Att försöka kasta bort sorgen

Repetetivt. Upprepande, om och om igen. Samma rörelse, samma steg. Gå fram till tavlan, bända ur de tre knivarna och återvända till utgångspunkten och sedan göra om allt igen. Som en låt på repeat. 

Inte tänka, bara vara. Solen skiner tror jag. Från klarblå himmel tror jag. Jag är lite som i ett töcken. Någon timme tidigare fick jag ett mycket tungt besked. 

På väg hem från Parketten stoppade en handledare mig och sade "jag skulle vilja byta några ord med dig". Tonen förstod jag inte, hon lät så allvarlig och jag som just önskat alla en glad midsommar och allt det där innan man går på helg. Alla hade varit så glada och uppåt, midsommarlunchen pågick för fullt där inne. Sedan sade hon kort "E är död". Jag stängde av, ville inte förstå, tänkte "jag känner ingen E". I nästa sekund letade min förvirrade hjärna upp en äldre bekant med samma namn. Han kan inte vara borta tänkte jag sedan. Hon upprepade namnet men lade till efternamnet den här gången och förklarade att hon inte ville att jag skulle få nyheten genom tidningen. Då förstod jag fast jag inte ville. Tacksam för att hon tog på sig den tunga rollen att förmedla.   

Allt blev grått

En vän är borta. Han har inte alltid mått så bra och de sista månaderna har vi inte setts eller hörts av. Sist vi träffades var han hemma hos oss en kväll mitt i veckan och drack te. Vi bjöd in till middag på lördagen efter. Han kom aldrig. Jag försökte ringa honom, inget svar. Senare messade jag och skrev att jag förstod. Inget svar på det heller. Ytterligare ett par försök att nå honom följde veckan efter utan framgång. Jag åkte även hem till honom. Famlade i minnet efter portkoden som av någon obegriplig anledning fastnat. Men det var ingen som öppnade. Efter tre försök, tror jag det var, nästkommande veckor så gav jag upp för stunden. Sådana perioder har inträffat förut. De går över. Tiden läker sår. Det var vad jag trodde. 

Jag satt en lång stund i bilen efter de tunga orden. Sedan åkte jag hem till andra goda vänner då jag behövde se ett par vänliga ansikten. Sambon var på sin praktiplats och henne kunde jag först tala med senare. Jag ringde även min bror. Han har en förmåga att få mig lugn på något vis. 

Sedan tänkte jag. Gör något normalt. Gör något du skulle gjort om vädret var så vackert som det säkert var. Så det gjorde jag. På väg ut till sommarstugan där jag kastar spelade radion och Bob Marley sjöng Three little Birds mer känd som "Don't Worry about a thing". Han gillade musik min vän, var lite av en audiofil. Vi reste till Kalmar och Brunbys HiFi för att kolla på högtalare vid något tillfälle. Ett glatt minne. 

Jag kunde knappt tänka alls. Kände mig tom. Men funderade över tiden. E och jag var jämngamla, han ett år äldre. Vi är väl inte till åren komna? Vad hände? Planer fanns, han skulle ju visa mig hur man spelar golf. Han hade tidigare varit instruktör. Vi skulle ju sitta där med en kopp te i hans fåtöljer och tjata om livet, böcker och allt annat som vi gjorde. Se på Youtube-klipp och äta för mycket glass. Han gillade glass. Hockey, tänkte jag sedan. Vi gick på Lakers-matcher. Jag som inte ens gillar Hockey men han fick låna säsongsbiljetter ibland och det var roligt att göra saker ihop. 

Precis innan jag svängde höger in på tomten till stugan mötte jag ett ekipage som på något sätt personifierade tidens gång. En gammal Volvo 140 i en osannolikt ful mintgrön färg som drog en lika gammal Adria husvagn i blått och vitt. En kombination som skar sig men de var troligen frått tidigt sjuttiotal precis som vi. Ett snett sorgligt leende drog över mitt anlete. 

Jag vet fortfarande inte vad som hände och konstaterar att det inte är så ofta man möter nya människor i vuxen ålder som det bara klickar med. 

Jag saknar dig vännen!