Visar inlägg med etikett Kydexfodral. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kydexfodral. Visa alla inlägg

onsdag 5 oktober 2022

Recension EKA RTG-1

 

- ett seriöst steg mot ett breddat sortiment

Med den här nysatsningen lämnar eller kanske snarare kompletterar anrika Eskilstuna Knivaktiebolag sitt mer traditionella sortiment. Där hittas exempelvis klassiska fällknivsmodeller i Swede-serien och fastbladare av allehanda slag för jakt och annat friluftsliv. Inte minst är G3 "Swing blade" en känd modell bland jägare. 

Moderniseringen har tidigare mest bestått i att några modeller fått andra handtagsmaterial än trä, läs "orange eller svart gummi" även om de sedan mycket länge producerat knivar med plasthandtag också.* Modellerna har dock i huvudsak varit av klassiskt slag med slipjoints och lock backs som bas. Men sedan hände något och man breddade katalogen med ett par mer moderna fällknivar och inte minst den här kniven kallad RTG-1

Den får sägas vara EKAs flaggskepp när det kommer till både kapacitet och kvalitet bland fastbladarna vilket gjorde mig nyfiken. Den ser helt enkelt mycket kompetent ut!

EKA RTG-1


Vad gäller nysatsningen måste erkännas att undertecknad, förvisso utan att ha hanterat dem, inte är helt övertygad om vissa av fällknivarnas förtjänster. Särskilt inte efter att ha tagit en närmare titt på vad Classic 8 Titanium erbjuder. Där räknar man i säljtexten t ex upp alla titanets förtjänster och vad det används till men sedan visar det sig att kniven inte är gjord i titan utan i stål med titanbeläggning med allt vad det medför. En synnerligen tveksam text och troligen kniv i mina ögon. Inte heller imponerar designen på T9 som redan på bild uppvisar synbara brister i designen för att nämna ett par exempel. 

Därför var förväntningarna inte särskilt uppskruvade när jag väntade på RTG-1 måste tillstås. Döm om min förvåning då den här kniven är så solid en kniv kan vara och håller en mycket hög standard. 

Men så har EKA också vänt sig till experter på området. Tyvärr görs den här kniven inte i Sverige och några svenska material är inte inblandade heller. Men det näst bästa är att nyttja produktionskapacitet hos de som kan sitt gebit. I det här fallet har man vänt sig till det Idaho-baserade amerikanska företaget Rowen Manufacturing. Det är därför de som tycker sig känna igen stilen på kniven när det kommer till fodral, bladets ytbehandling och handtagsskruvar har rätt. Det är nämligen de som gör ESEEs knivar också! Något som kan spåras i utseendet. 

Kniven kan fås i ett antal olika utföranden där det som varieras är färgen på bladet samt handtagsmaterialet. Endera kommer kniven med G10 i handtaget som den här svarta versionen eller så är det linne-Micarta som används. 

RTG-1 är en robust kniv som klarar det mesta



Twitterversion: EKA RTG-1, en förkortning som skall utläsas "Ready to Go". Namnet beskriver den här svensk-amerikanen på ett bra vis. Den är faktiskt redo att skrida till handling, nästan vad du än kräver av den. 


Blad


Bladformer kan göras mer eller mindre komplicerade. I det här fallet har den eller de som står bakom designen satsat på enkelhet. Det innebär ett droppoint-blad med harmoniska proportioner. Konkret betyder det en längd på 15 cm och en höjd på 3,3 cm. Tjockleken på bladet är 5 mm och det menar jag är väl avvägt för att balansera hållbarhet mot förmågan att skära bra. 

Nu är inte tjockleken allenarådande för prestandan utan där spelar övrig geometri inklusive tjocklek bakom eggen en stor roll. RTG-1 mäter hela 1-1,2 mm där för övrigt. En stadig och hållbar egg men det kräver att den är ordentligt vass för att den skall skära. Givet det och att övergången till de tjockare delen av bladet sker rätt omgående är det här inte en "slicer" som de säger på engelska. Kniven är mer lämpad för att hugga och snitta saker än att skära med.  

Blad i 1095, kolstål
I det 15 cm långa drop point-bladet hittas 1095 kolstål


Bladet är fullt flatslipat med en tydlig primäregg (secondary bevel på engelska). Och när jag ändå är inne på ämnet så kan påtalas att fabrikseggen var riktigt bra! Den är både rak och symmetrisk och därtill vass som tusan. Kniven rakade hår utan något som helst motstånd och trots det relativt kraftiga bladet med sin beläggning så gled det genom papper med ett svagt väsande. 

Beläggningen som bladet fått är densamma som hittas på många av ESEEs knivar.** Om den kan sägas mycket och egentligen hade jag föredragit en slätare yta än det som pulverlack ger. Den som finns åstadkommer faktiskt lite motstånd i vissa material. I gengäld är den mycket hållbar och något slitage att tal om har det inte varit tal om under den här tiden. Men får jag välja föredrar jag någon form av DLC.

Stålet som används är ett välbekant kolstål i form av 1095. EKA själva hävdar att det är valt för att det är överlägset rostfria stål när det gäller böjhållfasthet. Med moderna stål är det nog något som kan diskuteras ur ett praktiskt perspektiv men i grund och botten har de rätt och jag ser inga problem med materialvalet. Rätt behandlat är det ett stål som går att få ruskigt vasst och som även uppvisar hög slaghållfasthet. Något som kan vara av godo i den här typen av knivar där viss misshandel kan vara aktuell. Det är också ett stål som är lätt att både underhålla med bryne och att slipa om. 

Avigsidan är att det gärna rostar. Det är därför man valde att belägga bladet med pulverlack och så var det problemet till största delen löst. 

Bladet är täckt med pulverlack för att förhindra korrosion


Originaleggen var som sagt vass men det märks när man använder kniven att stålet är tämligen mjukt. Skärpan måste underhållas tämligen frekvent. EKA anger inte något hårdhetstal utan skriver bara på hemsidan att stålet är "special behandlat". Om vi bortser från särskrivningen säger det inte så mycket men jag antar att det snarare är beläggningen än skärpan som avses. Men i ESEEs egna modeller brukar stålet hållas så mjukt som 55-57 HRC. Vi talar således om "Victorinox-mjukt". Till skillnad från de små fällknivarna skär inte RTG-1 särskilt väl när eggen är slö. 

Det material jag arbetat mest med är förstås trä i olika varianter, både torrt och färskt. För mig är det här som sagt en friluftskniv och en kraftig sådan används förstås till att fixa brasor med. Någon "bushcraftperson" är jag inte så något gnidande av pinnar mot varandra med hjälp av "bow drills" och liknande är inte aktuellt. Men väl huggande av grövre grenar, att spänta ved och ibland spräcka mindre bitar. Till allt detta är RTG-1 en exemplarisk kniv. Den har inte tyngden och storleken för att användas som huggare (chopper) men där använder jag en liten yxa istället. Däremot är den stabil nog för att man skall våga slå på den när den används som kil eller om den skall tvingas igenom hårt trå på tvärs mot fibrerna.  

RTG-1 skär igenom det mesta inklusive bildäck


Nästan lika sympatisk är kniven när det skall täljas. Balansen i kombination med god kontroll och en bra eggvinkel för den typen av arbeten hjälper till. Så för att vara en kniv som räknas till kategorin militär/överlevnadskniv är den inte dum alls för även detaljarbeten. Men det är klart att den inte matchar en mindre kniv för finlir. Men det får alltid göras kompromisser med den här typen av kniv.

Spetsen är relativt tunn för att sitta på en så här robust kniv. Men att den håller har konstaterats genom att jag vid många tillfällen drämt in den i mina kastknivstavlor**** och bänt ut kniven sidledes. I övrigt kan påpekas att penetrationsförmågan är mycket god. Något som understrycks av handtagsform och fingerskydd. Ingen risk att halka här inte. Det gör att man även vågar borra med kniven om det behövs. 

Andra material som kartong och tyg är inga som helst problem att hantera heller. Däremot är det här inte mitt första val för utomhusmatlagning. Visst, en vass egg går att använda men RTG är tjock bakom eggen, bladet grovt och ytbehandlingen hjälper inte till om det skall hackas lök. Men så var det nog inte knivens tänkta användningsområde heller. 

Det ultimata testet för en knivs konstruktion, knivkastning!


En extrem form av misshandel är att kasta en kniv. Förutom eventuella missar uppstår starka vibrationer i kniven vid anslaget vilket kan få vilken kniv som helst att självdestruera. RTG-1 överlevde en stunds kastande vilket är ett högt betyg!

Därutöver har jag faktiskt testat att hugga och skära i bildäck (övergivna sådana kanske skall betonas, bilägarna blir så ledsna annars) samt att skära tjock matta bara för att se hur det känns. Det kan meddelas att kniven klarar det också utan skador på egg eller spets. Detsamma gäller rep av grövre slag. Men där tappar kniven skärpan efter ett tag. Särskilt gäller det lite skitigare tampar som legat i sjön ett tag. I dem finns ofta lite grus. Jag rekommenderar i de sammanhangen varmt att man har med sig ett bryne i fickan. 


Handtag


RTG-1 är en klassisk heltångekniv där stålet är blottat hela vägen från ricasson till pommeln. Den sticker för övrigt ut varpå den kan användas som improviserat slagverktyg. Där återfinns även hål för fånglina. Utanpå sitter handtagssidor av G10 som är skruvade med tre mycket kraftiga bultar. En konstruktion som inte lär gå sönder i första taget. Därtill innebär det att kniven kan demonteras för rengöring om så önskas. Eller för att byta sidor om man känner för det. Jag tror att ett par mörka träskollor skulle passa bra det också. 

Tilläggas kan också att G10 är om inte oförstörbart så i varje fall extremt svårt att ha sönder. Därtill är det motståndskrafigt mot många frätande ämnen också. Både det och det andra alternativet Micarta är därför bra val till den här typen av kniv. 

RTG- är en fulltångekniv med sidor i G10 alternativt Micarta


Till formen är handtaget tämligen kort och grovt


De sidor som kommer original är dock välformade och passar min hand väl. Eller snarare så krävde greppet tillvänjning i mitt fall. Det skiljer sig nämligen från mängden på ett par punkter. Rent generellt är det kortare än många andra*** Den tillgängliga grepplängden är strax över tio centimeter mätt bakom fingerskyddet till slutet på handtagssidorna. Fingerskyddet är för övrigt mycket väl designat och fyller sin funktion väl utan att för den skull inverka menligt på ergonomin. Med det menas att det inte skär in i fingret så fort man sticker med kniven. 

För fästet står en kombination av fingerskydd, ett djupt urtag för fingret komplementerat med räfflor på undersidan av handtaget. Sedan ger själva G10 materialet visst fäste  i sig


Sidorna på handtaget är platta men väl fasade mot kanterna till. Ytan är tämligen slät vilket inte ger mycket friktion men det kompenseras av ett ribbmönster på undersidan. Sedan gör det djupa fingerurtaget att fästet blir väsentligt starkare. Utan det hade jag inte uppskattat handtaget lika mycket. Nu är det bra. 

De vanliga greppen fungerar väl även om handtagsformen krävde en smula tillvänjning från min sida


Tjockleken på handtaget är 22,5 mm men känns grövre, troligen pga av att handtaget är kort som sagt. Trots det fungerar de grepp som används mest. Det gäller såväl vanligt hammargrepp som sabelgrepp med en tumme på de därför avsedda räfflorna på bladryggen. Sympatiskt är även att de omvända greppen är bekväma. Till skillnad från fällknivar så händer det att jag håller en fastbladare som en ishacka eller vänder på eggen om jag skall hugga eller täljer mot kroppen med "draw cuts" när så tarvas. 


Fodral


RTG-1 kommer med ett välgjort Kydex-fodral. Det är av "taco-typ", dvs det består av ett ark Kydex som sedan vikts kring kniven och formats. Därefter har det försetts med nio öljetter vilka både håller ihop fodralet och agerar fästpunkter. Det är således lätt att fästa kniven på vad du nu känner för. Själv använde jag kniven ett längre tag utan bältesfästet. Istället bar jag kniven löst i en väska alternativt fastsatt på utsidan av någon av mina ryggsäckar.  

Det välgjorda fodralet är tillverkat av Kydex och håller kniven i ett fast grepp


Fodralet har mycket god passform vilket gör att kniven sitter tämligen säkert. Men ändå inte så hårt att den är svår att dra. Men skulle jag bära kniven upp och ned skulle jag för säkerhets skull använda den medföljande snodden med draglås för att säkra kniven i fodralet. Den faller inte ut av sig själv eller vid lättare skakningar men vet du med dig att du skall kasta dig ut från ett flygplan, befinna dig kring vatten eller dylikt är extra säkerhet inte dumt. Därför hade jag gärna sett ett kompletterande knäppe på fodralet. 

Bältesfästet består av ett metallclip som är fäst på en avtagbar platta i Kydex


Passformen gör även att kniven är tyst där den sitter. En detalj som är nog så viktig, inte minst för jägaren som behöver smyga. Men även i största allmänhet är det irriterande att bära en skallra på höften. Det slipper  man här. 

Längst ned hittas ett dräneringshål, en detalj som är extra välbehövlig på en kniv försedd med ett blad i kolstål. 

Kniven kan antingen surras fast på utrustning eller ryggsäck som sagt eller kanske vanligare bäras med det medföljande clipet. Clipet är fäst vid en platta av Kydex som gör att man kan bära kniven högt eller som jag föredrar lite lägre på bältet. Det fästes med fyra skruvar av Chicago-typ med gummidistanser mellan. En begränsning är att storleken endast tillåter upp till 50 mm bältesbredd. Det kan vara bra att känna till. Eftersom det är ett stålclip kan det förvisso häktas kring bredare remmar än så men då sitter det inte lika säkert. 


Slutsats


Med RTG-1 har EKA i mitt tycke lyckats väl med målsättningen att bredda och modernisera sitt sortiment. Kniven är av det solida slaget och får räknas till klassen militar/överlevnadsknivar som det brukar heta i främst anglosaxiskt språkbruk. Jag betraktar den som en allroundkniv för friluftsliv av allehanda slag. Men jag har inga problem att se kniven i de de förstnämnda rollerna heller. Designen känns genomtänkt och konstruktionen robust nog. 

Spelter M311 ställd mot RTG-1
Konkurrensen är hård och kommer exempelvis från tjeckiska ANV. Men EKA RTG-1 står sig bra i jämförelse


Konkurrensen är emellertid hård i segmentet. Där finns bland många andra Fällkniven A1, den väl etablerade M07 Sissipuukko från JP Peltonen och inte minst den av mig nyligen recenserade ANV M311 Spelter. Sedan finns alltid ESEE-knivar som exempelvis modell 6 med tanke på släktskapet. 

Men faktum är att RTG-1 står sig väl i jämförelse med andra knivar. Den kan gott leva på egna meriter. Det finns några saker på pluskontot som bidrar till det. 

EKA RTG-1 kompletterat med e EKA Swede 92
RTG-1 är en i mitt tycke bra kniv för friluftsliv även om jag gärna kompletterar den här typen av knivar med en fällkniv


För det första kan RTG-1 kvalitetsmässigt mäta sig med det mesta om vi skall räkna knivar i den lite mer robusta skolan. Det här är en enkel men mycket välbyggd kniv. Rowen vet vad de gör och EKA gjorde rätt i att vända sig till dem även om det troligen påverkar prislappen. 

Men det som jag tycker är en av knivens främsta förtjänster är den goda balansen. Det gör att kniven som förvisso inte är enormt stor känns närmast nätt i handen. Att den är kvick och livlig gör den till en fröjd att arbeta med. Särskilt som man på designstadiet valt att avhålla sig från den amerikanska påfundet med "finger choils". Det finns de som fungerar men de undantagen som bekräftar regeln i mitt tycke. Att eggen är dragen nära handtaget gör kniven mer lättarbetad. Det är där precisionen finns och inte minst kraften om man behöver ta och lägga tyngd bakom snitten. 

Formen på handtaget och då inte minst bredden ger god anläggningsyta mot handen och därmed kan man ta i när så krävs. Handtaget på RTG-1 var för övrigt en av de saker som överraskade mig mest. Det känns kort och tjockt men med lite tillvänjning är det bekvämt. 

Sedan är RTG-1 en hållbar kniv. Det är en av försäljningsargumenten och jag är böjd att hålla med dem. Kan man kasta med en kniv utan att den ramlar i bitar efter ett tag är den stabil. Likaså lyckades jag inte böja spetsen trots viss medveten misshandel. 

EKA RTG-1 är en kniv för den som söker en robust kniv för blandat friluftsliv


Med det sagt kan jag inte annt är att rekommendera EKA RTG-1 till den som är på jakt efter en extremt robust kniv för blandat friluftsliv. Sedan skadar det inte heller att den är snygg för att vara av den här typen. 






Sveriges bästa knivaffär online





Specifikation:

Totallängd: 270 mm
Bladlängd: 150 mm
Godstjocklek: 5 mm
Stål: 1095 med beläggning av pulverlack
Vikt: 290 g / 420 g utan respektive med fodral
Handtag: G10
Fodral: Kydex

Producerad av EKA, tillverkad i USA


/ J - ror saker i hamn

* Däribland kan nämnas den svenska designklassikern Swede 38.
** Jag erfarenhet av den sedan tidigare från en liten Candiru. 
*** Som jämförelse kan tas ANV M311 vilken är en liknande kniv med ungefär samma storlek. Där är grepplängden 11,5 cm och sedan är framdelen vinklad vilket gör handtaget längre ändå. Sedan tillkommer ett "forward finger choil" för ännu fler greppmöjligheter. 
**** Materialet är långsamvuxen grov björk. Innan de vattnas är de rätt hårda. En uppgift som jag frekvent använder knivar till är för övrigt att "raka" tavlorna. Det vill säga skära bort allt löst material för att göra dem fastare igen. 

söndag 16 januari 2022

Recension Brisa Scara 60

 - en liten gigant

En fastbladare för "EDC"-bruk, kan det vara något? Det tror i alla fall Brisa Ltd från finland som ligger bakom den här lilla kniven. En kniv som är tänkt att vara ett alternativ i det territorium som vanligen befolkas av fällknivar av allehanda slag. Men det finns som bekant både för- och nackdelar med att ha en led på mitten av en kniv och den här skapelsen kallad Brisa 60 tar avstamp i det och bjuder på ett stadigare alternativ.

Brisa Scara 60


Jag vet inte om det var så tankegångarna gick i Jakobsstad, Finland där Brisas huvudkontor och tillverkning återfinns. Men det skulle kunna förhålla sig så då Scara 60 är en av deras mindre knivar. De har förvisso fällknivar på programmet också. Där återfinns knivar som Birk 75 och Borka 90. Knivar vilka är avhandlade här på bloggen sedan tidigare. Men det är nog för sina fastbladare de är mest kända. Där hittas exempelvis moderna klassiker som Trapper 95 och Nessmuk 125. Den senare ämnar jag för övrigt recensera inom kort. Till modellnamnet hör alltid en siffra och den representerar i all enkelhet bladlängd i millimeter. 

Med den logiken följer att Scara 60 placerar sig snäppet under andra små knivar i sortimentet som Bobtail 80 och Necker 70. Frågan är vad den här kniven tillför som motiverar ytterligare en modell i programmet?

En liten kniv gjord i exklusiva material
Brisa Scara 60 en liten kniv gjord i exklusiva material



Twitterversion: Brisa Scara 60, en liten kniv med ett massivt självförtroende om en kniv kan sägas ha ett sådant. En kniv kapabel att hantera de flesta EDC-uppgifter. 



Blad


Scara 60 har ett blad som enligt ovanstående resonemang föga överraskande har ett blad som är 60 mm långt. Bredden är 22 mm och tjockleken på godset är 3,5 mm. Formen är en renodlad drop point utan krusiduller. Bladet är fullt flatslipat från ryggen ned till eggen. Bakom eggen mäter bladet 0,8 mm. Ett enkelt utformat men elegant och tillika effektivt blad. Finishen är en snygg satin. Kanterna på ryggen är brutna men den är inte rundad. Ståltyp och logotyp i diskret format är den enda text som återfinns på bladsidorna. 

Det 60 mm långa drop point-bladet är gjort av förnämt RWL34-stål


Stålet kommer från Sverige och är Damasteels RWL-34. Ett spännande val och ett stål jag inte kommit i kontakt med tidigare. Det är dock tämligen populärt bland knivmakare har jag förstått och anses av några vara ett av de bättre knivstålen som finns. I grund och botten är det ett rostfritt pulverstål* som kan härdas hårt om så önskas. Många goda grundegenskaper med andra ord. 

Det är också känt för att vara mycket rosttrögt och det är något som jag kan intyga att det är. Eftersom det varit höst och vinter under testperioden har kniven utsatts för mycket regn och hamnat i snö mer än en gång och därefter stoppats ned i fodralet med en smula fukt kvar. Vid några tillfällen har jag glömt bort den på det viset. Det har inte resulterat i några fläckar alls. 

Det har också visat sig att eggen håller extremt bra. Särskilt som den här kniven lockar till något tyngre arbeten än vad bladlängden antyder. 

En av stålets goda egenskaper är att det är mycket rosttrögt


Scara 60 tillhör nämligen en av de där knivarna som skär väsentligt bättre än man tror vid första anblick. Men ett blad med god fabriksegg och kvalificerat stål skojar man inte bort. Främst har kniven använts till det som den är avsedd för, nämligen "EDC" eller Every Day Carry som det utläses eller vardagsbruk som vi kan kalla det på svenska. Det innebär för min del en rad olika uppgifter och material. Men vanligt förekommande är förstås paket och kartongöppning och i samband med det tejp, snöre och ett och annat plastband av olika tjocklek. Därutöver halas ofta vardagskompanjonen fram i köket för att öppna förpackningar. Till själva matlagningen använder jag aldrig fickknivar och där skulle den här kniven ändå diskvalificera sig pga den korta bladlängden. 

Men till de övriga uppräknade materialen är den här kniven förträfflig. Den skär precis så bra som kan önskas. Det kraftiga urtaget för fingret och det faktum att att handtaget är kort gör att man kan placera det inne i handflatan vilket möjliggör penetrationsskär utan att man riskerar att slinta. 

Dock lockar det goda stålet och den effektiva bladformen till att skära även i mer svårjobbade material. Först ut var mattrester från både heltäckningsmatta och rester av gummimattan från köket. Inga problem där heller och det lilla bladet är mycket lättkontrollerat. 

En annan god egenskap hos den här kniven är att stålet håller skärpan mycket länge


Sen blir det rent knivtestande. Det vill säga saker jag förvisso ibland men ändå mycket sällan skär. I det här fallet handlar det om kraftigare buntband och inte minst trädgårdsslang. Den senare är en seg och styv rackare. Något jag brukar lämna till lite större knivar. Men även här visar sig Scara vara osedvanligt bra för storleken. 

Trä är ett annat material jag alltid testar mina knivar på. Det enda undantaget är förstås köksknivar. Men trä i olika former, allt från grankvistar, gröna grenar till torrt virke är saker jag ofta skär. Inte minst som jag ägnar mig åt knivkastning. I de fallen blir det exempelvis uppgifter som att tälja till träpeggar till att nita fast kort och liknande, avståndsmarkörer och inte minst trimma tavlor från flis innan de läggs in i bilen.  

Grankvistar kan vara till sittunderlag och dylikt och sen är det förstås allt som har med eld att göra när man är ute i skog och mark. När det gäller den biten är Scara bra för sin storlek men med just den reservationen. Den här kniven är gjord för annat bruk och det märks. Den är helt enkelt något för liten för att vara effektiv till många av de här sysslorna. Men det går om man måste. 


Handtag


Greppet på Scara 60 finns för närvarande att få i två olika utföranden. Den ena är "Buffalo Micarta" det andra är "senap" eller snarare "Mustard" som här. Utseendet är förstärkt av två slående röda mellanlägg av G10. Sidorna är sedan nitade med två väl tilltagna rostfria bultar jämte en tub för avsedd för fånglina. Som synes på bilderna när Scara en fulltångekniv där godsets 3,5 mm löper längs hela handtagets längd. Det gör kniven excepionellt stark för storleken.  

Scara är en heltångekniv med skollor i jute-Micarta, mellanlägg i G10 och nitat med rostfria nitar


Formen på handtaget är väl arbetad med ett stadigt urtag för pekfingret och rundade former. Sidorna är välvda och inte platta och ryggen kröker svagt för att passa handen bättre. Sedan har man valt att bygga handtaget något grövre än till exempel Necker 70 som är en annan liten kniv från Brisa. På Scara är tjockleken 16 mm vilket gör att det finns mer att hålla om än vad enbart längden antyder. Det är både bra och nödvändigt i det här fallet. 

För att vara litet är handtaget tämligen fylligt


Scara är uttalat gjord som en "trefingerskniv". Jag kan uppskatta det. Inte att den rymmer just tre fingrar utan att den är gjord för det. Jag föredrar helt enkelt en bra trefingerskniv än en dålig fyrafingerskniv. Det vill säga en där lillfingret ändå halkar av och inte ger något stöd i vilket fall som helst. 

Scara är en uttalad "trefingerskniv" men ett bra exempel på en god sådan


Grunden till det relativt säkra greppet är i det här fallet den markanta fördjupningen som gjorts för pekfingret. Efter det att pekfingret funnit sin plats hamnar tummen nästan automatiskt på bladryggen och de två resterande fingrarna fyller på bakåt. Lillfingret hamnar vid fånglinan. Den förstärker inte greppet så mycket som den hjälper till när kniven skall halas fram. 


Fodral


Kniven kommer med ett enkelt men mycket funktionellt fodral gjort av Kydex. Det finns ett par kriterier som ett bra fodral av den typen bör uppfylla. Ett är att det håller kniven i ett fast grepp utan rassel eller andra ljud. Det skall vara hårt nog för att man skall kunna vända upp och ned på kniven och skaka rejält om det behövs. Det kriteriet är väl mött här. 

Det andra är att kniven skall vara lätt att dra. Även det är snyggt löst här. Men kniven sitter bestämt så det krävs ett visst mått av teknik för att det skall gå smidigt. Fatta kniven med ett tag kring handtaget med pefingret i därför avsedd fördjupning följt av en tumme mot kanten på slidan. Därefter en lätt tryck med tummen och kniven är lös. Den kan förstås dras rakt ut också men det kräver råstyrka. Det blir förstås en tvåhandsoperation om man inte kan släppa fodralet på något underlag som ett bord eller så. Men Scara är generellt mycket smidig att hantera både när den skall dras och stoppas undan. 

Ett enkelt men väl fungerande fodral i Kydex


Scara kan bäras lite som man känner för det. Oftast bär jag den löst i fickan. Eftersom kniven mäter under fjorton centimeter på längden och bara strax över femton när den befinner sig i fodralet tar den inte mycket plats. Det här är också en av få knivar jag bär med fånglina. Inte för att jag skall ha den för extra säkerhet när jag klyver ved eller så utan för att det är så jag fiskar fram kniven ur fickan. 

Det är så här jag väljer att bära min Scara 60


Om man inte känner för att bära kniven löst i jack- eller byxfickan kan man ha den runt halsen alternativt fästa den vid ett bälte med en snodd eller använda någon form av TekLok-konstruktion. Scara kan då fästas både horisontellt vid bältet eller mer traditionellt vid sidan. Hur lätt det är att bära är det trejde kriteriet för ett bra Kydex-fodral. 


Slutsats

Hade det varit ett annat företag kanske jag hade sagt att de brutit ny mark med en så här liten fastbladad kniv. Men för Brisa är det snarast en komplettering av det befintliga sortimentet. Scara 60 blir en logisk konsekvens av modellerna Bobtail 80 och Necker 70 som jag nämnde inledningsvis. Sedan är det tveksamt om man kan gå så mycket längre ned i format utan att funktionen blir lidande. 

Men jag ställde också frågan om den tillför något. Och det tycker jag att den gör. Eftersom Scara är kortare än de andra tycker jag den är enklare att bära i fickan än Necker. Den senare är å andra sidan lättare att hänga runt halsen. Förutom format är det dock ett annat område som gör att den här kniven höjer sig ett par snäpp över de andra knivarna och det är materialen. 

Fit & finish är bra på andra Brisa-produkter också men här är det ändå påtagligt att man satsat extra på det området. Övergångarna mellan materialen i handtaget är perfekta och poleringen av handtaget mycket välgjord. Det kompletteras med fin satin-finish på bladet toppat med en god fabriksegg. 

Brisa har med Scara 60 lyckats med att åstadkomma en mycket duglig fastbladad EDC-kniv


Men kronan på verket eller löken på laxen om man så vill är de extremt fina materialen. I bladet hittas ett av de bästa knivstål som finns parat med högkvalitativ jute-Micarta i handtaget. Det förklarar också den relativt höga prislappen. I skrivande stund kostar Scara 60 140€ från Brisas egen sida och 1577 kr från Lamnia.com. Det blir ett högt pris per kilo eller centimeter beroende på hur du vill mäta det. 

Ytligt sett skulle nämligen Scara kunna ses som en konkurrent till den väsentligt mycket billigare Mora Eldris men jämförelsen haltar rejält. Där Morakniven har enkelt stål och ett handtag i gummi samt fodral i plast kontrar Scara med genomgående toppmaterial på alla parametrar. Det enda som är någorlunda lika är storleken. Men faktum är att Scara är något kortare samt tunnare vilket gör den mer lättburen så även där får den enklare kniven se sig slagen. 

I fallet med Scara får du därför exakt vad du betalar för. En liten behändig kvalitetskniv. Det effektiva drop point-bladet både skär och penetrerar mycket bra och trefingershandtaget är så bra som ett sådant blir. Ibland lockas man därför att ta i lite mer med den är kniven än vad den kanske var tänkt för. 

Det är då man märker var begränsningarna finns. Bladlängden och det faktum att du inte kan hålla kniven med hela handen i ett stadigt hammargrepp. Något får man göra avkall för att göra en fastbladad kniv så här lätt att bära. En totallängd på 15,5 cm inklusive fodral och med en totalvikt på 100 g är inte mycket. Särskilt inte när själva kniven endast väger 59 g! 

Scara 60 gör sig bra som friluftskniv också men då kan den behöva lite sällskap av något större


Sedan måste jag tillägga att jag personligen anser att det är en riktigt snygg kniv! Estetik är inte en helt oviktig aspekt när det handlar om något som man investerar pengar i och som förhoppningvis betraktas varje dag. 

Så om du är på jakt efter en mycket liten fastbladad kniv i absoluta toppklassen vad gäller material och byggkvalitet som dessutom ser bra ut och skär utomordentligt väl så är Brisa Scara 60 kniven för dig!






Specifikation:

Totallängd: 138 mm
Bladlängd: 60 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Stål: RWL-34
Vikt: 100g inkl fodral, endast kniv 59/67 g (med eller utan fånglina, vägd av mig)
Handtag: Micarta, jute
Fodral: Kydex

Producerad av Brisa, tillverkad i Finland


/ J - dömer inte allt efter storlek

* Önskas mer information om stålets sammansättning hittas det här http://www.damasteel.se/files/2614/1104/3058/Product_Information_RWL_34.pdf

tisdag 5 oktober 2021

Ny kniv - Fox Tactical Elementum Dagger

"Is this a dagger which I see before me?" undrade eller snarare konstaterade Macbeth innan allt barkade åt skogen. I det här fallet kan man faktiskt undra det. 

Fox Knives nya Tactical Elementum Dagger ser onekligen ut som en tveeggad dolk. Men trots utseendet är det lite av en definitionsfråga. Bladet kan även betraktas som en spear point med en egg och en sågtandad rygg. Det låter något mindre aggressivt. Men den symmetriska formen och namnet talar onekligen emot den tolkningen. Men vad tycker vi egentligen om order "taktisk"? Jag är kluven, men visst, den här kniven kan nog användas i alla applikationer. Även de som kan tänkas innehålla det ordet på riktigt. Men det är inte det enda kniven verkar kunna.

Fox FX 647S Tactical Elementum Dagger


De första intrycken säger att kniven är mycket lätt för sin storlek samt välbalanserad. De två egenskaperna gör den extremt kvick i handen. De 335 g som står på hemsidan gäller vare sig för kniven eller som komplett paket. Kniven väger undet hektot med 99 g och totalt 180g med fodral. Sedan är fabrikseggen riktigt vass och detsamma kan sägas om sågtänderna som riktigt längtar efter att sätta tänderna i närmsta rep eller tamp. Nu börjar det likna något!

Elementum är mer praktisk än vad första anblick ger vid handen


För trots sitt utseende med det av Idroglider svärtade bladet så ger Elementum ett rätt praktiskt intryck. Den skär bra, det lilla jag hunnit pröva och den är lätt att bära. Särskilt som det medföljande kydexfodralet är enkelt att använda med en Teklok-liknande lösning för att fästa kniven vid ett bälte eller annan utrustning. Kombinationen av N690Co-stål och svart blad ger dessutom en kniv som kan hantera en hel del fukt innan den rostar vilket alltid är en fördel. Särskilt om man skulle befinna sig vid havet. Även handtaget är slitstarkt samtidigt som det ger bra fäste med en kärna av "PP" (polypropylen) överrdaget med "TPE" (termogummi). Liknande handtag som exempelvis hittas på en del Moraknivar och Fällknivenprodukter. 

Fox Knives har i mitt tycke lyckats ta fram en dolk som inte bara är en "one trick pony". Något säger mig att den här kniven har mer än ett ess i rockärmen. 





/ J - symmetridiggare

#knivesandbikes #knivigtvarre

torsdag 17 december 2020

Ny kniv - Fred Perrin La Griffe

Klon, eller "La Griffe" på franska är en kniv designad av en mycket färgstark herre vid namn Fred Perrin. Han har en tämligen brokig bakgrund som jag kommer att gå närmare in på i en senare text kring den här kniven. 

La Griffe är en kniv är gjord för att vara så lätt att bära som möjligt enligt devisen "att den bästa kniven är den som man har med sig". Sedam är syftet med den lite speciellt. Även detta kommer att avhandlas mer ingående vid annat tillfälle. Men förutom att vara lättburen är en formen ett resultat av tanken på att man skall kunna använda handen för att greppa med utan att släppa eller tappa kniven. Därav fingerhålet i handtaget. 

Fred Perrin La Griffe Noir, Neck knife with kydex sheath
Fred Perrin La Griffe Noir

Kniven är en serietillverkad version av Perrins handgjorda customknivar. Tillverkaren är franska Max Knives. La Griffe är i det här utförandet tillverkad av ett tre millimeter tjockt stycke 440C. Det ger en extremt lätt kniv som inte väger in på mer än 37 gram och låga 47 gram inklusive fodral. Sedan finns en begränsad upplaga i D2 för den som föredrar det. 

Kniven mäter 12 cm på längden och det mejselslipade bladet är strax under fyra centimeter långt. I det här utförandet är kniven svart med stentumlad finish. Fodralet är av kydex och leveraras med kedja att hänga kring halsen. 

Sammantaget är det här en mycket intressant liten gynnare som det skall bli roligt att stifta närmare bekantskap med. 


/ J - bättrar på franskan

#knivesandbikes  #knivigtvarre