Ny kniv - Civivi Lumi

Förvisso är den här kniven inte stor men den är ändå väsenligt större än den Civivi Mini Elementum som anlände häromdagen. Den här kniven är också annorlunda på ett annat vis. Det här är ett typiskt exempel på ett samarbete mellan knivdesigner och tillverkare. 

Modellen heter Lumi och är resultatet av Justin Lundquists idéer omsatta till praktik av Civivi Knives.

Civivi Lumi Front Flipper

Lumi är en kniv som är lätt igenkännbar som en kniv designad av Lundquist. Formen går igen i andra modeller från honom som det äldre samarbetet med Kizer som resulterade i modellen Feist och nu senast Eidolon från WE-Knives. Den senare är i princip samma kniv som Lumi men i lyxigare utgåva både vad gäller material som detaljer. 

Lumi är en snygg kniv som direkt siktar mot EDC-knivarnas mer eleganta hörn, ibland kallat "Gentlemens Knives". Det brukar mest innebära att de inte ser aggressiva ut och det gör inte heller Lumi. Särskilt inte som det är en tämligen liten kniv. Den mäter strax över nio centimeter hopfälld och femton och en halv centimeter när den sträckt sig så långt den når. Av det är 65 mm blad. 

I de rena linjerna göms en fickskalpell

Och vilket sympatiskt blad sen! Spetsen är nålvass och bladet är skålslipat och mycket tunt bakom eggen. Den i sin tur var riktigt vass vid ankomst. Stålet är det bekanta 14C28N från Sandvik. Ett stål jag brukar framhålla som ett bra budgetstål och det står jag fortfarande för. Den kombinationen gör den här kniven till en veritabel fickskalpell. 

Handtaget är bekvämt det med. Materialet är G10 men det som gör det komfortabelt är dels enkelheten och dels att man rundat sidorna rejält. En detalj som annars brukar dyka upp först på mer påkostade modeller. Men det är ett sätt som Civivi brukar utmärka sig på. De är bra på detaljer och framförallt på finish och action. Den här kniven fälls ut med en av de mest diskreta frontflippers jag stött på. Men effektiv som tusan är den! De keramiska kullagren hjälper till i det här fallet. 

Sammantaget bildar det en synnerligen attraktiv treenighet. Ett sofistikerat utseende, ett blad som skär bra och ett dugligt handtag. Återstår att se vad jag tycker om kniven när den använts ett tag!

Lumi kan köpas här!

/ J - i nyknivstagen

#knivesandbikes #knivigtvarre

Review Viper Gobbo

- a revitalized classic

I can begin by stating that Gobbo is a very successful fusion between old and new. The exterior boasts simple but elegant lines that are recognizable from knives used by, among others, shepherds in the area of Abbruzzi in Italy for many generations back. These are classic shapes and ditto materials with wood or horn in the handle. That was the case then and that is also what is present in this model from Viper Knives.

So far, everything appears traditional, but not everything is as it seems. The twist comes in how the knife is built and assembled and in how the blade is held in place. Something I intend to talk more about in this review.

Viper Knives Gobbo

First of all, it can be mentioned that this is a typical example of a limited edition, even if it is not an extremely small one. More specifically, 1000 pieces of this variant have been made, of which this is number 561. This is stated in an accompanying certificate.

In this case, the knife has a handle in olive wood. If you want a different look, it is also available in dark cocobolo or with a horn handle. As with all-natural materials, the appearance varies between different specimens of the knives.

The designer and knifemaker behind this reinterpretation is Fabrizio "Silvestri" Silvestrelli, a gentleman who often collaborates with Viper Knives. He has started from a regional knife pattern from Abbruzzi and then designed a knife that is basically modern. 

Gobbo, the elegant humpback from Abbruzzie

Twitter version: Viper Gobbo, an excellent fusion between old and new. A wolf in traditional shepherd's knife clothes!

Blade

Knives quite obviously consist of a handle and a blade. In this case, the shape of both is very characteristic of the pattern. When it comes to the blade it means that it is a very streamlined and slim drop point. It is also straight and instead, the handle offers the curvature.

The length of the blade is 8.5 cm a bit depending on where you measure and the height is 2.3 cm. The thickness of the blade is rather restrained by 3.2 mm. A thickness which, however, is only found at the ricasso and parts of the spine as the blade tapers towards the tip.

The knife has a rather slim drop point blade 

The blades of classic Gobbo knives can have different grinds. They can be both saber- or like here, flat ground. In addition, this specific blade is characterized by the fact that it has a rather polished satin finish. The markings are Vipers standard with model name and logo on one side and in addition, Silvestri's logo is put on the ricasso. On the opposite side, you'll find the serial number as well as the city of Maniago's seal of quality. Overall, maybe a tad too many markings, but not so much that it hurt my eyes.

One detail typical for Viper knives is the softly rounded blade spine. This makes it extra comfortable to place a thumb there when cutting.

I'm not entirely friends with the choice of steel in this knife. It's 440A. Very simple steel that has the advantage for the manufacturer that it is easy to shape and polish. For the user, the positive can be said that it is extremely rust-resistant and that it is easy to sharpen. The latter may be needed as it is very soft and keeps the sharpness rather poorly.

The factory edge was okay, at best. It tilts slightly on the right side which is visibly steeper than the left/presentation side. It is also lower towards the ricasso and slightly wider further out on the blade. In addition, the "plunge line" is slightly too sweeping, which means that the edge is not sharp all the way. The sharpness was nevertheless good. It shaved hair with some pressure on arrival.

No. 561 out of 1000 had deserved a slightly better edge

Flat ground blades with these proportions and this shape are generally very all-around. This applies here as well. The tip is really effective and the blade shape offers a sweeping long belly and a small piece of a straight edge to work with. Since the tip is placed relatively low compared to the handle, you do not need to tilt the wrist so much if you want to use it or the outer part of the blade to cut with. Something that can be a problem for knives with a wider belly or higher tip such as hunting knives made for skinning.

Then it is noticeable that the blade shape has developed and refined over the centuries. It works for most things except specialized tasks such as skinning a moose or cutting carpets. But to what it is intended to do, being a typical pocket knife, it is brilliant. To cut string or rope, shred cardboard, cut pieces of cloth, carve a distance marker for knife throwing, and other everyday things. Yes, the latter is perhaps not an everyday chore for anyone but to me personally, I suspect.

Gobbo is also excellent as a picnic knife. For tasks such as slicing salami and tomato or cutting a piece of cheese and slicing fruit, it is exemplary. I can imagine how the shepherd used the knives for just such things. The flat-ground blade glides elegantly through most foods and here the simple steel is actually a strength since it's very stainless. This type of work does not require a particularly durable edge either.

Handle

The handle exudes apparent simplicity that hides a modern construction. What is first seen is the curved shape that gave the knife its name. The interpretation of how curved a "Gobbo" should be varying from manufacturer to manufacturer, I have noticed. Of course, the beautiful handle slabs in olive wood are also visible. They are sanded to the limit where you can talk about polished. So far it is a traditional build.

In addition, it can quickly be stated that modern inventions such as clips, lanyard holes, and the like are absent. It also reflects what the knives have always looked like. The first impression is also that Gobbo is very light. A very good feature of a pocket knife.

The handle with its "hump" is typical for the model 

The weight is low despite Gobbo having a polished stainless steel frame. Something which also applies to some of the older knives but not all. The frame should be added, not that they are stainless. They were not. So far no deviation from the classic. But the way it is put together and how the wooden sides are attached are tell signs that this is a modern knife.

The frame is, as on all folding knives from Viper Knives, softly rounded. No sharp edges or corners are found here! The sides are screwed on the frame with three very small screws with slotted heads. Usually, I might have had objections to the size and choice of screws but not in this case. This is not a knife that needs to be disassembled all the time. But you can do it if you so wish. If you do, an adjustable pivot screw will be found under the scales. There are also two slightly stronger screws which are the ones that together with the pivot screw actually hold the knife together.

Gobbo is something as unusual as an open-back slip joint

The way in which the knife is open in the back is also modern. Here there are two hourglass-shaped spacers. Otherwise, it is completely open. It provides a lighter and in this case better-balanced knife. The latter is speculation on my part as I have not handled older versions of this knife pattern but this one has a completely neutral balance. This type of construction is made possible thanks to modern technology in the "locking" mechanism. And since Gobbo doesn't have a back spring there is also a stop pin, a bolt that takes care of the forces from the blade when you use it. 

This is how good it gets when a handle shape that has been refined for generations has been interpreted by a master!

Holding and working with this knife is pure joy. It is noticeable that this model had time to develop with small steps at a time. The curvature of the handle, the wood, and the rounded shape that is still oval are things that contribute to good ergonomics. The shape makes the knife easy to grip while you can index it in your hand even if it's dark. It also prevents it from rotating in the hand when you put some force behind a cut. That is something that can actually be done with this knife, even though it is something I rarely do. After all, it's a bit of a collector's knife for me.

The sophisticated shape makes all grips work and well. I would like to see the hand that does not appreciate this handle. Possibly except for those who prefer the more military-style of knives where friction and maximum grip are what is sought. Of course, you do not get that with a slender, polished wooden handle. But it is not needed either.

Opening and Lock

A knife in the traditional style can of course only be opened in one way and that is with two hands. This also applies to Gobbo as well. Something else would be blasphemous.

Enough blade is visible to grip with the fingers without the addition of a nail nick

This knife does not have any kind of nail nick or the like to facilitate access to the blade. But in return, enough is visible to grasp around so no problems arise in that regard. Possibly it can be said that the detent couldn't be stronger as the polished blade does not provide the best traction for the fingertips. But the balance between resistance and grip on this knife is excellent. Speaking of which, I would put the "pull" that people talk about when it comes to slip joints to a four. This is the resistance required for the opening of the knife. 

"Walk and Talk" is another term that describes how slip joints feels and sounds when the knife is opened and closed. Gobbo is a bit special in this respect and differs from more historical knives and this means that the walk itself have more resistance than what many slip joints offer. The knife also lacks a halfway stop. The sound that occurs when the knife is fully extended or the blade is back in the handle is distinct and fully audible.

A naked Gobbo. Here you can see the finely worked wood that encloses the frame, the adjustable pivot screw, the screws that hold the frame together, and one of the springs for the "Action stopper" system

What makes the knife behave a little differently than older slip joints is that this knife, like some others from Viper, is equipped with "Action stopper". It is a modern variant of slip joints where the resistance instead of coming from a back-mounted spring is achieved by double detent balls built into the frame. One in each liner. 

This mechanism comes with both advantages and disadvantages as I see it. The force that holds the blade in open position can not be compared with the strongest traditional knives, among other things. But in return, it increases freedom on the design front. For example, you can make knives open in the back as in this case. Then I can imagine that this solution is easier to manufacture as it does not require the same precision to work optimally. You can even adjust the spring pressure yourself if you wish. Furthermore, it of course makes the knife handle lighter, which adjusts the total weight downwards, and not least, it contributes to the overall balance being improved because the handle is less heavy.

The function itself, I would say, is equal to the average slip joint design. The blade is solid enough not to fold if you, for example, bump into something with the back when working with the knife.

To Carry

Now we are far from clips and other modern additions. This knife is carried loosely in a pocket or possibly in an accompanying leather case if you want to protect the surface of your beauty. However, Gobbo is very sympathetic in a pocket. This is a real "pocket knife", not a folding pry bar that can possibly be forced into a pocket with a lot of effort and some force, unlike some modern folding knives. The rounded shapes do not create any problems and the same applies to the polished wooden surface.

Gobbo comes with a soft leather case or rather a bag

Both the back and front have rounded corners and the outer shape is, as previously mentioned, curved. It can also be emphasized that on this model there is no sharp corner on the ricasso that protrudes and create problems when the knife is folded.

The leather case that comes with the knife is more of  a bag than a leather sheath. As protection, it works well but is not something I use too often. Most of the time I carry the knife loosely in a pocket but make sure that there is nothing else in the pocket that can scratch the wooden surface. That is the disadvantage of such polished surfaces. They show traces of use fairly easily.

Then Gobbo has a property that is the icing on the cake or whatever you want to call it. It is ultralight! We are talking about a knife that has a blade that measures closer to nine centimeters but still weighs a paltry 85 grams. It is really noticeable or rather not noticeable in the pocket. The only thing that can be noted is the length as it is not a really small knife after all. It measures eleven centimeters folded. 

To Conclude

Gobbo is a typical example of how time combined with generations of users can shape a knife to near perfection. The beauty of the deceptively simple lines reappears when the knife is held in the hand. This is a classic pocket knife! Attractive to look at and sympathetic to use.

This time, Silvestri and Viper Knives have brought to life a regional knife pattern from Abbruzzi in an exemplary way. The typical look with its characteristic handle has been paired with a dose of modern technology, which means that the knife can be considered a "modern traditional" as they are sometimes called today.

In comparison with some other wood-handled knives from Viper, it can be seen that Gobbo is not a small knife

For the modern, the construction is based on a steel frame with an open back, spacers, and a stop pin for the blade. Something that breaks with what older knives looked like while making it both lighter and better balanced. In addition, a variant of slip joint called Action stopper is found that holds the blade in place in both the closed and open position. It is also the technology that enables the open back.

This knife has a very sympathetic handle despite the name. "Gobbo" means humpback in Italian, as I understand it, and refers to the bend that the handle makes before it slopes downwards. Polished olive wood is both a nice and very light material and thus excellent for pocket knives. Not by modern standards, perhaps when you almost want to know what size of rasp the handle material corresponds to. But here it is soft and comfortable to the hand while it is very attractive to look at. Then I would not have objected to this knife with a black polished horn handle either. 

But I wonder if Viper thought of this specific model as a pure collector's knife? By all means, the numbering gives a hint that it is and that it can be found under the heading "Gentlemen and Collection" on the website. But also the choice of steel points in that direction as it is easy to manufacture but otherwise does not have many forgiving qualities compared to what is available nowadays. Why did they not use, for example, the N690, which is something of a staple at Viper otherwise?

Viper Gobbo with roots in Abruzzo is a revitalized classic

However, that is one of the few objections I have. Otherwise, Gobbo is thoroughly sympathetic as it is both stylish to look at and practical. Here form not only follows function but is enhances it! It is one of the most beautiful knives I own and it is also comfortable to hold and work with. Especially as the blade is really effective. Then it must be admitted that it is only used for very light tasks. For rough work, I have other edged tools. It is, after all, a limited edition. It also means that if you want to buy one, I would not wait too long.

Specifications:

Length Overall: 202 mm

Length Folded: 112 mm

Weight: 85 g

Blade Length: 85 mm

Blade Thickness: 3,2 mm

Blade Steel: 440 A, HRC 55-57

Handle: Olive Wood

Lock: slip joint / "Action stopper"

Produced by: Viper Knives, made in Italy

/ J -

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Recension AceJet Stinger

 

Inledning

Det är dags att ta en närmare titt på ytterligare en uppsättning kastknivar från tjeckiska AceJet. Den här gången är det en helt annan typ av knivar än de Appache jag presenterade sist. De senare kan räknas till kastknivsvärldens schweizerknivar på så vis att de kan användas till det mesta. Dagens recensionsobjekt är väsentligt mer inriktade på att göra en sak och göra det bra. Knivarna kallas för Stinger och är även de formgivna och testade av Adam Čeladin likt alla produkter från AceJet. 

AceJet Stinger

Det som kan vara något förbryllande är att det finns flera modeller med snarlikt utseende som kan ståta med att vara utformade av honom. Dels är det Stinger men även modellerna Vengeance och Top Dog från Wulflund. Och för att göra det hela ännu mer komplicerat finns de här knivarna även i en "Breaker"-version från AceJet vilket innebär att de är något längre samt hela 10 mm tjocka! Sen bör tilläggas att alla knivar av det här slaget bygger på modellen "Arrow" designad av den tyske No Spin-kastaren Thomas "Tom Tom" Hampich. 

Acejet Stinger överst i jämförelse med den större Wulflund Vengeance

Det är nämligen vad det handlar om idag, knivar helt inriktade på No Spin/Anti-rotationskastning.

Utseende och mått

Jag har flera gånger påpekat att jag egentligen föredrar kastknivar som ser ut som knivar. Det gör inte den här modellen. En god vän uttryckte det tämligen träffsäkert när vi kastade tillsammans och han sade att han föredrog "tältpinnarna" framför andra knivar. För det är lite åt det hållet de här knivarna drar rent utseendemässigt. Förvisso förvuxna och urstarka tältpinnar men ändå. 

Längden på knivarna landar på 23,5 cm och bredden över handtaget är som mest 33 mm. Den smalare delen, bladet om man vill kalla det så, mäter 16 mm. Mest imponerande är nog tjockleken som trots att det här inte är den extragrova modellen är väl tilltagna 8 mm. Det finns flera fördelar med dimensionen förutom att knivarna blir hållbara vilket jag återkommer till senare. Den gör i det här fallet att vikten kan skrivas till 248 gram. 

Stinger bjuder på en för stilen typisk pilform

Som många pilformade kastknivar saknar den här egentligt handtag och övergång mellan det och vad som vanligen skulle kallas blad.* Kniven har "eggar" som är 7 cm långa och de har uppnåtts genom fyra någorlunda symmetriska slipfaser. De möts dock inte och själva "spetsen" är mejselformad. Det vill säga den är platt och vass istället för att se ut som på en traditionell kniv. Det ger en tåligare spets vilket är bra. Särskilt som No Spin är tar en viss tid att lära sig vilket resulterar i många missar. 

Med en tjocklek på 8 mm lär de inte gå av i första taget

I bakändan hittas ett indexeringshål som även kan användas för att hänga upp kniven på en krok om man känner för det. Som de flesta kastknivar så levereras den här nämligen utan fodral. 

Finishen är en längsgående borstad satinfinish. En yta som är sympatisk men som som alla knivar gjorda av det här materialet har en tendens till att mörkna tämligen omgående. I alla fall om knivarna används. Då skall tilläggas att de knivar ni ser på bilderna är putsade med både sandpapper och Autosol vid upprepade tillfällen.  

Material

Apropå finish så är stålet som borstat på samma vis som de flesta grundmodeller från AceJet. Materialet är också detsamma**. Det är ett tjeckiskt fjäderstål med din-nummer 14260. Det i kombination med god härdning vilket innebär tämligen mjukt i det här fallet samt den väl tilltagna godsdimensionen gör knivarna extremt slagtåliga. De här specifika knivarna har fått sin beskärda del av misshandel kan jag lova. Skulle man lyckas knäcka en av dem är det livstids garanti mot det. Jag har dock mycket svårt att se att det kan hända. 

Spetsarna däremot kan ta en del stryk, särskilt när de kommer i närkontakt med andra knivar. Det är också den behandlingen som gett knivarna de ärr och gropar i kanterna ni ser på bilderna. Desto bättre man blir desto fler sådana träffar sker paradoxalt nog. 

Att kasta

Stinger var min första uppsättning knivar avsedda för just No Spin-kastning. De var därmed också mina första kastknivar med den här typiska pilformen. Utseendet medför en balans som är specifik för typen. Den är som utseendet skvallrar om baktung. Balanspunkten hittas 13,5 cm från spetsen vilket placerar den några centimeter bakåt från mittpunkten sett.

Balanspunkten återfinns 9,5 cm från bakänden

Det påverkar egenskaperna på så vis att kniven har en tendens att inte vilja påbörja en rotation lika lätt som en neutralt balanserad kniv. Det är inte bara en fördel vid No Spin utan även vid halvrotationstekniker som Military half spin. Av samma skäl så är de här knivarna inte alls lätta att använda till rotationstekniker men det går förstås även om det känns påtvingat. 

- Rotationskast

Av rent fysiska skäl är inte det här den här knivens styrka som jag redan varit inne på. Den förskjutna tyngdpunkten gör att kniven förstås inte roterar kring sitt mittpunkt utan där viktens centrum befinner sig. Det ger en "oregelbunden" och mer svårkontrollerad rotation. Kniven blir därmed onödigt svårkastad med den här tekniken. Jag måste tillstå att jag personligen inte alls behärskar rotationsteknik med de här knivarna. Är du tillräckligt bra och van går det kanske men det är inget jag rekommenderar. Det finns bättre knivar i AceJets sortiment för den här typen av kastning. 

- Half Spin

Om den här kniven är anpassad för antirotationskastning så kan tilläggas att den är minst lika bra för halvrotationsteknik. Den baktunga kniven gör det väldigt lätt att exempelvis kasta Instinctive Halv spin, där man greppar kniven i bladet men placerar pekfingret på blad/handtagsryggen. Viktfördelningen gör dels att det är lätt att känna när kniven vill vända i luften, vilket är mycket sent. Det i sin tur underlättar längre distanser. Även utan att vara någon fantom på områder ligger mitt rekord där på runt åtta och en halv meter. Förutom att skvallra om rotationsfarten bidrar tyngden till att kasten blir mycket hårda. "Piskrörelsen" som utförs när handleden vänder förstärks av att massan hamnar långt ut i själva rörelsen.

"Tavelätare", Stingers tränger djupt in i tavlan vid halvrotationskast

Det i kombination med formen gör att de här knivarna har en tendens att gräva sig mycket djupt i tavlorna när man kastar "Instinctive". Fördelen med det är att de sällan eller aldrig ramlar ur när de väl hamnat på rätt håll. Nackdelen är förstås att de äter tavlor till frukost. Det blir djupa i princip fyrkantiga hål i målen. Ibland så djupa som fem centimeter. De är därför också lite jobbiga att avlägsna från tavlan. En gång är ingen gång, efter några hundra kast börjar det kännas. 

Precisionen med Stinger är mycket hög med såväl instinctive half spin som military halv spin. Det är i princip bara att sikta med handtaget mot målet och försöka banka in det. Där gäller det att "lita på" kniven. Den hinner vända även om man inte tror det. Snarare är det så på kortare avstånd, 2-3,5m att man får hjälpa kniven runt med en smula handled, så stabil är den i luften. 

- No Spin

Stinger är gjorda för att vara svåra att rotera. Den mot handtaget förskjutna tyngdpunkten hjälper till med det som sagt. En egenskap som framförallt är önskvärd när man kastar "No Spin". Citationstecknen kommer sig av att kniven faktiskt roterar även med den tekniken men bara ett kvarts varv från det att den släpps till det att den förhoppningsvis träffar målet med spetsen först. 

Balanspunkten är dock bara ett hjälpmedel till att uppnå det, huvuddelen av arbetet sköts av pekfingret och timingen i själva "släppet" av kniven. Det är där som rotationshastigheten bestäms. Det är också i den fattningen tjockleken på kniven spelar roll. Grundutförandet av Stinger är 8 mm och jag skulle säga att 6 mm är minium för att vara optimal med den här tekniken. När grovleken går upp får fingret mer att ta spjärn emot så att säga. Det hjälper till att förhindra "bullet rotation", det vill säga fenomenet att kniven vill vrida sig kring sin egen axel. Kastknivar skall bara snurra åt ett håll och det är lättare att uppnå det om fingret inte trycker kniven i sidled av misstag. I annan kastning håller man oftast kniven med hela handen vilket förstås blir stadigare. 

Fattningen jag använder när jag kastar No Spin med Stingers

Den mjuka droppformen på handtaget hjälper också till med själva "släppet" av kniven. Särskilt gäller det om man använder tekniken där man "borstar" eller svepar över själva handtaget med pekfingret för att motverka rotation. Eftersom handtaget blir bredare ju längre bak man kommer förstärker det kraften i den rörelsen. Det är den teknik som Celadin själv föredrar och oftast använder i sina videos. Att handtaget alternativt bladryggen hjälper till är särskilt viktigt då man vill kasta längre med den här tekniken. Då behövs mer kraft för motverka knivens naturliga framåtrotation.

Uppvärmningskast inför No Spin på årets SM i Arboga

Håll man kniven i ett fastare grepp där man släpper direkt utan "svep" så spelar formen något mindre roll. Detsamma gäller om man kastar med Skanff-teknik. Men oavsett fattning är den rundade bakänden behaglig mot handen. För i alla No spin-tekniker hamnar knivens handtag mot handflatan på något vis. För att den skall bli komfortabel är hela kniven fasad runt kanten för övrigt.

I luften är Stinger förutsägbar. Är släppet korrekt så flyger den mycket rakt. Faktum är att balansen till och med hjälper till för att kompensera för mindre perfekta kast. Kniven vill gärna räta upp sig i luften vilket är en välkommen egenskap. Särskilt hos en nybörjare som jag. 

 

Sammanfattning

I Stinger hittar du en riktigt sympatisk kniv för No Spin-kastning vare sig du är nybörjare eller har hållt på ett längre tag. Knivarna hjälper till så mycket de nu kan med tekniken. På köpet får du knivar som är lika sympatiska till alla varianter av halvrotationas-tekniker, Military- Instinctive- eller Natural half spin. Grunden återfinns i en klassisk Arrow som sedan förfinats enligt de preferenser Adam Čeladin har. 

Materialet är fjäderstål i grundversionen och finishen är borstad. Det finns emellertid numera en rad olika varianter som är mer eller mindre exklusiva. Både grövre knivar, "Breaker" och i annat material, D2-stål. Den mest dekorerade versionen som finns att tillgå har inlägg av guld i mönstret. Det är ingenting jag skulle kasta med bör väl tilläggas men det ser onekligen snyggt ut. Kastknivar får sina ärr och "stridsskador" när de används. 

En typisk lördagsmorgon i trädgården 

Därvidlag är inte mycket som rår på en Stinger förutom andra Stingers. De här knivarna har av olika anledningar träffat såväl grus som sten och asfalt. Det märks knappt på spetsarna. Det som sätter sina största spår är "Robin Hood"-träffar, när knivarna slår i varandra där de sitter i tavlan. Det har knäckt den yttersta spetsen på alla de här knivarna. Det är då man tar fram sin fil och slipar om dem. Inte många knivar man gör så med men riktiga kastknivar tål den behandlingen. Det i sin tur raderar ut att spetsarna såg lite olika ut när knivarna var nya. Men det är inget som jag irriterar mig över. Snarare visar det på att knivarna är delvis handgjorda.  

Acejet Stingers hjälpte mig till en silvermedalj i No Spin

De var också de här knivarna som hjälpte mig fram till ett silver i precisionskastning i No Spin under Sportkastnings SM 2021. Därför kan jag inte annat än att rekommendera dem förstås. Jag kunde i alla fall inte skylla på materialet om inte resultatet blev det önskade. Sedan dess har det dock passerat många tusen kast.

Pris är alltid intressant och Stinger är inte helt billiga. Men det är ett uttalat mål från AceJets sida, att tillverka knivar som siktar mot högsta kvalitet snarare än att konkurrera med pris. Ett set Stingers kostar för nuvarande 247€. För det får du bland det bästa som går att få tag i för de här sortens tekniker. Det bevisas även av att AceJet står bakom sina produkter med livstids garanti. Därför skulle jag ändå hävda att de är prisvärda.  

Om du bestämmer dig för att köpa en uppsättning av de här knivarna eller några andra produkter
 från AceJet så erhåller du 5% rabatt om du uppger koden "JOHN" när du kommit till kassan. 

Specifikation:

Stål: 14260 fjäderstål

Längd: 235 mm (uppgivet 240)

Bredd: 16/33 mm (blad/handtag)

Tjocklek: 8 mm

Vikt: 248 g vägd av mig med några gram bortfilade (uppgiven 242 g)

Balanspunkt: bakvikt 13,5/9,5cm

/ J - spinner inte loss

* Vilket gör att det är något oklart om den kommer att godkännas enligt de nya regler för No Spin-knivar som presenteras av Euro Throwers inom kort. Där stipuleras bland annat att bladet skall utgöra en tredjedel av kniven. I det här fallet kan det dock räcka med att dra upp eggarna tre, fyra millimeter ytterligare för att det kravet skall vara godkänt. På samma vis nämns att en kniv skall ha ett handtag som går att "urskilja" eller något liknande. Där går det att runda reglerna genom att fila ett enkelt mönster i bakänden sen var även det kravet mött. 

** Även om de numera även har alternativ i D2 vilket för mig är ett något märkligt materialval. 

#knivesandbikes #knivigtvarre

Ny kniv - Civivi Mini Elementum

Idag finns de flesta kända knivmodeller i "stor och liten"-utgåva. Många tillverkare gör på det sättet och det är ett förfarande som är väl etablerat sedan länge.* Nu har även Civivi hakat på det tåget med sin Mini Elementum. 

Hur stor variationen är mellan de olika storlekarna varierar dock. I det här fallet blir det en slående kontrast. kanske mest beroende på att Elementum faktiskt inte är någon särskilt stor kniv från början.  

Civivi Mini Elementum Flipper, Brass

Men vad man får i lillebror är en liten delikatess. Kniven kommer att finnas i ett flertal olika varianter varav det här är en. Handtagets presentationssida är gjort av mässing. För övrigt min första kniv med det materialet. Generellt är jag inte ett stort fan av den metallen eller koppar i knivhandtag. Förvisso är det snyggt men det gör knivar onödigt tunga. Men det gäller inte här eftersom kniven är så oerhört liten! Vi talar om en kniv som mäter kring elva centimeter utfälld! Bladet är endast 46,5 mm långt. Vikten hamnar på 40 gram. Inte det lättaste sett till storlek men väldigt lätt i faktiska tal. 

Sen är kniven oerhört snygg! Mycket beroende på att såväl handtag som blad handslipats till en rätt grov men attraktiv finish. Men kniven är inte bara snygg. Trots sitt blygsamma format går det att skära med den! Fabrikseggen var grymt vass och låset är ett stadigt ramlås i stål utfört med sedvanlig Civivi-precision. Sen har man kostat på den lille gynnaren ett riktigt knivstål. I bladet hittas Sandvik 14C28N, ett av mina favoritbudgetstål och till den här kniven är det nästan overkill. Men det gör susen när man skall skära något. Särskilt som bladet är skålslipat. Den skär långt bättre än vad formatet antyder. Mycket positiva intryck med andra ord. 

Jag återkommer med en recension så snart jag hunnit använda kniven tillräckligt mycket!

Civivi på Amazon

/ J - downsizar

* Kända exempel på knivar som finns i olika storlek för att passa fler är förstås modeller som CRK Sebenza, Benchmade Griptilian, Bugout, 942 och Freek, även om de var ännu tidigare ut med exempelvis AFCK. Spyderco har många på samma tema som Native och Lil' Native och där bildar t om modellerna hela familjer om man till de två adderar Shaman och Spyderco Native Chief. Därtill finns även lättviktsversioner.  

#knivesandbikes #knivigtvarre

Recension Viper Gobbo

- en revitaliserad klassiker

Jag kan inleda med att konstatera att Gobbo är en mycket lyckad fusion mellan gammalt och nytt. Det yttre ståtar med enkla men eleganta linjer som känns igen från knivar använda av bland andra fåraherdar i trakterna av Abbruzzi i Italien sedan många generationer tillbaks. Det är klassiska former och dito material med trä eller horn i handtaget. Det gällde då och det är även det som är aktuellt i den här modellen från Viper Knives. 

Så långt framstår allt som traditionellt men allt är inte som det synes vara. Twisten kommer i hur kniven är uppbyggd och sammansatt samt i hur bladet hålls på plats. Något jag ämnar tala mer om i den här recensionen. 

Viper Knives Gobbo

Först kan väl nämnas att det här är ett typiskt exempel på en begränsad upplaga även om det inte är en extremt liten sådan. Närmare bestämt har det gjorts 1000 stycken av den här varianten varav det här är nummer 561. Det intygas i ett medföljande certifikat. 

I det här fallet har kniven handtag i ljust trä. Önskas ett annat utseende finns den även i mörkt cocobolo-trä eller med ett grepp av horn. Som med alla naturmaterial varierar utseendet mycket mellan olika exemplar av knivarna. 

Formgivaren och knivmakaren bakom den här nytolkningen är Fabrizio "Silvestri" Silvestrelli, en herre som ofta samarbetar med Viper Knives. Han har utgått från ett regionalt knivmönster från Abbruzzi och därefter byggt en kniv som i grund och botten är modern.  

Gobbo, den eleganta puckelryggen från Abbruzzien

Twitterversion: Viper Gobbo, en utmärkt fusion mellan gammalt och nytt. En ulv i traditionella fåraherdeknivskläder!

Blad

Knivar består rätt uppenbart av ett handtag och ett blad. I det här fallet är formen på båda mycket karaktäristiska. Det betyder för bladets del att det är en mycket strömlinjeformad och slank drop point. Den är också rak och istället står handtaget för kurvaturen. 

Längden på bladet är 8,5 cm lite beroende på hur man väljer att mäta och höjden är 2,3 cm. Tjockleken på bladet är på klassiskt manér tämligen återhållsam med 3,2 mm. En tjocklek som dock enbart hittas vid ricasson och delar av bladryggen då bladet smalnar av mot spetsen till. 

Kniven har ett tämligen spetsigt drop point-blad som fungerar till det mesta

Bladen på klassiska Gobbo-knivar kan ha lite olika varianter på slipningar. De kan vara såväl sabel- eller som här, flatslipade. Utöver det kännetecknas det här bladet av att det fått en tämligen polerad satinfinish. Märkningen är Vipers vanliga med modellnamn och logotyp på en sida och därtill Silvestris logga på ricasson. På motstående sida hittas numreringen i det här fallet samt staden Maniagos kvalitetsstämpel. Överlag kanske något för många markeringar men inte så att det sticker alltför mycket i ögonen. 

En typisk detalj för Viper själva är den mjukt rundade bladryggen. Det gör det extra behagligt att placera en tumme där när man skär med kniven. 

Stålvalet i den här kniven är jag inte helt vän med. Det handlar om 440A. Ett mycket enkelt stål som har de fördelarna för tillverkaren att det är lätt att forma och polera. För användaren kan det positiva sägas att det är synnerligen rosttrögt och att det är lätt att slipa. Det senare kan behövas då det  är mycket mjukt och håller skärpan tämligen dåligt. 

Fabrikseggen får godkänt även om det är knappt. Den kantrar något på höger sida som är synligt brantare än vänster/presentationssidan. Den är dessutom lägre mot ricasson till och något bredare längre ut på bladet. Därtill är "plunge line" något för svepande vilket gör att eggen inte är vass ända in till ricasson. Skärpan var trots det duglig. Den rakade hår med något tryck vid ankomst. 

Nr 561 av 1000 hade förtjänat en något bättre slipning

Flatslipade blad med de här proportionerna och den här formen är generellt mycket allroundbetonade. Det gäller här med. Spetsen är riktigt bra och eggen ger en svepande lång buk och en liten bit rak egg att arbeta med. Eftersom spetsen inte heller befinner sig särskilt högt upp i relation till handtaget behöver man inte vinkla handleden så mycket om man vill nyttja den eller yttre delen av bladet för att skära med. Något som kan vara ett problem för knivar med kraftigare böj på eggen som flåknivar.

Sen märks det att bladformen växt fram och förfinats under århundraden. Den fungerar till det mesta utom specialiserade uppgifter som t ex att flå en älg eller skära mattor. Men till det den är tänkt, att agera typisk fickkniv, är den briljant. Att kapa snöre eller rep, strimla en kartong, skära till en tygbit, tälja till en avståndsmarkör för knivkastning och annat vardagligt. Ja, det det sistnämnda är kanske mest vardagligt för mig personligen misstänker jag. 

Sedan är den förnämlig som picknick-kniv. Till uppgifter som att skiva salami och tomat eller skära till en bit ost och dela frukt med är den exemplarisk. Jag kan föreställa mig hur fåraherdarn använde knivarna till just dylika ting. Det flatslipade bladet glider elegant genom de flesta födoämnen och här är det enkla stålet faktiskt en styrka rosttrögt som det är. Den typen av arbeten tarvar inte heller särskilt hållbar egg. 

Handtag

Handtaget utstrålar skenbar enkelhet som döljer en modern konstruktion. Det som syns först är den krökta formen som givit kniven dess namn. Tolkningen av hur krökt en "Gobbo" skall vara varierar från tillverkare till tillverkare har jag noterat. Syns gör förstås även de snygga skollorna i olivträ. De är väl slipade till den gräns där man kan tala om polerade. Så långt är det ett traditionellt bygge. 

Utöver det kan det snabbt konstateras att moderna påfund som clip, fånglinehål och liknande lyser med sin frånvaro. Även det återspeglar hur knivarna alltid sett ut. Det första intrycket är även att Gobbo är mycket lätt. En mycket bra egenskap hos en fickkniv. 

Handtaget med sin för modellen typiska "puckel" på ryggen

Vikten är låg trots att det inuti kniven hittas en ram av polerat rostfritt stål vilket även gäller en del av de äldre knivarna men inte alla. Ram bör tilläggas, inte att de är rostfria. Så långt inga avsteg från det klassiska. Men sättet den är hopsatt och hur man valt att fästa träskollorna talar om att det här är en modern kniv. 

Ramen är som på alla fällknivar från Viper Knives mjukt rundad. Inga vassa kanter eller hörn hittas här! Sidorna är skruvade på ramen med tre mycket små skruvar med huvuden för spårmejsel. Vanligen kanske jag hade haft invändningar mot storleken och valet av huvud men inte i det här fallet. Det här är en inte en kniv som behöver demonteras i tid och otid. Men du kan göra det om du så önskar. Gör du det så hittas en justerbar pivotskruv under träet. Där återfinns även två något kraftigare skruvar som är de som tillsammans med bladbulten faktiskt håller ihop kniven. 

Gobbo är något så ovanligt som en slipjoint med öppen rygg

Även sättet på vilken kniven är öppen i ryggen är modernt. Här hittas två stycken kraftigt timglasformade distanser. I övrigt är den helt öppen. Det ger en lättare och i det här fallet bättre balanserad kniv. Det senare är en spekulation från min sida då jag inte känt på äldre versioner men den här har helt neutral balans. Den här sortens konstruktion möjliggjörs tack vare modern teknik i utfällningsmekanismen. Och eftersom den har en sådan hittas här även ett bladstopp, en genomgående bult som tar hand om krafterna från bladet när man använder det.  

Så här bra blir det när en handtagsform som förfinats under generationer tolkats av en mästare!

Att hålla i och arbeta med den här kniven är en ren fröjd. Det märks att den här modellen haft tid på sig att utvecklas med små steg i taget. Krökningen av handtaget, det mjuka träet och den rundade formen som fortfarande är oval är saker som bidrar till den goda komforten. Det sistnämnda gör att kniven både är lätt att greppa kring samtidigt som du kan orientera den i handen även om det skulle vara mörkt. Det förhindrar också att den roterar i handen när man tar i lite. För det går faktiskt att göra med den här kniven även om det är något jag sällan gör. Det är trots allt lite av en samlarkniv för mig. 

Den sofistikerade formen gör att alla grepp fungerar och gör det bra. Jag skulle vilja se den hand som inte uppskattar det här handtaget. Möjligen med undantag för de som föredrar den mer militära stilen där friktion och maximalt grepp är det som eftersträvas. Det får du förstås inte med ett spolformat, polerat trähandtag. Men det behövs inte heller. 

Öppning och lås

En kniv i traditionell stil kan förstås endast öppnas på ett vis och det är med två händer. Det gäller förstås Gobbo också. Något annat vore att häda. 

Det sticker ut tillräckligt med blad för att greppa om med fingrarna utan tillskott av nagelskåror

Den här kniven har inte någon form av nagelskåra eller liknande för att underlätta åtkomst till bladet. Men i gengäld sticker det ut tillräckligt mycket av det att greppa kring så några problem uppstår inte därvidlag. Möjligen kan det påpekas att själva motståndet inte kan vara så mycket större då det blankpolerade bladet inte ger det bästa fästet för fingertopparna. Men balansen mellan motstånd och grepp på den här kniven är utmärkt. På tal om det skulle jag sätta "pull" som man talar om när det kommer till slipjoints till en fyra. Det är motståndet som krävs för att bladet skall fällas ut. 

"Walk and Talk" är ett annat aktuellt begrepp som beskriver hur kniven känns och låter när bladet fälls ut och in. Gobbo är i det här avseendet lite speciell och skiljer sig från mer historiska knivar och det gör att själva gången är något tyngre än vad många slipjoints bjuder på. Kniven saknar även halvvägs-stopp. Ljudet som uppstår när kniven är fullt utfälld eller bladet är tillbaks i handtaget är distinkt och fullt hörbart. 

En naken Gobbo. Här syns det fint arbetade träet som omsluter ramen, den justerbara pivotskruven, skruvarna som håller ihop ramen och en av fjädrarna till "Action stopper"-systemet

Det som gör att kniven uppträder lite annorlunda än äldre tiders slipjoints är att den här kniven likt några andra från Viper är utrustad med "Action stopper". Det är en modern variant av systemet där motståndet istället för att komma från en ryggmonterad fjäder åstadkoms av dubbla "detent"-kulor inbyggda i ramen. En i varje "liner". Med systemet följer både för- och nackdelar som jag ser det. Kraften som håller bladet på plats kan inte jämföras med de starkaste slipjointknivarna bland annat. Men i gengäld ökar det friheten på designfronten. Exempelvis kan man göra knivar öppna i ryggen som i det här fallet. Sen kan jag tänka mig att den här lösningen är enklare att tillverka då den inte kräver samma precision för att fungera optimalt. Du kan till och med justera fjädertrycket själv om du så önskar. Vidare så gör det förstås knivhandtaget lättare vilket justerar totalvikten nedåt och inte minst så bidrar det till att balansen överlag förbättras eftersom handtaget är mindre tungt. 

Själva funktionen skulle jag säga är jämbördig med den genomsnittliga slipjointkonstruktionen. Bladet sitter stabilt nog för att inte fälla ihop sig om man t ex stöter emot något med baksidan när man arbetar med kniven. 

Att bära

Nu är vi långt från clip och andra nymodigheter. Den här kniven bärs löst i en ficka eller möjligen i tillhörande läderfodral om du önskar skydda ytan på din skönhet. Gobbo är dock mycket sympatisk i fickan. Det är en äkta "fickkniv", inte ett fällbart spett som möjligen kan tvingas ned i en ficka med mycket möda och en del våld, till skillnad från en del moderna fällknivar. De mjuka formerna tar inte emot någonstans och detsamma gäller den polerade träytan. 

Gobbo kommer med ett mjukt läderfodral eller snarare påse

Både bak och framände har fått rundade hörn och den yttre formen är som tidigare talats om, krökt. Utöver det så kan framhållas att på den här modellen finns inget vasst hörn på ricasson som sticker ut och ställer till det när kniven är hopfälld. 

Läderfodralet som följer med kniven är mer av typen påse än en läderslida. Som skydd fungerar den bra men är inget jag använder alltför ofta. För det mesta bär jag kniven löst i en ficka men ser till att det inte finns något annat i fickan som kan skrapa upp träytan. Det är nackdelen med den sortens polerade ytor. De visar spår av användning tämligen lätt. 

Sedan har Gobbo en egenskap som är grädden på moset, löken på laxen eller vad ni vill. Den är ultralätt! Vi talar om en kniv som har ett blad som mäter närmare nio centimeter men som ändå väger futtiga 85 gram. Det är något som verkligen märks eller snarare inte märks i fickan. Det enda som kan noteras är längden då det trots allt inte är en riktigt liten kniv. Den mäter elva centimeter hopfälld. 

Sammanfattningsvis

Gobbo är ett typiskt exempel på hur tiden kombinerat med generationer av användare kan forma en kniv till närmast perfektion. Skönheten i de bedrägligt enkla linjerna återkommer när kniven hålls i hand. Det här är en klassisk fickkniv! Attraktiv att se på och sympatisk i hand. 

I det här fallet har Silvestri och Viper Knives väckt liv i ett regionalt knivmönster från Abbruzzi på ett föredömligt sätt. Det typiska utseendet med sitt karaktäristiska handtag har parats med en dos av modern teknik vilket gör att kniven kan räknas som "modern traditional" som de ibland kallas idag med en anglosaxisk term.

I jämförelse med några andra knivar från Viper, även de med sidor av trä, syns att Gobbo inte är någon liten kniv

För det moderna står konstruktionen som bygger på en stålram med öppen rygg, distanser och en stoppbult för bladet. Något som bryter mot hur äldre tiders knivar såg ut samtidigt som det gör den både lättare och bättre balanserad. Dessutom hittas en variant på slipjoint kallad Action stopper som håller bladet på plats i både infällt och utfällt läge. Det är också den tekniken som möjliggör den öppna ryggen. 

Den här kniven har ett mycket sympatiskt handtag namnet till trots. "Gobbo" lär betyda puckelrygg på italienska och syftar till den krök som handtaget gör för att sedan svagt vika av nedåt. Polerat olivträ är ett både snyggt och mycket lätt material och därmed utmärkt för fickknivar. Inte med moderna mått mätt kanske då man närmast vill veta vilken storlek på rasp som handtagsmaterialet motsvarar. Men här är det mjukt och behagligt mot handen samtidigt som det är mycket attraktivt att titta på. Sen hade jag inte haft något emot den här kniven med ett svart polerat hornhandtag heller för den delen.  

Men sen undrar jag om Viper tänkt sig den här specifika modellen som en ren samlarkniv? För all del, numreringen ger väl en vink åt det håller samt att den hittas under rubrik "Gentlemen and Collection" på hemsidan. Men även stålvalet antyder det då det är lätt att få snyggt men annars inte har många förlåtande kvaliteér jämfört med vad som finns att tillgå nuförtiden. Varför använde man sig inte av exempelvis N690 vilket är något av en stapelvara hos Viper annars? 

Viper Gobbo med anor från Abbruzzien är en revitaliserad klassiker

Det är emellertid en av  få invändningar jag har. I övrigt är Gobbo genomsympatisk då den är både snygg att se på och praktisk. Här följer inte bara form av funktion utan förhöjer den! Det är en av de vackraste knivar jag äger och den är därtill bekväm att hålla och arbeta med. Särskilt som bladet är riktigt effektivt. Sen får väl tillstås att den endast används till mycket lätta arbetsuppgifter. Till grovjobb har jag andra eggverktyg. Det är trots allt en begränsad upplaga. Det betyder också att om ni önskar köpa en så skulle jag inte dröja alltför länge med det. 

Specifikation:

Längd utfälld: 202 mm

Längd hopfälld: 112 mm

Vikt: 85 g

Bladlängd: 85 mm

Godstjocklek: 3,2 mm

Bladstål: 440 A, HRC 55-57

Handtag: trä, oliv

Lås: inget, slipjoint / "action stopper"

Producerad av: Viper Knives, tillverkad i Italien

/ J -

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre