkning till slipning och den superba finishen. Vi talar om en handgjord satin i det här fallet. Det är inte vanligt på knivar som inte är handgjorda i övrigt. Funktionen är därtill utmärkt. En effektiv drop point med en fin spets och riktigt vass fabriksegg har aldrig gjort någon besviken.

Det är dessutom ett blad som matchas av ett lika lyxigt handtag. Utöver all titan och de synnerligen fina kolfibern, så kallad marmorerad kolfiber som polerats till perfektion så är formen bra. Ett handtag som fungerar. 

Allt avrundas med en känsla av lyx som förstärks av den mjuka gången, den snärtiga öppningen och det väl avstämda låset som både sköter sin funktion och ger god fart till öppning och stängning av kniven. 

Jag hittade en fjäder, både i fickan och på promenaden. Ferramonster Spectrum är mycket lätt

Spectrum är en kniv som jag hävdar sorterar under kategorin vardagslyx. I samma kategori som man hittar en välgjord espresso. Visst, du kan klara dig med bryggkaffe men det där lilla extra är ibland värt en del. Mycket handlar om känsla. Och den återfinns i rejäla doser i den här kniven. 

Så söker du en extremt välbyggd kniv i exklusiva material som fungerar riktigt bra som EDC-kniv så är Ferramonster Spectrum en ruskigt kompetent kandidat.**

Ferramonster Knives

Specifikation:

Längd utfälld: 192 mm

Längd hopfälld: 108 mm

Vikt: 78 g (vägd av mig, uppgiven 78 g)

Bladlängd: 84 mm

Godstjocklek: 3,2 mm

Bladstål: M390, HRC 59-61

Handtag: Kolfiber

Lås: Cross bar lock

Producerad av: Ferramonster, tillverkad i kina

/ J - öser superlativ

* Jag har arbetat som styckare i mina yngre dagar och trots att det finns de som hävdar att man förstör eggar genom att ståla dem så uppnår jag gott resultat och kommer nog inte att ändra mig på den punkten. 

** Riktpriset på Ferramonsters hemsida i skrivande stund $278 för den här modellen. Men efter det att jag började skriva på den här texten har kniven även kommit i en enklare utgåva med blad i 154CM och Micarta i handtaget. På den är MSRP $114. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Ny kniv - Ferramonster Spectrum

Jag insåg redan när jag fick min första kniv från Ferramonster att det var något speciellt med det här märket. I min recension av Glideman som den kallas var jag som någon kanske minns tämligen översvallande positiv. Det fanns goda grunder till det.

Därför var jag mer än spänd på att testa deras senaste modell Spectrum. Förväntningarna var uppskruvade då jag dels visste vilken tillverkningsvalitet de bjudit på tidigare och dels tagit del av såväl bilder som specifikationer av kniven på nätet. Det bådade mycket gott. 

Förutom en robust låda kommer kniven med en rejäl förvaringspåse

Men jag kan redan säga att trots de högt ställda förväntningarna så överträffades de direkt! Vissa saker kan nämligen inte ses på bild. Det handlar mycket om den känsla man får när man greppar en kniv. Där spelar t ex saker som utformning av handtagsdetaljer och balans stor roll. Men även finish och förstås hur kniven känns att öppna och stänga. 

Den här versionen av kniven har handtagssidor av "marble carbon fiber"

Allt det och lite till hittas i överflöd i Spectrum. De första intrycken är massivt positiva. Kniven är till att börja snygg att se på. Propertionerna är harmoniska och det finns fina detaljer att ta in som den riktigt fina kolfibern i skollorna på handtaget och finishen på bladet som ser ut det vore en handpolerad satin. Om det inte är det så är det förvillande likt!

Sedan är kniven extremt lätt och därtill välbalanserad. Den ringa vikten kommer sig av att Spectrum är en veritabel orgie i exklusiva material. Förutom skollorna är det mest gjort i titan. Det hittas i den kraftigt lättade ramen, clipet, back spacern och till och med i skruvarna. Det ger en vikt på endast 78 g. 

Kniven är annars 192 mm lång varav bladet står för 84 mm. Det är 32 mm brett och som tjockast 3,2 mm.

Bladet är gjort i M390-stål och dessutom både tunt och försett med en utmärkt geometri. Fabrikseggen var riktigt bra och jag direkt säga att Spectrum är mycket tunn bakom eggen. Den här kniven kommer att skära oerhört bra!

Ferramonster Spectrum

Slår man ihop alla de egenskaperna så får man grunderna till vad som kan vara något som närmar sig fickknivsperfektion. Spectrum är liten, lätt, välbalanserad och med stabilt cross bar-lås samt försedd med ett tunt blad i högkvalitativt stål. Så mycket mer kan inte önskas.

Som bonus levereras den i en smakfull låda innehållande en rejäl förvaringspåse för den som gillar sådant. 

I vilket fall som helst blev det kärlek vid första ögonskastet och den här kniven kommer ni att få dras med ett tag både på Instagram och här på blogggen. En recension följer förstås!

Ferramonster Knives

 

/ J - kan inte få bort leendet

#knivesandbikes #knivigtvarre

Knivrecension Lionsteel T.R.E.

 -  avskalad men superb

Den ursprunliga T.R.E. från Lionsteel kom redan 2015 och lyckades då vinna pris för "Overall Knife of the Year" på Blade Show samma år. Anledningen till det står att finna i hur förkortningen skall utläsas, "Three Rapid Exchange" Det syftar till att kniven kunde varieras mellan att nyttja en tumdisk, en flipper, båda två eller inget av dem som öppningsmetod. Frågan var om det är ett problem som behövde lösas eller en lösning som sökte sitt problem? 

En spinoff till den kniven är den betydligt mer "normala" T.R.E. G10 som saknar tekniken som gav modellen dess namn vilket måhända är lite förvirrande men det är den modellen jag ämnar skriva om här!

Lionsteel T.R.E. G10

Vill man ha det mer exklusiva originalet som dessutom är en heltitankniv så finns den kvar i sortimentet. Gillar man inte helmetall finns T.R.E. även med presentationssida i kolfiber och båda dessa finns i lyxutgåva med damaskblad. Sen finns som sagt den här G10-modellen. Gillar man inte svart finns den även i grönt, orange och inte minst rosa. 

Kniven är liksom flera andra modeller från Lionsteel designad av Molletta eller Michele Pensato som han egentligen heter. Eftersom jag uppskattar andra knivar formgivna av honom som TM1 och ROK så kändes den här lockande. Särskilt som de andra är tämligen stora och den här är mindre och mer inriktad mot kategorin EDC-knivar. Ett utmärkt komplement tänkte jag mig även om jag faktiskt inte var medveten om att den är så här liten. 

T.R.E. är liksom ett flertal andra knivar från Lionsteel designade av Molletta

Twitterversion: Den avskalade versionen av Lionsteel T.R.E. är fortfarande uppseendeväckande bra

Blad

T.R.E. har försetts med ett drop point-blad som mäter 74 mm på längden och är 22,5 mm högt som mest. Synnerligen harmoniska proportioner med andra ord. Särskilt som Molletta avhållit sig från något som nästan blivit hans signum, en detalj som jag emellertid inte alltid uppskattar till fullo,* den mycket tilltagna buken. På den här kniven är den delen återhållsam. Tjockleken på bladet är 3,5 mm. 

Enkel form när den är som bäst, ett utmärkt drop point blad 

Finishen och utseendet på bladet är av högsta klass. Ryggen är mjukt rundad vilket ger ett exklusivt intryck. Det förstärks dessutom av den mycket fina ytbehandlingen. En fin stentumling som sedan polerats kan vara en av de bästa vid sidan av en välgjord satin i mitt tycke. Allt förstärkt av den smakfulla och återhållsamma märkningen. På en sida Lionsteel, Italy M390 i liten stil och på den andra Molletta. 

Stålet är det eminenta M390. Ett av de där stålen som det är svårt att säga någonting negativt om. Det är ytterst rosttrögt, tar en god egg, håller den eggen om inte i evighet så åtminstone väldigt länge. Trots det är det inte för överjäkligt att slipa heller. Och apropå att slipa har man från Lionsteels sida försett kniven med en ricasso som underlättar framtida omslipningar. 

Från den mjuka ryggen leder en full flatslipning ned till eggen som från fabrik var riktigt bra. Vass som tusan, jämn och centrerad. Den enda är möjligen att den kunde fått vara lite tunnare bakom eggen med tanke på hur liten kniven är. 

Bladet är fullt flatslipat och avslutas med en mycket väl utförd fabriksegg och en bra spets

Även när kniven brukas känns den sofistikerad. Den är användbar till det mesta, allt från vardagens småpill till något tyngre uppgifter. Faktum är att jag testade den en hel del på trä och blev positivt överraskad. Visst, eggvinkeln är inte optimal för att tälja med men den stabila eggen höll bra och inte minst blev jag överraskad över hur väl det lilla handtaget hängde med på övningen. Starkt bidragande till att snidandet gick bra är att man kan skära nära handtaget där man är som starkast. 

Sen klarade kniven till och med ett test med min sega trädgårdsslang. Det är inte alla småknivar som gör! Spetsen är riktigt bra även den. Både vass och tunn nog för detaljarbete men ändå stark nog för att den inte skall kännas bräcklig. I material som papp och kartong och liknande kommer kniven verkligen till sin rätt och kanske ännu mer i seg plast och dylikt. Sen kunde bladet fått vara tunnare bakom eggen vilket jag återkommer flera gånger till och det märks när man skär i frukt, grönsaker och annat där man inte vill att kniven skall klyva det som skall delas. Men det är inte så farligt att det förtar det överlag goda intrycket måste jag säga. 

Handtag

Handtaget på T.R.E. är bedrägligt då det ger ett något kantigt intryck när man först betraktar det. Det är emellertid inte alls känslan när man håller i kniven. Konstruktionen ger en tydlig fram- respektive baksida. Den senare består av titan och utgör även ramlåset. Framsidan är gjord av svart medium till finmönstrad G10. Men sedan har man låtit bearbetningsmönstret vara kvar på handtaget vilket ger ökat fäste. 

Presentationssidans G10 är fint arbetad och bekväm att hålla i

Att vikten är så låg på den här kniven kan förutom formatet tillskrivas att titansidan är ordenligt lättad även på insidan. På utsidan är både den och G10-sidan mjukt välvda. 

Här syns den "flytande" back spacern samt "landningbanan" för pekfingret när flipperfenan används

Skall kniven demonteras är den ihopsatt med en pivotskruv med ett T8-huvud samt tre mindre skruvar storlek T6. En av dem agerar dessutom fästpunkt för clipet. 

Balansen är god och kniven kan greppas på de flesta vis

Hela handen får plats men det är precis

Handtaget är en decimeter långt varav greppytan är nio centimeter.  Det räcker till för alla fyra fingrar även om det är precis. Men i gengäld finns det inga vassa kanter eller fördjupningar som talar om för fingrarna vart de skall ta vägen. En bonus är dessutom att clipet överhuvudtag inte känns i handen. Det hamnar inuti handen vid både hammargrepp och sabelfattning. Det är för övrigt i den sistnämnda som kniven fungerar bäst på grund av det lilla formatet. Men alla sätt att hålla en kniv fungerar och den är mycket välbalanserad. 

Öppning och lås

Den här versionen har gjort sig av med de övriga öppningsmetoderna som originalet bjöd på. Kvar är själva flipperfenan som i det här fallet är fast med mindre än att du sågar av den. Men ett litet arv från sina multisystemsyskon har den här kniven och det påverkar hur kniven öppnas. 

Flipperfenan är mycket liten och diskret

Själva motståndet från detent-kulan är nämligen inte extremt stark. Troligen för att ursprungligen möjliggöra de andra sätten att öppna kniven på. Men det gör att den här flippern inte är den snabbaste på marknaden. Det räcker inte att man övervinner motståndet för att bladet skall flyga ut. Snarare så krävs lite medvetenhet, att man tränar upp sitt muskelminne. Men när man väl lärt sig att flippern inte skall tryckas ned, utan enbart dras bakåt och dessutom med lite fart. Då går det riktigt bra. 

Men då själva fenan inte har några skåror kan man halka av den om man inte tänker sig för. Det gäller att placera själva fingertoppen framför fenan för att sedan trycka till. Då går det desto bättre och framförallt mycket säkert. Bladet löper på kullager vilket underlättar och det gör även att kniven kan stängas med ett par små skak efter att låset släppts. 

Låset är propaganda för hur ett bra ramlås skall se ut

Om låset kan sägas att det är mycket nära perfektion för ett ramlås i titan. Det är rätt utfört med låsarmsförstärkning och lagom mycket utrymme att nöta på för att inte slitas ut samtidigt som det låser extremt väl. Inget glapp eller spel överhuvudtaget. Särskilt imponderande är känslan för att ges av en så här liten kniv. Därtill är låsarmen lätt att hitta och låset lätt att släppa. Det blir inte mycket bättre helt enkelt. 

Att bära

I fickan är den här kniven lika elegant som den ser ut. Alla kanter och hörn är rundade som de skall och den diskreta och omönstrade flipperfenan förargar ingen. Yttermåtten är sympatiska de också då kniven är 101 mm lång och mäter 12 mm över ryggen. Det är förvisso inte extremt lite men det är i gengäld höjden som är 30 mm som mest över fenan och vikten som är så låg som 67 gram!

Ett clip som inte är bäst på marknaden men ändå väl fungerande för att vara ett fräst titanclip

Clipet på T.R.E. är ett fräst titanclip. De är generellt inte lika bra som enkla fjädrande clip men med det sagt tycket jag om det här ändå. Rent utseendemässigt passar det till knivens övriga linjer men framförallt har man valt att göra det så tunt att det faktiskt fjädrar och inte behöver tvingas över en fickkant. Tvärtom fungerar det rätt bra. Läppen är inte extremt tilltagen men räcker till för både tunnare byxor och vanliga jeans utan att krångla till något. Detsamma gäller utrymmet under clipet. 

Clipet är för övrigt vändbart vilket säkert uppskattas av den som är vänsterhänt även om det kanske ser en smula underligt ut med titan mot svart G10. Väl i fickan syns en bit av kniven ovanför kanten men inte så mycket att det är alarmerande. Men anhängare av knivar som sitter riktigt djupt i fickan kanske har invändningar. 

Sammanfattningsvis

Ett ord som sammanfattar den här kniven väl är "förfinad". Det finns inget i den här designen som inte är väl genomtänkt. Det börjar med de överpripande linjerna och den eminenta bladet för att sedan fortsätta med små detaljer. Det handlar om hur både G10- och titansidan är bearbetade, sättet den trekantiga pivotskruven agerar mothåll och speglas av ett trekantigt mönster på skruvhuvudet på motstående sida, den snyggt skurna back-spacern och hur både skruven till clipet och de övriga skruvarna är dragna från ett håll men inte direkt in i titansidan. Men även om hur den mjukt rundade baksidan av bladet är i jämnhöjd med handtaget i stängt läge. Det finns ett flertal små områden som speglar kvaliteten att glädja sig åt med andra ord. 

Förutom att själva designen är god är även genomförandet det. Byggkvaliteten är helt enkelt superb. Här kan lyftas fram sedvanliga områden som att bladet är helt centrerat, att låset är perfekt utfört och att titanclipet fungerar väl trots att det är ett fräst clip. Men framförallt hur snyggt utfört bladet är med sin synbart enkla form men med goda proportioner och utsökta finish. 

Skall det invändas mot något så är det att flipperfenan kunde fått några räfflor för bättre fäste och att den är lite knepig att använda för den ovane. Det går att missa att fälla ut kniven från stund till annan. Sedan hade jag personligen gärna sett en så här liten kniv en aning tunnare bakom eggen. Det är ingen stor brutal sak som skall hålla för misshandel det här. 

Trots många förtjänster är det ändå bladet som är behållningen på T.R.E.

Men även det praktiska lyfter kniven. T.R.E. är mycket bekväm att förvara i fickan liksom att hålla i handen och att arbeta med. Det är ett bra handtag givet den storlek som finns att arbeta med. 

Sen var det bladet, om det kan sägas att det inte blir mycket bättre än så här för en EDC-kniv. Eller jo, med den reservationen jag gjorde ovan då. Men i övrigt är det gruvligt bra. Ett väl nyttjat "superstål" som fått en genomgående god behandling som avslutats med en förträfflig slipning. Spetsen är grym, eggen effektiv och inte ens träbitar går säkert. 

Lionsteel T.R.E., en Italienks öppning**

Sammantaget tror jag nog personligen att T.R.E. faktiskt tjänade på att bli av med ursprunget till sitt namn och finessen som gjorde att den vann priser. Att kunna variera sättet att öppna en kniv på må eventuellt vara av nytta i vissa jurisdiktioner men inget som jag behöver fundera på. Här är som bekant de flesta knivar ungefär lika lagliga eller olagliga beroende på situation. Sedan tillhör jag personerna som inte behöver välja. Jag kan ha flera knivar med olika öppningssystem. 

Det som blev kvar var emellertid essensen av kniven. De snygga linjerna, det goda handhavandet, det sympatiska handtaget och det utomordentliga bladet. Så mycket mer kan man inte önska sig, särskilt inte när det är så väl gjort som i det här fallet. 

Specifikation:

Längd utfälld: 175 mm

Längd hopfälld: 101 mm

Vikt: 67 g (vägd av mig)

Bladlängd: 74 mm

Godstjocklek: 3,5 mm

Bladstål: M390

Handtag: G10/titan

Lås: Frame lock

Producerad av: Lionsteel, tillverkad i Maniago, Italien

/ J - lejontämjaren slår till igen

* Tydligt åskådliggjort på modeller som SR1 och 2. 

** Ett öppningssystem i schack kan tilläggas. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Höken har landat

Det har varit tyst här på bloggen ett tag. Delvis beroende på att jag behövde andas vilket föranlett att jag börjat cykla igen vilket förstås tar tid. Men mest har tystnaden berott på att jag varit sjuk, en efterhängsen sommarförkylning med tillhörande feber. Orken har inte räckt till helt enkelt. 

Under den här tiden har dock anlänt ett par paket vilket alltid livar upp och en av dem innehöll en rar fågel. En hök faktiskt. "Spyderhawk" från Spyderco i "sprint run"-utförande vilket mest innebär en riktigt signalorange färgton och att den faktiskt fanns att tillgå alls. Modellen har annars utgått ur produktion. 

Höken är lös, Spyderhawk från Spyderco

På bilden ser den dock mer mörk ut. I verkligheten skriker den "se mig"! Tanken bakom det är förstås enkel, den skall synas om du tappar den i t ex vatten eller sand. Förutsatt att det inte är på havets botten då får man förmoda. Kniven är annars synnerligen specialiserad för att kapa saker, företrädesvis rep, garn, tamp och liknande. Den är även en formidabel paketöppnare givet bladformen. 

Materialen är handplockade för att motstå korrosion med H1-stål i bladet, FRN i handtaget och ett clip av titan. Det enda jag undrar där är vilken typ av stål man gjort nitarna och låset av. 

Någon form av test återkommer jag med även om det inte blir en regelrätt recension i det vanliga formatet av det skälet att jag redan nu kan säga att den är kniven saknar ett och annat för att tillhöra kategorin "den perfekta fickkniven". Men som sagt den har andra meriter istället. 

/ J - fågeltämjare

Knivrecension Raging Jap RJ5

- jakten på den perfekta fickkniven del 28

Hur många knivmärken känner du till med hemvist i Japan? Troligen inte  många och de som hittat till väst återfinns rejält utspridda längs "fällknivsspektrat". I en ände hittas de enklaste varianterna av Higonokamis och i den andra återfinns ett av världens mest exklusiva produktionsmärken - Rockstead. Däremellan är det mer tunnsått och själv kan jag inte komma på så många fler än MCusta, Seki Cut och Moki utan att börja Googlefuska. Därför är det nu extra roligt när jag kan presentera ett relativt nytt märke på den västerländska marknaden från den uppgående solens land!

Raging Jap RJ5

Märket är "Raging Jap" och den aktuella modellen  är deras senaste som fått beteckningen "RJ5". Det mer än antyder vilken kniv i ordningen det handlar om för deras del även om jag faktiskt inte hittar nummer tre enligt den klassificeringen. Utöver två modeller av "neck-knives" och två fällknivsmodeller hittas i programmet en serie köksknivar. 

Det är en spännande liten kniv vi skall tala om. Konstruktionsmässigt avviker den förvisso inte från rådande normer särskilt mycket. Formgivningen bjuder däremot på ett par områden som skänker kniven ett eget utseende. Sen är materialvalen typiska för vad jag tidigare sett hos japanska knivar och det finns i och med det vissa likheter med till exempel MCusta.

En relativt liten kniv direkt riktad mot EDC-segmentet

Modellen är direkt framtagen som en uttalad "EDC-kniv" och jag ämnar försöka svara på hur den står sig på det området. Är RJ5 en bra fickkniv och är den något för dig?

Twitterversion: Ny EDC-kandidat från den uppåtgående solens land.

Blad

Japaner tar sina knivblad på allvar och det märks även här. Till att börja med är det ett estetiskt tilltalande blad. Formen är en distinkt clippoint vilket gör att den närmar sig en mini-Bowie i uttryck. Utseendet accentueras av en rejäl falskegg som sträcker sig över nästan hela ovandelen av bladet och förstärks ytterligare av en "tvåtonslack". Här är det två ytbehandlingar det handlar om, en halvblank satin på slipfaserna och en stentumlad på de flata delarna. Resultatet ett attraktivt blad på det hela taget. 

Ett stycke väl format och lika väl slipat VG-10

Stålet är ett av de vanligaste för japanska knivar. Det är förstås VG10 jag talar om. Ibland lite styvmoderligt behandlat då det inte är det "senaste" eller mest moderna stålet på marknaden. Det bör dock påpekas att det är ett bra stål givet hur det härdas. Här liksom på mina bättre köksknivar drar man upp hårdheten rätt ordentligt och på RJ5 anges den till 59-61 HRC. Egenskaperna kan sammanfattas med att det är ett mycket rosttrögt stål som tar en sjujäkla egg som dock inte håller för evigt. 

Sen bör det tilläggas att stålvalet framstår som något mindre självklart i det här fallet då knivarna faktiskt görs i Taiwan och inte på hemmaplan i Japan. Stålet måste därför exporteras till Taichung för tillverkning, något jag inte trodde japanska lagar tillät. Alternativt görs bladen i Japan för att sedan skeppas vidare. 

Bladet har fått sig en skålslipning som sträcker sig över ungefär halva bladets höjd. Det är således en sabelslipning/saber grind som är aktuell. Slipningen är en annan av likheterna den delar med MCusta-knivar för övrigt. Den, stålvalet och inte minst en ruskigt bra fabriksegg även om de är tillverkade i olika länder. RJ5 har liksom dem även ett mycket spetsigt blad vilket är något jag uppskattar för allehanda praktiska applikationer.  

Den "andra sidan", den med elefanten

Men sen måste vi tala lite om elefanten eller snarare elefantfamiljen i rummet. En ko med kalv tycks det. Elefanten är förstås allt som är skrivet på bladet. Det är bra att vara stolt över sin logotyp, material, ursprung och vem som formgett kniven med mera. Men ALL den informationen behöver kanske inte återfinnas explicit på blad och kniv i mitt tycke. Något kan sparas till produktbladet också. 

På presentationssidan återfinns företagets logotyp som utgörs av texten "Raging Jap" plus en stiliserad portal, en "Torii". Därutöver kan man på ricasson ta del av ståltyp. Inget konstigt med det men textstorleken borde minskats. Den tar för mycket plats i relation till det lilla bladets yta. 

Vänder vi sedan på bladet hittas knivens modellbeteckning i ännu större font än den redan rätt stora loggan. På ricasson står även tillverkningsland och ort. Lägg därtill logotyp nummer två som är en med märket associerad klassisk samurajmask. Den bilden återfinns långt ut på bladet och är synnerligen påtaglig särskilt som den är rund. Ja sen fortsätter novellen på clipet men det är en senare fråga.

Elefantkalven är att tumknopparna sitter långt ut på bladet. Onödigt långt ut kan jag tycka men orsaken är inte svår att lista ut då det har med handhavande att göra. Det gör dem mer effektiva ur öppningssynpunkt. Nackdelen är uppenbar - ibland är de i vägen! De kortar ned den del av eggen som kan användas för djupare genomgående skär. Men de är även i vägen när bladet skall slipas.

Mitt generella tips i ämnet - flytta dem så nära handtaget det går utan att de i öppningsrörelsen tar emot fingerskyddet som utgörs av skollorna. Det ser bättre ut men framförallt frigör det egglängd vilket är extra viktigt på små knivar.  

För att vara ett skålslipat blad klarar det den här uppgiften galant

RJ5 anlände med en riktigt bra fabriksegg. Den har bra bett och är jämnt och symmetriskt slipad. Det sånär som på en liten "häl" mot bladbasen till. Där har sliparen tvekat om aldrig så lite. 

När jag testat den här kniven har jag framförallt fokuserat på det tänkta användningsområdet. Att den inte är en stor campingkniv avsedd för att spräcka vedklabbar med säger liksom sig själv. Istället har jag till exempel skurit en hel del kartong och papp, öppnat paket och kapat tejp i samband med det. Tyg av olika dimensioner har förstås hanterats. Orsaken till det vet alla ni som följer mig - cykelrengöring! Därutöver skär jag som vanligt plast av olika dimensioner och ett par varianter av rep och trä förstås. 

Så länge man håller sig till papp och tunnare kartong fungerar kniven utmärkt. Den återhållsamma godsdimensionen och en vass egg hanterar dylika material förträffligt. Övergången mellan slipfas och de flata delarna av bladet är också rundade vilket underlättar. Nästa steg är lite tjockare kartong eller dubbel dito. Då vill man gärna skära närmare handtaget för att få mer kraft och då hamnar de förbaskade tumknopparna i vägen ibland. Inte optimalt i mina ögon. Här märks det också att det inte är ett flatslipat blad som är aktuellt. Men skålslipningar har fördelar inom andra områden.

När det gäller tyg är faktiskt "sharpening notches" och "fingerchoils" och andra fördjupningar på eggsidan av kniven ett betydligt större problem i allmänhet. De lyser med sin frånvaro här och kniven fungerar därför trots allt riktigt bra för ändamålet. 

Konstigt nog är den helt ok även som biträdande skalkniv i köket. Det brukar inte sabel- och  skålslipade knivar vara annars. Samma egenskaper som gör att RJ5 glider genom papp bidrar till framgång även här. Äpplen och morot kan skäras vilket inte är allom givet. Om ni inte tror mig kan ni ta vilken "bushcraft-kniv" som helst inklusive Moraknivar och försöka tvinga dem igenom frukt eller rotsaker så får ni se. Enbart skärpa räcker inte långt när det gäller att skära bra i alla ämnen. 

Med sitt "bowieliknande" blad bjuder kniven på en riktigt bra spets som kan användas utan risk att brytas av. Jag har gjort lättare bräcktest utan problem. Notera "lättare", jag försöker inte förstöra knivar utan undersöker om de håller. I det här fallet huggs bladet in i en bit trä och bänds sidledes ut igen.  

Det kan återigen konstateras att VG10 inte är herre på täppan när det gäller uthållighet. Man måste ståla/bryna kniven med jämna mellanrum i syfte att behålla skärpan. Det blir särskilt tydligt när man skär i material som sliter hårdare på en egg som kartong och inte minst nylon- och hamprep. Med tanke på vad stålet en gång togs fram för är det inte så underligt. Det var tänkt att användas i trädgårds- och köksredskap. Men som sådant är det lätt att återställa till sin forna skärpa. Inga stora arbetsinsatser krävs. Jag använder hemgjord strigel och skärpstål. 

Handtag

Liksom bladet är handtaget på RJ5 ovanligt vanligt. Det vill säga vare sig material eller konstruktion sticker ut. Det är en klassisk kniv med ramlås det handlar om. De kan i princip göras på två vis. Endera gör man kniven helt i metall eller får de som i det här fallet en skolla vilket ger en presentationssida med lite mer fäste och möjlighet att variera färg och utseende. Här är den i grön G10 med ett par frästa spår som dekorationselement och låssidan består av stål som fått sig en tumlad yta. Under skollan döljer sig en ram, även den i stål som är lättad för att minska totalvikten och bibehålla balans.

Kniven är öppen i ryggen och hålls ihop i tre punkter utöver pivotskruven. Det ger tillsammans med materialvalen en mycket robust liten kniv. Distanserna är skruvade från två håll och skruvarna är försedda med T6-huvuden. 

Ett väl format grepp som ligger bra i handen

Handtaget utmärks av att det är ovanligt arbetat och väl genomtänkt. Det finns några detaljer som gör det mycket ergonomiskt trots att det är både tunt och litet. En sådan är att man valt att nöja sig med ett väl format urtag för fingret och avstått från fler. Däremot har handtaget fått ett integrerat fingerskydd och en "näbb" som förhindrar att handen glider bakåt. Lägg därtill en fördjupning  för tummen på ryggen och ett väl rundat akterkastell som passar väl in i en handflata. 

Alla kanter och hörn har fasats och rundats. Det gäller även de "jimpings" som finns på kniven. De fungerar väl utan att vara för aggressiva mot fingrarna. 

En av de första intrycken kniven ger är att handtaget är mycket slankt. För att öka volymen i handen  "skjuter det rygg" en smula. Sedan har man gjort en smart grej från Raging Japs sida. Man har valt att använda det befintliga clipet för att bättra på grovleken på handtaget. Det är snarare en integrerad del i greppet än fristående om man kan uttrycka det på det viset. Det är god idé då clipet är stort relativt knivens tjocklek. Det känns en smula i handen men är inte obekvämt. 

Ett tunt handtag försett med ett väl gjorda räfflor som inte gnager på fingrarna

Bidragande till att den här lösningen fungerar är vart clipet sitter. Det är placerat lite på samma vis som på Extrema Ratio BF2 som jag recenserade härförleden. Det vill säga relativt lågt på handtaget vilket gör att det lättare passar in i en sluten hand. 

Jag tycker mycket om det här handtaget även om det är på gränsen till för litet för mig. De med större händer göre sig icke besvär och det passar troligen dem med aningen mindre händer ännu bättre. Det är egentligen inte de faktiska måtten som är begränsningen utan att man valt att forma handtaget så pass mycket. Knivar med rakare handtag kan trolla lite med storleken. Här krävs bättre passning.

Allt har en baksida och det gäller särskilt knivar utrustade med "framelocks"

Måtten blir påtagliga vid vissa grepp som när man vänder på kniven och drar den emot sig eller greppar den i ett rejält "hammargrepp". Då känns det att det är en liten kniv men för mig fungerar den väl ändå. Bäst blir den i "sabelgrepp" med tummen placerad på ryggen i därtill avsedd fördjupning alternativt med ett pekfinger på bladet. I de två greppen är den här kniven inte bara bra utan riktigt bra.

Utöver handtagsformen bidrar G10-sidans struktur och väl avvägda räfflor på främre delen av handtaget och bladryggen till gott fäste. Den här kniven har inga vilda planer på att bege sig någonstans i brådrasket även om man är blöt om händerna. 

Öppning och lås

Att RJ5 öppnas med tumknoppar framgår tydligt. De är placerade så att de är mycket lättåtkomliga och tillsammans med det rätt starka motståndet från "detent"-kulan så uppträder kniven närmast som en flipperkniv. Bladet tenderar att flyga ut när det väl börjat röra på sig. Faktum är att det nästan är svårt att smyga fram kniven. 

De tunnformade fingerknopparna är lättåtkomliga och effektiva

Formen på knopparna är den bekväma men aningen anonyma tunnan. De fungerar utmärkt men är kanske inte de roligaste som finns rent utseendemässigt även om jag föredrar det förhållandet framför tvärtom. Placeringen har jag redan nämnt och det går att konstatera att formgivaren sett till öppningsfunktion före brukande av kniven. Det gör å andra sidan att kniven öppnas lätt, närmast intuitivt genom att tummen följer urtaget i G10 sidan varpå bladet snärtas ut.

Låset är väl gjort och här syns även
 hur grovt clipet är i relation till handtagets bredd

Säkerheten står ett stabilt ramlås i stål för. Den här versionen är gjord precis som den skall. Själva funktionen är utan anmärkning och spel och glapp lyser med sin frånvaro. Men det tar jag nästan för givet i den här prisklassen. Mer utmärkande är ett par väl genomtänkta detaljer som hur lätt låsarmen är att komma åt och låset att släppa. Vidare så bidrar de mjukt rundande räfflorna till bra fäste för tummen när det görs. Sen syns det noggranna detaljarbetet på kniven även här. In- och utsida på låsarmen är rundade utan skarpa hörn och därtill har man bemödat sig att lägga förtunningen av armen på insidan. Det i sin tur gör att kniven blir lättare att hantera när den skall upp och ned ur fickor vilket osökt för oss in på nästa punkt. 

Att bära

RJ5 är en fickkniv i ordets sanna bemärkelse. Den gör sig helt enkelt bra där. Den är tunn, närmast anorektisk och väger in på dryga hektot och därtill saknas flippers eller andra utstickande delar. Sen har den försetts med ett rätt ovanligt clip i och med materialval. Det är nämligen gjort i titan trots att kniven i övrigt inte är det. Vanligare är den omvända kombinationen, det vill säga en "titanframelock" utrustad med stålclip. 

Ett riktigt bra clip som dock visar för mycket kniv

Fjäderclipet påminner om några Spydercoversioner till utseendet. Det ger dock lite mer utrymme för textil än majoriteten vilket gör att det lätt slinker över även grova tygkanter. Det underlättas även av en väl tilltagen läpp. I relation till knivens storlek är det rätt stort vilket gör att det syns och som sagts tidigare känns något i hand också. 

Utseendet är annars sobert titangrått. På clipet fortsätter dock novellen från bladet med både märke, torii och material angivet. Det är emellertid printat med diskret nyans tack och lov.  

Funktionen är riktigt god med väl avvägd spänst. Att det är glatt stål vid anläggningsytan mot kniven och att det saknas kanter där gör att det är mycket lätt att dra samt stoppa undan verktyget. 

Det enda jag egentligen inte är helt förtjust i är att det visar upp relativt mycket kniv uppstickande ur fickan. Men som mycket annat är det en smaksak. 

Sammanfattningsvis

Raging Jap är ett riktigt spännande märke och det ska bli intressant att följa deras fortsatta utveckling mot nya höjder. RJ5 är den första modell jag kommit i kontakt med från dem och den ger mersmak samtidigt som relationen inte är helt okomplicerad. 

Det första jag funderar kring är att den vid första anblick kan upplevas som aning dyr i relation till de ingående materialen. De är förvisso ändamålsenligt valda men inte prestigeinriktade om man uttrycker sig så. Dessvärre är komponenter och materialval oftare större försäljningsargument idag än funktion. Av det skälet finns det många riktigt usla "TFF" - titanframelockflippers på marknaden. De har tekniska specifikationer som ser häftiga ut på papper men där upphör inte sällan det positiva.

I fallet med Raging Jap är det faktiskt tvärtom, den bör upplevas då kniven känns bättre i hand än vad specifikationen antyder. Riktpriset för den här kniven är enligt Raging Japs hemsida 129$ för övrigt. Vad det kan tänkas bli på den svenska marknaden vet jag ej i skrivande stund. 

RJ5, en god kompanjon på utflykter i den tidiga vintern

Frågan är vad man får för de pengarna? Materialen känner ni till vid det här laget: en stadig men lättad stålram, väl slipad VG10, en liten bit formad G10 och en ännu mindre bit fjädrande titan. Vad som inte syns i den uppräkningen är däremot arbetet som lagts ned på designen och hur robust kniven är. Det är något som måste kännas i hand och det är som sagt där som RJ5 kommer till sin rätt. 

Raging Jap, ett alternativ för den som vill ha något orginellt att skära med

RJ5 är en riktigt sympatisk liten fickkniv som föll i god jord tämligen omgående. En kniv med eget utseende och flera finesser som höjer den över mängden av liknande knivar. Vad du får är en välbyggd kniv med ett bra blad och för storleken god ergonomi. Japansk finess i EDC-format. Men en liten kulturkrock kan skymtas i namngivning av märket och mängden text på kniven. Hade den varit svensk hade nog inte "raging" ingått i namnet till exempel. 

Men trots det en riktig pärla bland små EDC-knivar. Men visst skulle den bli bättre utan grinande samurajmask på bladet?

Tillverkarens produktsida hittar du här!


Specifikation:

Längd utfälld: 182 mm
Längd hopfälld: 101 mm
Vikt: 110 g
Bladlängd: 80 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: VG10, HRC 59-61
Handtag: G10 på stålram
Lås: Ramlås i stål

Producerad av: Raging Jap, tillverkad i Taichung, Taiwan



/ J - inte fullt lika arg

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre