- Det här med att skära sig. En inte alltigenom skarp text om små olyckor
Den här texten har tidigare varit publicerad på "Cykligare" men jag tyckte den kändes aktuell så här i jul- och knivtider. Så här följer en omtyckt favorit i repris.
Jag tänkte brodera ut texten kring ett fenomen som är helt oundvikligt i längden för de flesta som använder någon form av vässade föremål - att skära sig. Något som alla gör men en del jag känner, inga namn nämnda och definitivt inga glömda, gör det något oftare än vad som är nyttigt för dem. Troligen är även undertecknad en av dem eller kanske inte. I mitt fall är olyckor snarare en konsekvens av den blotta volym knivar som hanteras.
Nu är det väl inte en aktivitet som jag är någon varm förespråkare av. Men från stund till annan kommer det om man hanterar knivar hända att man råkar sticka några av de kära tingestarna i sin lekamen. Och då är det inte bara i hjärtat det skär när man tänker på de fula fläckar blod kan åstadkomma på ett fint stål.
Skurit mig har jag förstås gjort i många sammanhang. Knivar är någonting som används ofta och mycket. Inte minst då jag är inbiten (ha ha) nagelbitare sen en evighet tillbaks. Mången knivspets har under åren därför fått agera klor. Det fanns även en tid i livet när jag gjorde inhopp som styckare på regelbunden basis och i köket hanteras det förstås knivar. Men även vid utematlagning under cykel- och bilcampingsemestrar, i kabysser har det hänt, på fjället, i svamp- och bärskogen, täljande, för nöjes skull samt alla småuppgifter som fickknivarna mer eller mindre dagligen utsätts för: tejp inte minst min kära eltejp, snören, trådar, klädetiketter, kartonger, seg plast, övriga förpackningar, frukt, allmänt småpill som att ta bort spetor o dyl och allt jag inte kommer på nu.
Sen kan man som bekant skära sig på andra eggföremål som rakhyvlar, saxar och osthyvlar. Det gäller bara att se möjligheterna!
Valda episoder är målande men inte illustrerade då detta trots allt så här långt är en någorlunda rumsren sida.
Ni känner alla igen den där bekanta kvickt brännande sensationen när ett vass och fint slipad egg skär igenom hud för att sen bita lite i kött. Den första instinktiva reaktionen när man rycker undan handen och tänker "jävlar". Granskandet när man försöker överblicka vidden av det inträffade. Den lätt domnade känslan som råder initialt och när man inte ser något för att det endera saknas blod eller är för mycket av den varan. När man skurit sig.
Det är den vi ska prata lite om...
...Sen hur det svider när man försöker rengöra det jäkla såret.
Alla småsnitt i fingrarna under åren räknas inte. Något litet ärr på tummen har jag efter att ha sluntit med en bågsåg när jag var liten och några i själen av sårad stolthet när jag varit osedvanligt klumpig. Inte heller de räknas.
I begynnelsen
De första gångerna jag jobbade på mina egna händer härrör från barndom och skärgårdstid. Jag tillbringande rätt mycket tid men mina farföräldrar på deras båt och diverse öar, holmar och skär i Stockholms skärgård när jag var liten. Jag minns att jag en sommar när jag var i fem- sexårsåldern blev hemskt imponerad över en äldre pojke och hans kniv. Med den täljde han träknivar till mig som jag sen låtsades var riktiga och bland annat använde för att kvista av buskar. Som ni förstår tappar träeggar skärpan rätt snabbt. Han tröttnade så småningom på att vässa och tälja knivar åt mig och jag gick över till att bearbeta min farmor istället som gav efter och skänkte mig min första egna kniv. En morakniv förstås, med vackert rött handtag och fodral i plast. Stolt som en tupp var jag. Nu var det här en vuxenkniv så några parerskydd eller moderna påfund som rundade spetsar var det inte tal om.
Och det märktes. Efter bara några timmar hade jag skurit och stuckit mig i samtliga fingrar på vänsterhanden. Min finmotorik var då som nu inte briljant. Även högerhandens grepp mellan tumme och pekfinger och senan där hade fått sig en törn. Så bara efter ett litet tag bar jag plåster på nästan varje synlig yta av händerna. Det var en lärorik tid. Men med tiden blev jag skarpare och plåstren färre.
På studs
Ett litet inte så synligt ärr med rolig bakgrund har jag i pannan. Händelsen som gav upphov till det utspelade sig i arla tonår. Jag, en god vän och en gemensam bekant skulle en solig våreftermiddag kasta lite kniv som pojkar pläga göra i den åldern. Vi var vid tidpunkten inte så rasande skickliga så några stadiga ekar i backen nedanför en av deltagarnas bostad fick agera måltavla. Omöjliga att missa om man inte är blind. Nu är det svåra med att knivkastning inte bara att sikta utan även att bedöma avstånd och rotation på kniven för att nå framgång. Hur det nu än bar sig så lyckades ett kast på filmvis orsaka någon form av rikoschett och först studsa mot trädstammen för att sen vallas mot något för att slutligen träffa mig mitt i pannan med ett dovt smackande ljud. Som tur var saknades full kraft efter studsarna och det var baksidan som träffade! Men ett rejält jack blev det och det måste sett lite komiskt ut. Ett märke och ett minne blev det.
Från hand till fot
Ytterligare ett minne men mer tråkigt sådant från ungefär samma tid har jag i en fot. Domningar och brist på känsel i en del av trampdynan blev resultatet av ett oväntat snitt. Det var morgon och jag skulle sätta mig vid mitt skrivbord i mitt tonårsrum och på golvet fanns den tidstypiska heltäckningsmattan. Nakna fötter strök över den gröna mjuka ytan när jag satte mig och när foten glider framåt känner jag att det bränner till som vid ett getingstick. Jag rycker till och hoppar bakåt varpå det smärtar rejält när jag nuddar vid golvet med foten. Ur främre delen på trampdynan stick en bit metall ut. J-ar i h-e också. Uppenbarligen saknades ett skalpellblad efter gårdagens pysslande, nu upphittat. Jag minns fortfarande det extremt obehagliga ljudet som uppstod när jag var tvungen att dra ut bladet ur foten, ett mjukt slurpande. Musklerna hade slutit sig kring det inkräktande stålet. Den synliga delen av såret läkte fort pga det fina snittet. Men någon nerv därinne fick sig en törn och har aldrig blivit helt bra.
Mångfald
Som ni alla känner till så kan man förstås skära sig på annat än knivar. Vem har inte hyvlat sig lite väl hårt någon gång när man rakat sig? Bäst minns jag en stressad morgon när jag skulle med bussen från dåvarande hemmet i Lammhult till högskolan i Växjö. Rakade mig med en något slö hyvel och eftersom tiden var knapp och jag tröttnade på att försöka bryta av skäggstråna bytte jag till ett nytt blad. Det skulle jag nu inte ha gjort. Ni vet vad som händer om man bibehåller samma tryck med skarpa blad som med slöa. Just det gjorde jag och det på "polisongplats" Aj fan! Inte djupt men välhyvlat. Och inte slutade det blöda i brådrasket. Var tvungen att åka med bussen så jag äntrar med en blodig trasa tryckt mot ansiktet åtföljd av mer än en frågande blick från blivande medpassagerare och möts av en brett grinande busschaufför. Det slutade inte blöda förrän jag var framme i stan. Mycket pedagogisk händelse!
Att akta sig
Och när vi nu talar om saker som inte är knivar men som kan ge upphov till blodvite så erinrar jag mig en episod som inträffade efter min första sommarjobbstid på Ello-livs i Lammhult som styckare. Hela sommaren hade jag oerfaren som jag var aktat mig noga för att skära mig. Särskilt vid moment som att bena skinka och skära skallar. Stålhandsken på vänsterhanden fick väl bekänna färg någon gång men mer än så blev det inte. Även skarpa ändar av maskiner som svålmaskiner och bandsågar undveks nogsamt. Allt gick väl fram till första timmen efter sista dagen. Väl hemkommen på fredagen runt halvfyrasnåret var jag hungrig och tyckte att en ostmacka skulle sitta fint. Det var då jag okoncentrerad slant och skar mig rejält på osthyveln.
Det bidde en tumme
Någon snitt blev det ändå trots allt på nämnda bygge. Några somrar senare inträffade en något ska vi kalla det osmaklig händelse. Jag pysslade om morgnarna med att packa varor för utskick till butiker av olika slag. Och någon hade beställt fläskben och för att dela kotlettvarianten av sådana skär man mellan kotorna för att sedan knäcka till lite. Just på morgonen innan bilen skall anlända vid frukosttid var det ofta lite stressigt och vid så här små arbeten har man inte stålhandske. För att spara lite tid stod jag dubbelvikt över ett tråg inne i köttkylen och skar. Och inte bara i ben visade sig utan även i tummen!
Först kunde jag inte se eller känna hur illa det tagit. Tummen var täckt med vit bomullsvante och fingrarna dessutom lite stela i kylan efter kontakt med det kalla köttet så känseln var inte den bästa. När jag tog av vanten med den nu prydligt avskurna toppen kunde jag bara se att tummetott såg obehagligt platt ut, något saknades - spetsen. Det gick inte att se hur mycket eftersom det blödde rejält som det plägar göra i fingertoppar. Men det gick att se att ett flertal millimeter av hud och den yttersta toppen saknades. Fan. Och var i h-e hade den lilla avskurna biten tagit vägen - tittade mig omkring på stenmosaikgolvet och alla backar med kött att mala som stod runtomkring. Kört, omöjligt att hitta. Det visade sig senare att det inte var så illa, det läkte snyggt. Men som nagelbitare lämnas rätt mycket topp att skära i. Och den lilla biten - den återfanns aldrig.
Att gå på djupet
Det djupaste snitt jag åstadkommit skar inte bara genom mjukdelar utan även av en rejäl portion stolthet. Jag minns inte exakt vilket år det inträffade bara att det var en solig sommardag. Jag var med min far på resa. Vi hälsade på en god vän till honom som har en liten gård vid Sommens strand. Det strålande vädret inbjöd till fiske så vi skulle ut en tur med båt. Jag gick till lastbilen vi kommit med för att hämta den kniv jag hade under sätet eftersom det är en lämplig attiralj på fiskafänge. Det var en nedslipad filekniv med ytterst smäckert blad. I avsaknad av fodral hade jag improviserat ett sådant av en toarulle, lite papper och tejp. Nackdelen med dem är att de är runda och om de skakar runt i en lastbilshytt så kan de få för sig att vända på sig. Det blev jag varse när jag sträckte in handen för att greppa kniven. Eftersom jag visste var den befann sig och inte orkade klättra in i hytten så stod jag på marken nedanför och såg inte när sträckte mig in. Jag fick inte tag i handtaget som jag famlade efter utan stötte till den primitiva baljan istället varpå kniven raskt gled igenom och ur den och istället rakt in i min hand.
Min första tanke var "oj". Tittade lite förbluffat på kniven, det gula, nästan självlysande handtaget och den bit av bladet som stack ut. Konstaterade frånvarande att kniven satt djupt. Var tvungen att känna efter hur djupt. Jo, det gick att ana spetsen under huden på andra sidan handen.
Lätt chockad drog jag lite frånvarande ut kniven, lindade om handen med det som fanns till hands i form av hushållspapper och lite tejp och försökte hålla handen och fanan högt. Varje gång jag sänkte den rann blodet längs handen och droppade makabert från fingertopparna. Kunde inte låta bli att upprepa det några gånger då det såg rätt kul ut. Det pulserade dovt av smärta i handen och jag funderade på hur i helskotta jag skulle dölja det här för pappa. Var tvungen att gå tillbaks mot huset och båten med handen i högläge då vi skulle iväg. Mumlade något om att jag gjort mig lite illa men visade inte hur pass illa det tagit. Resten av dagen inklusive båtturen tillbringades med handen pekades mot något diffust i himlen. Det efterlängtade doppet fick utebli den dagen. Det mycket tunna bladet lämnade ett litet men djupt ärr.
Jag spår en ärrad framtid
En ärrad potatislår
Det största landmärket efter möten med vassa ting återfinns på mitt högra lår och mäter cirka en gånger sju centimeter i bleknat tillstånd. Jag märkte inte när det inträffade utan först strax efter. Det är inte hågkomsten av någon dramatisk exkursion i djungler svingandes machetes eller ens en campingtur i skogen med yxa utan bara resultatet av ett stilla försök att hämta glass.
På den tiden i mitt barndomshem stod frysboxen i källaren. Och källaren var en sån där lätt fuktig mörk vindlande historia byggd av småländsk granit med lågt i tak. Den platsar som kuliss i vilken dålig skräckfilm som helst. För att komma åt frysboxen med den i sommartider så åtråvärda glassen var man tvungen att ta på sig ett par träskor, tända den något spartanska belysningen bestående av ett par nakna glödlampor och treva sig ned för trappan för halvt famla sig fram i dunklet. Det var nu inget problem då fötterna väl kände vägen på det ojämna underlaget. Glassen hämtades och jag klampade upp för trappan igen. Det var då jag märket att något inte stod rätt till. Det sa "skvimp" skvimp" för vartannat steg jag tog. Märkligt, tog ett extra steg....jo, det lät lite fuktigt plaskande. Väl uppe igen och ute i ljuset i köket såg jag vad som hänt eller ja, först förstod jag inte det utan såg bara resultatet. Det var mycket blod som runnit nedför hela benen och mer eller mindre fyllt upp min träsko. Ett rejält snitt i låret gapade mot mig och ur det rann det rött.
Det plåstrades om och i efterhand konstaterades att det borde sytts med ett antal stygn men det var så dags då. Vad som hänt var i all enkelhet att jag på vägen i mörkret hade råkat luta mig emot och stryka låret efter den potatislår som stod där. En gammal hederlig dito i flätat trä. Något spjäla hade spruckit och stack uppenbarligen ut en bit och på den hade jag lyckats skära mig.
Att skydda sig med kniv
Den sista episoden jag tänkte återge är faktiskt inte en skärande historia utan snarare tvärtom men den inkluderar en kniv. Egentligen förtjänar händelsen en egen berättelse och så kanske det får bli. Utan att gå in på detaljer så slumpade det sig så att jag på en fest en gång blev överkörd av en bil. En Pontiac Bonneville av -67 års modell för att vara mer exakt. En riktig raggarbil. Framför allt tung noterade jag i förbifarten när ett antal personer försökte lyfta den av min bröstkorg. Jag har än idag ärr lite här och där efter att ha rullats i gruset klämd mellan väg och bil. Men några ärr kunde ha blivit värre om det inte var för den kniv jag bar för dagen. Då det var en grillfest var lämpliga verktyg medtagna. På höften bar jag en fällkniv i fodral, en buck 110 Hunter. Den såg inte vacker ut efter smällen. Jag har sparat fodralet som minne. Det är gjort i grovt läder som fick lite patina på några få sekunder och locket och mässingsspännet slets av. Men det skyddade mig lite i alla fall, hur hårdhudad jag än må vara.
Sensmoral. Bär alltid kniv i läderfodral, grova skinnskor och läderjacka om du skall bli manglad av en amerikansk muskelbil.
De skrapmärkena hade inte sett bra på min höft
Av någon anledning har jag en känsla av att detta ämne på intet sätt är uttömt och att det kommer att finnas orsaker till att ta upp det igen.
/ J - har några av de vassaste knivarna i lådan
