Recension Al Mar B21

 

- de är tillbaka!

Det här är en kniv vars namn inkluderar en intressant tanke. Al Mar B-21 kanske inte låter så upphetsande men förkortningen står för Bowie for the 21st Century. En modern tolkning av en gammal knivtyp helt enkelt och därigenom uppstår en spännande dynamik. 

B-21 är ny för året och jag var tidigt ute och har därför haft den här kniven närmare elva månader vid det här laget. Det har gett mig en god grund för ett omdöme. Det var i och för sig inte så svårt i det här fallet skulle det visa sig.

Al Mar B-21

Designern bakom den här kniven är ingen mindre än Kirk Rexroat. Det kan tilläggas att det här inte är hans första samarbete med Al Mar. Det började redan 1997 då Rexroat tillverkade en custom "Havanna Clipper" åt Gary Fadden som då ägde företaget. Det är för övrigt en modell som återupptagits i modellprogrammet som en hommage. Han har sedan dess även formgett knivar som Back Up I, Back Up II och inte minst Payara. Den sistnämnda har släppts i en ny version som jag recenserat här. 

Det finns ett par saker med B-21 som speglar delar av herr Rexroats personlighet. En är hans öga för detaljer men sedan är han också "Master blade smith". En annan är att han även är intresserad av jakt och friluftsliv vilket ledde till att B-21 inte bara är en fusion mellan gammalt och nytt utan även mellan en kniv avsedd för dylika aktiviteter och mer "taktiska" tillämpningar som man säger på ren svengelska. Alltså en kniv riktad mot olika typer av polis, militär och liknande yrkeskategorier.

En modern tolkning av en klassisk Bowie-kniv

Det har även hänt något trevligt med delar av Al Mars produktion sedan senast och det berör bland annat den här modellen. För att markera både den förändringen och till viss del att företaget satsar mot nya tider så finns det inte längre något rött i logotypen som den uppmärksamme kanske noterat.

Det som inträffat är att man flyttat tillverkningen. Ursprungligen gjordes Al Mars knivar i Japan. När företaget återskapades förlades hela produktionen till Kina åren 2019-2023. Delar av tillverkningen sker fortfarande där. Men nu är de finare modellerna stämplade "Made in Taiwan" istället. Det är ett stort fall framåt kan konstateras när det gäller de fällknivar som är aktuella, något jag ämnar återkomma till i framtida recensioner.

Då återstår att se hur den här Taiwan-tillverkade pjäsen signerad Rexroat står sig.

Kortversion: Al Mar B-21, en nysatsning som håller hela vägen. Det här är en mångsidig, lätt och välbalanserad kniv. 

Blad

I en intervju från 1985 sade Al Mar själv att ett blad till en stridskniv bör vara mellan 4,5-8 inches, alltså mäta från ca 12 centimter som minst till strax över tjugo centimeter som mest. Det verkar vara något som Rexroat tagit fasta på i det här fallet då bladet nästan når dit. Längden är i det här fallet 4,25 inches vilket blir strax under elva centimeter. Det matchas av en höjd på som mest 3,5 cm och en tjocklek på bladet av 4,1 mm. Ett som vi säger på svenska, alldeles lagom blad, med andra ord. Inte för långt så att det är ivägen och gör kniven tung samtdigt som det ger tillräckligt mycket egg för att klara de flesta uppgifter. 

Utseendet har drag av sin klassiska förlaga. Det betyder att det ärvt en rätt djärv klippt del med en rejäl falskegg. En form som både ger en bit rak egg, en buk och inte minst en synnerligen effektiv spets. Det är trots allt en commandokniv vi talar om även om den inte är renodlad för den uppgiften. 

Lite av eggen har dock stulits till förmån för en rejäl fördjupning för pekfingret. När det sedan kombineras med de delar av bladet som är att betrakta som modifierade så skapas en uppsjö sätt att greppa kniven på. Det som avses är den markanta böjen i bladryggen som ger bladet ett närmast harpunliknande utseende. Det intrycket förstärks ännu mer av tumrampen.

Ett djärvt och dynamiskt blad som är grundat på en Bowie

Finishen är en satin och märkningen består av Al Mars logotyp på presentationssidans ricasso och på andra sidan hittas modellbeteckning, designer och tillverkningsland. 

Stålet som använts är en stapelvara för många tillverkare. Ett slitstarkt D2-stål som fått en hög flatslipning, eggen är mer än 25 mm hög. Tjockleken bakom eggen varierar mellan en hel millimeter mot spetsen till ned till 0,7 mm. Det är i ärlighetens namn för mycket för min smak. Visst bladet blir starkt men det skär förstås sämre. Här har man premierat styrka över andra parametrar. På den här kniven räddas dock skäregenskaperna av att själva primäreggen är rätt bred den också. Den mäter närmare 1,2 mm. 

En annan effekt den här eggen får är att spetsen både är mycket vass samtidigt som den inte blir bräcklig. Det finns förstås mer material bakom den också. Appropå vass så var fabrikseggen duglig men inte helt jämnt slipad i ärlighetens namn. 

Hårdheten uppges till 59-60 HRC och det är något jag tror stämmer då kniven hållt skärpan väl. 

Bladet är drygt elva centimeter långt och gjort av D2-stål

Eftersom godset från början inte var extremt och bladet är högt och flatslipat så får man en kniv som skär väl i det mesta. Trots tjockleken bakom eggen får väl tilläggas. Det märks att Rexroat är aktiv jägare. Han gillar uppenbarligen inte knivar som är vässade järnspett utan som faktiskt går att använda också. 

Den här typen av egg är riktigt bra när det gäller att exempelvis kapa rep och dylikt. Den kraftigare vinkeln gör att eggen tål lite misshandel samtidigt som det rätt tunna bladet glider igenom materialet varefter snittet fortlöper. Det är inte så dumt tänkt då bland annat tamp till båtar och dylikt inte sällan innehåller en del grus och annat som kan skada en kniv. Av samma skäl är B-21 utmärkt för att hantera kraftigare nylonremmar, bilbältesmaterial, och tjockare plast. 

Även i trä är kniven fullt duglig om än inte perfekt. Här sätter handtaget gränserna, mest för att det är tunt faktiskt. Men eftersom du kan smyga fram och hålla nära eggen blir kontrollen god. Det betyder att så länge du inte skall försörja dig på träsnideri klarar du dig väl. Läs, den är utmärkt till campingliv. 

Sedan är inte B-21 bäst för batoning, en aktivitet som är populär vid knivtest nuförtiden. Därtill är kniven något för tunn. Därför rekommenderar jag att om yxa saknas så täljer man en liten kil och bankar på den istället för sin dyrbara kniv.

Kurvan på bladet är troligtvis bra vid flåjobb för den som är jägare. Nu är det mer något som är teoretiskt för mig men jag har jobbat som styckare i yngre dagar så jag har rätt bra koll på hur ett blad upplevs när man till exempel svålar en skinka eller en fläsksida. Vid dylika arbeten så hjälper fördjupningen på bladet till på ett förträffligt vis. Här kan man placera en tumme när man vill smyga långt fram på bladet eller ett pekfinger om bättre styrsel önskas.

Jag har mest använt kniven till mer civiliserat köttskärande som kyckling, kotlettrader med och utan ben och liknande.

Handtag

Det finns i princip två sätt att göra handtag på. De kan tillhöra den tunna eller breda skolan. Det här tillhör definitivt den första kategorin. För att få ett bekvämt grepp måste man då vara noga med övriga proportioner. Det har Rexroat varit. Det här är ett mästerverk inom kategorin. 

Handtaget är gjort av G10 som fästs med tre stycken skruvar

Tjockleken varierar mellan 13,5-11,5 mm. Sidorna är med andra ord skulpterade. Längden på handtaget är 11,6 cm och höjden varierar även den mellan ca 26-28 mm. 

Kniven är som synes en fulltångekniv och sidorna är gjorda i polerad G10. Ett material som är mycket motståndskraftigt mot...tja, allt! Det klarar värme, kyla, måttliga mängder kemikalier etc. Det är även mycket slitstarkt så ingen risk att du förstör det i brådrasket. 

Sidorna är fästa med tre stycken skruvar med T8 huvuden. Det är väl lite klent kan jag tycka. Men det fungerar, i alla fall så länge du pillar på dem för mycket.

B-21 är en heltångekniv med lätt välvda sidor

Att materialet i sidorna är slätt ger ett handtag som är mycket bekvämt att greppa. Du förlorar lite i friktion men i det här fallet behövs inte den i alla fall eftersom handtaget är så väl format. 

Det märks särskilt om du sticker hårt med kniven. Tumrampen med sina skåror och fingerskyddet gör att handen inte glider även om du jabbar in kniven i trä. 

Trots att B-21 inte är en våldsamt stor kniv så ryms handen väl

Fördjupningen i ryggen samt urtaget för pekfingret ökar greppalternativen ännu mer

Men sedan kommer vi till själva trolleritricket. Det är att Rexroat har lyckats göra kniven synnerligen komfortabel trots att den är tunn. Och inte bara det, greppmöjligheterna är om inte oändliga så åtminstone så många som är möjligt på en kniv.

Det beror på att du kan fatta kniven i hammar- och sabelgrepp som vanligt men det kan göras både längre bak respektive längre fram med pekfingret i urtaget i bladet. Sedan kan du förstås placera ett pekfinger i fördjupningen i bladryggen som jag var inne på tidigare.

B-21 är även utmärkt vid omvänd fattning med eggen mot användaren men även vid "ishackegrepp" med bladet nedåt såväl med eggen framåt som bakåt. Särskilt när du har eggen framåt är bakänden på handtaget bekvämt att lägga tummen mot. Bra om du skall hugga i något.

Apropå bakänden så sticker den metallen ut så mycket att den kan användas som exempelvis en improviserad mejsel. Den har tunnats ut så mycket att det är möjligt.

Kniven har dessutom fått ett litet diskret fånglinehål.

Fodral

Fodralet är tillverkat av någon form av kompositplast. En hållbar variant har det visat sig. Konstruktionen är av det dubbelvikta slaget och det är sedan hopsatt med en skruv och fyra öljetter. 

Fodralet i kompositmaterial inkluderar ett keramiskt bryne

Kniven hålls fast med friktion och ett rejält snäpp. På den fronten har Al Mar lyckats mycket väl. Även om kniven hålls upp och ned och skakas rejält är det omöjligt att få den att släppa. För det krävs att man placererar tummen mot kanten på fodralet och trycker till. Då går det både lätt och mycket snabbt att dra kniven.

En annan positiv egenskap hos det här fodralet är att det är tyst. Det märks att Rexroat är jägare som sagt. Det är nämligen en detalj som är mycket viktig vare sig du försöker smyga dig på människor eller djur. Eller bara försöker undvika att bli en irriterad vandrare för att du bär runt på en maraccas.

Fodralet har ett dräneringshål vilket är en nödvändighet särskilt om bär omkring på en kniv gjord av D2-stål. Det är som många vet inte helt rostsäkrat.

En annan liten finess med fodralet är att det kommer utrustat med en vit rulle som syns på bilderna. Det är helt enkelt ett litet keramiskt bryne. Faktiskt inte så dumt alls som nödutrustning.

Bältesclipet är av TecLoc-typ med låsfunktion. Det tar bältesbredder upp till 5 cm

Då man inte bär ryggsäck är B-21 excellent att bära i korsryggen i s k "Scout Carry"

Infästningen är av s k Tecloc-typ även om jag tror det här är ett annat märke. Men det innebär ett bältesclip vars fäste enkelt lossas med en låsbar tryckknapp. Då det sitter skruvat på plats är det även lätt att rotera för att bäras antingen horisontellt eller på en bärrem på en stridssele eller ryggsäck. 

Bältesclipet tar bälten upp till 5 cm bredd. Clipet har även distanser som gör att det inte rör sig om tunnare bälten används. 

När jag bär en mindre ryggsäck så placerar jag oftast kniven på axelremmen 

Sedan kan kniven bäras på ett flertal vis som jag var inne på. Om man fäster clipet som vanligt sitter det dock rätt högt. Något jag inte är helt vän med. Är man lite rundlagd som jag finns en tendens att knivhandtaget petar dig i sidan på ett inte helt optimalt vis. 

Av det skälet skiftade jag tämligen omgående clipet till att låta kniven sitta horisontellt istället. Det gör att jag kan bära kniven sittande parallellt i bältet vid korsryggen. I alla fall då man inte bär ryggsäck är det extremt bekvämt att bära B-21 på det viset. Den känns faktiskt inte alls! Där spelar det platta formatet och den låga vikten in. 

Om jag bär ryggsäck flyttas knivn till en av axelremmarna alternativt hamnar den i en sidoficka och så låter jag en fällkniv vara mer lättåtkomlig istället. 

Slutsats

Den här kniven är ett exempel på ett mycket lyckat samarbete mellan en mästare inom sitt gebit och ett företag med lång erfarenhet. Al Mar har med B-21 åstadkommit en suveränt bra kniv inom flera områden. Exakt hur tankeprocessen gick till vet jag förstås inte men när Kirk Rexroat skulle designa en "Tactical" så lyckats han av bara farten åstadkomma en riktigt bra jakt- och friluftskniv. Hans hemvist i Wyomings skogar slog helt enkelt igenom.

Som många bra knivar är det här en produktionsversion av en handgjord förlaga. Jag har hört att den här är något mindre än prototypen. Jag hade föredragit kniven aningen större om jag fått välja så den versionen är troligen perfekt. Det stämmer dessutom exakt med de mått från Al Mar själv jag nämnde inledningsvis. 

Men för att en kniv skall vara bra på mycket så krävs ett gediget tankearbete och kanske någon kompromiss. En sak är dock nödvändig, kniven skall vara lätt att bära annars har den en tendens att inte följa med alls.*

Det har åstadkommits genom att göra kniven tunn och därmed även tämligen lätt. I det här fallet väger kniven in på 195 gram och den totala vikten är 294g enligt min våg. 

B-21 poserar en kall eftermiddag i november

För att åstadkomma de övriga önskvärda egenskaperna valde Rexroat en rätt komplex bladform. Grunden är som sagt en Bowie vilken gett kniven dess namn. Den formen ger ett par önskvärda egenskaper såsom en bit rak egg, en buk och en jäkligt effektiv spets. Det sistnämnda brukar förstärkas med en falskegg och så också i detta fall. 

Men sedan har man valt att både addera ett "fingerchoil", en extra kurva på bladryggen samt en tumramp för att möjliggöra alla de varierande greppen. Det gör det här till en extremt flexibel kniv vad gäller användningsområde. 

På samma vis är handtaget både bedrägligt enkelt samtidigt som det bjuder på en hel del kurvor på rätt ställen för att matcha bladets prestanda. 

Al Mar B-21, en kniv som definitivt sätter företaget på kartan igen

Resultatet är enastående och jag kan bara konstatera att Al Mar B-21 tillhör en av mina favoriter i klassen. Det här är en kniv som absolut klarar av de flesta uppgifter den kan tänkas ställas inför och som du behöver den till. Det oavsett om det är för att ta ur ett rådjur eller flå en hare eller göra upp en eld eller möjligen ägnar dig åt mer ödesdigra uppgifter iförd kamoflagekläder. 

Al Mar

Specifikation:

Totallängd: 225 mm
Bladlängd: 108 mm
Godstjocklek: 4,1 mm
Stål: D2, HRC 59-60
Vikt: 195g, enbart kniv. 294 g för kniv + fodral (vägd av mig)
Handtag: G10 över full tånge
Fodral: Kompositmaterial med justerbart bältesclip och keramiskt bryne

Producerad av Al Mar, tillverkad i Taiwan


/ J - fördjupar mig i fastbladare

* Något jag skrivit om tidigare när jag presenterade bakgrunden till Al Mars SERE-fällkniv. I all enkelhet handlar det om att erfarenheterna från bl a Vietnam visade att större stridsknivar ofta befann sig fastsatta på en stridspackning någonstans där soldaten inte befann sig när allt sket sig. 

Recension ANV Knives M25

 

- när praktiskt blir sexigt

Jag såg direkt att det här var en kniv för mig. ANV M25 talade till mig som det brukar heta. Ibland kan man redan från bilder avgöra när det det lagts många timmar på formgivning och resultatet blir lyckat.

Särskilt tydligt blir det i det här fallet då det klart framgår att man skalat bort alla gimmicks för att åstadkomma en ruskigt kompetent militärkniv. Av bara farten råkade det även bli en suverän friluftskniv.* Inte minst som den till skillnad från en del andra knivar i klassen är precis lagom stor. 

Lätta och smidiga knivar är särskilt sympatiska när man har annat att bära på vilket ofta är fallet när man är ute i skog och mark. Ja, eller släpar omkring på en bössa samt stridssele med allt som därtill hör.

ANV Knives M25

Orsaken till varför det även är en bra friluftskniv står att finna i att M25 förvisso är framtagen i samarbete med delar av den Tjeckiska armén men att den inte tillhör kategorin knivar som är att betrakta som rena vapen. Exempel på sådana är dolkar av Fairbarn-Sykes-typ och liknande. De tjänar bara ett syfte. 

M25 är istället en allroundkniv med fokus på enkla praktiska göromål men som inte gör bort sig i någon situation vare sig det handlar om överlevnadsscenarion eller mer vardagsnära situationer. Den är utvecklad tillsammans med "Strakonice 25th Anti-Aircraft Missile regiment". Det är något som avspeglas i en del detaljer i kniven som jag återkommer till. 

Resultatet blev dock en tämligen nätt kniv som mäter 240 mm på längden och väger in på lätta 140 g för enbart kniven och 219 g för hela paketet. 

ANV har utvecklat en militärkniv som är precis lika bra för friluftsliv

Kortversion: ANV M25, en kniv som osar kompetens. Den är bedrägligt enkel och välbyggd, stark men ändå lätt.

Blad

Som ofta är fallet med kompetenta blad är formen på M25 enkel. Här hittas en lätt modifierad drop point. Den har sedan fått en relativt hög sabelslipning. Det ger ett blad som skär bra utan att för den skull vara för klent och därmed bräckligt. Bladgodset är 4 mm vilket bidrar till styrkan utan att vara överdrivet tjockt. Det hjälper till att hålla ned vikten och gör att kniven skär bättre vid genomgående snitt. 

Längden på bladet är 11 cm och höjden är ca 2,6 cm. Märkningen är består av Acta non verba Knives stiliserade logotyp på presentationssidan och modellbeteckning, tillverkningsland och ståltyp på den andra. Det lät mycket men är mycket diskret applicerat. 

Den här kniven har ett elva centimeter långt  lätt modifierat drop point-blad 

Stålet som använts är som ofta är fallet med knivar från ANV svenskt. Här hittas Sleipner vilket är ett höglegerat verktygsstål från Uddeholm. Tänk på det som ett ännu segare och tuffare D2. För att förhindra korrosion och få mindre reflexer från bladet så har det fått en DLC-beläggning. I all enkelhet är det en av de bästa ytbehandlingar som finns att tillgå i knivvärlden. Det fyller sin funktion samtidigt som det är mycket starkt och nöts inte i första taget. 

Sedan var det de udda detaljerna. En av dem hittas delvis på bladet men sträcker sig över hela knivens ryggsida. Det är en serie fördjupningar som exakt motsvarar avståndet på en karta i skala 1:25000. Skårorna motsvarar avstånd från 250m till 1 kilometer och sedan upp till 5 km. En sak som kan vara av intresse om allt annat skiter sig och man skall beräkna avstånd om man råkar befinna sig i ett luftvärnsregemente. 

En annan mycket praktisk detalj är den fördjupning som hittas nära handtaget. Det är till för att underlätta användandet av eldstål.  Kanterna där är nittio grader och skarpa till skillnad från bladryggen som är mjukt rundad. 

Vid bladbasen hittas några väl placerade skåror för bättre fäste. De är precis lagom djupa och med lagom bett för att fungera bra.

Stålet som använts är Uddeholms Sleipner som försetts med en DLC-beläggning

Appropå bett så är dett ett jäkla sådant i bladet. Tid har inte bara lagts på detaljer. De viktigaste egenskaperna är också på plats. I klartext betyder det att M25 även är förbaskat bra på att skära saker. Det gäller allt från trä och torrt virke till kartong, plast och liknande. Jag har inte ägnat mig åt att bända upp konservburkar så det kan jag inte uttala mig om. Däremot biter eggen bra i rep av olika grovlek och material. 

Här har ANV lyckats med en utmärkt balansgång mellan att hålla bladet starkt samtidigt som man vågat låta kniven vara tunn nog bakom eggen för att tillsammans med den höga flatslipningen göra en kniv som skär riktigt väl. Det är något jag uppskattar mer än att den är totalt bombsäker som i att man kan ställa sig på den när kniven är inkörd i en trästam och liknande tester jag sett på YouTube. Jag skär och sticker med mina knivar. När vi talar om att sticka så kan påpekas att spetsen är effektiv den också. Den befinner sig även där man förväntar sig. 

Handtag

M25 är en heltångekniv vars handtag består av två bitar massiv Micarta som satts på plats med ett par stadiga T15-skruvar. Handtaget är något över tolv centimeter långt beroende på om man räknar in den utstickande delen av metallen eller ej. Greppbar yta bakom fingerskyddet är strax under elva centimeter. Det är utmärkt för det gör att handtaget rymmer även lite större händer även om man råkar ha handskar på sig. Samtidigt är det smalt nog även för mindre handstorlekar. 

Handtaget består av två gedigna stycken välformad Micarta skruvade på plats. Det avslutas med en specialmejsel som dock kan användas till annat också

Micartan som använts är av högsta kvalitet och är rejält arbetad. Handtagssidorna är kraftigt tredimensionellt formade och smälter in i handen på ett behagligt vis. Samtidigt har de ett rätt avancerat mönster som gre mycket gott fäste. Här halkas det inte, inte ens med kalla och våta händer har jag konstaterat. Det som gör det avancerat är att mönstret är krafigare längs rygg och undersida vilket ger högre friktion än på sidorna där det är något finare. Särskilt effektivt blir det när det kombinerats med skåror även i tången på undersidan av handtaget.

Handtaget är kraftigt format men mycket proportionerligt. Här syns även skårorna som agerar avståndsbedömningsverktyg till kartor i skala 1:25000

Apropå udda detaljer som nämndes tidigare så kan konstateras att förutom avståndsskalan så hittas även en skruvmejsel i änden av handtaget. Det är inte en flatmejsel vilken som helst utan den råkar passa till noskonen på en RBS-missil. Jag kan dock avslöja att den fungerar utmärkt till annat också. Tur är väl det då jag har ont om missiler i bakfickan. Därtill hittas fäste för fånglina här om man vill nyttja en sådan. 

Det här är en välbalanserad kniv som känns mycket lätt och livlig i handen

Balansen på kniven är utmärkt och balanspunkten hittas precis vid fingerskyddet vilket gör en redan lätt och smidig kniv ännu kvickare i handen. 

Det här är för övrigt ett av de bättre handtagen jag stött på. Det passar helt enkelt en mänsklig hand på ett förträffligt vis. Det kan låta som en självklarhet men ibland missas det i ivern att forma handtaget för olika uppgifter.  

Alla grepp fungerar och då menar jag alla

M25 har ett handtag som är skulpterat men det är riktigt bekvämt i alla grepp jag kan komma på. Det gäller vare sig du håller kniven i mer konventionella grepp som hammar- och sabelgrepp eller om du vänder på kniven och håller kniven som en ishacka med eggen framåt eller bakåt. Allt fungerar. 

Detsamma gäller om man skär med kniven ett tag. Men tar man i ordenligt och skär mycket i trä kan det vara skönt med ett par tunna handskar. Det är som sagt ett handtag med bra fäste i och det kan även kännas mot bar hud efter ett tag. 

Micartan ger bra grepp och fungerar isolerande i kyla

Men det gör också att det fungerar bra i snö och kyla med lite valhänta och kalla fingrar. 

Fodral

Det medföljande fodralet är gjort av Kydex. Ett utmärkt val då det är både hållbart och tål alla element vare sig det handlar om värme eller kyla. Det är också formbart vilket är ett annat skäl till att det används i knivindustrin. Det här är av pannkaksmodell och hopsatt med inte mindre än tolv öljetter. Därtill finns två skåror för ytterligare remmar så möjligheter att fästa sin kniv på ett bälte, ryggsäck eller en stridssele saknas inte. 

Kydex-fodralet av pannkaksmodell är försett med ANVs egen lösning på bältesöglor

Fodral har som bekant ett par olika uppgifter att fylla. Naturligtvis skall de hålla kniven på plats så den inte försvinner. Det skall också skydda kniven och inte minst eggen. Men det skall också skydda bäraren från kniven. Det är inte att rekommendera att ha ett så klent fodral så att man exempelvis riskerar att skada sig i händelse av att man ramlar på sin kniv och den går igenom fodralsidan. Något som kan hända om man är ute på natten vilket händer att militär är.

Sedan är det bra om fodralet håller tyst. Det vill säga att det inte skallrar när kniven sitter på plats. Förutom att det är irriterande i största allmänhet så är det inte heller bra vare sig man är ute på jakt efter både människor och djur. Eller bara är fågelskådare för den delen.  

Ett bra fodral skall även vara hållbart och göra så att kniven är enkel att bära. Hur uppfyller det här fodralet kriterierna?

Fästet klarar bälten/remmar upp till hela sju centimeters bredd vilket täcker det mesta

Med blandad framgång är svaret. Det mesta är bra men inte allt. Kniven hålls på plats tillräckligt hårt för att det inte skall föreligga någon risk att den faller ur fodralet. Inte ens om kniven befinner sig upp och ned. Däremot finns ingen extra rem så man får förlita sig på snäppet i materialet för det. Å andra sidan gör det kniven lätt att dra. Enklaste är att placera tummen mot kanten och trycka till lite lätt och kniven är lös. 

Något mindre bra att den faktiskt inte håller tyst. Kniven rör sig tillräckligt mycket för att den skall låta. Det är passformen kring själva bladet som är för vid. Det sparar förvisso beläggningen på bladet från slitage genom mindre friktion när kniven dras och stoppas undan men det är ändå inte helt lyckat. 

Fästremmarna är av ANVs egen tillverkning och de är gjort i någon form av mycket seg plast. Först trodde jag att de skulle riskera att gå av men efter att ha använt en annan kniv, M311 med samma typ av bältesstroppar under längre tid så kan jag säga att de håller. De är extremt vida och tar bälten/remmar på upp till sju centimeter. Men till skillnad från t ex Tecloc-lösningar kan man inte ställa in fästet för bältesbredd vilket gör att kniven kan röra sig lite om du har ett tunnare skärp av vanlig militärtyp. 

Sedan är jag inte helt förtjust i hur högt kniven hamnar när den bärs den rakt upp och ned i ett bälte. Handtaget hamnar då väldigt långt upp och sticker mig i sidan. Därför bär jag mest kniven fäst på en ryggsäck när jag haft en sådan eller löst i en väska i mer vardagliga sammanhang. 

Jag också testat att vrida fästena och bära kniven i s k "Scout Carry" med kniven horisontellt i korsryggen. Något som vanligtvis fungerar bra om man inte bär ryggsäck. Särskilt med knivar som är så här små och framförallt lätta. I det här fallet går det men fodralet är inte helt anpassat för ändamålet så man får fästa remmarna med en skruv per styck istället för två. 

Slutsats

Det är skönt att man inte tappat stinget helt! Med det avses att jag ofta kan avgöra redan på bilder hur en kniv kommer att upplevas. Men omdömet är inte hundraprocentigt, det skall gudarna veta och därför är det ännu trevligare när de första intrycken bekräftar den känslan. 

Ännu bättre blir det när de intrycken består även över tid vilket för oss in på ANV Knives M25. Det är är fortfarande en av mina favoritknivar alla kategorier, även efter att ha testat och burit den under rätt lång tid nu. Det börjar närma sig ett år!

M25 är liten och smidig nog för att få följa med i en väska även i det dagliga

Jag har tämligen utförligt beskrivit varför. Men den samlade bilden ger vid handen att kniven är ytterst balanserad. Då avses inte bara vart vikten befinner sig utan även egenskaperna. En stark kniv med som verkligen skär och penetrerar väl samtidigt som den lagom stor och väger lite.

Det sistnämnda missas ofta i sammanhanget. Men det är av stor betydelse oavsett av vilken orsak du än är utomhus, på ett fjäll eller i en skog på grund av camping och vandring eller på hemligt uppdrag. Mängden utrustning du har med dig är av avgörande betydelse. I civila sammanhang handlar det om att göra upplevelsen så angenäm som möjligt och i militära sammanhang att du skall vara så rörlig som det bara går.** Ett par hekto sparat på en kniv kan dessutom innebära ett par hekto mer ammunition. 

Av de skälen uppskattar jag formatet extra mycket. Sedan finns det många exempel på varför det här är en väl genomtänkt kniv även på detaljnivå. Främst är det hur väl kniven faktiskt skär men även hur bra den fungerar för olika handstorlekar. Det är ytterligare ett bevis på god design och mycket viktigt när det handlar om att förse regementen med knivar. Alla soldater har inte identiska händer. 

Sedan var det de diskret inbyggda finesserna som finns för den som behöver det men inte är ivägen för alla andra. 

ANV M25 är en förbaskat bra friluftskniv vilket gör det till en bra militärkniv också 

Kort och gott så kan sägas att M25 är en av de bättre militär/friluftsknivarna som finns att tillgå. Det finns de som är lika lätta men då är de ofta försedda med sämre material. Det finns de som har samma standard på stål och handtag men då är de inte sällan tyngre. 

ANV har helt enkelt hittat en balans nära perfektion. 

ANV

Specifikation:

Totallängd: 240 mm
Bladlängd: 110 mm
Godstjocklek: 4 mm
Stål: Sleipner med DLC-beläggning, 60HRC
Vikt: 140 g/enbart kniv, 219 g med fodral (vägd av mig, uppgiven vikt kniv 145 g)
Handtag: Micarta
Fodral: Kydex

Producerad av ANV, tillverkad i Tjeckien


/ J - hittade en favorit

* Det finns fler exempel på liknande knivar förstås. I klassen  hittas knivar som Fällkniven F1 och dess föregångare Cold Steel SRK, Peltonen Sissipuukko M95, Glock M81 m fl. 

** Jag gjorde själv min militärtjänstgöring som hundförare i marinen och jag kan säga att man inte vill ha alltför mycket att släpa på när man befinnre sig i andra änden av en spårlina efter en hund. 

Ny kniv - Al Mar SERE Operator 40

Idag skall jag presentera något så intressant som en nygammal kniv. Vad menar jag med det? Jo, den här modellen har tillverkats förut och dessutom i flera olika upplagor. Bland annat hittas den tillverkad av TOPS* för några år sedan och så naturligtvis av Al Mar själva när det begav sig. Ursprungsmodellen hade inte de tre genomgående tuberna för att fästa handtagssidorna med och var en aning större. I övrigt är den här utgåvan och originalet mycket lika. 

Kniven är som rubriken talar om är SERE Operator 40 som nu tacknämligt är tillbaks i sortimentet. 

Al Mar SERE Operator 40

Det räcker med att titta på måtten så förstår ni att det här är en både allroundbetonad och mycket väl genomtänkt brukskniv. Förvisso ser den en smula aggressiv med sitt spearpoint-blad eller som Al Mar väljer att kalla det "talon", vilket för de flesta andra avser en helt annat bladform. Men studeras eggens utforming, höjd på slipfas samt längd och tjocklek på bladet så börjar ni närma er en kraftigare Morakniv, säg Bushcraft Black till exempel även om den här kniven är äldre. 

SERE Operator mäter nämligen inte mer än 203 mm i sin helhet och bladet är 4" eller drygt en decimeter långt. Det ger en så låg vikt som 275 g med fodral och själva kniven hamnar på 177 g. Inte illa för en heltångekniv. Sedan finns den här kniven i en storlek mindre med ett 3" långt blad istället för den som önskar det. 

En modern klassiker är tillbaks i produktion!

I bladet hittas D2-stål med en uppgiven hårdhet av 59-60HRC och handtaget är gjort av polerad G10. Sidorna är fästa med tre stycken ståltuber. Finishen är god.

Fodralet är gjort av kompositplast och kommer med en variant på Tec-Lok fäste som passar det mesta från skärp och bälten till ryggsäckar och stridsselar. 

Sammantaget ett mycket intressant paket och i mina ögon är det en förbaskat snygg kniv. En modern klassiker. Jag ser fram emot att testa och recensera den här under den vår som förhoppningvis snart är här på riktigt. 

Al Mar

/ J 

*En variant som dock avviker från originalet på ett flertal punkter. 

Ny kniv - Al mar SERE T36

Det är nu fyra år sedan jag recenserade den förra iterationen av den här klassikern från Al Mar. Det var en bra kniv och fick mer än godkänt av mig men jag kände ändå att den inte riktigt levde upp till sina mer ikoniska förlagor. Men ibland behöver en kniv bara några små uppgraderingar för att förvandlas från "meh" mitt i mellanmjölksland till något riktigt bra. Det har nu skett!

I den recensionen beskrev jag kort bakgrunden för Al Mars S.E.R.E-modell. Det har nu blivit dags för ytterligare ett kapitel i den historien kallat SERE T36.

Al Mar SERE T36

Namnet antyder att något skett men inte hur mycket. "T:et" talar nämligen om att produktionen av den här och några andra modeller flyttats från Kina till Taiwan. Det har inte bara resulterat i en högre produktionskvalitet utan även i en rad material- och teknikförbättringar. 

Vad gäller materialen så är både blad och handtag uppgraderade. I bladet hittas nu S35VN stål med en ytbeläggning av TiNi att jämföra med tidigare D2 och någon enklare variant av beläggning. 

Vidare är handtagssidorna fortfarande gjorda av G10 men nu i grövre utförande som bjuder på mer friktion. Således även det en förbättring.

SERE Folder är en av de ursprungliga "taktiska" fällknivarna, nu still going strong eller kanske till och med bättre än förr

Rent tekniskt har det hänt att man skippat den så illa omtyckta fjäderassistansen. Med bättre toleranser och inte minst kullager vilket inte fanns i föregångaren så behövs inte det. Även om flippergeometrin inte är den bästa på marknaden måste väl erkännas.  

Clipet har även det tweakats något både vad gäller form och funktion. Återstår att se om det är till det bättre eller sämre. 

Utöver det har man lättat stålramen med urfrästa fickor. Samma behandling har flipperfenan fått även om jag misstänker att den detaljen enbart är kosmetiskt för att man skall kunna se att det är en "T-modell". 

Måtten är däremot identiska och som så ofta är fallet med Al Mar så skvallrar siffran i namnet om bladlängden, i det här fallet 3,6 tum vilket fritt översatt blir nio centimeter och någon millimeter. Handtaget är rejält tilltaget och kan hanteras av alla handstorlekar och med handskar på om så tarvas.

Med de här förändringarna hoppas och tror jag att en mycket bra kniv nu har återfått sin forna glans och kan mäta sig med sin egen skugga. Den här kniven andas "gamla" Al Mar fast i modern tappning.

Al Mar

/ J - mer än nöjd

Recension EKA RTG-1

 

- ett seriöst steg mot ett breddat sortiment

Med den här nysatsningen lämnar eller kanske snarare kompletterar anrika Eskilstuna Knivaktiebolag sitt mer traditionella sortiment. Där hittas exempelvis klassiska fällknivsmodeller i Swede-serien och fastbladare av allehanda slag för jakt och annat friluftsliv. Inte minst är G3 "Swing blade" en känd modell bland jägare. 

Moderniseringen har tidigare mest bestått i att några modeller fått andra handtagsmaterial än trä, läs "orange eller svart gummi" även om de sedan mycket länge producerat knivar med plasthandtag också.* Modellerna har dock i huvudsak varit av klassiskt slag med slipjoints och lock backs som bas. Men sedan hände något och man breddade katalogen med ett par mer moderna fällknivar och inte minst den här kniven kallad RTG-1. 

Den får sägas vara EKAs flaggskepp när det kommer till både kapacitet och kvalitet bland fastbladarna vilket gjorde mig nyfiken. Den ser helt enkelt mycket kompetent ut!

EKA RTG-1

Vad gäller nysatsningen måste erkännas att undertecknad, förvisso utan att ha hanterat dem, inte är helt övertygad om vissa av fällknivarnas förtjänster. Särskilt inte efter att ha tagit en närmare titt på vad Classic 8 Titanium erbjuder. Där räknar man i säljtexten t ex upp alla titanets förtjänster och vad det används till men sedan visar det sig att kniven inte är gjord i titan utan i stål med titanbeläggning med allt vad det medför. En synnerligen tveksam text och troligen kniv i mina ögon. Inte heller imponerar designen på T9 som redan på bild uppvisar synbara brister i designen för att nämna ett par exempel. 

Därför var förväntningarna inte särskilt uppskruvade när jag väntade på RTG-1 måste tillstås. Döm om min förvåning då den här kniven är så solid en kniv kan vara och håller en mycket hög standard. 

Men så har EKA också vänt sig till experter på området. Tyvärr görs den här kniven inte i Sverige och några svenska material är inte inblandade heller. Men det näst bästa är att nyttja produktionskapacitet hos de som kan sitt gebit. I det här fallet har man vänt sig till det Idaho-baserade amerikanska företaget Rowen Manufacturing. Det är därför de som tycker sig känna igen stilen på kniven när det kommer till fodral, bladets ytbehandling och handtagsskruvar har rätt. Det är nämligen de som gör ESEEs knivar också! Något som kan spåras i utseendet. 

Kniven kan fås i ett antal olika utföranden där det som varieras är färgen på bladet samt handtagsmaterialet. Endera kommer kniven med G10 i handtaget som den här svarta versionen eller så är det linne-Micarta som används. 

RTG-1 är en robust kniv som klarar det mesta

Twitterversion: EKA RTG-1, en förkortning som skall utläsas "Ready to Go". Namnet beskriver den här svensk-amerikanen på ett bra vis. Den är faktiskt redo att skrida till handling, nästan vad du än kräver av den. 

Blad

Bladformer kan göras mer eller mindre komplicerade. I det här fallet har den eller de som står bakom designen satsat på enkelhet. Det innebär ett droppoint-blad med harmoniska proportioner. Konkret betyder det en längd på 15 cm och en höjd på 3,3 cm. Tjockleken på bladet är 5 mm och det menar jag är väl avvägt för att balansera hållbarhet mot förmågan att skära bra. 

Nu är inte tjockleken allenarådande för prestandan utan där spelar övrig geometri inklusive tjocklek bakom eggen en stor roll. RTG-1 mäter hela 1-1,2 mm där för övrigt. En stadig och hållbar egg men det kräver att den är ordentligt vass för att den skall skära. Givet det och att övergången till de tjockare delen av bladet sker rätt omgående är det här inte en "slicer" som de säger på engelska. Kniven är mer lämpad för att hugga och snitta saker än att skära med.  

I det 15 cm långa drop point-bladet hittas 1095 kolstål

Bladet är fullt flatslipat med en tydlig primäregg (secondary bevel på engelska). Och när jag ändå är inne på ämnet så kan påtalas att fabrikseggen var riktigt bra! Den är både rak och symmetrisk och därtill vass som tusan. Kniven rakade hår utan något som helst motstånd och trots det relativt kraftiga bladet med sin beläggning så gled det genom papper med ett svagt väsande. 

Beläggningen som bladet fått är densamma som hittas på många av ESEEs knivar.** Om den kan sägas mycket och egentligen hade jag föredragit en slätare yta än det som pulverlack ger. Den som finns åstadkommer faktiskt lite motstånd i vissa material. I gengäld är den mycket hållbar och något slitage att tal om har det inte varit tal om under den här tiden. Men får jag välja föredrar jag någon form av DLC.

Stålet som används är ett välbekant kolstål i form av 1095. EKA själva hävdar att det är valt för att det är överlägset rostfria stål när det gäller böjhållfasthet. Med moderna stål är det nog något som kan diskuteras ur ett praktiskt perspektiv men i grund och botten har de rätt och jag ser inga problem med materialvalet. Rätt behandlat är det ett stål som går att få ruskigt vasst och som även uppvisar hög slaghållfasthet. Något som kan vara av godo i den här typen av knivar där viss misshandel kan vara aktuell. Det är också ett stål som är lätt att både underhålla med bryne och att slipa om. 

Avigsidan är att det gärna rostar. Det är därför man valde att belägga bladet med pulverlack och så var det problemet till största delen löst. 

Bladet är täckt med pulverlack för att förhindra korrosion

Originaleggen var som sagt vass men det märks när man använder kniven att stålet är tämligen mjukt. Skärpan måste underhållas tämligen frekvent. EKA anger inte något hårdhetstal utan skriver bara på hemsidan att stålet är "special behandlat". Om vi bortser från särskrivningen säger det inte så mycket men jag antar att det snarare är beläggningen än skärpan som avses. Men i ESEEs egna modeller brukar stålet hållas så mjukt som 55-57 HRC. Vi talar således om "Victorinox-mjukt". Till skillnad från de små fällknivarna skär inte RTG-1 särskilt väl när eggen är slö. 

Det material jag arbetat mest med är förstås trä i olika varianter, både torrt och färskt. För mig är det här som sagt en friluftskniv och en kraftig sådan används förstås till att fixa brasor med. Någon "bushcraftperson" är jag inte så något gnidande av pinnar mot varandra med hjälp av "bow drills" och liknande är inte aktuellt. Men väl huggande av grövre grenar, att spänta ved och ibland spräcka mindre bitar. Till allt detta är RTG-1 en exemplarisk kniv. Den har inte tyngden och storleken för att användas som huggare (chopper) men där använder jag en liten yxa istället. Däremot är den stabil nog för att man skall våga slå på den när den används som kil eller om den skall tvingas igenom hårt trå på tvärs mot fibrerna.  

RTG-1 skär igenom det mesta inklusive bildäck

Nästan lika sympatisk är kniven när det skall täljas. Balansen i kombination med god kontroll och en bra eggvinkel för den typen av arbeten hjälper till. Så för att vara en kniv som räknas till kategorin militär/överlevnadskniv är den inte dum alls för även detaljarbeten. Men det är klart att den inte matchar en mindre kniv för finlir. Men det får alltid göras kompromisser med den här typen av kniv.

Spetsen är relativt tunn för att sitta på en så här robust kniv. Men att den håller har konstaterats genom att jag vid många tillfällen drämt in den i mina kastknivstavlor**** och bänt ut kniven sidledes. I övrigt kan påpekas att penetrationsförmågan är mycket god. Något som understrycks av handtagsform och fingerskydd. Ingen risk att halka här inte. Det gör att man även vågar borra med kniven om det behövs. 

Andra material som kartong och tyg är inga som helst problem att hantera heller. Däremot är det här inte mitt första val för utomhusmatlagning. Visst, en vass egg går att använda men RTG är tjock bakom eggen, bladet grovt och ytbehandlingen hjälper inte till om det skall hackas lök. Men så var det nog inte knivens tänkta användningsområde heller. 

Det ultimata testet för en knivs konstruktion, knivkastning!

En extrem form av misshandel är att kasta en kniv. Förutom eventuella missar uppstår starka vibrationer i kniven vid anslaget vilket kan få vilken kniv som helst att självdestruera. RTG-1 överlevde en stunds kastande vilket är ett högt betyg!

Därutöver har jag faktiskt testat att hugga och skära i bildäck (övergivna sådana kanske skall betonas, bilägarna blir så ledsna annars) samt att skära tjock matta bara för att se hur det känns. Det kan meddelas att kniven klarar det också utan skador på egg eller spets. Detsamma gäller rep av grövre slag. Men där tappar kniven skärpan efter ett tag. Särskilt gäller det lite skitigare tampar som legat i sjön ett tag. I dem finns ofta lite grus. Jag rekommenderar i de sammanhangen varmt att man har med sig ett bryne i fickan. 

Handtag

RTG-1 är en klassisk heltångekniv där stålet är blottat hela vägen från ricasson till pommeln. Den sticker för övrigt ut varpå den kan användas som improviserat slagverktyg. Där återfinns även hål för fånglina. Utanpå sitter handtagssidor av G10 som är skruvade med tre mycket kraftiga bultar. En konstruktion som inte lär gå sönder i första taget. Därtill innebär det att kniven kan demonteras för rengöring om så önskas. Eller för att byta sidor om man känner för det. Jag tror att ett par mörka träskollor skulle passa bra det också. 

Tilläggas kan också att G10 är om inte oförstörbart så i varje fall extremt svårt att ha sönder. Därtill är det motståndskrafigt mot många frätande ämnen också. Både det och det andra alternativet Micarta är därför bra val till den här typen av kniv. 

RTG- är en fulltångekniv med sidor i G10 alternativt Micarta

Till formen är handtaget tämligen kort och grovt

De sidor som kommer original är dock välformade och passar min hand väl. Eller snarare så krävde greppet tillvänjning i mitt fall. Det skiljer sig nämligen från mängden på ett par punkter. Rent generellt är det kortare än många andra*** Den tillgängliga grepplängden är strax över tio centimeter mätt bakom fingerskyddet till slutet på handtagssidorna. Fingerskyddet är för övrigt mycket väl designat och fyller sin funktion väl utan att för den skull inverka menligt på ergonomin. Med det menas att det inte skär in i fingret så fort man sticker med kniven. 

För fästet står en kombination av fingerskydd, ett djupt urtag för fingret komplementerat med räfflor på undersidan av handtaget. Sedan ger själva G10 materialet visst fäste  i sig

Sidorna på handtaget är platta men väl fasade mot kanterna till. Ytan är tämligen slät vilket inte ger mycket friktion men det kompenseras av ett ribbmönster på undersidan. Sedan gör det djupa fingerurtaget att fästet blir väsentligt starkare. Utan det hade jag inte uppskattat handtaget lika mycket. Nu är det bra. 

De vanliga greppen fungerar väl även om handtagsformen krävde en smula tillvänjning från min sida

Tjockleken på handtaget är 22,5 mm men känns grövre, troligen pga av att handtaget är kort som sagt. Trots det fungerar de grepp som används mest. Det gäller såväl vanligt hammargrepp som sabelgrepp med en tumme på de därför avsedda räfflorna på bladryggen. Sympatiskt är även att de omvända greppen är bekväma. Till skillnad från fällknivar så händer det att jag håller en fastbladare som en ishacka eller vänder på eggen om jag skall hugga eller täljer mot kroppen med "draw cuts" när så tarvas. 

Fodral

RTG-1 kommer med ett välgjort Kydex-fodral. Det är av "taco-typ", dvs det består av ett ark Kydex som sedan vikts kring kniven och formats. Därefter har det försetts med nio öljetter vilka både håller ihop fodralet och agerar fästpunkter. Det är således lätt att fästa kniven på vad du nu känner för. Själv använde jag kniven ett längre tag utan bältesfästet. Istället bar jag kniven löst i en väska alternativt fastsatt på utsidan av någon av mina ryggsäckar.  

Det välgjorda fodralet är tillverkat av Kydex och håller kniven i ett fast grepp

Fodralet har mycket god passform vilket gör att kniven sitter tämligen säkert. Men ändå inte så hårt att den är svår att dra. Men skulle jag bära kniven upp och ned skulle jag för säkerhets skull använda den medföljande snodden med draglås för att säkra kniven i fodralet. Den faller inte ut av sig själv eller vid lättare skakningar men vet du med dig att du skall kasta dig ut från ett flygplan, befinna dig kring vatten eller dylikt är extra säkerhet inte dumt. Därför hade jag gärna sett ett kompletterande knäppe på fodralet. 

Bältesfästet består av ett metallclip som är fäst på en avtagbar platta i Kydex

Passformen gör även att kniven är tyst där den sitter. En detalj som är nog så viktig, inte minst för jägaren som behöver smyga. Men även i största allmänhet är det irriterande att bära en skallra på höften. Det slipper  man här. 

Längst ned hittas ett dräneringshål, en detalj som är extra välbehövlig på en kniv försedd med ett blad i kolstål. 

Kniven kan antingen surras fast på utrustning eller ryggsäck som sagt eller kanske vanligare bäras med det medföljande clipet. Clipet är fäst vid en platta av Kydex som gör att man kan bära kniven högt eller som jag föredrar lite lägre på bältet. Det fästes med fyra skruvar av Chicago-typ med gummidistanser mellan. En begränsning är att storleken endast tillåter upp till 50 mm bältesbredd. Det kan vara bra att känna till. Eftersom det är ett stålclip kan det förvisso häktas kring bredare remmar än så men då sitter det inte lika säkert. 

Slutsats

Med RTG-1 har EKA i mitt tycke lyckats väl med målsättningen att bredda och modernisera sitt sortiment. Kniven är av det solida slaget och får räknas till klassen militar/överlevnadsknivar som det brukar heta i främst anglosaxiskt språkbruk. Jag betraktar den som en allroundkniv för friluftsliv av allehanda slag. Men jag har inga problem att se kniven i de de förstnämnda rollerna heller. Designen känns genomtänkt och konstruktionen robust nog. 

Konkurrensen är hård och kommer exempelvis från tjeckiska ANV. Men EKA RTG-1 står sig bra i jämförelse

Konkurrensen är emellertid hård i segmentet. Där finns bland många andra Fällkniven A1, den väl etablerade M07 Sissipuukko från JP Peltonen och inte minst den av mig nyligen recenserade ANV M311 Spelter. Sedan finns alltid ESEE-knivar som exempelvis modell 6 med tanke på släktskapet. 

Men faktum är att RTG-1 står sig väl i jämförelse med andra knivar. Den kan gott leva på egna meriter. Det finns några saker på pluskontot som bidrar till det. 

RTG-1 är en i mitt tycke bra kniv för friluftsliv även om jag gärna kompletterar den här typen av knivar med en fällkniv

För det första kan RTG-1 kvalitetsmässigt mäta sig med det mesta om vi skall räkna knivar i den lite mer robusta skolan. Det här är en enkel men mycket välbyggd kniv. Rowen vet vad de gör och EKA gjorde rätt i att vända sig till dem även om det troligen påverkar prislappen. 

Men det som jag tycker är en av knivens främsta förtjänster är den goda balansen. Det gör att kniven som förvisso inte är enormt stor känns närmast nätt i handen. Att den är kvick och livlig gör den till en fröjd att arbeta med. Särskilt som man på designstadiet valt att avhålla sig från den amerikanska påfundet med "finger choils". Det finns de som fungerar men de undantagen som bekräftar regeln i mitt tycke. Att eggen är dragen nära handtaget gör kniven mer lättarbetad. Det är där precisionen finns och inte minst kraften om man behöver ta och lägga tyngd bakom snitten. 

Formen på handtaget och då inte minst bredden ger god anläggningsyta mot handen och därmed kan man ta i när så krävs. Handtaget på RTG-1 var för övrigt en av de saker som överraskade mig mest. Det känns kort och tjockt men med lite tillvänjning är det bekvämt. 

Sedan är RTG-1 en hållbar kniv. Det är en av försäljningsargumenten och jag är böjd att hålla med dem. Kan man kasta med en kniv utan att den ramlar i bitar efter ett tag är den stabil. Likaså lyckades jag inte böja spetsen trots viss medveten misshandel. 

EKA RTG-1 är en kniv för den som söker en robust kniv för blandat friluftsliv

Med det sagt kan jag inte annt är att rekommendera EKA RTG-1 till den som är på jakt efter en extremt robust kniv för blandat friluftsliv. Sedan skadar det inte heller att den är snygg för att vara av den här typen. 

Specifikation:

Totallängd: 270 mm
Bladlängd: 150 mm
Godstjocklek: 5 mm
Stål: 1095 med beläggning av pulverlack
Vikt: 290 g / 420 g utan respektive med fodral
Handtag: G10
Fodral: Kydex

Producerad av EKA, tillverkad i USA


/ J - ror saker i hamn

* Däribland kan nämnas den svenska designklassikern Swede 38.

** Jag erfarenhet av den sedan tidigare från en liten Candiru. 

*** Som jämförelse kan tas ANV M311 vilken är en liknande kniv med ungefär samma storlek. Där är grepplängden 11,5 cm och sedan är framdelen vinklad vilket gör handtaget längre ändå. Sedan tillkommer ett "forward finger choil" för ännu fler greppmöjligheter. 

**** Materialet är långsamvuxen grov björk. Innan de vattnas är de rätt hårda. En uppgift som jag frekvent använder knivar till är för övrigt att "raka" tavlorna. Det vill säga skära bort allt löst material för att göra dem fastare igen.