Knivrecension CRKT "Summa"

- utgången McGinniskniv

Den dominerande knivtrenden här på bloggen verkar stå fast och den är att många av de knivar jag presenterar har några år på nacken. De är inte sista skriket helt enkelt. Men det må så vara.

Förklaringen är helt enkelt att jag sällan skaffar knivar direkt när de kommer ut på marknaden. Det har jag vare sig intresse eller ekonomisk möjlighet att göra. En annan delförklaring är att jag först för något år sen kom på att jag kunde presentera dem i text och bild här. Därför blir förhållandet mellan nya knivar och gammal skåpmat som den blir. I vilket fall som helst är de ofta det första som skrivs på svenska om respektive kniv har jag noterat. Det gäller även i detta fall.

CRKT Summa

Föreliggande kniv är en skapelse signerad Gerry McGinnis som är en tämligen ung custom-knivmakare*. Den här modellen, "Summa", gavs ut av Columbia River Knife & Tools 2009 och är numera tagen ur produktion. Så den som önskar inneha en dylik får söka sig till begagnatmarknaden.

En modern tolkning av en Laguiole? Likheterna finns där

Kniven ifråga är en fullvuxen kniv med ett nio och en halv centimeter långt blad och en totallängd på över tjugoen centimeter utfälld. Den var därmed den största i en fyrklöver McGinnisknivar från CRKT där de mindre döpts till "Premonition", "Tuition" och minstingen "Schrimp". Utöver det har företaget även släppt "Notorious" ihop med McGinnis.

Blad

Bladfomen är en lång slank droppoint med svag s-formad egg och en falskegg på ovansidan. Det som utmärker bladet är dock den extremt utförda skålslipningen som nästan börjar direkt vid bladryggen och har en tämligen aggressiv vinkel. Den gör också att kniven som helhet bli mycket lätt. 

Bladgodset är tre millimeter över nacken men tunnas ut tämligen omgående vilket ger lite stål bakom eggen och därmed god geometri för skärande. Av samma skäl blir spetsen tämligen delikat vilket gör den bra för precisionsarbete men också en smula bräcklig.

En lång svagt s-formad egg

Stålet i kniven är det nuförtiden så vanligt förekommande kinastålet 8Cr14MoV och är här härdat till runt rc58. Härdningen är inte oäven och den här kniven håller skärpan någorlunda även om den förstås inte är lika uthållig som ett bättre stål. Av samma skäl är den inte heller särskilt svårslipad. Tack och lov är "recurve"-eggen inte så uttalad att det stör sliparbetet. Vet inte hur jag skall ställa mig till s-formade eggar. Å ena sidan så förstår jag teorin bakom dem och de ger snygga blad. Å andra sidan är raka eggar lättare att arbeta med och framförallt lättare att slipa.  

Som vanligt är det alldeles för blaffiga loggor och grov text på produkter från CRKT

Vad gäller bladet kan konstateras att det liksom resten av kniven är visuellt tilltalande med ett rejält undantag och det är den förbannade texten. Loggorna är som vanligt hos CRKT överdrivet stora och utförda i märkligt valda typsnitt. Jo, jag förstår reklamvärdet men jag behöver ändå inte tycka om det! Mitt ideal är om inte sterila blad så åtminstone smakfulla och helst diskreta loggor. Är det ingen på det företaget som vet någonting om layout och design? Titta bara på namnet "Summa" på bilden ovan. Det stämmer inte alls överens med det övriga uttrycket. 

Något som däremot bidrar till en mer exklusiv och arbetat känsla är den mjukt rundade bladryggen vilket även harmonierar med övriga mjuka former på kniven. Finishen på bladet är annars en polerad satin vilket inte är oäven men även drar till sig fingeravtyck. 

Handtag

Handtaget är konstruerat med micartaskollor skruvade på en ram av stål. Linnemicartan är uppbyggd av flera lager i blått och svart. Effekten framträder tydligt eftersom handtaget är tredimensionellt format och dessutom polerat. Det ger djup i färgen och en extremt mjuk känsla. Däremot ger det förstås inget grepp att tala om. 

Nu är det inget som stör mig eftersom det här är ett väl tilltaget handtag på över tolv centimeter vilket ger gott om plats för alla fingrar oavsett handstorlek. Dessutom förstärks greppet som vanligt på den här typen av knivar då flippern utgör handskydd i utfällt läge. Vid basen av bladryggen finns de numera nästan obligatoriska räfflorna men de är mer kosmetiska än användbara på den här kniven. 

Ett mjukt ergonomist grepp i tvåfärgad polerad micarta

En udda detalj är att knivens ram är blåanodiserad. Huruvida det är snyggt eller ej kan man tvista om. Bra är däremot att ramen är urborrad vilket bidrar till att hålla vikten nere på kniven. Även om den extrema skålslipningen på bladet bidrar mer i det fallet skulle jag tro.  

Fördelen med stål i ramen är förstås att det styvar upp konstruktionen och det gäller även den här kniven som trots att den är lång och slank inte flexar i sidled ens om den provoceras. 

Blåfärgade liners i stål utgör knivens stomme

Handtaget är ergonomiskt och känns bra i handen mycket tack vare de välvda sidorna och de runda formerna. Ryggen på greppet har en partiell "backspacer" i plast. Kniven har inget hål för fånglina och heller ingen möjlighet att fästa någon på annat vis.

Öppning och lås

Den här kniven öppnas enbart med en flipperfunktion. Den saknar tumknoppar, hål eller andra öppningsanordningar. Möjligen kan den fällas ut med två händer men det är lite besvärligt eftersom det inte finns mycket blad att greppa i hopfällt läge och att det bjuder på visst motstånd. Fördelen i det här fallet är att det är en av de bäst fungerade billiga flippers jag varit i närheten av. Den fungerar både om den används som "knapp" eller om man drar fingret i en bakåtsträvande rörelse. Båda sätten ger samma säkra resultat varje gång och bladet formligen flyger ut. Detta är anmärkningsvärt då jag sett i ett par olika videos att andra haft problem med öppningen på den här kniven.

En gigantisk flipper som dock fungerar och inte nöter hål på kläderna

Den stora, med betoning på stora, nackdelen är att flippern är ack så ful. Stor, klumpig och påtaglig men i alla fall mjukt rundad så den inte är i vägen i fickan vilket ofta är fallet med den sortens lösning annars. Faktum är att de flesta knivar med flipperöppning har en tendens att äta hål i fickorna efter ett tag på grund av de utstickande metalldelarna. Även skarpa hörn på G10-skaftade knivar äter effektivt upp byxtyg vad det lider.

Jag är inte generellt förtjust i flippers av bland annat de skälen. Men här fungerar den som sagt väl och en annan fördel med konstruktionen är att det inte finns några utstickande delar på bladet som är i vägen när man skär i något. 

En tämligen tunn linerlock fungerar som bladspärr

Bladspärren är en linerlock i stål. En enkel beprövad konstruktion för billigare knivar. Även i det här fallet fungerar det väl även om själva låsarmen är rätt tunn. Nu tillhör jag inte de personer som vänder upp och ned på mina knivar och bankar skiten ur dem så det upplever jag oftast inte som ett problem. Faktum är att jag aldrig fått en lås på en kniv från någon etablerat märke att fallera. Av det skälet kan jag tycka att diskussioner kring bladspärrars styrka kan få en smula teoretisk karaktär. 

Att bära

Den här kniven påminner något om en Spyderco "Police" på det sättet att det är en lång kniv med mycket blad men som på grund av en slank uppenbarelse inte stjäl så mycket utrymme i fickan.

Ett fungerande clip som kamoflerar sig väl mot blå mörkblå jeans

Det som gör kniven lättburen är att den har mjukt rundande hörn och polerat grepp. Det gör att kniven nästan glider på plats och är lätt att hala fram. Däremot är knivhandtaget rätt tjockt vilket gör att avtrycket i fickan ändå blir större än ovan nämnda klassiker. 

Clipet är en mycket synlig historia då det är blankt och blått vilket å andra sidan väl harmonierar med resten av knivens utseende. Det kan endast bäras för högerdrag med spetsen nedåt. Det är inte särskilt flexibelt men går inte att lösa på annat sätt på grund av den slanka designen med det avsmalnande greppet. Fördelen med det är att inte hela skollorna blir fulla med hål. 

Funktionen på clipet är delvis bra. Det gör att kniven är lätt att få plats och hålls kvar där. Det som är mindre bra är att det visar för mycket på kniven. Det är mycket styvt och hade varit för hårt om det varit annat material i skaftet. Som det är nu fungerar kombinationen av polerad micarta och spänst väl.

Sen kan tilläggas att clipet inte är i vägen och orsakar obehag när kniven används. Den positiva detaljen kan tillskrivas både clipets utformning men även längden på handtaget vilket ger gott om utrymme. 

Sammanfattningsvis

McGinnis formspråk tilltalar inte för alla och jag själv känner mig kluven inför det. De andra knivar han gjort för CRKT tycker jag inte blommar ut helt. Jag har själv "Tuition" och "Premonition". Men Summa är en i mitt tycke mycket elegant kniv. Det större formatet gör att linjerna kommer mer till sin rätt. 

En tämligen elegant formgiven kniv, bortsett från flippern då

Sen finns det begränsningar med den här kniven. Clipets placering gör att kniven endast kan bäras på ett sätt vilket bland annat krånglar till det om man råkar vara vänsterhänt. Lägg därtill att bladet är en "recurve" det vill säga kniven har en svagt s-formad egg vilket dels ger särskilda egenskaper vid användning och dels är något svårare att slipa. Kniven har också en mycket aggressiv skålslipning och det enda öppningssättet är en flipper. Sen är handtaget mycket slankt. Slår man ihop dessa egenskaper så förstår man att det här inte är en kniv som är kompatibel med allas smak. 

På pluskontot finns att den är lätt, särskilt relativt storleken. Det ger mycket egg att arbeta med utan att man behöver släpa runt på ett bojsänke. Kniven är också mycket lätt att öppna med den utmärkta flippern och lika lätta att fälla ihop och stoppa undan tack vare ett smidigt lås och det släta och mjuka handtaget. Summa känns också mycket välbalanserad och kvick i handen. Något som är särskilt viktigt när man har blad som här närmar sig tio centimeter.  

Det är också en mycket elegant kniv och den har ett genomtänkt uttryck vilket inte är helt vanligt på knivar i den här prisklassen. Såtillvida känns den exklusiv. De flödande linjerna, tvåfärgade micartan, rundade bladryggen och anodiserade detaljerna bidrar till att göra den intressant.

Men sen var ju kruxet att den inte går att köpa längre. 

Specifikation:

Längd utfälld: 216 mm
Vikt: 102 g
Bladlängd: 95 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: 8Cr14Mov, 58-59 HRC
Handtag: Micarta, polerad

Producerad av: CRKT, tillverkad i Kina

Här en länk till CRKTs hemsida


/ J - rotar på knivhyllan efter gamla fynd

* Liksom vi andra dödliga har han en tendens att bli äldre men han var i tjugoårsåldern när den kniven släpptes vilket får anses ungt i sammanhanget. Hans customknivar kan köpas för i storleksordningen 700-1000 dollar.

Knivrecension Spyderco C07 "Police"

-  ikonen som blev katalysator för mitt knivintresse

Jag minns att jag såg kniven i en annons i någon form av friluftstidning och tyckte att den såg oerhört exotisk ut. Och det var den också här i moraknivsland. En riktigt stor fällkniv, blank och fin med ett stort hål i bladet och försedd med ett clip. Så kan man väl inte göra? Den var inte återhållsam alls och bjöd på flera nymodigheter för tiden. 

Spyderco C07 Police

Första gången jag stötte på kniven i verkligheten var i en displaymonter i en sportbutik i kungliga huvudstaden. Mitt första intryck var "herrejävlar vad stor den är". Min referensramar på den tiden när det kom till fällknivar var främst en och annan klassisk fickkniv och min morbrors EKA Swede 60 från barndomen. Tjugofyra centimeter stålblank slankhet såg därför enorm ut.

Men där föddes ett riktigt habegär och jag bestämde mig på stående fot att den någon gång skulle bli min. Där och då hade jag helt enkelt inte råd. 

Blad

Bladet är tämligen särpräglat på den här numera klassiska modellen. Hela syftet med kniven var från början att stoppa in ett så lång blad som möjligt i ett tunt och slankt handtag. Det är därför kniven ser ut som den gör. Uttrycket "pocketsword" - ficksvärd har därför använts mer än en gång om den här modellen. Grunden är en utdragen och förstärkt variant av den ursprungliga Spydercon "C01 Worker" Senare kom den något snällare utformade kusinen "Endura" där bladet är snarlikt men mindre extremt i alla aspekter.

Att bladet kan se lätt aggressivt ut blir särskilt påtagligt i de versioner som är helt sågtandade. I mitt tycke ser bladet då ut som käften på en alligator.

Sen måste jag säga att jag tycker att ordet "Police" på bladet är rätt anskrämligt. Men det hör till i det här fallet.

Ett karaktäristiskt blad med den "puckelrygg" som bildas på grund av öppningshålet. Annars är den egentligen en droppoint det rör sig om

Bladformen är i grund och botten inte så exotisk som den framstår. Det som gör den speciell är de ovan nämnda förutsättningarna vilket även gör att det långa bladet har en tämligen rak egg med liten buk. Ett annat krav som avspeglat sig i utformningen var att bladet skulle vara starkt. Därför är det mycket stål även långt fram i bladet. För att få spetsen mer duglig har de yttersta centimetrarna försetts med en falskegg. Sen ger Spydercos öppningshål en typisk "knöl" vid basen på bladet. Vad man tycker om det rent estetiskt är olika men på den här tiden var det ovanligt och folk reagerade. 

Men varför så mycket ansats/ricasso? Det ger en rejäl bit i början av bladet som inte kan användas.

Falskeggen på ovansidan av det smala bladet ger en vass spets som ändå är stark

Det går inte att klämma in mer blad i handtaget

Mitt exemplar råkar tillhöra generation två av den här kniven och är försedd med ett blad i japanskt VG-10-stål. Ett stål som i princip alla Spydercos från Japanska Seki-City är tillverkade i. Dock hade kniven ursprungligen blad i ATS55 och de två stålsorterna samproducerades ett tag.  

Ett skålslipat blad med sabelslipning och falskegg mot spetsen

Eggen har en typisk "saber-grind" vilket innebär att slipfasen börjar ungefär halvvägs upp på bladet men den sträcker sig inte ända ned till eggen som är fallet på en "scandi-grind" eller klassisk morakniv om man så vill. I det här fallet avlöses den av en markant primäregg. Kniven anlände och är mycket vass men den tämligen låga skålslipningen gör att det inte är någon mästerskärare eller kockkniv. Därtill är bladet för tjockt och det är för mycket stål bakom eggen. Men i gengäld uppfyller den en av grundkriterierna som var att bladet skulle vara mycket starkt. 

Sen kan tilläggas att jämfört med modernare konstruktioner som skall vara starka - "overbuilt", så är den här närmast delikat med sin godstjocklek på tre millimeter. 

Handtag

Handtaget är långt men kniven är ytterst tunn vilket gör att även mindre händer kan greppa den trots att större labbar får plats. Det gör att greppet passar de flesta. Det är heller inte ett handtag som "talar om" för dig hur det skall greppas. De väl avrundade hörnen gör greppet mycket bekvämt.

Och naturligtvis är greppet lika halt som det ser ut om man är våt eller kall om händerna. Det är en eftergift till materialet. Handtaget är helt gjort i stål som försetts med en satinyta. I gengäld kan kniven göras tunn och lättburen samtidigt som den är urstark. Det här var som sagt andra tider och G10 och kolfiber och andra utpräglade lättviktsmaterial hade ännu inte gjort sitt intåg på knivscenen. 

Kniven är helt i stål vilket ger ett starkt men halt grepp. Det är inte försett med någon form av greppförstärkande åtgärder

Handtaget är riktigt tunt vilket gör kniven lättburen och bidrar till att det även passar mindre händer

Handtaget är för övrigt en öppen canvas för den som vill modifiera, gravera eller på annat sätt roa sig.

Öppning och lås

Det här var en av knivarna som definierade Spydercohålet och i det här utförandet är det utmärkt lättåtkomligt. Det är också lätt att hantera för att det är placerat lagom långt från bladets rotationspunkt. En detalj som inte alltid lyckas på enhandsöppnade knivar än idag trots att teorin är tämligen enkel. 

Det klassiska öppningshålet

Låset är en ytterst traditionell "backlock" eller snarare "midlock" i det här fallet eftersom själva frigörningsknappen flyttats fram på handtaget. 

Kniven låser stabilt och utan glapp. Inte ens det för backlocks ökända spelet upp och ned kring låsarmen finns på just det här exemplaret. 

Låset med  sin "Boye-dent", vilket jag anser är en helt onödig detalj

För att inte låset skall frigöras hur hårt man än kramar om handtaget även med handskar på så är låsarmen försedd med en "Boye-dent" vilket innebär en fördjupning i själva låsarmen. Det är väl en detalj som jag finner en smula överflödig men är typiskt amerikansk. 

Att bära

Förunderligt nog är den här kniven riktigt bekväm att bära. Detta trots att kniven är rejält stor med en utfälld längd på 24 centimeter och en vikt på 159 gram. Det är också en kniv som spenderat en ansenlig tid i mina fickor under åren även om den numera nog får anses pensionerad till förmån för andra knivar. 

Det som gör den lättburen trots de väl tilltagna måtten är att den är slank och smal. Den tar inte upp så mycket plats i fickan som många modernare knivar gör. Sen är de glatta stålsidorna en fröjd för materialen i kläderna eftersom det inte sliter på dessa. Det gör även att kniven är mycket lätt att stoppa undan efter avslutat värv. 

Ett av de ursprungliga formerna för knivclip

Clipet på den här kniven är bra åtminstone ihop med handtagsmaterialet. På den utgåva som jag har är clipet inte flyttbart alls vilket förstås är en nackdel, särskilt om man är vänsterhänt eller råkar vilja bära kniven på den sidan. Men å andra sidan slipper man de jäkla termithålen som uppstår över hela sidorna om man skall ha fler alternativ. Dagens C07a har för övrigt flyttbart clip. 

En rejäl nackdel är dock att kniven är allt annat än diskret. Både clipet i sig själv och den ansenliga delen kniv som sticker upp är närmast spegelblank och syns därför väl. Men kniven var heller aldrig avsedd att bäras osynligt kan väl tilläggas.  

Mycket tunnare profil än så här är knappt möjligt att åstadkomma med bibehållen styrka

Sammanfattningsvis

Ursprungsmodellen kom 1984 och det kanske säger något om C07ans popularitet att den fortfarande säljs. Bakgrunden var att Spyderco fick förfrågningar inte minst från polis och räddningstjänst i USA om en kniv som skulle vara slank och lätt att bära men ha ett rejält starkt blad. Resultatet blev - "Police"

När det gäller formgivning är kniven helt klart omodern och känns något daterad. Det har hunnit hända en del på fickknivsfronten sedan åttiotalet. Men det är en del av charmen anser jag. Det finns andra knivar i Spydercos digra modellprogram som övertagit dess roll. Inte minst "Military" och dess lillebror "Paramilitary 2" vilka för övrigt är "bättre" knivar på en rad punkter. 

Evergreen?

Modellen är annars inne på sitt tredje liv eller åtminstone generation tre. Den sista versionen är en kniv som försetts med sidor i G10 istället för stål vilket ger en betydligt lättare kniv med bättre grepp. Bladet har blivit fullt flatslipat vilket både bättrar på de generella skäregenskaperna och lättar kniven ytterligare. Sen har kniven vuxit, bladet är nu elva centimeter långt och den mäter över tjugofem centimeter utfälld. 

Så egentligen är Police 3, C07G3 i många avseenden den perfekta kniven i den här storleken och klassen "tacticals". Den är lättare, har bättre grepp och bättre skäregenskaper med bibehållen räckvidd och egglängd och samma slanka profil i fickan. 

Men på något sätt känns det inte som en "äkta" Police för mig. Som sagt troligen bättre i alla avseenden men definitivt inte samma kniv. Men det är klart om någon kastade den efter mig kunde jag tänka mig att ta emot den. 

Den kommer dock aldrig få samma status i mitt medvetande som den här blankslanka skönheten. Det var med den mitt intresse för fällknivar tog fart ordentligt.

Specifikation:

Längd utfälld: 240 mm
Längd hopfälld: 135 mm
Vikt: 159 g
Bladlängd: 104 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: VG-10
Handtag: stål
Lås: Lockback

Prouderad av: Spyderco, tillverkad i Japan


/ J - spindelbiten

Knivrecension Spyderco C153G "Des Horn"

- Desigersamarbeten X, Des Horn 

Ett av de senaste tillskotten i samlingen är en fällkniv från Spyderco som jag haft i åtanke en längre tid. Det som slog an från början var de bedrägligt enkla linjerna som samtidigt är retsamt intrikata.  De tog ett tag att vänja sig vid men sen var jag fast.

Kniven är formgiven av Des Horn som till professionen faktiskt är tandläkare bördig från Kapstaden, Sydafrika. Han började tillverka knivar som hobby redan på 60-talet. Sen dess har han hunnit göra en kniv eller två och bli medlem i såväl South African- som Italian Knifemaker's Guild. 

Spyderco C153G Des Horn

Den aktuella kniven presenterades av Spyderco 2011 och finns fortfarande kvar i modellprogrammet så uppenbarligen säljer den bra nog för att inte bli utrangerad. Den är emellertid inte så vanligt förekommande i recensioner och videos har jag noterat. Kategorin "Gentlemans folders" har under en tid fått stå tillbaka i knivindustrin för diverse vässade spett som sorterar under kategorin "Tacticals" i den anglosaxiska terminologin. Men det finns uppmuntrande tecken på att mer eleganta fällknivar är på väg tillbaks på bredare front. Den här och andra liknande knivar är goda exempel på det.

Förföriskt eleganta linjer

Des Horns orignalmodell är en konstkniv som saknar hålet i bladet men det var ett krav från Spyderco att det skulle inkorporeras i designen. Det är trots allt deras signum!

Originalmodellen i mer exotiska material

Det första intrycket av Spydercoutgåvan är att den är extremt lätt och faktiskt något större än den ser ut på bild vilket än en gång visar på skillnaden mellan hur en kniv känns i hand och vad som kan utläsas av måtten. Intrycket har troligen med längden att göra. Kniven är förvisso slank men mäter i strumplästen strax över arton centimeter.  

Blad

För den som har något emot Spydercos vanliga breda lövformade blad så kanske det här faller mer i smaken. Själv uppskattar jag förvisso dem men omväxling förnöjer som bekant. Det här bladet är en mycket slank wharncliffe vilket ger en smula spearpointkänsla formen till trots. Sen är den inte helt rättrogen då eggen faktiskt erbjuder en svag buk. Den kurvar lätt uppåt för att möta spetsen men det är så subtilt att det till och med kan vara svårt att avgöra på bild. 

Ett lätt modifierad Wharncliffe i utmärkta CPM S30V

Känslan i bladet påminner om en skalpell. Bladgodset är tre millimeter men det är egentligen enbart över den första delen över tumhålet som den tjockleken återfinns sen tunnas bladet ut markant mot spetsen. Den är för övrigt precis som den ser ut, mycket delikat och närmast nåluddsvass. Men den är inte så klen att den riskerar att gå av. Förutsatt då att man inte använder kniven som bräckjärn förstås. Kniven har en hög nästan hel skålslipning vilket tillsammans med den adekvata godstjockleken ger mycket bra skäregenskaper generellt.

Stålet är det mycket solida pulverstålet CPM S30V som närmast är en stapelvara på Spydercos finare knivar. Det kännetecknas av bra slitstyrka och rosttröghet och är ändå tämligen lätt att slipa och underhålla.

En mycket elegant signatur

Fabrikseggen var riktigt bra vilket man är bortskämd med från Spyderco. Jämnt slipad och vass med en symmetrisk och väl utförd spets. Kniven rakade armhår och skar papper utan problem. Möjligen behövde den ett par drag på en strigel för att få den yttersta skärpan vilket den också fick. 

Fickskalpell med nålspets

Bladformen excellerar när det kommer till detaljarbeten. Att öppna brev, paket och skära plast och emballage går som en dans. Men det skall väl betonas att den här kniven är att betrakta som en "gentlemannakniv" och inte är byggd för tyngre arbeten. Så den är inget jag skulle välja för skogsturen, fiskafänget eller på fjällvandringen. 

Det tunna bladet med den nästan raka eggen på det här Wharncliffe-bladet lämpar sig föga överraskande inte heller särskilt väl i köket förutom som skalkniv. Där är den å andra sidan en av de bästa fällbara skalknivarna jag stött på.

Handtag

Handtagets blanka yta påminner en smula om kolfiber men det är polerad G10 som är materialet i skollorna. Ytbehandlingen ger kniven en exklusiv känsla som förstärks av detaljer som det faktum att bladryggen är i nivå med handtaget både i infällt och utfällt läge. På insidan återfinns försänkta liners i stål för att styva upp konstruktionen. De är urborrade för att hålla nere totalvikten. 

Handtaget är inte det tunnaste vilket i det här fallet är positivt och ger bättre grepp. Det upplevs en smula fyrkantigt och kunde gärna fått vara lite mer rundat mot ryggen i mitt tycke. Men jag misstänker att det hade stört formspråket. Av samma skäl lyser alla former av räfflor/jimpings med sin frånvaro vilket jag är glad för. Undantaget är de tre dekorränder som löper i en båge över båda sidor på handtaget och speglas i bladet. De ger en smula ökat grepp men är där främst för utseendets skull. 

Handtaget är annars långt nog för ett bekvämt fyrfingersgrepp. Allra bäst fungerar greppet om kniven fattas med tummen på ovansidan på bladet.

Bladets eleganta linjer återspeglas i handtagets form som därför

närmast slutar i en spets

En nackdel med formen vilket jag ser som en konsekvens av helheten där handtaget reflekterar bladformen är att den mycket avsmalnande bakänden kan upplevas något spetsig och därmed obekväm. I normalt grepp känns den dock inte eftersom den sticker ut bakom fingrarna. Men den känns om man stödjer bakänden på handtaget mot insidan på handflatan. 

Öppning och lås

Kniven öppnas med ett ovanligt litet Spyderhål som dessutom är delvis gömt i ramen. Det gör att kniven får en betydligt slankare profil än vad som är brukligt med knivar utrustade med tumhål men också att det kan vara en smula fippligare att fälla ut bladet. På Des Horns originalmodeller saknas förstås hålet och där fungerar mönstret i bladet som fäste för tummen istället. Även på den här kniven hjälper ränderna till om tummen trevar utanför hålet. De är rätt skarpt skurna nämligen. 

Spydercos signum, öppningshålet, återfinns även på den här kniven om än i ovanligt litet utförande

Om öppningsrörelsen kan annars sägas att den är mjuk och jämn tack vare väl tilltagna glidlager i brons. Däremot så är fjäderkraften i låsarmen när den löper mot bladet i kombination med spänningen i pivotskruven tillräcklig för att bjuda på lite motstånd när bladet fälls ut. Det blir ganska uppenbart att det inte är ett blad som löper på kullager i det här fallet. Särskilt som det är den typen av knivar jag hanterat på sistone. 

Låset är en mycket väl utförd linerlock i stål

Väl ute låser bladet distinkt med en linerlock i stål. Något glapp kan inte upptäckas i någon riktning vilket är något jag kommit att förvänta mig av Spyderco som märke och särskilt av knivar tillverkade i Taichung. Det är också rimligt att kräva av en kniv i den här prisklassen. 

Tack vare handtagets form är låset mycket lätt att komma åt

Låset är mycket lätt att komma åt eftersom det för ändamålet finns ett rejält urtag för fingret. Noteras bör att det gäller endast högerhänta. Eftergiften som får göras för att slippa den annars karaktäristiska knölen på bladet genom att flytta in och minska hålet gör att det inte går att nå mer än från ett håll. 

En detalj som kunde vara mer övertänkt är ytan på själva låsarmen som är i blankpolerat stål. Jag hade föredragit om den varit i samma satinfinish som bladet. Det hade passat väl in i knivens tema. 

Att bära

Des Horn är en lätt och luftig dröm att bära. Kniven väger inte mer än femtiofem gram och har mjuka sidor och en mycket slank profil så om man säger att kniven inte känns förrän man behöver den så är det ingen överdrift.

Spydercos wireclip fungerar som vanligt utmärkt. Vill man ha 

en mer stilren kniv kan det förstås avlägsnas

Sen är clipet exceptionellt bra. Men så är jag partisk när det gäller Spydercos wireclip bör påpekas. En udda detalj på den här kniven är att clipet faktiskt är fäst i pivotskruven. Den lösningen har jag inte sett på någon annan kniv. Om clipet sen passar rent stilmässigt till kniven är en öppen fråga. Jag lutar åt att det är det bästa alternativet utseendemässigt är om man plockar bort det helt. Men jag är inte förtjust i lösa knivar i fickorna som dessutom har en tendens att lägga sig på tvären så det får trots det sitta kvar.

Clipet kan bara bäras i en position vilket jag inte tycker gör något på den här kniven. Men är man vänsterhänt kan det nog störa en del.

Sammanfattningsvis

Om kniven kan sägas att det rör sig om en minimalistisk design med enkla rena linjer. Den påminner därmed en aning om ett par andra  Spydercomodeller, den äldre - "Viele" och den något nyare Bradleydesignade "Air". Fast i det här fallet är formspråket taget ett steg längre. 

Kniven andas Bahhaus och Art Deco och kanske den Amerikanska 30-talsrörelsen inom design - "Streamlining" där man strävade mot att få immobila föremål att se ut som de rörde sig. 

I det här fallet skapas känslan av rörelse genom att de dekorativa elementen i handtaget fortsätter i bladet.

Modellen är tillverkad i Taiwan vilket numera har transformerats från skällsord till kvalitetsmärkning när det kommer till diverse produktion inte minst vad gäller knivar. Sen kan tilläggas att Spydercos samarbetspartner i Taichung är extraordinära när det gäller precision och kvalitetskontroll. Allt som kommer från den fabriken närmar sig perfektion. Personligen tycker jag att de produkterna matchar och kanske trumfar de som kommer från Colorado i det här fallet. 

Ur vissa vinklar påminner Spyderco Des Horn om en futuristisk sportbil från 30-talet

Det här är en i mitt tycke vacker kniv som fungerar utmärkt som vardagskompanjon. Men jag vill en än gång betona att det inte en täljkniv eller en friluftskniv det handlar om. Det är en fickkniv som briljerar för det tänkta området. Den är försedd med ett utmärkt stål, är lätt och har ett bra clip vilket gör att den är bekväm att bära med sig. 

Jag skulle nog klassificera den som en storebror till den tidigare nämnda "Air". Den som gillar den kniven men söker ett något större format lär uppskatta "Des Horn". Den som däremot söker en robust allroundkniv för blandat bruk som är redo för en och annan överraskning skall nog kika på ett mer stabilt alternativ. 

Mer teknisk information hittas här

Specifikation:

Längd utfälld: 183 mm
Vikt: 55 g
Bladlängd: 79 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: CPM S30V
Handtag: G10, polerad
Lås: Linerlock, stål

Producerad av: Spyderco, tillverkad i USA


/ J - letar efter rörelse i konsten

Testfakta presenterar

- En illustrerad guide till knivrecensioner

Uppslag till en blogg kan man få från de mest skilda håll. Idén till det här specifika inlägget föddes ur en enkel fråga som ställdes på ett forum angående huruvida det gick att bryta sig in i en apelsin med en viss kniv utrustad med en tämligen delikat spets. Svaret på frågan var tämligen uppenbar för mig som testat kniven och är att det förstås går utmärkt! Men hur kom jag fram till det?

Innan jag förklarar mitt tillvägagångssätt kan det kanske poängteras att det som skrivs här svävar i gränslandet mellan recensioner, omdömen och rena presentationer och är av det skälet synnerligen subjektiva. Några knivar är hårdtestade andra knappt alls. Något jag dock försöker vara tydlig med. Därutöver kan påpekas att vissa knivar helt enkelt inte är särskilt praktiska utan fyller andra funktioner* och testas därför inte i samma omfattning.

Tillvägagångssättet är förstås ytterst beroende av vilket föremål som testas. Är det en köttyxa, filékniv, dykarkniv eller annan specialkniv så ger sig användningsområdet sig själv. För att förtydliga så filear jag inte fisk med en brytbladskniv, täljer Emilgubbar med mina stiletter eller skär glasfiberull med min finaste fickkniv. Sådana knivar får för enkelhets skull bekänna färg inom respektive gebit. 

Nej, de testas inte utifrån samma kriterier

I många fall skriver jag om knivar jag haft i min ägo i flera år och ibland mer nyinförskaffade exemplar så den empiriska grunden varierar.

När jag får tag i en ny kniv, det är oftast fällknivar det handlar om nuförtiden, är dock tendensen att de får genomlida samma grundbehandling som sen inte sällan ligger till grund för det jag skriver. När jag tänker efter är det sex mer eller mindre distinkta steg det handlar om. Och ja, det är en beskrivning men den är skriven med glimten i ögat och kanske inte skall tas bokstavligen. Jag tillhör trots allt den ironiska generationen och det här är en blogg.

Intressant att notera i sammanhanget är att det inte finns många som skriver om knivar på svenska. Mig veterligen är jag faktiskt den enda men där kan jag ha fel och om det är så blir jag gärna underrättad om det. Det finns en och annan blogg på temat knivar men de flesta är endera synnerligen inaktiva eller så säljer de saker och få skriver om fällknivar. 

Steg ett - okulärbesiktning

Det allra första intrycket fås förstås redan från förpackningen - lådan, boxen, asken, bubbelplasten eller vad nu kniven anländer inslagen i. Men man skall inte döma boken efter omslaget heter det och det gäller även knivar. Därför granskas även själva föremålet tämligen noggrant. En första anblick ger vid handen vilka material som använts och vilken konstruktion det handlar om. Sen kan tilläggas att jag nästan alltid har en tämligen väl grundad förkunskap om vad jag köpt därför granskas vissa för kniven specifika detaljer noggrannare än andra.

Case Stockman G10

Interiör på samma kniv med nitad konstruktion på klassisk mässingsram

Vid det här stadiet besvaras även frågan om huruvida kniven känns och ser ut som på bild om man inte haft förmånen att hantera den tidigare. Det är inte helt sällan som man blir överraskad åt ett eller annat håll trots att man läst specifikationerna noggrant. Ni som äger ett flertal knivar vet att de kan vara eller kännas mindre eller större än man trott och att vikt inte alltid upplevs som enskilda gram beroende på balans och utseende. Det går också att se hur passningen mellan olika material ter sig och därmed hur kvalitetskontrollen skötts.

Vid närmare granskning kan man titta på bladcentrering, hur väl öppningsmekanismer är utförda och hur åtkomliga de är, låskonstruktion, pivotskruvars placering och storlek och andra tekniska detaljer. Allt ger en övergripande förståelse för konstruktion och byggkvalitet. 

Steg två - känn och kläm

Därefter väger jag kniven i handen. Hur känns balansen - inte bara utfälld utan även hopfälld. Om en fällkniv är bra konstruerad kan det kännas direkt när man tar i den och snurrar den mellan fingrarna. Sticker tangen ut och är vass? Är eventuellt clip i vägen? Hur upplevs handtagsmaterial - skollor och bolster, är övergångar mjuka och utan glipor, sticker det ut skruvar eller nitar och så vidare.

Nästa steg är förstås att fälla ut kniven för att få en känsla för hur den ligger i handen. Öppnar kniven mjukt och smidigt? Är det lätt att komma åt bladet? Hur uppleves "walk & talk" om det är en traditionell slipjoint. Hur uppträder låset om ett sådant finns? Är bladet centrerat, finns det något glapp eller spel i utfällt läge?

Ett sätt att öppna en kniv - tumknopp. Här på en Ontario RAT2

Och låset på samma kniv. I det här fallet en linerlock

Här känner jag också på hur handtaget upplevs i olika grepp. Standard - "hammargrepp", omvänt hammargrepp, med pekfingret som stöd ovanpå bladet för styrsel, samma med tummen, omvänd fattning med bladet nedåt egg bakåt, dito med egg framåt, kanske t o m hur den känns att hålla i bladet. Och några greppvarianter till beroende på knivens storlek och tänkta användningsområde. Det är som sagt skillnad på kniv och kniv. Det är sällan jag greppar en köttyxa i nypan för att utföra fina snitt medan det sker tämligen ofta med en fickkniv. 

Steg tre - glo lite till och hacka vilt

Någonstans här inleds också ett noggrannare betraktande ur ett mer estetiskt perspektiv. Är knivfan snygg? Och i så fall betraktat ur vilket perspektiv? Enligt mig kan föremål vara tilltalande på olika vis. Det gäller för övrigt arkitektur och övrig design också. När det gäller knivar kan detaljer handla om allt från brutalt praktiska hänsynstaganden till rent kosmetiska utsmyckningar. Även om jag tenderar att luta åt devisen "form follows function" så är det inte alltid där jag landar ändå. Av det skälet finns det en del udda fåglar i flocken hemma. 

Sen tar den praktiska ådran i mig vid. Eggar och slipfaser studeras och känns på. De obligatoriska "jag har fått en ny kniv och måste pröva eggen"-testen inleds. Vanligtvis med att testa om kniven rakar armhår och med vilket tryck och vinkel. Det ger en fingervisning om hur eggen uppträder och hur väl tillverkarna har skött sig när de fabriksslipat kniven. Nästa steg är att närma sig papper i lite olika tjocklekar. Dels sliter det på skärpan och säger till slut något om uthålligheten i stålet och dels är ljudet och känslan när bladet skär genom tidningspapper, skrivarpapper och dylikt rätt avslöjande. Kan man sen skära s-formade mönster  mot papprets fiberriktning utan ansträngning då vet man att kniven är vass. 

Ett blad som i princip inte skär hur vass kniven än är! Fem millimeters godstjocklek och 3/4 slipfas. Mer av en designövning än en kniv

Olika typer av slipningar. Överst en Endura 4 med "FFG", fullt flatslipat blad. Underst en äldre Endura 2 med skålslipad "Sabergrind"

Bladgeometri är viktigt. Här ett fullt flatslipat droppointblad med en distinkt sekundäregg på en Ontario RAT1

Därefter brukar jag gå över till aningen tjockare papper och vidare till emballage och kartong. Sen förpackningsplast i både tunnare och tjockare utförande samt petflaskor för att se hur kniven uppträder i sådana material. Vanligtvis testar jag även några snitt i diverse tunnare hampsnören och någon tjockare tamp jag har liggande för ändamålet. I samma veva testar jag oftast textilier eftersom det är något jag skär tämligen frekvent liksom buntband i olika tjocklekar. 

Om det är en lite kraftigare kniv jag testar brukar jag ibland även gå över en bit gammal matta el dyl innan det är dags för trä. När jag skär i trä prövar jag både färska pinnar och torkade trästycken eller virke. Med det färska brukar jag göra någon improviserad tältpinne eller något annat beroende på säsong. I det senare fallet brukar jag gå loss på en 2x4 eller liknande och tälja lite. En stunds kraftigare tag avslöjar hur greppet uppträder vid tyngre arbete och om det finns delar som skaver eller trycker och kan ge skavsår eller blåsor.

Gymträning för en Cold Steel Voyager

Steg 4 - kocka loss

Sen testar jag nästan alltid knivar i köket vare sig de är gjorda för det eller inte. Lätta saker först: lite grönsaker som tomat, gurka, sallad, squash eller vad som finns hemma och skall ätas.

Sådana enkla övningar är faktiskt rätt avslöjande när det gäller bladgeometri oavsett hur vass eller slö eggen än är. Sen blir det blandad frukt och dylikt innan det är dags för rotsakstest. Hur en kniv skär i palsternacka, kålrot, morot och potatis säger mycket om hur lätt eller svårt en kniv glider igenom nämnda ämnen. "Dunsen" mot skärbrädan efter att bladet passerat en lök är talande även den. 

Spyderco Lum Chinese beordrad kökshandräckning

Spyderco Military möter älgkalv

Sen om man putsar lite kött eller filear en fisk, eller skalar frukt/rotsaker så får man även en god uppfattning om hur kniven känns i olika grepp och hur flödet upplevs när man byter handpositioner. 

Steg 5 - skärp dig!

Någonstans i de här trakterna är det inte sällan dags för att återge kniven något av sin forna egg eller möjligen förse den med en ny. Det kan innebära allt från snabb strigling mot ett läderstycke eller några drag mot riktstål via lättare slipning på slipstål till ren omprofilering beroende på kniv. 

Några hjälpmedel - skärpstål

Då får man även en uppfattning om hur väl kniven håller skärpan och hur lätt eller svårt det är att underhålla det aktuella stålet. Superstål i all ära men pulverstål som CPM 154, SGPS, 3G, ELMAX, och ZDP-189 med flera kan vara svårslipade och kräva uppkavlade skjortärmar och hårt arbete för att gnaga ned till önskad form.

Steg 6 - låt tiden ha sin gång

Ovanstående är exempel på de initiala tester jag brukar genomföra på mina knivar. Under hela förfarandet vägs förstås de upplevelser och intryck som framkommer mot tillskansad teoretisk kunskap som inte sällan inhämtats från diverse forum, youtubeklipp och samtal. Sen vill det till mer tid för att upptäcka resten. Hur känns kniven att bära? Är den lätt att hala fram och stoppa undan? Hur känns den i fickan? Är den någorlunda diskret och socialt acceptabel?

Allt detta avgör sen tillsammans med andra mer diffusa faktorer hur mycket kniven faktiskt används. Vissa blir "hyllvärmare" medan andra genast inlemmas i den dagliga rotationen. Endast tiden kan avgöra vilket.


/ J - testfaktaaspirant

* En kniv jag osökt kommer att tänka på är min Pro-Tech Godfather eller min uppsättning italienska stiletter.