Recension Camillus Bushcrafter 8,5"

 

-  en fällkniv för friluftsliv

Camillus eller Camillus Brand som de numera heter är namnet på ett av USAs äldsta knivmärken. De grundades redan 1876. Sedan existerade företaget i högsta välmåga i många år tills det hamnade i blåsväder och gick i konkurs under stormiga omständigheter 2007. Företaget rekonstruerades dock snabbt och har funnits kvar på marknaden med andra ägare.  

Nu nysatsar man från deras sida och det innebär att man släppt en lång rad nyheter, både fällknivar och fastbladare. Kniven som skall granskas idag ingår i den satsningen och kallas Bushcrafter 8,5". 

Camillus Bushcrafter 8,5"

När den här kniven presenterades här på bloggen skrev jag att Camillus verkade tro på modellen. Bakgrunden till den kommentaren var att den redan från start finns att få i två storlekar samt som fastbladare. Något förvirrande är emellertid att den senare inte alls påminner om fällknivarna förutom till namnet. De anser tydligen att det gemensamma användningsområdet är tillräckligt för att gruppera dem. 

Av fällknivarna mäter den mindre 6,75 tum på längden vilket är strax över sjutton centimeter. Den här större versionen är 21,5 cm lång eller 8,5 tum. Något som namnet mer än skvallrar om. 

Twitterversion: Camillus Bushcrafter, en stadig fällkniv med utmärkt ergonomi för den som söker ett fällbart alternativ till en Morakaniv. 

Blad

Skall man göra en kniv och döpa den till "Bushcrafter" så finns det vissa saker som förpliktigar. En sådan är bladformen. Där har man från Camillus sida inte slarvat och således möts vi av ett stadigt drop point-blad. 

Längden är 89 mm beroende på hur den mäts och höjden är 30 mm. Grovleken är 3 mm eller strax under. Finishen är en sympatisk satin och märkningen tämligen diskret. Camillus och "titanium" kan läsas på presentationssidan och på den andra hittas "Sandvik 12C27" på ricasson. 

Ett stadigt men tämligen tunt drop point-blad

Stålet som använts är även det enligt mallen och knappast okänt för den som under åren hanterat en Morakniv eller två. Det är svenskt i form av Sandvik 12C27 vilket länge var den dominerande komponenten i  dalaknivarna. Det var bra då och det är lika bra här. Visst finns det moderna och mer exklusiva stål men skall man välja ett rostfritt stål för den här applikationen är det inte alls dumt med ett beprövat stål som de flesta vet hur man skall hantera vad gäller härdning och värmebehandling. 

Bladet har på klassiskt manér fått sig en sabelslipning. Här har man dock inte löpt hela linan ut med en "Scandi grind" eller nollegg utan Bushcrafter har en tydlig uppdelning i primär och sekundäregg. I gengäld har man valt att inte flatslipa kniven vilket är absolut vanligast i sammanhanget utan satsat på en rejäl skålslipning. Förutom att det gör kniven mer svårfotograferad så biter eggen även bra i trä. 

Fabrikseggen får godkänt såtillvida att den anlände mycket vass. Däremot får den nedslag på att eggen redan från start har en en svag S-form tack vare att "plunge line" sträcker sig för långt ut i relation till övergången mellan egg och ricasso.* Sedan kantrar eggen lite mot buken till men det är inte alltför illa. Särskilt inte jämfört med de kinatillverkade Camillus-knivarna jag tidigare diskuterat i lite olika sammanhang.   

 

Bladet gjort av 12C27 har fått en rejäl skålslipning

Att arbeta med den här kniven är riktigt sympatiskt. Förutom att eggen var tämligen vass direkt ur lådan så är knivbladet även tunt bakom eggen vilket gör att skärpan förvaltas väl. Det gäller när det kommer att processa material som kartong och plast av olika dimensioner till exempel. Men det är inte där som den här kniven gör sig bäst. Det är en robust kniv och saker jag vill skära med den här är rep och tamp i olika dimensioner samt framförallt trä, både färskt och torrt. 

Bladet biter bra i trä och känns lättkontrollerat

Sympatiskt är då att kniven lever upp till förväntningarna. Det är faktiskt en av de bättre fällknivar jag använt för att tälja med. Mycket av det positiva omdömet kan tillskrivas handtaget men även bladet bidrar. Uppvuxen med en Morakniv i handen kan man vara lite skeptisk mot en skålslipning men faktum är att den i det här fallet är lättkontrollerad. Det är inga problem att skära till tunna späntor i en så kallad "featherstick" eller snida lite mönster i bark. Inte heller visar eggen några tendenser till att vika sig eller få hack även när man jobbar i torrt, hårt trä. Någon "batoning" som de nämner i sina säljtexter skulle jag dock inte vilja ägna mig åt vare sig med den här eller de flesta andra fällknivar. Då lär både lås och egg ryka i det här fallet. 

Men så länge man låter bli det momentet är Bushcrafter en riktigt trevlig kniv att använda. Det gäller även att skära i rep med. Nylonrep med lite sand tar sin tribut av en egg men i gengäld svarar 12C27-stålet snabbt på ett bryne. Det är en sympatisk egenskap hos en kniv som förväntas arbeta en del. Jag tar nästan hellre det före extremt egguthållighet. 

Handtag

Extra viktigt på en fällkniv som riktar sig mot friluftsbruk är förstås handtagets konstruktion och utformning. Här bör komfort och ergonomi premieras framför att kniven skall vara lätt att bära i motsats till EDC-knivar. Både och är förstås att föredra men måste kompromisser göras kan den ena eller andra egenskapen tillåtas dominera. 

Här har Camillus valt att hålla sig till ergonomi. Det märks främst på storleken. Måtten är väl tilltagna med en längd på 12,8 cm och en höjd som varierar från 2,6 cm till 3 cm som mest. Men framförallt är det grovleken som är uttalad. Bushcrater mäter nästan 15 mm över ryggen. De måtten räcker till för att fylla ut de flesta händer. 

Handtagets dimensioner är väl tilltagna vilket torde räcka till för de flesta handstorlekar

Handtaget kännetecknas av ett par distinkta val. Ett är kombinationen av ett uttalat fingerskydd och en rejäl fördjupning för pekfingret. Det ger både skydd och gott fäste. För att ytterligare öka just fästet avslutas handtaget med en liten "näbb" på samma vis som skandinaviska knivar ofta gör. Det hjälper till när man skär helt enkelt. 

Det andra som är väl synligt är handtagsmaterialet. Ett par stadiga sidor av brun micarta är vad som använts. Micartan är dock väldigt slät så något särskilt bra fäste ger den inte i sig. Men i gengäld så räcker formen på handtaget till för att sköta den biten. 

Ryggen är givet låskonstruktionen sluten. Även det är att föredra på en kniv för bushcraft då det ger mer anläggningsyta mot handen. Fällknivar ligger ändå i underläge mot fastbladare på grund av skåran där bladet huserar. De behöver inte fler öppningar som förstör ergonomin.  

Låssystemet gör att ryggen är helt täckt vilket är en stor fördel på den här typen av kniv

Sidorna är skruvade på plats utanpå ramen med tre små T6-skruvar utöver pivotskruven. Den senare har ett T8-huvud och är förstås justerbar. På den här kniven har Camillus struntat i fånglinehål vilket jag tycker är bra. Jag ser ingen anledning till ett helt enkelt. Möjligen med undantag om du skall använda kniven då du befinner dig nära stora vatten. Men då kan man lägga en lina kring clipet istället och på så sätt förankra kniven vid din person.  

Trots att Buschrafter är en stor kniv är den någorlunda välbalanserad men en smula baktung

Handtaget är mycket bekvämt kan snabbt konstateras. Den tilltagna bredden och låsvalet gör att anläggningsytan blir stor. Det märks särskilt i tumvecket där mycket av trycket hamnar när man nyttjar lite styrka. På samma vis är lillfingret tämligen skonat från tryck. Något som annars är den andra akilleshälen på fällknivar. Bladskåran är det som ställer till det på den punkten. På Bushcrafter är sidorna så breda och bladet så pass tunt att den påverkan blir så liten den kan. 

Alla vanligen förekommande grepp fungerar

Bekvämast är Bushcrafter i ett stadigt hammargrepp. Handtaget är fyllligt och långt nog för att alla fingrar skall få plats. Sedan fungerar det här handtaget i alla grepp inkluderande omvända för att tälja i riktning mot kroppen men även i sabelgrepp med en tumme på bladryggen. Skall det sistnämnda användas mycket rekommederar jag dock att man rundar till bladryggen en smula. Den är tämligen kantig från början. Något som dock inte är ett förbiseende utan till för att man skall kunna vända bladet och använda det som skrapa. 

Öppning och lås

Tumknopparna på Bushcrafter är inte bara ett bra val utan också väl utförda. Med det avses främst placeringen av dem. Det finns två kriterier som måste uppfyllas för att få godkänt från min sida. Den första handlar om hur de är att nå med tummen och hur lätt det är att fälla ut bladet. Här underlättas det av bladet är brett och hur handtaget är utformat. Det gör nämligen att tumknopparna sitter långt ut från handtagssidorna vilket gör dem enkla att "hitta" med tummen. Det gäller även om man bär handskar för övrigt. 

Tumknopparna är lätt att använda

Det andra handlar om att de inte är i vägen när man skall skära saker. De bör i det hänseendet återfinnas så nära handtaget som möjligt. I det här fallet motverkas det något av formen på greppet. Knopparna måste nämligen gå fria från fingerskyddet på vägen ut varpå de hamnar lite längre ut på bladet när kniven är öppen. 

Den enkla formen och rundade toppen är annars föredömligt enkla att hantera. 

Som bladspärr används en back lock

Låset är ett back lock, som sig bör höll jag på att skriva. Men när man talar om kraftigare fällknivar är det en låstyp som dominerar. Möjligen är det ett arv från äldre tiders fällknivar** men används också för att det både i grundutförande och modernare tolkningar*** är en solid lösning. 

Den här versionen är stabil. Låskraften är tillräcklig för att kniven skall kännas trygg och samtidigt inte vara överjäkligt svår att stänga. Något glapp i sidled finns inte och om det uppstår går det att justera. Som med nästan alla back locks går det att känna ett svag tendens till spel upp och ned om man tar tag i spetsen och provocerar hårt. Men i det här fallet har Camillus lyckats väl då den känslan är mycket svag. 

Att bära

Som alltid när man satsat på ett riktigt komfortabelt handtag på en fällkniv så blir de något mindre smidiga i fickan. Det är naturligtvis längden och framförallt tjockleken på handtaget som spelar in. Sedan är vikten förstås av betydelse även den. 

Med det sagt är inte Bushcrafter överjäkligt besvärlig att ha i fickan. Vikten är påtaglig men inte avskräckande i sammanhanget med tanke på att det är en rejäl kniv. Men visst de 176 grammen påminner dig om att du bär en kniv i fickan.

Emellertid är det främst tjockleken på 1,5 cm som märks. Det är en del volym som skall förvaras helt enkelt. 

Clipet är ovanligt litet men funktionellt

I gengäld finns det faktorer som talar för den här kniven när vi talar bärbarhet. De släta och tämligen polerade sidorna är en sådan. De ger inte upphov till friktion mot tyget och påverkar därför inte negativt när kniven skall dras eller stoppas undan. 

En annan fördel den här kniven har är att man sett till att hela bladet är "skymt" när kniven är hopfälld. Det finns inga vassa klackar som sticker ut och på samma vis är inte tumknopparna för långa. Detaljer som gör kniven mer strömlinjeformad i fickan även om det i det i det här fallet mer handlar om en knubbsäl än snok om en analogi till djurvärlden skall göras. 

Clipet är gjort av stål och av mer eller mindre deep ride-typ. Det är inte mycket av kniven som är synlig när kniven stoppas i en ficka. I det här fallet är den främsta fördelen som uppnås med det att den är svårare att tappa när man är ute i skogen. 

Finishen är polerad och i clipet hittas Camillus logga i form av en kniv utstansad. Det är i den öppningen du kan fästa en lina om du använder kniven nära de stora vatten jag talade om tidigare. 

Om clipet kan annars sägas att det bjuder på tämligen hög spänst, att det är litet med en tillfredsställande ramp även om den kunde vara något högre i det här fallet. Just den här kniven tänker jag mig att man även vill ha i en jackficka och då är tygen vanligtvis tjockare än i byxfickor. 

Sedan är jag glad över hur lite det känns mot handen när man jobbar med kniven. Det är generellt en av mina käpphästar men i en kraftig fällkniv som den här är det ännu viktigare. 

Sammanfattningsvis

"Bushcrafter" döpte man den här kniven till och det är ett namn som ger upphov till vissa förväntningar. Jag tänker på att den då bör passa till camping, vandring, jakt och fiske och annat friluftsliv. Det gör man uppenbarligen från Camillus sida också då man i säljtexten säger att kniven är perfekt för "/../carving, batoning, and chopping /../" Så långt vill jag inte sträcka mig. Att slå på en fällkniv vars blad saknar stoppinne i syfte att spräcka ved lär förstöra den. Låset håller inte för den behandlingen helt enkelt då låsarmen utsätts för krafter de inte är avsedda för. Och att hugga med en kniv med ett litet knivblad och med den här vikten ser jag inte poängen med. Det är något man gör med en stadig fastbladad kniv om man nu vägrar använda yxa. 

Men bortser vi från dåliga säljtexter och istället betraktar själva kniven är den precis vad den utger sig för att vara. En relativt stor men framförallt stadig fällkniv som passar utmärkt till ovan uppräknade användningsområden. 

Där Bushcrafter gör sig bäst, i hand ute i skogen

Att utgå från en solid stålram och kraftiga sidor av Micarta och kombinera det med en rejäl back lock är ett i sammanhanget bra famgångskoncept. Särskilt som handtaget är kraftigt format med sidor som förvisso är flata men som har ett rejält fingerskydd, en fingerfördjupning och "näbb". På så sätt har man från Camillus åstadkommit ett mycket ergonomiskt handtag. 

Sedan har man följt formulan som ger ett traditionellt "bushcraft"-blad. En drop point av lite högre typ som sabelslipats. Jag är dock glad över att man frångått traditionerna något genom att göra bladet i ett rostfritt stål. D2 är populärt nuförtiden men jag anser inte att det har några fördelar över 12C27 som uppväger benägenheten att rosta. 

Skall något negativt sägas så är det att kniven kan upplevas något klumpig. En stor del av förklaringen till det kan tillskrivas det stora handtaget vilket för med sig både för- och nackdelar. Det medför även att balansen inte är helt neutral utan gör Bushcrafter något baktung. Även  vikten bidrar till det intrycket. 

Camillus Bushcrafter 8,5" är en solid fällkniv för blandat friluftsliv

Sammantaget blev det här, mitt första längre möte med en kniv från Camillus, ett trevligt sådant. Bushcrafter 8,5" lever upp till namnet och gör precis vad jag hoppats på. Därtill kan sägas att det inte är en kniv som får plånboken att gråta. I skrivande stund kostar den kring 1000-lappen i Sverige**** och något mer från övriga Europa. 

För det får du en kraftig och kompetent fällkniv i väl valda material tillverkad i USA. En mycket gångbar kandidat för den som vill ha en friluftskniv i vikbart format. 

Specifikation:

Längd utfälld: 216 mm

Längd hopfälld: 128 mm

Vikt: 176 g

Bladlängd: 89 mm

Godstjocklek: 3 mm

Bladstål: Sandvik 12C27

Handtag: Micarta på stålram

Lås: Back lock

Producerad av: Camillus, tillverkad i USA

/ J -

* Men här bör påpekas att det här är en USA-tillverkad Camillus och att de är väsentligt mycket bättre slipade än de Kina-tillverkade knivarna jag har erfarenhet av och tidigare skrivit om. 

** Då tänker jag närmast på den äldsta försäljningssuccén med det låset Mercator K55K men även den amerikanska klassikern Buck 110 och inte minst svenska EKA Swede 92. 

*** Som exempelvis Cold Steels Triad-Lock

**** Knivshop.se och något dyrare från t ex Lamnia.com med 1120 SEK (20221003)

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Recension EKA RTG-1

 

- ett seriöst steg mot ett breddat sortiment

Med den här nysatsningen lämnar eller kanske snarare kompletterar anrika Eskilstuna Knivaktiebolag sitt mer traditionella sortiment. Där hittas exempelvis klassiska fällknivsmodeller i Swede-serien och fastbladare av allehanda slag för jakt och annat friluftsliv. Inte minst är G3 "Swing blade" en känd modell bland jägare. 

Moderniseringen har tidigare mest bestått i att några modeller fått andra handtagsmaterial än trä, läs "orange eller svart gummi" även om de sedan mycket länge producerat knivar med plasthandtag också.* Modellerna har dock i huvudsak varit av klassiskt slag med slipjoints och lock backs som bas. Men sedan hände något och man breddade katalogen med ett par mer moderna fällknivar och inte minst den här kniven kallad RTG-1. 

Den får sägas vara EKAs flaggskepp när det kommer till både kapacitet och kvalitet bland fastbladarna vilket gjorde mig nyfiken. Den ser helt enkelt mycket kompetent ut!

EKA RTG-1

Vad gäller nysatsningen måste erkännas att undertecknad, förvisso utan att ha hanterat dem, inte är helt övertygad om vissa av fällknivarnas förtjänster. Särskilt inte efter att ha tagit en närmare titt på vad Classic 8 Titanium erbjuder. Där räknar man i säljtexten t ex upp alla titanets förtjänster och vad det används till men sedan visar det sig att kniven inte är gjord i titan utan i stål med titanbeläggning med allt vad det medför. En synnerligen tveksam text och troligen kniv i mina ögon. Inte heller imponerar designen på T9 som redan på bild uppvisar synbara brister i designen för att nämna ett par exempel. 

Därför var förväntningarna inte särskilt uppskruvade när jag väntade på RTG-1 måste tillstås. Döm om min förvåning då den här kniven är så solid en kniv kan vara och håller en mycket hög standard. 

Men så har EKA också vänt sig till experter på området. Tyvärr görs den här kniven inte i Sverige och några svenska material är inte inblandade heller. Men det näst bästa är att nyttja produktionskapacitet hos de som kan sitt gebit. I det här fallet har man vänt sig till det Idaho-baserade amerikanska företaget Rowen Manufacturing. Det är därför de som tycker sig känna igen stilen på kniven när det kommer till fodral, bladets ytbehandling och handtagsskruvar har rätt. Det är nämligen de som gör ESEEs knivar också! Något som kan spåras i utseendet. 

Kniven kan fås i ett antal olika utföranden där det som varieras är färgen på bladet samt handtagsmaterialet. Endera kommer kniven med G10 i handtaget som den här svarta versionen eller så är det linne-Micarta som används. 

RTG-1 är en robust kniv som klarar det mesta

Twitterversion: EKA RTG-1, en förkortning som skall utläsas "Ready to Go". Namnet beskriver den här svensk-amerikanen på ett bra vis. Den är faktiskt redo att skrida till handling, nästan vad du än kräver av den. 

Blad

Bladformer kan göras mer eller mindre komplicerade. I det här fallet har den eller de som står bakom designen satsat på enkelhet. Det innebär ett droppoint-blad med harmoniska proportioner. Konkret betyder det en längd på 15 cm och en höjd på 3,3 cm. Tjockleken på bladet är 5 mm och det menar jag är väl avvägt för att balansera hållbarhet mot förmågan att skära bra. 

Nu är inte tjockleken allenarådande för prestandan utan där spelar övrig geometri inklusive tjocklek bakom eggen en stor roll. RTG-1 mäter hela 1-1,2 mm där för övrigt. En stadig och hållbar egg men det kräver att den är ordentligt vass för att den skall skära. Givet det och att övergången till de tjockare delen av bladet sker rätt omgående är det här inte en "slicer" som de säger på engelska. Kniven är mer lämpad för att hugga och snitta saker än att skära med.  

I det 15 cm långa drop point-bladet hittas 1095 kolstål

Bladet är fullt flatslipat med en tydlig primäregg (secondary bevel på engelska). Och när jag ändå är inne på ämnet så kan påtalas att fabrikseggen var riktigt bra! Den är både rak och symmetrisk och därtill vass som tusan. Kniven rakade hår utan något som helst motstånd och trots det relativt kraftiga bladet med sin beläggning så gled det genom papper med ett svagt väsande. 

Beläggningen som bladet fått är densamma som hittas på många av ESEEs knivar.** Om den kan sägas mycket och egentligen hade jag föredragit en slätare yta än det som pulverlack ger. Den som finns åstadkommer faktiskt lite motstånd i vissa material. I gengäld är den mycket hållbar och något slitage att tal om har det inte varit tal om under den här tiden. Men får jag välja föredrar jag någon form av DLC.

Stålet som används är ett välbekant kolstål i form av 1095. EKA själva hävdar att det är valt för att det är överlägset rostfria stål när det gäller böjhållfasthet. Med moderna stål är det nog något som kan diskuteras ur ett praktiskt perspektiv men i grund och botten har de rätt och jag ser inga problem med materialvalet. Rätt behandlat är det ett stål som går att få ruskigt vasst och som även uppvisar hög slaghållfasthet. Något som kan vara av godo i den här typen av knivar där viss misshandel kan vara aktuell. Det är också ett stål som är lätt att både underhålla med bryne och att slipa om. 

Avigsidan är att det gärna rostar. Det är därför man valde att belägga bladet med pulverlack och så var det problemet till största delen löst. 

Bladet är täckt med pulverlack för att förhindra korrosion

Originaleggen var som sagt vass men det märks när man använder kniven att stålet är tämligen mjukt. Skärpan måste underhållas tämligen frekvent. EKA anger inte något hårdhetstal utan skriver bara på hemsidan att stålet är "special behandlat". Om vi bortser från särskrivningen säger det inte så mycket men jag antar att det snarare är beläggningen än skärpan som avses. Men i ESEEs egna modeller brukar stålet hållas så mjukt som 55-57 HRC. Vi talar således om "Victorinox-mjukt". Till skillnad från de små fällknivarna skär inte RTG-1 särskilt väl när eggen är slö. 

Det material jag arbetat mest med är förstås trä i olika varianter, både torrt och färskt. För mig är det här som sagt en friluftskniv och en kraftig sådan används förstås till att fixa brasor med. Någon "bushcraftperson" är jag inte så något gnidande av pinnar mot varandra med hjälp av "bow drills" och liknande är inte aktuellt. Men väl huggande av grövre grenar, att spänta ved och ibland spräcka mindre bitar. Till allt detta är RTG-1 en exemplarisk kniv. Den har inte tyngden och storleken för att användas som huggare (chopper) men där använder jag en liten yxa istället. Däremot är den stabil nog för att man skall våga slå på den när den används som kil eller om den skall tvingas igenom hårt trå på tvärs mot fibrerna.  

RTG-1 skär igenom det mesta inklusive bildäck

Nästan lika sympatisk är kniven när det skall täljas. Balansen i kombination med god kontroll och en bra eggvinkel för den typen av arbeten hjälper till. Så för att vara en kniv som räknas till kategorin militär/överlevnadskniv är den inte dum alls för även detaljarbeten. Men det är klart att den inte matchar en mindre kniv för finlir. Men det får alltid göras kompromisser med den här typen av kniv.

Spetsen är relativt tunn för att sitta på en så här robust kniv. Men att den håller har konstaterats genom att jag vid många tillfällen drämt in den i mina kastknivstavlor**** och bänt ut kniven sidledes. I övrigt kan påpekas att penetrationsförmågan är mycket god. Något som understrycks av handtagsform och fingerskydd. Ingen risk att halka här inte. Det gör att man även vågar borra med kniven om det behövs. 

Andra material som kartong och tyg är inga som helst problem att hantera heller. Däremot är det här inte mitt första val för utomhusmatlagning. Visst, en vass egg går att använda men RTG är tjock bakom eggen, bladet grovt och ytbehandlingen hjälper inte till om det skall hackas lök. Men så var det nog inte knivens tänkta användningsområde heller. 

Det ultimata testet för en knivs konstruktion, knivkastning!

En extrem form av misshandel är att kasta en kniv. Förutom eventuella missar uppstår starka vibrationer i kniven vid anslaget vilket kan få vilken kniv som helst att självdestruera. RTG-1 överlevde en stunds kastande vilket är ett högt betyg!

Därutöver har jag faktiskt testat att hugga och skära i bildäck (övergivna sådana kanske skall betonas, bilägarna blir så ledsna annars) samt att skära tjock matta bara för att se hur det känns. Det kan meddelas att kniven klarar det också utan skador på egg eller spets. Detsamma gäller rep av grövre slag. Men där tappar kniven skärpan efter ett tag. Särskilt gäller det lite skitigare tampar som legat i sjön ett tag. I dem finns ofta lite grus. Jag rekommenderar i de sammanhangen varmt att man har med sig ett bryne i fickan. 

Handtag

RTG-1 är en klassisk heltångekniv där stålet är blottat hela vägen från ricasson till pommeln. Den sticker för övrigt ut varpå den kan användas som improviserat slagverktyg. Där återfinns även hål för fånglina. Utanpå sitter handtagssidor av G10 som är skruvade med tre mycket kraftiga bultar. En konstruktion som inte lär gå sönder i första taget. Därtill innebär det att kniven kan demonteras för rengöring om så önskas. Eller för att byta sidor om man känner för det. Jag tror att ett par mörka träskollor skulle passa bra det också. 

Tilläggas kan också att G10 är om inte oförstörbart så i varje fall extremt svårt att ha sönder. Därtill är det motståndskrafigt mot många frätande ämnen också. Både det och det andra alternativet Micarta är därför bra val till den här typen av kniv. 

RTG- är en fulltångekniv med sidor i G10 alternativt Micarta

Till formen är handtaget tämligen kort och grovt

De sidor som kommer original är dock välformade och passar min hand väl. Eller snarare så krävde greppet tillvänjning i mitt fall. Det skiljer sig nämligen från mängden på ett par punkter. Rent generellt är det kortare än många andra*** Den tillgängliga grepplängden är strax över tio centimeter mätt bakom fingerskyddet till slutet på handtagssidorna. Fingerskyddet är för övrigt mycket väl designat och fyller sin funktion väl utan att för den skull inverka menligt på ergonomin. Med det menas att det inte skär in i fingret så fort man sticker med kniven. 

För fästet står en kombination av fingerskydd, ett djupt urtag för fingret komplementerat med räfflor på undersidan av handtaget. Sedan ger själva G10 materialet visst fäste  i sig

Sidorna på handtaget är platta men väl fasade mot kanterna till. Ytan är tämligen slät vilket inte ger mycket friktion men det kompenseras av ett ribbmönster på undersidan. Sedan gör det djupa fingerurtaget att fästet blir väsentligt starkare. Utan det hade jag inte uppskattat handtaget lika mycket. Nu är det bra. 

De vanliga greppen fungerar väl även om handtagsformen krävde en smula tillvänjning från min sida

Tjockleken på handtaget är 22,5 mm men känns grövre, troligen pga av att handtaget är kort som sagt. Trots det fungerar de grepp som används mest. Det gäller såväl vanligt hammargrepp som sabelgrepp med en tumme på de därför avsedda räfflorna på bladryggen. Sympatiskt är även att de omvända greppen är bekväma. Till skillnad från fällknivar så händer det att jag håller en fastbladare som en ishacka eller vänder på eggen om jag skall hugga eller täljer mot kroppen med "draw cuts" när så tarvas. 

Fodral

RTG-1 kommer med ett välgjort Kydex-fodral. Det är av "taco-typ", dvs det består av ett ark Kydex som sedan vikts kring kniven och formats. Därefter har det försetts med nio öljetter vilka både håller ihop fodralet och agerar fästpunkter. Det är således lätt att fästa kniven på vad du nu känner för. Själv använde jag kniven ett längre tag utan bältesfästet. Istället bar jag kniven löst i en väska alternativt fastsatt på utsidan av någon av mina ryggsäckar.  

Det välgjorda fodralet är tillverkat av Kydex och håller kniven i ett fast grepp

Fodralet har mycket god passform vilket gör att kniven sitter tämligen säkert. Men ändå inte så hårt att den är svår att dra. Men skulle jag bära kniven upp och ned skulle jag för säkerhets skull använda den medföljande snodden med draglås för att säkra kniven i fodralet. Den faller inte ut av sig själv eller vid lättare skakningar men vet du med dig att du skall kasta dig ut från ett flygplan, befinna dig kring vatten eller dylikt är extra säkerhet inte dumt. Därför hade jag gärna sett ett kompletterande knäppe på fodralet. 

Bältesfästet består av ett metallclip som är fäst på en avtagbar platta i Kydex

Passformen gör även att kniven är tyst där den sitter. En detalj som är nog så viktig, inte minst för jägaren som behöver smyga. Men även i största allmänhet är det irriterande att bära en skallra på höften. Det slipper  man här. 

Längst ned hittas ett dräneringshål, en detalj som är extra välbehövlig på en kniv försedd med ett blad i kolstål. 

Kniven kan antingen surras fast på utrustning eller ryggsäck som sagt eller kanske vanligare bäras med det medföljande clipet. Clipet är fäst vid en platta av Kydex som gör att man kan bära kniven högt eller som jag föredrar lite lägre på bältet. Det fästes med fyra skruvar av Chicago-typ med gummidistanser mellan. En begränsning är att storleken endast tillåter upp till 50 mm bältesbredd. Det kan vara bra att känna till. Eftersom det är ett stålclip kan det förvisso häktas kring bredare remmar än så men då sitter det inte lika säkert. 

Slutsats

Med RTG-1 har EKA i mitt tycke lyckats väl med målsättningen att bredda och modernisera sitt sortiment. Kniven är av det solida slaget och får räknas till klassen militar/överlevnadsknivar som det brukar heta i främst anglosaxiskt språkbruk. Jag betraktar den som en allroundkniv för friluftsliv av allehanda slag. Men jag har inga problem att se kniven i de de förstnämnda rollerna heller. Designen känns genomtänkt och konstruktionen robust nog. 

Konkurrensen är hård och kommer exempelvis från tjeckiska ANV. Men EKA RTG-1 står sig bra i jämförelse

Konkurrensen är emellertid hård i segmentet. Där finns bland många andra Fällkniven A1, den väl etablerade M07 Sissipuukko från JP Peltonen och inte minst den av mig nyligen recenserade ANV M311 Spelter. Sedan finns alltid ESEE-knivar som exempelvis modell 6 med tanke på släktskapet. 

Men faktum är att RTG-1 står sig väl i jämförelse med andra knivar. Den kan gott leva på egna meriter. Det finns några saker på pluskontot som bidrar till det. 

RTG-1 är en i mitt tycke bra kniv för friluftsliv även om jag gärna kompletterar den här typen av knivar med en fällkniv

För det första kan RTG-1 kvalitetsmässigt mäta sig med det mesta om vi skall räkna knivar i den lite mer robusta skolan. Det här är en enkel men mycket välbyggd kniv. Rowen vet vad de gör och EKA gjorde rätt i att vända sig till dem även om det troligen påverkar prislappen. 

Men det som jag tycker är en av knivens främsta förtjänster är den goda balansen. Det gör att kniven som förvisso inte är enormt stor känns närmast nätt i handen. Att den är kvick och livlig gör den till en fröjd att arbeta med. Särskilt som man på designstadiet valt att avhålla sig från den amerikanska påfundet med "finger choils". Det finns de som fungerar men de undantagen som bekräftar regeln i mitt tycke. Att eggen är dragen nära handtaget gör kniven mer lättarbetad. Det är där precisionen finns och inte minst kraften om man behöver ta och lägga tyngd bakom snitten. 

Formen på handtaget och då inte minst bredden ger god anläggningsyta mot handen och därmed kan man ta i när så krävs. Handtaget på RTG-1 var för övrigt en av de saker som överraskade mig mest. Det känns kort och tjockt men med lite tillvänjning är det bekvämt. 

Sedan är RTG-1 en hållbar kniv. Det är en av försäljningsargumenten och jag är böjd att hålla med dem. Kan man kasta med en kniv utan att den ramlar i bitar efter ett tag är den stabil. Likaså lyckades jag inte böja spetsen trots viss medveten misshandel. 

EKA RTG-1 är en kniv för den som söker en robust kniv för blandat friluftsliv

Med det sagt kan jag inte annt är att rekommendera EKA RTG-1 till den som är på jakt efter en extremt robust kniv för blandat friluftsliv. Sedan skadar det inte heller att den är snygg för att vara av den här typen. 

Specifikation:

Totallängd: 270 mm
Bladlängd: 150 mm
Godstjocklek: 5 mm
Stål: 1095 med beläggning av pulverlack
Vikt: 290 g / 420 g utan respektive med fodral
Handtag: G10
Fodral: Kydex

Producerad av EKA, tillverkad i USA


/ J - ror saker i hamn

* Däribland kan nämnas den svenska designklassikern Swede 38.

** Jag erfarenhet av den sedan tidigare från en liten Candiru. 

*** Som jämförelse kan tas ANV M311 vilken är en liknande kniv med ungefär samma storlek. Där är grepplängden 11,5 cm och sedan är framdelen vinklad vilket gör handtaget längre ändå. Sedan tillkommer ett "forward finger choil" för ännu fler greppmöjligheter. 

**** Materialet är långsamvuxen grov björk. Innan de vattnas är de rätt hårda. En uppgift som jag frekvent använder knivar till är för övrigt att "raka" tavlorna. Det vill säga skära bort allt löst material för att göra dem fastare igen. 

Knivrecension QSP Erised

- en katt bland hermeliner

Vad har vi här? En katt bland hermelinerna eller snarare en fastbladare bland fällknivar. Nu är jag knappast främmande för knivar utan gångjärn på mitten heller. Men väldigt få av den typen kommer från Kina så det här är den första i den klassen för mig.  Faktum är emellertid att att jag använder "fastbladare" mest om jag skall vara ärlig. Sett till tid då eftersom brukandet av den typen inkluderar köksknivar av allehanda slag. 

Dagens kniv är allt annat än en kökskniv utan mer av en jaktkniv eller snarare kniv för allroundbetonat uteliv. Plats på scen för Erised från QSP.

QSP QS114 "Erised I"

Jag såg ett par tidiga "recensioner" av den här kniven på YouTube där de inblandande inte var särskilt imponerade. Kniven var en "pass-around" bland några personer och den negativa kritiken centrerades kring dålig kvalitet på grund av ett jack i mellanlägget i handtaget och att kniven var för "dekorativ" för att användas "på riktigt". Lägg märke till att de inblandade aldrig testade kniven utomhus eller i skogen, de bara tittade på den och därefter mer eller mindre sågade de den. Därav mina citationstecken kring recension och på riktigt. Att enbart göra en "table top review" kan jag tycka är ett förfarande som är en smula märkligt när det gäller en kniv som inte är konstkniv med exklusuva material utan ett rent bruksföremål. Resultatet visar tydligt bristerna med den sortens förfarande.

Flera av mina köksknivar har också dekorativa nitar utan att för den delen prestera sämre kan väl tilläggas så dylika argument håller inte riktigt för granskning. 

Skogen är ett ställe att föredra framför skrivbordet om friluftsknivar skall testas

Att säga att Erised närmast är ett prydnadsföremål för att QSP valt att pressa ett mönster i läderfodralet, använda sig av mosaikstift i handtaget och spegelpolera bladet är helt enkelt inte korrekt. Valen är nog snarare ett resultat av kulturella preferenser misstänker jag. Jänkarna som testade kniven jämförde med märket TOPS* till exempel, det vill säga knivar som domineras av mattsvart och är "taktiska" och då är den här kniven förstås närmast att likna vid en påfågel med sin blanka uppenbarelse. Jämfört med en finsk hästhuvudkniv från Kauhava däremot är den här kniven inte särskilt avvikande. Då känns färgvalen plötsligt mer bekanta.   

I det dekorerade men kraftiga läderfodralet hittas en rätt stabil heltångekniv med en totallängd på strax under 22 centimeter. Godstjockleken är 4,5 millimeter och handtaget är gjort av "rosewood". Kniven väger in på 180 gram utan fodral. Således är det en stadig pjäs vi talar om och inte så mycket av smycke.

Blad

Bladformen är en enkel droppoint som fått en full flatslipning. Det som utan tvekan utmärker både bladet och kniven som helhet är förstås spegelpoleringen. Det är inte en favoritfinish det måste medges men det är en smaksak. Jag tycker repor, smuts och fingeravtryck syns för mycket på den typen av blad. Ytbehandlingen fyller dock en funktion då den gör stålet något mer motståndskrafitigt mot korrosion. Längden på bladet är strax över en decimeter, 106 millimeter för att vara exakt.  

En decimeter spegelpolerad droppoint till er tjänst

Stålet är det kinesiska 9Cr14MoV med en hårdhet uppgiven till 57-59HRC. Kniven var tämligen lätt att slipa om så jag misstänker att den inte ligger i den övre delen av det spannet. Det är skillnad mellan medium 57 och höga 59 vilket brukar kännas när stål skall avlägsnas från ett blad. 

Om materialet kan sägas att det återfinns i finrummet bland kinesiska produkter. Det skall inte blandas ihop med enklare varianter av "bokstavsstålen" som 8Cr13- eller 8Cr14MoV eller ännu lägre. Men jämfört med för fällknivar vanligare 9Cr18MoV så är det som synes på beteckningen betydligt mindre krom i kompositionen**. Jag misstänker att det är för att få ett "segare" stål för att klara mer stryk. Men där kan jag ha fel, det får någon med djupare metallurgiska kunskaper uttala sig om. 

Erised är som sagt helt flatslipad, det vill säga bladet tunnas ut från ryggen hela vägen ned mot eggen. Bladet har sedan en tydlig primäregg*** som kompletterar slipfasen. Fabrikseggen var jag inte helt förtjust i konstaterades redan under första sejouren ute i skogen. Bladet bet inte alls som det skulle i framförallt trä vilket gjorde att kniven blev tungjobbad och kändes något klumpig. Eggen ville glida ovanpå framförallt torrare trä istället för att greppa och det kändes som man fick använda mycket kraft för att få bladet genom olika material även i andra sammanhang.  

Eggen var förvisso "stark", det vill säga brant och tjock med mycket stål bakom. Sen var den faktiskt inte särskilt vass heller. Därför drog jag upp primäreggen något för att få en tunnare profil och samt vässade den. Kniven är för liten för att agera yxa så den behöver heller inte ha en egg anpassad för den typen av uppgifter.

En tämligen robust ursprungsegg

Erised fick följa med på några av årets tidigaste tältnätter med tillhörande matlagning och förberedelser för att göra upp eld, ordna sittunderlag i form av granris och liknande uppgifter. Det inkluderade även att skära grenar, spänta ved och lättare vedklyvning.

Det går att använda eldstål tillsammans med bladet även om det inte är idealiskt

Med ny egg biter Erised bättre även i svensk gran

Utöver det har den fått bistå i köket genom att skära bröd, grönsaker och kött i samband med matlagning. Som i tidigare test har jag imiterat lättare jaktsysslor genom att stycka kyckling och bena ur kotlettrad. 

Mer hembetonade arbetsuppgifter som att processa kartong och hårdplast har förstås ingått under testperioden. Allt för att få mer tid med kniven i hand. 

Kartongtjänst, lådor från Matsmart behövde delas innan återvinning. Ett par kartonger från trädgården innehöll jord vilket slet extra mycket på eggen

Efter omslipningen blev den här kniven betydligt bättre men skall jag vara ärlig hade jag velat ha den ännu tunnare så jag funderar på att ge mig på den igen. Den mäter 0,9 mm bakom eggen för övrigt. Men även i nuvarande skick biter den bra i trä och den fulla flatslipningen gör att även kartonger och liknande material är lätta att ta hand om. 

Överlag måste jag säga att jag är nöjd med hur kniven uppträder. Den är ärlig på det viset att den känns att arbeta med som den ser ut. Utan att vara någon expert tror jag att den skulle fungera väl även vid jakt även om jag då hade valt att göra fingerskyddet ännu mer diskret. Men det går bra att smyga fram på bladet för att skydda från spetsen vid urtagning av djur. Sen är stålet rosttrögt, något jag testade genom att lägga kniven ute över natten i fukt.

Kniven är också stadig så någon risk för att den skall implodera föreligger inte. Jag har till och med ägnat mig åt det lätt förbjudna "batoning" eller vedklyvning som vi säger. Givet bladlängden inga större klabbar som ni förstår. Men väl rett vresiga eftersom det var det som fanns när jag skulle elda.  

Handtag

Det inom citationstecken "pråliga" handtaget är gjort med sidor av rosewood som fästs med två mosaiknitar på en heltånge. Handtaget har även ett fånglinehål. Det liksom fingerskyddet är gjorda i mässing som polerats. Med tiden kommer det materialet förstås mörkna och få patina. 

Ett bra och stabilt handtag i rosewood med mosaiknitar

Längden på handtaget är något över elva centimeter. Det borde räcka till för de flesta händer inklusive handskklädda diton även om jag tillhör dem som alltid tar av vantar när jag skall skära något. Tilläggas kan att jag inte bor i närheten av polcirkeln och det sällan är minus trettio grader när jag använder knivar. Men fukt och ett par plusgrader kan vara nog så kallt för händerna.

Märkligt nog känns handtaget aningen kort trots att måtten säger att det borde räcka till. Formen är liksom bladet enkel med en fördjupning för fingrarna bakom halkskyddet varefter handtaget sväller för att fylla handen bättre. För mig fungerar det här handtaget nästan bra. Jag hade velat se att den främre delen av kurvaturen för pekfingret varit brantare så handen kommit närmare fingerskyddet och därmed bladet. Som det är nu vill handen gärna vandra bakåt när man tar i med kniven i hammargrepp. Det är även det som förklarar varför handtaget känns kort tror jag. 

Trots måtten upplevs handtaget något kort i framförallt hammargrepp

Det känns att handtaget är gjort för ett "sabelgrepp" med tummen på ovansidan. Då faller fingrarna på plats och den mjukt rundade bakdelen vilar mot handen på ett bra sätt. Det gör också att du kan hålla på rätt länge med kniven utan att få skav. Handtagets bredd på 18 millimeter hjälper till även om det inte är extremt grovt. 

Fodral

Fodralet är slående med sitt tämligen ornamenterade utförande. Mig påminner det om orm- eller kanske krokodilskinn. Vad man tycker om det är förstås även det en smaksak men det kompletterar knivens övriga utseende. I det pressade mönstret hittas även QSPs logga. Materialet är kraftigt läder som både är sytt och nitat. Ett rätt enkelt men välgjort fodral.

För att hålla kniven på plats används en läderstropp över handtaget. Den fungerar och gör även kniven lätt att dra med en hand något som kan vara bra att kunna om man exempelvis håller ett rep eller något annat med andra handen. Det är bara att snärta upp flärpen med tummen och hala fram kniven.

Det ornamenterade och färgade fodralet sitter rätt högt på bältet

För att fästa kniven finns en läderögla som tar bälten med upp till fem centimeters bredd. Sättet den är fäst på gör att kniven bärs rätt högt vilket jag kan ha vissa invändningar mot. Förvisso sitter kniven säkert men handtaget kan vara ivägen när man rör sig och framförallt går det inte att kombinera den här kniven med en större ryggsäck. Då får man snällt ta av kniven förpassa den till en ficka eller utsidan på säcken. Men det gäller å andra sidan Moraknivar också och min Companion brukar ofta få härbergera i en sidoficka på ryggsäcken. 

Slutsats

Hur lyder domen över "Erised 1"? Ja, intrycken är övervägande positiva men det finns helt klart förbättringspotential. Ett bra försök från QSP som inte når riktigt hela vägen fram är min uppfattning. På ett sätt kan den här typen av knivar var minst lika svåra att formge som en på papperet mer komplicerad fällkniv. Där är det förutom övergripande linjer även teknik och inte minst precision som måste stämma för att slutresultatet skall bli en fullträff. På en fastbladare är de områdena inte fullt lika viktiga. Ett blad fäst till ett handtag - hur komplicerat kan det vara?

Men det är faktiskt i enkelheten svårigheterna lurar. Det handlar på grundläggande nivå förstås om att få till en bladform som fyller sitt syfte och ett handtag som är ergonomiskt ställt i relation till det tilltänkta användningsområdet. Men det finns många olika sätt att närma sig det målet och ett otal sätt att lösa problemen som uppkommer längs vägen.

Utöver funktion krävs för att nå framgång sedan ett utseende som tilltalar publiken, ett prisläge som känns adekvat och förstås lyckad marknadsföring.

Erised i sitt rätta element

Hur väl lyckas QSP med Erised på dessa områden? Utseendemässigt är kniven konsekvent och inte oäven. Ett dekorerat fodral matchas av en kniv som är glänsande och blank med mässingdetaljer och polerat blad. Av mig får den godkänt, personligen drar jag nog mer åt det mer återhållsamma hållet när det gäller friluftsknivar. Köksknivar kan få vara lite pråliga men i skogen får de gärna vara diskreta enligt mitt förmenande.  

Bladformen är väl vald. Inget extraordinärt förutom valet av ytbehandling. Det som kunde förbättras är fabrikseggen. Den var inte tillräckligt vass men framför allt inte effektiv nog. Alla knivar som används slipas förvisso om förr eller senare men då är det första intrycket redan inpräntat. Med ny egg är Erised ett helt annat kapitel som det heter. Den behöver tunnas ut, kniven är ingen huggare så eggen behöver inte vara fullt så tålig. 

Handtaget är väl format med sina mjuka linjer och sitt fylliga akterkastell. Men detaljer i själva kurvaturen kunde förbättras. Som det är nu känns det som kniven är gjort för en person med breda fingrar men tämligen smala händer. En känsla som delades av min bättre hälft som trots att hon har mindre händer än jag tyckte handtaget var något kort. 

Erised är definitivt ingen "påfågel" utan en tämligen robust allroundkniv

På dagens marknad räcker dock inte de faktiska kvaliteterna alltid till vare sig de är utmärkta eller mindre bra. Ett namn är viktigt och vad QSP försöker göra är att slå sig in på en marknad som är rejält konkurrensutsatt. I den här klassen finns det gott om alternativ och problemet för QSP är att de i många kretsar är okända, särskilt för den här typen av knivar. I det sammanhanget blir det diffusa begreppet "prisvärdhet" därför viktigt. Det handlar i mångt och mycket om vad man upplever att man får för sina investerade slantar. 

I det här fallet får man en välbyggd kniv med godkända material även om jag tror att det tar lång tid innan kinesiska stål tvättat av sig lågprisstämpeln de fått i väst oavsett faktiska kvalitéer. Dock kunde finishen på kniven varit något bättre. Mitt exemplar led inte av de brister som beskrevs på Youtube men väl av att passningen mellan tånge och handtagssidor inte är helt jämn till exempel. Där kunde det slipats bättre. Men överlag är det en solid konstruktion och även fodralet är mycket välsytt. 

Prisläget lär därför bli avgörande. I skrivande stund kan jag dessvärre inte svara på vad den hamnar på vare sig i Sverige eftersom det är en relativt ny kniv på marknaden och få affärer för den i sitt sortiment än. Men jag hittade den på någon europeisk sida som säljer den för 76 Euro.  

Det är dock ingen tvekan om att QSP med den här modellen och ytterligare ett par fastbladare samt ett flertal nya fällknivar breddat sin katalog rejält. Det är en spännande utveckling som jag gärna följer. 

Köper den gör du om du vill ha en god allroundkniv som sneglar mot friluftsliv och kanske jakt och som inte återfinns i var mans ägo. 

Specifikationer:

Totallängd: 218 mm
Bladlängd: 106 mm
Godstjockek: 4,5 mm
Bladstål: 9Cr14MoV, RC 57-59
Handtag: Rosewood på heltånge
Vikt: 180g, endast kniv, 240 g med fodral (vägd av mig, uppgivet 248 g)


/ J -

* Som enligt mig gör i princip helt värdelösa knivar. De är sinnebilden för vad som ibland kallas "vässade spett". Alla modeller jag närmat mig så här långt i alla fall.
** Enligt tillverkaren Changjiang Steel Co Ltd, https://www.globalsources.com/si/AS/Ahonest-Changjiang/6008848044114/pdtl/High-carbon-chrome-martensitic-stainless-steel-9Cr14MoV/1066850256.htm
*** Något som ibland fövirrar är att på engelska vänder man på begreppen. Där är "primary bevel" själva slipningen och "secondary bevel" är eggen som avlöser den. På svenska är "primäregg" inte helt etablerat men är det som är i kontakt med vad som skärs. Möjligen kan det hänga ihop med att vi är vana vid "scandigrinds", alltså knivar som faktiskt bara har en egg. Det skall inte bara jämföras engelska utan kanske ännu hellre med japanska där man traditionellt har betydligt fler varianter på grundslipningar och därmed mer utvecklad terminologi kring ämnet.