Ny kniv - Al mar SERE T36

Det är nu fyra år sedan jag recenserade den förra iterationen av den här klassikern från Al Mar. Det var en bra kniv och fick mer än godkänt av mig men jag kände ändå att den inte riktigt levde upp till sina mer ikoniska förlagor. Men ibland behöver en kniv bara några små uppgraderingar för att förvandlas från "meh" mitt i mellanmjölksland till något riktigt bra. Det har nu skett!

I den recensionen beskrev jag kort bakgrunden för Al Mars S.E.R.E-modell. Det har nu blivit dags för ytterligare ett kapitel i den historien kallat SERE T36.

Al Mar SERE T36

Namnet antyder att något skett men inte hur mycket. "T:et" talar nämligen om att produktionen av den här och några andra modeller flyttats från Kina till Taiwan. Det har inte bara resulterat i en högre produktionskvalitet utan även i en rad material- och teknikförbättringar. 

Vad gäller materialen så är både blad och handtag uppgraderade. I bladet hittas nu S35VN stål med en ytbeläggning av TiNi att jämföra med tidigare D2 och någon enklare variant av beläggning. 

Vidare är handtagssidorna fortfarande gjorda av G10 men nu i grövre utförande som bjuder på mer friktion. Således även det en förbättring.

SERE Folder är en av de ursprungliga "taktiska" fällknivarna, nu still going strong eller kanske till och med bättre än förr

Rent tekniskt har det hänt att man skippat den så illa omtyckta fjäderassistansen. Med bättre toleranser och inte minst kullager vilket inte fanns i föregångaren så behövs inte det. Även om flippergeometrin inte är den bästa på marknaden måste väl erkännas.  

Clipet har även det tweakats något både vad gäller form och funktion. Återstår att se om det är till det bättre eller sämre. 

Utöver det har man lättat stålramen med urfrästa fickor. Samma behandling har flipperfenan fått även om jag misstänker att den detaljen enbart är kosmetiskt för att man skall kunna se att det är en "T-modell". 

Måtten är däremot identiska och som så ofta är fallet med Al Mar så skvallrar siffran i namnet om bladlängden, i det här fallet 3,6 tum vilket fritt översatt blir nio centimeter och någon millimeter. Handtaget är rejält tilltaget och kan hanteras av alla handstorlekar och med handskar på om så tarvas.

Med de här förändringarna hoppas och tror jag att en mycket bra kniv nu har återfått sin forna glans och kan mäta sig med sin egen skugga. Den här kniven andas "gamla" Al Mar fast i modern tappning.

Al Mar

/ J - mer än nöjd

Ny kniv - en kniv för ordningsmakten?

Så landade den då äntligen. En av de faktiskt länge åtrådda knivarna från Cold Steel. Länge har jag velat ha en av de här. För samtidigt som det kan vara sympatiskt med lite bling och exklusivitet från stund till annan så har jag alltid haft en dragning till det praktiska.  

De olika sidorna avspeglar sig i knivhögen genom en och annan blank stilett vars praktiska värde inte ens behöver diskuteras. Motsatsen är lika tydlig den. Dels syns det bland de fastbladade knivarna där allt från Moraknivar till skandinaviska klassiker gömmer sig*. Dels lämnas spår bland fällknivarna genom knivar som Spyderco Delica, Manly Peak, OKC RAT, QSP Copperhead och så vidare. Ni förstår vad jag menar. Till den kategorin kan ett antal mycket bra modeller från Cold Steel också räknas. Sedan tidigare har jag exempelvis modeller som Voyager, Pro Lite, Finnwolf och Ultimate Hunter.  

American Lawman från Cold Steel

Men en av de här saknades. Det är som kan utläsas av bilden en American Lawman. Den tillhör kategorin extremt lätta knivar som trots det råkar vara urstarka. Där är det inte många som slår CS på fingrarna. Andra exempel inom kategorin är knivar som Broken skull och Hold Out III. När de sätter den sidan till och inte gör gigantiska slagskepp till fällknivar gör de nämligen ruskigt kompetenta bruksknivar också. 

Det här är en av dem. Lätt, tunn, stark med bra stål och effektiv bladform. Därtill är låset starkt även om jag inte hänger på "Tri-Ad tåget" och hävdar att det är guds gåva till knivindustrin. Men bra är det och på den här kniven det lättaste av den typen att släppa jag stött på. 

Jag ser fram emot att få sätta den här i arbete. Den inbjuder till det. Sen vet jag inte om hur svenska polisen ställer sig till just den här modellen av kniv. Det framgår inte av historien. 

/ J - duckar lagens arm

* Sen vill jag faktiskt hävda att även mina kastknivar är tämligen praktiska. OM det är knivkastning man vill ägna sig åt. Då kan ingen Mora i världen mäta sig. 

Knivrecension Cold Steel "Finnwolf"

-  en ny fullträff från CS

Äntligen! En urstark men ändå lätt fällkniv för skogs- och utomhusbruk med en klassisk skandinavisk slipning. Men vänta lite - har inte det funnits på marknaden förut? Jo - men inte så här stadig och stabil och definitivt inte till det här priset. Något förvånande är att ingen här uppe i Norden kommit på den idén. 

Utan att leta igenom hela fällknivshistorien kan konstateras att det inte finns många fällknivar med det som på engelska kallas "Scandi-grind" eller "Zero grind", det vill säga en låg slipfas med endast en bred primäregg. Bladprofilen känns dock igen från knivar från exempelvis finska EnZo och deras modeller Birk 75 och Borka 90 och jag tror att även norska Helles fällknivar är slipade på samma vis men i det fallet är jag mer osäker.

Men samtliga av dem är gjorda i mer exklusiva material än "Vargen" vilket inte lockar till att utsätta dem för riktigt lika hårt arbete särskilt inte taget i beaktande att de kostar minst tre gånger så mycket som FinnWolf. Således fanns det ett hål att fylla i utbudet. 

Cold Steel FinnWolf

Bakom modellen står Andrew Demko som även är mannen bakom Cold Steels hårt marknadsförda Tri-Ad-lås. Inspirationskällan till den här kniven är uttalat en klassisk finsk "Puuko" vilket även avspeglas i namnvalet. Förvillande nog har det tidigare funnits en fastbladare i Cold Steels sortiment med samma namn.

Ett miniatyr FN - En finsk varg i amerikansk tappning tillverkad i Taiwan

Twitterversion:  FinnWolf - ett utmärkt koncept, i princip en fällbar Morakniv.

Blad

Det mest karaktäristiska med den här kniven är förstås bladformen och inte minst hur den är slipad. Det var det som fångade mitt och troligen de flesta andras intresse för just den här modellen i Cold Steels digra katalog. Den inkluderar annars allt från kvalificerat våldsförhärligande amerikanskt dravel till ytterst kompetenta arbetshästar. Det gäller att välja och vraka när man har med det märket att göra. Det är förvisso även något av charmen med dem. Måttlighet är inget ledord de lever efter.

Klassisk bladform utan krusiduller

Bladformen är enkel och effektiv. Det finns en anledning till att den refereras till som "normal" i knivlingua. Den ger en god portion rak egg, mycket buk och som med andra knivar med den här formen en kraftig och tålig spets. Ryggen har en markant kant för att fungera ihop med tändstål. Bladlängden är ett hår under nio centimeter och godstjockleken modesta tre millimeter vilket är en bidragande faktor till de goda skäregenskaperna. Finishen är en halvblank satinyta och stålet är japanskt i form av Cold Steels vanliga budgetalternativ AUS 8A. Inga överraskningar så långt. 

Slipningen är däremot avvikande på det vis att det är en klassisk "Scandi-grind" som den kallas på engelska. För en svensk är den inte det minsta exotisk eftersom det är vad som återfinns på bland andra vanliga Moraknivar och de flesta handgjorda knivar i den här delen av världen. Men som sagt det tillhör inte vanligheterna att återfinna den sortens slipning på en fällkniv och särskilt inte en designad i USA.

Några av fördelarna är att du får en egg som biter väldigt bra i framförallt trä vilket gör kniven till ett lämpligt allroundverktyg  i skog och mark. Den här typen av kniv är också lätt att slipa. Eller snarare att bryna. Skall den slipas om helt krävs lite mer arbete eftersom mer stål måste avlägsnas från den breda slipytan.

Dessutom finns på den här kniven miss därvidlag. Skall eggen bibehållas med rätt vinkel krävs att tumknopparna monteras bort vid slipning. Jag undrar om det misstaget beror på ovanan vid att hantera den här kombinationen - fällkniv med enhandsmanövrering och "scandigrind"? Som tur var är den operationen enkel.

Bladstålet är japanska AUS 8A

Ståltypen är väl vald i det här fallet eftersom AUS 8A i Cold Steels tappning är tämligen mjukt. Att slipa den här typen av egg med något av de moderna väldigt hårda "superstålen" skulle ta mycket tid i anspråk eftersom eggen är så bred. Ett "mjukare" stål som inte härdats för hårt ger normalt också mer "seghet" i kniven. En önskvärd egenskap om man skall bryta i trä med eggen.

Det är den teoretiska slutsatsen. Verkligheten kan ibland se annorlunda ut som bekant. Vad gäller hållbarhet i det här fallet återstår att se. FinnWolf har tidigare fått ytterst blandad kritik. Det finns de recensioner som menar att eggen är alldeles för tunn och både tenderar att både vika sig och flisa sig vid tyngre arbete. Det bör dock påpekas att det gällde de mycket tidiga exemplaren. Den första omgången som kom ut var tydligen skålslipade utan mikroegg vilket gav en extremt vass men också mycket känslig egg. Närmast att likna vid en rakkniv. Det är förstås inte helt lämpligt till en kniv ämnad för tyngre arbeten och då är det inte konstigt om eggen inte höll måttet.

Tidigt exemplar med markant skålslipning

Dessutom förekom det även en tidig omgång med dåligt härdat stål vilka även de tenderade till att vara spröda och därmed få flisor i eggen. Den här nuvarande versionen har en "'äkta" skandinavisk slipning och härdningen är även den åtgärdad. 

Den här kniven lider inte av något av ovanstående problem vad jag märkt ännu. Så långt har jag testat den på såväl färskt trä, torkat dito och klassiska 2x2"-reglar utan att eggen gett upp. Andra material som hamp- och nylonrep, kartong, papper, papp, plast och tejp hanteras utan problem. Det var vad jag hoppats på och där infrias förväntningarna.

Alla mina knivar i samlingen är faktiskt inte tänkta att användas särskilt mycket men den här var tänkt som en arbetshäst.

Som vanligt är den här typen av blad något mindre smidiga när det kommer till exempelvis mathantering på grund av den kilformiga profilen. Här räddas dock egenskaperna av en hög initial skärpa och inte minst blygsam bladtjocklek. Så visst går det att klyva en potatis eller dela ett äpple eller två men kniven är inte helt optimal för det ändamålet. 

Om logotyper och text på blad kan man ha synpunkter och det har jag. Generellt vill jag se så sterila blad som möjligt. Det är inte aktuellt i det här fallet. Men tack och lov har man åtminstone valt ett typsnitt som stämmer överens med utseendet för övrigt. Särskilt gäller det namnet "FinnWolf".

Handtag

Färgen på greppet är listad som "OD Green" men ser mest grå ut i de flesta ljus. I vilket fall som helst är nyansen ytterst diskret. Materialet är "Griv-Ex" vilket är lätt och tåligt och därmed lämpligt till den här sortens kniv.

Ett handtag med märkvärdigt bekanta former för att vara obekant

Griv-Ex är Cold Steels egen variant på DuPonts "Zytel" det vill säga ett glasfiberförstärkt plastmaterial. Det fyller sin funktion och ger ett i många hänseenden mycket bra grepp även om det kan upplevas aningen plastigt. Ytan på handtaget är mer återhållen än vad som är vanligt på knivar från Cold Steel och har därmed inte samma extrema friktion. Det ger ett bra fäste utan att vara överdrivet.

Istället är det formen som ger det främsta greppet. Även här känns uttrycket igen för oss här uppe i norden. Den känns skandinavisk på något vis. Mot bladet till finns ett litet fingerskydd och änden på handtaget är vinklad för att hindra att kniven glider vid arbete.

Ett handtag med klassiska linjer och utmärkt funktion

Greppet är mycket ergonomiskt och ger utrymme för ett flertal olika grepp och ett bra flöde dem emellan. Handtaget på FinnWolf saknar emellertid den tredimensionella kurvatur som ett kraftigare och bredare grepp möjliggör. Det är helt klart en eftergift till att kniven skall vara möjlig att få ned i en ficka utan att kännas klumpig och tjock. Därmed är kniven inte lika bekväm vid längre tids arbete som en fastbladare. Sen kan tilläggas att handtagssidorna är svagt välvda och inte helt plana men det är marginellt.

Någon recension jag tog del av klagade på att clipet skar in i handen vid användning. Min erfarenhet är den rakt motsatta. Eftersom det är litet och kort så hamnar det mitt i "gapet" i greppet och stör ovanligt lite för att vara ett clip. Nästan inte alls faktiskt vilket är ett gott betyg.

Ryggen är sluten till stor del beroende på låskonstruktionen

Konstruktionen är en stängd sådan med ett mellanlägg i ryggen. Det gör att kniven inte är helt lätt att rengöra men i gengäld blir greppet något bekvämare. Öppna konstruktioner ger nästan alltid ett "vassare" intryck mot handen så på den här typen av kniv föredrar jag den här lösningen.

Mer utmärkande för "vargen" är att den saknar ram vilket är den främsta orsaken till att kniven är så lätt. Nu behövs det inte då den är styv nog ändå. Men det får ses som en framgång att ett företag som Cold Steel i dessa dagar när alla fällknivar skall överdimensioneras nöjer sig med livrem och struntar i hängsle. Det spar vikt. 

I mitt fall innebär "lätt" att den oftare hamnar i fickan. Jag är överlag inte förtjust i bojsänken även om det alltid finns undantag från regler som bekant. Det finns förstås de som hävdar att avsaknaden av ram gör kniven klenare men jag finner att det mest är ett teoretiskt resonemang utan praktiska implikationer. När du tvingat den här kniven över gränsen för vad den förmår har du även missbrukat en fällkniv bortom rimlighetens gräns menar jag. Den är "tuff" nog helt enkelt.

Något jag uppskattar är att bladet är tämligen dolt i hopfällt läge. Det sticker inte ut några vassa kanter eller så.

Handtaget är också utrustat med ett tämligen generöst hål för fånglina. Det är en detalj som känns helt rätt på den här typen av kniv.

Öppning och lås

Kniven är enhandsöppnad och manövern sker med tumknoppar. De är föredömligt lättåtkomliga utan att vara i vägen när kniven skall tas fram ur fickan. De går att montera bort om man vill använda hela bladets längd för genomgående skär. Och i det här fallet måste medges att det kan vara lockande då de är placerade alldeles för långt ut på bladet i min smak. En av få missar på den här kniven.

Nackdelen detta får vägas emot är att man då förstås får en tvåhandsöppnad kniv. 

FinnWolf är osedvanligt lätt att fälla ut för att vara en kniv utrustad med "Tri-Ad"-lås något som vanligtvis bjuder på rätt mycket motstånd. Särskilt tydligt brukar det vara när knivarna är nya. Den här kniven var dock lätt att öppna redan från början. Det går till med att snärta fram bladet om man har bråttom. Det finns de som påstår att det inte går men de har fel kan konstateras. Däremot krävs det att rörelsen sker framåt och inte utåt för att fungera. Har man inte bråttom tar man det lugnt och värdigt istället. I båda fallen faller låsarmen på plats med ett rejält förtroendeingivande "KLACK".

Föredömligt placerade och lättåtkomliga tumpknoppar. För öppning vill säga - annars hade de gärnat fått placeras närmare handtagets bas enligt mig

Jag behöver knappt påpeka att det inte finns minsta tendens till glapp eller spel i fästet mellan blad och handtag givet vilka som står bakom den här kniven.

Låset är knappast obekant för den som känner till något om Cold Steels knivar. Det är det numera beprövade och urstarka "Tri-Ad". Det är ett lås som enkelt uttryckt är en förstärkt version av en klassisk lockback. Ett adderat bladstopp gör att krafterna från bladet inte går in i låsarmen vilket gör konstruktionen starkare samt förlänger livslängden på låset. 

På den här sortens kniv är det ett utmärkt val. Linerlocks men även framelocks kan under vissa förutsättningar vika sig om de utsätts för starka vridande rörelser. Något som inte är helt otänkbart vid täljande och annat träarbete och som den här sortens blad lockar till. 

Kraften hos låsarmen är mycket påtaglig och avger ett högt snäpp när den fälls in. Det gäller att hålla undan fingrarna annars ryker en fingertopp med den skärpan och fjäderkraften.

Att bära

FinnWolf är inte riktigt lika tunn och smidig som Code 4 men inte långt ifrån. Liksom "Hold Out"-serien saknar även Finnwolf invändig ram vilket gör den exceptionellt lätt för storleken. I det här fallet har vi en kniv som bjuder på ett två och en halv centimeter brett blad med nio centimeters längd och som ändå väger in under hektot. Det är en bra ratio mellan vikt och kapacitet.

Clipet känns igen från flera andra modeller från CS - här i blank satinkostym

Så vad vi har är en tämligen tunn kniv som heller inte tynger ned fickan. Det som hindrar den från att vara riktigt bra att bära är egentligen främst två saker. Det ena är att den är tämligen vid i fickan, den mäter på den ledden 35 millimeter vilket placerar den i samma division som t ex knivar från Spyderco. Det andra är hur clipet är placerat vilket gör kniven väl synlig. 

Clipet är Cold Steels standardvariant vilket här fungerar bättre än vanligt eftersom ytan under inte är lika grov som på deras G10-handtag eller ens Voyager-seriens plastgrepp. Det kan flyttas från höger till vänster om så önskas. Det gör för övrigt tillsammans med låset och de dubbelsidiga tumknopparna att kniven är helt ambidextrös. 

Funktionen på clipet är utmärkt särskilt som spänsten inte är riktigt lika överjävlig som hos en del andra av Cold Steels produkter. Men det är mycket blankt. Det är ingen större nackdel i skogen då det faktiskt hjälper till att hitta kniven om den t ex faller ned i mossa. Men det tillsammans med det faktum att rätt mycket av den krökta bakänden på handtaget sticker upp ur fickan gör att kniven syns. Det brukar vara en av de saker jag inte gillar fullt ut men det är en detalj som stör mig mindre än vanligt då jag mest ser den här kniven som en kamrat på skogsturen och där spelar det ingen roll. 

Sammanfattningsvis

Cold Steel lägger ibland ned viss möda på namngivningen av sina produkter. Med det sagt och facit i hand  kanske jag kan tycka att de ibland borde låta bli just det men det är en annan fråga. I det här fallet förpliktigar namnet "FinnWolf" emellertid en hel del. Det är onekligen så att såväl vi nordbor som andra hugade spekulanter får vissa associationer om man döper en kniv på det viset. Frågan är då om kniven motsvarar förväntningarna?

Svaret är väl som vanligt en smula blandat. Jag säger ja, men inte helt utan reservationer. Det är en mycket bra kniv i mitt tycke men den som förväntar sig en fällbar morakniv blir nog ändå lite besviken. Orsaken är enkel - det är trots allt en fällkniv. Handtaget är tunnare och därmed inte lika komfortabelt vid hårt arbete som en fastbladare. Men som någon sade på ett forum "but you can't fold a Mora". En kompromiss som jag kan acceptera i det här fallet. 

Som fickkniv betraktat har den också sina begränsningar. Storleken spelar roll här. FinnWolf är förvisso inte extremt lång eller så men det rejäla handtaget och längden på tjugo centimeter i strumplästen parat med ett rätt brett blad gör att det inte är något man sliter upp i lunchrummet på jobbet heller. Därtill gör det blanka clipet kombinerat med att mycket kniv tittar fram att den är allt annat än diskret i fickan. Jämför med motsatsen ZT 0770CF som i princip inte syns alls . 

Den största invändningen har nog dock med eggen att göra. För att vara allround är bladet och slipningen alltför specialiserad enligt mig.

Kvaliteten på kniven är mer än godkänd men inte perfekt. Det finns till exempel en markant linje där de två handtagshalvorna går ihop vilket inte är snyggt. Men på de punkter där det är viktigt som blad och lås är kniven mycket välgjord och gedigen.

En udda skogsfågel?

I allmänhet är det här en ytterst trevlig bekantskap från Cold Steel. En fällkniv med ett par utmärkande drag och som genomgående är välbyggd och stabil. Så köp den om du vill pröva en robust fällkniv för skogsbruk som inte kostar skjortan. Köp den inte om du vill ha något mer personligt som blir snyggare med åren. Då finns det alternativ och man behöver inte gå långt. 

Om man önskar ungefär samma typ av utseende men i mer exklusiva material och inte är lika priskänslig kan man ta en närmare titt på Cold Steels egen "Ultimate Hunter". Den har inte riktigt samma inriktning men ligger heller inte särskilt långt ifrån även om den har annan slipning.

En mer direkt konkurrent torde tidigare nämnda EnZos "Borka" vara. Den är för övrigt även den tillverkad i Taiwan. Borka är en kniv riktad mot samma nisch och med samma typ av blad och slipning men gjord i andra material vilket gör den väsentligt dyrare än FinnWolf. Det är nog på den punkten många av konkurrenterna får se sig slagna. Jag tror jag betalade runt 370kr för kniven inklusive frakt. 

Sen finns det nackdelar och begränsningar med den här sortens slipningar. Allt är inte guld och gröna skogar även om det är där den gör sig bäst.



Specifikation:

Längd utfälld: 200 mm
Längd hopfälld: 111 mm
Vikt: 96 g
Bladlängd: 89 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: AUS-8A
Handtag: Griv-Ex, glasfiberarmerad plast
Lås: Tri-Ad

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan


/ J - hittar varg

Knivrecension Cold Steel Voyager

- bästsäljande långkörare från CS

Så anlände den då till slut. Kniven jag både ville ha och samtidigt inte men som jag ändå beställde efter att ha stiftat bekantskap med "Code 4" från samma tillverkare. Som jag skrev i den presentationen var det egentligen den första utgåvan av Voyager som väckte intresse en gång för länge sedan eftersom den representerade något annat än sig själv. Men tiden förflöt som den plägar göra och kniven hann komma ut i ny skepnad som förutom delvis ändrat utseende även innebar byte av stålsort och tillverkningsland. Det skedde för övrigt runt 2011. Så inte ens den "nya" versionen är särskilt ny längre. Vem sade att man behöver vara snabb?

Cold Steel Voyager 

Som alltid med Cold Steel finns det en uppsjö varianter att välja mellan. Något som för all del inte bara gäller dem nuförtiden. Den här knivserien kan fås i storlek "medium", "large" och förstås "X-large", med tre olika bladkonfigurationer: tanto, clippoint och "Vaquero"-modellen som är en modifierad version av en clippoint med extremt s-kurvad egg. Dessutom finns de med eller utan sågtänder på bladen. De som känner sig matematiskt sinnade kan börja räkna på kombinationsmöjligheterna. Jag blir mest yr i huvudet.

Voyager och Code 4, kusiner snarare än syskon men släktskapt är tydligt

Eftersom jag härförleden införskaffade och även presenterade den tunna smidiga "Code 4" så är det ofrånkomligt att vissa jämförelser kommer att göras dem emellan även om det inte är huvudsyftet. Knivarna ligger trots allt tämligen nära varandra i kategorin stora, robusta bruksfällknivar och riktar sig därmed delvis mot samma tänkta publik. Men det finns även olikheter som jag tänkte uppehålla mig något vid.

Blad

Voyager har ett blad som delar de generella dragen med den tidigare nämnda "Code 4" i samma utförande av uppenbara skäl. Men det finns skillnader dem emellan även om några är subtila nog för att kräva en initierad person för att upptäcka. Andra är mer uppenbara även vid första anblick även för ett otränat öga. 

Två versioner av clippointblad med samma stål - ett flatslipat och ett skålslipat

Rent utseendemässigt har båda samma grundform på bladet - en klassisk clippoint. Men den falska toppeggen på Voyager är mindre uttalad och inte lika bred men samtidigt betydligt längre än på Code 4 vilket gör att bladet ser mer bowielikt ut. Bladet är även något större - ett par millimeter på bredden och längden samt spetsigare. Den har också en mer svängd egg och därmed mer uttalad buk vilket jag alltsomoftast föredrar.  

Godstjockleken på bladet är 3,5 mm vilket får anses någorlunda begåvat till den här storleken på blad. Framförallt eftersom den från och med falskeggens början tunnar ut vilket ger en tämligen duglig spets och goda skäregenskaper överlag.  

En fällbar inkarnation av en bowie

Den faktiska längden på eggarna ligger nära varandra även om Voyager vinner även den matchen.

Sen kommer vi till de mer påtagliga skillnaderna. En visuell sådan är ytbehandlingen där Code 4 har en tvåtons satinfinish medan föreliggande Voyager har försetts med en stentumlad yta. Den är för övrigt riktigt bra gjord och tämligen homogen och blank.

Fördelen med den här sortens finish är att den är tämligen beständigt mot repor och när de väl uppkommer syns de inte lika mycket som på en polerad yta. Båda alternativen är för övrigt enligt mig att föredra framför blästrade varianter vilket öppnar upp porerna i stålet och ger större yta för korrosion att få fäste.

Den största skillnaden mellan knivbladen är emellertid slipningen. Såväl den äldre utgåvan av Voyagerserien som Code 4 knivarna delar den egenskapen att de är skålslipade.

Det är inte de nya Voyagerknivarna. De är helt flatslipade vilket är tacknämligt. Det breda bladet gör att stålet hinner tunna ut rejält innan primäreggen tar vid. Det är med andra ord inte så mycket stål bakom eggen som man först kan tro.

Om slipningar kan man tycka mycket men lite grovt kan väl sägas att skålslipningar ger väldigt vassa eggar som är lätta att slipa upprepade gånger innan de behöver reprofileras. De ger även en attraktiv lyster i själva slipningen som ibland kan vara ett mål i sig. Ur praktisk synvinkel dras de dock med problemet att de är sämre vid kraftiga genomgående skär i framförallt fibrösa material än motsvarande flatslipade blad bl a på grund den rygg som bildas mot bladryggen till som ger upphov till friktion.

Ett fullt flatslipat blad 

I det här fallet får CS backning av mig för en tämligen ordinär fabriksegg. Eller förresten inte ens det, den var vid närmare eftertanke rätt slö. Eggen skar visserligen papper utan alltför stort besvär och det gick väl att skrapa hår med kniven men knappt. Efter en stunds arbete med skärpstål och lite striglande så rakar den bättre. Jag kommer nog ändå förse den med aningen bredare primäregg när jag slipar om kniven. 

Det blir förmodligen inte alltför krångligt då stålet som på de flesta Cold Steel-knivar nuförtiden är japanska AUS-8A även om andra alternativ förekommer i deras produktkatalog. Givet priset , i USA skall väl tilläggas, är väl stålvalet inte helt uselt även om det förstås finns roligare alternativ.

Återstår att se för min del hur Cold Steels version av AUS8 håller jämfört med andra tillverkares versioner av stålet.

Inledningsvis fungerar den emellertid väl och jag har prövat den på diverse material. Som väntat ger spetsen god penetration vilket är tacknämligt vid t ex diverse öppnande av sega plastförpackningar. Den gör även processen ytterst kort med buntband och nylonsnöre. Papper, kartong och även tyg går som en dans. Det flatslipade bladet formligen väser genom kartong utan större motstånd och bredden ger snarare stadga än är till hinder. Trä går bra att skära men här märks förstås bredden på bladet. Så länge grenar skall skäras av är den utmärkt och om man späntar lite är den duglig. Att tälja med...nej. Men det breda handtaget gör att det går att ta ordentligt när så behövs.

Vid enklare matförberedelser uppträder Voyager nästan som en kökskniv vilket kanske inte är så konstigt givet måtten och slipningen på bladet. Tomater och andra grönsaker är lätta att ta sig igenom och den klarar t o m rotsaks- och potatistestet vilket inte är givet för fällknivar. Något mer motstånd än en tunn japansk kockkniv förstås, men ändå.  

Handtag

Handtaget är rejält omgjort från tidigare generationer av Voyager. Materialet är fortfarande plast men här döpt till "Grivex". Det är Cold Steels variant på ett FRN-material (Fiber Reinorced Nylon). Eller på ren svenska ett sjujäkla hållbart plastmaterial. Sen skall inte de här fiberförstärkta plasterna blandas ihop med billig hårdplast. CS själva hävdar på för dem klassiskt manér att deras material är överlägset alla andra. Jag har ingen anledning att betvivla hållbarheten vid både normala förhållanden och mer extrema diton som snö och kyla eller värme. Men jag tror inte att det är vare sig bättre eller sämre än säg Benchmades, Spydercos, CRKT eller Kershaws liknande material.

Den gruppen av material är praktiska för handtag och skollor men ack så fula för det mesta. Men ser man till funktion i relation till pris är de ytterst svårslagna.

Ett handtag som skiljer sig markant från föregående generationer av Voyager

Konstruktionen är skruvad med torxhuvuden och kan därmed demonteras. De äldre generationerna av Voyager var nitade. Pivotskruven är justerbar och kniven har hål för fånglina.

Skollorna, för det är faktiskt inga handtagssidor, är skruvade i en ram gjord av härdad 6061-aluminium vilket är ett ovanligt materialval. På rak arm kommer jag inte på någon annan kniv som har aluminium i ramen. Syftet är förstås att förstärka plasten vilket minskar flexet samt ger låset något att fästa i. Konstruktionen blir därmed stark utan att bli tung vilket märks på slutresultatet.

Grivexskollorna är fästa vid en 6061-aluminiumram

Handtaget är försett med ett mönster med extremt mycket friktion i som påminner om tyska järnkors i utseendet. Jag funderar ibland på om det pågår någon slags tävling mellan vissa knivtillverkare i att göra den mest obehagligt sträva greppytan. Men för den som vill att kniven riktigt ska riva i handen som en grov rasp är det här ett bra alternativ. Och då har jag hört att deras G10 på modeller som t ex "Recon 1" ska vara ännu värre. Men det är klart, inte fan lär du tappa kniven ens om du är så svettig om händerna så det droppar om dem. Särskilt inte med den form som handtaget har. Så för den som premierar extremt fäste är det här ett bra handtag. För oss andra krävs lite arbete innan vi är helt nöjda.

Av mig nedslipade järnkors. Ger utmärkt halkskydd men äter byxfickor och handflator till frukost

För att råda bot på vansinnet attackerades skollorna tämligen hårt med sandpapper redan efter några få minuters användning. Jag gillar mina händer och vill behålla dem intakta. Sen tog jag av clipet och gick ännu hårdare åt ytan där. Så nu kan man både hålla i kniven ett tag och stoppa den i fickan när man arbetat klart. För problemet med det extrema greppet är att det kombinerat med det urstarka clipet totalt äter upp allt vad textilier heter. Något som mängden moddar på nätet som addresserar problemet också pekar på.

När man tittar på handtagsformen och jämför med komforten blev jag faktiskt överraskad. Kniven är mycket bekvämare än jag trodde av bilder och videos att döma. Handtaget är tjockt vilket blir påtagligt i fickan men det är inte så illa som jag trott eftersom sidorna är lätt välvda. Till komforten bidrar även att ryggen är svagt krökt och att urfräsningarna för fingrarna som gjorts har kraftigt fasade och mjukt rundade kanter. Den väl tilltagna volymen på handtaget gör kniven mycket lämpad för att greppa hårt i samt gör det lättare att använda under längre tid alternativt brukas när man arbetar med handskar på.   

En jämförelse av tjocklek mellan Code 4 till vänster och Voyager L till höger

Utseendemässigt föredrog jag de äldre versionernas raka form men jag måste krypa till (järn)korset och medge att såväl urtaget för pekfingret som ytan för lillfingret fungerar som det är tänkt. Jag tyckte från början att de såg överdrivna ut. Den nya formen på änden på handtaget gör också att handen "låses" på plats. Men det är inte bara fördelar med en sådan konstruktion. Det råder ingen tvekan om att den här formen på handtag begränsar antalet fattningar och greppmöjligheter. Det är inte det att det inte går att skifta grepp men det går betydligt smidigare och med ett bättre flöde om handtag är rakare i formen. Tydligt är också att ett "sabergrip" med tummen på ovansidan av kniven är favoriserat som grundgrepp. Det är i den fattningen som handtaget känns bäst och kommer till sin rätt.

Det är mycket avstånd mellan fingerurtag och bladbas. Ett förhållande jag inte uppskattar

En direkt negativ detalj är att utformningen på "fingerskyddet" gör att det är långt (närmare tre centimeter) mellan hand och basen på eggen. Detta förstärks av formen på uttaget för pekfingret som flyttar handen något bakåt på handtaget. Nu är det inte en slumpartad miss utan tämligen medvetet val då det förstås i bakgrunden finns en argument som känns främmande för de flesta av oss normala människor men som alltsom oftast dyker upp på amerikanska knivar och det är "reach" - räckvidd.

Och det är då någon slags självförsvarsapplikation som det hänvisas till - blä! Är det enda jag har att säga om det argumentet och så släpper jag ämnet för stunden.  

Sen används fingerskyddet även som säkerhetsargument. Det vill säga utformningen skall ge marginaler och bidra till att hindra handen från att glida ut på bladet är det tänkt. Jag föredrar om man använder knivar korrekt istället för att göra dem klumpiga på det viset och skriva användarna på näsan. Nu går det som nödlösning smyga upp ett finger på den breda främre delen av handtaget och på så sätt komma närmare ämnet när man skall utföra småarbeten. Det fungerar t o m tämligen väl tack och lov. 

Sammantaget är handtaget efter några moddar faktiskt bättre än jag förväntade mig trots allt. Det är stadigt, handen glider ingenstans och använder man några få grundgrepp går det att ta i  rejält.

Men det dras också med ett par nackdelar och de kunde av den erfarne för all del utläsas redan från bilder så det kom inte som någon direkt överraskning. Men det var inte därför jag köpte den här kniven som sagt. "Villhaisamlingefaktorn" var tämligen hög och det klart avgörande argumentet.

Öppning och lås

Voyager överraskar genom att vara extremt lätt att fälla ut. Den är mjuk och smidig i rörelsen och det trots att den försedd med en kraftig backlock. Det går till och med att snärta ut det decimeterlånga bladet om så önskas och det löper så lätt att det svíngar fritt när låset släpps. Något jag noterade när jag skar mig i fingret igår efter att inte ha lutat kniven i fel vinkel samtidigt som jag släppte låset. Förklaringen till den smidiga öppningen går att spåra till små toleranser, god precision i tillverkningen och glidlager i brons.  

Faktum är att den är mycket lättare att öppna än Code 4 som har samma låstyp. Och eftersom det tillsammans med den betydligt mindre "Mini Tuff Lite" var mina första referenser när det kommer till Tri-Ad Locks så blev kontrasten desto större.

En enkel väl fungerande och för öppning utmärkt placerad tumpinne.

Öppningen sker med en rejäl dubbelsidig tumpinne. Placeringen på det breda bladet i kombination med den generösa urgröpningen för pekfingret gör den föredömligt lättåtkomlig. Tyvärr gör det även att den hamnar en bit ut på bladet i öppet läge vilket stjäl onödigt utrymme från eggen. Men givet det stora bladet är proportionerna därvidlag inte allt för illa. Det återstår rätt mycket blad och egg att arbeta med. Men det är klart att mest moment får man närmast handtaget när man behöver ta i.

Låset är som nämnts Cold Steels Tri-Ad Lock som fortfarande är ett av de mest effektiva på marknaden. Diskussionen om vilket lås som är "starkast" lämnar jag därhän då jag tycker den mest är akademisk men det går att konstatera att det här är ett av dem. I korthet fungerar låset utmärkt. Men det kan noteras att den här versionen av låset är betydligt lättare att släppa än motsvarande på "Code 4". Det är något i fjäderkraften eller hävstångsverkan som skiljer dem åt.

Att bära

Den här kniven levereras med två clip, ett för vänster sida och ett för höger. Orsaken till det står att finna i att de är utformade för respektive sida eftersom de är krökta till formen. Clipet är litet, svartmålat och urstarkt. Spänsten i stålet i kombination med det från början aggressiva mönstret på skollorna gjorde att jag förutom att slipa ned handtagsmönstret även böjde ut clipet en smula för att få bättre funktion. Det här är inte en kniv man tappar i brådrasket ändå kan väl tilläggas. Formen och storleken på clipet är annars utmärkt på så vis att det inte stör greppet i övrigt. Man känner inte av det när man håller i kniven.  Finishen däremot är målad och därmed inte så hållbar. Jag har förvisso inte skrapat av färgen än men det lär väl visa sig hur länge den håller.

Ett av två medföljande clip, det här för högersidan

Den här kniven är en aning otymplig att bära omkring på får medges och då kan man ha i åtanke att den även finns i en betydligt större XL-version. Hur den känns kan jag bara föreställa mig. Vikten är annars inget som avskräcker då den är tämligen lätt för sin storlek. Det är kombinationen av ett tämligen brett blad och framförallt ett rejält tjockt handtag som tar upp plats i byxfickan när kniven är placerad där. Att bära den löst i t ex en jackficka är inte heller helt lätt då den är över tretton cm lång hopfälld. 

Sammanfattningsvis

En jämförelse mellan mina två större Cold Steel-knivar kan sammanfattas med att Code 4 utan tvekan är den mer civiliserade av de två med mer sofistikerat utseende och material i handtaget och en profil som gör den smidigare att bära med sig. Den är stor och stark men aningen mindre och inte lika robust som sin äldre kusin. 

Voyager å andra sidan är arbetshästen som kan hugga i mer. Det breda rejäla handtaget och den bättre friktionen i greppet gör att det går att ta i betydligt mer med den här kniven och det under längre tid.  Det sker på bekostnad av bärkomfort. Handtagets form, längd och de grövre dimensionerna tar upp betydligt mer plats i fickan. Grivexskollorna är också mindre känsliga för repor än aluminiumet och jag misstänker att de är bättre i kallt väder. Det brukar vara fallet med plast/trä/micarta/G10 kontra metallhandtag.  

Kniven överraskade mig positivt på flera vis bland annat genom att vara lättare än jag trodde samt att handtaget var bekvämare än det först såg ut. Det här är en bra kniv men som kunnat bli avsevärt mycket bättre med några få förändringar.

Om bara våra vänner amerikanarna kunde ge fan i att tänka så mycket på våld och säkerhet på samma gång! Om fokus på "räckvidd" och säkerhetsdetaljer för att vi användare inte skall hugga fingrarna av oss avlägsnats så vore det här en attans duglig kniv.

Tänker er samma blad med mindre ricasso, tumknoppen bara aningen närmare handtaget och en helt rak "plungeline" - slipfas närmast handtaget. Då hade bladet varit suveränt i kategorin "breda blad".  

Om man därtill flyttat pivotskruven något längre fram på handtaget så hade förhållandet mellan blad och handtag blivit bättre. Så stark behöver kniven inte vara om man bara skall skära med den och utseendet hade vunnit på det. Och som en sista touch kunde vinkeln på urtaget för pekfingret och den främre "klumpen" på greppet avlägsnats - et voila, en utmärkt kniv.

Cold Steel Voyager - råstark slitvarg

Allt sammantaget är totalintrycket ändå positivt. Men, och det finns ett stort men, jag tycker den är något för klumpig för att ha i fickan. För det finns betydligt mer lättburna knivar som ändå ger gott om egg.  För den som vill ha lite mindre kniv finns förvisso mediumvarianten som har ett 7,5cm blad istället. Men där lär handtaget inte vara lika rymligt och det är dessvärre tjock och klumpigt även det.

Köp den här kniven om du vill ha en stor, robust, pålitlig slitvarg som du inte är rädd för att ta i med. Var dock medveten om att den lider av aningen rondör trots att den inte är överviktig. Undvik den däremot om du vill ha en liten smidig fickkniv för att skala äpplen på kontoret med eftersom du då troligtvis kommer att bli arresterad.

Specifikation:

Längd utfälld: 235 mm
Vikt: 130 g
Bladlängd: 101 mm (4")
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: AUS 8A
Handtag: Grivory med liners i aluminium
Lås: Tri-Ad Lock

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan

Länk till tillverkarens hemsida för kniven här!


/ J - blivande "mall-ninja"?

Knivrecension Cold Steel Code 4

- En positiv överraskning

Första intrycket efter att ha öppnat US-postalpaketet i bilen i väntan på ett möte: Herrejävlar vad mycket kniv! Tittade mig omkring för att vara säker på att ingen såg att jag satt och viftade med en machete bakom ratten i min ensamhet. Det kan uppfattas som underligt av somliga har jag förstått.

Trots att jag som vanligt läst på specifikationerna och kikat på diverse bilder på nätet innan köp var jag inte beredd på att det skulle vara så mycket amerikansk muskelbil över den. Verkligheten överträffar som bekant dikten.  

Tanke nummer två efter att bollat runt med den lite: jäklar vad lätt den är och strax därefter noterades att den var väldigt bekväm att hålla i och kändes välbyggd. Alla första intryck positiva således.

Cold Steel Code 4 

Jag har länge velat ha en fällkniv från Cold Steel och från början var det Voyagerseriens mediumstorlek, ursprungsversionen, som lockade. Det var något avskalat över den knivmodellen. Ett dugligt blad i ok stål ett nästan rakt handtag med rundade hörn och starkt beprövat lås. Men så gick de och gjorde om modellen. Lade till massa bucklor och knölar på ett från början enkelt handtag vilket fick det att se lika plastigt ut som det är, vilket faktiskt inte är samma sak. Det gjorde att jag för tillfället tappade intresset och aldrig slog till. Det som förbättrades i version två var dock slipningen något jag återkommer till.  

Senare lockade "American Lawman" och "Recon 1" en smula men både envisades med att bara bära kommandosvarta taktiska kalsonger (blad) med tveksam kvalité på färgen och den senare var dessutom för stor för min smak även om jag förr om åren burit stora knivar. "Mini Recon-modellen" löste ett av de problemen och blev därmed ett alternativ men innan jag bestämt mig dök "Code 4" upp på scenen. Samma knivbladsalternativ som för Voyagerserien men utan plast och betydligt tunnare grepp och därmed mer lättburen, samma starka lås, mer sobert utseende och ungefär samma pris. Ett i sammanhanget givet köp!

21 cm totallängd, ett brett nästan decimeterlångt blad men väger in på blygsamma 120 g 

Namnet "Code 4" lär för övrigt i amerikanska polis och räddningsstyrkesammanhang betyda att själv är bäste dräng eller åtminstone att vederbörande inte behöver assistans för stunden. 

Blad

Ett tag tvekade jag mellan de tre bladalternativen som finns att välja mellan: Clippoint, droppoint och tanto. I vanliga fall skyr jag tantospetsade blad som pesten men jag vill gärna ha en sådan kniv från Cold Steel i min samling någon gång eftersom det var de som populariserade den "amerikanska tanton"*. Men sen funderade jag hur det skulle se ut i kombination med handtagets rundade former och det alternativet föll bort för stunden. Droppointen såg bra ut men den robusta bowielika cowboylooken hos clippointen vann till slut dragkampen om uppmärksamheten.

 Code 4 med modellnamnet 58 TPC, vilket innebär en droppoint

Att välja något av de sågtandade alternativen föll mig aldrig in. Jag avskyr alla sågtandade blad då jag anser att de i princip är värdelösa och därtill  nästan omöjliga att slipa om när de väl blivit slöa. Värst av dem alla är Cold Steels variant. De ser ut och känns som 90-talets "laserslipade superknivar" som såldes på tv-shop när det begav sig. Jag har inte ägt någon CS själv med den eggen men dessvärre känt på dem.

Varför, varför så många bågfilar? Bild: Cold Steel

För ovanlighetens skull när det gäller detta företag så finns "Code 4" knivarna inte i olika storlekar - än kan väl tilläggas. Det brukar för eller senare dyka upp XXL-varianter av de mesta de gör. Men med tanke på ursprunget till den här serien som vänder sig bl a mot amerikanska poliser, räddningstjänst och liknande personal så kanske vi slipper det.

Bladet är ett nästan decimeterlångt** blad i japanskt AUS 8A stål. Stålvalet är adekvat för den tänkta användningsområdet men kanske är lite i underkant prestandamässigt om man ser till priset på kniven. Eftersom det endast är min andra Cold Steel så har jag inte mycket att säga om egenskaperna hos deras version av stålet ännu. De hävdar att det är vakuumbehandlat och "subzeroquenched" på sin hemsida vilket bara är ett mer omständligt sätt att säga att det är härdat.

När jag studerade bladet i verkligheten så var det inte så spetsigt som jag föreställt mig utifrån bilder. Av någon anledning hade jag fått för mig att bladet och spetsen skulle vara mer lik en Buck 110 eller ännu mer uppsvängd. Men bladet är brett och linjen ned mot spetsen från ryggen är helt rak och därmed förkroppsligar det urtypen för en clippoint.

Ett utmärkt exempel på en clippoint, här i AUS 8A stål

Eggen har en hög skålslipning som är tunn bakom eggen och har en förstärkt spets. Så långt är allt väl men jag hade föredragit om det varit helt flatslipat vilket "Voyager"-serien är numera om jag inte missminner mig. Så en en medium eller large "Voyager" är inte helt uträknad ur ekvationen ännu av det skälet.

Men det är inte bara nackdelar med den här utformningen på blad. Förutom att det är snyggt med sina två toner av satin så gör den flata delen av bladet det mer kompatibelt med vissa slipsystem som t ex Edge-Pro. Sen tillkommer att "plungeline" på det här bladet är helt rak vilket tillsammans med den demonterbara tumknoppen och det lilla urtaget vid eggens bas väsentligt underlättar slipningsproceduren. 

Ett tämligen lättslipat blad om tumknoppen avlägsnas

En nackdel med bladet är den i överkant tilltagna ricasson. I gengäld sträcker den sig inte förbi tumknoppen så jag tror inte den är i vägen för mycket. Det återstår att se under en längre tids användning. Men vad den gör ihop med formen på det främre urtaget för fingret som skjuter handen något bakåt är att det skapar ett relativt långt avstånd mellan hand och egg vilket jag inte är förtjust i egentligen.

Apropå slipning så är fabrikseggen jämn och godkänd sånär som på yttersta spetsen där den närmast blivit mejselslipad någon millimeter men inte värre än att jag kan rikta upp det. Den är någorlunda vass utan att närma sig t ex Spydercos grundslipningar. Den rakade hår men inte utan tryck när den anlände.

I övrigt kan noteras att bladet är försedd med en polerad satinfinish som är riktigt välgjord och framförallt inte CS-svart. Svart är inte snyggt generellt och Cold Steels variant ser närmast målad ut. Och ja, texten på det här bladet är alldeles för grov. Typsnittet för "Code 4" kunde lätt ha halverats utan att det skadat alls. Motstående sida är märkt Cold Steel och Taiwan. 

Handtag

Handtaget är riktigt snyggt särskilt för att vara en Cold Steel. Jag brukar inte tycka att de är särskilt estetiskt tilltalande annars men äntligen har de fått till det. Materialet är hårdanodiserad 6061-aluminium som genom behandlingen fått ett titanliknande utseende och en sobert mörkgrå färg.

Handtag i hårdanodiserad T6061 aluminium

Kniven har inga liners vilket är en stor del av förklaringen till den ringa totalvikten. Här har man litat på styrkan i materialet och inte fånat sig med både hängslen och livrem.

Eftersom det är en lockback är det en sluten konstruktion med ett ilägg i ryggen på handtaget. Finishen på den är mycket bra. Sidorna är skruvade med två torxskruvar förutom pivotskruven. I sidorna syns också de två sprintarna som fäster låset och agerar stoppinne. Längst ut på handtaget finns ett mindre hål för fånglina.

Kniven saknar "jimpings och förlitar sig istället på bra form för gott grepp

Greppet passar min hand utmärkt och jag är glad, ja - nästan lycklig över att de gett fullständigt fan i det som brukar kallas "tractionplan" inga räfflor, inga sandpapperssträva ytor eller andra påfund. Bara ett bra klassiskt grepp. Mjukt och skönt att hålla i samtidigt som det sitter som gjutet i handen. Hurra! Själva formen på handtaget med antydan till en ramp för tummen och ett urtag för pekfingret gör att greppet är adekvat utan åthävor. Det är ändå enkelt nog särskilt eftersom det är tunt att kunna greppas efter tycke och smak.

Ett tunt handtag med kraftigt lås

Utmärkande för den här serien knivar är nämligen att de är de tunnaste som Cold Steel har gjort med lockbackfunktion. Och däri ligger hemligheten till den här knivens storhet. Den är nämligen både stor och stadig men ändå lätt och framförallt lättburen. Den ekvationen är inte alltid lätt att åstadkomma. Begränsningen med den typen av handtag är förstås att den smala kontaktytan mot handen gör den olämplig för långvarigt hårt arbete. 

Öppning och lås

Kniven öppnas med en klassisk nästan enkelsidig tumknopp som dock går att skruva loss för att flytta till motstående sida. Det ihop med låsmekanismen gör det här till en utmärkt kniv även för vänsterhänta. Knoppen har för övrigt en bra form som ger gott grepp för tummen. Placeringen en bit ut från handtaget är utmärkt och är lätt att komma åt utan att fumla och leta.

Tämligen intuitiv tumknopp

Öppningen i sig är mjuk och smidig och bladet löper på glidlager av brons. Som andra lockbacks finns aningen motstånd från fjädern särskilt i början av öppningsrörelsen. Kniven gick inte att snabböppna som helt ny. Därtill var fjädern för stark. Får se om jag eventuellt behöver lätta på pivoskruven något eller om det helt enkelt är för stark fjäder för att den manövern skall vara möjlig. 

Ett lås blir nog inte starkare och enklare än "Tri-Adlock" som i grund och botten är en backlock som förstärkts med ett bladstopp vilket normalt saknas på den typen av lås. Det är Andre Demkos bidrag till knivvärlden. Den adderade stoppinnen gör att vertikala krafter som påverkar bladet försvinner ut i handtaget istället för in i låsarmen vilket ökar styrkan, förlänger låsets hållbarhet och minskar framtida glapp då delarna slits ihop istället för ut. Enkelt men genialt. En lockback på steroider.

Här fungerar den precis som det är tänkt. Enda nackdelen är att det är en lite väl stark fjäder innan den nötts in. I alla fall var det så på min lilla "Mini Tuff Lite" med samma lås. Orsaken är delvis att CS valt att göra låset extra starkt genom att göra klacken på låsarmen tämligen stor vilket kräver lång hävarmsrörelse när låset släpps. Det gör att den här kniven kräver kraft att stänga vilket i sin tur gör den manövern till en tvåhandsövning eller så får man dra bladet mot något som t e x låret. När låset väl är släppt svänger bladet halvvägs in av sin egen tyngd så det gäller att hålla fingrarna borta om det görs med en hand.

Annars kan sägas att kniven låser med ett högt förtroendeingivande snäpp och sen sitter bladet där utan glapp eller spel. En av de stadigaste fällknivar jag äger tror jag. Där verkar den aggressiva reklamen ha rätt i alla fall.

Ett mycket svagt rasslande kan urskiljas om kniven skakas hårt. Det kommer från tappen som låset roterar kring.

Att bära

Den här besten är helt enkelt suverän att bära. Code 4 är rejält lätt med tanke på storleken och för att vara en så stark kniv. Den släta metallytan och det tunna handtaget gör den lättburen på samma sätt som gamla hederliga stålSpydercos som "Police" och "Endura II" men utan bojsänkevikten de var behäftade med.

Clipet är mycket litet och föredömligt diskret om än lite blankt. Det är också urstarkt vilket både är en fördel och en nackdel. Det håller kniven väl på plats men är nästan svårt att få över kanten på ett par jeansfickor eftersom det är så hårt och har en liten ovanligt liten "läpp". Har man väl fått yttersta spetsen över tyget så löper det lätt sen. Fördelen med den lilla "läppen" är att clipet inte är lika benäget att skrapa i saker och ting. Det klassiska är bildörrar annars, något man får se upp med. För att göra det mer användarvänligt har jag böjt ut det en smula. Annars hade det tuggat i sig mina byxor till frukost.

Clipet är blankt, kort och mycket starkt. Den blanka ytan går dock väl ihop med bladet och knivens övriga tema

Clipet kan inte flyttas men med kniven följer ytterligare ett clip som kan monteras på motstående sida för den som är vänsterhänt. Men det är endast spets uppåt som gäller på kniven vilket jag inte har något emot å andra sidan. Bristen på valmöjlighet leder till renare utseende med mindre borrhål i sidorna vilket jag uppskattar.

En annan mycket bra sak med det här formatet på clip är att det inte stör själva greppet så mycket när kniven ligger i handen. Det uppstår inga obehagligheter mot handflatan när man greppar kniven hårt. Något som annars missas med en del clip.  

Sammanfattningsvis

Det som slår en är att det här är en utomordentligt välbyggd kniv med en fantastisk balans. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga om en Cold Steel-skapelse. Det har för mig tidigare varit rena "mall ninja"-knivar som jag gärna undvikit och inte saknat på min hylla. Balansen i kniven gör också att den faktiska vikten och storleken upplevs som mindre än den är. 

En välbalanserad civiliserad best

På sätt och vis kan den nog sägas vara en modern tolkning av en hederlig gammal lockback som Buck 110. Båda är robusta fällknivar med ca 10 cm långa clippointblad som är skålslipade.  De har samma totallängd och är försedda med samma grundtyp av lås. Men där upphör likheterna. Code 4 väger mindre och är tunnare och därmed lättburen. Den är även bättre balanserad och har ett ännu starkare lås och aningen finare stål. Den är också enhandsmanövrerad och har ett clip.

En solig bekantskap, Cold Steel Code 4

Så moderna material och utförande har förädlat en redan klassisk grundtanke. Det är inte svårt att förutse att den här kniven kommer att fortsätta sälja bra för Cold Steel och finnas kvar i sortimentet ett bra tag. Därtill räcker kvalitéerna. Frågan är om den förmår att rucka på Cold Steels egen storsäljare "Voyager-serien"?

Specifikation:

Längd utfälld: 216 mm
Vikt: 122 g
Bladlängd: 98,4 mm**
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: AUS 8A
Handtag: 6061 Aluminium
Lås: Tri-Ad ock

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan

Fler kombinationer på Cold Steels hemsida


/ J - tänjer på fördomarna mot kallt stål

* Den "amerikanska tanton" är inte amerikansk alls utan förstås japansk och heter "Kamasu Kissaki". Den är en äldre version av mejselliknande spets som användes i japan runt 1400-t. Modernare varianter av tantos kan väl lite förenklat sägas påminna mer om klassiska knivformer i de att de oftast inte är lika kantiga i sitt utförande.  

** Längden som den uppgivits på Cold Steels hemsida. Bladlängden beror nämligen lite på hur man mäter. Det uppgivna måttet stämmer om bladet mäts från spets till basen av handtaget. Annars omnämns kniven ofta som att den har tre och halv tumsblad vilket stämmer om det mäts från ovandelen av handtaget. De olika måtten beror på den svängda främre delen av handtaget.