Knivrecension Spyderco C28POR2 Dragonfly II (Little Big Knives)

- bäst i klassen?

Den som inte uppskattar positiva recensioner kan titta bort nu och återgå till DNs kultursidor eller ABs sportbilaga för jag gillar verkligen den här lilla kniven. Den är i mitt tycke ett litet, lätt och ergonomiskt lasersvärd och därmed en av de bästa knivarna i de mindre kategorierna.

Men helt perfekt är den inte mycket beroende på att dess främsta styrka även är dess svaghet - storleken. Och om det finns en hel del att säga.

Mycket attityd i litet format

Dragonfly är en Sal Glesser-designad modell som funnits med i Spydercosortimentet sen mitten av nittiotalet i stort sett oförändrad. Några mindre justeringar gjordes på den ursprungliga utgåvan - en sådan var en ändring av hålets position för att underlätta åtkomsten men annars gick den att känna igen.

Med nuvarande version 2 försvann det ursprungliga rätt usla fasta clipet och ersattes av ett flyttbart wireclip, kanterna på handtaget blev mer uttalade och en bunt räfflor tillkom på rampen för tummen och urtaget för fingret, mer om det senare. Med de här något större förändringarna gick det i alla fall se att det var en ny version som var aktuell. Som vanligt med Spydercos modeller så finns den i en uppsjö versioner med varierande material och färger i skaftet och olika bladstål.

Spyderco Dragonfly 2

Storleksmässigt fyller Dragonfly gapet mellan den mindre "Ladybug" och den större "Delica". Den är således större än den typiska nyckelringskniven men mindre än en mer traditionell "EDC"-kniv. Utformningen med ett 50/50 urtag för pekfingret placerar den i facket för "Little Big Knives" eftersom hela handen trots allt ryms på handtaget om man inte är för storlabbad.

Blad

Bladet är ett typiskt lövformat Spydercoblad som delvis får sin form av öppningshålet. En markant falskegg längs ryggen ger Dragonfly sitt distinkta utseende. För en fickkniv är det en ytterst väl fungerande form med en riktigt skarp spets och fullt flatslipat blad. Slipningen och bladgodset på 2,5 mm ger excellenta skäregenskaper givet måtten på kniven.

Avfasningen på bladet är en nackdel för dem som gillar att placera fingrarna på toppen av bladet då det förstås gör det tunnare och därmed inte lika bekvämt att vila pekfingret mot. Själv tycket jag att det bidrar till att kniven blir snyggare. Men det är ett rent estetisk och inte praktisk grundat uttalande.

Liten version av klassiskt Spydercoformat blad

Stålvalet är den vanligen eminenta VG-10 som alla Seki City tillverkade Spydercos förses med. Av någon anledning tycker jag dock inte att just det här bladet hållt eggen så väl som andra knivar med samma stål. Varför har jag ingen aning om.  

En uttalat falskegg på toppen av bladet ger karaktär

Vill man förbättra kniven på den fronten så finns Dragonfly i lyxigare versioner med så exklusivt stål som ZDP-189. Det är ett stål jag är nyfiken på då jag faktiskt inte äger någon kniv med detta. Men det lär ha eminenta egenskaper.

Den intiala skärpan var god som alltid hos Spyderco men ändå inte någon av de vassaste från det företaget får medges. Inte i närheten av t ex min "Military" som var kusligt vass när den kom.

Handtag

Handtaget bjuder på riktigt bra ergonomi med tanke på de ringa totalmåtten på kniven. Det här är ett praktexempel på hur man kan trolla med handtag och får dem framstå som större än vad de är. Det har gjorts främst genom att låta handtaget kröka sig efter handflatans form vilket fyller ut handen bättre. Kniven känns därför större i handen än i fickan vilket är eftersträvansvärt.

Ett utmärkt handtag på en liten kniv

Det har även gjorts en avsats för lillfingret att vila på mot bakre delen av greppet vilket förlänger handtaget även utan fånglina. Sen har kniven ett främre urtag för pekfingret. Det var faktiskt med den här kniven som den konstruktionen introducerades i Spydercosortimentet. Det är en detalj som tagits upp av många andra knivmärken idag.

Det främre urtaget för pekfingret är gjort så att halva utgörs av handtaget och den andra halvan av bladet (50/50 "choil"). Om urtaget räknas till handtaget, vilket jag menar att det skall göras, så börjar eggen direkt vid det styrande fingret vilket ger utmärkt kontroll över småjobb.

Materialet är "FRN" (Fiber Reinforced Nylon) och är försett med Spydercos "Bidirectional texture" vilker ger bra bett i handen för att vara en så liten kniv. Ingen risk att den åker ur nypan. Faktum är att jag tycker att mönstret ger för mycket grepp på större ytor som på storebror Endura exempelvis. Här fungerar det faktiskt bättre.

Tunn kniv med bra clip och en stadig backlock

Konstruktionen är på Dragonfly 2 skruvad men saknar stålram vilket är en av de stora hemligheterna bakom den extremt låga vikten. Vi talar här om en kniv som väger strax över trettio gram!

En av de få nackdelarna i mina ögon är väl de räfflor kniven försetts med men i Spydercos utförande är de inte så illa att de skadar handen i alla fall. De är undantaget som bekräftar regeln och på en så här liten kniv kan jag väl motvilligt medge att de kan tjäna en funktion. Det går inte att på samma sätt som på en större kniv utforma handtaget för maximalt grepp och därför kan det behövas lite extra friktion.   

Urtaget för pekfingret och tumrampen har försetts med räfflor för ökat grepp

Det finns en hål för fånglina även om det får vara en tämligen tunn sådan för att få plats. På så här små knivar kan det vara en fördel med en lina för att förlänga handtaget eller för att fiska upp dem ur fickan om man väljer att bära dem utan clip.

Öppning och lås

Öppningsfunktionen är förstås ett Spydercohål. Det är välplacerat särskilt efter att det flyttats en bit ut från handtaget jämfört med tidigare modeller och är därmed lättare att komma åt. Det gör kniven lättöppnad. Men Dragonfly har inte det mjukaste handhavandet eftersom kraften från låset håller emot något vilket gör den här typen av knivar något tyngre att öppna än motsvarande linerlocks. Det är dock ingen brist hos kniven eller konstruktionsfel utan direkt knutet till valet av lås. Och det går ändå med rätt teknik snärta ut bladet om man har bråttom.

Spydercos signum - öppningshålet, här i litet format

Och låset ifråga är en klassisk lockback och utrustad med en "Boyedent". För den som inte vet är det en urholkning i själva låsknappen vilket gör det mindre sannolikt att låset öppnas av misstag om handtaget greppas hårt. Sen kan det diskuteras huruvida det var en lösning på ett problem som aldrig existerade. Men nu återfinns det hur som helst på alla Spydercos med den här typen av lås.

Lockback med "Boydent"

Lockbacks är välbeprövade lås som i allmänhet fungerar utan knot. Låser säkert och stabilt. I fickknivsvarianter kan de understundom vara lite känsliga för ludd som lägger sig ivägen för låsklacken men det är inga större problem trots allt.

Att bära

Kniven är extremt bra att bära. Det är så här det skall göras. Kombination av en nästan försumbar vikt på 34 g och ett mycket bra clip är två av de främsta orsakerna. För att den skulle vara helt ultimat i relation till storleken hade krävts att den varit något mindre bred vilket inte är möjligt med den aktuella bladprofilen.

Dragonfly finns förstås som många Spydercos i flera olika varianter däribland med handtag i stål och G-10 men då blir de både tyngre och tjockare och tappar lite av fördelarna som designen ger.

Ett av de bästa wireclipen som Spyderco gjort

Clipet är nästan perfekt. Visserligen kan det endast bäras som "tip-up" men är flyttbart mellan höger och vänster sida. Tillsammans med öppningshålet gör det kniven helt ambidextrös. Clipet har fått lite grövre dimensioner än andra Spydercowireclip vilket ger bättre spänst och gör att det inte glider i sidled vilket den här typen av clip kan göra annars.

Sammanfattningsvis

Som vanligt när det gäller Spydercos knivar återfinns Dragonfly i den absoluta toppen vad gäller tillverkningskvalité hos produktionsknivar. Inget glapp i bladet som är centrerat och kom med en duglig egg och inga verktygsmärken eller annat som stör det solida helhetsintrycket trots att det är ett plastmaterial i handtaget.

Dragonfly II är en kniv som täcker den absoluta majoriteten av de uppgifter en fickkniv kan tänkas utsättas för. Därtill är den extremt lätt att bära och den tredje stora fördelen med så här små knivar är att de är någorlunda socialt acceptabla.

En av de bästa "Little Big Knives" som finns

Sen finns det tydliga begränsningar det skall man inte sticka under stol med. Det är trots allt en liten kniv med ett kort blad. Tyngre uppgifter och arbeten som kräver längre blad är den uppenbarligen inte lämpad för. Det gör den till en uttalad vardagskniv och inget som man rensar fisk med. Sen har nöden som bekant ingen lag och när det gäller knivar är oftast den man har med sig bäst. Chansen att hitta en i fickan ökar markant om den är så här diskret.   

En annan nackdel är att Dragonfly 2 inte är särskilt billig* och till och med tämligen dyr för att vara en liten kniv om man väljer de finare stålalternativen i bladen eller G10-handtag. Däremot är det en av de billigare knivarna på marknaden som använder sig av ZDP-189 om man väljer den versionen. Så allt är förstås relativt.

Och relativt sätt är det här en av de bästa knivarna i sin klass enligt magister J och får en guldstjärna i läxboken. Den är därför ett utmärkt alternativ för den som söker en vass vardagskompanjon som inte gör så stort väsen av sig. Den är också ett måste för den som gillar Spyderco och små knivar i allmänhet.

Specifikation:

Längd utfälld: 141 mm
Vikt: 34 g
Bladlängd: 57 mm varav 48 mm egglängd
Godstjocklek: 2,5 mm
Bladstål: VG-10
Handtag: FRN
Lås: Backlock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Seki City Japan


/ J - betygssättare

 * Det finns även en kusin i Byrd "Robin 2" vilket är Spydercos budgetserie och därmed väsentligt lägre pris men med enklare stål och i det här specifika fallet mer än dubbla vikten. Den är dock i mitt tycke ful som stryk.

Problem i stereo

- Så här skall det inte låta!!

Först tyckte jag att Bettye Lavette lät lite väl hes och soulig när jag skulle dra igång lite musik på datorn för att fira den lediga vårdagen. 

Sen hade jag tänkt visa något klipp från Tuben för barnen inför stundande åk av nya Lisebergsattraktionen Helix. Men inte ens en berg- och dalbana skall rassla och dåna så jävligt - då vill inte jag åka med. Misstankarna började bli högre än looparna i det här fallet men man vill inte vara negativ. 

Det sprakade och hade sig så jag misstänkte först oxid på volymkontrollen eller något liknande. Tills jag vred upp från minimivolym vill säga. Då var tyvärr alla tvivel som bortblåsta, liksom bas/mellanregistret. 

Tog av dammskydden på mina trogna gamla P1:or som tjänstgjort som datorhögtalare i ett antal år och överlevt fem flyttar. Nu är jag ingen tekniker eller ingenjör. Men så där skall det inte se ut. Det var ett stort hål i den ena gummiringen runt elementet.

Blåst P1:a

Det har uppenbarligen fått sig en smäll och sen upptäckte jag att gummikanten helt sonika torkat. Tror inte att jag orkar lägga ned arbetet som krävs för att restaurera de högtalarna. Visst det går att limma om kanterna men det är inget jag gjort förut. Det ekonomiska värdet kommer inte i närheten av affektionsvärdet. Vi har haft mycket kul genom åren de här Britterna och jag. 

Som tur var samlar jag på skrot och hade ytterligare ett par högtalare ute i förrådet. Ett par gamla Danska Octab jag fått av en vän. Så ut i boden för att gräva fram dem bakom gamla cyklar, badringar, tomkrukor och en ryamatta. 

Väl inkopplade sprakade det nästan lika friskt som innan. F-n! F-N också!

Dubbelkollade nu med hörlurar istället och mycket riktigt, något hade hänt med förstärkaren också. Det sprakade oavsett vilket ingång jag valde att koppla datorn till och oavsett vad volymkontrollen ställdes på. Svårlöst med andra ord. De vanligaste orsakerna till missljud delvis eliminerade. Plockade då raskt isär hela fanskapet för att se om jag möjligen hade en sån tur att det berodde på något så uppenbart som en lös kabel eller så. Det hade jag inte. Den såg hånfullt fin ut vid en okulärbesiktning.  

Då fick min Proton AM-452 åka ut även den. Dessvärre har den ännu högre nostalgivärde än högtalarna då det var den första riktiga förstärkare jag köpte för hopskramlade sommarjobbspengar en gång i tiden. 

Lika skrotfärdig förstärkare?

Även en extra förstärkare fanns i gömmorna, en gammal Proton A-10. Ut i förrådet igen.  Dessvärre tar den inte banankontakter för högtalarkablarna utan har bara klämlist på baksidan visade det sig när jag kopplat in den till datorn och fått i elkontakten i väggen. Det var en detalj jag inte mindes. Så iväg med de finare kablarna och ut på skattjakt i förrådet igen. Nu började jag tappa räkningen på antalet turer dit. Ett par extra kablar utan lödda kontakter gick att uppbringa. 

Men säg den lycka som är beständig eller ens kortvarig. Efter att  återigen ha anslutit förstärkare, högtalare och dator med varandra var det dags för nytt provåk. Jodå....spraket var borta. 

Det lät bra, fast tyvärr bara på en högtalare! Såg då att en sladd halkat ur när jag flyttade tillbaks soffan. In med den på plats igen. Det hjälpte inte ett dugg. Det låter fortfarande bara från vänster. Suck! 

Så nu vete tusan...goda råd är dyra.

Och ja - det är sant som det sägs: Olyckor kommer sällan ensamma. De kommer i stereo. 


/ J - halvsidigt stum

Knivrecension Spyderco C65CF "Lum Chinese" Nishijin

- Designersamarbeten IX, Lum 

Dagens presentationsobjekt skiljer sig markant från "Code 4" som var förra veckans kniv. En annan stil och ett annat formspråk. The Beast and the Beauty.

Lum Chinese är en modell som funnits med under många år i Spydercokatalogerna i olika utföranden och varianter varav de flesta är tagna ur produktion sen en tid tillbaks. Men förra året återinfördes en specialutgåva av ursprungsmodellen den här gången med glasfiberhandtag*.

Spyderco Chinese tillhör en av de där knivarna jag alltid velat ha i samlingen men inte skaffat tidigare. Det är något med de bedrägligt enkla linjerna som tilltalar mig. Hela kniven är en enda lång svepande kurva i såväl öppet som stängt läge. Hela designen känns därför sofistikerat balanserad.

Spyderco Lum Chinese med Nishijin-handtag

Just den här versionen är försedd med en speciell variant av glasfiberskollor som ger ett tredimensionellt djup i mönstret vilket ser ut att ändras beroende på hur ljuset reflekteras i det. Mycket intrikat effekt, mer om den senare. 

Kulturmöte målat med svepande linjer

Bob Lum som står bakom den här knivdesignen var känd för just den här typen av "öst möter väst"-knivar. Konstverk målade i enkla penseldrag. Dessvärre gick han bort 2007 så några nya knivar lär inte dyka upp. Men förutom Chinese har han designat "Lum Tanto" som både fällkniv och fastbladare åt Spyderco. Det finns även ett par modeller; Hunter och Encounter formgivna av honom att köpa via Japanese Knife Direct och förstås några Benchmademodeller för den som gillar hans knivar.

Blad

Till och med för att vara en Spyderco är det här bladet ovanligt lövformat. Inspirationen till det hämtade Lum från klassiska kinesiska knivmönster. Formen ger ett brett blad med kapabel spets som egentligen inte är långt borta från en kökskniv. En tydlig men liten falskegg på ryggen lättar bladet något men är framförallt en estetisk detalj som ger en extra dimension till den enkla formen.

Själva definitionen av ett lövformat blad

Bladet är fullt flatslipat från en godstjocklek på endast tre millimeter. Det ger tunt stål bakom eggen vilket gör att kniven skär ruskigt bra.

En falskegg längs större delen av bladryggen förstärker linjerna

Stålet är japanska VG-10 som är ett stål som ursprungligen togs fram för att användas till sekatörer och köksknivar vilket märks. Det är motståndskraftigt mot rost, lättslipat och tar en egg bra. Det är ett av mina favoritstål. Och apropå det så kom kniven mycket vass på sedvanligt Spydercovis. Det är en av orsakerna till att jag gillar dem som märke. En konsekvent god kvalitetskontroll där riktigt bra fabriksegg är en del av konceptet. Det kan tyckas simpelt men förvånansvärt många tillverkare fallerar på det området.

Handtag

Inledningsvis kanske det skall betonas att materialet i skollorna är glasfiber och inte kolfiber vilket ibland är ett missförstånd som kringgärdar den här utgåvan av Lum Chinese har jag noterat i diverse texter på nätet.

Nishijin glasfiberskollor

Nishijin är en namnet på en gammal japansk vävteknik som här använts på glasfiber vilket ger ett speciellt cirkulärt mönster som påminner om virvlar. Det ger ett tredimensionellt intryck av väven som är fascinerande. Det är lätt att komma på sig med att sitta och titta på handtaget långa stunder och luta det i olika vinklar för att få effekten att framträda. Färgen är svart och grå men i visst ljus kan det se nästan blå ut och i annat mer silvrig. Det är en del av charmen med materialet.

Bolstren är skruvade på en ram av stål som är urborrad för att bli så lätt som möjligt. Det och materialet i skollorna samt bladets slipning hjälper till att hålla ned vikten till blygsamma 86 g vilket inte är tungt för en fullvuxen fickkniv. Konstruktionen på handtaget är annars en klassiskt öppen dito med två distanser i ryggen förutom pivotskruven och ett rör som fungerar som fånglinehål. 

Det råder inga större tvivel om att handtaget liksom övriga kniven är konstruerad med estetiska hänsyn tagna men trots detta är handtaget tämligen bekvämt även om det finns bättre. Vad som är bra är att det är ytterst neutralt vilket gör att kniven passar de flesta handstorlekar och möjliggör många olika greppvarianter. Men det är inget jag rekommenderar för tyngre arbeten. Till det är det alldeles för tunt. 

För den som söker efter hög friktion, parerskydd, tumramper, urtag för fingrarna eller dylikt finns bättre alternativ. Handtaget är tämligen halt och det är inget jag skulle ta med på fisketuren, jakten eller som "bushcraft"-kniv. Det är rätt uttalat en mer sofistikerad kniv för fickan, en "gentlemens knife" om man så vill. 

Öppning och lås

Eftersom det är en Spyderco öppnas den med ett hål som i det här fallet är i 12mm-utförande. Det kan nås från både vänster och höger sida men är delvis täckt av låsarmen om man är vänsterhänt.

Ett öga med 12 mm diameter står för öppningen. Det är något skymt för den vänsterhänte

Låset är ett väl utfört exempel på en Walker linerlock. Spyderco är ett av få märken som nämner upphovsmannen när de använder låskonstruktionen. Äras den som äras bör!

Den har en relativt tunn låsarm som dock fungerar perfekt. Låser stabilt och säkert varje gång med en förtroendeingivande högt "klack". Bra spänst i låsarmen men ändå lätt att släppa tack vare det frikostiga urtaget handtagssidan för ändamålet. Kraftigare än så här behövs inte givet att kniven används på rätt sätt. En kraftigt vridande rörelse kan få många linerlocks och tunnare knivar att ge sig. Så skall man gräva ur spetsen efter att den begravts i en trädstam bör man ha en annan form av kniv.  

Linerlock

Lum Chinese är oerhört mjuk och len att fälla ut. Inget av den "grusiga" känsla som kan finnas i en del knivar återfinns här. Detta trots att det är nylon i glidlagren och inte brons som står för friktionsreduktionen. Men de verkar kunna det där japanerna med tanke på att fler Sekibaserade företag som MCusta använder sig av samma teknik med gott resultat.  

Att bära

Det här är tillsammans med Benchmade 943 en av de mest lättburna knivarna i den här storleken jag äger. Kniven väger inte mer än 86 gram, har extremt mjuka sidor och inga vassa kanter. Faktum är att knivens konturer hopfälld påminner om bladets form utfälld. Ett mjukt löv. Förutom att den är lätt är den också mycket tunn. Det enda som talar emot den är det faktum att den är bred vilket följer med bladformen och öppningshålet.

Men sammantaget är det här en kniv du kan stoppa i fickan och glömma bort att den finns där som det brukar heta i recensioner. Det är dock sant i det här fallet.

Tämligen traditionellt Spydercoclip - men det fungerar

Clipet är ett av Spydercos standardclip och fungerar med sedvanlig effektivitet, det var trots allt de som kom på idén. Det sitter inte särskilt djupt och det sticker därför upp en bra bit kniv ur fickan vilket jag inte är helt förtjust i. Spänsten i clipet är bra men materialet i handtaget så polerat att kniven nästan vill glida ur fickan ändå så lite försiktighet är på sin plats så man inte förlorar sin ögonsten. 

Clipet är för ovanlighets skull inte flyttbart vänster/höger utan enbart upp eller ned på höger sida. Det är lika bra det med tanke på att glasfiber inte är ett material som är helt lätt att borra i. Fler hål hade nog riskerat att förstöra den fina ytan.

Sen kan jag tycka att det hade varit snyggare med ett lätt krökt clip som följt formen på handtaget likt lösningen som CS har med höger/vänsterclip.

Sammanfattningsvis

Byggkvalitet och passform är som vanligt med Spyderco och särskilt de finare modellerna i stort sett oklanderlig. Det som missats lite på den här kniven är att bladet är aningen ocentrerat. Något som dock inte är helt ovanligt på linerlocks i största allmänhet eftersom kraften från låsarmen trycker på bladet i stängt läge. Är då glidlagren i nylon och inte av tillräckligt stor diameter så kan bladet flyttas en smula åt sidan. Det är nog det som spökar i det här fallet. Det är dock inte så mycket så det stör och definitivt inte i närheten av att skrapa i ramen.

Kniven är välbalanserad och som med de flesta knivar från Spyderco så ligger balanspunkten strax bakom pivotskruven vilket ger en kniv som känns "snabb" i handen vilket gör den lätt att arbeta med. 

Spyderco Lum Chinese - en favorit!

Det här måste vara en av de vackraste knivarna som Spyderco överhuvudtaget tillverkat. En kniv som är nästan lika snygg hopfälld som utfälld. Enkla rena linjer med en tvist i materialvalet. En kombination som ger en utomordentligt elegant fickkniv. Det är intressant att se hur ett materialval kan transformera en kniv från något vardagsenkelt till närmast ett smycke. Som ytterligare exempel på det fenomenet kan EKAs variation på 88an med masurbjörk istället för bubinga tjäna. Det är för övrigt en kniv jag bara måste ha förr eller senare.

För den som söker en utpräglad arbetskniv råder jag att titta på andra modeller än Lum Chinese, därtill är kniven för smäcker och handtaget för halt och spolformat. Det är ingen kniv för grova arbetsuppgifter och hårda tag helt enkelt. Möjligen kan storebror med grövre dimensioner och G-10 i handtaget vara mer aktuellt i det fallet. Dock har jag aldrig hållt i den versionen så det kan jag inte uttala mig om.   

Den är däremot ett utmärkt alternativ för den som söker en fällkniv med ett distinkt formspråk där materialvalet i handtaget parat med en unik bladform gör den till något utöver det vanliga. Att den därtill har ett bra och välgjort lås, kompetent stål och eminenta vinklar vilket ger goda skäregenskaper kanske får ses som grädde på moset. I vilket fall som helst blir resultatet en personlig och trevlig fickkniv som inte skäms för sig i de flesta sammanhang. 

Specifikation:

Längd utfälld: 183 mm
Vikt: 86 g
Bladlängd: 80 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: VG-10
Handtag: Glasfiber, Nishijin
Lås: Linerlock

Producerad av: Spyderco, tillverkad i Seki-City Japan

Mer information hittar du på Spydercos hemsida här!


/ J - leta i fickan och du skola finna

* Samtidigt började även en extra stor variant med G10-handtag tillverkas. 

Prosa

- Om torsdagen

Idag börjar den igen. Som så många gånger förr. Framtiden.

Den är populär, många som pratar om den i varierande ordalag och olika sammanhang. Ljus och mörker. Planer.

Telefonen brummade som en nallebjörn på bordet bredvid sängen och vibrerade sig över den ciselerade ytan. Det var överenskommet. Jag hade sovit förbi väckarklockans intensiva snoozetjat och behövde närma mig verklighetens vakenhet.

I drömmen var jag annars klar.

Det händer mycket nu - hjärnan sorterar och inordnar i fack. Intellektet och jaget försöker samlas innan match för ett peptalk. Temat - att inte falla in i gamla mönster utan att släppa fram alternativa sätt att tänka.

På scen: Le noveau J.

Det dolda

Ut genom dörren for jag. Håret som en strut bakom mig och näsan framåt. Sniffade i luften. Det doftade kallt och kvardröjande fukt. Jag doftade Jean-Paul Gaultier som vanligt.

Våren tog sats och tvekade. Den är inte lika tuff som jag tänker jag högmodigt och trotsar genom att låta bli handbeklädnad. Det kostar på. Händerna får betala vad jag är skyldig.

Pendelcykling - jag försöker slå årets bästa tid från hemmet. Som jag gjorde som barn. Öppnar fint runt vänsterkurvan och ut på första rakan och över fartguppet men stöter snart på trafik. Sneddande bil i korsning, tappad fart. Tittar senare på rökare utanför gymnasieskola och tänker "är inte det omodernt nu när twitter och instagram finns?"

Sen inser jag att farten inte räcker. Tittar ned och blir överraskad. Jag är benlös. Skönt att det finns en förklaring.

Svävar ljudlöst som en kråka i granskog resten av resan på min grå Crescent.


/ J - rapporterar från det faktiska

Knivrecension Cold Steel Code 4

- En positiv överraskning

Första intrycket efter att ha öppnat US-postalpaketet i bilen i väntan på ett möte: Herrejävlar vad mycket kniv! Tittade mig omkring för att vara säker på att ingen såg att jag satt och viftade med en machete bakom ratten i min ensamhet. Det kan uppfattas som underligt av somliga har jag förstått.

Trots att jag som vanligt läst på specifikationerna och kikat på diverse bilder på nätet innan köp var jag inte beredd på att det skulle vara så mycket amerikansk muskelbil över den. Verkligheten överträffar som bekant dikten.  

Tanke nummer två efter att bollat runt med den lite: jäklar vad lätt den är och strax därefter noterades att den var väldigt bekväm att hålla i och kändes välbyggd. Alla första intryck positiva således.

Cold Steel Code 4 

Jag har länge velat ha en fällkniv från Cold Steel och från början var det Voyagerseriens mediumstorlek, ursprungsversionen, som lockade. Det var något avskalat över den knivmodellen. Ett dugligt blad i ok stål ett nästan rakt handtag med rundade hörn och starkt beprövat lås. Men så gick de och gjorde om modellen. Lade till massa bucklor och knölar på ett från början enkelt handtag vilket fick det att se lika plastigt ut som det är, vilket faktiskt inte är samma sak. Det gjorde att jag för tillfället tappade intresset och aldrig slog till. Det som förbättrades i version två var dock slipningen något jag återkommer till.  

Senare lockade "American Lawman" och "Recon 1" en smula men både envisades med att bara bära kommandosvarta taktiska kalsonger (blad) med tveksam kvalité på färgen och den senare var dessutom för stor för min smak även om jag förr om åren burit stora knivar. "Mini Recon-modellen" löste ett av de problemen och blev därmed ett alternativ men innan jag bestämt mig dök "Code 4" upp på scenen. Samma knivbladsalternativ som för Voyagerserien men utan plast och betydligt tunnare grepp och därmed mer lättburen, samma starka lås, mer sobert utseende och ungefär samma pris. Ett i sammanhanget givet köp!

21 cm totallängd, ett brett nästan decimeterlångt blad men väger in på blygsamma 120 g 

Namnet "Code 4" lär för övrigt i amerikanska polis och räddningsstyrkesammanhang betyda att själv är bäste dräng eller åtminstone att vederbörande inte behöver assistans för stunden. 

Blad

Ett tag tvekade jag mellan de tre bladalternativen som finns att välja mellan: Clippoint, droppoint och tanto. I vanliga fall skyr jag tantospetsade blad som pesten men jag vill gärna ha en sådan kniv från Cold Steel i min samling någon gång eftersom det var de som populariserade den "amerikanska tanton"*. Men sen funderade jag hur det skulle se ut i kombination med handtagets rundade former och det alternativet föll bort för stunden. Droppointen såg bra ut men den robusta bowielika cowboylooken hos clippointen vann till slut dragkampen om uppmärksamheten.

 Code 4 med modellnamnet 58 TPC, vilket innebär en droppoint

Att välja något av de sågtandade alternativen föll mig aldrig in. Jag avskyr alla sågtandade blad då jag anser att de i princip är värdelösa och därtill  nästan omöjliga att slipa om när de väl blivit slöa. Värst av dem alla är Cold Steels variant. De ser ut och känns som 90-talets "laserslipade superknivar" som såldes på tv-shop när det begav sig. Jag har inte ägt någon CS själv med den eggen men dessvärre känt på dem.

Varför, varför så många bågfilar? Bild: Cold Steel

För ovanlighetens skull när det gäller detta företag så finns "Code 4" knivarna inte i olika storlekar - än kan väl tilläggas. Det brukar för eller senare dyka upp XXL-varianter av de mesta de gör. Men med tanke på ursprunget till den här serien som vänder sig bl a mot amerikanska poliser, räddningstjänst och liknande personal så kanske vi slipper det.

Bladet är ett nästan decimeterlångt** blad i japanskt AUS 8A stål. Stålvalet är adekvat för den tänkta användningsområdet men kanske är lite i underkant prestandamässigt om man ser till priset på kniven. Eftersom det endast är min andra Cold Steel så har jag inte mycket att säga om egenskaperna hos deras version av stålet ännu. De hävdar att det är vakuumbehandlat och "subzeroquenched" på sin hemsida vilket bara är ett mer omständligt sätt att säga att det är härdat.

När jag studerade bladet i verkligheten så var det inte så spetsigt som jag föreställt mig utifrån bilder. Av någon anledning hade jag fått för mig att bladet och spetsen skulle vara mer lik en Buck 110 eller ännu mer uppsvängd. Men bladet är brett och linjen ned mot spetsen från ryggen är helt rak och därmed förkroppsligar det urtypen för en clippoint.

Ett utmärkt exempel på en clippoint, här i AUS 8A stål

Eggen har en hög skålslipning som är tunn bakom eggen och har en förstärkt spets. Så långt är allt väl men jag hade föredragit om det varit helt flatslipat vilket "Voyager"-serien är numera om jag inte missminner mig. Så en en medium eller large "Voyager" är inte helt uträknad ur ekvationen ännu av det skälet.

Men det är inte bara nackdelar med den här utformningen på blad. Förutom att det är snyggt med sina två toner av satin så gör den flata delen av bladet det mer kompatibelt med vissa slipsystem som t ex Edge-Pro. Sen tillkommer att "plungeline" på det här bladet är helt rak vilket tillsammans med den demonterbara tumknoppen och det lilla urtaget vid eggens bas väsentligt underlättar slipningsproceduren. 

Ett tämligen lättslipat blad om tumknoppen avlägsnas

En nackdel med bladet är den i överkant tilltagna ricasson. I gengäld sträcker den sig inte förbi tumknoppen så jag tror inte den är i vägen för mycket. Det återstår att se under en längre tids användning. Men vad den gör ihop med formen på det främre urtaget för fingret som skjuter handen något bakåt är att det skapar ett relativt långt avstånd mellan hand och egg vilket jag inte är förtjust i egentligen.

Apropå slipning så är fabrikseggen jämn och godkänd sånär som på yttersta spetsen där den närmast blivit mejselslipad någon millimeter men inte värre än att jag kan rikta upp det. Den är någorlunda vass utan att närma sig t ex Spydercos grundslipningar. Den rakade hår men inte utan tryck när den anlände.

I övrigt kan noteras att bladet är försedd med en polerad satinfinish som är riktigt välgjord och framförallt inte CS-svart. Svart är inte snyggt generellt och Cold Steels variant ser närmast målad ut. Och ja, texten på det här bladet är alldeles för grov. Typsnittet för "Code 4" kunde lätt ha halverats utan att det skadat alls. Motstående sida är märkt Cold Steel och Taiwan. 

Handtag

Handtaget är riktigt snyggt särskilt för att vara en Cold Steel. Jag brukar inte tycka att de är särskilt estetiskt tilltalande annars men äntligen har de fått till det. Materialet är hårdanodiserad 6061-aluminium som genom behandlingen fått ett titanliknande utseende och en sobert mörkgrå färg.

Handtag i hårdanodiserad T6061 aluminium

Kniven har inga liners vilket är en stor del av förklaringen till den ringa totalvikten. Här har man litat på styrkan i materialet och inte fånat sig med både hängslen och livrem.

Eftersom det är en lockback är det en sluten konstruktion med ett ilägg i ryggen på handtaget. Finishen på den är mycket bra. Sidorna är skruvade med två torxskruvar förutom pivotskruven. I sidorna syns också de två sprintarna som fäster låset och agerar stoppinne. Längst ut på handtaget finns ett mindre hål för fånglina.

Kniven saknar "jimpings och förlitar sig istället på bra form för gott grepp

Greppet passar min hand utmärkt och jag är glad, ja - nästan lycklig över att de gett fullständigt fan i det som brukar kallas "tractionplan" inga räfflor, inga sandpapperssträva ytor eller andra påfund. Bara ett bra klassiskt grepp. Mjukt och skönt att hålla i samtidigt som det sitter som gjutet i handen. Hurra! Själva formen på handtaget med antydan till en ramp för tummen och ett urtag för pekfingret gör att greppet är adekvat utan åthävor. Det är ändå enkelt nog särskilt eftersom det är tunt att kunna greppas efter tycke och smak.

Ett tunt handtag med kraftigt lås

Utmärkande för den här serien knivar är nämligen att de är de tunnaste som Cold Steel har gjort med lockbackfunktion. Och däri ligger hemligheten till den här knivens storhet. Den är nämligen både stor och stadig men ändå lätt och framförallt lättburen. Den ekvationen är inte alltid lätt att åstadkomma. Begränsningen med den typen av handtag är förstås att den smala kontaktytan mot handen gör den olämplig för långvarigt hårt arbete. 

Öppning och lås

Kniven öppnas med en klassisk nästan enkelsidig tumknopp som dock går att skruva loss för att flytta till motstående sida. Det ihop med låsmekanismen gör det här till en utmärkt kniv även för vänsterhänta. Knoppen har för övrigt en bra form som ger gott grepp för tummen. Placeringen en bit ut från handtaget är utmärkt och är lätt att komma åt utan att fumla och leta.

Tämligen intuitiv tumknopp

Öppningen i sig är mjuk och smidig och bladet löper på glidlager av brons. Som andra lockbacks finns aningen motstånd från fjädern särskilt i början av öppningsrörelsen. Kniven gick inte att snabböppna som helt ny. Därtill var fjädern för stark. Får se om jag eventuellt behöver lätta på pivoskruven något eller om det helt enkelt är för stark fjäder för att den manövern skall vara möjlig. 

Ett lås blir nog inte starkare och enklare än "Tri-Adlock" som i grund och botten är en backlock som förstärkts med ett bladstopp vilket normalt saknas på den typen av lås. Det är Andre Demkos bidrag till knivvärlden. Den adderade stoppinnen gör att vertikala krafter som påverkar bladet försvinner ut i handtaget istället för in i låsarmen vilket ökar styrkan, förlänger låsets hållbarhet och minskar framtida glapp då delarna slits ihop istället för ut. Enkelt men genialt. En lockback på steroider.

Här fungerar den precis som det är tänkt. Enda nackdelen är att det är en lite väl stark fjäder innan den nötts in. I alla fall var det så på min lilla "Mini Tuff Lite" med samma lås. Orsaken är delvis att CS valt att göra låset extra starkt genom att göra klacken på låsarmen tämligen stor vilket kräver lång hävarmsrörelse när låset släpps. Det gör att den här kniven kräver kraft att stänga vilket i sin tur gör den manövern till en tvåhandsövning eller så får man dra bladet mot något som t e x låret. När låset väl är släppt svänger bladet halvvägs in av sin egen tyngd så det gäller att hålla fingrarna borta om det görs med en hand.

Annars kan sägas att kniven låser med ett högt förtroendeingivande snäpp och sen sitter bladet där utan glapp eller spel. En av de stadigaste fällknivar jag äger tror jag. Där verkar den aggressiva reklamen ha rätt i alla fall.

Ett mycket svagt rasslande kan urskiljas om kniven skakas hårt. Det kommer från tappen som låset roterar kring.

Att bära

Den här besten är helt enkelt suverän att bära. Code 4 är rejält lätt med tanke på storleken och för att vara en så stark kniv. Den släta metallytan och det tunna handtaget gör den lättburen på samma sätt som gamla hederliga stålSpydercos som "Police" och "Endura II" men utan bojsänkevikten de var behäftade med.

Clipet är mycket litet och föredömligt diskret om än lite blankt. Det är också urstarkt vilket både är en fördel och en nackdel. Det håller kniven väl på plats men är nästan svårt att få över kanten på ett par jeansfickor eftersom det är så hårt och har en liten ovanligt liten "läpp". Har man väl fått yttersta spetsen över tyget så löper det lätt sen. Fördelen med den lilla "läppen" är att clipet inte är lika benäget att skrapa i saker och ting. Det klassiska är bildörrar annars, något man får se upp med. För att göra det mer användarvänligt har jag böjt ut det en smula. Annars hade det tuggat i sig mina byxor till frukost.

Clipet är blankt, kort och mycket starkt. Den blanka ytan går dock väl ihop med bladet och knivens övriga tema

Clipet kan inte flyttas men med kniven följer ytterligare ett clip som kan monteras på motstående sida för den som är vänsterhänt. Men det är endast spets uppåt som gäller på kniven vilket jag inte har något emot å andra sidan. Bristen på valmöjlighet leder till renare utseende med mindre borrhål i sidorna vilket jag uppskattar.

En annan mycket bra sak med det här formatet på clip är att det inte stör själva greppet så mycket när kniven ligger i handen. Det uppstår inga obehagligheter mot handflatan när man greppar kniven hårt. Något som annars missas med en del clip.  

Sammanfattningsvis

Det som slår en är att det här är en utomordentligt välbyggd kniv med en fantastisk balans. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga om en Cold Steel-skapelse. Det har för mig tidigare varit rena "mall ninja"-knivar som jag gärna undvikit och inte saknat på min hylla. Balansen i kniven gör också att den faktiska vikten och storleken upplevs som mindre än den är. 

En välbalanserad civiliserad best

På sätt och vis kan den nog sägas vara en modern tolkning av en hederlig gammal lockback som Buck 110. Båda är robusta fällknivar med ca 10 cm långa clippointblad som är skålslipade.  De har samma totallängd och är försedda med samma grundtyp av lås. Men där upphör likheterna. Code 4 väger mindre och är tunnare och därmed lättburen. Den är även bättre balanserad och har ett ännu starkare lås och aningen finare stål. Den är också enhandsmanövrerad och har ett clip.

En solig bekantskap, Cold Steel Code 4

Så moderna material och utförande har förädlat en redan klassisk grundtanke. Det är inte svårt att förutse att den här kniven kommer att fortsätta sälja bra för Cold Steel och finnas kvar i sortimentet ett bra tag. Därtill räcker kvalitéerna. Frågan är om den förmår att rucka på Cold Steels egen storsäljare "Voyager-serien"?

Specifikation:

Längd utfälld: 216 mm
Vikt: 122 g
Bladlängd: 98,4 mm**
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: AUS 8A
Handtag: 6061 Aluminium
Lås: Tri-Ad ock

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan

Fler kombinationer på Cold Steels hemsida


/ J - tänjer på fördomarna mot kallt stål

* Den "amerikanska tanton" är inte amerikansk alls utan förstås japansk och heter "Kamasu Kissaki". Den är en äldre version av mejselliknande spets som användes i japan runt 1400-t. Modernare varianter av tantos kan väl lite förenklat sägas påminna mer om klassiska knivformer i de att de oftast inte är lika kantiga i sitt utförande.  

** Längden som den uppgivits på Cold Steels hemsida. Bladlängden beror nämligen lite på hur man mäter. Det uppgivna måttet stämmer om bladet mäts från spets till basen av handtaget. Annars omnämns kniven ofta som att den har tre och halv tumsblad vilket stämmer om det mäts från ovandelen av handtaget. De olika måtten beror på den svängda främre delen av handtaget.