Knivrecension Buck 110 Hunter

- Den svåra konsten att förhålla sig till en klassiker

Buck 110 Folding Hunter som den kompletta beteckningen lyder har varit och är en ikon i knivvärlden sen mer än femtio år. Sedan 1962* har det skrivits spaltkilometer om den och lillebror "112 Ranger" men jag tänkte bidra med lite synpunkter just därför.

Det är i all enkelhet  en stadig och rejäl fällkniv med ett tidlöst utseende. En av de där utseendena man ser framför sig när man tänker "fällkniv" även för dem som inte vet något om knivar. Tidlöst kan väl för all del också betyda en aning tråkigt. Men för den som tycker det kan alltid customversioner beställas.

Bröderna Buck

Det är också en kniv som är lite extra svår att förhålla sig till om man inte är amerikan. Den kan liknas vid en fällbar morakniv vad beträffar status i USA. En kniv alla kan relatera till och många äger och som säljs överallt. Forumen är fulla av historier och minnen relaterade till den här kniven. Det är en kniv som fungerar men inte är något "extra" - en enkel brukskniv. I Sverige betingar den dock ett pris från 600 kr upp till 900 kr eller så beroende på vart den köps vilket gör att den hamnar i en annan kategori. Det gör att det blir en aning konstig prissättning för en kniv med så enkla material som 420HC i bladet och laminerat trä på mässingschassi. Särskilt när kniven ifråga inte har samma ikonstatus här. Om man nu inte gillar fällknivar förstås då betyder den plötsligt lite mer.

Buck 110 Hunter, en knivikon och tillika dagens recensionsobjekt

Men det är en design som har överlevt utan större förändringar i 55 år. Ytterligare ett bevis för att den är nära nog perfekt är den mängd kloner, kopior och efterföljare den fått genom märken som Puma, Kershaw, Schrade, Western, Bear MGC med flera. Sen kan väl sägas att många efterföljare t ex Pumas äldre versioner i mångt och mycket anses vara bättre än originalet med avseende på material och finish. Men då kan tilläggas att de också är betydligt dyrare.

Den moderna stadiga "lockbackens" anfader, Buck 110

Det som gjort Buck 110 till en klassiker är bland annat:

Bladet, som förvisso är gjort av ett tämligen enkelt stål: 420HC som återfinns på den lägre delen av skalan över knivstål. Men för att krångla till resonemanget något så spelar det stor roll vad tillverkaren gör med de ursprungliga stålegenskaperna i form av t ex värmebehandling. På det området briljerar Buck då deras version av 420 troligen är ett av de bästa som finns på marknaden. Kniven går att få relativt vass och eftersom 420HC av naturen är tämligen stryktåligt dvs segt och rosttrögt blir det inte hack i eggen så lätt. Det som normalt är problemet med den här typen av stål är att de inte förblir vassa särskilt länge. Det är på det området som 110an är bättre än den borde vara. Den håller skärpan tämligen väl. Sen går det inte att utföra mirakel då det trots allt är ett enkelt stål. Kniven är även motståndskraftig mot rost vilket är en bladstålets styrkor. Men den bör ändå inte glömmas med fukt i eller rester av säg syror från frukt och grönt. Då kommer fläckarna vilket min 110 är ett utmärkt exempel på. 

Klassiskt Bowieinspirerat blad här med några fläckar efter rostangrepp

Bladformen är en typisk clippoint eller modifierad Bowieform med en taperad övre del med en falskegg. I princip ser bladet ut som spetsen på en Bowiekniv. Anledningen till det är att bladdesignen från början härrör från "Buck Special" som är en jaktkniv med fast blad. Allt som allt ger detta en knivblad som kanske inte briljerar på något enskilt område men som är tämligen allround och det till ett bra pris. 

Ett mycket allsidig bladform med nagelskåra för att underlätta att fälla ut bladet

Handtaget är av bra storlek och har väldigt god ergonomi. Det är inte för brett, inte för smalt och lagom långt.  Förvisso en enkel form men har inga skarpa hörn eller annat som kan orsaka irritation ens vid tyngre eller längre arbeten. Formen gör även att det inte behövs extra friktion i greppet eller andra onödiga detaljer. Som sagt, möjligen lite tråkigt men det fungerar utmärkt. Det är uppbyggt kring ett kraftigt chassi i mässing som försetts med nitade skollor i laminerat trä.

Ett handtag med enkla linjer som fungerar

Låset är ett väl beprövat "Lock-back" system där "Hunter" är en av de modeller som gjort det beprövat! Det är enkelt konstruerat, starkt och håller i princip hur länge som helst. Det som kan invändas mot konstruktionen är att det kan behövas rengöras ibland för att det samlas lite ludd/damm o dyl mellan blad och låsarm vilket kan hindra att det låser helt. Och det finns inte sällan ett litet men ändå närvarande spel vertikalt i den här typen av lås även när de är välgjorda. Det är inget som påverkar funktionen men det kan störa för den som söker perfektion. Varianter av låset som t ex Cold-Steels "Tri-Ad Lock" tar hänsyn till slitaget som uppstår och har format låsklacken så att den är självjusterande över tid och eliminerar därmed en del av glappet. 

Enkel kraftig låskonstruktion som blivit något av marknadsstandard

Men kniven har också några rejäla nackdelar. Det går dock inte att förhålla sig helt neutral till dem då det är som att jämföra en gammal bil, säg en Cheva -57 med en modern Audi. Så att jämföra den med en modern fällkniv är inte helt lätt. Buck 110 Folding Hunter är stor och tung, saknar clip, går inte att öppna med en hand, har enkla material och framför allt i bladstålet som gör att den inte håller skärpan så länge. Men den har ändå sin charm. Och samlar man på fällknivar i någon form är den nästan lika nödvändig som tex någon klassisk "slipjoint", Opinel och Victorinox. Lite för att förstå fällknivens evolution.

Mitt högst personliga exemplar som bär spår efter en liten olycka involverande en Pontiac Bonneville

En kniv för den som gillar "form follows function" samt ett måste i samlingen för alla som gillar fällknivar. Sen skulle jag inte ha något emot en en customBuck med FG, blad i polerat BG42 eller S30V och handtag i nickelsilver och endera vitt älghorn eller svart buffelhorn. 

Specifikation:

Längd utfälld:  216 mm
Vikt: 205 g
Bladlängd: 95 mm varav egg 83mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: 420 HC
Handtag: mässing, "rosewood" - färgad laminerad björk
Lås: Lockback

Mer teknisk specifikation här.

Producerad av: Buck Knives, tillverkad i USA

* Det sägs att den utvecklades -62 till -63 och kom ut på marknaden 1964. Succen blev omedelbar särskilt när det gäller camping eftersom den i USA ersatte gamla köks- och militärknivar som skärredskap. Den var den första fällkniven som var stor och stark nog för att i viss mån ersätta knivar med fast blad. Jag har hört siffror på att den sålt i över 15 miljoner exemplar!

Knivrecension Kershaw 1660 "Leek"

- Den perfekta fickkniven del 6 

I den här serien har hittills presenterats storsäljande knivmodeller från namnkunniga tillverkare som Benchmade, CRKT, Spyderco och SOG och nu är det dags för ytterligare en av de stora elefanterna att dansa, plats på scen för: Kershaw.

Kershaw är ett av de varumärken som tillsammans med ZT (Zero Tolerance) och Shun saluförs av KAI USA ltd som i grunden är ett japanskt företag - KAI Group. Produktionen av knivarna sker huvudsakligen i Oregon, USA. Just Kershaw har funnits under det namnet på marknaden sen mitten av sjuttiotalet.

Kershaw  1660 - Leek

Leek* är en av många modeller som den hawaiibaserade Ken Onion har designat för Kershaw.  Det var en av de första modellerna som hade "SpeedSafe", det första assisterande systemet på marknaden. Olika varianter på funktionen har sedan dess blivit mycket populära och återfinns hos en rad märken** under olika namn med endast små variationer i utförande. I princip bygger det på att någon form av fjäder - stång, bladfjäder eller spiral, sätter bladet under press vilket hjälper till att öppna kniven fullt ut så snart öppningsrörelsen påbörjats. Det är helt enkelt ett sätt att kringgå de mycket krångliga regler som i många länder och delstater i USA kringgärdar automatiska knivar. De flesta regler och lagar som gäller gravitationsknivar och automatiska knivar inkluderar någon form av knapp eller utlösningsmekanism vilket alltså en assisterad kniv inte har. Bladet måste aktivt manipuleras för att något skall hända. De är med andra ord endast att betrakta som fällknivar som är ovanligt lätt att fälla ut. Det finns anledning att återkomma till ämnet knivlagar vid senare tillfälle då det är en snårig djungel att kämpa sig fram igenom.

"Leek" finns i en uppsjö varianter varav många släppts i begränsade upplagor vilket gett dem ett visst samlarvärde och om man så vill kan man bygga en hel samling kring bara den här kniven. Den är en av Kershaws mest etablerade modeller och får här tjäna som utmanare i kategorin bästa fickkniv/EDC. Den version som presenteras här är en av de första som kom och tillika en basmodell, Leek 1660 med handtag i stål och framelock-konstruktion.

Ken Onion-designad grönsak, Leek

Den här versionen är ingen riktig flugviktare i relation till storleken på grund av handtaget som är gjort i 410-stål. Varianterna med aluminiumhandtag och linerlock istället för framelock väger i jämförelse så lite som 68g. Leek är dock så pass liten och mjuk i fickan att vikten inte är något som direkt märks. Den extra tyngden bidrar snarare i det här fallet till att kniven känns stabil och rejäl eftersom den är välbalanserad. Skållorna är fastskruvade med T6-torx och kan därmed demonteras.

Tunn profil gör Leek lättburen

Handtaget är riktigt bekvämt särskilt med tanke på storleken på kniven. En mjuk och behaglig yta och rundade former bidrar till detta. Längden är tillräcklig för ett fyrfingersgrepp och en urfasning för pekfingret tillsammans med antydan till tumramp gör greppet relativt stadigt. Handtaget har en "backspacer" i plast och är därmed inte helt öppen. Damm och smuts har därför en tendens att krypa i kniven och stanna där. Men det gäller de flesta fällknivar som faktiskt används.

Kniven har ett litet hål för fånglina. På bakre delen av handtaget återfinns även en liten extra säkerhetsanordning en "glidspärr" med vilken bladet kan låsas i stängt läge. En funktion jag aldrig använder och som på den här kniven är onödig då det krävs tryck i en tämligen exakt vinkel för att aktivera bladet. Så risken för att kniven ska öppnas av misstag är minimal.

Mjuk form på bra handtag

Onödig säkerhetsspärr

Bladformen är något av en modifierad "Wharncliffe" där eggen är närmast rak med mycket liten buk. Det gör  att den är lätt att använda i de situationer där spetsen kommer till bruk exempelvis vid öppnandet av lådor och paket. Spetsen är för övrigt mycket delikat och spetsig. Användbart som sagt men en aning ömtålig, det är inte en kniv som bör tappas på hårda underlag! Slipningen är en skålslipning vilket kanske inte är det ultimata på den här typen av kniv men räddas av att primärslipningen är tämligen bred vilket ger en duglig egg. Men med bredden på bladet i åtanke hade en flat eller konvex slipning varit att föredra. 

Modifierad Wharncliffe ger tunn spets

En tämligen bred sekundär slipfas ger bra egg men räddar inte stålet som är 440A

Vad gäller bladstålet så är det en trist historia på den här ursprungsversionen. Men det har fördelen att det är lättslipat i alla fall. I de tidigaste exemplaren av Leek användes ett mycket enkelt stål i form av 440A. Bladet är inte märkt med ståltyp men väl med datum och Kershaw bytte stål i de flesta av sina basmodeller från 440A till 13C26 fr o m juli -07. Min kniv är tidig och tyvärr från jan-04. Det jag inte gillar med stålet är dessvärre några grundläggande egenskaper. Det första är utseendet. Jag är inte och kommer aldrig bli vän med blästrade knivblad, jag tycker det ser billigt ut vilket det också är! Ytbehandlingen i kombination med stålets inneboende egenskaper för oss till nackdel nummer två. Det rostar som fan. Lite blod eller det minsta rester från frukt/grönt eller vad som helst som innehåller det minsta syra och kniven blir fläckig direkt. Det tar inte många timmar och detta trots att just rosttröghet ska vara en av de få fördelarna med 440A.

Den största nackdelen är dock utan tvivel att den inte håller skärpan särskilt bra och det är ju trots allt en tämligen viktig egenskap hos en kniv. Det går faktiskt att få bladet någorlunda vasst och den leverarades med bra skärpa men uthålligheten är usel.

"Datumstämpel" inte helt vanligt.

Nu finns Leek även i "värstingversioner" med så bra stål som S30V, ZDP-189 och laminerat CPM D-2 samt med handtag i såväl aluminium som G-10 som med diverse inlägg som t ex pärlemor. Rätt långt upp på önskelistan står därför en Leek med ett riktigt stål!

Om stålvalet drar ned helhetsintrycket så är det tvärtom med öppningen. Ett mycket väl fungerande och ruskigt snabbt "SpeedSafe" system som i det här fallet kan aktiveras med både tumpinnar och flipper. Det sistnämnda känns mest naturligt då tumpinnarna är små och svåra att komma åt. Deras huvudsakliga funktion är att agera bladstopp för kniven i utfällt läge. Den här kniven tillsammans med lillebror "Chive" är bland de snabbaste jag äger och det är mycket svårt att ens följa bladet med blicken när det flyger ut. Jag har hittills inte märkt någon utmattning hos fjädern med sämre kraft som följd. Det är annars något som påpekats i någon recension jag läst.

Favoritflipper

Låset är en framelock-konstruktion som är ett riktigt skolboksexempel på bra utförande. Låser varje gång, lätt att fälla in med lagom fjäderspänning och låser med cirka femtio procent. Efter flera år fungerar det absolut felfritt och låsarmen har inte "vandrat" något. Skall någon kritik riktas mot låset är det att det kräver rätt vinkel för att släppa eftersom det inte är så mycket att få fäste mot för tummen. En mycket välbyggd kniv som trots mycket användande fortfarande låser perfekt utan glapp eller spel.

Ju mer jag handhar diverse knivar och särskilt under en längre tids användning så blir jag mer förtjust i framelocks i stål! Till skillnad från det i övrigt bättre materialet titan så verkar de inte alls slitas i samma takt utan fortsätter att fungera om de är välgjorda från början vill säga.

Riktigt bra Framelock

Clipet är inte mycket att orda om. Det är ett av Kershaws standardclip och fungerar bra. Det går inte att bära på vänster sida men väl med spets upp eller ned. Jag har alltid föredragit spets ned på den här kniven då onödigt mycket av den sticker upp ur fickan annars. Mycket av det beror på det extra säkerhetslåset på bakre delen av handtaget vilket gör att det inte går att fästa clipet högre.

Bra och välfungerande ensidigt clip

Slutbetyget blir en något blandad kompott.  Leek  är mycket diskret att bära då det är en tunn kniv som saknar vassa hörn och har mjuka handtagssidor. Fattas bara med en kniv som är döpt efter en grönsak! Den är också hyfsat lätt, vass - nåja, fast inte så länge och ligger bra i handen särskilt med tanke på den ringa storleken. Bladformen kanske inte är den snyggaste i mina ögon och den ger en för smällar känslig spets men fungerar väl för "småsysslor". Kniven inte direkt designad som en campingkniv så den tunna spetsen upplever jag inte som något större problem. 

Bärkomforten i kombination med att den är mycket lätt att fälla ut och inte minst ihop gör att den trots ett tämligen mediokert stål med halvtrist ytfinish varit en av de knivar jag burit mest under ett antal år.

Så ofta i fickan att texten på handtaget nötts ut

Som liten bekväm fickkniv är modellen utmärkt och med bättre stål konkurrerar den väl i kampen om epitetet "den perfekta fickkniven". Sen är det en extra bonus att de många variationerna gör den till ett bra samlarobjekt. Så långt kommer jag nog inte sträcka mig men det är definitivt läge för att införskaffa en Leek i G-10  med bättre bladstål då kniven har mycket att erbjuda.

Specifikation:

Längd utfälld: 179 mm
Vikt: 91 g
Bladlängd: 75 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: 440A (de nyare har Sandvik 14C28N som standard)
Handtag: Stål, 410
Lås: Framelock

Producerad av: Kershaw Knives, tillverkad i USA


/ J - gillar purjolök

* Leek släpptes tillsammans med sina "syskon" de mindre Scallion och Chive. Leek har sen funnits och finns i en uppsjö konfigurationer där bladen kan vara tantoblad ("Random Leek"), delvis sågtandade eller med vanlig egg. Bladen kan ha varianter på ytfinish där blästrade är standard men även svart DLC, guld- och titanoxidbehandling finns. Bladstålen har varierat från 440A, via 13C26 till 14C28N men kniven erbjuds även med komposit 14C28N/CPM D-2, S30V, damaskstål och ZDP-189. Handtagen kan fås med G-10, anodiserad aluminium (svart, blå, oliv, röd, rosa mm), stål samt stål med olika inläggningar som kolfiber eller pärlemor. Det har även gjorts diverse begränsade utgåvor t ex "Ken Onion Signature Series" och "Ted Nugent"-version.

Alla dessa versioner gör också att riktpriserna varierar från grundmodeller på ca $70 till nästan $200. Men på nätet ligger de enklaste runt $40.