Recension Al Mar B21 Folder

 

-  en flexibel bjässe

Känslan av deja vu är stark i det här fallet. För den som tycker sig känna igen den här kniven är inte helt fel ute. Jag har tidigare presenterat och recenserat en kniv från Al Mar som är mycket lik den här. Det är förstås dess nära släkting B-21  jag talar om. Med det i åtanke är det inte så långsökt att se varifrån namnet på den här kniven härstammar då en av få saker som skiljer dem åt är förmågan att vikas på mitten. Således heter den här B-21 Folder.

Al Mar B-21 Folder

Bakom namnet "B-21" döljer sig en tanke då det står för Bowie for the 21th century, en modern tolkning av ett gammalt koncept med andra ord. Särskilt modern blir den i det här fallet då det översatts till fällknivsformat. Mannen som formgett den här kniven är förstås Kirk Rexroat.

Släktskapet är inte svårt att spåra

Hans namn kan för övrigt hittas på fler knivar från Al Mar Det började tidigt, redan 1997, med att han tillverkade en customkniv kallad "Havanna Clipper" åt Gary Fadden som då var ägare till företaget. Sedan dess har Rexroat även designat knivar som Back Up I, Back Up II och inte minst Payara. Den sistnämnda har släppts i en ny version som jag recenserat. 

Kirk Rexroat har designat även den fällbara versionen av B-21

Kortversion: Al Mar B-21 Folder, en robust och mångsidig fällkniv tänkt att ersätta en fastbladad kniv

Blad

Liksom ett flertal andra detaljer påminner det här bladet om sin fastbladade släkting. Den bygger på ett modifierat Bowie-blad vilket i grund och botten förstås är en clip point. Men här blir beskrivningen något mer omfattande. Bowie-delen består främst av den djärvt klippta spetsen men sin för typen karaktäristiska falskegg. 

Modifieringen återfinns i den tydliga böjen som hittas i bladryggen, en detalj som dessutonm förstärks av tumrampen som leder fram till den. De skapar fler sätt att greppa kniven på.

Det modiferiade Bowie-bladet går igen även i fällknivsversionen av B-21

Att det här är en relativt stor fällkniv avspeglar sig i måtten på bladet. Det är 95 mm långt och 35 mm högt. Tjockleken är 3,3 mm vilket inte känns överdrivet med tanke på knivens tänkta användningsområde som "taktisk"/friluftskniv. Men för all del, den hade varit hållbar nog med ett blad på 3 mm också. Vad som ibland tycks förbises är att höjden på bladet förstås bidrar till styrkan i allt utom om man använder  sin kniv som bräckjärn. 

En sak som bidrar till det robusta intrycket är valet av stål. D2 är inget extraordinärt material och ibland  gillar jag det inte då jag med ett antal knivar har haft problem med korrosion. Ibland räknas D2 som "semirostfritt" men det vet jag inte om jag håller med om. 

Men i det här fallet känns valet korrekt då det är ett stål som tål mycket stryk. Det flisar sig inte lätt och det går att få riktigt vasst. Givet att härdningen är bra så håller det dessutom skärpan länge. Fabrikseggen på B-21 var för övrigt mycket bra, vass och relativt jämn. 

Stålet fått en satinfinish vars blanka yta hjälper till att hålla rosten borta. Märkningen är för övrigt tämligen diskret med Al Mars nya logga, den utan rött i, på en sida  och modellbeteckning, designer och tillverkningsland på andra sidan. Mycket information men i litet format. 

Stålet som använts är D2

Sedan har man valt en tämligen brant egg och ett blad som förvisso har en hög flat (inte full) slipning. Sekundäreggen är 25 mm hög. Därtill är kniven för att bli extra tålig hela 0,7 mm tjock bakom eggen. 

Det påverkar förstås hur kniven fungerar i olika material. Det står klart när man använder kniven att den är mer tänkt som frilufts och kanske jaktkniv än för typiska EDC-sysslor. Det är inte världens bästa kartongdödare men den var inte heller tänkt som det. Samtidigt skall det inte överdrivas, det är nyanser det handlar om. En vass egg och ett stadigt handtag gör att det bara är att köra på och dessutom längre än de flesta givet den goda ergonomin. Så det går att strimla stora mängder kartong, bara inte så lätt som med de för ändamålet bästa knivarna. 

Väsentligt mycket bättre fungerar den i kött. Jag är inte jägare men har testat den på blandade grisdelar, läs kotletter och kareér för att bilda mig en uppfattning. 

Trä i olika tillstånd, färskt och torrt jämte rep av olika typer är andra saker som den här typen av kniv måste hantera väl och det gör den. Det är ju bland det vanligaste man kommer i kontakt  med om man är utomhus i någon form. 

Sedan är spetsen en fröjd. Vass nog för småarbeten samt stark nog för  att inte gå av. Geometrin gör även att den penetrerar till exempel tjockare plast på ett utmärkt vis. Småarbeten jag ofta utför är mindre "kirurgiska ingrepp" på min egen person i form av att pilla ut metallflisor ur händerna. Som knivkastare är det frekvent förekommande. Även till det fungerar den här spetsen. 

Handtag

Det uppseendeväckande bladet matchas av dito handtag. Här har vi en djärvt blåanodiserad ram och en allmänt skulpturalt utseende. 

Det resulterar i sin tur i ett handtag med många detaljer värda att notera. Vi kan börja med att konstatera att det har både rejält med skydd mot att halka framåt och bakåt. Det märks att Rexroat var ute efter ett handtag som fungerade till diverse olika uppgifter. Framåt hittas ett fingerskydd samtidigt som ovandelen utgör en tumramp. Både hängslen och livrem med andra ord. På samma vis sväller handtaget baktill till en "anknäbb" som förhindrar att användaren glider bakåt när man skär. 

Handtaget är både rymligt och flexibelt

Det skulpturala utseendet kommer sig av sidopaneler i G10 som är rejält formade. Som mest är de kring 4,5 mm tjocka. Men de är både välvda och tunnas ut framtill. Hela kniven är 15 mm tjock som mest och som minst endast 6,5 mm vilket är närmast unikt. Men det finns en finess med det som jag återkommer till. 

Längden på hela handtaget när kniven är hopfälld  är 130 mm och användbart utrymme för fingrarna är 90 mm. Även om det är en sanning med modifikation beroende på hur många sätt det finns att variera greppet på. Sedan är bakre delen av handtaget utformat så att skulle det behövas en centimeter till om du bär tjockare handskar till exempel, så fungerar även det. 

I ryggen syns den blåanodiserade ramen samt en back spacer i stål

Konstruktionen är något speciell jämfört med de flesta fällknivar av ett par skäl. En sak som sticker ut är förstås den blå färgen som använts som accentfärg. Men det som är mer unikt är hur stor del av ramen som är i kontakt med bladet kring pivotskruven. Det ger en väsentligt mycker styvare och tåligare fällkniv i sidled. En detalj som ofta förbises när man skall tillverka stadigare fällnivar. Oftast har tillverkare endast talat om låsstyrka i det fallet. 

När vi talar om styrka kan tilläggas att ramen inte är lättad på något vis. En av de saker som tillsammans med måtten, back spacern i stål samt de många skruvarna förstås bidrar till den höga vikten. Med många skruvar avses att sidorna är fastsatta med tre små T6-skruvar per sida men det är inte de som håller ihop ramen. Det gör ytterligare tre lika små skruvar per sida utöver pivot-skruven. Den är för övrigt en stabil T10. Man har lagt krut där det behövs. Men det gör att inte mindre än tretton skruvar återfinns i den här kniven trots att den saknar clip. 

Balanspunkten hittas precis bakom fingerskyddet. B-21 är riktigt bekväm i alla vanliga grepp...

Formen som beskrivits ovan ger ett mycket mångsidigt handtag. Det passar förstås utmärkt i ett hammargrepp, konstigt vore det annars eftersom det är kraftig fällkniv och det är den fattning som ger mest kraft.

Sedan kan B-21 Folder hållas i två varianter av sabelgrepp, både med tummen på tumrampen men även med pefingret precis bakom eggen på den flata delen av bladet där och med tummen i den fördjupning som finns på bladryggen. Det gör att du kan komma betydligt närmare det som skärs vilket är utmärkt vid detaljarbete. 

...samt i några till. Faktum är att det här handtaget fungerar i alla olika grepp

Pekfingret vilar naturligt på ovansidan av bladet vilket gör att även det greppet känns bra. Sedan är den här kniven riktigt bra att hålla i nypan tack vare hur tunt handtaget är framtill. Där är det bara den utstickande ramen som har kontakt med bladet. Det är en ovanlig egenskap för en så här bastant fällkniv och ett gott exempel på god design. 

Det går som sagt att använda ytan bakom bladet för att placera ett pekfinger i om man vill komma närmare bladet men det är inte lika bekvämt som på den fastbladade kniven som är väsentligt mycket mer rundat där. 

Utöver alla andra möjligheter så är den här kniven även förträfflig att hålla i omvända grepp. Inte minst underlättar den platta bakänden av handtaget om håller kniven med eggen nedåt/framåt. Drar du mot dig i omvänt grepp med bladet uppåt är både tjockleken och längden på handtaget till stor hjälp. 

Öppning och lås

B-21 Folder öppnas med  tumknoppar och för ovanlighets skull bara på ett vis, långsamt och stilfullt. Det vill säga den är kniven har inte några kullager och bladet kan därför inte snärtas fram. Det ligger helt i linje med användningsområdet. Inga lager som kan samla på sig grus och skit i onödan. 

Du kan öppna kniven med två händer om du känner för det men endast lite av bladet sticker ut så det är en manöver som inte är helt enkel. 

Tumknopparna gör det de skall, lätta att komma åt och med god hävstång

Tumknopparna är rejält tilltagna i dimension vilket gör dem snälla mot tummen. För att öka fästet har de ett mönster på toppen. De är rätt placerade för att ge hävstång och göra öppningsrörelsen smidig. De är inte heller så höga att de sticker ut för mycket. Något som dock är mindre viktigt på en kniv som inte bärs med clip i en ficka. Men du vill ändå inte ha utstickande delar som kan fastna i saker. 

Det här är en kraftig liner lock vars låsarm nästan är dold

Givet  att ramen är kring 1,5 mm tjock så är den liner lock som hittas på den här kniven också stadig. Den är väldigt välgjort och det har aldrig missat att låsa. 

När låsarmen är på plats håller den bladet synnerligen stabilt. Något glapp eller spel är det inte tal om. Det enda speciella är att låset är tämligen svårt att släppa. Det finns en fördjupning för att underlätta åtkomst men det är trångt om utrymme och låsarmen har inget mönster för att undvika att fingret halkar av.

Nu tror jag att utformningen är sådan med flit. Jag har stött på en liknande tanke i en kniv från Spyderco, nämligen Bradley Folder 2. Vad det handlar om är att man "gömmer" låsarmen för  att man absolut inte skall kunna komma åt den ens om man utför vridande rörelser med kniven. Något som annars är en teoretisk risk. 

Att bära

Så var det elefanten i rummet. Eller kanske inte förresten eftersom det inte är dolt. Bara en elefant då. B-21 Folder är byggd för att ersätta en fastbladad kniv och det märks förstås. Den är som tidigare sagt tretton centimeter lång och en och en halv centimeter tjock hopfälld. Ja, och sen var den över fyra centimeter hög också. Slår man ihop det så får man mycket volym. 

Men det är ändå vikten som utmärker sig. Den här kniven väger in på 195 gram. En tungviktare för att vara fällkniv.

Ett kraftigt läderfodral medföljer att bära kniven i. Här har jag våtformat lädret för bättre passform

Av de skälen valdes förnuftigt nog att inte förse B-21 Folder med något clip. Den hade varit för klumpig i fickan. På köpet får man förstås bättre ergonomi med utstickande metalldelar ur vägen. 

Istället levereras den här kniven med ett klassiskt läderfodral av "pannkakstyp". Det är gjort i kraftigt ljust läder och är välsytt. På en sida hittas ett  klassiskt rutmönster och på den andra är Al Mars logotyp instansat.  

Så här ser fodralet ut när det precis är uppackat ur kartongen

Dock rekommenderar jag att du våtformar fodralet efter kniven. Att naturligt slita in det till en bra passform lär ta evigheter med den läderkvaliteten. Fodralet har hällor för bälten upp till 45 mm bredd. 

Sammanfattningsvis

Eftersom jag var mycket förtjust i den fastbladade varianten kändes det som jag var tvungen att se om jag uppskattar den fällbara versionen av kniven lika mycket. Och det gör jag, kanske. Jag är lite ambivalent måste medges. Allt som är knivens styrka är också dess achilles-häl. Låt mig förklara!

Al Mar B-21 Folder är trots allt tänkt att ersätta en fastbladad kniv, något som både dimensioner och bältesfodral skvallrar om. Vi har en fällkniv med ett stadigt blad men ett ännu stadigare och mångsidigt handtag. Materialen är valda för att vara hållbara och det avspeglas även i konstruktionen. Det syns bland annat genom att den kraftiga stålramen har stor anläggningsyta mot bladet för ökad lateral styrka och att ramen inte är lättad.  

B-21 Folder och en kaffe i vårsolen

Funktionsmässigt är det en mycket bra kniv. Bladformen är gångbar till det mesta med en bra spets, lagom mycket buk och en bit rak egg att arbeta med. Det är inte många arbetsuppgifter som inte kan klaras av med den bestyckningen. 

Sen har du som sagt ett handtag som möjliggör allt från ett mycket kraftfullt hammargrepp till ett mycket delikat grepp i nypan. Det är lite av en konstart att få till det, något som Rexroat lyckats med. 

Sammantaget är det därför ett mycket bra handtag. Något lite att anmärka på har jag dock och det är själva genomförandet. Hörnen vid fördjupningen som underlättar åtkomst till låsarmen är för vassa och detsamma kan sägas om insidan på ramen. Något som jag valt att runda av själv. 

Men alla de här fördelarna kommer med ett pris. B-21 Folder blir naturligt en stor och därtill tung kniv. Det är en fällkniv som inte är en fickkniv. Något som sagt förklarar det medföljande fodralet. Sedan kan tilläggas att när jag haft en stadigare vinterjacka har jag ändå burit den på botten av en ficka. Annars huserar den mest i väskor. Sättet att bära den polariserar dock lite, alla gillar helt enkelt inte bältesfodral till fällknivar. 

Tillhör du dem som inte ser det som ett hinder är dock det här ett utmärkt val från Al Mar. 

Al Mar B-21 Folder i alla väder. Här under en vandring i höstas

B-21 Folder är nämligen en mycket bra kniv. Mångsidig och därtill mycket välbyggd. Den är för övrigt gjord i Taiwan. Så den som söker en robust kniv med inriktning på jakt och friluftsliv i fällbart format är det här en kandidat. 

Al Mar

Specifikation:

Längd utfälld: 226 mm

Längd hopfälld: 130 mm

Vikt: 195 g

Bladlängd: 95 mm

Godstjocklek: 3,3 mm

Bladstål: D2

Handtag: G10

Lås: Liner lock

Producerad av: Al Mar, tillverkad i Taiwan

/ J - testar tungviktare

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

New Knife - Muela Classic Bowie

It felt like the time was now! For what? For me to get a real Bowie if the expression is allowed. Both the origin and exactly what the original knife of that model looked like are not completely clear. In addition, it must be taken into account that large hunting knives with that type of look appeared in several parts of the world before the name became relevant.

But there is no doubt that this is a quintessential Bowie. But then the name of this knife is  Bowie Classic Stag, which obliges. The brand is Muela and is from Spain. They have proud traditions when it comes to this type of knife.

In any case, a true representative of the knife type was missing from my collection. Sure, I have knives with distinct clip-point blades that pull in the same direction but none as pure as this one.

Muela Classic Bowie Stag

What makes it classic is, besides the distinctive look, that it has all the right materials. It is a full tang knife where the carbon steel of earlier times has certainly been abandoned in favor of some form of stainless vanadium steel. Unfortunately, Spanish companies are not as good as, for example, their Italian counterparts when it comes to disclosing what their knives are made of.

In addition to that, stag is found in the handle, brass in the guard, and of course leather in the sheath. Just as it should be. Although wood in the handle is just as "right".

A knife with nice proportions in well-chosen materials, a classic as the name suggests

This knife comes in three sizes, this is the middle one. This means a blade of sixteen centimeters and a total length of 27.5 centimeters. Not huge as you can see. But with particularly well-chosen proportions. That's why I think it's so beautiful.

This particular Muela Classic 16A comes from Knivshop and will be tested in the future for a more detailed description.

Knivshop.se

Muela Knives

/ J - was looking for a classic

#knivesandbikes #knivigtvarre

Ny kniv - Muela Classic Bowie

Det kändes som det var dags nu! För mig att skaffa en riktig Bowie om nu uttrycket tillåts. Såväl uppkomst som exakt hur en ursprunglig kniv av den modellen såg ut är inte helt klarlagt. Därtill skall tas i beaktande att stora jaktknivar med den typen av utseende förekommit i flera delar av världen innan det namnet blev aktuellt. 

Men att det här är en kvintessentiell Bowie råder det ingen tvekan om. Men så är namnet Bowie Classic vilket förpliktigar. Märket är Muela och är spanskt. De har stolta traditioner när det gäller den här typen av knivar. 

I vilket fall som helst saknades en riktig representant för knivtypen i min samling. Visst har jag knivar med distinkta clip point-blad som drar åt samma håll men ingen som är så renodlad som den här. 

Muela Classic Bowie Stag

Det som gör den klassisk är förutom det distinkta utseendet att den har alla de rätta materialen. Det är en fulltångekniv där man förvisso frångått äldre tiders kolstål till förmån för någon form av rostfritt vanadiumstål. Därvidlag är inte spanaska företag lika bra som exempelvis sina italienska kollegor när det gäller att upplysa vad deras knivar är gjorda av. 

Utöver det hittas horn i handtaget, mässing i parerskyddet och förstås läder i fodralet. Precis som det skall vara. Även om trä i handtaget är lika "rätt". 

En kniv med snygga proportioner i väl valda material, en klassiker som namnet antyder

Den här kniven finns i tre storlekar varav den här är den mellersta. Det innebär ett blad på sexton centimeter och den totalläntgd av 27,5 centimeter. Inte enorm som ni märker. Men med synnerligen väl valda proportioner. Det är därför jag tycker den är ruskigt snygg. 

Muela Classic 16A kommer i det här fallet från Knivshop och kommer att testas framöver för en närmare beskrivning. 

Knivshop.se

Muela Knives

/ J - på klassikerjakt

#knivesandbikes #knivigtvarre

Review Zitoon Knives The Iron Mistress

  

Introduction

Some knives are simply more beautiful to look at than others. This knife called  The Iron Mistress from French Zitoon Knives is a prime example of that. There are of course more throwing Bowies on the market but not many that are as stylish as this one. It simply has extremely appealing proportions. This applies both to the ratio between the length and height of the blade, the long and elegant clipped part and the size of the handle in relation to the blade and finger guards. Designwise I think this is a masterpiece. 

Zitoon Knives The Iron Mistress

It is stylish as heck as I said, the question that remains is how it throws? It's an area I intend to go a little deeper into here.

Appearance and Dimensions

In my presentation of this knife, i quoted the makers who claim it's a reasonably faithful version of the knife that a certain Jim Bowie is said to have once ordered from the knife smith James Black. That may or may not be true. But these seductive proportions are the result of a collaboration between the man behind Zitoon, Olivier Feret, and Pascal Boucreux who is a prominent French knife thrower mainly in rotational technique.

The result is The Iron Mistress, which incidentally got its name from the classic film from 1952 with Alan Ladd in the lead role as Jim Bowie.

A solid Bowie knife with good throwing properties

With those conditions, it is not so surprising that this is a sturdy knife, although it must be said that it is not exaggerated in any way. It is 35 cm long with a thickness of 5 mm. That gives a total weight of 420g. That makes it my second-heaviest throwing knife so far.

The knife is the result of a collaboration between Zitoon Knives and Pascal Boucreux

Right from the start, the handle has been fitted with sides of leather that are glued and riveted in place. A traditional way of making handles for throwing knives. Handle slabs made of other materials simply do not last and are often more difficult and expensive to replace. In addition, the leather gives a good feeling when the knife leaves the hand.

Material

Like many other French knife manufacturers, Zitoon Knives preferably uses Swedish steel. In this case, it comes from SSAB and is called Hardox 450. It is generally an extremely tough material as it is classified under the category of high-strength steel. It is thus the type of steel you find in excavator buckets and in dozer blades for bulldozers and the like. Not exclusive in terms of composition and cost, but very durable considering the intended applications.

Then a couple of pieces of leather can be found on the handle as mentioned. They are of good quality and attached with a pair of sturdy brass rivets. The only thing I did to them, other than wear them in a bit, is to round the edges of the leather with an edge iron when the knife arrived. I also added a protective layer of beeswax. It's always a good idea with leather grips. 

To Throw

Anyone who knows anything about knife throwing realizes that this is a knife designed for rotational throwing. Simply put, it is too long and big for most forms of no-spin throwing. Possibly with the exception of those using techniques inspired by Ralph Thorn. There, the whole arm is used as a sling, which means that even very large knives can be thrown.

After a couple of thousand throws, the handle has darkened. But the knife is durable and exudes quality

Right from the start I realized that it is a knife that is very suitable for precision throwing. It is noticeable that the people behind this model throw competitive. Namely, the Iron Mistress rotates very predictably, allowing the thrower to concentrate on aiming instead of spending time on the rotation and flight. A very pedagogic knife if you can put it that way. 

- Rotational 

It is of course under this heading that the strengths of the Iron Mistress are found. It is particularly noticeable from three meters distance, where you don't have to think very much at all. It may be emphasized that one should stand slightly behind the line due to the size of the knife. I stand at a distance of about 3.2 m. The throw must then be carried out fairly calmly in order to have time to develop and give the knife time to complete its turn. Then it hits the target with authority. The grip is fairly simple. I'm assuming the same grip that many classic Bowie knives were held in, i.e. a saber grip with a thumb on the back of the handle behind the finger guard. It gives the right height to the handle and then the thumb is moved down the side of the handle in a hammer grip before throwing.

From four meters, the long clipped part of the blade gives plenty of space to grip. Personally, I have the tip at the little finger, which gives the right height to the grip, and if you then close the hand, it also gives the right angle of the knife, at least for my throwing technique.

From five meters, we are back to gripping the handle, and then a relatively careful throw applies. The knife is quite long, so both backswing and follow-through are needed to get the right rotation. Here, too, calm is required. A stressed technique does not give the throw time to develop and the knife underrotates.

From six meters, I move the grip down a bit on the blade so that I feel the "rotation point" against the index finger. It is the place on the knife blade that the knife wants to turn around when you hold it. AndI want the throw to strive forward. Nota bene, the knife should not be thrown forward, the movement should still be round, but there must be a strive towards the target, so to speak. 

From seven meters, no special adaptations apply. But again, it's important to take it easy and not take any steps or lean forward. Such tics tend to make the throw inconsistent and can lead to both reduced accuracy or missing the throw entirely. Of course, this does not only apply to these knives but in general.

It can be added that when The Iron Mistress is shifted to throw from the blade, i.e. four and six meters, the feeling is of course different than from the handle. This is where Bowie knives differ from daggers when it comes to throwing knives. The latter are significantly more symmetrical overall and the shape of the handles is more reminiscent of what the tip looks like. That is of course not the case here. Instead, it is important to shape the clipped part of the blade in such a way that it is easy to grip. It is something that Boucreux has managed to perfection.

- Half Spin

I don't know if it's just me, but generally, I prefer daggers or knives with narrower blades when throwing half-spin. You can certainly grip the tapered tip of the Iron Mistress, but the feeling remains and that is that such wide, heavy knives like to capsize in the air with that kind of technique. But it applies to "Military half spin" which is what I throw. And since it is too big in my opinion for effective "Instinctive half spin", the only thing left is "Natural half spin" where you grip the tip in the same way as for throws from four and six meters respectively. Given those conditions, it works great. Except that I personally do not master that technique at all. Only the gods know why. But there it is hardly the knife that sets the limits. It becomes particularly clear as I consider it to be excellent for throws from precisely four meters!

- No Spin

As usual under this heading, I'd like to add that this knife can certainly be thrown with No spin technique like anything else but it's admittedly not good for it. Possibly if you use some Thorn-inspired technique you can get somewhere but otherwise not. Zitoon has many other knives that are extremely focused on this area if that is what you are looking for.

Conclusion

The Iron Mistress from Zitoon Knives is both a beautiful and effective throwing tool. For those looking for a knife with, to say the least, a classic look and which also has calm and harmonious qualities in flight, this is an excellent candidate.

So far, there have been around 1700 throws with this knife for me and it is those experiences that form the basis of this review. In fact, I'm so pleased with it that I'm considering supplementing my single knife with two relatives to complete a set. It becomes easier to throw and without a set, it is also not possible to compete with the model in question.

I like the knife so much that I chose to make a sheath for the knife

Incidentally, there is a reason why large Bowie knives in various variants are popular in competitions. The size and accompanying weight provide a predictable rotation that is easy to feel and calculate. The weight also contributes to the fact that the thrower does not have to use a lot of force, that part is taken care of by the rotation, which increases the accuracy. At the same time, the knife is not too heavy, which can not least be a problem when training. One throw is not exhausting, neither is ten or a hundred, but a couple of thousand is.

The Iron Mistress is a really good throwing knife for those looking for a Bowie model

The question is even whether this model is good enough to compete with my other favorites that I currently use for competition. Even those from France, by the way. It remains to be seen! But I really like this one!

Zitoon Knives

Specification:

Steel: Hardox 450

Length: 350 mm

Width: 45 mm 

Thickness: 5 mm

Weight: 420 g

Point of Balance: 16/19cm from the back end/tip 

/ J

#knivesandbikes #knivigtvarre

New Knife - Zitoon Le Classic XL

The suffix XL in the name suggests that there is also a smaller version of this knife. And of course, there is. Unlike this one, it is more geared towards no spin throwing. This monster is clearly intended to be used for rotational techniques. I call it a monster because it feels that way in the hand. Much depends on the fact that it is rather thick in relation to its length.

The knife I'm talking about comes from French Zitoon Knives, a one-man company from Normandy. This model is named Le Classic XL.

 Zitoon Knives Le Classic XL

The material in the knives is known to me as Zitoon uses Swedish steel. It is steel from SSAB called Hardox 450. The steel is so-called high-strength steel found in applications such as flatbeds for dump trucks, bulldozer blades and rip hooks, and teeth for excavator buckets. In other words, extremely sustainable.

From that, you get 8 mm thickness in this knife distributed over a length of 28 cm. That gives a total weight of 360 g. Not extreme by any means, but still a lot for a knife that measures under thirty centimeters.

The knife has clear Bowie influences with its proportions and clip point blade. Holes are found in the handle for attaching handle sides if desired. It remains to be seen if I add a leather handle or not. Something that also remains to be seen is whether I will complete this model into a set. The finish of the knife is brushed and the whole knife exudes quality. It feels as solid as a piece of, well shaped but still, massive metal. 

Olivier Feret is the man behind Zitoon Knives. He is a knife thrower himself and both designs and manufactures the knives. The blanks are laser cut, but he is responsible for the rest of the work. In other words, these knives are handmade or "custom" knives if you will. The quotation marks are not there to be ironic but because the definition of the term varies.

A review of this model will come later. Something also tells me that this is not the last knife from Zitoon that will appear here on the blog. The first impressions of this knife and the Iron Mistress are really really good! 

/ J - améliore son français

#knivesandbikes #knivigtvarre

Ny kniv - Viper Keeper

Sist ut av min trio knivar från italienska Viper är den här modellen, Keeper. En kniv som liksom Novis är designad av Fabrizio Silvestrelli. Det här är ett tidigare exempel på ett samarbete dem emellan. 

Likt de flesta knivar från Viper så finns den här modellen i flera versioner. Men i grund och botten handlar valet om huruvuda man föredrar trä eller micarta i sidorna. Den här gången valdes trä, dels för att få omväxling och dels för det klassiska utseende det skänker. 

Viper Keeper

Keeper är en intressant kniv såtillvida att den bryter mot de flesta moderna fällknivar i utseende med sina dubbla fingerskydd och bowieknivsliknande blad. Fingerskydden agerar för övrigt även öppningsmekanism och det på ett mycket intressant sätt. Det här är nämligen en flipper-kniv som inte är tänkt att flippas. Fast nu går det ändå. Så det får räknas som öppningsmetod nummer ett. Nummer två, som det var tänkt, är att man öppnar kniven delvis med det övre fingerskyddet för att sedan avsluta rörelsen med det nedre fingerskyddet. Vilket för övrigt ger nästa sätt att fälla ut kniven. Man kan nämligen lugnt och metodiskt använda det skyddet från början för att öppna kniven i en så kallad slow roll. Sedan agerar dessutom det mer krökta övre fingerskyddet "Wave" vilket gör att du kan få fram kniven i öppet skick från fickan om du så önskar. 

Keeper är en intressant kniv som jag förstås kommer att recensera. 

/ J - ser öppningar överallt

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Ny kniv - Two Sun TS227 Dreadnought

Häromdagen nämnde jag som hastigast att man kan bli överraskad över formatet på en kniv när man väl håller den i handen. Det har hänt igen! 

Den här kniven är väl ungefär dubbelt så stor jämfört med vad jag föreställt mig. Det är nu inte något dåligt i det här fallet utan gör hela upplevelsen så mycket mer angenäm. Jag var nämligen rädd att handtaget med den utformningen skulle vara för trångt för mina händer. Det är det inte alls utan tvärtom mycket bekvämt. 

Kniven är som rubriken skvallrar om en modell från Two Sun och den har fått namnet Dreadnought.

Two Sun TS227 Dreadnought

Kniven är designad av Jelly Jerry Designs och är tämligen intrikat. Handtaget i brun linne-Micarta har ganska avancerade former som trots det ger god komfort. Det kompletteras sedan med en back spacer i G10 och en liner lock i stål. Byggkvaliteten är som vanligt på topp när det kommer till Two Sun. Om något så verkar de bli bättre och bättre över tid. 

Men mest avancerat är bladet. Det kan beskrivas som en Bowie-inspirerad clip point med en dubbel slipning, en falskegg som övergår i en harpunspets, blodrännor och därtill en tvåtons-finish. Det händer mycket med andra ord. Stålet är svenskt 14C28N från Sandvik. 

Sammantaget en synnerligen sympatisk kniv som jag naturligtvis kommer att titta närmare på och presentera resultatet här. 

/ J - återigen överraskad


#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knivrecension Cold Steel Voyager

- bästsäljande långkörare från CS

Så anlände den då till slut. Kniven jag både ville ha och samtidigt inte men som jag ändå beställde efter att ha stiftat bekantskap med "Code 4" från samma tillverkare. Som jag skrev i den presentationen var det egentligen den första utgåvan av Voyager som väckte intresse en gång för länge sedan eftersom den representerade något annat än sig själv. Men tiden förflöt som den plägar göra och kniven hann komma ut i ny skepnad som förutom delvis ändrat utseende även innebar byte av stålsort och tillverkningsland. Det skedde för övrigt runt 2011. Så inte ens den "nya" versionen är särskilt ny längre. Vem sade att man behöver vara snabb?

Cold Steel Voyager 

Som alltid med Cold Steel finns det en uppsjö varianter att välja mellan. Något som för all del inte bara gäller dem nuförtiden. Den här knivserien kan fås i storlek "medium", "large" och förstås "X-large", med tre olika bladkonfigurationer: tanto, clippoint och "Vaquero"-modellen som är en modifierad version av en clippoint med extremt s-kurvad egg. Dessutom finns de med eller utan sågtänder på bladen. De som känner sig matematiskt sinnade kan börja räkna på kombinationsmöjligheterna. Jag blir mest yr i huvudet.

Voyager och Code 4, kusiner snarare än syskon men släktskapt är tydligt

Eftersom jag härförleden införskaffade och även presenterade den tunna smidiga "Code 4" så är det ofrånkomligt att vissa jämförelser kommer att göras dem emellan även om det inte är huvudsyftet. Knivarna ligger trots allt tämligen nära varandra i kategorin stora, robusta bruksfällknivar och riktar sig därmed delvis mot samma tänkta publik. Men det finns även olikheter som jag tänkte uppehålla mig något vid.

Blad

Voyager har ett blad som delar de generella dragen med den tidigare nämnda "Code 4" i samma utförande av uppenbara skäl. Men det finns skillnader dem emellan även om några är subtila nog för att kräva en initierad person för att upptäcka. Andra är mer uppenbara även vid första anblick även för ett otränat öga. 

Två versioner av clippointblad med samma stål - ett flatslipat och ett skålslipat

Rent utseendemässigt har båda samma grundform på bladet - en klassisk clippoint. Men den falska toppeggen på Voyager är mindre uttalad och inte lika bred men samtidigt betydligt längre än på Code 4 vilket gör att bladet ser mer bowielikt ut. Bladet är även något större - ett par millimeter på bredden och längden samt spetsigare. Den har också en mer svängd egg och därmed mer uttalad buk vilket jag alltsomoftast föredrar.  

Godstjockleken på bladet är 3,5 mm vilket får anses någorlunda begåvat till den här storleken på blad. Framförallt eftersom den från och med falskeggens början tunnar ut vilket ger en tämligen duglig spets och goda skäregenskaper överlag.  

En fällbar inkarnation av en bowie

Den faktiska längden på eggarna ligger nära varandra även om Voyager vinner även den matchen.

Sen kommer vi till de mer påtagliga skillnaderna. En visuell sådan är ytbehandlingen där Code 4 har en tvåtons satinfinish medan föreliggande Voyager har försetts med en stentumlad yta. Den är för övrigt riktigt bra gjord och tämligen homogen och blank.

Fördelen med den här sortens finish är att den är tämligen beständigt mot repor och när de väl uppkommer syns de inte lika mycket som på en polerad yta. Båda alternativen är för övrigt enligt mig att föredra framför blästrade varianter vilket öppnar upp porerna i stålet och ger större yta för korrosion att få fäste.

Den största skillnaden mellan knivbladen är emellertid slipningen. Såväl den äldre utgåvan av Voyagerserien som Code 4 knivarna delar den egenskapen att de är skålslipade.

Det är inte de nya Voyagerknivarna. De är helt flatslipade vilket är tacknämligt. Det breda bladet gör att stålet hinner tunna ut rejält innan primäreggen tar vid. Det är med andra ord inte så mycket stål bakom eggen som man först kan tro.

Om slipningar kan man tycka mycket men lite grovt kan väl sägas att skålslipningar ger väldigt vassa eggar som är lätta att slipa upprepade gånger innan de behöver reprofileras. De ger även en attraktiv lyster i själva slipningen som ibland kan vara ett mål i sig. Ur praktisk synvinkel dras de dock med problemet att de är sämre vid kraftiga genomgående skär i framförallt fibrösa material än motsvarande flatslipade blad bl a på grund den rygg som bildas mot bladryggen till som ger upphov till friktion.

Ett fullt flatslipat blad 

I det här fallet får CS backning av mig för en tämligen ordinär fabriksegg. Eller förresten inte ens det, den var vid närmare eftertanke rätt slö. Eggen skar visserligen papper utan alltför stort besvär och det gick väl att skrapa hår med kniven men knappt. Efter en stunds arbete med skärpstål och lite striglande så rakar den bättre. Jag kommer nog ändå förse den med aningen bredare primäregg när jag slipar om kniven. 

Det blir förmodligen inte alltför krångligt då stålet som på de flesta Cold Steel-knivar nuförtiden är japanska AUS-8A även om andra alternativ förekommer i deras produktkatalog. Givet priset , i USA skall väl tilläggas, är väl stålvalet inte helt uselt även om det förstås finns roligare alternativ.

Återstår att se för min del hur Cold Steels version av AUS8 håller jämfört med andra tillverkares versioner av stålet.

Inledningsvis fungerar den emellertid väl och jag har prövat den på diverse material. Som väntat ger spetsen god penetration vilket är tacknämligt vid t ex diverse öppnande av sega plastförpackningar. Den gör även processen ytterst kort med buntband och nylonsnöre. Papper, kartong och även tyg går som en dans. Det flatslipade bladet formligen väser genom kartong utan större motstånd och bredden ger snarare stadga än är till hinder. Trä går bra att skära men här märks förstås bredden på bladet. Så länge grenar skall skäras av är den utmärkt och om man späntar lite är den duglig. Att tälja med...nej. Men det breda handtaget gör att det går att ta ordentligt när så behövs.

Vid enklare matförberedelser uppträder Voyager nästan som en kökskniv vilket kanske inte är så konstigt givet måtten och slipningen på bladet. Tomater och andra grönsaker är lätta att ta sig igenom och den klarar t o m rotsaks- och potatistestet vilket inte är givet för fällknivar. Något mer motstånd än en tunn japansk kockkniv förstås, men ändå.  

Handtag

Handtaget är rejält omgjort från tidigare generationer av Voyager. Materialet är fortfarande plast men här döpt till "Grivex". Det är Cold Steels variant på ett FRN-material (Fiber Reinorced Nylon). Eller på ren svenska ett sjujäkla hållbart plastmaterial. Sen skall inte de här fiberförstärkta plasterna blandas ihop med billig hårdplast. CS själva hävdar på för dem klassiskt manér att deras material är överlägset alla andra. Jag har ingen anledning att betvivla hållbarheten vid både normala förhållanden och mer extrema diton som snö och kyla eller värme. Men jag tror inte att det är vare sig bättre eller sämre än säg Benchmades, Spydercos, CRKT eller Kershaws liknande material.

Den gruppen av material är praktiska för handtag och skollor men ack så fula för det mesta. Men ser man till funktion i relation till pris är de ytterst svårslagna.

Ett handtag som skiljer sig markant från föregående generationer av Voyager

Konstruktionen är skruvad med torxhuvuden och kan därmed demonteras. De äldre generationerna av Voyager var nitade. Pivotskruven är justerbar och kniven har hål för fånglina.

Skollorna, för det är faktiskt inga handtagssidor, är skruvade i en ram gjord av härdad 6061-aluminium vilket är ett ovanligt materialval. På rak arm kommer jag inte på någon annan kniv som har aluminium i ramen. Syftet är förstås att förstärka plasten vilket minskar flexet samt ger låset något att fästa i. Konstruktionen blir därmed stark utan att bli tung vilket märks på slutresultatet.

Grivexskollorna är fästa vid en 6061-aluminiumram

Handtaget är försett med ett mönster med extremt mycket friktion i som påminner om tyska järnkors i utseendet. Jag funderar ibland på om det pågår någon slags tävling mellan vissa knivtillverkare i att göra den mest obehagligt sträva greppytan. Men för den som vill att kniven riktigt ska riva i handen som en grov rasp är det här ett bra alternativ. Och då har jag hört att deras G10 på modeller som t ex "Recon 1" ska vara ännu värre. Men det är klart, inte fan lär du tappa kniven ens om du är så svettig om händerna så det droppar om dem. Särskilt inte med den form som handtaget har. Så för den som premierar extremt fäste är det här ett bra handtag. För oss andra krävs lite arbete innan vi är helt nöjda.

Av mig nedslipade järnkors. Ger utmärkt halkskydd men äter byxfickor och handflator till frukost

För att råda bot på vansinnet attackerades skollorna tämligen hårt med sandpapper redan efter några få minuters användning. Jag gillar mina händer och vill behålla dem intakta. Sen tog jag av clipet och gick ännu hårdare åt ytan där. Så nu kan man både hålla i kniven ett tag och stoppa den i fickan när man arbetat klart. För problemet med det extrema greppet är att det kombinerat med det urstarka clipet totalt äter upp allt vad textilier heter. Något som mängden moddar på nätet som addresserar problemet också pekar på.

När man tittar på handtagsformen och jämför med komforten blev jag faktiskt överraskad. Kniven är mycket bekvämare än jag trodde av bilder och videos att döma. Handtaget är tjockt vilket blir påtagligt i fickan men det är inte så illa som jag trott eftersom sidorna är lätt välvda. Till komforten bidrar även att ryggen är svagt krökt och att urfräsningarna för fingrarna som gjorts har kraftigt fasade och mjukt rundade kanter. Den väl tilltagna volymen på handtaget gör kniven mycket lämpad för att greppa hårt i samt gör det lättare att använda under längre tid alternativt brukas när man arbetar med handskar på.   

En jämförelse av tjocklek mellan Code 4 till vänster och Voyager L till höger

Utseendemässigt föredrog jag de äldre versionernas raka form men jag måste krypa till (järn)korset och medge att såväl urtaget för pekfingret som ytan för lillfingret fungerar som det är tänkt. Jag tyckte från början att de såg överdrivna ut. Den nya formen på änden på handtaget gör också att handen "låses" på plats. Men det är inte bara fördelar med en sådan konstruktion. Det råder ingen tvekan om att den här formen på handtag begränsar antalet fattningar och greppmöjligheter. Det är inte det att det inte går att skifta grepp men det går betydligt smidigare och med ett bättre flöde om handtag är rakare i formen. Tydligt är också att ett "sabergrip" med tummen på ovansidan av kniven är favoriserat som grundgrepp. Det är i den fattningen som handtaget känns bäst och kommer till sin rätt.

Det är mycket avstånd mellan fingerurtag och bladbas. Ett förhållande jag inte uppskattar

En direkt negativ detalj är att utformningen på "fingerskyddet" gör att det är långt (närmare tre centimeter) mellan hand och basen på eggen. Detta förstärks av formen på uttaget för pekfingret som flyttar handen något bakåt på handtaget. Nu är det inte en slumpartad miss utan tämligen medvetet val då det förstås i bakgrunden finns en argument som känns främmande för de flesta av oss normala människor men som alltsom oftast dyker upp på amerikanska knivar och det är "reach" - räckvidd.

Och det är då någon slags självförsvarsapplikation som det hänvisas till - blä! Är det enda jag har att säga om det argumentet och så släpper jag ämnet för stunden.  

Sen används fingerskyddet även som säkerhetsargument. Det vill säga utformningen skall ge marginaler och bidra till att hindra handen från att glida ut på bladet är det tänkt. Jag föredrar om man använder knivar korrekt istället för att göra dem klumpiga på det viset och skriva användarna på näsan. Nu går det som nödlösning smyga upp ett finger på den breda främre delen av handtaget och på så sätt komma närmare ämnet när man skall utföra småarbeten. Det fungerar t o m tämligen väl tack och lov. 

Sammantaget är handtaget efter några moddar faktiskt bättre än jag förväntade mig trots allt. Det är stadigt, handen glider ingenstans och använder man några få grundgrepp går det att ta i  rejält.

Men det dras också med ett par nackdelar och de kunde av den erfarne för all del utläsas redan från bilder så det kom inte som någon direkt överraskning. Men det var inte därför jag köpte den här kniven som sagt. "Villhaisamlingefaktorn" var tämligen hög och det klart avgörande argumentet.

Öppning och lås

Voyager överraskar genom att vara extremt lätt att fälla ut. Den är mjuk och smidig i rörelsen och det trots att den försedd med en kraftig backlock. Det går till och med att snärta ut det decimeterlånga bladet om så önskas och det löper så lätt att det svíngar fritt när låset släpps. Något jag noterade när jag skar mig i fingret igår efter att inte ha lutat kniven i fel vinkel samtidigt som jag släppte låset. Förklaringen till den smidiga öppningen går att spåra till små toleranser, god precision i tillverkningen och glidlager i brons.  

Faktum är att den är mycket lättare att öppna än Code 4 som har samma låstyp. Och eftersom det tillsammans med den betydligt mindre "Mini Tuff Lite" var mina första referenser när det kommer till Tri-Ad Locks så blev kontrasten desto större.

En enkel väl fungerande och för öppning utmärkt placerad tumpinne.

Öppningen sker med en rejäl dubbelsidig tumpinne. Placeringen på det breda bladet i kombination med den generösa urgröpningen för pekfingret gör den föredömligt lättåtkomlig. Tyvärr gör det även att den hamnar en bit ut på bladet i öppet läge vilket stjäl onödigt utrymme från eggen. Men givet det stora bladet är proportionerna därvidlag inte allt för illa. Det återstår rätt mycket blad och egg att arbeta med. Men det är klart att mest moment får man närmast handtaget när man behöver ta i.

Låset är som nämnts Cold Steels Tri-Ad Lock som fortfarande är ett av de mest effektiva på marknaden. Diskussionen om vilket lås som är "starkast" lämnar jag därhän då jag tycker den mest är akademisk men det går att konstatera att det här är ett av dem. I korthet fungerar låset utmärkt. Men det kan noteras att den här versionen av låset är betydligt lättare att släppa än motsvarande på "Code 4". Det är något i fjäderkraften eller hävstångsverkan som skiljer dem åt.

Att bära

Den här kniven levereras med två clip, ett för vänster sida och ett för höger. Orsaken till det står att finna i att de är utformade för respektive sida eftersom de är krökta till formen. Clipet är litet, svartmålat och urstarkt. Spänsten i stålet i kombination med det från början aggressiva mönstret på skollorna gjorde att jag förutom att slipa ned handtagsmönstret även böjde ut clipet en smula för att få bättre funktion. Det här är inte en kniv man tappar i brådrasket ändå kan väl tilläggas. Formen och storleken på clipet är annars utmärkt på så vis att det inte stör greppet i övrigt. Man känner inte av det när man håller i kniven.  Finishen däremot är målad och därmed inte så hållbar. Jag har förvisso inte skrapat av färgen än men det lär väl visa sig hur länge den håller.

Ett av två medföljande clip, det här för högersidan

Den här kniven är en aning otymplig att bära omkring på får medges och då kan man ha i åtanke att den även finns i en betydligt större XL-version. Hur den känns kan jag bara föreställa mig. Vikten är annars inget som avskräcker då den är tämligen lätt för sin storlek. Det är kombinationen av ett tämligen brett blad och framförallt ett rejält tjockt handtag som tar upp plats i byxfickan när kniven är placerad där. Att bära den löst i t ex en jackficka är inte heller helt lätt då den är över tretton cm lång hopfälld. 

Sammanfattningsvis

En jämförelse mellan mina två större Cold Steel-knivar kan sammanfattas med att Code 4 utan tvekan är den mer civiliserade av de två med mer sofistikerat utseende och material i handtaget och en profil som gör den smidigare att bära med sig. Den är stor och stark men aningen mindre och inte lika robust som sin äldre kusin. 

Voyager å andra sidan är arbetshästen som kan hugga i mer. Det breda rejäla handtaget och den bättre friktionen i greppet gör att det går att ta i betydligt mer med den här kniven och det under längre tid.  Det sker på bekostnad av bärkomfort. Handtagets form, längd och de grövre dimensionerna tar upp betydligt mer plats i fickan. Grivexskollorna är också mindre känsliga för repor än aluminiumet och jag misstänker att de är bättre i kallt väder. Det brukar vara fallet med plast/trä/micarta/G10 kontra metallhandtag.  

Kniven överraskade mig positivt på flera vis bland annat genom att vara lättare än jag trodde samt att handtaget var bekvämare än det först såg ut. Det här är en bra kniv men som kunnat bli avsevärt mycket bättre med några få förändringar.

Om bara våra vänner amerikanarna kunde ge fan i att tänka så mycket på våld och säkerhet på samma gång! Om fokus på "räckvidd" och säkerhetsdetaljer för att vi användare inte skall hugga fingrarna av oss avlägsnats så vore det här en attans duglig kniv.

Tänker er samma blad med mindre ricasso, tumknoppen bara aningen närmare handtaget och en helt rak "plungeline" - slipfas närmast handtaget. Då hade bladet varit suveränt i kategorin "breda blad".  

Om man därtill flyttat pivotskruven något längre fram på handtaget så hade förhållandet mellan blad och handtag blivit bättre. Så stark behöver kniven inte vara om man bara skall skära med den och utseendet hade vunnit på det. Och som en sista touch kunde vinkeln på urtaget för pekfingret och den främre "klumpen" på greppet avlägsnats - et voila, en utmärkt kniv.

Cold Steel Voyager - råstark slitvarg

Allt sammantaget är totalintrycket ändå positivt. Men, och det finns ett stort men, jag tycker den är något för klumpig för att ha i fickan. För det finns betydligt mer lättburna knivar som ändå ger gott om egg.  För den som vill ha lite mindre kniv finns förvisso mediumvarianten som har ett 7,5cm blad istället. Men där lär handtaget inte vara lika rymligt och det är dessvärre tjock och klumpigt även det.

Köp den här kniven om du vill ha en stor, robust, pålitlig slitvarg som du inte är rädd för att ta i med. Var dock medveten om att den lider av aningen rondör trots att den inte är överviktig. Undvik den däremot om du vill ha en liten smidig fickkniv för att skala äpplen på kontoret med eftersom du då troligtvis kommer att bli arresterad.

Specifikation:

Längd utfälld: 235 mm
Vikt: 130 g
Bladlängd: 101 mm (4")
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: AUS 8A
Handtag: Grivory med liners i aluminium
Lås: Tri-Ad Lock

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan

Länk till tillverkarens hemsida för kniven här!


/ J - blivande "mall-ninja"?