Knivrecension Böker Plus "Nano" (Little Big Knives)

- när ett namn betyder något

Bökers "Nano" är en liten kniv med tämligen unik design som är mycket lik sin förlaga till utseendet. Den här kniven skulle därför även kunnat presenteras under rubriken "Designsamarbeten" då det är en samproduktion mellan Dave Curtis och Böker Plus. Men det kompakta formatet gjorde att jag ville presentera den i relation till andra liknande knivar.

En Curtis till kaffet?

Det här är en kniv jag köpte mest på grund av utseendet vilket i ärlighetens namn inte är ett helt ovanligt förfarande. Storleken och den bulldogslika uppsynen tilltalade mig. Enligt Böker är syftet att vara en liten praktisk EDC-kniv till förmånligt pris. Jag kan väl tillägga att den fungerar bra som aptitretare under tiden man samlar ihop till de ca 300 dollar och uppåt som en original Curtis Nano kostar om det är den man suktar efter. Vid närmare eftertanke finns det nog andra alternativ för mig i den prisklassen.

Som vanligt finns kniven att få i ett flertal olika utföranden. Nano finns t o m i något så ovanligt som två grundversioner där en är en framelock och den andra en slipjoint. Det gäller både Bökers version och customversionen.

Böker Plus Nano

Det här är en s k begränsad upplaga (nåja) med svart blad och brunt grepp. Standard är annars med grönt eller svart grepp och det har även gjorts varianter med orangefärgade handtag. Även om min färgkombination känns sober så är jag intresserad av en version med svart handtag eftersom jag tycker att de tumlade bladen är betydligt snyggare och man ser slipfaserna bättre.

Första intrycket är annars att det verkligen är en solid liten kniv som har sina förtjänster men även sina brister.

Blad

Utseendemässigt handlar det om ett kompakt brett blad med en egg som är rejält svängt uppåt. I princip utgör hela eggen en enda lång buk vilket ofta är ett bra sätt att förstärka skäregenskaperna hos korta blad. Det i kombination med vinkeln mellan blad och handtag gör att en större del av eggen nyttjas när man skär vilket är bra.

Annars får bladet väl betraktas som en modifierad droppoint som nästan närmar sig en Sheepsfoot i formen om eggen varit rakare. Fast i det här fallet hade jag nog föredragit en annan bladform eftersom man då kanske fått till en duglig spets. För skall jag vara ärlig finns det i princip ingen spets alls på den här kniven som den är utformad nu. Den som finns är nästan oanvändbar vilket är ett stort aber. Dels är den inte särskilt uttalad och dels krävs det en mycket brant vinkel på handen för att den ens ska komma i kontakt med ämnet som skall skäras. Följaktligen är den här kniven komplett usel till att t ex öppna förpackningar med vilket är en inte helt ovanlig syssla för en fickkniv i min ägo. Det är en rejäl plump i protokollet.

Den spetsen skrämmer ingen

Stålet är det välkända 440C som verkar ha fått aningen dåligt rykte på sistone. Det är i allmänhet ett helt godkänt stål om det behandlas väl. Jag tycker mig se att folk på forum och i recensioner understundom blandar ihop de olika 440-stålen. Det enklaste av dem - 440A är skräp som knivstål men lättarbetat och billigt. Det betydligt mer avancerade 440C är ett fullt dugligt stål som däremot använts mycket genom åren av många customknivmakare särskilt innan de s k "superstålens" intåg på marknaden.

Bökers variant och härdning av 440C får för det mesta godkänt. I det här fallet kan jag inte riktigt uttala mig om hur kniven uppträder på längre sikt då jag inte slipat om den än eller använt den så mycket att den blivit slö av det skälet.

De här texterna har för övrigt mer karaktären av presentationer än regelrätta recensioner som kräver betydligt mer användningstid för att bli vägledande enligt mitt förmenande.

Det aktuella bladstålet är Bökers version av 440C

Slipningen på bladet är riktigt snygg och jag hade därför föredragit den tumlande icke svärtade versionen för att den skulle synas bättre. Kniven är märkt med "Böker Plus" och bladstål på ena sidan och Curtis logotyp på andra sidan.

Den ursprungliga skärpan var inte mycket att skryta med. Fabrikseggen var inte helt slö, snarare pappersskärarvass men knappast något man vill försöka raka sig med och så var det där med spetsen.

Handtag

Zytel* kan ibland kännas billigt, det är trots allt ett plastmaterial, men den tredimensionella strukturen som är aningen Ansö-lik gör i det här fallet att den känns mer arbetad och aningen mer exklusiv. Utöver utseende erbjuder det även ett visst mått av ökat grepp. Eftersom det är en framelock-konstruktion finns det bara en skolla på presentationssidan och låssidan utgörs av stål som synes och är i den här versionen svartfärgat.

Presentationssidan i Zytel och motstående sida i stål

Nano är som namnet antyder en liten kniv endast 12 cm lång i utfällt läge. Ergonomin verkar dela knivfolket i två läger. Några säger att den är utmärkt andra att den är usel. Jag placerar mig mellan de två ytterligheterna och lutar mot att den är någorlunda bra. Dvs några greppvarianter fungerar utmärkt andra sämre. Att omdömena spretar beror på förväntningarna misstänker jag. Kniven är som sagt inte stor och greppet är anpassat för tre fingrar inte mer och i relation till det är är handtaget inte alltför pjåkigt. Det möjliggör även ett flertal olika grepp där bl a omvänd fattning för uppåtgående snitt och fattningen med kniven i nypan för sidledes skärande är riktigt bra eftersom handtagets kurvatur följer handflatans form väl och man kommer nära bladet på den korta kniven. Även ett trefingergrepp med tummen på bladet är riktigt bra. Men naturligtvis kan du inte få ett bra "hammargrepp" med hela handen för tyngre arbeten då handtaget är för litet för det.

Skruvat handtag med kraftig kurvatur

Handtaget är skruvat med torxskruvar för den som är lagd åt demonteringshållet. Kniven har inget hål för fånglina av det enkla skälet att med den här formen på handtag får det inte plats.

Öppning och lås

Kniven är inte helt lätt att öppna vilket föranlett några personer på youtube att hävda att den är tvåhandsöppnad vilket inte är helt sant. Den kräver emellertid lite teknik och är inte blixtsnabb ens när man vant sig vid den men det är inte omöjligt att öppna med en hand. Öppningshålet i bladet i form av en oval är aningen för litet vilket gör att det nöter onödigt mycket på tummen. Motståndet i stängt läge är också så starkt att det krävs kraft för att fälla ut bladet. Det för det goda med sig att det inte är någon risk för att bladet skulle börja fällas ut i fickan. Blodbad i fickan i kön inne på Coop är helt muntert kan jag meddela utifrån egen erfarenhet. 

Låset på den här versionen är en framelock i stål vilket väger mycket jämfört med linerlocks i samma storlek. Skall jag vara helt ärlig har jag svårt att förstå den extrema vurmen som råder för framelocks. De verkar svårare att få till korrekt funktionsmässigt, de är som sagt tyngre och de ändrar hur handtaget känns när de låser. Skollor är ofta snyggare och risken finns alltid att man klämmer till låsarmen när man fäller ut dem vilket ökar trycket på bladet och gör det svårare att fälla ut.

Stål är förvisso tungt men har den fördelen att det är mycket solitt och inte slits på det vis som titan kan göra. Sen är det förstås avsevärt mycket billigare.

Framelock i stål

Förutom att öppna är Nano även lite onödigt tung att stänga. Låsarmen är svår att komma åt eftersom den inte sticker ut så mycket i relation till motstående liner och även här bjuder kraften i stålet motstånd. Kniven låser rätt sent och var inledningsvis seg. Det kan ha med min svarta version att göra misstänker jag. Kniven låser dock oerhört stabilt och har lossnat väsentligt efter en tids användning och är betydligt mjukare nu. Det går inte att känna något glapp i bladet vare sig i höjd- eller sidled.

Att bära

Kniven är ytterst kompakt med en knubbig och bred profil och känns tung i relation till storleken. Rent faktiskt gör de 80 g den väger inte den till någon tungviktare men det skall ställas i relation till det korta bladet. Detta gör att det blir lite blandade omdömen kring hur den är att bära.

Formatet gör att den exempelvis lätt och ledigt ryms i en myntficka i ett par jeans. Men bredden gör som sagt att den tar upp mycket plats i relation till hur mycket blad man får på köpet. Så om det är en prioritet bör det tas i beaktande vid införskaffande.

Customkänsla på hårkorsclipet

Clipet är en ovanligt trevlig detalj då det är Curtis egna "Crosshair"-design med utskuren logotyp. Det lär vara så att han förutom att ha designat dem även tillverkar dem åt Böker. Det är en god reklampelare för Curtis då han tydligen även säljer utrustning för "waterjet cutting". Förutom att vara snyggt att se på fungerar det utmärkt vilket kanske är en bättre egenskap. Men även här går åsikterna isär de finns de som säger att de tappat kniven på grund av för sladdrigt clip. Det problemet har inte jag upplevt.  

Sammanfattningsvis

Nano får blandade omdömen om man kikar på olika recensioner på nätet och även jag känner mig lite kluven inför den här kniven vilket avspeglas i det faktum att jag gillar kniven men inte bär den lika mycket som tycker om den.

Det är i grund och botten en mycket stabil och välbyggd kniv särskilt med priset taget i beaktande. Bra bladcentrering, inga obearbetade kanter och hörn och inget glapp i bladet tillsammans med jämna slipfaser gör att kvaliteten känns genomgående god. Den är också rejält stadig särskilt i relation till de diminutiva måtten. Tilläggas kan att det är en kniv som inte skrämmer någon utseendemässigt och därför kan användas i närvaro av andra utan att den väcker uppståndelse vilket också är en egenskap som gör den mer fickvänlig. Åtminstone om man tillbringar tid i befolkade områden.

Det är också i mitt tycke en snygg kniv eller snarare kanske den har ett intressant utseende. Den är inte särskilt elegant men har ett eget uttryck. Men den dras också med några tydliga nackdelar som vikt/längdratio och avsaknaden av spets som gör att den faller till föga i jämförelse med en del av konkurrenterna. Även låset har sina brister då kniven är hård och en aning fipplig att öppna och stänga. Annars är låsmekanismen ytterst pålitlig. 

Med det sagt återstår att konstatera att det här är en kniv som du köper om du vill ha något med ett personligt och unikt utseende och gillar Curtis customknivar men inte har möjlighet eller lust att lägga de summorna på den här modellen. På köpet får du en relativt bra fickkniv som är  men som i princip saknar spets och är aningen tung.

Specifikation:

Längd utfälld: 121 mm
Vikt: 80 g
Bladlängd: 48 mm
Godstjocklek: 2,8 mm
Bladstål: 440C
Handtag: Zytel
Lås: Framelock

Producerad av: Böker Plus, tillverkad i Kina

Mer information hittar du här.


/ J - letar vidare efter det stora i det lilla

* Zytel tillhör kategorin FRN-material (Fiber Reinforced Nylon) - fiberförstärkta plaster och är DuPonts varumärke.

Knivrecension Spyderco C85G2, "Yojimbo 2"

- designersamarbeten VII, Janich

Det här är berättelsen om hur en man på vägen mot att designa en dedikerad och otäckt bra "självförsvarskniv"* råkade skapa en riktigt briljant fickkniv för vardagsbruk. Och det är väl tur det eftersom kniven annars hade blivit en ren hyllvärmare i mitt fall. Sen hävdar jag i och för sig  bestämt att varje samling behöver lite roliga knivar som samlar damm också. Det finns mycket damm att samla som bekant. Frågan är vilket jag samlar på mest?

Spyderco C85G2, "Yojimbo 2"

Yojimbo är inte bara namnet på en känd japansk film utan tillika namnet på en kniv från Spyderco. Kniven har ett ytterst kraftfullt utseende som lämnar ett rejält intryck. Eller som en kompis uttryckte det när han kände på den första gången "det är den elakaste kniv jag hållt i". Den ser ut som en stor, otäck mattkniv som strävar framåt. Det är ett utseende som tar en viss tid att vänja sig vid men är intresseväckande och något som växer över tid noterade jag eftersom jag från början inte var särkilt fascinerad av den. Nu tillhör den dock en av mina favoriter bland Spydercos.  

Den yttre formen har förstås med  inspirationskällorna att göra. Bakgrunden kan dels hittas i knivar som traditionellt används inom olika Fillipinska kampstilar som Silat och "gatu- och fängelsevapen" från USA där varianter av "box-cutters" ("Stanley" - matt/brytknivar) är vanligt förekommande enligt principen "man tager vad man haver".

Även namnet återspeglar den något våldsamma bakgrunden då "Yojimbo" som bekant är det japanska ordet för livvakt.

En mattkniv på steoroider med god ergonomi

Kniven är designad av Michael Janich som förvisso är känd för sina knivar** men främst som exmilitär och självskyddsinstruktör i olika sammanhang med uppdrag för både diverse polisstyrkor och militär i bagaget. Janich har en gedigen kampartsbakgrund i främst de Fillipinska stilarna och har gett ut ett otal böcker och filmer.

Den här andra versionen av kniven kom för snart tre år sedan och den ursprungliga 2003-05 om jag inte missminner mig helt.

Det finns stora skillnader mellan den ursprungliga Yojimbon och uppföljaren vilket jag är tacksam för då det kan ha varit en av de fulaste knivarna som tillverkats. Funktion i all ära men något estetiskt övervägande kan ju göras. Michael Janich pratar om skillnaderna mellan modell 1 och 2 i en intervju från SHOT 2011 här. Grunddragen och den typiska bladformen är kvar men många små förändringar har gjorts med främst ergonomin. Det överdrivet långa handtaget från version ett som gjordes för att användas vid ackupressur är också borta liksom fördjupningarna i skollorna vars syfte var att lättare känna var kniven befann sig i handen.

Jämförelse mellan version ett nedan och version två ovan bild: BladeBarrelBezel

Den gode Janich står även bakom en liknande kniv från Blackhawk - "Be Wharned" samt en "fastbladare" - "Ronin" med wharncliffeblad som gjordes i samarbete med Mike Snoody åt Spyderco för några år sedan.

Blad

Det påtagliga bladet är en typisk wharncliffe med därtill hörande helt raka egg. Så den som gillar "recurves", bowieblad eller jakt och flåknivar får leta någonannanstans. Godset är med sina fyra millimeters tjocklek tämligen väl tilltaget för bladlängden vilket ger ett tungt stabilt blad vilket också känns när den skall fällas ut. Ytan är en tilltalande "satinfinish".

Den raka eggen hos ett wharncliffeblad

Ett 4 mm tjockt blad av CPM S30V

Förutom den chockerande raka eggen så utmärks bladet av en riktigt uttalad spets. Den är vass och tunn vilket jag uppskattar. Det ger flera möjligheter och jag behöver inte knivar för att bända med.

Generellt är det ett utmärkt bruksblad med undantag för arbeten som kräver just en mjuk buk så den är uppenbarligen inget man har med sig på småviltjakten. Formen på bladet och vinkeln mot handtaget gör att spetsen vill glida in i vad det nu är man skär före själva eggen. Det gör kniven utmärkt till att öppna saker och ting med, skära rep, tyg, plast etc. Bladtypen gör också att kraften från arm och hand hamnar rakt ned i bladet. Kniven känns därför som en förlängning av kroppen.

En nackdel med bladtypen är att mycket av skärandet hamnar nära spetsen vilket gör att eggen slits hårdare där. Fördelarna med raka blad är att de biter extremt bra i många material vilket förstås är orsaken till att mattknivar/brytknivar och andra liknande knivar har den formen på bladet. Vill man öka livslängden på den här kniven bör man dock tänka på att utnyttja hela eggens längd.

Det skålslipade bladet har en slipfas som sträcker sig upp till ungefär halva bladets bredd. Det i kombination med den generöst tilltagna ryggen på bladet gör att den inte briljerar vid längre genomgående snitt. I hårda material kanske skall tilläggas vilket kanske inte är konstigt med tanke på bakgrunden och den tänkta applikationen. Den här  typen av geometri med en djup skålslipning ger lite för stort friktionsmostånd för att vara optimal i det sammanhanget. Den ursprungliga Yojimbon var däremot "FFG", d v s hade ett flatslipat blad men fördelarna med det offrades för att få en betydligt starkare spets på kniven.

Kniven är tillverkad i USA och därför som vanligt märkt med Spydercos "Golden Colorado, USA, Earth" på ena sidan med Michael Janich signatur som komplement. Den andra sidan är försedd med Spydercos logga och ståltypen.

Michael Janichs signatur

Stålet är det utmärkta CPM S30V som är ett nästan standardiserat stål på Spydercos bättre modeller. Jag säger utmärkta för att det är ett av mina favoritstål som ni kanske märkt vid det här laget. Det är tämligen allround, kanske inte bäst på något enskilt område men för en fällkniv är det riktigt bra. Den främsta fördelen med stålet tycker jag är att det blir riktigt vasst samtidigt som det håller skärpan mycket länge.

Handtag

Förutom ett fungerande blad är det bra om en kniv är bekväm att hålla i. För att åstadkomma ett bra handtag har Spyderco i det här fallet använt sig av klassiska material för en modern kniv med G10 skollor som är skruvade i "liners" av stål. Handtaget är en konstruktion med öppen rygg skruvad med torxskruvar och därmed demonterbart. Ramen är försänkt i sidorna vilket ger en tunnare kniv utan att den förlorar i styrka. Det gör den även mer lättburen.

Trots det aningen märkliga utseendet är kniven ytterst komfortabelt i ett flertal olika grepp. Generellt är jag annars inte förtjust i avsmalnande handtag då de har en tendens att skjuta handen bakåt och göra så det känns som kniven skall glida ur handen. Men det här är undantaget som bekräftar regeln då kniven känns betydligt mer neutral än vad man först kan tro. Det gör att de flesta vanliga grepp för småjobb fungerar bra. Den briljerar förstås i det för handtaget tänkta "Filippinogreppet" med tummen långt fram på bladryggen. Bladet är format för det med en fördjupning för tummen att vila i.

Ett handtag som fungerar riktigt bra

Handtaget ger riktigt bra fäste utan att vara översållat med "jimpings". Det här är ett bra exempel på hur ett handtag kan utformas för stabilt grepp utan att göra det obekvämt.*** Möjligen kan jag tänka mig att formen på handtaget gör att det är mindre bra för den med mycket stora händer eftersom det inte är särskilt långt.

G10-materialet som Spyderco använder har också lagom mycket friktion vilket inte äter upp tyget i fickorna i samma takt som t ex handtag från Emerson och Cold Steel är ökända för att göra.

Kniven har inget hål för fånglina vilket inte stör mig så mycket då jag ytterst sällan använder det. Men för den som går till sjöss med jämna mellanrum är det en värdefull detalj och avsaknaden av den möjligheten kanske bör vägas in i eventuellt köp.

Öppning och lås

Kniven öppnas förstås, eftersom det är en Spyderco, med det traditionella hålet. Det här utförandet är något mindre med sina 12 mm i diameter än motsvarande på t ex PM2 och Military. Möjligen kan jag tycka att hålet borde flyttas några millimeter framåt och utåt på bladet för lättare åtkomst. Som det är nu så är hålet ett "solnedgångshål" som är delvis skymt vilket i och för sig mest drabbar vänsterhänta. Annars är kniven som nästan alla Spydercos extremt ambidextrös med sitt öppningshål och ett lås som går att hantera med båda händerna.

Spydercohålet i mindre tappning delvist skymt

Låset är för övrigt lite udda då det är en s k "Compressionlock" som jag tidigare beskrivit i min presentation av "Paramilitary 2". Men de skiljer sig något åt i utförande. Bland annat så är urtaget i bolstren skurna olika. För den här typen av kniv har låsformen många fördelar. Det är lätt att stänga och öppna, låser stenhårt och väger inte mycket. Placeringen på ovansidan av handtaget gör också att det är omöjligt att stänga kniven av misstag.

Spydercos compressionlock

Något som bör kännas till vid användandet av compressionslock är att man måste hålla kniven i en viss vinkel för att man inte skall bli nypt i fingret av låsarmen när den låser. Det är en vanesak kan sägas. Men i början nafsade kniven mig i fingrarna.

Sen kan väl i förbifarten tilläggas att det är lätt att få ont i pekfingret om man öppnar och stänger den mycket vilket alltid är en riskfaktor när man är knivnörd. Det är bra fjädertryck i låsarmen helt enkelt.

Urtaget för åtkomst av låsaremen är kantigare än motsvarande på Paramilitary 2 t ex 

Funktionen är oerhört mjuk och smidig efter lite justering och användande. Kniven var lite trög inledningsvis beroende på att pivotskruven var lite väl hårt åtdragen.

Som vanligt med Spyderco är motståndet för att hålla bladet i stängt läge perfekt avvägt vilket gör att bladet formligen flyger ut när man öppnar den. Väl ute låser den exemplariskt - hårt utan glapp och låset är lätt att frigöra.

Att bära

Kniven är lätt att bära. Den är har rätt bred profil men är å andra sidan relativt tunn. Vikten på strax över hektot (113g) är inte heller avskräckande även om den är något tyngre än t ex "PM2". De rundande hörnen hjälper till med bärkomforten tillsammans med clipets centrala placering på handtaget vilket gör kniven nästan symmetrisk i hopfällt läge. Och som vanligt vill jag framhäva fördelen med att det inte är någon del av tangen som sticker ut i stängt läge. Det är en detalj jag fäster stor vikt vid. Sen går det förstås inte helt negligera att den liksom de flesta Spydercos är rätt breda eftersom hålet måste vara åtkomligt vilket gör att en hel del blad sticker ut från handtaget. Det gör att de tar upp en del plats i fickan trots allt.

Sen kan påpekas att en del av handtaget sticker upp när kniven bärs i fickan men det är lagom för att man skall få ett bra grepp när kniven skall dras. Eftersom den bakre delen av handtaget är smalt så stör det inte. Vill man visa mindre av handtaget kan clipet skiftas så kniven bärs med spetsen nedåt istället.

Vanligt Spydercoclip här med spets uppåtplacering

Clipet är annars ett tämligen traditionellt Spydercoclip och är tyvärr väldigt blankt och därmed synligt. Jag hade föredragit om det varit mer diskret och i någon av de mörkare varianterna. Jag funderar därför på att byta ut det. Clipet är som på många av Spydercos knivar flyttbart till alla fyra hörnen, både upp och ned samt höger och vänster sida vilket förstås är bra för den ambivalente eller möjligen vänsterhänte.

Allmänt

På sedvanligt Spydercovis är fit och finish extremt bra på den här kniven vilket är en av orsakerna till att jag gillar märket. Det finns inte mycket att anmärka på där och det är en hård strid mellan vilka knivar som är bäst de som kommer från Colorado eller de från Taichung. Det finns inga skrapmärken eller märken efter verktyg någonstans, bladet är riktigt bra slipat, kanterna på skollorna är rundade och bladcentreringen är perfekt.

Det här är en kniv som du köper om du gillar Spyderco som märke och vill ha en riktigt bra vardagskniv med unikt utseende. Sen har den en särskild bakgrund som gör den till en kniv med personlighet. Den är sannerligen inte neutral och är inte för alla det kan erkännas men ett riktigt trevligt tillskott till samlingen.

Du köper den inte om du enbart uppskattar traditionella utseenden och material i mer insmickrande former och vill ha en kompanjon i fickan på jaktturen.

Min köptes från Knifecenter som har ett utmärkt sortiment och skickar internationellt.

Specifikation:

Längd utfälld: 192 mm
Vikt: 113 g
Bladlängd: 79 mm varav egg 75 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: CPM S30V
Lås: Compressionlock
Handtag: G10

Producerad av: Spyderco, tillverkad i USA

Mer information återfinns på Spydercos eminenta hemsida.


/ J - nattlig knivrecensent

*Med tanke på att det är ursprungssyftet kan det inte negligeras. Den designades som en "purposedriven selfdefence knife". Men det kan konstateras att dialogen och klimatet kring knivar som vapen i olika sammanhang är ytterst annorlunda i USA kontra Sverige och Europa i allmänhet. Det får bli ämnet för en annan text.
** Han stod bakom bl a Masters of Defence som senare blev Blackhawk knives.
*** Ett annat bra exempel från Spydercos äldre sortiment med helt annan form är "Chinook" med samma goda grepp.

Knivrecension Buck 110 auto

- En ulv i fårakläder

Bilvärlden har sina trimmade standardbilar och knivvärlden har även de sina hotrods. Här tänkte jag visa några bilder på en sådan som inskaffades för länge sedan när jag var inne i en "jag-gillar-tunga-knivar-med-klassiskt-utseende-period" men precis hade kommit ur en "jag-gillar-allt-som-sprätter-till-vid-knapptryck-period". Det här är den perfekta syntesen.

Den här fällkniven startade en gång som en nästan vanlig Buck mod 110 Hunter. Jag skriver "nästan" då standardutförandet som bekant är med skollor i mörkt trä (pakkawood /rosewood /dymondwood - laminerat trä, kärt barn har många namn) med mässingsbolster. Den här versionen har istället sidor i "cherrywood"* och bolster i nickelsilver vilket i mitt tycke gör den betydligt mer elegant. Jag gillar den kombinationen.

Sen vore det förstås trevligt att ha en 110a från Bucks customshop med skollor i svart buffelhorn och nickelsilverbolster och blad i t ex S30V. Men det är en tämligen kostsam historia. Särskilt med tanke på att 110an är en tämligen tung kniv och därför är en smula otymplig att släpa omkring på. Så den ligger inte högst upp på önskelistan och får nog anstå ett tag. 

Från den här vinkeln ser det ut som en vanlig Buck 110 Hunter

Här kan anas att något som är annorlunda...

Finishen är mycket hög på det här exemplaret

Kombination av nickelsilverbolster och "Cherrywood" matchar väl

Knivarna på bilderna är köpta på eBay på den tiden innan galenskapen slog till och all handel med allt som har en fjäder i sig förbjöds där och på en del andra ställen. Det är väl helt uppenbart att just den här kniven är terroristernas främsta val när det kommer till massmord eller? Jag förstår inte exakt vad som gör den farligare än vilken morakniv som helst, det övergår mitt förstånd men det är en annan fråga.  

Precis om Ford -32 så är lika klassiska Buck 110 populär som hotrod

Traditionell clippoint som ursprungligen gjordes  för att efterlikna spetsen på en Bowiekniv

Bröderna Buck, 110 Hunter och 112 Ranger autoconversions

Det kan väl tilläggas att jag faktiskt har burit båda som EDC understundom men att min 110 Auto nu är pensionerad och vad som brukar kallas en "Safequeen". 

/ J - ulvaherde

*syftar till färgen och skall inte förväxlas med körsbärsträ då även detta är laminat.

Knivrecension SOG SlimJim XL

- Världens tunnaste AO-kniv

Årets första knivpresentation kommer att avhandla en fällkniv jag haft i min ägo ett tag nu och som trots ohemula mängder mat över helgerna fortfarande är tämligen anorektisk. Senare kommer jag att återkomma med lite nyare ackvisitioner är det tänkt.

För något år sen släpptes en mycket intressant kniv från SOG Knives & Tools döpt till "SlimJim". Som namnet antyder är "SlimJim" en mycket tunn kniv som dessutom har en slank profil. SOG hävdar själva att det är den tunnaste assisterade kniven på marknaden och jag finner ingen anledning att säga emot dem.

Dagens kniv - en nytolkning av gammalt tema

Grundkonstruktionen är intressant men knappast så revolutionerande ny som de för högtryck jobbande reklammakarna lät påskina när den kom. Vad man gjort är att man i princip satt en fjäder i en modern variant av en fransk Douk-Douk eller en tysk Mercator K55. De är också tunna,  tillverkade av en bit stål som är vikt på mitten och hålls ihop av pivotskruven. Och ännu äldre varianter på samma tema hittar du i nästan alla japaners fickor i den klassiska "Higonokamin". Inget nytt under solen som bekant.

SOG SlimJim XL

Men även om kniven inte är fundamentalt nydanande så bjuder den på ett nästan futuristiskt utseende och några detaljer som gör den värd att titta närmare på och jag tänkte här delge er några av mina synpunkter.

Som många knivar idag kan den fås i ett par olika varianter. Den finns i litet eller stort utförande och den kan fås helt i svart eller med satinfinish. Den mindre finns även att få med tantoblad för den som föredrar det. 

Blad

I mitt tycke är det här bladet ytterst elegant och tilltalande rent visuellt och tillika en av orsakerna till att jag fastnade för kniven från början och till valet av just "XL"-varianten. Det är ett långt, slankt blad med en svag recurve-egg och uttalad falskegg på toppen (swedge). Formen är en modifierad clippoint eller en bowie om man så vill.

Det över decimeterlånga bladet är gjort av AUS 8 som väl får betraktas som ett någorlunda mellanklass-stål men inte något mer än så. I allmänhet brukar det att gå att få vasst, men det gäller å andra sidan de flesta metallbitar, motstår rost tämligen bra men är väl inte kända för att hålla skärpan i evigheter. För att kompensera för det är stålet lättslipat som tusan enligt min erfarenhet. 

Smäcker SOG -tolkning av bowieblad

Här kan dock en liten brasklapp kastas in vad beträffar stål. Mycket handlar närmligen om hur den enskilda tillverkaren lyckas med att tillvarata en stålsorts inneboende kvalitéer genom rätt härdning och övrig behandling.* Något som också är viktigt är att matcha rätt stålsort med knivens tänkta användningsområde, bladets form och slipning och tänkta eggvinklar mm. Det är väl här det slarvas mest när det gäller enklare knivar men skam tillsägandes även dyrare diton. Oftast kompenseras bristen på bakomliggande tanke med frikostiga mängder stål i form av tjocka blad, tvära yxliknande vinklar och mycket gods bakom eggen. Allt gömt bakom uttryck som "hard-use" och "overbuilt". Det ger förvisso hållbara blad men de går knappt att skära något med. Jag förutspår att dagens trend med totalt överdimensionerade fällknivar kommer att lägga sig snart. Några har en "kulåhafaktor" andra har mer karaktären av kuriositeter än knivar.

Den fällan har inte SOG fallit i den här gången. Godstjockleken är endast 2 mm trots det relativt långa bladet. Bladet är skålslipat med en tunn och vass spets. SOG har för övrigt som märke gjort sig kända för att ha riktigt bra slipning och egg från fabrik och den här kniven är inget undantag. Den är förutom godkänt vass även försedd med en jämn och symmetriskt slipad primäregg.

En annan fördel med tunna blad och helst bred slipfas på eggen  är att knivar då fungerar bättre även när de inte är helt vassa. Ett utmärkt exempel på det fenomenet är de flesta Victorinoxknivar och det gäller även den här kniven. 

Finishen på "SlimJim"-bladet är en sympatisk borstad satinfinish vilket jag föredrar framför de nuförtiden så populära grå blästrade ytorna. I mitt tycke ger det en mer arbetad känsla och det ger inte samma utmärkta grogrund för korrosion.

Ovansidan av bladet är försett med "jimpings" och även den här delen av bladet har en lätt kurvatur liksom eggen. Den här delen av greppbefrämjande åtgärder på kniven fungerar bra vilket det inte gör överallt för övrigt.

Kniven skär mycket bra i de flesta material och det tunna bladet gör att den fungerar utmärkt till t ex matförberedelser. Men i det fallet är tumpinnarna i vägen eftersom de sitter rätt långt ut på bladet. En i mitt tycke mindre lyckad placering.

Handtag

Handtagets utformning blir naturligtvis starkt begränsat av knivens yttre förutsättningar och det uttalade målet att göra en tunn kniv. För att ge något som fyller ut handen får man bygga något på höjden istället för på bredden. Det lyckas tämligen väl trots allt, greppet är inte helt obekvämt och passar de flesta handpositioner. Men kniven är tunn och det är inget jag skulle vilja jobba med någon längre tid bör poängteras. Den känns också skörare än vad den faktiskt är. Kniven ger en något klen känsla framförallt i sidled eftersom konstruktionen och materialen flexar något. Här tror jag att den mindre varianten är att föredra då den har samma godstjocklek trots att den är kortare vilket borde ge en styvare kniv lateralt.

Ett långt grepp gjort av en bit vikt 420SS

Sen kommer vi till den stora nackdelen med handtaget. Dessa j-a "jimpings", vad är det med framförallt amerikaner och deras besatthet av att göra knivar obekväma genom att förse knivar med räfflor, fräsa ur spår och på andra vis förstöra allt vad handtag heter? Upphöjningarna på sidorna av handtagssidorna fyller förvisso sin funktion och ger lite extra grepp särskilt när man skall fälla ut kniven och det gäller även de på bladet men spåren som är frästa i såväl låsknappen som undre delen av handtaget är rent av vassa och riktigt obekväma, något som understryks av kniven är tunn. Jag gjorde därför som vanligt och slet fram sandpapper och gick lös på delar av handtaget för att göra det möjligt att hålla i ett tag utan att få skav i hela handen.  

Jäkla påfund det där med överdrivet grepp. Nuförtiden skall det vara "jimpings" och taggar överallt

Materialet är ett ark av 420SS stål som stansats ut och vikts till ett handtag. Det är i grund och botten en mycket enkel men genial konstruktion. Det som ger fler delar i det här fallet och inkräktar på den minimalistiska känslan är tillskott av clip, lås, sekundärlås och fjäderassistans. Så slutresultatet blir inte så renskalat trots allt utan mer "high tech".

I det här utförandet har kniven en attraktiv TiNi-finish vilket ger en tämligen sober grå yta. Kniven kan som sagt även fås i helsvart om man så önskar.

Öppning och lås

Att fälla ut den här kniven är inte så enkelt som man kan tro om man är van vid mer lyckade lösningar på assisterade knivar. Initialt var kniven rätt seg och det hände ofta att bladet stannade halvvägs. Den här typen av öppningsassistans bygger på moment men eftersom fjädern i det här fallet inte är särskilt stark och bladet är lätt så blir det inte mycket av den varan. Rörelsen kräver att man hjälper till bra mycket med tummen och i rätt vinkel för att fungera. En manöver som för övrigt kräver övning eftersom kniven är så tunn. Utan clipet att ta spjärn emot går det knappt!**

Min SlimJim fungerar bättre efter en tillvänjningsperiod och en rejäl smörjning. Men fjädern är helt enkelt för klen eller snarare så slutar den hjälpa bladet för tidigt under öppningsrörelsen för att den skall få helt godkänt av mig. Principen borde vara enkel att tillämpa då tekniken knappast är ny. Den finns på alla hederliga gamla stiletter men då med kraftigare fjädrar. Här borde SOG snegla på CRKTs "Outburst"-variant som fungerar bättre. Det ställs högre krav på fjädern i det här fallet p g a låskonstruktionen. En "lockback" kräver mer kraft att låsa jämfört med en linerlock.

Funktionen är även sämre än det fjädersystem som SOG annars använder i sina AO-knivar nämligen S.A.T (SOG assisted technology) som bygger på en spiralfjäderlösning gömd i pivotskruven. Men å andra sidan har de blivit ökända för att ge upphov till glapp i sidled istället vilket förhoppningsvis den här kniven klarar sig ifrån. Klart är att det finns utrymme för förbättringar och det är möjligt att den kortare varianten av kniven är mer alert.

SOG gillar att stansa in sin logga överallt på sina produkter. Det känns överdrivet i mitt tycke

Tumpinnarna fungerar bra när man väl når dem. De är placerade något för nära handtaget för att det skall vara optimalt. Bladbredden är en begränsande faktor men det hade gått att göra något åt handtagets form. Istället har man valt att göra pinnarna utstickande vilket ökar åtkomsten men i gengäld i kombination med det tunna handtaget gör det dem benägna att haka fast i saker och ting och det är en detalj jag kan reta mig på.  

När bladet väl är ute låses bladet med en "lockback" med Al Mar placering av knappen tämligen långt fram på handtaget. Låsets konstruktion är inte helt tillfredsställande, det är förvisso inte "sladdrigt" men det går att provocera fram glapp i höjdled om man greppar bladet och bryter lätt. Det fenomenet försvinner om man aktiverar sekundärlåset vilket inte skall vara nödvändigt. Att låset inte är särskilt starkt är i och för sig inte så konstigt eftersom låsarmen är tunn men i det här fallet handlar det mer om brist på precision.

Vilket för oss in på en helt onödig detalj som återfinns på flera AO-knivar - sekundärsäkringar på låsen. Det betyder bara, hävdar jag, att tillverkaren inte litar på funktionen vilket antingen innebär att de är felkonstruerade från början eller så infantiliserar man användaren. Ett vansinnesexempel på det fenomenet är CRKTs "Autolawks" som inte ens tillåter alternativet att låta bli att använda det. Undrar vilka säkringarna vänder sig till eftersom inga användare tycks uppskatta den detaljen.

Normalt är jag som ni förstår motståndare till de här idiotierna men i det här fallet behövs säkringen bisarrt nog. Dels för att hindra att kniven öppnas i fickan eftersom tumpinnarna sticker ut så mycket utanför handtaget dels för att stabilisera kniven i öppet läge. Det har även rapporterats om många som har problem med att spetsen tittar ut om inte sekundärlåset är aktiverat pga för klen "detent". Det är inget jag upplevt själv men jag är böjd att hålla med om att risken finns. Men det går i och för sig att justera själv genom att bända den lilla metallflärpen på handtaget inåt vilket jag gjort.

SOGs version av extra säkring som skall låsa låset - en metallbit som förs in under låsarmen i stängt eller öppet läge

Ett annat problem var att glidsäkringen på mitt exemplar behövde trimmas med tång eftersom den hade en tendens att låsa varje gång man drog fram kniven ur fickan. Den löpte för lätt i handtaget vilket resulterade i att kniven ofta var spärrad när man skulle fälla ut den vilket tar bort en stor del av poängen med en assisterad enhandsöppnad kniv.

Att bära

Om akilleshälen på kniven är ergonomin och några av detaljerna kring den så kommer vi nu till en av dess större förtjänster. Den här kniven är riktigt bra att bära och försvinner helt i fickan till du behöver den. Och det är en imponerande illusionsakt av en så lång kniv med ett blad på över en decimeter. Vikten på endast 77 gram bidrar förutom den anorektiska utformningen till detta. Stålsidorna ger inte mycket friktion mot tyg och tillsammans med det utmärkta clipet gör det kniven lätt att dra och stoppa undan.

Ett riktigt bra clip med bajonettfattning som döljer kniven helt

Tillsammans med Spydercos "wireclip" tycker jag att det här är ett av de bättre jag stött på. Lagom fjäderspänning och en diskret design. Clipet har bajonettfattning vilket gör att kniven sitter lågt i fickan och därmed knappt syns alls.

Sammanfattning

Att skapa något så extremt som den här kniven innebär förstås att vissa kompromisser får göras. Omdömet blir därför blandat. Somligt är bra och somligt mindre bra. De kvalitetsproblem som några upplevt med att tumpinnarna har ramlat av och att kniven öppnar trots att den är låst är inget jag märkt vilket jag är glad för. Tvärtom är byggkvalitén på mitt exemplar genomgående mycket god med en extra eloge till eggen och skärpan. Undantaget var som sagt glidsäkringen men det var snabbt och lätt åtgärdat. Sen är jag inte överförtjust i att företaget som vanligt gödslar med SOG-loggor överallt även om det här inte är deras mest extrema kniv därvidlag.

Idén att bygga en ultratunn och därmed lättburen assisterad kniv är mycket god. Men ibland känns SlimJim som en inte helt färdig produkt. Eller kanske snarare som en inte så väl genomtänkt kniv trots avancerad formgivning. T ex kunde lösningen med glidsäkringen behöva en översyn och även kombinationen "lockback" och öppningsassistans eftersom det kräver noggrann balans mellan de olika fjädrarna.

Det man har lyckats med är att göra en kniv som praktiskt taget försvinner i en ficka och inte känns alls trots rejäl bladlängd. Med facit i handen hade jag nog föredragit den kortare varianten. Då hade kniven troligen känts mer stabil och förstås blivit än mer lättburen men å andra sidan har det bladet inte samma eleganta linjer.

SlimJim XL för den som vill ha mycket egg till ringa vikt

Den lilla versionen kan köpas i Sverige från t ex knivbutik.se och kostar där 539 kr. Vad den större versionen kan tänkas kosta vet jag inte eftersom jag inte sett den till salu här hemma. Själv köpte jag min från utmärkta kanadensiska "White Mountain Knives" och deras eBaybutik. Det är för övrigt min mest frekventerade nätbutik för tillfället. 

Specifikation:

Längd utfälld: 234 mm
Vikt: 77 g
Bladlängd: 106 mm
Godstjocklek: 2 mm
Bladstål: AUS8, Hrc 56-58
Lås: Lockback
Handtag: Blästrat 420 stål

Producerad av: SOG, tillverkad i Taiwan

Mer teknisk information från SOGs hemsida hittar du här.


* Ett känt exempel är Buck som närmast trollar med sitt 420HC som annars är ett tämligen uselt stål. ** Fler som som upplever detta problem gör sig hörda bl a här


/ J - sätter sprätt på tillvaron

Är det verkligen dött?

- Året som var...

Och så började det nya året. Lika storslaget som det gamla slutade i ett regn av raketer från Smålands krutbruk. Till slut låg dimman lika tät som vanligt över Växjö stad och alla andra små städer uti detta rike. Miljontals kronor upp i rök, allt i sin ordning med andra ord och jag tänkte på hur det kan tänkas se ut från rymden.

Ett ögonblick och en eftertanke skänkte jag åt de stackare som inte är lika lyckligt lottade som vi och som lever i delar av världen där mullret inte kommer sig av fyrverkerier.

Jag stod där i mörkret med ett glas synnerligen välsmakande äppelmust i handen med tankarna något splittrade mellan en halvt sovande femåring som inte gått att väcka helt och därför förpassats till sängen och en synnerligen entusiastisk sjuåring som likt jag uppskattar fyrverkerier. Några grannar strömmade ut, sade gott nytt, skickade iväg några raketer och försvann in igen alltmedan vi försökte gissa vart nästa större smäll skulle synas.

Inledningen på året handlade om att tvätta smutsig byk från förr. Alltså bokstavligen - jag hade helt sonika glömt att hänga upp en rejält full maskin som låg och skräpade sen förra året. Så det nya året inleddes med ett par blöta kalsonger i handen.  Det kändes ytterst prosaiskt.

Det får väl erkännas att jag hjärtinnerligen hoppas att det nya året bjuder på färre överraskningar än vad 2013 gjorde. Ibland vill man bara ha lite tråkigt - som i färre överfall på livsandarna i alla fall. Tyvärr så associerar jag ofta överraskningar med obehagligheter.

Annars ska man så här års sammanfatta saker och ting och blicka framåt har jag förstått. Det tänker jag möjligen göra eller kanske låta bli.

Året blev stormigt med både djupa dalar och höga toppar. Vad det än var så var det inte likgiltigt eller grått. Det är det bara vädret som är. 

Rent träningsmässigt och cykelmässigt blev det här ett tämligen konstigt år där jag i mitten på sommaren var i riktigt bra form och med en uppåtgående kurva. Ett antal personliga rekord slogs och det mesta såg bra ut. Kilometertalet på cykel passerade 8500 och jag hade t o m börjat styrketräna. Sen kom livet och sparkade mig i skrevet på ett föga gentlemannamässigt vis och jag gick ned för räkning ett tag. Hösten och förvintern har inneburit fysisk kollaps och av den forna formen syns inte ett spår. Vikten har rusat okontrollerat och kroppen är knappast ett tempel utan snarare en ruin som jag tidigare skrivit.

Dags för restauration på olika plan. Har i alla fall rest byggställningarna så nu jävlar...

/ J - återuppbyggare

PS ...och lite symboliskt anlände ett paket från andra sidan havet den sista självande dagen innehållande ett vasst föremål signerat Bob Lum. Återkommer med en presentation av den senare. DS.