Fredags-EDC II

Framelockfriday är en hashtag som ofta dyker upp på Instagram, forum och andra digitala mötesplatser. Eftersom det är fredag idag så vore det därför lämpligt med en kniv av dylikt slag för att kunna delta i gemenskapen. Fast obstinat som jag är blev det nog så långt från det man kan komma. 

Ibland är det nämligen skönt med enkelhet. Därför bärs det idag en kniv av mer klassiskt snitt. En slipjoint från Böker och inte så mycket mer. Nu misstänker jag starkt att det kommer att ändras under dagens lopp som det ofta plägar göra. Men för stunden känner jag mig lätt om fickan och om foten. Så jag begav mig till en skogsdunge för att kunna andas lite. 

Kniven är som sagt en slipjoint, mönstret en "Copperhead". Att de kallas så lär komma sig av att det främre bolstret påminner om en sådan orms huvud. Det här exemplaret har skollor i färgat ben som är frästa "jigged" och färgade röda. Jigged bone finns i massor av varianter beroende på tillverkare och knivmodell. 

Den här kniven är märkt med Bökers "Tree Brand Logo"* som synes på den i sidan infällda skölden. Trädloggan talar om att det är en Böker Manufaktur det handlar om. Det innebär också att den är gjord i Solingen, Tyskland. De två bladen är av kolstål och polerade. 

Som vanligt medförs även en styck HTC10 som bärs i ett Gollafodral som troligen är omodernt men passar mig. 

/ J - fredagsmyser

* Böker har ett par olika klasser på sina knivar där Böker Manufaktur är gjorda i Tyskland, Böker Arbolito i Argentina och Böker Plus i Kina vilket även gäller det enklaste budgetmärket Magnum by Böker.

Dagens bild nr 85 "Katten och Trollsländan"

Ibland undrar man om knivtillverkare försöker konkurrera med sig själva. Det är en tanke som osökt närmar sig när de här två knivarna syns på samma bild. Om man däremot håller i dem så försvinner alla likheter förutom att bladform och därmed egglängd närmar sig varandra och att båda är försedda med "choils". 

"Cat" är något större som synes men även handtagsmaterial liksom bladstål och låstyp skiljer dem åt. Cat är också betydligt tjockare och känns därför annorlunda i handen och i fickan. Dragonfly 2 är lättare och smidigare på det området. Den är också något dyrare även om det inte är något milsvid skillnad. Det är i grundutförande skall tilläggas. 

"The Cat and the Dragonfly"

Vilken av de två man föredrar är en smaksak. DF2 finns i fler varianter där både färger, handtagsmaterial och stål varierar. Grundutförande bjuder på FRN i handtaget och VG10-stål i bladet. Tröttnar man på det finns kniven även med stålhandtag, G10 eller Nishiijin glasfiber att välja på. I bladet kan man hitta exempelvis ZDP-189, HAP40 och H1.

CAT däremot är svart med G10 sidor. Den är mer av en budgetkniv och ligger i storlek under Tenacious-seriens minsting Ambitious men är i gengäld något större än modellen "Chicago". Stålet är det tämligen kompetenta BD1 som matchar VG10 rätt bra i prestanda.  

/ J - granskar detaljer

* PS, Jag äger inte katten själv utan den passerade förbi som hastigast på väg till en vän efter gemensam beställning.

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

EDC - "Svart"

Ibland slumpar sig saker. Idag att jag bär svart. Inte på grund av sorg, inte av någon särskilt orsak alls mer än att det blev så. 

Den senaste tiden har en gammal svart trotjänare fått återgå i tjänst. Spyderco Sage 1. Just nu för att jämföras med Sage 5. Sen har ettan ett svart clip vilket gör att den blir mer diskret mot svarta jeans. 

"EDC Black"

Eftersom det förväntade regnet inte behagat komma än så blev det även solglasögon. Men nu mulnar det på. Det följer Murphys lag. Solglasögon lockar regn.  Funderar på att ta ett paraply imorgon av samma skäl. Det hjälper även mot tigrar. Dagens logiska slutsats:

Hundra procent av gångerna jag burit paraply har jag även sluppit att 

bli attackerad av randiga djur. 

Ergo, regnskydd  är verksamma mot farliga katter.


/ J - offer för svart logik


PS, när jag skrev texten regnade det inte. Nu har det gjort det till och från ett tag. 

Kejsarens nya kläder

- även en blind höna...kan göra en kniv med fjäder

"Det är omöjligt att vara satiriker i det här jävla landet" skrev Wisti häromsistens. Han skrev det angående SD och deras urbota korkade kommentarer som med jämna mellanrum stör tillvaron. Jag har ibland lust att parafrasera honom, särskilt när jag stöter på både personer och företeelser som är så dumma att de knappt går att behandla ens med ironi. 

Men låt mig försöka. Jag skall göra mitt bästa för raljera en smula över en tingest som egentligen parodiserar sig själv bäst.

Ordspråk är ibland talande. På svenska brukar man säga att snus är snus om än i gyllne dosor. Fast på engelska blir det bättre:

"You can't polish a turd"

"En bild säger mer än tusen ord" är ett annat aktuellt ordspråk. Bild: Blade HQ

Jag kan inte vara tyst, någon måste säga det. Det här är polerat bajs!

Först kan konstateras att knivar finns av tre orsaker:

• A. De skall vara praktiska
• B. De skall vara snygga
• C. De skall vara praktiska och snygga

Vad händer om vi relaterar den här vederstyggelsen till de här enkla tumreglerna? Låt oss se. A faller direkt. Den som inte förstår varför är det totalt meningslöst att prata kniv med. Därmed går även C bort då ett halvt C inte är snyggt. Återstår då B, vilket innebär att den skall vara estetiskt tilltalande. Det är den inte!

Förvisso är skönhet en synnerligen subjektiv upplevelse och även på det här området återfinns en flora av broderade ordspråk som att "skönheten ligger i betraktarens öga". Men för att vi inte skall förlora oss helt i de dimmiga träsk som den absoluta relativiteten innebär skissar vi på några få riktlinjer. Det finns nämligen hållpunkter för vad som kan betraktas som vackert och elegant. Va, utbrister någon. Finns det verkligen sådana "regler"?

Jo det gör faktiskt det. Faktum är att det är ett mycket väl undersökt område. Vi människor gillar musik som är harmonisk, disharmoni används för att väcka uppmärksamhet. Människoansikten vi tycker är vackra är ofta symmetriska. Mycket arkitektur och månget konstverk bygger ofta på det gyllene snittet. Vad ögat uppskattar är inte helt slumpartat eller individuellt visar det sig på aggregerad nivå. 

Den här tingesten bryter mot samtliga regler, oskrivna som skrivna. Men inte på ett charmigt lite avigt vis. Den är bara apful. När jag ser den tänker jag "nej, hörru...det där blev inte rätt. Det ser för jäkla illa ut". Någon borde ha sagt det på ett tidigt stadium. Är auktoritetstron så stark att ingen vågar ha invändningar? Nästan allt kan göras men ibland är frågan om det bör göras.

Vad man lyckats med här är att få en kniv med exklusiva material att se både oproportionerlig och billig ut. Det är en bedrift i sig. Jag struntar i hur väl den mekaniska fungerar. Jag vill ändå inte se det som tittar fram efter knapptrycket. 

Låt oss börja med bladet. Hålen ser ut som de vore stansade vilket gör att den ser ut som en plastig kinakniv med blad i bleckplåt. Sen kom någon, kanske Marfione själv, på att det ser coolt ut med lite planlösa sågtänder också varpå det raskt införlivades med designen. De ser ut som de rymt från åttiotalet då allt kallades "survival" och förseddes med taggar någonstans. 

Sedan exploderar bladet i ett slags crescendo. Eller förresten jag tar tillbaks det och kallar det antiklimax istället. Det finns ingen spets. Någon har sonika tagit bladet och kört in det i en springa i väggen och brutit av det!

Ja just det, ett tufft namn måste vi ha också. Få se, hellhound, JA HELLHOUND låter vråltufft det. Och "straight razor"! För det måste man ha på modellprogrammet nuförtiden. Sen tänker vi till och kommer på ordet apokalyps också - apocalyptic. Det kallar vi en finish för! Varför inte använda alla de tuffa namnen samtidigt? Då blir den nästan häftigare än D O C - Death on Contact.  

Fast roligast är priset. Eller kanske tragikomiskt snarare. Den kostar från tusen dollar och uppåt. Ja, ni läste rätt det är inte en nolla för mycket. 1000$ kostar den. Om man inte sminkar grisen med Nichols damascus och andra tillval får då sticker prislappen raskt iväg uppåt. 

Det från mannen som trots allt givit oss några av de tuffaste produktions OTF-knivarna som finns. Ja ja, det blir inte alltid rätt. 

Därför nödgas jag säga det, kejsaren är jävligt naken!

/ J - klarsynt

PS. Kniven har ett existensberättigande. Den är sällsynt och därmed går det att samla på den. 

Dagens bild nr 84 "Yxbladad kniv"

Så här kan man också göra. Det är inte ovanligt dessvärre. Vad då undrar ni kanske? Jo, att förse en helt vanlig kniv med någon form eggprofil som starkt påminner om en spräckyxa. Det är modernt nämligen. Knivar, även fällknivar skall vara "overbuilt" och redo för "hard use". Jag använder med flit anglosaxisk terminologi för det är tämligen osvenskt och motsvarande uttryck finns inte utan är i så fall direktöversättningar. 

Nu är vi inte främmande för själva bladformen här upp i Norden då ganska många av våra traditionella modeller har tämligen korta blad, ungefär som en fällkniv och en godstjocklek på tre fyra millimeter vilket i sammanhanget blir synnerligen stabilt. Men det är på fastbladade knivar Nota bene och slipningarna, "scandigrinds" är anpassade för det. Exemplet nedan har en en liknande slipning, fast....nej, den har ingen "zerogrind" utan är försedd med en bastant  primäregg -

 et voilá, en värdelös kniv!

"Axebladed" Grovt gods och låg slipfas är ingen bra kombination

Modellen är en 5.11 Scout som tillverkas i samarbete med Bladetech. En kniv som är modernt byggd kring en öppen stålramskonstruktion med en linerlock och sidor av G10. Den är enhandsöppnad via det "Byrd"-liknande hålet i bladet. Den öppnar dock ännu fortare med en snärt på handleden då bladet är extremt tungt och den stänger med kraften hos en vedspräck. Handtaget är bekvämt och formen på bladet är inte så dumt. Men godset på fyra millimeter parat med en komplett usel geometri gör kniven till ett bottennapp. Undvik!

/ J - 

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension CRKT Jettison

-  nja, jag vet inte jag...

The Jettisons har jag valt att kalla dem i ett flertal bilder på bland annat Instagram och diverse forum. Det beror på att jag tycker att de hör ihop som par och kompletterar varandra. Det var minstingen jag tittade på först. Ibland har jag "storknivsperioder" och ibland "miniknivsperioder" varför Jettison Compact som den egentligen heter lockade med sitt titanhandtag och sin pyttiga lilla flipper. Men redan då insåg jag att storebror hade större potential som kniv betraktat och när tillfälle yppades anskaffades därför båda på ett bräde. 

"The Jettisons"

Utseendemässigt är det två till synes rätt lika knivar med framförallt övergripande linjer, flippern och ramlåset gemensamt. Skillnaderna består förutom det uppenbara, dimensionerna, av att Compact har handtag i titan och därför även försetts med ett översträckningsskydd. Storebror Jettison saknar dylik eftersom det är stål som är handtagsmaterial men har i gengäld fått ett blad som löper lätt på kullager.

Överst Jettison Compact och underst dagens recensionsobjekt - CRKT 6130 Jettison

Båda är visuellt tilltalande i mina ögon. Jag gillade att handtagen såg slanka och enkla ut. Jag gillade även den något djärva bladformen som med sin knöl på ryggen av någon anledning gav mig vibbar som påminde om en drakes nos.

Blad

Först vill jag bara rätta CRKT! De hävdar nämligen på sin hemsida att kniven utrustats med

 "/../ a 3.2" modified sheepsfoot blade that's ideal for everyday tasks in the shop, home, 

or wherever a job calls out for you."*

Det håller jag inte alls med om. Det här är INTE en "sheepsfoot" då den bladtypen har helt rak egg och i praktiken saknar spets samt att ryggen böjer av ned mot eggen i kort mjuk båge, det är liksom själva poängen med den typen av blad. Historiskt skulle de inte skada djurhovar när man arbetade med att kratsa ur dem bland annat. Bladformen hittas vanligtvis på traditionella mönster som Cattleknives, Stockmans, och vissa "Jacks".

CRKT kommer undan med forumuleringen "modified" eftersom eggen har en svag buk istället för att vara rak. Men det långa brutna ryggen kombinerad med "harpun"-formen gör att det är en modifierad "Wharncliffe" det är frågan om och inget annat.

Ett djärvt blad men tyvärr CRKT, ni har fel. Det här är inte en "sheepfoot", det här är en 

modifierad "wharncliffe". 

Stålet är kinesiska 8Cr13MoV och det är inte mycket att orda om. Jag har tidigare talat mig varm om vikten att välja "rätt" stål och det anser jag nog att man gjort i det här fallet. Det är ingen dyr kniv vi talar om och stålet är adekvat för uppgiften. Det får inga vilda överord av mig men det är lätt att slipa och det blir faktiskt vasst även om uthålligheten inte är något att hänga i granen. De tämligen frekventa rostproblem som det dras med minskas på den här kniven genom ytbehandlingen som är en polerad satin. Det är när man envisas med att blästra upp porer i stålet som korrosionsproblemen blir tydliga, läste ni det Kershaw? 

Bladformen som sådan uppskattar jag rent estetiskt. Det är en av knivens största tillgångar enligt mig. 

Men förutom att vara snygga så brukar man ha knivblad till ytterligare en sak. Ni vet, detaljen som inkluderar att skära saker och ting och kanske utdela ett och annat stick. På det området är inte det här bladet lika sexigt längre. Eller ja, stick går väl bra då spetsen är hållbar. Modifierade wharncliffe-blad är praktiska till det mesta utom uppgifter som tarvar långa svepande skär och därför kräver mer buk. I gengäld får man en lätthanterlig kompetent spets vilket även den här kniven har. 

Men när jag talat om materialval har jag också i samma andetag nämnt hur viktigt det är med geometri och att inte ha för mycket stål bakom eggen. Det har CRKT eller kanske designern Carter missat helt i det här fallet. Jag misstänker det senare då det ser ut som om ett annat verk från hans sida OKCs "Carter Prime" lider av samma problematik. Vad tusan menar jag med det?

Ingen bra slipning eller egg heller för den delen

Jo, problemet är att den här kniven har en godstjocklek på närmare tre och halv millimeter parat med en dålig slipning. I det här fallet lider den av en låg skålslipning vars avgränsning är tämligen diffus.

Den börjar nämligen kring 2/3 av bladets höjd vilket inte alls är illa men börjar inte tunna ut stålet förrän runt halva bladets höjd. Med andra ord är den tvärare än den vid första anblick verkar vilket inte är bra! Det andra problemet är att slipningen liksom slutar innan den är färdig med sitt jobb, att minska godstjockleken så att en god egg kan ta vid. Primäreggen är därför brant trots att den är rätt bred som ni kan se på bilden.

Den lösningen blir vare sig bra på papperet eller vid okulärbesiktning. Då återstod att se hur den fungerar på riktigt. 

Apropå papper så skär inte en fabriksny Jettison sådant alls. Den trasar sönder det. Jag gick på eggen med en touch på ett slipstål för att hjälpa originaleggen på traven för att se om det skulle hjälpa. Det gjorde det inte.

Hår rakar den inte oavsett. Skall man ägna sig åt den verksamheten får man först slipa om kniven samt troligen reprofilera den. Således klarar inte originaleggen inledande småtest. När man sen går på riktiga göromål blir det inte mycket bättre. När det kommer till mat så klarar den morötter och hårda rotsaker som  en Morakniv, när man väl kommer igenom dem så sitter bitarna med en smäll i väggen. Mjuka saker går tämligen bra och skålslipningen hanterar inte kött, korv o dyl allt för illa.

Jettison överraskar en smula positivt genom att inte vara så usel genom kartong som man kunde misstänka. Det tar den igen på trä. Om jag tidigare jämförde med en Morakniv så slutar jag med det nu. Fast här är det handtaget och inte eggen som är värst. Medkänslan med mitt tumveck blev för stark så jag slutade använda kniven i tid. Lättare uppgifter som att skära tunna snören och tjockare rep...klarar den inte heller särskilt bra. Det går förstås, det är trots allt en kniv. Men eggen biter inte på något som helst övertygande vis.

Vad den däremot gör bra är att penetrera saker. Spetsen är både vass och hållbar. Att öppna krympplast, sprätta mjukplast och begå övervåld på kraftigare plastförpackningar i återvinningen visar sig vara det starkaste kortet. På samma sätt gick det att dela på en gammal matta med hjälp av spetsen. En tumma på bladryggen och sen leka "stanley"/mattkniv och saken var biff. 

Handtag

Materialet är rättframt och valt av ett par orsaker. Stål är billigt, lättarbetat och hållbart. Det i sin tur medför att det går att göra snyggt och ytan går att behandla på mångahanda vis. Som bonus bjuder stål på goda möjligheter att konstruera ett bra ramlås.

En nackdel som den delar med andra metaller inklusive det mer illustra materialet titan är att det leder kyla och värme bra vilket gör att det blir kallt på vintern till exempel. Det är även halt om inget görs åt saken. Men den största och mest påtagliga nackdelen är förstås vikten det medför. Något jag återkommer till. 

Handtaget såg rätt bra ut på bild. Det gör det fortfarande, försök bara inte hålla hårt i det

Handtaget känns arbetat med elegant välvda sidor och en semiöppen konstruktion med en halv "backspacer" som förankrats med hela tre skruvar. Det, stålet i sig och grovleken på runt två och en halv millimeter per sida gör kniven bastant och hållbar. Det här handtaget lär inte ge sig i första taget. För att understryka det har kniven stentvättats vilket ger en stryktålig yta på vilken repor inte syns så väl.

En detalj som är ytterst välgjord är snittet som är gjort för att åstadkomma låsarmen. I det kan du inte ens pilla in ett pappersark. Extra trevligt med tanke på hur CRKT valde att göra på exempelvis "Amplitude"-modellerna där de istället ser ut som Grand Canyon. De fungerar också men det är inte snyggt.

Bastant men ändå elegant konstruktion

Tyvärr stannar mycket av handtagets fördelar vid konstruktion och utseende. Väl i hand är Jettison ingen höjdare. Faktum är att den är rätt usel. Kniven SER ergonomisk ut men är det inte. Greppas kniven lite hårdare är halva handtaget att betrakta som en enda stor"hotspot", i alla fall i min hand. Sen behöver det här handtaget greppas hårt för det är halt. Jag är ingen vän av "jimpings", ni vet räfflor överallt men i det här fallet behövs något för att motverka den glatta ytan. Mycket av den känslan kommer sig av att handtaget inte bygger på höjden särskilt mycket. 

Handtaget är för lite fasat varpå det bildas tryck vid kontakt med framförallt låsarmen och ryggens kanter. Men värre är att även i vanligt hammargrepp trycker flippern och främre delen på handtaget mot pekfingret så att det nästan gör ont och clipet känns hela tiden oavsett grepp.

Avskräckande exempel. Både den bakåtkrökta flippern och 
den vassa kanten vid låsarmen hittar väg in i pekfingret

Vänder man på kniven till omvänt grepp pressas den bakåtkrökta flippern  raskt in tumvecket på ett otrevligt vis. Värst är ergonomin emellertid om man placerar tummen på ovansidan av bladet vilket tumrampen som bildas av harpunspetsen verkligen inbjuder till. Då gnager de vassa bakre hörnen på handtaget på mjukdelarna i handen.

Här blev också fel. Titta en gång till på det hörnet och föreställ dig sen hur de gnager mot 

mjukdelarna i handen

Det tråkiga är att det inte behövts några stora förändringar för att slippa de flesta av de här problemen. Hur tänkte du där Carter? Visst, handtaget ÄR snyggt med distinkta linjer men i det här fallet är det rent ut sagt obekvämt att arbeta med. För att använda ett "understatement", ergonomi är en tämligen viktig ingrediens för ett handtag. Det är liksom därför de finns, att hålla i. 

Jag gillar således inte det här handtaget alls vilket kom som en överraskning eftersom jag trodde jag skulle göra det. Men som sagt, det är snyggt!

Öppning och lås

Om handtaget hade sina brister så är det här ett sorgligt kapitel. Flipper kombinerat med kullager, det låter väl som en vanlig och explosivt snabb kombination? Det är inte fallet med Jettison. OM man inte är oerhört bestämd vill säga. Det går att få fram bladet med...nja, inte auktoritet men med viss fart om du ger dig f-n på det men det går inte lätt och naturligt. 

Jettison öppnas med en flipper. Den är inte hälften så väl utförd som snittet för låsarmen

Anledningen till att det inte går undan är att bladet är så jäkla tungt i relation till flipperns placering och längd samt att motståndet från "detenten" inte är så stort. Kullagren mellan blad och handtag räddar den från att vara ett misslyckande. Kniven fälls ut vid varje försök och funktionen är stabil på det viset. Tyngden gör i och för sig att om du lägger på lite handled så händer det grejer. Problemet är att jag inte alltid vill vifta med armarna för att få fram min kniv. 

Bastant ramlås i stål. Ingen risk att det släpper av misstag. Dessvärre inte heller när du vill det.

Inget har gjorts för att guida fingret eller underlätta handhavandet

Men sen kommer det riktiga sorgebarnet. Det som får mig att sänka betyget på kniven som helhet. Det är låset! Särskilt illa är det eftersom jag brukar tycka om lås gjorda i stål. Jodå, stabilt är det, alldeles för stabilt faktiskt. Det misslyckas aldrig, det glider inte utåt och det känns tryggt. MEN, två saker är usla.

För det första: Om du skär något lite tyngre med kniven, exempelvis trä och bryter lätt i sidled med bladet för att lossa det från materialet så kilar låset fast sig. Inte utåt, utan inåt så det är förvisso ingen risk att kniven skall slå igen över fingrarna på dig. Det är inte heller något som är fel på just det här exemplaret. Om man bara skär papper eller leker med kniven händer det aldrig.

Vad som däremot alltid är närvarande är att kniven är helt jäkla hopplös att fälla ihop. Att göra det med kalla, våta händer är överhuvudtaget inte att tänka på. Glöm även handskar. Det går knappt om både kniven och du är i bästa form en solig höstdag. Trycker du bara med tummen mot låsarmen som brukligt är på ramlås så händer...ingenting. Du glider troligtvis bara med fingertoppen och famlar i tomma luften. 

Det beror dels på att låsarmen är stark och bjuder på motstånd dels på att det endast finns en minimal fördjupning på insidan för att öka anläggningsytan mot tummen. Det finns inget som bidrar till att öka fästet och inget som guidar rörelsen. Så för att lyckas måste du vända på kniven i handen så att låset pekar helt uppåt, låta tummen glida längs med handtaget och låset tills den stannar mot låsarmens hörn där den möter tangen vid flippern. Därefter trycker du i exakt fyrtiofemgraders vinkel in dina mjukdelar på fingertoppen in i skåran varpå låset släpper smidigt men tungt.

Resultat? Du måste vara mycket exakt i din placering av tummen vilket kanske inte alltid fungerar om du är trött eller kall till exempel. Du får på köpet även en mycket öm fingerspets.

Skitdåligt är vad det är.

Att bära

När det kommer till själva transporterandet är Jettison inte så illa. Kombinationen av lent stål och duglig spänst i clipet bjuder inte på mycket motstånd vare sig när kniven skall upp eller ned i en ficka. Godkänt på det området således. Clipet är i stål och är av "deepcarry"-modell vilket gör att kniven diskret göms i fickan. Förresten "diskret"? Nä, jag tar genast tillbaks det på grund av den stora blaffiga loggan som hamnat på clipet. Det måste vara ett misstag med tanke på hur fult och korkat det är. Ingen kan väl ha placerat det där med flit? Trodde bara SOG höll på med sådana idiotier. 

Ett "deepcarry" clip. Diskret med andra ord...eller nej, inte det heller

Tyngden gör att kniven stannar i fickan även om friktionen inte är den bästa. Apropå tyngd upplevs den inte så farlig trots att de 130 grammen inte gör den till en lättviktare. Det gäller emellertid så länge kniven befinner sig i exempelvis en jeansficka. Att bära kniven i tunnare chinos eller i en benficka på shorts, som jag ofta gör är inte att rekommendera. Om vikten kan även sägas att trots att Jettison väger 30 g mindre än t ex en Spyderco Police så upplevs den tyngre i hand. Mycket beroende på att den är obalanserad, särskilt i höjdled vilket gör att det känns som kniven strävar mot att lägga sig på sidan när du håller i den. I längsled får den godkänt. 

Själva formen på kniven gör däremot att den inte är i vägen i fickan. Även på den punkten kan den jämföras med en Spyderco Police. Tyvärr med den skillnaden att Jettison har den tidigare nämnda vassa avslutningen på handtaget vilken man från stund till annan sätter lillfingersidan i när handen dyker ned efter nycklar och annat. Det är inte bekvämt och gör mig lika sur varje gång. 

Sammanfattningsvis

Hur skall då mina intryck av den här kniven sammanfattas? Det får bli en pro et contra-lista den här gången:


FÖR:

• Jettison är en elegant kniv. Den är snygg!
• Troligtvis håller den mycket länge, den är solitt byggd i starka material
• Låset är stabilt
• Den är relativt billig och på köpet får du kullager om det är viktigt för dig

EMOT:

• Bladet ser bra ut men är inte det. Inte till att skära något med i alla fall
• Även handtaget ser bra ut med sympatiska linjer men fungerar inte 
• Kniven flippar, långsamt om du inte lägger på handled för då dunsar bladet ut
• Låset är uselt att hantera och går knappt släppa
• Den känns obalanserad i handen

Sen har jag några gratistips till såväl Carter som CRKT. Flippers skall inte i utfällt läge bilda en kant mot handtaget eller eventuellt "choil" utan istället forma en mjuk harmonisk linje som inte skär in i fingret när man håller i kniven. Det gäller fler tillverkare förvisso. Såväl ryggar som låsarmar behöver fasas rent generellt. Det räcker inte med att välvda sidor även om det är en bra början. Framförallt skall inte handtag som riskerar att hamna inne i handflatan avslutas med kantiga hörn. Skall man ha spetsiga ändar på knivar bör handtagen vara så pass tilltagna att alla fingrar får plats ändå. Då kan de förses med både glaskrossare och annat.

Jettison i den dagliga rotationen

Skall du använda din kniv ytterst sporadiskt och till göromål där en duglig spets premieras och gillar Carters design samt tanken på att få en kullagrad flipper till lågt pris som därtill är välbyggd då är det här kniven för dig. 

Vill du däremot ha en fick/EDC-kniv som får sin beskärda del av vardagssysslor av annat slag då skall du nog kika vidare. Detsamma gäller om du vill sitta i tv-soffan och använda din kniv som stresskulor. Då lär du tappa tummen efter ett tag.

Vissa knivar är mer fotogeniska än andra. CRKT Jettison är ju snygg! Ja, förutom loggan då

Min svengelska Twitterversion av recensionen lyder: CRKT Jettison är en "looker not a user"!

Specifikation:

Längd utfälld: 194 mm
Längd hopfälld: mm
Vikt: 130 g
Bladlängd: 83 mm
Godstjocklek: 3,2 mm
Bladstål: 8Cr13MoV
Handtag: stål
Lås: framelock, stål


Producerad av: CRKT - Columbia River Knife & Tools, tillverkad i Kina


/ J - inte övertygad

* 2016-09-16

Stålsnobberi

Ett inlägg på ett Spydercoforum häromdagen föranledde följande tankar från min sida angående knivstål. Det som slog mig var att stålsnobberiet i vissa fall gått över styr, ja enligt mig då kanske skall förtydligas. Men låt mig förklara vad jag menar.

Man efterfrågar maximal prestanda oavsett vad knivens tänkta användningsområde är. Lite som att säga att det är nödvändigt med Bugatti Veyrons W16-motor för att åka och handla när det faktiskt är sämre än nästan alla andra förekommande alternativ. Att man sen "villhöver" vissa saker är en helt annan fråga. 

Sakfrågan handlade om en karambit, ni känner till modellen - liten kniv av modellen tigerklo med ursprung i sydostasien och därifrån rätt spridd. Som så ofta härstammande från ett jordbruksredskap i form av en liten handskära men därifrån även parallellt utvecklad som ett rent vapen i regionen. Sedermera en populariserad "självskydds"- och samlarkniv, numera oftast fällbar och mycket spridd i bildform inte minst genom TV- och datorspelsvärlden. 

Det aktuella stålet, Spydercos japanska VG10

Det som eftersöktes i tråden var ett "uppgraderat stål". På en karambit? Smaka på de orden igen och ställ sedan frågan, varför? Till saken hör att den aktuella kniven, SpyderHawk redan är försedd med VG10 i bladet så det är ingalunda ett lågbudgetstål modell zinkbleck.

Exakt vad är det som skall göras med en fällbar karambit med ett blad på sex centimeter som tarvar att det håller skärpan längre och är hårdare eller slagtåligare än VG10?

Kniven är ju helt värdelös till allt utöver a) samlande b) tränandet av former (som inte tarvar vasst stål alls) samt c) kartongöppnare. Även om kniven mot förnuft och sans skulle användas till "självskydd" är VG10 synnerligen väl valt. Det står emot korrosion orsakat av blod tämligen väl vilket är tydligt i köksknivsapplikationer. Troligen hamnar det på bladet efter att någon viftat för mycket med kniven framför spegeln och satt den i sitt eget lår. 

Men det pekar på en intressant utveckling som jag vill belysa: det jag väljer att kalla "Stålsnobberi". Det är förstås en synnerligen löst hållen term, inte exakt på något vis men ändå talande och med det avser jag:

fenomenet att vilja ha ett visst stål i bladet oavsett 

vad kniven är tänkt att användas till. 

Med ökad prislapp kommer förstås kravet på bättre material. Till viss del jag kan förstå fenomenet och jag är inte helt oskyldig själv. Som vanligt blir det tydligt om man överdriver. Jag har heller ingen lust att betala tusenlappar för en kniv med handtag i enkel plast och ett 420J stål för att dra saken till sin spets. Men det finns en gräns åt andra hållet också. När "villhöver" närmast övergår i dumhet. Smörknivar blir inte bättre i CPM S110V för att raljera lite. Plast eller ene är att föredra. Men ni förstår kanske vad jag menar? Det händer frekvent att folk vill se vissa stål i knivar trots att de för ändamålet kanske till och med är sämre än billigare alternativ. 

Gränsen för vad som anses "fint" flyttas dessutom hela tiden. Inget konstigt med det. Utvecklingen rör på sig, oklart om den går "framåt" men ändå. Det märkliga är att det som var bra igår inte ens anses fungera idag.

Snabbkurs i stålevolution hos moderna fällknivar

Låt mig exemplifiera delar av utvecklingen för stålanvändning i framför allt fällknivar genom följande nedslag:

Amerikanska 440C var länge betraktat av många som ett "top of the line"-stål. Ett av customknivmakare mycket omhuldat stål som än idag används tämligen flitigt på den fronten. Men gemene man tycks blanda ihop det med 440A av någon anledning och tror därmed att det är mycket simpelt sett till egenskaper vilket inte stämmer. Därför kan det inte stå på ett fällknivsblad längre oavsett hur lämpligt det är eller ej. Det förknippas med "billigt" och därmed "inte lika bra".

Samma öde rönte Takefus VG10 som tidigare betraktades som ett "superstål" och nu av många (på knivforum o dyl nota bene) anses mediokert vilket det sannerligen inte är. Inte för det ändamål det togs fram d v s trädgårdsredskap och sedermera köksanvändning. Det är ett ypperligt stål för kockknivar. Blir vasst som tusan, är relativt lätt att slipa och är rosttrögt. Det är inte alls lika vanligt i "high end-knivar" längre även om det återfinns i knivar från Spyderco gjorda i Japan, Kizers Vanguard-serie och många Böker Plus-modeller för att nämna några.

Spyderco arbetar med många stålvarianter, från topp: 8Cr13MoV, HAP40/410, CPM S30V, HAP40/410, VG10

Samma öde rönte japanska Hitachis ATS-34 som i princip är detsamma som Crucibles 154CM för övrigt. Det senare fick ge vika till förmån för pulvervarianten CPM 154. Det är således viktigt i vilken ordning du hittar bokstäverna C och M när det gäller Crucibles stålsorter eller snarare om det ingår ett P eller ej. Det är det som avslöjar om det är ett pulverstål eller inte. 

Därefter kom eran när S30V var kejsare på tronen och bland många stora knivtillverkare som använde det flitigt bland sina toppmodeller syntes inte minst Spyderco. Fast mest känd för det är förstås CRK då stålet togs fram genom ett samarbete mellan Chris Reeve och Crucible.

Det är ett riktigt bra allroundstål enligt min mening men idag talas det oftare om CPM S35VN istället. Mycket beroende på att nya kinesiska "lyxmärken" som Reate, Kizer, Stedemon, WE-knives med flera använder det som stapelstål i sina fällknivar. Det återfinns även numera i den kända CRK modellen "Sebenza". Nu är CRK kända för att vara en smula konservativa så de lär troligen inte byta i första taget oavsett vad som dyker upp på stålhorisonten.    

Men andra "finmärken" måste förstås vässa argumenten (!) ännu lite mer. De lyder ofta:

Crucible: CPM 20CV, CPM S90V, CPM S110V,

Böhler/Uddeholm: M390. Elmax, Sleipner,

Carpenter; CTS 204P

och

Hitachi: ZDP-189!

Superstål, CPM-20CV från Crucible Industries

Ytterligare ett känt högkvalitativt stål, Elmax från Böhler/Uddeholm

Det finns förstås fler sorter och variationer på stålkartan och det hela är lite av en snårskog att orientera i. Särskilt när tillverkarna ofta kopierar varandra när det kommer till komposition. Från början var t ex Hitachis ATS-34 en kopia av 154CM som ett tag blev mer populär än föregångaren som då legat i träda ett tag. Därefter vaknade intresset för det amerikanska stålet åter till liv och inte minst återfinns det bland många Benchmademodeller.

På samma vis ligger amerikanske Carpenters 204P väldigt nära det europeiska M390 i komposition och dök som genom en händelse upp efter det att Böker/Uddeholms framgång var ett faktum. Deras N690Co är i sin tur ett svar på japanska VG10 och så vidare. 

Knivstål må inte stå för några enorma volymer hos tillverkarna. Men det för med sig en viss prestige kan jag misstänka. Det handlar mycket om produktutveckling och att visa framfötterna. Sen finns det ju fler applikationer att nyttja dem i än bara fickknivar förstås.

Tillbaks till sakfrågan 

På det hela taget är egentligen stålvalet av mindre intresse då många tillverkare genast förstör ett ståls inneboende kvalitéer genom att förse dem med eggar som inte tar tillvara på dem. Alltför många faller offer för den rådande "overbuilt"-trenden. Det vill säga de överdimensionerar knivarna för säkerhets skull bara för att det säljer inte för att de annars skulle gå sönder. Visst finns det klara mottrender också, men ändå.

Med usel geometri, för mycket stål bakom eggen och för tjocka blad skär knivar inte bra! Vad spelar det då för roll att det är "SUPERSTÅL" som CPM S35VM, S90V, S110V eller M390 i eggen? Enklare, billigare knivar med bättre skäregenskaper springer ändå åttor kring dem när det kommer till användbarhet. 

Därmed inte sagt att jag inte uppskattar en del av egenskaperna som följer med dessa stål. De har många kvalitéer som jag tycker om som extrem skärpevaraktighet och förmågan att ta en skarp egg samtidigt som de ändå inte påverkas så lätt av korrosion.  

Men det finns även tydliga  nackdelar och det är främst två jag tänker på. De är närmast hopplösa att underhålla annat än med diamantstenar och slipsystem med fasta vinklar. Att försöka skärpa en kniv härdat bortåt eller över 60HRC görs inte med lätthet. Har de dessutom en s-formad egg/recurve eller en kombinations/compound-egg så blir det ännu mer komplicerat.

Därtill ökar priset på knivarna eftersom materialen förstås är dyrare i sig samt att de är mer svårbearbetade under tillverkningsprocessen. Det är den största invändningen jag har eftersom det spär på prisspiralen uppåt. Särskilt när de används slentrianmässigt i någon form av mellaprissegment där alla idag verkar sträva mot att bli "mid-tech".    

Visst finns det knivar som tjänar på uppgradering av stål. Ett av de mer talande exemplen tycker jag Cold Steels övergång till CTS XHP från AUS8 är. Många av deras modeller är gjorda för att brukas och då tjänar de på ett stål som håller skärpan längre även om det som tidigare sagts skall balanseras mot hur svåra de blir att underhålla. Men när rena stötvapen som "Ti Lite alu" uppdateras på kuppen får det lätt ett löjets skimmer över sig. Vad exakt skulle man göra med den kniven som tarvar mycket uthållighet? Ta en närmare titt på eggvinklarna på det bladet och minst ett ögonbryn kommer hissas om du vet något om knivar. 

Vad vill jag ha sagt med detta?

Det jag efterlyser är att man i ännu högre utsträckning använder sig av för uppgiften lämpliga stål snarare än sådana som gör sig bra på en specifikation eller är modenycker.

Historien visar att det går bra att "trolla" med tämligen enkla stål med rätt behandling. Buck är kända för hur de med hjälp av P Boss härdat sitt 420HC och Al Mar har mycket bra knivar i AUS8. Många köksknivar, framför allt Tyska, är gjorda i enkla rostfria stål som Krupp 1.4116. Japanska diton har inte sällan odefinierade "Kromstål" av olika slag eller VG5 eller VG10 i eggstålen när de inte förses med kolstålsvarianter som "White- och Bluesteels"*. Sedan kan tilläggas att nästan hela den franska produktionen av regionala knivar är försedda med endera kolstål eller 13c26 och 12c27-stål från Sandvik och de fungerar förträffligt bra både i bruk och på bild.

Al Mar förvaltar egenskaperna hos AUS-8 mycket väl

Hur ett stål härdas och vilken geometri och slipning som är aktuell spelar större roll än stålsorten i sig vill jag nog hävda. Inom rimlighetens gräns förstås. 

Vad skulle jag då stoppa i nämnda karambit?

Om man ser till hur de är tänkta att användas så är det några egenskaper jag skulle eftersträva:

• Det skall vara mycket motståndskraftigt mot rost. Jag vill ha ett stål som inte får fläckar och rostar eftersom kniven troligen kommer bäras ofta och mycket nära kroppen och därmed utsättas för fukt och svett. Alternativt samlas det på knivtypen och då ligger kniven i ett skåp varpå stålsort är närmast av akademiskt intresse. 

• Det skall vara estetiskt. Det är viktigt att det går att behandla så det ser bra ut. Det gör inget att det är lätt att få till olika finish på materialet: satin, polerat eller blästrat beroende på tycke och smak.  Är utseendet viktigt? Jo faktiskt och särskilt på den här typen av kniv. Återigen, om det inte viftas med den så är samlandet huvudfunktion. Och ja, jag anser det vara ett legitimt användningsområde. Det jag vänder mig emot är när man låtsas att samlarknivar är något annat.**

• Behöver det skära alls? Jodå, det är trots allt en kniv vi talar om även om vissa av skapelserna inom genren endast med tvekan kan sammankopplas med knivar. Eggföremål ligger ofta närmare till hands som benämning. Men de behöver inte ha extremt hållbara eggar eller bli riktigt vassa. Stålet behöver därför inte vara särskilt hårt, bättre då om det tål en smäll eller två. Således bör det vara slagtåligt/segt och hellre rulla eggen än chippa den. Det är svårare att reparera om det saknas stora bitar. Vafalls, vad menas? Jo, serru om man faktiskt kommer åt något med kniven och den är mycket mycket skarp riskerar alltid eggen att skadas, det gäller särskilt om man övar med den och kanske till och med tappar kniven, trots ringen. Då behöver eggen återställas och det kan bli besvärligt med "superstål". Därför är ett mjukare, segare stål att föredra. 

Med det konstaterar jag att en karambit går utmärkt att tillverka i flera material. 

• Billig lösning: 420J2 eller 440A. Lätt att bearbeta, rosttrögt. Det går att göra snyggt men håller inte skärpan om du så andas på det men vad spelar det för roll? Sen kan man vara historiskt korrekt och då ligger ett enklare kolstål eller till och med ett återanvänt stål nära till hands. Många äldre asiatiska bruksknivar är gjorda av gamla lastbilsfjädrar.
• Mediumdyr lösning: Varför inte VG10 som var aktuellt från början. Du kan skära med kniven om du nu vill öppna en många buntar kartonger eller självförsvarsdöda massor av rep. 
• Dyrt: Dräm till med titan som i en Tora Tactical Knives "Dragon". Kniven kan i princip inte användas praktiskt alls trots karbidegg. Materialet uppfyller dock flera andra kriterier, främst är det extremt lätt, tål slag och rostar inte i vanlig mening. Sammantaget en bra klo för "självförsvar". Nackdelen är att det inte kan fås i vilken finish som helst och därmed tappar i utseende. Dock synnerligen gångbar för den som gillar rå titan eller de varianter det kan anodiseras till. 

Ett modernt material att göra Karambits i, titan

Men vad som är helt meningslöst är att stoppa i ett "superstål" som skär bra och länge som M390 eller ZDP-189. Sprödare, känsligare och helt fel oavsett vad somliga tycker. 

En brasklapp: Man kan förstås ha vilka material man vill i vilka knivar som helst. 

Men då kallas det för "konstknivar" eller "artknives" och samma människor som samlar på karambits och flipperknivar värjer sig ofta mot att sammanföras med de överarbetade tårtglaserade knivarna med guld och glitter på som även de samsas i den genren. Men trots allt är det just vad de är. För hur man än vänder och vrider på det är inte en kniv med Chad Nichols damascus i bladet, mammutbete eller zirconioum i scollorna och timascusclip bruksföremål. Du kan möjligen om du anstränger dig hitta några som använder en dylik kniv. Men det blir en smula anekdotisk bevisföring. De är för dyrbara helt enkelt.

Det användandet av (överdrivet) dyra material gör är att det driver upp prisnivån generellt. För den med begränsad budget är det alltid ett tråkigt scenario. Därför är jag blir glad när jag ser tillverkare som använder "lämpligt" stål i sina knivar. Alltså ser till användningsområde och helhet inklusive pris istället för att blicka mot trender och det senaste.

Samtidigt finns det klara fördelar med dagens "knivlandskap". Det har aldrig funnits så mycket att välja på och marknaden sväller för varje dag. Där återfinns knivar för de flesta smaker och plånböcker och för varje trend uppstår till slut en mottrend.

Därför kan många områden ses växa parallellt som "titanframelockflippersonbearings", "overbuilt tanks", "bushcraft", "traditionals", "frictionfolders", "ethnic" och så vidare. Det är en utveckling jag finner glädje i.

/ J - tycker till igen


* Vi bortser här från specialvarianter som "Super Blue"
** Ett lysande exempel är Microtechs "Jagdkommando". Den säljs med mystiska argument om "sårkanalers storlek" och hur svårt det är att sy igen hål orsakade av den. Med andra ord hur "farlig" den är. Kniven eller vad den skall kallas omges med myter påspädda av folk som inte vet vad de talar om. Mycket komiskt då den aldrig använts någonstans till någonting. Det är en kul skrivbordsprodukt som även är ett mycket gott hantverk för att demonstrera tillverkningsskicklighet. Och som sådan är det ett utmärkt, i vissa ögon ett häftigt samlarobjekt. Gott så, det räcker. Men snälla låtsas inte att det är något annat. 

 #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 83 "När jag handlar"

Jäkla Spyderco! Det finns alldeles för många knivar från det märket som fångar mitt intresse på lite olika vis. Några är fula men charmerande andra intressanta och några riktigt eleganta. Många är praktiska, några bara knivar men sällan är de intetsägande.

Oftast finns det åsikter om dem och bredden samt variationen på utbudet parat med den grundmurade kvaliteten gör märket högintressant.

"When I go shopping"

På bilden kan skymtas modeller som: Centofante III, Persistance, Des Horn, Dragonfly II Sprint run, Sage och Sage 2, Calypso Jr Micarta, Zulu, Delica 4 och Delica 4 Sprint run.

Senast befann sig en Starmate och en Lum Chinese i varukorgen. För tillfället gapar den tom vilket känns ovant. Men på väg är en "5"!



/ J - lätt Spyderholic

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Höna av en fjäder

- Eller hur man kan terrorisera omvärlden med en liten metallbit

Häromdagen var det dags att minnas ett datum som på goda grunder etsat sig fast i världshistorien, den elfte september. Terrorismens effekter är alltid otäcka men nästan ändå obehagligare för de som inte drabbats direkt är vilka konsekvenser händelsen fick för vårt fria samhälle. Utan att gå in på detaljer kan konstateras att mycket förlorades den där dagen och att terroristerna på det sättet lyckades i sitt uppsåt. Vi är inte lika fria längre. Övervakning i dess olika former är mer regel än undantag idag. Storebror ser dig oftare än inte. 

Det jag tänkte säga något om är en av de betydligt mindre allvarliga följderna men som i sitt lilla format är signifikativt på hur det resoneras i skuggan av de två tornen.  

Det fanns en tid innan det där datumet. En tid som var något mer oskuldsfull på något vis. Något som avspeglar sig i exempelvis hur knivar betraktas.

Faktiskt köpt via eBay

Förr i världen kunde man exempelvis handla med fjäderdrivna fällknivar på eBay. Så kallade stiletter eller "automatics" beroende på utseende och format. Knivar vars blad hoppar fram efter någon form av knapptryckning. Det får man inte längre. För i en hårdnande tid vill beslutsfattare och stiftare av lagar slå kraftfulla slag i luften och avlägsna saker som är "farliga". I den processen silas mygg och sväljes kameler på löpande band vill jag lova. 

Plötsligt blev en kniv farligare om den innehöll en liten fjäder än om den inte gjorde det. Historiskt sett har de i och för sig alltid betraktats som suspekta eller till och med hemska. Det är James Deans fel! Alltsedan Ung rebell har stiletter varit belagda med tabu. Skurken i otaliga Hollywoodproduktioner har sedan dess alltid fällt fram sin kniv med ett ljudligt "Tschaaack", det gör sig bra i biohögtalare. Vi fick lära oss att sladdriga, klena italienska stiletter är sååå mycket farligare än alla andra knivar. Tyvärr gick lagstiftare på den finten. Sen kom åttiotalet och "butterflies"/balisonger blev ännu farligare. Nu omgav sig "the bad guys" med ett virvlande silverglitter istället - livsfarligt förstås varpå förbud följde i många länder. 

Det är James Deans fel

Nu vet alla som hanterar knivar att en kniv inte blir farligare än den som håller i den och att knivar med fjädrar på intet sätt är mer lämpade för våld än något annat, snarare tvärtom. En så kallad "fastbladare" som exempelvis en hederlig gammal morakniv är betydligt värre. En sådan är ALLTID snabbare från "förvaring till handling" än vad än fällkniv är. Momenten: hand i ficka-greppa kniv-dra-hitta knapp/hål/platta/tumknopp-fälla ut, kommer alltid vara långsammare än: hitta handtag-greppa-dra-klart. Möjligen kan en wavefunktion komma i närheten men den diskussion kan tas vid annat tillfälle. Sen kan tilläggas att brottsstatistiken talar sitt tydliga språk, köksknivar ÄR farligast.

Idag blir det ännu mer uppenbart hur obsolet det där tänkandet är eftersom det sedan dess tillkommit flera alternativa sätt att fälla ut ett knivblad på. Ett sätt att kringgå regler var att uppfinna "assisterade" knivar. De är stiletter - fast inte riktigt. För ett otränat öga är det omöjligt att se skillnaden och det beror på att det nästan inte finns någon. Det enda som skiljer dem åt är att fjädern inte hjälper till hela vägen utan att bladet först måste manipuleras på något vis innan öppningsrörelsen påbörjas på en "assisterad" kniv. Den enda orsaken till att de finns är för att kringgå främst amerikanska lagar som definierar vad en automatisk kniv är och inte är. 

Snabbare än det mesta men laglig för det mesta

Sen kom flippern och därefter även kullager i fällknivar varpå tidigare lagar fått ett löjets skimmer över sig. Nu kan du skicka fram ett fällnivsblad nästan hur fort som helst utan mekanisk hjälp. Men säg det inte högt för då lär de förbjudas de också. 

Att snabba upp fällknivar har för all del testats tidigare i historien även det. Intet nytt under solen som bekant. Det som allmänt brukar refereras till som "gravity knives" hör till den kategorin. Det handlar alltså om att ta hjälp av moder natur för att få fram sitt knivblad. De är naturligtvis också förbjudna! Problemet är väl att det räcker med en sliten kniv eller en med dålig kvalite för att förvandla en helt vanlig fällkniv till en dylik om bara pivotskruven är tillräckligt lös. Men i det fallet finner lagstiftare också en väg. De förbjuder allt - som i Australien exempelvis. Där får inte en fällkniv vara sladdrig i leden för då är den otillåten! Ramlar bladet ut av sig själv är den olaglig. 

Nu är de inte värst utan många länder har lagar mot allt som öppnas med en hand som t ex Tyskland*, England och tidigare Danmark. De är ett av få länder som mjukat upp lagstiftningen på sistone. Men de håller fast vid att en kniv inte får ha lås. Då ÄR de livsfarliga. Kanske mest för den som använder den men sådana detaljer bryr sig inte lagstiftare om. Det är därför somligt klientel väljer att bära rakknivar, mattknivar eller en slipad skruvmejsel i bakfickan istället. De är ju som alla vet ofarliga. De är ju redskap och verktyg. 

Men när det kommer till handelsplatser som bland andra eBay och svenska Tradera** så är elfte september ett viktigt datum. För det var i eftermälet till det som man ville förhindra handel med "vapen" varpå bland annat balisonger, dolkar och stiletter blev förbjudna att handla med. 

Också snabb, men olaglig att handla med på många platser. Inte chilin då men den upphottade 

Buck 110 Hunter

Och eftersom det enda som skiljer min autokonverterade Buck på bilden från ett standardutförande är att ryggfjädern är dubbel inuti så den hjälper bladet på vägen ut så måste det ju vara den som är farlig.

Det är tydligen med en bit fjäderstål som man kan kapa flygplan, hota sin omvärld och vara allmänt otrevlig med.

De är inte att leka med - de där fjädrarna. 

/ J - olaglig


* Eller snarare i Tyskland kan man få öppna knivar med en hand ELLER ha ett lås, inte bådadera.
** Jag är medveten om att inte exakt samma regler och lagar har gällt eller gäller

Fredags-"EDC", igen

Idag satt jag och lekte med en CRKT Swindle när jag drack morgonkaffe och tog en bild för Instagram jag kallade "The Great Coffee Swindle", något skall den ju heta. Fast det var egentligen ett par andra knivar av samma märke som pockar på uppmärksamhet - The Jettisons. De åkte ned i väskan eftersom jag påbörjat en recension av dem. Först ut är storebror. 

Trots det gyllene tillfället fick ingen av dem agera brukskniv idag. 

Vad fredagsfickor kan bjuda på

Istället fick en gammal trotjänare hoppa in. En av de få fällknivar från SOG jag överhuvudtaget gillar. Det är en Twitch II. Det senaste de producerat ser ut som om reklamarna på marknadsföringsavdelningen fått designa knivarna. De är fulla med fiffigheter och framförallt ser hela knivarna ut som gigantiska anslagstavlor. Eftersom som SOG verkar tvivla på att kunderna vet vad de köpt så tvekar de inte att tala om det - ÖVERALLT. 

Men det är inte fallet med den här kniven som faktiskt är alldeles förträfflig. Den skär utmärkt, den är snygg och lätt och F&F är riktigt bra. På det här exemplaret skall väl tilläggas. Jag har hört dem som lider av glapp i bladet. Fabriksslipningen är  en av de bästa jag stött på.

Utöver det återfinns mitt nya bytesförvärv i höger benficka på byxorna, Spyderco DogTag. Den agerar extranaglar för dem jag inte har samt fungerar som förpackningsöppnare. Till det är den ok men jag gillar inte slipningen. Det finns anledning att återkomma till det. En bra liten sax är en de småsaker som återfinns i minstingen bland multiverktyg, "Minimaster" från Kutmaster. Plånbok kan vara bra att ha och även den digitala anteckningsboken Htc10 

Via Instagram och andra källor har jag förstått att det är mycket mer modernt och kultigare att ha någon extremt avancerad penna, gärna en som skriver upp och ned och i vatten samt gjord i titan kompletterat med ett anteckningsblock från "Fieldnotes". Där duger inte de Bic eller liknande som jag har i väskan. En tydlig trend är också näsdukar. Inte för att jag vet vad jag skulle ha en sådan till. Men de ser ofta bra ut på bild. Återstår att se om jag någonsin blir så "EDCinne". 

/ J - önskar god fredag

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 82 "Äkta hög"

På Instagram förekommer ofta hashtaggen "#pocketdump" men inte sällan känns bilderna konstlade så till vida att det brukar vara hejdlöst mycket prylar folk får plats med i sina fickor om nu bilder aldrig ljuger. Särskilt tänker jag på ett konto, ingen nämnd ingen glömd, som till och med infört begreppet "...almost made it to the pocket" för att kunna addera fler knivar och gadgets på samma bild. Ingen fel på konceptet. Det är bara namnet som förvillar.

Kul idé som sagt men skulle jag även räkna in vilka knivar jag väljer mellan varje dag skulle det bli en sjutusan till hög kan jag lova!

Nästan lika roligt är alla som taggar sina bilder genom att hävda att bilderna enbart är tagna med mobiltelefon och upplagda utan filter* när de uppenbarligen inte är det. Särskilt avslöjande är den gloria som uppstår kring t ex knivar när man kraftigt motljus läggs på i efterhand. Själv blandar jag mobilbilder med kamerabilder, oredigerade (enbart beskurna) med redigerade, spontana och arrangerade - allt i en salig röra.

Filter använder jag dock inte. Är smått allergisk mot dem och låter bli att följa många konton som annars skulle vara av intresse på grund av överanvändande av effekter. Allt ser till slut ut som technicolor från femtiotalet vilket gör det svårt att se hur saker och ting faktiskt ser ut. Det passar somliga men är inte i min smak.

Som krydda är effekter roliga, som standard tråkiga.  

"True Dump"

När den här bilden togs var det tydligen tema "O D Green" för min del. Knivarna är DPx Gears "HEAT" och Cold Steels "Broken Skull", gud vad jag avskyr det namnet för övrigt. Båda med sidor i G10, båda i en snarlik grön nyans. 

Soligt var det uppenbarligen den dagen eller kanske inte. Jag bär ofta solglasögon även när det inte gassar eftersom jag alltsomoftast cyklar. Med glasögon på slipper man fartvind, grusstänk samt knott och andra flygfän. Bilnyckeln skvallrar dock om att det nog inte var aktuellt just vid det här tillfället. Telefon har jag alltid med mig i princip och en plånbok förstås.

Bilden är tagen med kamera. Inga filter eller effekter tillagda.

/ J - bildmakare

* "#nofilterfuckery" och liknande.

#aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension OKC Dozier Arrow

- Sade någon dolk?

Dozier Arrow är en kniv som fick mig att studsa till när jag först såg den. Varför då undrar vän av ordning? Jo, till det yttre påminner den utan tvekan om en äldre Benchmademodell jag gärna velat ha på den tiden det begav sig, den Pardue-designade "350". Lägg därtill att Arrow döljer bladet på samma vis som en gammal Gerber CF och att den bär Doziers signum - ett enkelt välformat och inte minst funktionellt handtag.

Om du sedan adderar OKCs kvalitetskontroll, tänk "RAT" till soppan och sedan kryddar med ett dugligt stål och ett tilltalande pris så har du förhoppningsvis en välsmakande anrättning även om förpackningen inte tilltalar alla.

OKC 9100 "Dozier Arrow"

Första intryck är alltid intressanta och det gäller inte bara knivar utan prylar i allmänhet. Herrejäklar var den första tanken som kom för mig när den här lådan öppnades. Kniven var något mindre än jag trott men det var inte det som föranledde reaktionen. Det kom sig av två andra egenskaper. Det ena var hur oerhört sträva G10-sidorna var. Det finns grovt sandpapper som tar betydligt mindre. Det andra var vikten. Kniven väger inte mycket i relation till sin storlek och är därtill helt neutralt balanserad vilket gör den riktigt kvick i handen. Endast positiva första intryck med andra ord. 

Blad

Bladet bidrar starkt till helhetsintrycket och hela poängen är att den skall se snabb och dolkig ut och det gör den. Annars är fallet detsamma med Dozier Arrow som med Lionsteels Daghetta - en lek med linjerna. Det är egentligen en spearpoint det handlar om och slipningen är inte helt symmetrisk även om bladet är det. Det gör kniven mer praktiskt orienterad än vad första anblicken avslöjar. 

Eftersom bladet i det här fallet är helt dolt i handtaget i stängt läge så finns möjligheterna att slipa båda eggarna som så önskas.

Det finns inte så många fällknivar som gömmer hela bladet i handtaget när de är hopfällda,

Dozier Arrow i sällskap med Gerber CF

D2 verktygsstål och här syns hur man trollat med slipningen för att göra kniven mer praktisk

Annars bjuder kniven på ett flatslipat blad som mäter strax över nio centimeter på längden och som försetts med en tilltalande halvpolerad satin som ytbehandling. Godstjockleken är modesta 2,8 millimeter vilket förklarar varför kniven skär någorlunda trots relativt låg slipfas.

För min smak är det något för mycket text på bladet. Mycket av det beror på att OKC likt många andra tillverkare har en  förtjusning i att tala om att det är en "first produktion run". Något som möjligen kan ha visst intresse för några få samlare men på en enkel  produktionskniv som den här känns det bortkastat. Den är på intet sätt unik. 

Ett attraktivt blad som dock vore mycket snyggare utan text

Stålet är D2 vilket är ett i knivsammanhang rätt vanligt vertygsstål och något som Dozier använder frekvent även på sina customknivar. Det är ett val som jag kan tycka är något udda men inte helt uppåt väggarna för en fickkniv. Fördelarna är bland andra att det är mycket uthålligt vilket därmed bjuder på en vass egg när man behöver det även om kniven inte underhålls frekvent.

Här har man emellertid valt att inte härda det hårdare än 57-59 HRC vilket är lågt för D2 så det återstår att se hur väl stålets inneboende positiva egenskaper förvaltats. 

Mot uthålligheten skall nämligen ställas att D2 inte är "rostfritt". Förvisso är det mer rosttrögt än de flesta andra verktygsstål men det är ändå något av en nackdel att ha dessa i fickknivar, åtminstone teoretiskt. Allt av det enkla skälet att fickknivar bärs nära kroppen vilket framgår av namnet. De är därmed också utsatta för en del fukt och svett. För att undvika fläckar behöver man därför se över sitt blad ibland och kanske skänka det lite omtanke och en smula olja. 

Kunde inte låta bli att driva lite med alla tuffa "hard-use"-test på nätet där man hugger knivar genom motorhuvar. 
Jo, Dozier Arrow klarade mogen frukt galant. Men det hade gått att mosa nektarinen med en gaffel också

Direkt i ur låda till hand är kniven "mediumskarp". Den rakar hår, men visst motstånd och det krävs lite vinkel på eggen om ni vet vad jag menar. Papper tar den men det är inget man skär schabloner ur tidningspapper med. När man sedan arbetar i kartong bekräftas det jag tidigare trodde. 

Handtaget duger gott och bladet glider förtjänstfullt igenom materialet så länge tumknoppen undviks vilket är lättare än befarat för övrigt. Däremot är inte uthålligheten riktigt i topp jämfört med vad jag förväntar mig av D2. Men å andra sidan är det kanske inte en kniv tänkt för mattläggaren. 

En direkt jämförelse med  Lionsteels "Daghetta" kan göras eftersom den har ett snarlikt blad, endast något smalare och med samma stål. Italienaren skär dock sämre i t ex grönsaker eftersom geometrin på Dozier Arrow är bättre. Den är tunnare bakom eggen helt enkelt.  

Penetrerar saker gör Arrow som en....eh, dolk! Det vill säga bra. Nu har jag inte slaktat vår lilla Hyundai för att ta reda på låsets begränsningar utan mer stött kniven mot kartong och några träd. Det går bra om man är måttligt arg på växtlighet

Handtag

Handtaget på Dozier Arrow kännetecknas av långt driven symmetri vilket tilltalar åtminstone mitt öga i det här fallet. Det enda som avviker från detta är skruven som håller ihop handtaget samt själva tumknoppen som måste placeras någonstans. Här infälld i handtaget. 

Så symmetriskt som det går och försedd med en fräst dekoration i form av Doziers pil

Konstruktionen är ett under av enkelhet med tillhörande rena utseende. Kniven saknar ram och handtaget består av två bitar G10 som hålls samman med en enda skruv utöver pivotskruven. Därtill har själva stoppbulten fästs i bladet och därmed är även den dold. Det ger en öppen konstruktion som är lätt att hålla ren från t ex fickludd och som ser bra ut. 

Eftersom bladet är tunt och G10-sidorna inte är alltför kraftiga de heller så är kniven inte mer än en centimeter tjock. Det ger en kniv om väger in på svältfödda 82 gram! På något forum läste jag nyligen ett inlägg av en skribent som genast skulle skicka tillbaks kniven då den av det skälet inte "gick att lita på" samt att den flexade under användning. Jag kan lugna alla på den punkten och säga att det gör den inte under normalt bruk.  Arrow är inte tänkt som campingkniv.  Du kan få sidorna att nästan mötas om du placerar fingrarna mitt på kniven och tar i tills knogarna vitnar. Men det är ungefär som att säga att ett fiskespö är opålitligt för att det flexar. 

Den som oroar sig över friktionen i handtaget på sina knivar kan i det här fallet sova tryggt om natten. Det här är den strävaste G10 jag överhuvudtaget stött på. Cold Steel - släng er i väggen. Den här varianten kändes som sandpapper storlek femtio när den hölls i första gången. Fördelen är uppenbar - i kombination med det för handtagsformen naturliga fingerskyddet ger det utmärkt grepp och därmed ingen risk för att slinta ens med våta händer. Nackdelen är lika tydlig den. Det går inte att ha kniven i en byxficka utan att materialet, särskilt under clipet totalt massakrerar textilier. Det här är i ursprungsskick en shortsdödare noterade jag i förbifarten.

Fram med sandpapper och finlira till önskad textur "et voila" - ett fungerande handtag. Naturligtvis går det att ordna med slitage också men det tar tid och lär kosta pengar i form av nya kläder. 

Attans vilket rivjärn. Funkar bra i handen men även att riva parmesanost på

Formen som sådan är mycket enkel vilket innebär att handtaget också fungerar i så gott som alla grepp. Undantaget är när kniven fattas i nypan. Fingerskyddet och tumknoppen är då helt enkelt i vägen. Det följer så att säga med formen och kan upplevas något begränsande vid "småpill".

Öppning och lås

Kniven öppnas med en tumknopp. På några ställen på nätet har jag sett att det står att den är dubbelsidig. Det är den inte! Det här kan snarare vara en av de mest "högerhänta" knivar jag stött på. Enkelsidig tumknopp, lås som definitivt inte lämpar sig för vänster hand och ett clip som inte är flyttbart gör att vänsterhänta personer som inte är fingergymnaster bör se sig om efter andra alternativ.

Tumknoppen är något svår att komma åt till en början då den i princip är helt i nivå med handtaget. Men med lite motoriskt minne så fungerar den riktigt bra. Bladet löper mycket lätt och har en tendens att vilja flyga fram tack vare en väl avvägd "detent". Däremot framgår det med all önskvärd tydlighet att den här kniven är riktad mot "EDC"-bruk och inte är någon form av självförsvarskniv, vilket jag är tacksam för, därtill är den alltför fipplig att fälla ut. Särskilt om det skall försökas med våta och kalla händer eller med handskar på. Under de förutsättningarna hade jag inte valt den här kniven alls. 

Tumknoppen är nästan dold där den sitter. Men den går att nå och då flyger bladet upp

Vanligtvis är jag smått allergisk mot tumknoppar som återfinns långt ut på bladet när kniven är utfälld. Dels är det fult men framförallt tenderar de till att vara i vägen vid vissa typer av skär, läs "genomgående". Men det här är ett av få fall då placeringen är befogad. Tumknoppen sitter så långt in mot skaftet som överhuvudtaget är möjligt för att den skall gå fri från handtagets fingerskydd under öppningsrörelsen.

Tajtare än så här kan inte det inte bli, tumknoppen går precis fritt

Väl ute hålls bladet på plats av en linerlock i stål. Samma smidiga excellenta funktion som jag hoppats på efter tidigare kontakter med OKCs knivar. Konstruktionen är lite speciell då låsarmen är "nested" det vill säga sammanfogad med själva handtagssidan på samma vis som t ex Spyderco Military. Det låser stabilt, inget flex, inget glapp eller spel och är lätt att släppa. Så vill jag ha ett lås. Finns det "starkare" varianter? Oh ja! Behöver jag det? Oh nej, inte på den här typen av kniv i alla fall då jag sällan eller aldrig känner mig nödgad att hugga hårt i saker och ting med fickknivar.

OKCs variant på en "nested linerlock"

 Vill jag göra hål i något brukar jag snarare göra en borrande rörelse med spetsen. Det som är viktigt då är att det inte finns tendenser till "lockslip", det vill säga att låsarmen börjar vandra under belastning. Det är ett problem som kan förekomma om linerlocks inte är välkonstruerade. I det här fallet håller både spets och lås för en del arbete. Det testades genom att kniven användes för att borra och bräcka mig igenom en hög med nedkapad syrén jag fått över i trädgården.

Att bära

Dozier Arrow är synnerligen komfortabel att ha på sin person. Återigen, knivrackaren väger in på 82 gram och är därtill tunn så det förslår med sin lilla centimeters tjocklek över magen. Det är för övrigt inte särskilt bred heller vilket innebär att det inte är mycket kniv att släpa på. Kniven hade kunnat vara en dröm i fickan om det inte vore för ett par detaljer. En har redan berörts i och med det oerhört sträva materialet i sidorna. En annan har med clipets utformning att göra. 

Den är slank sa Bill, Magert, sa Bull

OKC tycker nämligen att man skall få valuta för sina surt förvärvade slantar och skickar därför med massor av extra stål. På något annat vis kan jag inte tolka varför man på köpet även får ett gigantiskt clip. Det täcker 2/3 av handtagets längd vilket för mig är smått obegripligt. Utseendet är inte helt oävet om man bortser från att det är för stort och ser ut att komma från en billig kinesisk kniv som ofta missar det här med måttanpassning Men positivt är att det är enkelt format och återigen, symmetriskt. 

Funktionellt för all del. Men varför så mycket av det?

Själva funktionen däremot får godkänt, inte minst som clipet inte känns i handen vid användning. Sen följer det knivens generella linjer och är centrerad på ett sexigt vis. Det bidrar till att kniven ser mer "dolkig" ut. Gott så. Men det är stort, sade jag det?

Sammanfattningsvis

Ibland gillar jag spolformade saker som dolkar. Varför vet jag inte men det har nog med symmetrin att göra. De är härligt polariserande - endera uppskattar man estetiken eller så gör man det inte. Sen var det här med hur praktiska de är. Det kan synas märkligt att rikta in sig mot "EDC"-segmentet av knivar med en så här spetsig tingest.

Det är då man kallar in Bob Dozier, mannen som mestadels är känd för dugliga jaktknivar i olika varianter. Då blir resultatet i sammanhanget så här pass bra. Man utgår från ett bra stål, det trollas lite med slipningen, godsstjockleken hålls nere och vips har du en fullt duglig skärmaskin trots ett något aggressivt utseende. 

Det är på det området den här kniven överraskar mest då den faktiskt är "ok" till det mesta. Men det är inte en täljkniv, det kanske har framgått vid det laget. Jag betonar det då verkar finnas några där ute som anser att alla knivar som inte skär bra i trä är urusla och att alla knivar bör jämföras med en Morakniv på det området. Det kan man göra men sådär i förbifarten kan jag säga att de i sin tur är usla när det kommer till att själva "fällaihopbiten".

Dozier Arrow är stilfull på något vis

Sen är det synnerligen attraktivt med en kniv som väger in på flugvikt, 82 gram, samtidigt som den bjuder på ett blad på över nio centimeter kapabelt D2.

Vem skall släpa omkring på en dolk i fickan? I det här fallet alla som uppskattar estetiken men ändå eftersträvar lite mer vardaglig funktion än hos en Fairbairn-Sykes replika. Dozier Arrow är nämligen tämligen användbar när det kommer till de flesta vardagliga småsysslor som att skära av saker, öppna förpackningar, paket och lådor.

En kniv för den som gillar symmetri i fickan

Dozier Arrow är däremot inte den "bästa" fickkniven på något vis enligt mig. Därtill är bladformen för extrem och handtagets "parerskydd" är för mycket i vägen. De övriga måtten gör den inte heller till det första valet om man snidar dalahästar och täljer pinnar till krattor på fritiden som sagt.

Men den är genomgående trevlig och jag tycker om den måste jag medge. Det gjorde även en icke knivtokig vän till mig som köpte en tämligen omgående efter att ha sett bilderna jag lade ut på Instagram. Utseendet lockar!

Här en länk till OKCs produktsida för Dozier Arrow!


Specifikation:

Längd utfälld: 208 mm
Längd hopfälld: 116 mm
Vikt: 82 g (vägd av mig)
Bladlängd: 92 mm
Godstjocklek: 2,8 mm
Bladstål: D2, 57-59 HRC
Handtag: G10
Lås: Linerlock

Producerad av: OKC - Ontario Knife Company, tillverkad i Taiwan



/ J - spetsar tillvaron

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre