Traditionella fällknivar - Buck Creek Congress

"Congress" är ett relativt nytt mönster i min samling och den här versionen från Buck Creek kallad "Bear & Bull" var min första. Knivtypen känns lätt igen på sin konkava rygg och sitt symmetriska utseende. De har två eller fler blad och fyrbladiga konfigurationer är nästan standard. Vanligen fördelar de sig på två lika stora huvudblad där det ena är ett spearpointblad och det andra en sheepfoot. De två mindre bladen brukar vara ett pennblad och ett coping-blad.

Mönstret var ursprungligen tänkt som en flerbladig pennkniv men blev snabbt ett populärt verktyg för att trimma tobaksplantor med i den amerikanska södern. Från att ha varit en lokalt förankrat kniv spred den sig så småningom över kontinenten. Odödliggjord blev den för att Abraham Lincoln bar en Congress i fickan när han blev mördad.

Buck Creek "Bear and Bull" Congress 

Blad i polerat kolstål och skollor i hjorthorn

Den aktuella kniven är av tysk tillverkning och är märkt "1st Production Run, limited edition". Exakt vad det innebär vet jag inte men det är en aningen lyxigare utgåva med äkta hornskollor istället för ben och något finare stål än gängse Buck Creek.

Bladkonfigurationen är inte den vanligaste utan fördelar sig i det här fallet på två huvudblad av wharncliffe-typ och två sekundärblad - ett spearpoint/penn-blad och en sheepfot som dock utan falskeggen är så tvärt avklippt att jag närmast skulle klassificera det som ett coping-blad. Kniven har således inget större spearpoint i arsenalen. 

Bladstålet känns något förbryllande då den högglanspolerade ytan och känslan i bladet antyder "rostfritt" men bladen är stämplade med "Carbon steel" vilket också är uppgivet från säljaren "Deadwood Knives" som uppger att det är polerat kolstål. I vilket fall är poleringsarbetet synnerligen väl utfört. 

Klassiskt Congress-mönster men inte den vanligaste bladkonfigurationen -  två wharncliffe som huvudblad och ett penn/spearpoint-blad och en sheepfoot som komplement

Fit & Finish

- Bolstren, är av "Square End"-typ och har lätt fasade kanter. Materialet är nickelsilver och den polerade ytan är helt utan dekoration. 

- Skollorna är en av de trevligaste detaljerna på den här kniven. Det relativt ljusa hjorthornet gör sig utmärkt mot nickelsilvret och ger ett distingerat utseende. De är också väl skurna och monterade. Bearbetningen är lagom för att ge en behaglig yta samtidigt som den något sträva känslan från materialet finns kvar. 

- Ram, Mässingsramen är tredelad för att göra plats för de fyra bladen. Mittendelen är inte genomgående utan skiljer bara de två ryggfjädrarna åt. Finishen är inte hundraprocentig med något vass innerkant och en polish som kunde vara kraftigare. 

- Passning, Kniven är i allmänhet mycket väl byggd. Nithuvudena sticker förvisso ut en bit från skollorna men är väl rundade. Att det blir så med nitarna är rätt vanligt när det är äkta horn det rör sig om eftersom det är ett skrovligt material. Passningen mellan hornskollorna och bolstren är riktigt bra och inte ens hörnen har missats. Ryggen är jämn och till synes utan glipor. Men hålls kniven upp mot ljus glimmar det dessvärre till på ett par ställen. Där finns uppenbarligen utrymme för förbättringar. En annan detaljmiss är insidan på ramen som upplevs lite kantig. 

- Slipning, Alla fyra bladen har fullt godkända eggar som inte behövde åtgärdas omedelbart. Så där får Buck Creek godkänt den här gången vilket antyder att jag kan ha haft otur med min första kniv därifrån vilket var en "Doctor's Knife" som jag tidigare presenterat.

Walk & Talk

- Pull, Bladen är behagligt lätta att pilla ut även för den som jag inte har extremt mycket naglar att tillgå. Fjäderkraften ligger runt en fyra. Bidragande till att det är lätt att fälla ut bladen är att huvubladen har så kallade "French nick/longpull" vilket innebär en längre nagelskåra än den vanligare halvmånen.

- Walk and Talk, Även utan att följa instruktionen om att olja kniven som står skrivet på ett av bladen så löper de mycket lätt för att inte säga föredömligt bra. Det ger ett gott intryck. Snäppet med vilket bladen stannar i utfällt läge och slår igen är också mycket tillfredsställande. Så pass att man kan få för sig att öppna och stänga bladen flera gånger bara för att få höra det igen.  

Stay & Play

- Spel och glapp, Bladen stannar som sagt med pondus men trots det finns i alla fyra bladen ett svagt glapp i sidled. Det är inte mycket det handlar om men tillräckligt för att kännas om fjädertrycket övervinns vid press på bladet. Även om det inte påverkar funktionen är det aningen irriterande på en annars mycket fin kniv måste medges. Men min erfarenhet är att det inte är helt ovanligt på den här typen av knivar generellt. De har förstås inte samma precision i sammansättningen som en modern kniv skuren med vattenjet och gjord med CNC-frästa delar. Men det bidrar också till charmen eftersom varje kniv har sin egen personlighet på något vis. 

Texten "förstaupplaga" är tryckt på ett av de två huvudbladen

Finishen är bitvis hög och det är inga synliga springor mellan fjädrarna

Pennbladet bidrar med en tydlig uppmaning från tillverkaren

Sammanfattning

En Congress är nästan ett måste i samlingen för den som uppskattar klassiska knivar. Utöver det skälet är jag inte helt begeistrad i mönstret måste erkännas. De är förvisso eleganta med sin krökta form och symmetri men jag har aldrig tilltalats av ett överflöd av blad. Det är därför jag undviker monstruösa Sowbellys och Trappers med fem, sex blad och andra samlarknivar på samma tema. Även större Schweizerknivar går för övrigt bort av samma skäl.

Möjligen tar nyfikenheten överhanden någon gång men annars lär det inte bli många fler knivkongresser för min del. Vill man ha färre blad men gillar den generella formen så finns i och för sig "Half-Congress" som variant och de har två blad som standard istället för fyra och känns därmed mer tilltalande.

Jag tycker inte heller att det här mönstret ger tillräcklig bladlängd i relation till knivens storlek. Särskilt inte om de jämförs med en Trapper eller Canoe med samma yttermått. Den här kniven är över nio centimeter lång vilket även känns i fickan men bjuder inte på mer än ett fem och halv centimeters  huvudblad. Sen återstår frågan om varför man skall ha så många blad när de ändå är snarlika? Ibland misstänker jag att knivar med många blad är lite av knivtillverkares etyder. En övningsstycke helt enkelt. 

Utöver det är jag inte heller förtjust i när blad används som anslagstavlor för noveller på det här viset. Det är en ovana som vissa märken ibland hemfaller åt. I gengäld bjuder de många bladen i och för sig även på sterila alternativ i det här fallet. 

Blandade intryck som sagt men trots det är jag på det hela taget nöjd med kniven.


Specifikation:

Märke: Buck Creek

Mönster: Congress
Referensnummer: BC6682C-DS
Längd hopfälld:  92 mm, 3 3/4"
Bladstål: C75 kolstål
Huvudblad:  55 mm, wharncliffe
Huvudblad:  55 mm, wharncliffe
Sekundärblad: 45 mm, pen
Sekundärblad: 45 mm, coping
Etsning blad: Bear & Bull hanmade Germany/1st production run limited edition
Text tang: BC logo/ German carbon steel handmade, samt "oil the joints"
Skollor: hjorthorn
Bolster: nickelsilver
Ram: mässing
Nitar: nickelsilver
Sköld: nickelsilver, Buck Creek logo

Tillverkningsland: Tyskland


/ J - kongressar

Knivrecension Cold Steel "Hold Out III"

- Den perfekta fickkniven del 18

Ibland ägnar jag mig åt semispontana inköp på nätet med varierande framgång. Några sådana på knivfronten har varit veritabla floppar och dem ämnar jag återkomma till vid senare tillfälle. Andra är mer lyckade och den här kniven, Hold Out III är ett bra exempel på det sistnämnda. Egentligen hade jag inte alls övervägt att skaffa någon kniv i den här serien men råkade ropa in den billigt på en eBayauktion efter att ha lagt ett skambud som visade sig hålla.

Cold Steel Hold Out III

Hold Out III är den minsta kniven i en serie av tre där den största är ett veritabelt monster till fällkniv med en bladlängd på över 15 centimeter! Med tanke på att knivarna är modellerade efter den traditionella skottska Sgian Dubh, gaeliska för "Svart dolk" så är den storleken i sann Cold Steel-anda överdriven eftersom originalen är fastbladare som ofta mätte/mäter runt 15 centimeter totalt. Namnet "svart kniv" syftar för övrigt dels till handtagen som ofta var tillverkade i svartek dels till att knivarna bars dolda inte sällan i en slida i armhålan. Idag bärs den vanligen av stolta kiltbärare på känt manér i den högra strumpan. 

Cold Steel är en tillverkare som ofta smyger under radarn och bland alla märkliga svärd, jättelika fällknivar och rena löjligheter finns ett antal mycket bra knivar dolda i den svällande produktkatalogen. Det här råkar vara en sådan.

Blad

Bladformen är egentligen en droppoint förklädd till spearpoint. Tittar man närmare på det vid första anblicken symmetriska bladet så ser man att spetsen är något förskjuten från mittlinjen betraktat. Det är inte med mycket men tillräckligt för att ge bladet en god buk. 

Godstjockleken är förnuftiga tre millimeter och dessutom smalnar bladet snabbt av framemot spetsen vilket gör den tunn och användbar. Sen kan tilläggas att bladet är fullt flatslipat vilket avlöses av en primäregg på ca arton grader per sida skulle jag gissa på. Initialskärpan var mycket god. Det har för övrigt gällt alla mina knivar från Cold Steel förutom min Code 4 vilken kunde varit skarpare. Så ett klart plus i kanten för en bra egg så långt den är utförd vill säga. För ett rejält minus blir det för en detaljmiss som jag för mitt liv inte kan förstå. Det är varför man valt att förse kniven med en "sharpening choil" - ett urtag för att underlätta slipning och sen inte dragit eggen hela vägen dit. Mycket märkligt och något jag ämnar ändra på när jag slipar om kniven. 

Droppointblad i för Cold Steel sedvanliga AUS 8A

På ryggen har bladet några fördjupningar som snarare fungerar som indexering för fingrarna än bidrar till ökat grepp. Funktionen är snarare är kosmetisk än praktisk och det är gott så eftersom det följer hur originalen är utformade.

Stålet är Cold Steels AUS 8A. Ett material de behärskar väl vid det här laget och förser med en bra härdning. De flesta av deras knivar kommer att släppas i nya versioner med rejäla förbättringar i stålkvalitet det här året. Det avspeglas förvisso i prislappen men blir ett alternativ för de som söker mer högpresterande blad. Bäva månde Spyderco, Benchmade, SOG och Kershaw då jag misstänker att det kan stjäla en och annan kund från dem. 

Själv tillhör jag den falangen som hävdar att bladgeometri, slipning och andra faktorer faktiskt är viktigare än stålkvalité i sig förutsatt att härdningen är adekvat. Detta bevisas av företag som Buck och Cold Steel men även av alla de tillverkare som använder sig av t ex Sandvik 12C27 vilket är ett mycket vanligt stål i till exempel Franska knivar nästan oavsett prisklass.

Ett mycket dugligt flatslipat blad. Men varför inte dra eggen hela vägen in?

Finishen på bladet är en lätt polerat satin vilket ger en sympatisk lyster.

När det gäller skäregenskaper så är det här bladet lika effektivt som det ser ut. Med papper, kartong och liknande görs processen kort eftersom bladet är relativt tunt och därtill flatslipat. Ännu tydligare blir det här om man går loss på diverse födoämnen. I princip är det ju ett litet kockknivsblad det handlar om och det märks när kniven används i köket. Till trä och hårdare material duger bladet väl men handtaget kunde då vara tjockare. Det är för tunt för längre tids hådare arbete helt enkelt. 

Handtag

En äkta "Sgian Dubh" hade från början ofta närmast runda handtag. Den traditionen är jag glad för att man släppt för det är något jag inte alls gillar. Det ger mig en känsla att kniven kan "rulla" i handen och är något jag  har emot Opinelknivar till exempel.  Det här är närmast motsatsen - ett tämligen fyrkantigt men rättframt grepp. 

Det första intrycket är också det bestående och det är att handtaget är mycket lätt, känns starkt och ger ett oerhört fäste.

Ett enkeln nästan minimalistiskt handtag i G10

Faktum är att jag anser att det är för bra fäste i det här utförandet. Nu är Cold Steel kända för att tillverka G10 i en variant som känns som riktigt grovt sandpapper och fenomenet är väldokumenterat från knivar som American Lawman och Recon 1. Det gäller alltså även materialet i Hold Out-knivarna. Den enda kniv jag upplevt som lika sträv innan den slitits in är min Ontario RAT 1a som jag kommer att presentera senare. Tanken med så här grov G10 är förstås att den skall vara greppig även efter det att man börjat slita in den. Om man börjar med en "mediumgrov" yta som på till exempel på en Spyderco eller Benchmade så blir den efter ett tag tämligen hal även om det dröjer. Det gäller exempelvis min AFCK vars handtag vid det här laget närmast upplevs som glasfiber. 

Att den här kniven känns lätt är inte konstigt eftersom den inte väger mer än sjuttio gram. Den ringa vikten kan tillskrivas avsaknaden av intern ram och att handtaget har försetts med ett par rejäla hål som ytterligare reducerar material och därmed vikt. Hålen bidrar även de till det superba greppet då de båda indexerar och ger ökat fäste. 

En avrundad men utstickande bladbas och räfflor för ökat grepp

Annars har handtaget inga övriga räfflor eller fåror för ökat grepp utöver de som återfinns vid vid bladbasen. De är däremot riktigt bra utförda och känns adekvata på den här kniven eftersom den i övrigt saknar uttalat fingerskydd.

Ett tunn profil med ett ilägg i aluminium i ryggen

Handtaget mäter strax under decimetern vilket ger gott om plats för ett bastant fyrfingergrepp. Det är också mycket lätt att byta grepp på den här kniven tack vare handtagets enkla form och hålen som ger extra fäste för fingrarna. Handtaget tillåter ett mycket bra flöde mellan olika positioner med andra ord. Det gör den lättarbetad. 

Överlag är det här ett grepp som överraskar positivt. Bakom de till synes enkla linjerna döljer sig en lyckad formgivning.

Öppning och lås

Hold Out III öppnas med en tumknopp som delvis är dubbelsidig. Cold Steel har nämligen en egen variant av en tunnformad och för övrigt mycket bra tumknopp som sticker ut mest på högersidan men som går att använda även med vänster hand även i ursprungskonfiguration. Sen kan den lossas med en skruv och vändas på om man nu råkar vara vänsterhänt. Eftersom det gäller även clipet och låset i sig är lätt att lossa med båda händer är kniven helt ambidextrös. 

En detalj som är värd att notera är tumknoppens placering på bladet. Det vill säga trots en bra öppningsrörelse så är den inte i vägen vid arbete utan har gömts så nära handtaget som möjligt. Utmärkt så! Det är nämligen en viktig detalj som påverkar hur mycket av eggens längd som går att använda vid exempelvis genomgående skär. 

Knoppen är för övrigt mycket lättåtkomlig och fungerar väl men det går trots det inte snärta fram bladet. Den manövern hindras av att låset bjuder på för stort motstånd. Det är dock inget ovanligt så jag får se om blir lättare med tiden som på min "Voyager". Ett bra knep brukar vara att låta kniven ligga halvöppen ett längre tag för att minska fjäderkraften något.

Kniven öppnas med en enkelsidig men flyttbar tumknopp som är lätt att komma åt

Låset är det av Cold Steel patenterade urstarka "Tri-Ad" som är en utveckling av en vanlig backlock med det tillägget att det försetts med en stoppinne som tar upp krafterna från bladet. Det minskar slitaget på låsarmen vilket ökar livslängden samtidigt som det minimerar glapp. Konstruktionen gör att låset inte slits ut utan snarare in. Upphovsmannen bakom låset är Andrew Demko.

Cold Steel hävdar lika blygsamt som vanligt att det är världens starkaste knivlås. Det är fullt möjligt att det är sant. Jag är mer intresserad av att det fungerar och inte glappar på något vis. Och fungerar gör det.

Min enda invändning är att det som sagt krävs rätt mycket kraft för att släppa. Dels bjuder hävstångsfjädern på mycket motstånd och dels måste låsarmen färdas lång väg för att släppa. Mycket längre än för traditionella backlocks som i Spydercos och Bucks utförande exempelvis. 

"Tri-Ad Lock" i närbild med den typiska stoppinnen

Om öppning och lås kan sägas att kniven kanske inte är den mjukaste och snabbaste att vare sig öppna eller stänga men den känns och är resolut. Bladet låser stenhårt utan minsta tillstymmelse till glapp eller spel och låset inger förtroende.

Att bära

Förutom det eminenta bladet och det starka handtaget kommer här ytterligare en av knivens många fördelar. Den är lätt att bära. Efter det att jag gjort om den totalt vill säga! Inledningsvis gick den knappt att bära alls av det enkla skälet att clipet är alldeles för starkt och G10 sidorna på tok för sträva. 

Ett stenhårt litet clip

Clipet som är av stål är litet, effektivt och välfungerande när det väl modifierats. Jag fick helt sonika bända ut clipet med klon på en hammare för att släppa på spänsten något. Det gick helt enkelt ens med den bästa vilja i världen att få över en kanten på en byxficka innan dess. Steg två bestod i att demontera clipet och gå över hela ytan på skollorna med sandpapper för att det inte skall förstöra kläderna. Först efter dessa åtgärder var kniven fullt brukbar som fickkniv. 

Clipet är flyttbart men kniven kan endast bäras med bladspets uppåt

Clipet kommer högermonterat men kan skiftas till motstående sida för den som är vänsterhänt. Det sitter rejält skruvat med tre skruvar. Två av dem är påtagligt längre och går igenom hela handtaget medan den tredje som sitter närmast bladet är kortare. De var loctitade från början men inte så hårt att de inte gick att lossa. 

När kniven väl var moddad är den extremt praktisk att bära. Lätt och platt men relativt tunn profil och ett bra clip. Eftersom jag sandpapprade ned inte bara biten under clipet utan resten av sidorna också så går det att bära kniven löst i fickan utan att riva av skinnet på knogarna om man stoppar ned handen där. Sen sticker förvisso bladryggen ut en bit vilket jag egentligen inte gillar men det är svårt att undvika på den här spolformade designen. I gengäld så har den ytan slipats rund vilket gör att den inte upplevs som vass och förhindrar att den fastnar i saker.

Sammanfattningsvis

Jag måste medge den här lilla kniven verkligen var en positiv överraskning. Den är lätt och urstark och det känns när man greppar den. Hela kniven inger förtroende och när det paras med enkelt okomplicerat blad i ett dugligt stål blir slutresultatet inte allt för illa. 

Hold Out III - den svarta kniven

Sen är det bra när tillverkare litar på materialen och inte använder både hängslen och livrem i onödan. I det här fallet är inte G10-sidorna förstärkta med några liners och det behövs inte heller. Kniven är rejält stark ändå, ett intryck som förstärks av det bastanta låset. 

Passning i materialen och sammansättning av material är riktigt bra på den här kniven. Jag har inte kunnat hitta några större missar någonstans. Däremot var som sagt materialen aning överdimensionerade. Lite för grov G10 i mitt tycke och ett clip som fungerar bra även som dragkrok på en bil. Så lite tweakande krävdes för att få den som jag ville.

Sen är bladet en ytterst positiv överraskning. Ett helt flatslipat blad som inte är för grovt över nacken gör att skäregenskaperna är utmärkta i de flesta material. Bladformen ger även en god spets att arbeta med. 

Den här kniven rekommenderas för alla som söker en stabil fickkniv som är lätt och smidig att bära och som går att hugga i med om så krävs.


Specifikation:

Längd utfälld: 175 mm
Vikt: 71 g
Bladlängd: 76 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: AUS 8A
Handtag: G-10
Lås: Tri-Ad lock

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan

Ytterligare information återfinns på Cold Steels hemsida här!


/ J - håller ut