Knivrecension Kershaw Dividend

-  en "nästankandidat" till den perfekta fickkniven

Kershaw tillhör de där märkena som har något för de flesta i sin digra katalog. Ja, möjligen med undantag för riktigt insyltade kniventusiaster.* Vad de däremot har är en lång rad mer bruksorienterade knivar kryddat med någon dolk och annan utsvävning från det grundläggande temat. Tillika har de för att vara ett något mer budgetbetonat märke även ett brett utbud av samarbeten med olika knivmakare. Deras in-house formgivare går dessutom inte av för hackor. 

Sammantaget gör det att de släpper en lång rad nya modeller varje år. Om det gör sortimentet svåröverskådligt eller ökar valmöjligheten kan kanske diskuteras utifrån personliga preferenser. Men i vilket fall dyker det från stund till annan upp knivar som gör succé och därmed får stanna. Det här är en av dem. Modellen Dividend såg dagens ljus 2017.

Kershaw 1812GRY Dividend Gray

I och med den här kniven fortsatte Kershaw på den patriotiska linjen. Deras modell Link fick en flagga på handtaget och modellbeteckningen 1776, det vill säga året för den amerikanska självständighetesförklaringen. Allt för att markera att den är gjord i USA. Dividend har fått siffrorna 1812 vilket inte heller är någon slump då det var året britterna försökte bränna ned vita huset och blockera amerikanska flottan och har även den fått behålla flaggan på handtaget.

Och ja, även den här kniven är gjord i USA. Ett försäljningsargument som väger tungt på andra sidan Atlanten. Här är vi vanligtvis mer neutrala till ursprunngsland då det mesta i knivväg är tillverkat på andra sidan något vatten sett från vår horisont.  

Kershaw 1812 GRY Dividend

Twitterversion: Dividend, en kniv som kunde varit en riktig utmanare om den bara fått bättre stål

Blad

Bladet på Dividend är en av de är avvikande varianterna som är något svåra att klassificera. Det är i samband med av de resonemangen som ordet "modifierad" brukar dyka upp i beskrivningarna. Det här är med den terminologin endera en modifierad drop point eller en modifierad wharncliffe beroende på hur man ser på det.

Hur som haver bjuder formen på en lång, konstant men svagt svepande buk och en nålvass spets. Buken är egentligen så svag att när du faktiskt brukar kniven känns den mer rak i sitt uppträdande.

På längden mäter bladet tre tum eller 7,6 cm. På  höjden är det nästan 2,5 cm och godstjockleken är tunna 2,3 mm. 

Modifierad ja, men är det en droppoint eller en wharncliffe?

Stålet i den här kniven är en rejäl flashback för mig. Det återfanns i de första knivarna jag skaffade från Kershaw. Det rörde sig om ursprungsmodellerna av Leek och Chive. De hade också ett uselt 420HC. De enda som kommer undan med det stålet (hjälpligt) är Buck med sin excellenta värmebehandling signerad Paul Bos. Men den har inte Kershaw tillgång till och därmed  är det här stålet inte bra. Förutom om man gillar att slipa knivar. För det får man göra, ofta.

Det finns mycket att läsa på bladet som vanligt när det handlar om Kershaw

Bladgeometrin och det tunna skålslipade bladet gör att kniven generellt skär mycket bra men stålet kommer i vägen så att säga. Efter ett par rejäla kartonger kan du räkna med att behöva gå på eggen med ett bryne. Fördelen med ett mjukt stål är det går fort. Det tar också en godkänd egg måste medges.

Men materialet gör att den här kniven känns klart begränsad till "småpill" men inom det området glänser den. Mycket beroende på att den är så lätt att hala fram och öppna. Tänk uppgifter som att skära av klädetiketter, kapa ett snöre, sprätta upp paket, öppna en plastförpackning, skära tejp, öppna en säck med grillkol etc. Visst kan man tälja en grillpinne också, jag vet för jag prövade. Men det är inte vad den här kniven är bäst på.  För den som totalt saknar vettiga köksknivar och då särskilt skalknivar kan meddelas att den är utmärkt (för att vara en fällkniv) till det också. Bladformen och inte minst skålslipningen från ett blad strax över två millimeter gör att den skär någorlunda väl även när den inte är rakbladsvass. Ett klart plus om man hanterar rotsaker, frukt och grönsaker.

Jag kan förstå dem som väljer att skaffa den här kniven i dess lyxutgåva med M390-stål istället. 

Handtag

Konturerna och de övergripande linjerna på det här handtaget känns bestämt igen. Du kan hitta det på andra knivar från Kershaw som billiga Rove och dyrare knivar från Zero Tolerance som ZT0770 och t o m lyxiga 777. Sen ligger inte handtaget i det här utförandet särskilt långt från vare sig Link eller Leek heller förstås.

Dividend kan fås i två utförande där det här är den något lyxigare aluminiumversionen. Annars kan det även fås med handtag i GRN, glassfiberförstärkt nylon. Den är något billigare men i gengäld också väsentligt knubbigare vilket skulle göra att den förlorar en del av fördelarna med den här modellen, särskilt i relation till Link. 

Neutralt och bekvämt kan handtaget sammanfattas

Konstruktionen på den här kniven är synnerligen stadig då sidorna av aluminium är just det, sidor. De är inte bärande utan sitter skruvade utanpå en ram i stål. I ryggen återfinns en backspacer i vad jag tror är nylon. Det saknas inte skruvar på den här modellen. På det relativt lilla handtaget har man hunnit klämma in tre fästskruvar, en pivotskruv och ett synligt bladstopp. Därtill finns inte mindre än fyra hål för clipet samt ett fånglinehål. Det som hindrar det från att bli för plottrigt är att de är relativt bra formerade och att alla skruvar, clipet och backspacern har fått en enhetlig svart färg. 

Handtaget är även mycket tunt på ont och gott

Komforten är relativt god kan konstateras. En första sak som görs rätt på handtaget är att det inte tvingar handen upp mot en vass kant på flipperfenan vilket inte sällan är fallet med den här typen av knivar. I övrigt är handtaget mycket neutralt. Det gör att alla grepp fungerar och inget känns direkt favoriserat. En annan sak som kan tilläggas är att det här verkligen inte är en kniv att ta i med. Till det är handtaget på tok för tunt. Men i gengäld räcker det med en titt på det tunna skålslipade bladet för att notera att så är fallet.

Standardgrepp fungerar väl även om Dividend är långt ifrån någon grovarbetare

Sen är handtaget relativt halt. Aluminiumet har förvisso en yta som ger en smula fäste men i övrigt är det ont om greppbefrämjande åtgärder. Flipperfenan agerar förstås fingerskydd och det är gott så. Den här typen av nätt fickkniv behöver inte ha kommandoknivsaspirationer.  

Öppning och lås

Assisterade öppningsmekanismer är en företeelse som många, kanske de flesta kniventusiaster som är aktiva på internet avskyr men många knivköpare gillar. Det är vad Kershaw kommit fram till och därför återfinns det på många populära modeller och även på den här kniven.

Till dess försvar skall sägas att det fungerar utmärkt. Vad fjädern gör är att helt eliminera risken att missa att fälla ut kniven vilket kan hända med flipperopererade knivar ibland. Ibland påstås att fjädrarna går av men det är inget jag upplevt på en enda av de Kershawknivar jag har haft under alla år. Däremot kan de orsaka ljud, ett litet rasslande, när de inte är spända. Det kan vara nog så irriterande.

En liten effektiv flipperfena. Mycket beroende på den får hjälp av en fjäder

Utförandet av "Speedsafe" som fjädersystemet heter är annars perfekt. Fattas bara annat det var ju Kershaw som kom på det! Öppningen är lätt, kvick och hundraprocentig. Notera att jag skrev "kvick" och inte blixtsnabb. Der beroende på att Dividend är långt ifrån den snabbaste kniven med den här mekanismen jag stött på. 

Låsarmen är tunn men effektiv

Låset utförs av ett klanderfritt fungerande liner-lås. Förvisso är själva låsarmen, liksom ramen rätt tunn med en ynka millimeter men någon risk för att den skall fallera under normalt bruk finns inte. Funktionen är perfekt med hela låsarmens yta i kontakt med bladet och där hålls det på plats utan tillstymmelse till rörelse. Den sticker också ut tillräckligt mycket för att det skall gå att släppa låset utan ansträngning. Gott så Kershaw. 

Att bära

Det här är ytterligare ett område där den här kniven briljerar. Den är liten, lätt, strömlinjeformad och har en glatt yta. Så mycket mer kan inte begäras. I faktiska mått betyder det 10,8 cm x 2,5 cm och en tjocklek på ynka 9,1 mm. Dividend väger in på magra 83 gram. 

Tack och lov sitter inte något av Kershaws experimentclip på den här kniven

Clipet tillhör, tack och lov, ett av Kershaws mer standardbetonade. Det kanske inte vinner några sköntehetspris men liksom Benchmades och Spydercos grundformer fungerar det väl. Annars tillhör Kershaw ett märke som understundom experimenterat friskt med former på clip och mer än ett magplask kan noteras. 

Som synes sitter kniven relativt högt i fickan

Här får du ett svartmålat clip med Kershaws logotyp på samt tandemmonterade skruvar. Det senare gör att något mer av kniven är synlig än annars. Det är en av clipets få nackdelar. Det och kanske utseendet då den målade finishen och loggan gör att det ser lite billigt ut. Men fungerar väl gör det. 

Sammanfattningsvis

Frågan är vart Dividend skall passas in i Kershaw-universumet? Den lanserades som en efterföljare till Link med något mindre mått. Men den kniven hamnar i en annan division då handtaget är väsentligt större och framförallt bredare vilket fyller handen bättre. Den har även tjockare gods i bladet och känns därför sammantaget mer som en grovarbetare än vad Dividend gör. Jag tycker snarare att den är en något större Leek med bättre handtag. Men båda de sist nämnda är utpräglade EDC-knivar och inte gjorda för att ta i med. Den som sett spetsen på en Leek vet vad jag talar om.

Dividend, en större Leek eller mindre Link?

Men jag måste säga att jag tycker att Dividend sopar banan med Link. Den kniven föll mig aldrig riktigt i smaken. Det var något med det tjocka handtaget och hur den kändes i fickan som gjorde att den sällan eller aldrig bärs trots att det inte är någon "dålig kniv". Dividend å andra sidan hittar allt som oftast ned i fickan som komplementkniv till något större. Den är så pass lätt och framförallt tunn att den är extremt lättburen. Sedan är bladet mycket praktiskt inriktat och formen fungerar därmed till de flesta småsysslor. Den konkurrerar till och med ut Leek i det avseendet eftersom Dividend i mitt tycke har ett bättre handtag.**

Kniven som kanske mer är ett kompliment till Leek än en arvtagare

Sen kan nämnas att liksom Leek och Link finns även Dividend i lyxutgåva med "värstingstål" i form av M390. Men då talar vi om andra prislappar, andra klasser av knivar och därmed ökad konkurrens.

Förvisso är Dividend något av en budgetkniv i grundutförande. Med det sagt är den inte SÅ billig att den inte kunde fått ett något bättre stål även i basversion. Sandviks 14C28N ligger nära till hands då det faktiskt är utvecklat ihop med Kershaw och det används därmed en del i deras övriga produktion. Priset för den här kniven varierar något men ligger mellan 700-800kr här i Norden. 

Kershaw Dividend, en god vardagskompanjon

Jag är en smula kluven när det kommer till Kershaw Dividend märker jag. Förutom att jag tycker den är något för dyr för att ha så enkelt stål är det något annat som är svårare att sätta fingret på men som gör att jag inte är helt såld.

Det ska framhållas att det handlar om en kniv som är lätt och tunn med ett dugligt clip och som således är riktigt bra i fickan. Bladformen och inte minst dimensionerna är praktiska. Speedsafe-funktionen kan man ha olika åsikter om men den fungerar väl. Utseendet är det inget fel på heller.

Men Dividend känns också lite ljummen på något vis. Formspråket har som sagts återbrukats från andra modeller vilket gör att den inte känns lika unik och därmed ikonisk som klassiska Kershaw-modeller som Blur och Knockout till exempel. Det är kanske där den haltar något för mig. Den känns en smula tråkig, fast pålitlig.

Men jag ser Dividend som en kniv för den som söker en vardagskniv med bra enhandsöppning, någorlunda diskret utseende i lagom format men som inte bryr sig om ursprung och stamtavlor på sina knivar. Ja, och som inte är "stålsnobb" då. 

Länk till tillverkarens produktsida hittar du här.

Specifikation:

Längd utfälld: 185 mm

Längd hopfälld: 108 mm

Vikt: 83 g

Bladlängd: 76 mm

Godstjocklek: 2,3 mm

Bladstål: 420HC

Handtag: Aluminiumsidor på stålram

Lås: Liner lock i stål

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA

/ J - inte helt övertygad

* Men de har haft, någon som kommer ihåg "Tilt" eller "RAM" till exempel? Båda är riktiga samlarobjekt idag. 
** Det beror å andra sidan på att jag tappat bort min Leek CF, vilken dels har tjockare handtag än aluminium och stålversionerna och dessutom CPM 154 stål i bladet. Den klår lätt Dividend i standardutförande. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 30

Det här inlägget föranleddes av en kommentar jag fick på en bild av det här paret på Instagram. Det var en kille som sa "Damn, hadn't noticed" när jag påpekade att de var lika varandra. 

Jag tycker att det är ganska uppenbart att det är samma kniv gjord i olika material. Än mer tydligt blir det om man har aluminiumvarianten av 0770. Då skiljer ju inte ens materialen i sidorna på handtaget. 

Men förutom de yttre dragen är ALLT olika. Material i blad och handtag, vikt, balans, toleranser med mera. Sen kan man verkligen fråga sig vilken kniv som är mest prisvärd? 

"Like Two Pees in a Pod"

Själv gillar jag Zero Tolerance 0770CF men använder knappt Kershaw Link alls. Det är något med hur den känns i handen som känns bakvänt för mig. Jag har svårt att sätta fingret på exakt vad. 

Sen kan tilläggas att ZTn är väldigt tunn så den är definitivt inget du täljer loss med. Men som fickkniv är den utmärkt!

/ J - letar likheter

(Recensioner finns förstås. ZT0770CF hittar du här och Kershaw 1776 Link här!)

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Kershaw 1776 "Link"

-  patriotism i knivkostym

Med lite patriotism kan man sälja allt "over there" vad det verkar eller vad sägs om att döpa en kniv till "1776 Link" samt hävda att "The missing link-between a quality, made-in-the-USA knife and a price most consumers can afford-has been found" i sin reklam. Ibland får copywriters till det måste medges.

Allt för att många på andra sidan pölen är av uppfattningen att allt som görs där är överlägset andra produkter på jorden. Det må vara hur det vill med den saken även om jag anser att det är en fråga öppen för diskussion men en politisk sådan så jag lämnar den därhän.

Här är i alla fall Kershaws "All American" Link. 

Kershaw 1776 Link

Modellen kan som vanligt fås i ett flertal olika konfigurationer. Valet står mellan om det önskas tantospets eller ett droppointblad på kniven samt om handtaget skall vara i aluminium eller avancerad plast. Det sistnämnda är förvisso både lättare och aningen billigare men jag var rädd för att kniven skulle kännas lika plastig som min Blackout i det utförandet och valet föll därför på den grå varianten med metallskollor även om de förstås har sina nackdelar. 

Ja, den grå anodiseringen skimrar i lila det är faktiskt inte ett kameratillägg

Blad

Bladet är dessvärre snyggare på bild än i verkligheten. På produktbilder ser det ut som om bladet skall ha samma hårt nötta blackwash-yta som "Blur". Det har den inte - åtminstone mitt exemplar är betydligt blankare och inte lika hårt tumlat. Det gör att kniven ser billigare ut än vad den behövt göra - som om bladet vore målat. Annars är formen tämligen snygg. Det är en något modifierad droppoint det handlar om. Bladet mäter cirka åtta och en halv centimeter på längden och är försedd med en markerad falskegg längs med ryggen. Godstjockleken är modesta 2,8 millimeter. 

Lägger man den sida vid sida med exempelvis Zero Tolerancemodellen 0770 från samma koncern så ser man att "länken" mellan olika knivar inte bara återfinns i kvalitet utan även i utseende.

Det finns onekligen likheter mellan Kershaw Link och ZT 0770

Modifierad Droppoint i 420HC

Fabrikseggen är jämnt slipad och någorlunda vass. Den var inget under av skärpa och det märks att Kershaw inte har samma erfarenhet med att arbeta med 420HC som mer erkända användare av det stålet som Buck till exempel. Det är ett tämligen enkelt stål valt i det här fallet för att det är ett budgetstål från USA istället för Kina. Egenskaperna är väl inte de bästa att hänga i granen enligt mig. Den tar en egg tämligen lätt men tappar den nästan lika fort. Bra för den som gillar att ståla och bryna knivar med andra ord.

En jämn och bra slipning. Den tunna primäreggen avslöjar att stålet inte är för grovt bakom eggen

Det som är positivt med hur slipningen är utförd är att den går hela vägen in till hälen på bladet. Det gör att det går att skära även mycket nära handtaget på kniven. Det finns ju inga diskar, knoppar eller annat som är i vägen på bladet heller. 

Utmärkande för bladformen är att hela eggen består av en enda lång svepande linje vilket underlättar vid vissa former av skärande. Kniven fungerar utmärkt på papp och kartong och dylikt. Den är däremot inte bra för träarbete. Bladgeometrin men framför allt handtaget gör kniven mindre lämpad för sådant. 

Handtag

Kniven har ett tämligen bastant grepp med aluminiumskollor monterade med tre stycken skruvar utöver pivotskruven på en ram av stål. Det ger en ytterst stabil men även tung kniv särskilt som ramen inte är lättad på något vis. I ryggen finns ett mellanlägg av plast försett med mönster. Ytan är anodiserad mörkgrå även om färgen har en lätt anstrykning av lila i vissa ljusförhållanden. Längden på handtaget är elva centimeter och tjockleken runt en centimeter.

Ett handtag som skulle kunnat vara bra men inte är det

Problemet är att det verkligen inte är bekvämt i alla fall inte i min hand. Ett par missar gör att det fallerar totalt i mina ögon. En nackdel är att det känns för kort. Det är det egentligen inte med absoluta mått mätt men den för övrigt mycket snyggt integrerade flippern tillsammans med "läppen" längst fram på handtaget tvingar handen bakåt och då uppstår känslan att den skall halka av. Den känslan förstärks dessutom av de släta aluminiumskollorna vilket är en olycklig kombination. Fenomenet är relaterat till formen på greppet och inte längden då jag äger ett flertal mindre knivar som ligger bättre i handen.

Änden på clipet hamnar på helt fel ställe!

Den andra stora missen är clipet. Det är något av en akilleshäl hos många Kershawknivar dessvärre. Här är det inte själva formen som är problemet utan längden och placeringen i relation till greppet. Som det är nu hamnar spetsen mitt där mjukdelarna bakom pekfingret befinner sig vilket är direkt obekvämt. Greppar jag hårt om handtaget blir det avtryck i huden efter spetsen. Det är en mindre lyckad lösning.

Konstruktionen är sluten med ett mellanlägg i plast. Aluminiumskollorna är bra fasade och slipade

Fördjupningen på främre delen av ryggen är däremot utmärkt att vila tummen mot och i det greppet minskar även trycket från det irriterande clipet. Den rundade ryggen på handtaget fyller annars handen väl liksom bakänden som fungerar bra även den. De mjukt slipade och väl rundade anodiserade aluminiumbolstren är bekväma att hålla kring med undantag när det är kallt. Då är de smått värdelösa.

Ett stort kvadratiskt hål för fånglina som klarar en mindre bogsertross har gjorts i änden på handtaget.

Öppning och lås

Öppningen sker med en liten flipper som fungerar väl. Möjligen kan storleken göra att den känns lite vass mot fingertoppen. När bladet väl är aktiverat tar "Speedsafe"-fjädern över. Bladet öppnar mycket snabbt och distinkt varje gång. Jag har hört dem som klagat över att fjädern i det systemet kan gå av men har aldrig drabbats av det problemet trots att jag äger många knivar från Kershaw och har burit dem i många år. 

Väl ute hålls det på plats av en  bastant linerlock i stål. Det låser hårt och bestämt utan vare sig glapp eller spel. Bladspärren är något för hård att släppa och även lite knepig att komma åt men jag föredrar ändå det framför att låsarmen är helt blottad så man riskerar att trycka in den av misstag vid arbete. Men jag skulle inte vilja försöka stänga kniven med en hand med kalla blöta fingrar. Med handskar på är det i princip omöjligt. Så det är ingen kniv för utomhusbruk på vintern. 

Speedsafefjädern utgör ett naturligt halvvägsstopp på den här kniven så det finns ingen risk att man råkar skära sig när man fäller ihop kniven vilket är ett plus. 

Att bära

När det gäller bärkomfort blir det ömsom vin ömsom vatten för den här kniven. Den är tack vare den mjuka ytbehandlingen och en väl avvägd spänst i clipet mycket lätt att ta fram och stoppa undan så på den punkten får den gott betyg.

Ytterligare en fördel är att när man drar kniven hamnar pekfingret automatiskt rätt för att nå flippern utan att greppet behöver korrigeras. Det är ofta en fördel att slippa fumla med sin kniv. Särskilt kan det gälla ställen där man inte vill tappa den som i stenskravel till exempel. Då hittar man dem inte igen. Jag talar av erfarenhet.

Ett förklätt monsterclip. Funktionen är bra men ack så fel det sitter

Kniven hålls på plats och färgen på clipet är diskret svart som synes. Det är däremot inte de två centimeter kniv som sticker upp ur fickan på grund av hur clipet är placerat och utformat. Link får underkänt från min sida på den punkten. 

På plats i fickan gör de mjukt rundade kanterna att den inte är i vägen för handen när man rotar i höger framficka efter sina nycklar eller sina halstabletter man glömt där. 

Men den känns tung där den sitter. Märkligt eftersom jag ibland bär knivar som de facto är tyngre i gram räknat men som inte upplevs på det sättet. Jag är säker på att det beror på  knivens balans i hopfällt läge. Vikten blir koncentrerad på en punkt och den är fel.  

Sammanfattningsvis

Link känns tyngre än vad den är vilket till stor del beror på att den är "handtagstung". Ibland kan det vara en egenskap att föredra men inte i det här fallet. Den känns obalanserad på något vis. 

Tillverkningskvalitén är riktigt bra särskilt om prisbilden vägs in i bedömningen. Materialen är däremot mer typiska för prisklassen och inget som sticker ut i positiv bemärkelse. I reklamen, där "made in the USA" alltid nämns minst tio gånger per text eller video låter det som om den detaljen vore något fantastiskt. Det har jag svårt att se. Jag ser hellre till formgivning, material och tillverkningskvalité än vart kniven är tillverkad för att bedöma dess egenskaper. 

"Link" fungerar någorlunda som just en länk mellan modeller som Blur och Camber och billigare alternativ i Kershaws katalog och kanske på marknaden i stort. Bladet har uppenbara drag från en del dyrare ZT-modeller. Sen går det inte att undvika att notera vissa ytliga likheter i formspråket mellan den här och en konkurrent som släppte sin kniv ungefär samtidigt. Jag talar om CRKTs "G.S.D" designad av Liong Mah. Det är en kniv jag tidigare var sugen på men nu är mer kluven inför efter att ha tagit del av ett antal recensioner. Liksom med Link är ett av problemen den stora mängden stål de dras med vilket gör dem tunga.

Men den modellen från CRKT är också ett av skälen till att jag var nyfiken på Kershaws Link från första början får medges eftersom de påminner om varandra utseendemässigt. 

"Link" - Dessvärre även en länk mellan pris och egenskaper

Så vad skall man egentligen säga om den här kniven? Den är välbyggd det går inte att komma ifrån. Konstruktionen är typisk för sin tid med metall i handtaget, en flipper, fjäderassisterad öppning och en linerlock. Materialen är dugliga för prisklassen och formen är inte för illa även om det finns detaljmissar här och var.

Därför borde jag kanske uppskatta den mer än vad jag gör. Men den känns tung även om den i absoluta tal inte trumfar till exempel Kershaws Amplitude 3.5 med så mycket, 136 gram mot 122 i det specifika fallet. Men det är något med balansen som inte stämmer.

Sen går det inte att komma ifrån att jag uppskattar den enklare bladformen på Amplituden mer och att den är lättare att stänga, har bättre clip, tar mindre plats i fickan och ja...är en bättre kniv helt enkelt. Den är också från samma tillverkare och betingar ungefär samma pris. Så köp den istället om du är på jakt efter en Kershaw i den här prisklassen! Annars skulle jag rekommendera "Camber" istället. Även den är en flipper men med genomgående bättre material men också något dyrare. 

Enda orsaken att Amplitude inte är lika populär som Link på diverse forum är att den inte är tillverkad i USA, ett argument jag är tämligen ointresserad av. 

Specifikation:

Längd utfälld: 193 mm
Längd hopfälld: 112 mm
Vikt: 136 g
Bladlängd: 84 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: 420HC
Handtag: aluminium, gråanodiserad
Lås: Linerlock, stål

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA


/ J - säger "Njae"

Knivrecension Buck Vantage Select

- Den perfekta fickkniven del 15 

Twitterversion: Liten kniv med stor potential som inte når ända fram i alla avseenden.

Omdömet beror mycket på onödigt slarv hos tillverkaren vilket gör att totalintrycket bara blir "sådär" när det kunde blivit betydligt bättre enligt mitt förmenande. Vantage Select är förvisso budgetversionen i en serie vardagsfällknivar från anrika Buck där det även finns mer exklusiva varianter att tillgå. Måhända har de mer att erbjuda än lillebror. 

Buck Vantage Select, small

Kniven införskaffades på grund av dess kompetenta yttre - den ser helt enkelt väldesignad ut på avstånd. Bladet är en enkel droppoint utan krusiduller och handtagets linjer ser bekväma ut särskilt på den större varianten. Att den dessutom är lätt och billig gör den än mer intressant. 

Jag tvekade emellertid en längre tid inför köpet eftersom recensionerna jag tagit del av var ytterst blandade bland annat vad gällde byggkvaliteten som inte alls verkar vara i paritet med formgivningen. Detta verkar gälla såväl de billigare modellerna som de dyrare dessvärre.

Vantage är nämligen ett helt modellprogram vilket kan vara aningen förvirrande. Kniven finns i hela fyra serier: Select, Avid, Pro och Pro Force där det är framförallt stål och handtagsmaterial som skiljer de olika modellerna åt. Alla knivarna kan dessutom fås i två storlekar. Därutöver finns Buck "Paradigm" vilket är en kniv som också är snarlik i utseende men gjord i mer exklusiva material.

Det är ett ruskigt priseffektivt förfarande får väl medges. Man betalar för design- och utvecklingskostnad för en kniv och sen ger man ut flera serier utifrån samma modell. 

En ytterst kompetent uppsyn

Vad beträffar mitt val så var det egentligen ett misstag eftersom trodde jag beställt den större modellen. Men grundidén var att jag ville testa en av de enklare varianterna för att se hur kvaliteten faktiskt upplevs när man håller den i handen. Tanken var att senare införskaffa en version med Sandvikstål i annan storlek om den i övrigt var tillfredsställande.

Blad

Den här enkla men effektiva droppointen är en av knivens främsta förtjänster och ett gott säljargument. Den påminner i formen om de tidigare recenserade Ontario "RAT"-modellerna. Men till skillnad från dem så är de här knivarna inte flatslipade utan försedda med en mycket hög skålslipning. Det behöver inte vara helt fel på åtminstone de billigare modellerna eftersom stålet i dem är mjukt och den typen av slipning är lättare att underhålla. Men jag hade föredragit dem flatslipade. Att det finns en mindre portion av bladet som är platt är dock av godo enligt mig. Det underlättar framtida slipning. 

En utmärkt praktisk bladform

Bladet var någorlunda vasst vid ankomst och fick därför godkänt utan att imponera. Utmärkande för just Bucks 420HC är annars att det kanske är det bästa på marknaden. Nu säger det tyvärr inte så mycket eftersom "Snus är snus om än i gyllne dosor" hur man än vrider och vänder på det. Det spelar ingen roll att Buck har Paul Bos till hjälp när det gäller härdning av sina blad. De är ändå inte särskilt bra. Visst, de går att få vassa men det går inte att skära något förutom lite plast innan de är slöa igen och det är den här kniven ett utmärkt exempel på. När det gäller "budgetstål" föredrar jag utan tvekan produkter från Sandvik. 

Det som brukar framhållas som den främsta fördelen med stålet är att det är lättslipat och det är väl tur det för det behöver man göra ofta. Stålet känns för övrigt igen från de legendariska 110 Hunter och 112 Ranger modellerna. 

Hög skålslipning på ett blad gjort av Bucks 420HC

Utförandet är en  tvåtons satinfinish som kunde varit attraktivt. Men bladet på det här exemplaret ser ut som det inte är helt färdigpolerat. Under poleringen dröjer sig grova vertikala sliplinjer kvar och påminner om att det är en billig kniv. Eller snarare att utförandet är billigt eftersom jag har ett flertal knivar i samma prisklass med betydligt bättre finish. Det är ett exempel på slarv med detaljerna som sänker det goda intrycket av en i grund och botten bra kniv.  

Handtag

Handtaget på Vantage Select är gjort av en förstärkt plast - "GRN" (Glassfiber Reinforced Nylon) över liners i stål. Ett bra plastmaterial har sina fördelar och är inte fel ur praktisk synpunkt men det känns ofta en smula billigt oavsett den faktiska prislappen. Här har några estetiska linjer lagts till för att bättra på utseendet och stämplat i sidan finns Bucks logotyp. 

Greppet på plasten är adekvat. Den ger inte så mycket friktion men är bekväm och känns duglig. Jag uppskattar de runda formerna och den väl utförda försänkningen för tummen. Kniven känns att hålla i som den ser ut på bild i det här fallet. Det är ett riktigt bekvämt litet trefingersgrepp om man kan bortse från den enligt mig något felkonstruerade låsarmen som sticker ut aningen för mycket. 

Ett handtag som känns som det ser ut, vilket är bra i det här fallet

Handtaget är en relativt komplicerad konstruktion där skruvarna till själva ramen är dolda bakom skollorna som i sin tur är skruvade. För att komma åt dem måste clipet för övrigt avlägsnas först. Detta blev uppenbart när jag blev tvungen att tämligen omgående demontera kniven.

Problemet var nämligen att kniven rasslade som en maraccas vid ankomst. Källan till missljudet härrörde från den ensamma distansen i ryggen som inte satt i spänn som tänkt var utan gled fram och åter på sin bult. När det åtgärdades gick inte kniven att öppna istället. Jag tvingades därför plocka isär kniven för att rikta om ramen eftersom en av av sidorna var skev. Sen fick jag släppa på pivotskruven samt minska trycket på låsarmen genom att bända ut densamma för att undvika att bladet pressades så mycket åt höger att bladet blev ocentrerat och skrapade mot ramen. 

Det visade sig i efterhand när jag läst på att det här är ett känt problem med den här kniven och det till och med finns utförliga guider på Youtube  för hur man "tweakar" den här knivmodellen så att den till slut fungerar felfritt.*  Existensen av dylika produktioner är inte alls ett bra betyg för Buck. 

En öppen konstruktion med en ökänd distans

Bevisligen håller skruvarna för att skruva ut och in ett flertal gånger eftersom jag redan tvingats göra det och kniven fortfarande håller ihop. De är dock mikroskopiska så jag uppmanar till viss försiktighet både vid handhavandet för att inte förlora dem men framförallt för att man inte skall dra de små skallarna runda vilket är lätt hänt.  

Öppning och lås

Kniven kan öppnas på två vis. Det kan endera flippas upp eller öppnas med tummen och har ett därför avsett hål i bladet. Tyvärr är tumhålet en dålig lösning som i form påminner om något som blev över från samarbetet mellan Strider och Buck. Ett ovalt och i det här fallet alldeles för litet hål som dessutom är delvis dolt av handtagsksollorna. Det är både svårt att nå och använda. Det går men är inte helt smidigt.

En liten flipper som kräver exakt placering av fingret och en viss vana för att fungera effektivt

Det andra alternativet, flippern, kräver tillvänjning. Egentligen är den för liten och kräver därför exakt placering av fingret och en van användare för att fungera. Rörelsen måste ske bakåt nedåt för att bladet skall fällas ut hela vägen. Jag var som sagt tvungen att tweaka kniven för att få den att fungera överhuvudtaget. Men efter de åtgärderna och ett jäkla flippande fungerar den nu mjukt och relativt bra. Det krävs dock en balansgång mellan att få bladet centrerat och att få en smidig öppning. Som det är nu drar bladet aningen åt höger bort från låsarmen trots att jag böjt ut den en smula för att minska trycket. 

Linerlock som fungerar väl

Låset är en Linerlock som är lättåtkomlig. Lite för lättåtkomlig visade det sig då den faktiskt stör greppet en aning. I mitt tycke kunde den vara något mindre utstickande. Mitt exemplar låser däremot perfekt vilket inte alltid är fallet har jag förstått. Inget spel eller glapp, låser varje gång och är lätt att släppa. Den biten är med andra ord positiv. 

Att bära

Kniven är nästan perfekt när det kommer till bärkomfort. Att den är liten och lätt med rundade hörn och en slank profil utan bredden från en Spydercopuckelrygg och ett riktigt bra clip är orsakerna till det.

Ett av mina favoritclip

Clipet är excellent med en bajonettfattning som gör att kniven dyker djupt i fickan och där sitter den stadigt. Det kan skiftas från höger till vänster sida men inte till någon annan position än att bäras med knivspets uppåt. Det påverkar inte heller känslan i greppet negativt vilket är viktigt. 

Sammanfattningsvis

Storleksklassen och även prisklassen är ett riktigt getingbo. Den här kniven skall i pris och kvalité konkurrera med knivar från t ex SRM, Leen, m fl helkinesiska märken och inte minst klassledande modeller som Ontario RAT II, Kershaw Skyline m fl från namnkunniga konkurrenter. 

Trots allt anser jag att Buck Vantage är prisvärd. Efter insatserna från min sida för att justera kniven så fungerar den utmärkt. Sen är det ytterst tråkigt att kniven skall behöva en komplett spa-behandling för att nå upp till den nivå den borde haft vid leverans.

Knivens styrkor återfinns snarare i designen än i utförandet. Handtaget fungerar och bladet är en riktig fullträff. En utmärkt droppoint som dock kunde fått en avsevärt bättre slipning. Sen är kniven lätt och har ett bra clip vilket gör den lättburen. Den är även lätt att fälla ihop vilket är något av en käpphäst för mig. Det är en viktig faktor då jag vill kunna stoppa undan kniven lika smidigt som den går att ta fram. 

Inte perfekt på något vis men mycket använd trots det

Knivens akilleshäl och stora aber är dock att kvalitetskontrollen är usel vilket inte minst antalet diskussioner på nätet vittnar om. Först efter att plockat isär den ett flertal gånger och bänt om låsarmen, riktat en liner, fäst den skallrande distansen och justerat pivotskruven fungerar den som tänkt. Och då är bladet ändå inte helt rakt i ramen utan drar markant åt höger. Men det måste den för att flippern skall fungera.

Så det här är en kniv som bäst köpes efter att personligen ha inspekterat dem om möjlighet finns. Det är dock inte en realitet för de flesta av oss i detta land.

Som ni förstår kan jag inte rekommendera den här kniven förbehållslöst. Det är i grund och botten en bra modell som både har sina brister och förtjänster. Men byggkvalitén och passformen varierar så mycket mellan exemplaren att man uppenbarligen riskerar att få skruva rejält mycket innan den fungerar felfritt. Måndagsexemplaren verkar vara många.

Trots det är jag nog villig att någon gång i framtiden pröva den större varianten och då gärna i Sandvikstål. Jag vet ju numera hur man trimmar om dem!

Specifikation:

Längd utfälld: 159 mm
Vikt: 65 g
Bladlängd: 67 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: 420HC
Handtag: GRN (Glass Reinforced Nylon)
Lås: Linerlock

Producerad av: Buck, tillverkad i USA


/ J - inte helt nöjd

* Ett exempel hittar du här!

Knivrecension Buck 110 auto

- En ulv i fårakläder

Bilvärlden har sina trimmade standardbilar och knivvärlden har även de sina hotrods. Här tänkte jag visa några bilder på en sådan som inskaffades för länge sedan när jag var inne i en "jag-gillar-tunga-knivar-med-klassiskt-utseende-period" men precis hade kommit ur en "jag-gillar-allt-som-sprätter-till-vid-knapptryck-period". Det här är den perfekta syntesen.

Den här fällkniven startade en gång som en nästan vanlig Buck mod 110 Hunter. Jag skriver "nästan" då standardutförandet som bekant är med skollor i mörkt trä (pakkawood /rosewood /dymondwood - laminerat trä, kärt barn har många namn) med mässingsbolster. Den här versionen har istället sidor i "cherrywood"* och bolster i nickelsilver vilket i mitt tycke gör den betydligt mer elegant. Jag gillar den kombinationen.

Sen vore det förstås trevligt att ha en 110a från Bucks customshop med skollor i svart buffelhorn och nickelsilverbolster och blad i t ex S30V. Men det är en tämligen kostsam historia. Särskilt med tanke på att 110an är en tämligen tung kniv och därför är en smula otymplig att släpa omkring på. Så den ligger inte högst upp på önskelistan och får nog anstå ett tag. 

Från den här vinkeln ser det ut som en vanlig Buck 110 Hunter

Här kan anas att något som är annorlunda...

Finishen är mycket hög på det här exemplaret

Kombination av nickelsilverbolster och "Cherrywood" matchar väl

Knivarna på bilderna är köpta på eBay på den tiden innan galenskapen slog till och all handel med allt som har en fjäder i sig förbjöds där och på en del andra ställen. Det är väl helt uppenbart att just den här kniven är terroristernas främsta val när det kommer till massmord eller? Jag förstår inte exakt vad som gör den farligare än vilken morakniv som helst, det övergår mitt förstånd men det är en annan fråga.  

Precis om Ford -32 så är lika klassiska Buck 110 populär som hotrod

Traditionell clippoint som ursprungligen gjordes  för att efterlikna spetsen på en Bowiekniv

Bröderna Buck, 110 Hunter och 112 Ranger autoconversions

Det kan väl tilläggas att jag faktiskt har burit båda som EDC understundom men att min 110 Auto nu är pensionerad och vad som brukar kallas en "Safequeen". 

/ J - ulvaherde

*syftar till färgen och skall inte förväxlas med körsbärsträ då även detta är laminat.

Knivrecension Buck 110 Hunter

- Den svåra konsten att förhålla sig till en klassiker

Buck 110 Folding Hunter som den kompletta beteckningen lyder har varit och är en ikon i knivvärlden sen mer än femtio år. Sedan 1962* har det skrivits spaltkilometer om den och lillebror "112 Ranger" men jag tänkte bidra med lite synpunkter just därför.

Det är i all enkelhet  en stadig och rejäl fällkniv med ett tidlöst utseende. En av de där utseendena man ser framför sig när man tänker "fällkniv" även för dem som inte vet något om knivar. Tidlöst kan väl för all del också betyda en aning tråkigt. Men för den som tycker det kan alltid customversioner beställas.

Bröderna Buck

Det är också en kniv som är lite extra svår att förhålla sig till om man inte är amerikan. Den kan liknas vid en fällbar morakniv vad beträffar status i USA. En kniv alla kan relatera till och många äger och som säljs överallt. Forumen är fulla av historier och minnen relaterade till den här kniven. Det är en kniv som fungerar men inte är något "extra" - en enkel brukskniv. I Sverige betingar den dock ett pris från 600 kr upp till 900 kr eller så beroende på vart den köps vilket gör att den hamnar i en annan kategori. Det gör att det blir en aning konstig prissättning för en kniv med så enkla material som 420HC i bladet och laminerat trä på mässingschassi. Särskilt när kniven ifråga inte har samma ikonstatus här. Om man nu inte gillar fällknivar förstås då betyder den plötsligt lite mer.

Buck 110 Hunter, en knivikon och tillika dagens recensionsobjekt

Men det är en design som har överlevt utan större förändringar i 55 år. Ytterligare ett bevis för att den är nära nog perfekt är den mängd kloner, kopior och efterföljare den fått genom märken som Puma, Kershaw, Schrade, Western, Bear MGC med flera. Sen kan väl sägas att många efterföljare t ex Pumas äldre versioner i mångt och mycket anses vara bättre än originalet med avseende på material och finish. Men då kan tilläggas att de också är betydligt dyrare.

Den moderna stadiga "lockbackens" anfader, Buck 110

Det som gjort Buck 110 till en klassiker är bland annat:

Bladet, som förvisso är gjort av ett tämligen enkelt stål: 420HC som återfinns på den lägre delen av skalan över knivstål. Men för att krångla till resonemanget något så spelar det stor roll vad tillverkaren gör med de ursprungliga stålegenskaperna i form av t ex värmebehandling. På det området briljerar Buck då deras version av 420 troligen är ett av de bästa som finns på marknaden. Kniven går att få relativt vass och eftersom 420HC av naturen är tämligen stryktåligt dvs segt och rosttrögt blir det inte hack i eggen så lätt. Det som normalt är problemet med den här typen av stål är att de inte förblir vassa särskilt länge. Det är på det området som 110an är bättre än den borde vara. Den håller skärpan tämligen väl. Sen går det inte att utföra mirakel då det trots allt är ett enkelt stål. Kniven är även motståndskraftig mot rost vilket är en bladstålets styrkor. Men den bör ändå inte glömmas med fukt i eller rester av säg syror från frukt och grönt. Då kommer fläckarna vilket min 110 är ett utmärkt exempel på. 

Klassiskt Bowieinspirerat blad här med några fläckar efter rostangrepp

Bladformen är en typisk clippoint eller modifierad Bowieform med en taperad övre del med en falskegg. I princip ser bladet ut som spetsen på en Bowiekniv. Anledningen till det är att bladdesignen från början härrör från "Buck Special" som är en jaktkniv med fast blad. Allt som allt ger detta en knivblad som kanske inte briljerar på något enskilt område men som är tämligen allround och det till ett bra pris. 

Ett mycket allsidig bladform med nagelskåra för att underlätta att fälla ut bladet

Handtaget är av bra storlek och har väldigt god ergonomi. Det är inte för brett, inte för smalt och lagom långt.  Förvisso en enkel form men har inga skarpa hörn eller annat som kan orsaka irritation ens vid tyngre eller längre arbeten. Formen gör även att det inte behövs extra friktion i greppet eller andra onödiga detaljer. Som sagt, möjligen lite tråkigt men det fungerar utmärkt. Det är uppbyggt kring ett kraftigt chassi i mässing som försetts med nitade skollor i laminerat trä.

Ett handtag med enkla linjer som fungerar

Låset är ett väl beprövat "Lock-back" system där "Hunter" är en av de modeller som gjort det beprövat! Det är enkelt konstruerat, starkt och håller i princip hur länge som helst. Det som kan invändas mot konstruktionen är att det kan behövas rengöras ibland för att det samlas lite ludd/damm o dyl mellan blad och låsarm vilket kan hindra att det låser helt. Och det finns inte sällan ett litet men ändå närvarande spel vertikalt i den här typen av lås även när de är välgjorda. Det är inget som påverkar funktionen men det kan störa för den som söker perfektion. Varianter av låset som t ex Cold-Steels "Tri-Ad Lock" tar hänsyn till slitaget som uppstår och har format låsklacken så att den är självjusterande över tid och eliminerar därmed en del av glappet. 

Enkel kraftig låskonstruktion som blivit något av marknadsstandard

Men kniven har också några rejäla nackdelar. Det går dock inte att förhålla sig helt neutral till dem då det är som att jämföra en gammal bil, säg en Cheva -57 med en modern Audi. Så att jämföra den med en modern fällkniv är inte helt lätt. Buck 110 Folding Hunter är stor och tung, saknar clip, går inte att öppna med en hand, har enkla material och framför allt i bladstålet som gör att den inte håller skärpan så länge. Men den har ändå sin charm. Och samlar man på fällknivar i någon form är den nästan lika nödvändig som tex någon klassisk "slipjoint", Opinel och Victorinox. Lite för att förstå fällknivens evolution.

Mitt högst personliga exemplar som bär spår efter en liten olycka involverande en Pontiac Bonneville

En kniv för den som gillar "form follows function" samt ett måste i samlingen för alla som gillar fällknivar. Sen skulle jag inte ha något emot en en customBuck med FG, blad i polerat BG42 eller S30V och handtag i nickelsilver och endera vitt älghorn eller svart buffelhorn. 

Specifikation:

Längd utfälld:  216 mm
Vikt: 205 g
Bladlängd: 95 mm varav egg 83mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: 420 HC
Handtag: mässing, "rosewood" - färgad laminerad björk
Lås: Lockback

Mer teknisk specifikation här.

Producerad av: Buck Knives, tillverkad i USA

* Det sägs att den utvecklades -62 till -63 och kom ut på marknaden 1964. Succen blev omedelbar särskilt när det gäller camping eftersom den i USA ersatte gamla köks- och militärknivar som skärredskap. Den var den första fällkniven som var stor och stark nog för att i viss mån ersätta knivar med fast blad. Jag har hört siffror på att den sålt i över 15 miljoner exemplar!