Recension Bestechman Dundee

 -  ett inte helt oäven första försök

Bestechman är ett nytt märke och deras första modell var den här kniven kallad Dundee. Den förefaller vara framgångsrik varpå den följdes upp med ytterligare en modell som släppts i dagarna och jag förutspår att det inte slutar där. Den åsikten grundar jag både på erfarenheter från den här kniven och den generella riktningen många företag i knivbranchen styr mot. Med det avser jag att stora märken grenar ut sig i systermärken för att täcka en större del av marknaden. Det här är ytterligare ett exempel på det. Bakom Bestechman hittas inte oväntat kinesiska Bestech. Därmed är märket nytt men inte företaget.

Dundee är en kniv som enligt presentationstexten bygger på "Simplicity, utility and materials suitable for budget friendly EDC tool.” Utan att avslöja allt för mycket i förväg anser jag att de lyckades med det. 

Bestechman Dundee

För att uppnå målet anlitade man från Bestechmans sida den polske formgivaren Ostap Hel. Utöver den här modellen har han även gjort knivar åt modermärket Bestech samt designat produkter åt både Civivi och WE men även åt Kansept Knives och Real Steel. Så rutinen och kunnandet finns där när det kommer till samarbeten med stora knivtillverkare. 

Som många andra moderna knivar finns den här kniven redan från början i ett flertal versioner. I det här fallet betyder det mest att du kan välja på G10 i olika färger samt ett blad som endera är svart eller i satin-finish. Utöver det släppte Bestechman en begränsad upplaga med tvåfärgat blad. Enligt hemsidan är den versionen emellertid slutsåld.  

 

Det här specifika utförandet är dock en exklusiv version gjord i samma anda som t ex Spyderco brukar åstadkomma i samarbete med någon återförsäljare. Den här kniven har därför ett brunt handtag som är/var unikt för nederländska Knife & Tools och det är följaktligen därifrån den här kniven kommer. 

Dundee i en begränsad utgåva med brunt handtag

Twitterversion: Bestechman Dundee bjuder på dugliga material och en förträfflig design. En kniv som ger mersmak även om den har någon liten brist. 

Blad

Det här på det området den här kniven sägs vara inspirerad av den berömda filmkniven som gett den dess namn. Det gemensamma består nog mest av att båda har någon form av clip point-blad men där upphör likheterna. Den här varianten är dock mycket attraktiv. Bladet är slankt med en mycket lång klippt del och utseendet förstärks av en avsmalnande fuller eller blodskåra som vi av någon märklig anledning säger på svenska. Bladryggen har fått sig en serie räfflor för bättre fäste. 

Bladlängden är 85 mm och det skall ställas i relation till en höjd som vid bladbasen uppgår till 23 mm. Tjockleken är 3,2 mm. Finishen i det här utförandet är en satin med diskret märkning. Ostap Hel design och D2 kan läsas på en sida och på presentationssidan hittas Bestechmans logotyp.

En slank clip point som möjligen med god fantasi kan sägas vara en Bowie har gett kniven dess namn

Materialet är D2 vilket vid det här laget har hunnit bli en klassiker bland de stål som hittas i budgetknivar. En intressant utveckling då det för inte alltför många år sedan betraktades som ett tämligen exklusivt stål. Det är inte rostfritt men i övrigt tämligen dugligt. Det gäller förstås fortfarande även om jag personligen föredrar andra stål med tanke på att det kan få fläckar samt att det inte är helt lätt att slipa. 

Med det sagt har jag inte upplevt någon korrosion på Dundee. Vidare kan sägas att fabrikseggen på den här kniven var duglig utan att vara ultravass. Den klarade av de vanliga testen som att skära papper och raka hår, dock med visst tryck. Jag kan föregå dem som säger "alla knivar kan skära papper", i princip är det sant men sättet de gör de på och det ljud bladet åstadkommer när det förhoppningsvis glider igenom papperet säger en del. I det här fallet bidrar det till att säga att kniven, som de flesta moderna fällknivar, är för tjock bakom eggen. 

Stålvalet föll på D2

Den uppgår i det här fallet till ca 0,6-0,7 mm. Bra om det är en fastabladare av modell "överlevnadskniv". En smula overkill när det kommer till en liten fällbar EDC-kniv. 

Resultatet blir som väntat att vissa detaljarbeten blir lidande. Det gäller definitivt om du tänkte använda kniven för att skära grönsaker med. Nu är fällknivar generellt kassa på det så det spelar mindre roll men det ger en fingervisning om hur kniven uppträder i stort. Kartong och plast däremot går utmärkt att massakrera. En vass egg och en hög flatslipning räcker en lång väg. Tyngre arbeten tänker jag mig inte med den här kniven. Handtaget är både för slankt och klent för att vara något jag vill använda för att skära i trä utöver en kvist till att anänvda som grillpinne för korven på utflykten.  

Handtag

Förutom det uppenbara, färgen som nämdes i inledningen så skiljer sig faktiskt materialet åt mellan originalmodellen och den här kniven. Det här handtaget är gjort av Micarta istället för G10. Det är dock en tämligen slät Micarta. Närmast polerad när jag tänker efter. Sidorna har sedan fasats rejält både i över- och underkant vilket gör att de närmast känns välvda. 

Formen är bedrägligt enkel men det känns i hand att den är genomtänkt. Handtaget är 11,8 cm långt, 2,25 cm högt och 1,1 cm tjockt. Det är slankt med andra ord. 

Handtagsmaterialet är brun, mycket slät Micarta i det här utförandet

Ramen av stål är elegant infälld i handtagsidorna som sedan är skruvade på plats på ett finurligt vis. Utöver den uppenbara pivotskruven är det endast de två fästskruvarna för clipet som håller ihop kniven. Det finns nämligen bara en distans i ryggen som för övrigt är helt öppen. Sedan återfinns även en bult på insidan av handtaget för fäste av fånglina. I övrigt är insidan helt slät och därmed enkel att hålla ren. 

Konstruktionen är ultra-öppen om det är ett uttryck

Frågan är om det är materialvalet eller konstruktionen som bidrar till en av knivens få nackdelar, att den kan fås att flexa rätt rejält. Tack och lov inte när man använder kniven. I alla fall inte vid lättare uppgifter uppgifter som en typisk EDC-kniv kan tänkas behöva hantera. Men däremot om man klämmer på den. Jag kan med ren fingerstyrka pressa ihop sidorna så mycket att de nästan möts i bladspringan samt på ryggsidan. Använder jag två händer får jag ihop sidorna helt. Det är inte optimalt. 

Materialet är annars väl behandlat med sidor som förvisso har en flat yta och därmed inte är helt välvda. De är å andra sidan så rejält fasade att de närmast upplevs så. 

Resultatet av det blir tyvärr att kniven flexar en hel del. Det går med fingerkraft att pressa ihop handtagssidorna. Tar jag i lite till kan jag få dem att mötas

Fördelen med den här enkla formen av handtag är att de passar de flesta. Möjligen kan invändas att de generellt inte ger det bästa fästet och det gäller även i det här fallet. Men storleken gör att både stora och små händer får plats och de mjuka formerna orsakar inget onödigt tryck mot handen. Särskilt tydligt blir det med den rundade bakänden och det låga clipet. 

Av den anledningen är kniven mycket bekväm att hålla i sabelgrepp. Att det greppet fungerar väl blir extra tydligt när bakänden av handtaget placeras inuti handen för att ge extra stöd när man skall sticka något som motsträviga plastförpackningar till exempel. Även hammargrepp fungerar utmärkt även om kniven då kan kännas något tunn. Mer höjd på handtaget hade varit bättre i det fallet. I gengäld får man ett handtag som är lätt att byta grepp på och även använda i både omvända grepp och när man håller i nypan. 

Det kan sammanfattas med att handtaget är riktigt bra för lättare uppgifter men inget jag vill ha på en friluftskniv. Men så var inte Dundee tänkt som det heller. 

Öppning och lås

För att vara en kniv i den här prisklassen har Dundee extremt mjuk gång. Förvisso har kniven kullager men den är lättöppnad även för att vara utrustad med dylika. Det gör dels att kniven behöver mycket lite kraft för att öppnas med även att bladet faller igen av sin egen vikt när låset släppts. Med andra ord gäller det att hålla undan fingrarna. 

Annars öppnas kniven företrädesvis med en flipperfena. Men på grund av hur lättöppnad den här kan det ske även med två händer trots att nästan inget av  bladet är synligt när kniven är stängd. 

Flipperfenan är triangelformad och tillika mycket bra

Ett problem med den här kniven eller åtminstone det här exemplaret är att motståndet i detent-kulan är väldigt svagt. Eller rättare sagt att den ibland är för klen. Det är som att den inte klickar i rätt läge varje gång kniven stängs. Det gör att den för det mesta stannar i stängt läge och då går det inte att skaka fram bladet men ibland går det att snärta upp den utan större ansträngning. Men känslan är att det inte riktigt går att lita på. Dessvärre gäller det även en viktigare funktion.  

Låset är ok, när låsarmen tar vill säga. Kniven måste öppnas hårt för att du skall vara säker på det

En liner lock i stål är knappast något revolutionerande. Men precis därför är det ett bra val för en mer budgetorienterad kniv. OM den fungerar vill säga. I det här fallet gör den nästan det. Med det menar jag att när låset väl är på plats är funktionen helt godkänd. Den klarar åtminstone lättare "spine whack" eller press mot bladryggen. Den glider inte under normal belastning och något spel i bladet är inte aktuellt. Flera önskvärda egenskaper med andra ord.  

MEN och det är ett men med stora bokstäver, det gällar bara om man flippar upp kniven tillräckligt hårt. Annars tar inte låsarmen helt enkelt. Det kan vara så att det bara gäller min kniv men så är fallet. Öppnas kniven hårt har du en låsfunktion. Flippas den för långsamt eller öppnas med två händer har du inte det. 

Att bära

Dundee är helt enkelt en mycket lättburen kniv. Den är slank, tämligen tunn och framförallt mycket lätt. Trots att stålramen inte är lättad väger den in på cirka 95 g. Det är inte mycket, särskilt inte för en kniv med ett blad på åtta och en halv centimeter. 

När det sedan paras med närmast polerat Micarta så kan resultatet bara bli ett. 

Clipet sitter monterat för att bära kniven på höger sida med spetsen uppåt men kan flyttas

Väl i i fickan sitter Dundee tämligen djupt och är därmed svår att tappa och är även tämligen diskret även om clipet i sig är blankt. 

Trots att clipet sitter försänkt i sidan och har platta skruvar är det inte mycket utrymme under det

Clipet är enkelt men väl fungerande och gjort i fjäderstål. Spänsten är godkänd och trots den extremt låga rampen och det snålt tilltagna utrymmet fungerar det på vanliga byxfickor och jeans. Att föra clipet över tjockare tyger är inte helt lätt men väl där sitter kniven på plats trots allt. 

Själva fästet är försänkt i handtagssidan och skruvhuvudena är flata vilken är snyggt utförda detaljer. Sedan kan clipet skiftas från höger till vänster sida för den som önskar det. 

Sammanfattningsvis

Det finns filmknivar och det finns filmKNIVAR. Till den senare kategorin kan räknas bland annat de som förekommer i Rambo och Crocodile Dundee. Så när man döper en fällkniv efter en så berömd förlaga uppstår vissa förväntningar. En del kommer till skam inte minst som Dundee är en högst normal EDC-kniv vilket konkret innebär att den inte är särskilt stor. 

Men vad Ostap Hel och Bestechman lyckats med är att åstadkomma en snygg kniv. Formspråket är mycket konsekvent och det finns fler detaljer att betrakta än hos många andra liknande prissatta knivar. Exempel på det är hur snyggt clipet är infällt i sidan och inte minst hur linjerna i bladet speglas både i framänden på handtaget och hur flipperfenan agerar som en förlängning av de vinklarna. Det är mycket smakfullt utfört. Även sättet på vilken bakänden av handtaget har fått en extra avfasning för att runda av det är en uppskattad detalj. 

Lägg därtill en kniv med bra handhavande. Kniven är mycket lättöppnad och låset lätt att släppa, kanske till och med lite för lätt som sagt. 

Bestechman Dundee är en mycket snygg och någorlunda praktisk EDC-kniv

Sedan var det de andra mindre bra egenskaperna. Bestechman Dundee lider av samma problem som uppdagades då Benchmade släppte sin Bugout och uppstår om man gör en kniv för lätt i relation till konstruktion och ingående material. Då kan oönskat flexande uppstå. Det hindrade dock inte den kniven från att bli en succé. Det borde det nog inte göra i det här fallet heller då det inte direkt är ett praktiskt problem. Det eftersom själva flexandet inte fortplantar sig till bladet eller känns i sidled. Det är mitten av handtaget som kan pressas ihop så mycket att de nästan möts enbart med fingerkraft. Därmed utgör det inget bekymmer om kniven används i den tänkta rollen som lättare EDC-kniv. Men egenskapen finns där och inger inte förtroende och vet du med dig att det kommer irritera dig skall du kika på en annan kniv. 

Något mer allvarligt finner jag att låset inte tar med säkerhet. Det fungerar dock en överväldigande majoritet av gångerna, särskilt om du känner kniven och därmed väljer att öppna den lite hårdare. Men jag anser inte att användaren skall behöva tänka i de banorna.* Finns det lås skall de låsa varje gång kniven öppnas, utan undantag. 

I övrigt tillhör Dundee de där knivarna som är synnerligen lätta att ha på sin person. Vid en första okulär besiktning var jag rädd att clipet satt för tight placerat mot handtaget men så var inte fallet. Det fungerar utmärkt även om rampen är lite för låg för de tjockaste tygerna. 

Dundee ger trots allt mersmak och åtminstone jag är nyfiken på vad Bestechman kan tänkas släppa i framtiden

Sammantaget är Dundee inget dumt första försök av Bestechman. Utseendet finns där, detaljerna är intressanta och funktionen är god men det finns även några brister att arbeta vidare med som sagt. Det är möjligt att de åtgärdat liknande missar redan på nästa kniv. Det finns anledning för mig att återkomma till det. 

Särskilt som Bestechman är ytterligare en utmanare i klassen som annars domineras av märken som t ex Sencut och det känns som de kan behöva lite konkurrens. 

Specifikation:

Längd utfälld: 205 mm

Längd hopfälld: 120 mm

Vikt: 85 g (vägd av mig)

Bladlängd: 84 mm

Godstjocklek: 3,2 mm

Bladstål: D2

Handtag: Micarta

Lås: Liner lock

Producerad av: Bestech, tillverkad i Kina

/ J -

* Men jag gillar Dundee såpass mycket att jag ämnar att lägga tid på att demontera kniven och böja till låsarmen för att se om det ökade trycket löser de problemet. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Recension MKM Goccia

 

-  ett solitt samarbete mellan MKM och Ansø 

Så var det dags för den tredje recensionen av en kniv från italienska MKM. Förkortningen står för "Maniago Knife Makers" och därmed är självförklarande för vart i världen man hittar produktionen av de här knivarna.

 

Designerna däremot är av mer internationell karaktär även om vi även i det här fallet endast skall bege oss till vårt södra grannland Danmark. Den här gången är det Jens Ansø som suttit vid ritbordet. Emellertid satt han inte där så länge då det här är en produktionsversion av custommodellen Neo. Det är därför någon kanske tycker att utseendet känns bekant.*

Med det sagt är det dags för världens troligen första skriftliga recension av MKM Goccia.

MKM Goccia

Som de flesta knivar i MKMs katalog kan Goccia fås i ett flertal olika utföranden. Just det här exemplaret har sidor av Canvas-Micarta. Gillar man inte det så finns kniven även att tillgå i G10, med kolfiberhandtag och i flera olika varianter av titan. Den mest exklusiva har därtill ett damasteel-blad. Men redan i skrivande stund tror jag den är slutsåld. 

Goccia är en serieproducerad version av Ansøs customodell Neo

Twitterversion: MKM Goccia, en kniv för den som söker en rejäl fällkniv med Ansøs designspråk men som inte vill eller kan betala priserna för en customkniv. 

Blad

Goccias bladform är i grund och botten enkel, det är en drop point. Men sedan har den fått den där speciella "Ansö-kröken" även om det finns äldre och mer extrema exempel av den i hans produktion. I det här fallet är den mycket nedtonad men den innebär att ryggen höjer sig något innan den beger sig nedåt för att möta spetsen. Det skänker bladet en liten visuell knorr. Tänk en extremt svag Nessmuk-influens. 

Bladet är 85 mm långt, 25 mm högt som mest och till det har det brassats på med hela 4 mm tjockt stål. Spontant kan jag tycka att det kunde vara något tunnare då det enbart är valt av estetiska skäl. 

Finishen i det här utförandet är en välgjord satin. På ricasson hittas MKMs logotyp, texten Maniago Italy samt ståltyp. På motstående sida med samma diskreta placering hittas Ansøs krönta A. Överlag snyggt utfört. 

Goccia ståtar med en drop point som fått en typisk Ansø-knorr

Stålet är som genomgående bland MKMs finare sortiment M390 från Böhler/Uddeholm. Ett utmärkt val då det inte blir så mycket bättre så länge vi talar om fällknivar. Förutsatt att härdningen är korrekt  vill säga. Ibland har italienska märken anklagats för att hålla bladen för mjuka. I det här fallet uppges hårdheten till 58-60 HRC. Återfinns M390 i den nedre regionen av det spannet är det inte optimalt men om det ligger på 60 är det fullt godkänt. 

Generellt kan sägas om M390 att det är rosttrögt vilket är det varit även i den här kniven samt att det håller skärpan mycket väl. Även det gäller för den här kniven. Därtill kan sägas att fabrikseggen var riktigt fin med hög skärpa samtidigt som den är väl centrerad och jämn i höjd. Något som inte är givet ens på relativt dyra knivar alla gånger. 

Däremot är bladet på Goccia inte det tunnaste bakom eggen. Den varierar från 0,6 ändå upp ca 0,8 mm. Om man därtill adderar den tilltagna bladtjockleken så behövs den fulla flatslipningen för att kniven skall skära dugligt. Eller riktigt fullt flatslipad är kniven inte. Bladet har en liten platt yta till fromma för dem som använder slipsystem med fasta vinklar. 

Märkningen är tämligen diskret 

Frågan är varför man valt samma geometri på den här fällkniven som en fastbladare för överlevnadssituationer? Och vad gör det med själva prestandan?

Det blir närmast en retorisk fråga. Jo, den försämras. Visst kan du skära i en lök eller en tomat. En vass egg och ett så gott som fullt flatslipat blad tar har om det. Men går det lätt? Nej, det gör det inte. Det märks att det är en millimeter för "mycket" i bladet och att kniven är tjock bakom eggen. Det  avspeglas även när man skär i kartong och dylikt. Det stadiga eggen och det rejäla handtaget gör dock att Goccia är oväntat sympatisk när man skall tälja till en grillpinne. Inte så mycket att jag vill kalla det här en friluftskniv men den gör inte bort sig på något vis. Detsamma gäller tamp och rep samt gammal bilmatta i gummi. Så för att vara en EDC-kniv är den något av en grovarbetare om man kan uttrycka det så. 

Spetsen däremot är excellent för detaljarbete. Vass, men inte för tunn och framförallt "hittas" den där man förväntar sig, längs knivens mittlinje. Det gör den bra till både mer kraftfullt penetrerande skär som när man punkterar en plastdunk till att pilla ut spetor med.  

Handtag

Faktum är att det är mönstret på handtaget som gett kniven dess namn. Eller möjligen adderades det efter namngviningen men det hänger ihop hur som haver. Goccia betyder nämligen droppe på italienska. Nu syns det bättre på metallversionerna av kniven men sidorna har fått ett trappstegsformat mönster som höjer sig längs med sidorna och gör dem välvda. Ett mönster som efterliknar ringarna på vatten. 

De elegant formade sidorna är sedan skruvade med tre T6-skruvar i en stålram som är snyggt infälld i sidorna. Den är inte lättad på något vis vilket förvisso ger en något tyngre kniv i men i gengäld gör att kniven är lättare att hålla ren eftersom insidan är helt slät. Appropå insida hittas där texten "made by MIKITA" skrivet på back spacern. Ett bra ställe att placera den informationen på. 

Ett handtag vars Micarta-sidor har fått ett fräst trappstegsformat vågmönster

Goccia har försetts med attraktiva detaljer i blästrad grå titan. Det materialet återfinns i kragen kring pivotskruven, clipet och inte minst i backspacern. Den senare gömmer även det tilltagna fånglinehålet. Det är inga problem att trycka in både en och två 550 fallskärmslinor där om så önskas. 

Handtaget är tämligen bredd och endast delvis öppen då en rejäl back spacer i titan upptar resten

Materialet som använts i sidorna är i det här utförandet grön även om det är en mycket ljus nyans av canvas-Micarta. Kvalitén är dock utmärkt och det är även passformen. 

Längden på handtaget är 11,7 cm och höjden är 1,8-2,5 cm. Det paras med en tjocklek på 1,5 cm. Ett tämligen slankt handtag på höjden men rätt tilltaget på bredden med andra ord. 

I hand är Goccia riktigt bekväm

Trots det ligger kniven bra i hand. Både hammargrepp och sabel-grepp känns lika hemtama och bekväma. Faktum är att jag inte kommer på något grepp som inte fungerar med Goccia. Det är ett bra handtag helt enkelt. När det skärs i trä och andra hårdare material märks det även att handtaget är relativt bredd vilket ger bra stöd åt handen. 

Öppning och lås

Flipperfenan på Goccia är tämligen pedagogisk. Den är låg och avlång samt har bara räfflor för bättre fäste på framsidan. Det ger en god fingervisning, bokstavligen i det här fallet, om hur fingret skall placeras. Sedan är det bara att dra rakt bakåt och bladet far ut. Nedåt går inte att trycka men det är knappt möjligt att missförstå rörelsen heller. OM du vet vad en flipperöppnad kniv är vill säga. Ger du den här kniven till någon som inte är bekant med fenomenet får de inte ut bladet alls då den inte går att öppna med två händer. Bladet döljs till största delen i handtaget och det finns inget att greppa kring samtidigt som bladet inte går att skaka ut alls. 

Flipperfenan fungear utmärkt, så länge du gör rätt vill säga

Orsaken står att finna i att detent-kulan bjuder på rejält motstånd. Nödvändigheten av det är något som kan diskuteras men som efterfrågas bland kniventusiaster. Resultatet blir nämligen en kniv som kräver en del kraft för att fällas ut men i gengäld ger bra tryck i bladet. Det här är således en kniv vars blad är riktigt snärtigt att fälla ut. 

En annan del av förklaringen hittas förstås i att den här kniven likt många andra har ett blad som löper på kullager. 

Låset är mästerligt utfört på den här kniven

Det som förhindrar att bladet slår igen över fingrarna är i det här fallet en liner lock. En stadig variant i det här fallet. Den andas kvalitet och något glapp eller spel står inte att finna i bladet. Något annat hade å andra sidan varit en besvikelsen. Låset är tämligen lätt att släppa utan att vara ultimat i det fallet. 

Att bära

Goccia trivs utmärkt i en ficka och ännu bättre är att bäraren trivs med att ha den där. Den krökta ryggen gör nämligen att den enda spetsiga delen av exteriören på kniven i form av flipperfenan göms. 

I övrigt är Micartan förvisso mönstrad och själva materialet har viss struktur i sig men inget av det är grovt nog för att inverka menligt på hur lätt kniven är att stoppa ned i en ficka. 

Clipet är i titan, snyggt designat men dras med en nackdel

Vikt och mått bidrar även de till att Goccia är ok i en ficka. Kniven väger 110 gram och handtaget är som sagt närmare tolv centimeter långt. Fullt rimliga mått för en bra fickkniv. 

Spetsen är korrekt utförd, rampen godkänd och utrymmet under clipet väl tilltaget. Fästet är försänkt och skruvarna likaså. Ett nästan perfekt clip om det inte vore för de "bulor" du ser mot änden och som uppstått när jag två gånger bänt tillbaks clipet

Clipet tillhör den mer exklusiva skaran. Inte så pass att det är vad ofta refereras till som ett "skulpterat" clip, det vill säga ett fräst ur ett stycke massiv titan. Men materialet är detsamma och i ärlighetens namn föredrar jag den här varianten då de ofta är bättre sett till funktion. Det här clipet tillhör kategorin "deep ride" vilket innebär att kniven sitter djupt i fickan. Det ger två fördelar, dels är det svårare att tappa kniven och dels syns den mindre vilket kan vara av godo i vissa sammanhang. Det uppnås genom att clipet sitter långt bakt på handtaget och har en rejäl böj. Understundom kan ett dylikt clip ge upphov till obehag i form av tryck när kniven används men det har undvikits i det här fallet genom att handtaget är långt nog för att clipet inte skall skava mot insidan på handen. 

I övrigt är det ett utmärkt clip så långt. Spetsen pekar inte utåt och orsakar skav samtidigt som rampen är tillräcklig för att tyg med lätthet skall passera under. Detsamma kan sägas om utrymmet vilket gjorts större genom att clipet är försänkt i handtagssidan och skruvhuvudena är platta. 

Men så var det två nackdelar. Den ena är att det inte är flyttbart så alla vänsterhänta kan känna sig blåsta. Sedan är det tyvärr lite klent. Med det menar jag att jag redan två gånger av misstag böjt det ur position. Då räcker det att skruva av det och trycka tillbaka det med handkraft! Vare sig tång eller skruvstäd behövs. Det gör dessvärre att om clipet skrapar emot något böjer det sig gärna utåt. 

Sammanfattningsvis

Goccia är en tämligen exklusiv kniv. Det märks i alla led från formgivning via materialval till de många detaljer som finns att upptäcka. Den kanske inte är lika unik som sin förlaga, Ansøs customkniv Neo men linjerna finns förstås där. 

Sedan har man från MKMs sida byggt kniven med M390 i bladet och canvas-Micarta i handtaget och förstärkt med detaljer i titan. Det materialet hittas i kragen runt pivot-skruven, i den tilltagna back-spacern och inte minst i clipet. Det blir helt enkelt inte mycket bättre. Möjligen kan man göra det annorlunda och dyrare men inte funktionsmässigt mer avancerat.

Även tillverkningskvalitén håller mycket hög nivå där alla vanliga rutor kan kryssas i som handlar om bra fabriksegg, centrerat blad, god materialpassning och snygg finish. Den enda negativa punkten där är det klena clipet som kräver viss försiktighet. 

Goccia är nogt tänkt som en rejäl EDC-kniv

Fler detaljer som sticker ut positivt är mönstret som frästs i de välvda sidorna, texten på insidan av back spacern, det för kniven unika clipet och det interna bladstoppet. Bulten är fäst i själva bladet istället för att som oftast är fallet återfinnas i ramen. 

Även i hand känns kniven välgjord. Handtagsformen är enkel men fungerar och det trappstegsformade mönstret gör att sidorna sväller på ett mjukt sätt för att bättre fylla handen. Balansen är god och hittas exakt i fördjupningen för pekfingret. 

Skall något invändas mot Goccias formgivning så där det bladtjockleken. Tre och en halv eller till och med tre millimeters grovlek på bladgodset hade räckt. De fyra som nu är aktuella är för syns skull och gör faktiskt kniven något mindre praktisk då det försämrar geometrin en smula. Ett förhållande som förstärks genom att den här kniven likt många har en mer robust än skarp egg med (alldeles för) mycket stål bakom. Den här kniven skulle må bra av en reprofilering.

Men det skall inte överdrivas. Kritik på den nivån är något man tar till när allt annat är förbaskat välgjort. Dessutom skär inte Goccia dåligt på något vis. Den kunde bara vara ännu bättre på just det området. Särskilt med ett sådant stål. 

MKM Goccia är EDC-kniven som nästan gör sig bättre i skogen

Sedan går det inte att sticka under stol med att MKM Goccia är en förbaskad snygg kniv! Det syns i de övergripande formspråket att Jens Ansö både är talangfull och har fått öva i några år. De nedtonade men eleganta linjerna understryks i mitt tycke av den sobra färgskalan på den här kniven där titanet bryter om än knappt mot färgen på handtaget. Totalintrycket är att det är en mycket elegant kniv. 

Riktpriset på hemsidan är för närvarande 249€. 

Maniago Knife Makers

Specifikation:

Längd utfälld: 200 mm

Längd hopfälld: 117 mm

Vikt: 110 g

Bladlängd: 85 mm

Godstjocklek: 4 mm

Bladstål: M390

Handtag: Micarta

Lås: Liner lock

Producerad av: Mikita, tillverkad i Italien

/ J - gillar sin droppe

* Därtill kan läggas att den version av Ziggy som Ansø gjorde tillsammans med Fox var mycket slankare än originalet varpå den utgåvan är mycket lik den här kniven. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 266 "Evergreen?"

Evergreen? De här tomaterna var inte menade att vara gröna. De mognade helt enkelt inte. Mycket beroende på vädret eller kanske till och med klimatet. Det som fortfarande är totalt åt h-e! Det är inte mycket med det som är lätt att sia om. Förutom att det i framtiden, både den omedelbara och den på sikt, kommer att bli ännu knepigare att förutse. Det kan man lista ut. 

Just nu är det grönt med blandade temperaturer runt nollan här i Småland. Någon grad plus och sedan någon minusgrad. Det betyder ingen snö och svart som fan. Å andra sidan är jag ingen anhängere av snö i vilket fall som helst. Särskilt inte nu, jag längtar efter våren. 

Skall det nu vara snöfritt vill jag å andra sidan gärna ha uppehåll och att temperaturen stannar vid några plus i alla fall. Då skulle jag nämligen kunna börja min knivkastarsäsong. Jag är förbaskat sugen. Men att kasta i mörker och regn är inget kul och med frysta tavlor går det inte. Så än så länge är antalet kast i år noll. 

Evergreen?

Något annat som fick mig att döpa bilden till "Evergreen" var kniven på bilden. Den är nämligen bra nog för att förtjäna att bli en sådan. Alltid lika aktuell helt enkelt. 

Kniven kommer från Lionsteel och är deras TM1. Kniven finns i några varianter och har precis släppts i ytterligare någon. Det som skiljer dem åt är materialet i handtaget. Den här gjord i Micarta. Det som är speciellt är att det är en integral! I knivarnas värld betyder det för den som inte vet att handtaget är skuret ur ett enda stycke. Sålunda finns inga skarvar någonstans. 

TM1 ståtar förutom det med en av de bästa back locks jag känt på. Låset är kraftfullt med mycket bra passning samtidigt som det är lätt att släppa. Man får dock se upp eftersom kullagren i kniven gör att det tunga bladet faller som en giljotin när låset släppts. Den är även en av de mest ergonomiska fällknivar jag stött på. Så det är en modell från Lionsteel som har alla förutsättningar för att bli en klassiker. 

Nu skall jag försöka ha en bra fredag. Trots att jag redan insett att jag glömde plånboken hemma och skall handla i eftermiddag. Så förutsättningarna började inte på topp. 

Men....go' fredag på er allihop!

/ J - glömsk

#knivesandbikes #knivigtvarre

Ny kniv - Yggdrasil Forge Lavaeteinn XL

Namnet på den här kniven är intressant. Joe Bardsley, mannen bakom Yggdrasil Forge, har valt att stava det Lavaeteinn vilket kan vara något förbryllande. Vanligare är Lævateinn vilket betyder "skadekvist". Ett uttryck i form av en underdrift som används i den poetiska Eddan för ett magiskt vapen, om det är ett svärd, spjut eller stav är något oklart. Mer klart är att namn som som slutar på -teinn eller -ten ofta hänvisar till svärd i de isländska sagorna. 

Lavaeteinn XL från Yggdrasil Forge

I det här fallet har skadekvisten fått tillägget XL likt de andra knivarna jag presenterat med ursprung i Manchester, England. Extra Large skall ses i relation till de två centimeter kortare originalknivarna. Den här mäter 250 mm på längden, är 30 mm bred som mest och det ger en vikt på 210 gram. Materialet är 1080 kolstål som härdats till höga 65 HRC och sedan värmebehandlats ned till mer kastknivsvänliga 55HRC. 

Det här framstår som en tämligen väl vald storlek för att bli en mycket effektiv projektil främst avsedd för no spin-kastning men som troligen är minst lika bra för halv-rotationstekniker som military half spin. Det återstår att se och är något jag ämnar undersöka så fort det här jäkla vädret blir mer kastvänligt.  

Yggdrasil Forge

/ J - letar efter magiska vapen

#knivesandbikes #knivigtvarre

Recension Gerber Vital

 

-  när även lågt ställda förväntningar faller till föga

Gerber Vital är ingen bra kniv. Det är tveksamt om den ens kan kategoriseras som kniv. Snarare rör det sig om ett överprissatt plasthandtag avsett för dåligt slipade skalpellblad. Så, nu var recensionen klar redan i de första tre meningarna. Men jag ämnar trots det motivera varför jag är så hård i mitt omdöme av den här tingesten så ni kan bilda er en egen uppfattning. 

Gerber Vital

Efter mina förra äventyr med produkter från Gerber* i form av fällkniven Paraframe och multiverktyget Armbar Drive så hade jag inte mycket tilltro till att den här prylen skulle vara mycket bättre. Samtidigt är hoppet det sista som över ger knivrecensenten som det heter eller kanske borde heta. Det bör tilläggas att jag inte köpt den här själv utan recenserar den åt bloggen Vasst. 

Gerber Vital säljs som "flåkniv" främst inriktad mot jägare får man förmoda. Det låter ändå lovande. Rimligtvis borde det vara en grupp människor med vissa krav på funktion kan man tycka. Om det är det eller inte får väl försäljningssiffrorna visa till slut. Fast det är inget bra mått det heller. Reklam kan åstadkomma mycket märkliga saker har det visat sig. 

De utbytbara bladen är det främsta försäljningsargumentet. Fel redan på idéstadiet enligt mig

Twitterversion: Gerber Vital, för den som vill betala alldeles för mycket för cirka 3 cm dåligt slipad egg i stål påminnande om mjukost.

Blad

Vanligen brukar jag skriva något om bladform och dylikt här. Det går inte. Det här är ett litet skalpellblad och de flesta vet hur ett sådant ser ut. Eller rättare sagt ett tämligen långt sådant med sina 7,1 cm. Förresten, det är vad som uppges i försäljningstexterna. Det är HELA bladets längd de anger men eftersom det till största delen består av fäste för själva bladet är den tillgängliga eggen 3,6 cm och inget annat. Det är påtaglig skillnad det! Det är därför kniven enbart avbildas från en sida i de bilder som saluför den på nätet. 

Bladet är annars 1 cm högt och tjockleken är som vanligt för dylika kring 0,5 mm. Det är för övrigt den enda orsaken till att du kan skära något med det här bladet. 

Ett skalpellblad i änden på ett plasthandtag

Stålet vete tusan vad det är. Det uppges vara 420** och det är inget att skryta med från början. Men det här är uselt härdat så efter ett par snitt i något annat än varmt smör kan du lika gärna avända sidan av en sked att skära med. Någon skillnad lär du inte märka. 

Tydligen skall det här, återigen enligt diverse dåligt författade säljtexter motsvara "industriell standard #60". Uppenbarligen gäller det endast måtten på bladet och inte kvalitén. Eggen är nämligen under all kritik trots att Gerber på sin hemsida hävdar att "/../ a surgically sharp blade cuts through game easily". Det här kan vara bland det slöaste blad av den här typen jag stött på. Tur att man får sex av dem med på köpet. Det behövs kan jag säga. Eggarna på såväl bladet som satt på som ersättningsbladen är usla. 

Jag har andra hobby- och brytbladsknivar som är väsentligt mycket billigare än den här men som trots det är avsevärt mycker vassare. Eftersom jag arbetar lite i läder har jag god erfarenhet av den typen av knivar. 

Vad jag kan ge Vital på pluskontot är att bladen är mycket lätta att byta. Ett lätt tryck på knappen på hållaren och bladet kan dras framåt och lossar därmed. Att sedan sätta i ett nytt tar några sekunder även om du fumlar på vägen. 

Den sida som vanligtvis INTE visas på bilder. Den som avslöjar att den tillgänglig egg är ca 36 mm

Enligt vad som skrivs om den här tingesten skall den vara avsedd för att flå djur med och "finstyckning". Eftersom jag i min ungdom jobbat en del som styckare tillåter jag mig att hånle. Vad skall flås och styckas med något över TRE CENTIMETER egg, en bofink? Jo, jag kan ge dem att man möjligen kan passa och stoa djuret. Men varför inte ha en kniv till hela jobbet? Alternativt en buköppnare kompletterat med en riktig jaktkniv att arbeta med. Med tanke på att den tillsammans med bössan och ett par bekväma skodon är bland det viktigaste du har med dig ut i skogen så ser jag ingen poäng att spara in vikt just där. 

Då jag inte är jägare funderade jag ett ytterst kort tag på om jag skulle försöka snitta upp en intet ont anande kyckling eller attackera en karré med ben med den här leksaken. Sedan insåg jag att det mest är löjligt då jag har ett helt batteri kompetenta köksknivar som är så mycket bättre. 

Eggen är skrämmande dålig till och med i nyskick. Ojämn i höd och är tydligt kantrad på flera ställen och därmed inte särskilt vass

Istället gav jag mig på en bit läder. Jag brukar göra knivfodral från stund till annan och har därför en del sådant material liggande. Äventyret gick väl sådär. Ett par snitt sen var det bladet slött. Inte tusan hade det blivit lättare om jag skulle processat en älg med den här saken. Nedslagen övergick jag till att skära till kartong avsedda för något av min fästmös pussel. Tja, det gick ungefär lika illa. Efter några få minuter tappade nästa blad skärpan. Då återstod frågan om jag skulle ge mig på försöket att bryna bladen för att förlänga livslängden. Men varför i så fall inte ha en riktig kniv? Är inte poängen med utbytbara blad att man inte skall behöva  att slipa knivar?

Det går förstås strigla, ståla och bryna dem till viss del men man måste ändå byta blad så ofta att det här blir en förbaskat dyr kniv över tid. Det finns en orsak till att skalpeller är engångsprodukter. En kirurg kan dessutom byta flera gånger under en operation. Skalpeller är gjorda för att vara rostfria, billiga och vassa en mycket kort stund, inget annat. De är förbrukningsmateriel. 

En enda sak talar till den fördel för den här typen av blad och det är att de är så tunna att de skär någorlunda även när de är relativt slöa. Något som tjockare knivblad inte gör. 

Handtag

Signalorange och svart gummi och ett stort utrymme för pekfingret. Det är argumenten för att köpa den här kniven enligt Gerber. Jag kan hålla med dem. De detaljerna kunde borgat för ett bra handtag bekvämt att hålla i. Nu är det inte det! Det av den enkla anledningen att någon på designavdelningen har läst att "jimping", räfflor av något slag är bra att ha då det ökar friktionen så man inte tappar kniven. Därför försåg man den här lilla saken med vassa plasttaggar utspridda över handtaget. De hittas både på under och översida. 

Handtaget är gjort av plast och har som synes på bilden dålig passform. Notera glipan mellan plast och låsarm

Vips hade man gjort det handtaget obekvämt om man inte arbetar med handskar på men det skulle jag inte göra om jag skulle arbeta med vilt eftersom det skulle förstöra handskarna. Eller rättare sagt det gäller de räfflor som återfinns på undersidan samt framdelen av handtaget. De är nämligen splittade i två delar för att tillåta blad respektive låsarm att passera. De som hittas på ryggen baktill är placerade så att de är inte fyller någon funktion alls. 

Förstora gärna bilden och ta en titt på hur Gerber tycker man åstadkommer ett handtag. Vassa plastkanter överallt

Sedan var det själva byggkvaliteten. Tyvärr Gerber, kvaliteten på konstruktionen håller inte måttet. Hade Vital kostat kring hundralappen hade jag inte haft några förväntningar. Men för 550 kr eller mer har jag det. Plastmaterialen möts inte särskilt väl och längs med ryggsidan mellan handtagssida och låsarm hittas rejäla glipor. Lika grovhuggen är övergången mellan blad och låsarm. Inte snyggt någonstans.

Balansen hittas vid fördjupningen för pekfingret. Å andra sidan är den meningslös för håller du kniven i hammargrepp eller sabelgrepp är det alldeles för långt fram till bladet. Enda sättet att hålla kniven är som bilden längst till höger

I hand är kniven inte helt oäven. Eller jag omformulerar det där, inte komplett usel. Pekfingret hittar sin naturliga plats i fördjupningen avsett för detsamma och tummen kan placeras ovanpå bladet/hållaren till bladet. Å andra sidan är det greppet nästan värdelöst på den här kniven. 

På samma vis kan ett pekfinger placeras där. Men det är i princip de enda grepp som går att använda. Hålls kniven i ett hammargrepp är det evigheter av avstånd mellan hand och den lilla egg som finns. Men i ärlighets namn skall sägas att så håller man sällan en kniv med ett så här litet blad som skall skära i kött. 

Öppning och lås

Någon på Gerbers designavdelning tyckte det var lämpligt att placera knoppen för tumöppning tillsammans med mekanismen för att lossa bladet. Så nära att om du placerar fingret fel vilket lätt kan hända med kalla händer så riskerar du att släppa bladet på vägen ut. Visst, det scenariot är inte överhängande men det finns där och bara möjligheten gör mig smått frustrerad. Det visar att någon förvisso tänkt, men fel. 

Knoppen för tumöppning är åtminstone lättåtkomlig

I övrigt går det tämligen smärtfritt att öppna bladet. Jag skall inte överdriva och säga att det inte går för det gör det faktiskt. 

Låset är en enkel back lock och gör i stort vad ett sådant skall. Det håller bladet på plats eller snarare "bitshållaren" i det här fallet utan allt för mycket spel. För att kompensera på brist på glapp i själva handtaget så återfinns det mellan blad och hållare istället. Så rörelse i bladet får du lik förbaskat. Alla fällnivsentusiaster vet hur irriterande det är. Ja, och sen är ju materialet i bladet så tunt att det flexar i sidled det också. 

Att bära

Vital är förstås lätt att bära. Fattas bara då den väger in på flugvikt eller i det här fallet 42 gram. Yttermåtten är även de blygsamma. Längden på handtage är 10,8 cm och höjden kring 2 cm. 

Formen på clipet får godkänt, infästningen får det inte

När det paras med ett förvisso plåtigt men dugligt clip samt plastsidor uppstår inga problem med att stoppa kniven i fickan. 

Clipet är liksom det mesta på den här saken inte helt bra. Låt mig motivera varför jag tycker så.

Formen i sig är faktiskt inte så dum med bra ramp och rejält med utrymme under. Dessutom är spänsten något över förväntan. Men så var det som var mindre bra. 

Det sitter inte still! Det är fäst i handtaget med en skruv och nedsänkt i en fördjupning i plasten. Av tämligen naturliga skäl blir passformen inte så bra med det materialet varpå det rör på sig tämligen kraftigt i sidled. Ytterligare en detalj som inte alls inger förtroende även om det inte påverkar funktionen i stort. 

Sammanfattningsvis

När jag öppnade förpackningen blev jag först förbryllad. För på avstånd, läs betraktad på bilder on-line, ser Vital inte alltför illa ut och själva idén verkar inte så dum innan man tänkt efter. När jag sedan såg prislappen var jag helt övertygad om att någon drev med mig. Den kostar i Sverige mellan 550-678kr!*** Dra mig baklänges! Ja, och sedan kostar ett paket ersättningsblad ca 250 kr per uppsättning. För slipa fanskapet skulle jag inte ge mig på. Dels för att bladen är gjorda av plåt och dels för att själva poängen med utbytbara blad är att slippa det. Det innebär att priset efter de första sex bladen, vilket är detsamma som ett par gångers användning är uppe i över 800 kr även om vi utgår från det billigaste alternativet. Därefter ökar priset till skillnad från en vanlig kniv där priset kan sägas minska enligt formeln pris/användning över tid.

Men låt mig sammanfatta tingesten i några punkter. Vi har således en kniv som:

• har 3,6 cm tillgänglig egg att arbeta med
• kommer med utbytbara blad gjort i uselt stål som inte håller skärpan mer än några minuter oavsett vad som skärs
• försetts med ett handtag som förvisso ligger bra i handen men som är sladdrigt och dåligt konstruerat i billiga material och fullt med plasttaggar 
• har en frigörningsknapp för bladet som går att komma åt av misstag när man skall öppna kniven. 
• är försedd med en clip som rör på sig
• säljs som jaktkniv men är full med skrymslen och vrår där skit kan fastna
• ett pris som på intet sätt avspeglar det man får

Kan något förlåtande sägas om den här tingesten undrar vän av ordning. Kanske det, om kniven hade kostat en bråkdel av vad den faktiskt gör, annars inget. En produkts prestanda måste trots allt ställas i relation till dess pris. Åtminstone om det inte gäller rena samlar- eller konstföremål. Då gäller andra förhållanden. Till den kategorin räknas emellertid inte enkla knivar i gummi och plåt med dålig tillverkningskvalitet. 

Förresten, jag kom på ett par avlägset positiva detaljer. Signalfärgen gör att den syns om den tappas i mossa. Det senare är mest tragiskt för det gör att den hittas när man försöker kasta bort den. Tro mig, jag har försökt.

Vidare hävdas i säljtexterna att bladen är lätta att byta. Tur är väl det då man behöver göra det ofta. Vital är också mycket lätt så den känns knappt när den bärs. Ett av sätten det uppnåtts på är att ha löjligt tunna dimensioner på det mesta. Den detaljen inger knappast förtroende, den heller. 

Och sen var det där med rengöring och hygien. Även vanliga fällknivar är i underläge i relation till en fastbladare på det området när det tilltänkta användningsområdet tas i beaktande. Men Gerber Vital är full med skrymslen och vrår vilket gör den till en mardröm därvidlag. Det luktar inte helt fräscht om man först flår ett djur med allt vad det innebär och sen låter delar av det sitta kvar i kniven till nästa gång det är aktuellt att använda den. 

Gerber Vital saluförs som jaktkniv, kan någon vänlig själ förklara varför?

Det här är en kniv jag inte med gott samvete kan rekommendera till någon. Inser de som saluför den här vad man kan få iställer för 550 kr + 250kr som de extra bladen kostar? 

Låt mig därför ge några exempel på knivar jag hittade från olika butiker efter ett par snabba sökningar på nätet. De kan alla användas i samma roll och återfinns i det ungefärliga prisläget. Några är billigare andra något dyrare. Det senare äts emellertid snabbt upp av ytterligare en uppsättning reservblad. 

Alternativen har alla det gemensamt att de är ett bättre köp än Gerber Vital. Då har jag undvikit de riktigt lågt prissatta märkena bör tilläggas. 

Fällknivar:

Victorinox Hunter XT

Victorinox Hunter Pro

Ontario RAT 1

Cold Steel Double Safe Hunter

Cold Steel Range Boss

Spyderco Tenacious Lightweight

Buck 110 Hunter

QSP Osprey

EKA Swede Wood 8

EKA Swede 10 Orange

Fastbladare: 

Brisa Necker 70

Cold Steel Pendleton Lite Hunter

Paaso Pukkot Bird Puukko

Manly Blaze 

Morakniv Bushcraft Black

Morakniv Companion

Condor Mini Bushlore

Condor Compact Kephart Knife

Condor Terrasaur

Ka-Bar Hunter

Så sammataget är det bara att konstatera att åtminstone jag anser att den här kniven inte är det minsta prisvärd. Vad är själva poängen med att ha utbytbara blad om de knappt kan användas till något och vad exakt är den funktionen tänkt att underlätta? 

Någon annan som annan uppfattning och har andra upplevelser får gärna skriva till mig och motivera varför det här skulle vara något annat än en dåligt uttänkt gimmick. 

Specifikation:

Längd utfälld: 180 mm

Längd hopfälld: 108 mm

Vikt: 42 g (vägd av mig)

Bladlängd: 36 mm (användbar bladlängd)

Godstjocklek: 0,5 mm

Bladstål: Vete tusan, 420?

Handtag: Plast

Lås: Lock back

Producerad av: Gerber, tillverkad i Kina

/ J - kliar sig i huvudet

* Jag vägrar numera skriva "Legendary Blades" tills jag testat något bra från dem som lever upp till en dylik slogan.  

** även om "Jaktligt.com" på sin hemsida totalt missförstår och visar att de inget kan om knivar då de skriver att bladen "är #60 av industriell standard har 420 HC i hårdhet /../" (SIC!)

*** Som en jämförelse kostar motsvarande kniv, dock inte fällbar, från CRKT 179 kr! Jag kan inte uttala mig om kvaliteten på den men väl om prisläget. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre