Ny kniv - Cretace Ares

Under en längre tid har jag varit på jakt efter en bra OTF-kniv. Det jag sökte var en Kina-tillverkad pjäs i dugliga material då jag inte har lust att betala vad exempelvis Microtech betingar i Europa. Jag anser helt enkelt inte att de är i närheten av att vara prisvärda.* 

Men så dök det här för mig okända märket upp. Cretace kallar de sig och modellen heter Ares. 

Cretace Ares

Det första som är speciellt med den här kniven är att det inte är en kopia av någonting vilket var mitt första krav. Helt unika är inte formerna men det är aldrig OTF-knivar då de måste utgå från någon form av rektangulär lådform för att kunna härbergera bladet. Det ger att många av dem ser förvillande lika ut. 

Här är lådan/handtaget gjort av 6061-aluminium med alla kanter och hörn fint rundade. I handtaget hittas sedan ett "fönster" gjort av Ultem. Det visar interiören av kniven. Så för de som inte vet hur en sådan här kniv fungerar kan fjädern studeras från utsidan. Det är för övrigt bra snärt i den utan att för den del tillhöra de allra hårdaste. 

Hela kniven är 21 cm lång varav handtaget står för 12 cm och bladet 9 cm. Inte helt litet med andra ord. Fabrikseggen får godkänt och det får även stålet som är N690. Ett fullt gångbart mediumstål. I den här versionen har kniven ett blad med tantospets men den finns även att få med en vanlig drop point. 

En välbyggd kniv med handtag av 6061-aluminium, blad i N690 och clip av titan

En extra lyxig detalj är att clipet är gjort i TC4-titan som dessutom fått en anodisering som påminner om de guleloxerade skruvarna som håller samman kniven. De i sin tur matchar Ultem-intarsian. Det ger ett genomtänkt uttryck. 

Överlag känns kniven mycket gedigen och för priset är den ett fynd. Jag kan nämligen avslöja att glappet i bladet är närmast obefintligt. Något som brukar känneteckna en god OTF. Faktiskt mindre än på den sista Microtech-kniven jag hanterade. Därtill är ljudet mycket tillfredsställande, ett dovt "klack" utan det ringande som ibland kan ackompanjera enklare knivar i kategorin. 

Det lär bli fler inslag med den här kniven, var så säkra!

/ J - lyssnar till ett "klack"


* Det gäller även en del andra kända märken som Benchmade, Heretic, Kershaw med flera. Knivtypen är inte billig från början och med de pålagor som är aktuella blir slutpriset hutlöst enligt mig. 

#knivesandbikes #knivigtvarre

New Knife - ANV Z400

Sometimes you need something dagger-like in your life. At least if you, like me, appreciate that kind of aesthetic. One such thing comes from the Czech Republic and the brand Acta non verba Knives or ANV as they are also called. I have previously presented another slightly less extreme knife from them called the Z200. It was clearly more focused on "EDC" than this knife might seem at first glance.

This model is called Z400.

ANV Z400

A folding knife with aesthetics taken from daggers from Czech ANV

Like the previous knife, this model is technically quite advanced. The blade steel is not the most common. ANV are using Sleipner here. A steel from Uddeholm which according to them is has high abrasion resistance, high resistance to chipping and can reach high hardness (over 63 HRC). Here, however, ANV has chosen to keep it to a more modest 58HRC. A hardness that is perhaps more common in knife contexts. Otherwise it can be said that this is a fairly striking blade. It is 3.5 mm thick and measures one decimeter or four inches in length. In addition, the shape is symmetrical, something that is emphasized by a notch in the blade.

The total length of the knife is measured at 23 cm. A rather large folding knife in other words. As is often the case with ANV, the handle is available in several variants. It can be had in G10 in a couple of different colors (Black, Coyote, Olive) and as here in black aluminum. The lock is in all variants a liner lock. The opening of the blade is done with the help of a flipper and the knife comes with ANV's own "loop over deep ride wire clipo". A clip I came to appreciate even though it could have been a little stiffer.

The aluminum handle, the absence of a frame and the open construction means that the total weight ends up at a low 110 grams.

Overall a very well built knife that I have every reason to return to

/ J 

#knivesandbikes #knivigtvarre

Knivrecension Cold Steel Code 4

- En positiv överraskning

Första intrycket efter att ha öppnat US-postalpaketet i bilen i väntan på ett möte: Herrejävlar vad mycket kniv! Tittade mig omkring för att vara säker på att ingen såg att jag satt och viftade med en machete bakom ratten i min ensamhet. Det kan uppfattas som underligt av somliga har jag förstått.

Trots att jag som vanligt läst på specifikationerna och kikat på diverse bilder på nätet innan köp var jag inte beredd på att det skulle vara så mycket amerikansk muskelbil över den. Verkligheten överträffar som bekant dikten.  

Tanke nummer två efter att bollat runt med den lite: jäklar vad lätt den är och strax därefter noterades att den var väldigt bekväm att hålla i och kändes välbyggd. Alla första intryck positiva således.

Cold Steel Code 4 

Jag har länge velat ha en fällkniv från Cold Steel och från början var det Voyagerseriens mediumstorlek, ursprungsversionen, som lockade. Det var något avskalat över den knivmodellen. Ett dugligt blad i ok stål ett nästan rakt handtag med rundade hörn och starkt beprövat lås. Men så gick de och gjorde om modellen. Lade till massa bucklor och knölar på ett från början enkelt handtag vilket fick det att se lika plastigt ut som det är, vilket faktiskt inte är samma sak. Det gjorde att jag för tillfället tappade intresset och aldrig slog till. Det som förbättrades i version två var dock slipningen något jag återkommer till.  

Senare lockade "American Lawman" och "Recon 1" en smula men både envisades med att bara bära kommandosvarta taktiska kalsonger (blad) med tveksam kvalité på färgen och den senare var dessutom för stor för min smak även om jag förr om åren burit stora knivar. "Mini Recon-modellen" löste ett av de problemen och blev därmed ett alternativ men innan jag bestämt mig dök "Code 4" upp på scenen. Samma knivbladsalternativ som för Voyagerserien men utan plast och betydligt tunnare grepp och därmed mer lättburen, samma starka lås, mer sobert utseende och ungefär samma pris. Ett i sammanhanget givet köp!

21 cm totallängd, ett brett nästan decimeterlångt blad men väger in på blygsamma 120 g 

Namnet "Code 4" lär för övrigt i amerikanska polis och räddningsstyrkesammanhang betyda att själv är bäste dräng eller åtminstone att vederbörande inte behöver assistans för stunden. 

Blad

Ett tag tvekade jag mellan de tre bladalternativen som finns att välja mellan: Clippoint, droppoint och tanto. I vanliga fall skyr jag tantospetsade blad som pesten men jag vill gärna ha en sådan kniv från Cold Steel i min samling någon gång eftersom det var de som populariserade den "amerikanska tanton"*. Men sen funderade jag hur det skulle se ut i kombination med handtagets rundade former och det alternativet föll bort för stunden. Droppointen såg bra ut men den robusta bowielika cowboylooken hos clippointen vann till slut dragkampen om uppmärksamheten.

 Code 4 med modellnamnet 58 TPC, vilket innebär en droppoint

Att välja något av de sågtandade alternativen föll mig aldrig in. Jag avskyr alla sågtandade blad då jag anser att de i princip är värdelösa och därtill  nästan omöjliga att slipa om när de väl blivit slöa. Värst av dem alla är Cold Steels variant. De ser ut och känns som 90-talets "laserslipade superknivar" som såldes på tv-shop när det begav sig. Jag har inte ägt någon CS själv med den eggen men dessvärre känt på dem.

Varför, varför så många bågfilar? Bild: Cold Steel

För ovanlighetens skull när det gäller detta företag så finns "Code 4" knivarna inte i olika storlekar - än kan väl tilläggas. Det brukar för eller senare dyka upp XXL-varianter av de mesta de gör. Men med tanke på ursprunget till den här serien som vänder sig bl a mot amerikanska poliser, räddningstjänst och liknande personal så kanske vi slipper det.

Bladet är ett nästan decimeterlångt** blad i japanskt AUS 8A stål. Stålvalet är adekvat för den tänkta användningsområdet men kanske är lite i underkant prestandamässigt om man ser till priset på kniven. Eftersom det endast är min andra Cold Steel så har jag inte mycket att säga om egenskaperna hos deras version av stålet ännu. De hävdar att det är vakuumbehandlat och "subzeroquenched" på sin hemsida vilket bara är ett mer omständligt sätt att säga att det är härdat.

När jag studerade bladet i verkligheten så var det inte så spetsigt som jag föreställt mig utifrån bilder. Av någon anledning hade jag fått för mig att bladet och spetsen skulle vara mer lik en Buck 110 eller ännu mer uppsvängd. Men bladet är brett och linjen ned mot spetsen från ryggen är helt rak och därmed förkroppsligar det urtypen för en clippoint.

Ett utmärkt exempel på en clippoint, här i AUS 8A stål

Eggen har en hög skålslipning som är tunn bakom eggen och har en förstärkt spets. Så långt är allt väl men jag hade föredragit om det varit helt flatslipat vilket "Voyager"-serien är numera om jag inte missminner mig. Så en en medium eller large "Voyager" är inte helt uträknad ur ekvationen ännu av det skälet.

Men det är inte bara nackdelar med den här utformningen på blad. Förutom att det är snyggt med sina två toner av satin så gör den flata delen av bladet det mer kompatibelt med vissa slipsystem som t ex Edge-Pro. Sen tillkommer att "plungeline" på det här bladet är helt rak vilket tillsammans med den demonterbara tumknoppen och det lilla urtaget vid eggens bas väsentligt underlättar slipningsproceduren. 

Ett tämligen lättslipat blad om tumknoppen avlägsnas

En nackdel med bladet är den i överkant tilltagna ricasson. I gengäld sträcker den sig inte förbi tumknoppen så jag tror inte den är i vägen för mycket. Det återstår att se under en längre tids användning. Men vad den gör ihop med formen på det främre urtaget för fingret som skjuter handen något bakåt är att det skapar ett relativt långt avstånd mellan hand och egg vilket jag inte är förtjust i egentligen.

Apropå slipning så är fabrikseggen jämn och godkänd sånär som på yttersta spetsen där den närmast blivit mejselslipad någon millimeter men inte värre än att jag kan rikta upp det. Den är någorlunda vass utan att närma sig t ex Spydercos grundslipningar. Den rakade hår men inte utan tryck när den anlände.

I övrigt kan noteras att bladet är försedd med en polerad satinfinish som är riktigt välgjord och framförallt inte CS-svart. Svart är inte snyggt generellt och Cold Steels variant ser närmast målad ut. Och ja, texten på det här bladet är alldeles för grov. Typsnittet för "Code 4" kunde lätt ha halverats utan att det skadat alls. Motstående sida är märkt Cold Steel och Taiwan. 

Handtag

Handtaget är riktigt snyggt särskilt för att vara en Cold Steel. Jag brukar inte tycka att de är särskilt estetiskt tilltalande annars men äntligen har de fått till det. Materialet är hårdanodiserad 6061-aluminium som genom behandlingen fått ett titanliknande utseende och en sobert mörkgrå färg.

Handtag i hårdanodiserad T6061 aluminium

Kniven har inga liners vilket är en stor del av förklaringen till den ringa totalvikten. Här har man litat på styrkan i materialet och inte fånat sig med både hängslen och livrem.

Eftersom det är en lockback är det en sluten konstruktion med ett ilägg i ryggen på handtaget. Finishen på den är mycket bra. Sidorna är skruvade med två torxskruvar förutom pivotskruven. I sidorna syns också de två sprintarna som fäster låset och agerar stoppinne. Längst ut på handtaget finns ett mindre hål för fånglina.

Kniven saknar "jimpings och förlitar sig istället på bra form för gott grepp

Greppet passar min hand utmärkt och jag är glad, ja - nästan lycklig över att de gett fullständigt fan i det som brukar kallas "tractionplan" inga räfflor, inga sandpapperssträva ytor eller andra påfund. Bara ett bra klassiskt grepp. Mjukt och skönt att hålla i samtidigt som det sitter som gjutet i handen. Hurra! Själva formen på handtaget med antydan till en ramp för tummen och ett urtag för pekfingret gör att greppet är adekvat utan åthävor. Det är ändå enkelt nog särskilt eftersom det är tunt att kunna greppas efter tycke och smak.

Ett tunt handtag med kraftigt lås

Utmärkande för den här serien knivar är nämligen att de är de tunnaste som Cold Steel har gjort med lockbackfunktion. Och däri ligger hemligheten till den här knivens storhet. Den är nämligen både stor och stadig men ändå lätt och framförallt lättburen. Den ekvationen är inte alltid lätt att åstadkomma. Begränsningen med den typen av handtag är förstås att den smala kontaktytan mot handen gör den olämplig för långvarigt hårt arbete. 

Öppning och lås

Kniven öppnas med en klassisk nästan enkelsidig tumknopp som dock går att skruva loss för att flytta till motstående sida. Det ihop med låsmekanismen gör det här till en utmärkt kniv även för vänsterhänta. Knoppen har för övrigt en bra form som ger gott grepp för tummen. Placeringen en bit ut från handtaget är utmärkt och är lätt att komma åt utan att fumla och leta.

Tämligen intuitiv tumknopp

Öppningen i sig är mjuk och smidig och bladet löper på glidlager av brons. Som andra lockbacks finns aningen motstånd från fjädern särskilt i början av öppningsrörelsen. Kniven gick inte att snabböppna som helt ny. Därtill var fjädern för stark. Får se om jag eventuellt behöver lätta på pivoskruven något eller om det helt enkelt är för stark fjäder för att den manövern skall vara möjlig. 

Ett lås blir nog inte starkare och enklare än "Tri-Adlock" som i grund och botten är en backlock som förstärkts med ett bladstopp vilket normalt saknas på den typen av lås. Det är Andre Demkos bidrag till knivvärlden. Den adderade stoppinnen gör att vertikala krafter som påverkar bladet försvinner ut i handtaget istället för in i låsarmen vilket ökar styrkan, förlänger låsets hållbarhet och minskar framtida glapp då delarna slits ihop istället för ut. Enkelt men genialt. En lockback på steroider.

Här fungerar den precis som det är tänkt. Enda nackdelen är att det är en lite väl stark fjäder innan den nötts in. I alla fall var det så på min lilla "Mini Tuff Lite" med samma lås. Orsaken är delvis att CS valt att göra låset extra starkt genom att göra klacken på låsarmen tämligen stor vilket kräver lång hävarmsrörelse när låset släpps. Det gör att den här kniven kräver kraft att stänga vilket i sin tur gör den manövern till en tvåhandsövning eller så får man dra bladet mot något som t e x låret. När låset väl är släppt svänger bladet halvvägs in av sin egen tyngd så det gäller att hålla fingrarna borta om det görs med en hand.

Annars kan sägas att kniven låser med ett högt förtroendeingivande snäpp och sen sitter bladet där utan glapp eller spel. En av de stadigaste fällknivar jag äger tror jag. Där verkar den aggressiva reklamen ha rätt i alla fall.

Ett mycket svagt rasslande kan urskiljas om kniven skakas hårt. Det kommer från tappen som låset roterar kring.

Att bära

Den här besten är helt enkelt suverän att bära. Code 4 är rejält lätt med tanke på storleken och för att vara en så stark kniv. Den släta metallytan och det tunna handtaget gör den lättburen på samma sätt som gamla hederliga stålSpydercos som "Police" och "Endura II" men utan bojsänkevikten de var behäftade med.

Clipet är mycket litet och föredömligt diskret om än lite blankt. Det är också urstarkt vilket både är en fördel och en nackdel. Det håller kniven väl på plats men är nästan svårt att få över kanten på ett par jeansfickor eftersom det är så hårt och har en liten ovanligt liten "läpp". Har man väl fått yttersta spetsen över tyget så löper det lätt sen. Fördelen med den lilla "läppen" är att clipet inte är lika benäget att skrapa i saker och ting. Det klassiska är bildörrar annars, något man får se upp med. För att göra det mer användarvänligt har jag böjt ut det en smula. Annars hade det tuggat i sig mina byxor till frukost.

Clipet är blankt, kort och mycket starkt. Den blanka ytan går dock väl ihop med bladet och knivens övriga tema

Clipet kan inte flyttas men med kniven följer ytterligare ett clip som kan monteras på motstående sida för den som är vänsterhänt. Men det är endast spets uppåt som gäller på kniven vilket jag inte har något emot å andra sidan. Bristen på valmöjlighet leder till renare utseende med mindre borrhål i sidorna vilket jag uppskattar.

En annan mycket bra sak med det här formatet på clip är att det inte stör själva greppet så mycket när kniven ligger i handen. Det uppstår inga obehagligheter mot handflatan när man greppar kniven hårt. Något som annars missas med en del clip.  

Sammanfattningsvis

Det som slår en är att det här är en utomordentligt välbyggd kniv med en fantastisk balans. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga om en Cold Steel-skapelse. Det har för mig tidigare varit rena "mall ninja"-knivar som jag gärna undvikit och inte saknat på min hylla. Balansen i kniven gör också att den faktiska vikten och storleken upplevs som mindre än den är. 

En välbalanserad civiliserad best

På sätt och vis kan den nog sägas vara en modern tolkning av en hederlig gammal lockback som Buck 110. Båda är robusta fällknivar med ca 10 cm långa clippointblad som är skålslipade.  De har samma totallängd och är försedda med samma grundtyp av lås. Men där upphör likheterna. Code 4 väger mindre och är tunnare och därmed lättburen. Den är även bättre balanserad och har ett ännu starkare lås och aningen finare stål. Den är också enhandsmanövrerad och har ett clip.

En solig bekantskap, Cold Steel Code 4

Så moderna material och utförande har förädlat en redan klassisk grundtanke. Det är inte svårt att förutse att den här kniven kommer att fortsätta sälja bra för Cold Steel och finnas kvar i sortimentet ett bra tag. Därtill räcker kvalitéerna. Frågan är om den förmår att rucka på Cold Steels egen storsäljare "Voyager-serien"?

Specifikation:

Längd utfälld: 216 mm
Vikt: 122 g
Bladlängd: 98,4 mm**
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: AUS 8A
Handtag: 6061 Aluminium
Lås: Tri-Ad ock

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan

Fler kombinationer på Cold Steels hemsida


/ J - tänjer på fördomarna mot kallt stål

* Den "amerikanska tanton" är inte amerikansk alls utan förstås japansk och heter "Kamasu Kissaki". Den är en äldre version av mejselliknande spets som användes i japan runt 1400-t. Modernare varianter av tantos kan väl lite förenklat sägas påminna mer om klassiska knivformer i de att de oftast inte är lika kantiga i sitt utförande.  

** Längden som den uppgivits på Cold Steels hemsida. Bladlängden beror nämligen lite på hur man mäter. Det uppgivna måttet stämmer om bladet mäts från spets till basen av handtaget. Annars omnämns kniven ofta som att den har tre och halv tumsblad vilket stämmer om det mäts från ovandelen av handtaget. De olika måtten beror på den svängda främre delen av handtaget.

Knivrecension Benchmade 943

- Den perfekta fickkniven del 13

Är man liksom jag intresserad av fällknivar är det svårt att inte ständigt vara på jakt efter den "perfekta" fickkniven. Kniven som har allt. Den som skall göra att man slutar leta efter fler. Sen kan villigt erkännas att jakten ofta är betydligt roligare och mer intressant än eventuellt slutresultat och därmed ett mål i sig och den här serien texter och presentationer är ett uttryck för det.

Jag tror många med samlarmentalitet kan känna igen sig i den känslan det är bara objekten för passionen/besattheten som varierar.

Benchmade 943 Osborne

Faktorer som spelar in vid bedömningen av en kniv är förstås storlek, mått, vikt, detaljer, material, design och hur lätt den är att bära. Kniven får gärna vara något mer än summan av delarna och sen skadar det inte om kniven ifråga har något extra som gör att den höjer sig över mängden. Ibland sitter karaktären i detaljerna

Rent konkret och praktiskt märks det genom att det inte behövs mycket för att en kniv skall hamna i fickan för en tids utvärdering men för att få stanna där krävs det betydligt mer. Något av en personlighet. Ibland är det för att en kniv är urbota praktisk ibland är det något annat mer svårdefinierat som lockar.

En slank uppenbarelse

Det var den tanken som fick mig att snegla lite extra på Benchmades Warren Osborne-designade 940/943 som vid det här laget är klassiker som har hunnit få några år på nacken. Att de fortfarande efter mer än tio år finns kvar i sortimentet säger en hel del om knivens kvalitéer. Det som främst fått mig att tveka är nog priset. Benchmades knivar är dyra i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Nu valde jag i och för sig att köpa den direkt från USA vilket oftast blir betydligt billigare av olika skäl.
   

En annan kandidat från Benchmades katalog var den lika klassiska McHenry & Williams 710, modellen som var först att förses med det berömda Axis-låset. Jag tvekade mellan de två men 943 känns mer som en fickkniv då den är mindre i formatet och framför allt slankare vilket tilltalade mig mer för stunden.

Blad

Det första som slår en när man fället ut Osbornes 943 är dess eleganta och visuellt mycket slående blad. Den effekten uppnås av en modifierad clippoint som är nästan "rak" där den övre falskeggen är lång och uttalad och börjar tidigt på bladet. Det ger en spetsig och smal bladform som inte ger mycket buk så den som föredrar mer av den varan får titta på någon annan kniv. Vad det däremot ger är en kapabel spets och en lång rak egg.

Ett väldigt rak clippoint med liten buk

Vill man ha en starkare spets väljer men den mer udda bladformen som följer med modellen"940" som är en variant av omvänd tanto och kanske ett vanligare utförande av den här kniven. Handtaget är då grönt istället för svart.

Slipningen är givet formen på bladet en tämligen hög flatslipning som är ytterst väl utförd och under ytbethandlingen kan sliplinjerna svagt urskiljas.

Vad som inte är lika väl utfört är slipningen av själva eggen om man skall vara kritisk och det tycker jag man har rätt till i den här prisklassen. Själva skärpan var godkänd men inte perfekt. Kniven rakade hår men inte utan tryck när den anlände. Men den dras med samma problem som några av mina andra Benchmadeknivar - något för branta vinklar på eggen. Det kommer jag att ändra på när jag slipar om den. Det är trots allt ingen yxa. Jag har inte mätt vinklarna men en snabb sökning på nätet bekräftar att jag inte är ensam om att tycka så. Sen kan man funderar över varför ett välrenommerat företag som Benchmade väljer att göra på det viset med en kniv av den här typen? Är det månne för att så många väljer att utföra tortyrtest på sina knivar oavsett typ och storlek och sen publicera resultatet på youtube?

Sen har fenomenet tydligen varit värre tidigare och Benchmade har förbättrat slipvinklarna på de senare generationerna av knivar.

Flatslipat blad i S30V

Den andra invändningen har med vinkeln på eggen att göra som inte är helt konsekvent ut mot spetsen där den vänstra sidan är något brantare än den högra. Det är inte mycket det handlar men går att urskilja. Återigen en petitess men värt att notera givet priset på kniven.

Bladet har en markant klack ned mot basen som underlättar slipning trots att uttaget inte är till för det. Kniven har ingen uttalad ricasso vilket gör att eggen är tämligen balanserad i relation till bladlängden. Även ration blad/handtag får väl godkänt i min bok.

Det här är min första erfarenhet av Benchmades version av det normalt utmärkta S30V. Annars är det ett stål som är frekvent förekommande på många av de bättre Spydercomodellerna och där har jag kommit att uppskatta det som det goda knivstål det är. Det tar en egg, håller den och är inte helt omöjlig att slipa om även om det tar tid eftersom det är hårt. Rostar inte så illa heller har jag märkt på min Military som varit med på mången tur i vått tillstånd. Men rostfritt är det inte utan visar tydligt att rosttröga stål inte skall förväxlas med "rostfritt" som är en utopi.

Ytan på 943-bladet är en mycket väl utförd satinfinish som ger ett gråaktigt sobert utseende och känns aningen glatt.

Handtag

Handtaget följer bladets form väl och det skapar en bra harmoni utseendemässigt. Jag gillar den slanka formen och det var ett av mina skäl till att köpa kniven - att den inte tar upp så mycket plats i fickan och är lättburen. Dessutom är det jäkligt snyggt!

Bekväma och snygga sidor i 6061-T6 aluminium

Skollorna är gjorda i svartanodiserad aluminium på en halv ram i 410-stål. Mellan de svarta sidorna finns en backspacer i blåanodiserad titan vilket ger en exklusiv touch som förstärks av att ramen på insidan är polerad så färgen speglas där.

Lyxig detalj: insidan på den partiella ramen är polerad så backspacern i titan reflekterar sig där

Ytan på aluminiumet är skulpterat med en tydlig tredimensionell känsla där kanterna på handtaget är fasade vilket ger en behagligt välvd yta. Mönstret gör nästan så det ser ut som kniven har bolster.

Sidorna är skruvade med så många som fyra skruvar och med tanke på låskonstruktionen så blir det många smådelar om kniven skall demonteras. Något jag i och för sig inte är någon jättevän av även om det händer att jag av nyfikenhet plockar isär en kniv då och då. Hål för fånglina finns inte på den här kniven.

 

Mellanlägget i ryggen är gjort av blåanodiserad mönstrad titan

Greppet är långt men inte "biffigt" tack och lov. Den senaste trenden med totalt överdimensionerade knivar kan förvisso ge variation och ibland vara rolig men inte på en fickkniv i mitt tycke. Särskilt svårt har jag för tjocka handtag som jag inte är någon vän av. Handtaget ger gott om plats för alla fingrar och fungerar bra i de grepp jag kan komma på och använder*.

Kniven har mycket gott fäste som följd av handtagets form som hindrar att man glider ut på bladet. Sen har greppet en lätt "kritaktig" yta som är sträv på samma sätt som exempelvis min Pro-Tech Godfather. Det uppnås genom att ytan blästrats till en matt finish. Förmodligen kommer både den samt hörnen och kanterna på kniven slitas mer över tid och möjligen ge sämre grepp men mer patina. Det återstår att se.

Öppning och lås

Det är trots allt en Benchmade och med det namnet följer vissa förpliktelser och en är att den skall vara lätt och smidig att öppna och stänga. Och det är den här kniven - särskilt nu när jag slitit in den under ett par veckors användning.

Från mitt håll fanns en farhåga om att tumknopparna befann sig för nära handtaget när jag såg bilder på kniven. Jag hade inte haft möjlighet att hantera kniven innan jag köpte den. Och faktiskt så gör de det men eftersom balansen i bladet och motståndet i låset är så väl avvägt så flyger bladet ut nästan utan ansträngning ändå. Tumknoppen sticker upp precis lagom mycket och har väl avvägt mönster för att ge fäste nog för att fungera korrekt. Dessutom är den helt rätt placerad för att ge lagom mycket hävstång utan att sitta mitt på bladet och vara ivägen vid arbete när bladet är utfällt.

Kniven är i all enkelhet extremt snabböppnad och tack vare låskonstruktionen är den nästan lika snabb att stänga igen.

En bra tumknopp som dock sitter och löper mycket nära handtaget

Väl ute låser bladet med det vid här laget berömda Axislåset från Benchmade. Om det låset kan man säga mycket men det fungerar utmärkt. Låser stabilt och säkert och är lätt att släppa. En invändning är dock att det är lite fippligt och det skadar inte om man är van vid knivar för att det skall vara helt smidigt att hantera. Det är en av mina favoriter men jag är inte lika förbehållslöst positiv som några andra recensenter jag stött på. Det har även sina nackdelar. Det kräver tillvänjning och består av små delar som dels kan gå sönder dels kan bli igenkletade med smuts. Men nu är det mer teoretiska invändningar. Jag har rent praktiskt aldrig upplevt problem av det slaget med min mini Griptilian eller för den delen mina Ganzo och Enlan/Bee med samma typ av lås.

Benchmade Axislock. Bakom bulten kan "omegafjädrarna" som håller den på plats skymtas

Bladet har inget spel eller glapp vilket jag krasst förutsätter av en kniv som kostar 182 dollar. Men det brukar heller inte vara något problem med Axis-lås. Skulle den glappa är förstås pivotskruven justerbar.

Den genomgående konstruktionen av låsbulten på Axislåset gör att kniven enkelt kan stängas med en hand och det fungerar såväl för höger- som vänsterhänta. Det i kombination med flyttbart clip och dubbelsidiga tumknoppar gör kniven helt ambidextrös.

Att bära

Nu kommer vi till en av Osborne 943s verkliga styrkor - bärkomforten. Kniven är extremt lätt och smidig att bära. Helt enkelt en av de bästa i den här storleken. Den har en slank profil eftersom det redan tunna bladet nästan är dolt i handtaget och tumpinnarna är placerade nära greppet och därmed inte kräver lika mycket plats som t ex Spyderhålet som även Benchmade använder på vissa modeller. Kniven är även tunn med en tjocklek på endast 10,4 mm och det ger ett diskret avtryck i fickan. Lägg därtill en ringa vikt på strax över 80 g och du har en vinnare.

Benchmades standardclip, bra men lite överdimensionerat för det här handtaget

Det finns heller inga skarpa hörn eller utstickande delar på handtaget vilket gör det smidigt att plocka upp andra prylar ur fickan även när kniven befinner sig där. En nog så viktig detalj i alla fall som jag använder fickknivar.

Kniven är utrustad med Benchmades svartmålade standardclip. Samma typ som återfinns på t ex Griptilian och Mini-griptilian. Det är enkelt, stadigt och fungerar väl. Nackdelen är den målade ytan som skavs relativt lätt och att det inte är lika elegant och snyggt som resten av kniven. Sen känns det inte som det passar kniven helt eftersom det är i relation till handtaget känns alldeles för brett.

Övrigt

I handen känns kniven ytterst välbalanserad och lätt. Det är de två intryck som dominerar. Egg-geometrin ska tydligen vara ändrad till det bättre jämfört med tidigare modeller men jag tycker fortfarande att den är något brant. Jag har under en kortare tid burit kniven och förstås testat den på diverse material även om jag inte hunnit långtidstesta den.

Intressant är att den inte skär papper lika bra som den rakar hår. På kartong och liknande material fungerar den bra men briljerar inte. Orsaken till det står att finna i det smala bladet som trots flatslipningen ger rätt brant vinkel på eggen. I plastmaterial och arbeten med spetsen är den duglig och till allehanda småsysslor i köket är den riktigt bra. Tomater, lök, vitlök, purjo och potatis som jag prövade på var lätta att processa. Slipningen och relativt tunt gods hjälper till där.

Men något med eggvinkeln gör att den inte riktigt vill bita i trä. Det är tvunget att vrida handen och "attackera" ämnet vilket inte känns helt bra. En slipning med lätt omprofilering borde kunna lösa det.  

Sammanfattningsvis

I 943 Osborne lyckas Benchmade förena goda material med utmärkt formgivning och riktigt bra toleranser och passform och resultatet är en exceptionellt trevlig fickkniv som är extremt lätt. Den råkar också vara en av de snyggaste jag har. Det var som sagt det där med mervärde jag nämnde tidigare.  

Jag är positivt överraskad över att märka att det som såg alldeles utmärkt ut på papper lever upp till förväntningarna även i verkligheten. Allt fungerar och gör det bra och jag förstår därför varför den här modellen har levt kvar länge i Benchmades katalog.

Benchmade 943, ännu en god kandidat för fickan

En av de stora nackdelarna är dock priset. Det här är ingen billig kniv och det gör att förväntningarna och kraven ökar men även konkurrensen. I den här prisklassen finns många hungriga antagonister som även de ståtar med bra material och god passform och byggkvalité. En har jag redan presenterat här tidigare i Spydercos "Sage 1". Blandar man sen in det något diffusa greppet "prisvärdhet" i ekvationen så ökar urvalet rejält och fler konkurrenter lägger sig i kampen.

Men den är utan tvekan en kandidat till "Den perfekta fickkniven", om den är det för alla kan jag inte svara på. Men den finns med där i toppen utan tvekan. Det är en ruskigt kompetent fickkniv som har förvisso har sina brister men även en stor portion personlighet.

Specifikation:

Längd utfälld: 199 mm
Vikt: 82,2 g
Bladlängd: 86,3 mm
Godstjocklek: 2,9 mm
Bladstål: S30V, 58-60 HRC
Handtag: Aluminium, 6061-T6 över liners i 410 stål, backspacer i titan
Lås: Axis

Mer info på Benchmades hemsida här.

Producerad av: Benchmade, tillverkad i USA


/ J - söker efter knivvärldens Mercedes

* Uttrycket på engelska är väl närmast: Hammer/reverse hammergrip, pinchgrip, sabergrip/reverse sabergrip, fillipinogrip, ice-pick.