Knivrecension EKA Swede 8

-  en modern EKA förankrad i historien

Hade det inte varit för ett par mer än lovligt generösa gåvor hade jag inte haft så många "Ekor" eller knivar från EKA i samlingen. Sedan länge finns ett par klassiker som mina militärknivar Swede 38 och Swede 60 samt en fällbar filékniv som agerade fältkökskniv förr. Men häromsistens kom ett paket från en givare som önskar vara anonym och bland de knivar som ingick där var den här, en Swede 8. En kniv som nu burits och testats relativt grundligt. 

EKA Swede 8

Den här kniven tillhör de mindre modellerna från Eskilstuna och lämpar sig därför väl som EDC-kniv till skillnad från exempelvis de större Swede-kusinerna 10 och 92 som är en aning mer volumiösa. 

Det här specifika exemplaret har trähandtag men kniven kan även fås i utförande med gummi i greppet för den som önskar mer fäste. Den som vet med sig att kniven kommer bäras mycket i skog och mark när det är regnar och är blött bör kanske överväga den versionen.  

Ett svenskt alternativ i EDC-klassen

Twitterversion: En modern svensk i traditionell klädedräkt

Blad

Namnet på kniven är knutet till bladlängden som följaktligen mäter 8 cm på längden. Formen är en svag droppoint som dock närmar sig ett "rakt" blad i utseende. Det är en av punkterna i vilken kniven är förankrad i historien eftersom ett blad inte blir mycket enklare än så här. Inga krusiduller eller särskild utsmycknad. Det ger ett knivblad med stark spets  en mjukt rundad buk och rätt mycket rak egg att arbeta med. Gott så, jag uppskattar bladformen som för övrigt får mig att associera till ett förvuxet skalpellblad. En bra bruksform helt enkelt.

Så mycket renare blir inte en bladform. Åtta centimeter bruksblad

Ett modernare tillägg är de skåror som bladryggen försetts med för ökat fäste. Utseendemässigt är linjerna på bladet harmoniska och den enkla satinfinishen understryker det. 

Tidiga exemplar av den här kniven hade AUS8 i bladet. Stålet är nu det i EKAs sortiment helt dominerande 12C27 från Sandvik.  Av det stålet har man valt 2,8 millimeters godstjocklek som sedan fått en låg sabelslipning. Något jag för övrigt inte är vän med på den här kniven. Förvisso är stålet adekvat tunt bakom eggen och den är vass. Men en låg sabelslipning övertygar inte undertecknad i alla situationer.

Men vad hände med slipningen? Sandvik 12C27 i en vinkel som passar en stor huggare

På något ställe har jag sett uppgifter på att Swede 8 skulle ha en skandinavisk slipning fast med avlösningsegg. Det gäller i så fall för andra årgångar än det här exemplaret. Ett fenomen som jag dock sett på andra knivar från EKA som exempelvis "88an" där utförande och slipning varierar med årsmodell. Det hänger troligen ihop med de moderna tiderna där ett svenskt märke görs i Portugal och Kina. Med en så här bred primäregg hävdar jag att det här inte är en skandinavisk slipning som endera skall ha nollvinkel, alltså endast en slipfas eller en mycket liten avlösningsegg. 

Swede 8 är lite speciell att jobba med. Mycket beroende på att den har så uppenbara styrkor och svagheter. Exempelvis känns motståndet ungefär lika mycket när man skär i torrt virke som i kartong! Det eftersom den i kartong och andra mer fibrösa material är usel. Kniven är där riktigt tung att skära med och bladet upplevs som betydligt tjockare än vad det är. Här är det slipningen som spökar. Dels är den tvär och dels är ryggen vid övergången till den flata sidan av bladet rätt brant. Sammantaget gör det kniven rent ut sagt dålig i den här typen av material. 

Annat blir det i trä där vinkeln plötsligt känns rätt och bladet biter riktigt bra. Handtaget fungerar även det väl vid den sortens arbete. Följaktligen är inte heller hårdplast något större problem. även penetrationsförmågan får godkänt. Spetsen är kraftig och därmed tålig. En av styrkorna när man slipar knivar på det här viset. 

Jag kan tänka mig att bladet lämpar sig tämligen väl för småvilt men det är inget jag kan uttala mig om med säkerhet eftersom jag inte är jägare. Men bladformen inbjuder till att flå något. Sen är det en fällkniv och därtill en fällkniv med sluten konstruktion vilket ger gott om utrymmen för smuts och organiskt material att ansamlas så jag hade personligen valt något annat.

Men kött har jag förstås prövat kniven på och kalvhögrev var det som fanns till hands. Det blir utmärkta hamburgare för övrigt. Som väntat fungerade bladet rätt bra där eftersom det inte kniper kring bladet. Av precis det skälet är Swede 8 inte alls något att hänga i granen när det kommer till frukt och grönt. 

Den här dubbelheten är genomgående och personligen tycker jag att den här typen av blad hör hemma på större knivar. Mindre knivar bör skära bättre eftersom fickknivar rimligen inte används till lika krävande uppgifter som sina större kusiner. 

Handtag

Som nämndes i inledningen finns den här kniven att få med ett par olika material i handtagen. För den som önskar mer grepp finns utförande med konstmaterial. Även där har specifikationen ändrats över tid. Gamla exemplar sägs vara tillverkade med kraton i greppet men hemsidan uppger nu "Proflex" som material.

Den här kniven har däremot fått träsidor som endera är bubinga eller rosenträ (palisander/dalbergia) beroende på vad man läser någonstans. Sidorna har fått en nätskärning som mest är dekorativ men som även ger en smula bättre fäste. De är också välvda och överlag får ergonomin godkänd. Fästet är adekvat i och med fördjupningen för pekfingret och det rudimentära fingerskydd som finns.

Ett nästan bekvämt handtag med träskollor

Skollorna är fästa på en för storleken på kniv tämligen stabil stålram vilket ger ett robust intryck. Här återfinns ytterligare en detalj som avslöjar att det här är en modernare kniv. Den går att demontera och pivotskruven är justerbar. En finess som EKA i och för sig haft på de flesta av sina knivar under mycket lång tid. Istället för de idag vanligare torx-skruvarna hittar man här huvuden för spårmejsel eller möjligen valfritt mynt. 

Ja hur tänkte man här? "Vi tar ett bra handtag och kör upp ett järnspett i häcken på det?"

Swede 8 finns eller snarare har funnits i två utföranden varav ett har fånglinehål. Om jag inte är felunderrättad är det den senare versionen som fått det tillägget. Inledningsvis tyckte jag inte att det störde greppet för mycket då kanterna på stålstycket som utgör den här detaljen är mjukt rundade. Däremot inverkar det menligt på det visuella intrycket och det irriterade mig redan från början då handtaget varit snyggt utan den detaljen. Men efter att ha använt kniven ett tag inser jag att den även är obekväm särskilt när kniven greppas med tummen på ovansidan av bladet. Då pressar den mot bakre delen av handflatan i åtminstone min hand på ett obehagligt vis. 

Öppning och lås

En annan detalj som är förankrat i historien är öppningen som tarvar två händer. Inga moderna påfund som tumknoppar, flippers eller dylikt. Sympatiskt för dem som har lagar som förbjuder enhandsöppnade knivar. Något vi glatt kan strunta i här i Sverige. Här är ju knivar endera totalförbjudna eller tämligen tillåtna beroende på sammanhang och miljö. 

För att underlätta förfarandet har Swede 8 en nagelskåra som är så pass stor och djup att den erbjuder gott fäste. En detalj jag uppskattar ur öppningssynpunkt särskilt som jag är nagelbitare. Men det sticker ut så pass mycket blad ur handtaget att nypa kring att skåran faktiskt kunde undvarats helt särskilt som det här djupa utförandet förfular bladet i mitt tycke. Därutöver är det sällan en god idé att ha fördjupningar, hål, skåror eller liknande i blad som skall vara rent praktiska. Det samlas skräp där. 

Nagelskåra i nedslagskraterformat 

Om kniven öppnas på gammaldags manér så låser den med en lika klassisk backlock. I det här fallet bjuds på en stadig konstruktion. Låset stänger med en auktoritet som imponerar givet det lilla formatet. Det är även tacknämligt lätt att komma åt och släppa. Lika imponerande är emellertid inte låset när kniven är hopfälld. Både slipjoints och lockbacks är beroende på ett visst fjädertryck när kniven är hopfälld för att hålla bladet på plats. Här är den kraften för liten. Om spetsen fastnar i något eller om det uppstår friktion mot bladet öppnas kniven delvis. Har du otur kan det leda till tråkiga olyckor när du stoppar handen i fickan.  

Att bära

Swede 8 bäres löst i fickan och är därmed en fickkniv i ordets sanna bemärkelse. Mjuka former och vikt på runt hektot gör den samarbetsvillig. 

En rejäl miss eller snarare har man nonchalerat detaljen, den kanten är rent ut sagt vass

En trist detalj i sammanhanget och något som aldrig uppskattas på fällknivar är när man är så här lat och helt struntar i att försöka dölja bladryggen i stängt läge. Här sticker den fram vilket samlar smuts men framförallt är den rent av vass. Inte alls behaglig att skrapa handen emot när man stoppar handen i fickan. Sen kan det även med lockbacks bli så att lite fickludd i utrymmet mellan bladet och låsarmen gör att låset fallerar.  

Sammanfattningsvis

Jag är glad över att EKA inte vandrat iväg för mycket åt det moderna hållet med den här modellen. Skall jag vara helt ärlig tycker jag inte de är särskilt bra på det. Deras "tactical" som de kallar modell T9 ser anskrämlig ut och matchar dessvärre lågbudgetknivar från märken som M-tech och liknande utseendemässigt. En skräckdetalj är hur tumknoppen är placerad halvvägs ut på bladet till exempel. Garanterat i vägen för allt.  

Här har skomakaren istället blivit vid sin läst och gjort en mindre mer "EDC-anpassad" version av en klassisk stabil allround-fällkniv. Resultatet är sympatiskt även om utrymme för förbättringar finns. 

Trots ett par mindre bra detaljer har Swede 8 viss klass i mina ögon

Ett område som har förbättringspotential är hur kniven är slipad. Här har man valt att blanda tekniker på något vis. Först har man slipat bladet från rätt tunt bladgods vilket kunde varit grunden för en kniv som skär riktigt bra. Men sen tycks man ha ändrat sig vad det gäller den inslagna linjen och istället betonat släktskapet med storebror Swede 10. Det innebär låg sabelslipning och den fyrtio graders eggvinkel (totalt) som EKA har som standard. Hållbart javisst men det ger inte de optimala egenskaperna för en mindre fickkniv. Här blir det uppenbart att Swede 8 just är en krympt version av Swede 10. Kanske borde man ändrat några detaljer när man ändå krympte formatet och främst satsat på en djärvare eggvinkel. 

Sammantaget vill jag tycka om den här kniven mer än jag gör. Den ger ett hederligt och rejält intryck på något vis och storleken fungerar till det mesta. En klassisk fickkniv där trägreppet, tvåhandsöppningen, lockbacken och de övergripande linjerna förankrar den i äldre knivtradition samtidigt som detaljer i form av "jimpings", skruvade sidor, fånglinehålskonstruktion och stålval skänker en modernare touch.

Men sen slarvar EKA bort något som skulle kunna bli en riktigt bra EDC-kniv genom ett par ogenomtänkta val. Slipningen är den främsta orsaken till kritik men även fånglinehålet känns som en efterkonstruktion. Som om någon kom på att "javisst ja, dylika är populära" och slängde dit en stålbit i rumpan på kniven. Sen är finishen medioker. Inte katastrofal men absolut inte bra. Det finns markanta glipor mellan materialen och passningen i ryggen är inte särskilt väl utförd. Vad jag hört är den tillverkad i Portugal men det är ingen ursäkt. Snarare tvärtom då jag har SanRenMu knivar för hundralappen som är mer välbyggda. Outsorcar man produktion får man ha hög kvalitetskontroll helt enkelt. Sen uppskattar jag inte hur slapp fjädern är när bladet är i stängt läge. Det är inte långt ifrån att bladet kan fälla ut sig själv. Fastnar spetsen i den minsta tygbit eller tråd så är det ett faktum. En mindre men irriterande detalj är det vassa avslutet på bladryggen. Om kniven vänder sig i fickan kan du skrapa handen rätt rejält på den. 

En passus är att EKAs hemsida är komplett usel. Under produktinformation finns i princip inget att hämta alls och skall man få tag i olika uppgifter krävs att man navigerar runt på sidan samt söker information på annat håll. Till exempel talar man inte om vart knivarna är gjorda.

Kan man bortse från nämnda områden för kritik eller tycker att de är mindre viktiga får man en överlag stabil fickkniv med harmoniska linjer, ja om man bortser från fånglinehålet då. Svenskt stål biter fortfarande bra 

Specifikation:

Längd utfälld: 185 mm
Längd hopfälld: mm
Vikt: 102 g
Bladlängd: 80 mm
Godstjocklek: 2,8 mm
Bladstål: Sandvik 12C27, HRC 57-59
Handtag: träsidor på stålram
Lås: Lockback

Producerad av: EKA, tillverkad i Portugal (?)



/ J - blott Sverige svenska knivar har (?)

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension EKA Swede 88

-  blott Sverige svenska fällknivar har 

Mitt intresse för den här kniven väcktes för många år sedan då jag hade förmånen att få känna på en väns lyxiga masurbjörksversion som hon då fått i födelsedagspresent. Den var skön att hålla i, hade mjuk gång och var rejält vass minns jag. Sen var lystern i handtaget lockande. En angenäm bekantskap på det hela stora taget. 

Sedan dess har Swede 88 funnits på min vaga "måste införskaffas någon gång"-lista. Kniven är en udda fågel i min samling på flera vis. Jag äger inte många svenska fällknivar och framförallt har jag inte särskilt många knivar med trähandtag generellt.

EKA Swede 88 

Mycket beroende på att det helt enkelt inte finns så värst många svenska fällknivar på marknaden överhuvudtaget. De jag kan komma på utöver EKA utan att fördjupa mig i ämnet är Karesuandokniven som har ett par modeller och förstås Fällkniven som numera har en tämligen diger katalog. Emellertid lockar mig inte Karesuandoknivarna särskilt mycket då de av produktbilderna att döma inte alls ser särskilt välgjorda ut och jag tycker nog att både de och de flesta modeller från Fällkniven är överprissatta. Men det är ett ämne öppet för diskussion.

Men gammal är äldst inte minst som Eskilstuna knivfabrik AB har funnits i branschen sen 1882. Det är dock inte många av deras modeller som väcker något större ha-begär hos mig. Möjligen skulle jag kunna tänka mig en Swede 8 eller kanske 10 med trähandtag vad det lider. Annars får det nog vara.

 Svensk knivtradition i fällknivsformat

Trots det är jag inte helt renons på knivar från EKA. I samlingen ingår en äldre fällbar filékniv, två stycken "38or" och ett par Swede 60, militärutgåvan. Men min "88a" och tillika den senaste är utan tvekan den jag gillar bäst. 

Blad

Bladformen är inte så mycket att orda om. I princip ser den ut som man tagit vilken skandinavisk kniv som helst, halverat den och sparat spetsen. Med två tillägg skall sägas. Det ena är att det faktiskt handlar om en droppoint även om den inte är så uttalad och det andra är att hela eggen utgör en enda svepande kurva från häl till spets, en svag konstant buk. Det ger en lång egg och en duglig spets. 

Noteras kan att bladet är tämligen brett med sina tjugotre millimeter i relation till sin längd. 

Ett stilrent blad med en kraftig låg skålslipning

En detalj som jag uppskattar och som är föredömligt utförd är att eggen är dragen hela vägen in till handtaget. Det gör att bladets och eggens längd är desamma och i det här fallet mäter de strax över sju centimeter.

Men kanske mest utmärkande för det här knivbladet är den ytterst modesta godstjockleken på endast 1,7 millimeter! Det är tunnare än både Victorinox och Opinel till exempel, knivar som annars är kända för att ha smäckra och tunna blad. Det gör förstås att kniven skär väldigt bra genom vissa material samtidigt som det även utgör en begränsande faktor vad gäller knivens användningsområde.

Ett tunt blad parat med ett tjockt handtag både begränsar och möjliggör

Med det tunna breda bladet är den inte särskilt lämplig till arbeten som inkluderar vridande rörelser eller där man kan behöva lossa eggen från trä. Det är ingen optimal täljkniv med andra ord. 

Något jag däremot inte förstår är varför EKA valt att skålslipa kniven. Det som borde ligga närmast till hands både sett till tradition och praktiskt hänseende borde enligt mig att förse kniven med en vanlig "scandigrind" det vill säga en primäregg utan avlösning. Det hade dessutom varit mer estetiskt tilltalande som grädde på moset. Nu ser slipningen onekligen "billig" ut. 

Skålslipningar har förvisso sina fördelar som att de ofta skär bra genom organiska material och att de är lätta att underhålla fram till den punkt där man behöver slipa om kniven från grunden då det blir knepigare. En annan fördel är förstås att de är billiga att tillverka i relation till exempelvis konvexa slipningar.

Men skall man få de fördelarna så bör slipfasen ha betydligt större radie än så här. Sekundäreggen är endast åtta millimeter på den här kniven. Den har också en tämligen abrupt övergång till flatsidorna på bladet. Det som räddar egenskaperna totalt sett är det tunna bladet. 

När det kommer till rent skärande i exempelvis diverse mjukare förpackningsmaterial, födoämnen av varierande slag och andra lättare uppgifter är den här kniven bra. Även snöre, rep och tamp samt tyg klarar den någorlunda även om det i de sammanhanget blir tydligt att stålet inte är extremt bra på att hålla skärpan. De hävdar själva på hemsidan att "jämförande tester har visat att EKA-knivars eggar håller skärpan betydligt längre än flera andra ledande knivtillverkares". Det får stå för dem och det håller jag inte alls med om och det vore därför intressant att veta exakt vilka tillverkare det skulle röra sig om. Knivar från Fiskars med diskbänksstål i bladen? 

Stålet är för övrigt Sandviks 12C27 och härdat till 57-59 HRC enligt EKA själva. Således tämligen mjukt.   

Handtag

Det mest utmärkande för det här handtaget är konstruktionen som såvitt jag vet är unik för EKA. Handtaget är tillverkat i ett enda stycke trä som sen är stabiliserat*. Lite svepande sägs det att processen ungefär fördubblar densiteten hos träet. I vilket fall så blir resultatet ett lätt, stadigt och hållbart material. Ur den träbiten skärs sedan en skåra i vilken bladet och låsarmen placeras. 

Handtag i stabiliserad bubinga

Den aktuella kniven har ett handtag av bubinga som är ett afrikanskt träslag av jakarandasläktet som faktiskt är hårdare än ek. Tydligen spricker det inte så lätt heller vilket gör det relativt lättarbetat och återfinns därför förutom i knivhandtag inte sällan i finare möbler. 

Annars finns Swede 88 även i utförande med ek eller masurbjörk i handtaget. Något som dock inte går att utläsa av hemsidan så jag är osäker på om de versionerna har utgått ur sortimentet. Nuförtiden går det även att få kraton i handtaget för den som önskar det. 

Pivotskruven är i mässing liksom nitarna som håller låsarmen på plats. Bladspänningen kan justeras med en större spårmejsel eller ett tunt mynt för den delen. En detalj som är viktig på den typen av konstruktion där träet kan svälla eller krympa beroende på fuktmängd. Mässing har den fördelen att det inte rostar även om det kan få för sig att ärga något. Den stora nackdelen är att det är mjukt. Det krävs inte mycket för att skruven skall få grader om man slinter det minsta är min erfarenhet från andra EKA-knivar. 

Utseendet är enkelt och okomplicerat. Inga urtag för fingrar eller andra detaljer som talar om för dig hur kniven skall hållas vilket kan vara befriande. Sen är bladtangen dold i hopfällt läge vilket är en annan detalj jag uppskattar. Formerna är mjuka och runda och ergonomin utmärkt. 

Mjukt rundade former och ett väl genomtänkt handtag ger god ergonomi

Handtaget fungerar utmärkt i alla grepp och inte minst är det lätt att få ett flöde dem emellan. Kniven känns med andra ord kvick i handen och är lättarbetad. Det mjuka träet med sina rejält rundade former ger heller inte upphov till skav eller blåsor även om man tar i något. Här bidrar även tjockleken på handtaget som ökar anläggningsytan mot handen. Den rundade bladryggen gör att det heller inte är obekvämt att ta stöd med tummen där när så behövs.

Hade jag fått önska något så hade det varit att handtaget varit aningen längre. Som det är nu gör kurvaturen på undersidan att mina fingrar vill klämmas ihop något och då har jag ändå inga dasslock till händer. 

Handtaget har för övrigt hål för fånglina och en sådan i form av en tunn lädersnodd följde med kniven.

Sen kan tilläggas med tanke på årstiden det här skrivs att trä har en rejäl fördel jämfört med framförallt metallhandtag på vintern. Det blir inte lika kallt. En egenskap som är värd att beakta om man ämnar använda sin kniv utomhus året om. 

Öppning och lås

Eftersom det är en klassisk fällkniv öppnas den företrädesvis med två händer och för ändamålet har bladet försetts med en nagelskåra. Som tur var så sticker det ut tillräckligt med blad ur handtaget för att även vänsterhänta och vi nagelbitare skall få tag i det. 

Min väns 88a som jag nämnde inledningsvis var så mjuk i gången att den går att öppna med friktionen från tummen mot bladet som en enhandsöppnad kniv. Det gäller definitivt inte mitt exemplar. Därtill är fjädern för stark och gången för seg. 

Klassisk  tvåhandsöppnad lockback

Öppningsrörelsen är däremot tämligen jämn och låset har bra snäpp. Det som orsakar ljudet är en enkel backlock som fungerar väl. Spänsten i låsfjädern är rätt bra vilket ger ett säkert lås men gör även att det är svår att släppa. Särskilt som låsarmen är så tunn att den närmast känns vass och gör ont i fingrarna att använda. 

Något spel upp och ned finns inte i min kniv men väl ett litet glapp i sidled även när pivotskruven spänns tämligen hårt. Eller snarare är det så att det är ett flex i övergången mellan blad och kniv som känns. Det är inte en helt stadig konstruktion vilket rent visuellt understryks av det tunna bladgodset. 

Att bära

I absoluta tal är EKA Swede inte så stor utan får närmast räknas som en medelstor fällkniv men den känns knubbig i fickan. Mycket beroende på att handtaget är tjockt misstänker jag. Det är resultatet av en avvägning mellan bärkomfort och ergonomi som alla tillverkare av fällknivar måste ta ställning till. I det här fallet har bruksvärdet premierats.  

Kniven levereras med ett öppet läderfodral samt en snodd som fånglina

Det förhållandet understryks av att den här kniven levereras med ett fodral för att bäras i bältet. Till den här kniven hör ett öppet fodral i brunt skinn. De jag sett till masubjörksvarianten är en mer påkostad variant med snäpplock. Min väns kniv var en lyxutgåva med fodral i älgskinn. Det vet jag inte om det finns längre. 

Den här varianten är enkel men någorlunda välsydd. Det är sällan jag bär fällknivar på det viset. Skall jag ha en kniv dinglande i bältet kan jag lika gärna välja en mindre fastbladare.  

Väl i fickan försvinner kniven rätt väl ändå mest beroende på att den nästan inte väger någonting. Trähandtaget utan stålram och det tunna godset gör att kniven väger in på fjäderlätta 62 gram. Frånvaron av kanter och hörn gör även att den passar fickan bättre. 

Sammanfattningsvis

Efter att ha granskat EKAs hemsida inför skrivandet av den här texten måste jag tillstå att jag är glad över att ha fått tag i en äldre utgåva. Den senaste verkar ha mönstrade sidor på trähandtaget och en sjuhelsikes massa text på åtminstone ena sidan av bladet. En rejäl försämring enligt mig. På de äldre är texten "EKA, Sweden, US Pat" instansat i stålet och inget mer. 

Av produktbilderna att döma verkar det även som om den senaste versionen skickas med ett nylonfodral som inte alls passar till knivtypen rent utseendemässigt. För att göra saker ännu värre finns den i en modern upplaga med handtag i Kraton. Det passar förvisso stilen på fodralet och är säkerligen praktiskt men till den här knivmodellen? Nej, tack - inte för min del i alla fall. 

Skall du ha en kniv från EKA - köp den här modellen, Swede 88

Sen kan väl dessvärre sägas om min kniv att den inte har den bästa finishen jag stött på. Träet är ojämnt oljat med torrare partier. Något som är lätt åtgärdat men känns onödigt på en ny kniv. Övergången mellan låsarm och blad är grovt tillyxad och inget under av precision. Det tråkigaste är dock att bladet är svagt fläckat mot spetsen till vilket syns på bilden ovan. Den anlände också tämligen slö. 

Överlag upplever jag därför att den här versionen är betydligt slarvigare tillverkad än den lyxigare masurbjörksutgåvan som även hade betydligt mjukare gång.

Så min rekommendation får nog bli att man lägger på den extra slant den kostar och köper den versionen istället. Om jag minns rätt betalade jag 340 kronor för min. 

Annars är det här en kniv jag rekommenderar för den som vill ha en relativt billig kniv som ändå har en egen karaktär. Till visst lättare arbete duger den utmärkt men inte till allt. Konstruktionen gör att den är notoriskt svår att rengöra så att använda den som svampkniv skulle jag inte göra. Till tyngre arbete, särskilt i trä och material där knivbladet kan fastna i något rekommenderar jag den inte heller. Därtill är kniven för klen. 

Så köp den inte om du vill ha en mer allroundbetonad fällkniv redo för allt och inte heller om du söker en kniv med fin ytbehandling och tillverknignskvalité. 

Specifikation:

Längd utfälld: 180 mm

Längd hopfälld: 108 mm

Vikt: 62 g

Bladlängd: 72 mm

Godstjocklek: 1,7 mm

Bladstål: Sandvik 12C27, HRC 57-59

Handtag: Bubinga

Lås: lockback

Producerad av: EKA, tillverkad i Sverige


/ J - letar fynd på hemmaplan

* Liknande teknik används däremot med andra  material som t ex hos Italienska Lion Steel och deras SR-1 där handtaget är tillverkat från ett enda stycke solitt titan. 

Knivrecension Kershaw 1660 "Leek"

- Den perfekta fickkniven del 6 

I den här serien har hittills presenterats storsäljande knivmodeller från namnkunniga tillverkare som Benchmade, CRKT, Spyderco och SOG och nu är det dags för ytterligare en av de stora elefanterna att dansa, plats på scen för: Kershaw.

Kershaw är ett av de varumärken som tillsammans med ZT (Zero Tolerance) och Shun saluförs av KAI USA ltd som i grunden är ett japanskt företag - KAI Group. Produktionen av knivarna sker huvudsakligen i Oregon, USA. Just Kershaw har funnits under det namnet på marknaden sen mitten av sjuttiotalet.

Kershaw  1660 - Leek

Leek* är en av många modeller som den hawaiibaserade Ken Onion har designat för Kershaw.  Det var en av de första modellerna som hade "SpeedSafe", det första assisterande systemet på marknaden. Olika varianter på funktionen har sedan dess blivit mycket populära och återfinns hos en rad märken** under olika namn med endast små variationer i utförande. I princip bygger det på att någon form av fjäder - stång, bladfjäder eller spiral, sätter bladet under press vilket hjälper till att öppna kniven fullt ut så snart öppningsrörelsen påbörjats. Det är helt enkelt ett sätt att kringgå de mycket krångliga regler som i många länder och delstater i USA kringgärdar automatiska knivar. De flesta regler och lagar som gäller gravitationsknivar och automatiska knivar inkluderar någon form av knapp eller utlösningsmekanism vilket alltså en assisterad kniv inte har. Bladet måste aktivt manipuleras för att något skall hända. De är med andra ord endast att betrakta som fällknivar som är ovanligt lätt att fälla ut. Det finns anledning att återkomma till ämnet knivlagar vid senare tillfälle då det är en snårig djungel att kämpa sig fram igenom.

"Leek" finns i en uppsjö varianter varav många släppts i begränsade upplagor vilket gett dem ett visst samlarvärde och om man så vill kan man bygga en hel samling kring bara den här kniven. Den är en av Kershaws mest etablerade modeller och får här tjäna som utmanare i kategorin bästa fickkniv/EDC. Den version som presenteras här är en av de första som kom och tillika en basmodell, Leek 1660 med handtag i stål och framelock-konstruktion.

Ken Onion-designad grönsak, Leek

Den här versionen är ingen riktig flugviktare i relation till storleken på grund av handtaget som är gjort i 410-stål. Varianterna med aluminiumhandtag och linerlock istället för framelock väger i jämförelse så lite som 68g. Leek är dock så pass liten och mjuk i fickan att vikten inte är något som direkt märks. Den extra tyngden bidrar snarare i det här fallet till att kniven känns stabil och rejäl eftersom den är välbalanserad. Skållorna är fastskruvade med T6-torx och kan därmed demonteras.

Tunn profil gör Leek lättburen

Handtaget är riktigt bekvämt särskilt med tanke på storleken på kniven. En mjuk och behaglig yta och rundade former bidrar till detta. Längden är tillräcklig för ett fyrfingersgrepp och en urfasning för pekfingret tillsammans med antydan till tumramp gör greppet relativt stadigt. Handtaget har en "backspacer" i plast och är därmed inte helt öppen. Damm och smuts har därför en tendens att krypa i kniven och stanna där. Men det gäller de flesta fällknivar som faktiskt används.

Kniven har ett litet hål för fånglina. På bakre delen av handtaget återfinns även en liten extra säkerhetsanordning en "glidspärr" med vilken bladet kan låsas i stängt läge. En funktion jag aldrig använder och som på den här kniven är onödig då det krävs tryck i en tämligen exakt vinkel för att aktivera bladet. Så risken för att kniven ska öppnas av misstag är minimal.

Mjuk form på bra handtag

Onödig säkerhetsspärr

Bladformen är något av en modifierad "Wharncliffe" där eggen är närmast rak med mycket liten buk. Det gör  att den är lätt att använda i de situationer där spetsen kommer till bruk exempelvis vid öppnandet av lådor och paket. Spetsen är för övrigt mycket delikat och spetsig. Användbart som sagt men en aning ömtålig, det är inte en kniv som bör tappas på hårda underlag! Slipningen är en skålslipning vilket kanske inte är det ultimata på den här typen av kniv men räddas av att primärslipningen är tämligen bred vilket ger en duglig egg. Men med bredden på bladet i åtanke hade en flat eller konvex slipning varit att föredra. 

Modifierad Wharncliffe ger tunn spets

En tämligen bred sekundär slipfas ger bra egg men räddar inte stålet som är 440A

Vad gäller bladstålet så är det en trist historia på den här ursprungsversionen. Men det har fördelen att det är lättslipat i alla fall. I de tidigaste exemplaren av Leek användes ett mycket enkelt stål i form av 440A. Bladet är inte märkt med ståltyp men väl med datum och Kershaw bytte stål i de flesta av sina basmodeller från 440A till 13C26 fr o m juli -07. Min kniv är tidig och tyvärr från jan-04. Det jag inte gillar med stålet är dessvärre några grundläggande egenskaper. Det första är utseendet. Jag är inte och kommer aldrig bli vän med blästrade knivblad, jag tycker det ser billigt ut vilket det också är! Ytbehandlingen i kombination med stålets inneboende egenskaper för oss till nackdel nummer två. Det rostar som fan. Lite blod eller det minsta rester från frukt/grönt eller vad som helst som innehåller det minsta syra och kniven blir fläckig direkt. Det tar inte många timmar och detta trots att just rosttröghet ska vara en av de få fördelarna med 440A.

Den största nackdelen är dock utan tvivel att den inte håller skärpan särskilt bra och det är ju trots allt en tämligen viktig egenskap hos en kniv. Det går faktiskt att få bladet någorlunda vasst och den leverarades med bra skärpa men uthålligheten är usel.

"Datumstämpel" inte helt vanligt.

Nu finns Leek även i "värstingversioner" med så bra stål som S30V, ZDP-189 och laminerat CPM D-2 samt med handtag i såväl aluminium som G-10 som med diverse inlägg som t ex pärlemor. Rätt långt upp på önskelistan står därför en Leek med ett riktigt stål!

Om stålvalet drar ned helhetsintrycket så är det tvärtom med öppningen. Ett mycket väl fungerande och ruskigt snabbt "SpeedSafe" system som i det här fallet kan aktiveras med både tumpinnar och flipper. Det sistnämnda känns mest naturligt då tumpinnarna är små och svåra att komma åt. Deras huvudsakliga funktion är att agera bladstopp för kniven i utfällt läge. Den här kniven tillsammans med lillebror "Chive" är bland de snabbaste jag äger och det är mycket svårt att ens följa bladet med blicken när det flyger ut. Jag har hittills inte märkt någon utmattning hos fjädern med sämre kraft som följd. Det är annars något som påpekats i någon recension jag läst.

Favoritflipper

Låset är en framelock-konstruktion som är ett riktigt skolboksexempel på bra utförande. Låser varje gång, lätt att fälla in med lagom fjäderspänning och låser med cirka femtio procent. Efter flera år fungerar det absolut felfritt och låsarmen har inte "vandrat" något. Skall någon kritik riktas mot låset är det att det kräver rätt vinkel för att släppa eftersom det inte är så mycket att få fäste mot för tummen. En mycket välbyggd kniv som trots mycket användande fortfarande låser perfekt utan glapp eller spel.

Ju mer jag handhar diverse knivar och särskilt under en längre tids användning så blir jag mer förtjust i framelocks i stål! Till skillnad från det i övrigt bättre materialet titan så verkar de inte alls slitas i samma takt utan fortsätter att fungera om de är välgjorda från början vill säga.

Riktigt bra Framelock

Clipet är inte mycket att orda om. Det är ett av Kershaws standardclip och fungerar bra. Det går inte att bära på vänster sida men väl med spets upp eller ned. Jag har alltid föredragit spets ned på den här kniven då onödigt mycket av den sticker upp ur fickan annars. Mycket av det beror på det extra säkerhetslåset på bakre delen av handtaget vilket gör att det inte går att fästa clipet högre.

Bra och välfungerande ensidigt clip

Slutbetyget blir en något blandad kompott.  Leek  är mycket diskret att bära då det är en tunn kniv som saknar vassa hörn och har mjuka handtagssidor. Fattas bara med en kniv som är döpt efter en grönsak! Den är också hyfsat lätt, vass - nåja, fast inte så länge och ligger bra i handen särskilt med tanke på den ringa storleken. Bladformen kanske inte är den snyggaste i mina ögon och den ger en för smällar känslig spets men fungerar väl för "småsysslor". Kniven inte direkt designad som en campingkniv så den tunna spetsen upplever jag inte som något större problem. 

Bärkomforten i kombination med att den är mycket lätt att fälla ut och inte minst ihop gör att den trots ett tämligen mediokert stål med halvtrist ytfinish varit en av de knivar jag burit mest under ett antal år.

Så ofta i fickan att texten på handtaget nötts ut

Som liten bekväm fickkniv är modellen utmärkt och med bättre stål konkurrerar den väl i kampen om epitetet "den perfekta fickkniven". Sen är det en extra bonus att de många variationerna gör den till ett bra samlarobjekt. Så långt kommer jag nog inte sträcka mig men det är definitivt läge för att införskaffa en Leek i G-10  med bättre bladstål då kniven har mycket att erbjuda.

Specifikation:

Längd utfälld: 179 mm
Vikt: 91 g
Bladlängd: 75 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: 440A (de nyare har Sandvik 14C28N som standard)
Handtag: Stål, 410
Lås: Framelock

Producerad av: Kershaw Knives, tillverkad i USA


/ J - gillar purjolök

* Leek släpptes tillsammans med sina "syskon" de mindre Scallion och Chive. Leek har sen funnits och finns i en uppsjö konfigurationer där bladen kan vara tantoblad ("Random Leek"), delvis sågtandade eller med vanlig egg. Bladen kan ha varianter på ytfinish där blästrade är standard men även svart DLC, guld- och titanoxidbehandling finns. Bladstålen har varierat från 440A, via 13C26 till 14C28N men kniven erbjuds även med komposit 14C28N/CPM D-2, S30V, damaskstål och ZDP-189. Handtagen kan fås med G-10, anodiserad aluminium (svart, blå, oliv, röd, rosa mm), stål samt stål med olika inläggningar som kolfiber eller pärlemor. Det har även gjorts diverse begränsade utgåvor t ex "Ken Onion Signature Series" och "Ted Nugent"-version.

Alla dessa versioner gör också att riktpriserna varierar från grundmodeller på ca $70 till nästan $200. Men på nätet ligger de enklaste runt $40.