Traditionella fällknivar - Buck Creek Doctor's Knife

"Doctor's Knife" eller "Physician's Knife" är ett mönster med intressant bakgrund i 1800-talets amerika och den utrustning en landsbygdsläkare på den tiden var tvungen att medföra när de åkte på husbesök. I arsenalen ingick bland annat en kniv. Knivarna förekommer i olika storlekar men det är alltid en slank kniv med ett eller två blad. De ursprungliga tvåbladarna hade ofta en spatula som andra blad istället för ett pennblad. Det stora knivbladet var tänkt främst tänkt att dela tabletter med även om det hände att de till nöds användes vid enklare operationer som en back-up till en skalpell. Baksidan på kniven är helt platt för att kunna användas att mortla tabletter till pulver med. Av det skälet går knivmönstret även under namnet "Pill Buster".

Buck Creek Doctor's Knife

Den här kniven är en klassisk enbladare från tyska "Buck Creek" och mäter nio och en halv centimeter hopfälld med ett blad på strax över sju centimeter.

Bladet är en  spearpoint i ej angivet stål

Knivtypen är slank och tämligen elegant

Fit & Finish

- Bolster, Formen på bolstren är karaktäristiska för mönstret. Knivtypen har så kallade "Squared Ends" vilket innebär närmast kantiga ändar även om de som här brukar ha fasad framkant och aningen rundade hörn för ökad bärkomfort. Särskilt påtaglig är formen på det bakre bolstret som är helt platt eftersom det är gjort för att kunna pulverisera tabletter med. 

- Skollorna är i det här fallet av grönfärgat ben och mönstrade, "jigged" eller i det här fallet "picked", båda termerna används om tekniken. Det handlade från början om att få enklare ben, vanligtvis taget från skenbenet från en ko, att se ut som horn - på engelska stag/antler. 

- Ramen på den här kniven är en enkel och välgjord historia i mässing och därmed inte så mycket att orda om. 

- Passning, Ryggsidan är helt slät utan nivåskillnader i övergången mellan skollor, ram och fjäder och uppvisar toppkvalitet. Insidan på mässingsramen är slipad och tangen lätt rundad för att inte bli vass i fickan. Även skiftet mellan bolster och skollor får väl godkänt. De flesta av nitskallarna är rundade och känns inte vid beröring men två av dem sticker ut för mycket vilket drar ned helhetsintrycket på handtaget en aning.

- Slipningen var när kniven anlände i stort sett obefintlig. Eggen var riktigt slö och slipfasen mot spetsen ojämn med stor slagsida åt höger. Efter omslipning fick jag kniven vass men den mycket specialiserade formen på bladet gör att den trots det inte är lämpad för alla skäruppgifter. Stålet är inte närmare angivet mer än "stainless" vilket antyder att det är hämtat från 440- eller till och med 420-serien dessvärre. Med tanke på det tyska ursprunget kan det möjligen röra sig om enklare 1.4116 eller liknande.

Walk & Talk

- Pull, Bladet är tämligen lätt att fälla ut, runt en trea. 

- Walk and Talk, Bladet löpte inledningsvis inte helt lätt utan kändes "grusigt" och särskilt tydligt var det halvvägs genom rörelsen. En rejäl smörjning avhjälpte det mesta av problemet och bladet löper nu lätt men det finns tendenser till att det återkommer. Sen kan väl tilläggas att traditionella knivar inte har moderna påfund som lager och glidbussningar och därför känns på ett annat vis. Kniven har ett halvvägsstopp men det är inte särskilt distinkt och kunde enligt mig vara tydligare. 

Stay & Play

- Stay, Snäppet är adekvat givet storleken på kniven och bladet men först efter att jag oljade kniven. Innan dess kändes den aning seg.

- Spel, I utfällt läge har kniven en tendens till glapp i bladet. Det är inte mycket men det känns om det provoceras fram. Delvis kan det nog förklaras av den långa slanka profilen hos kniven vilket ger en mycket liten anläggningsyta mellan blad och ram. Vid normal användning känns det inte.

Ett tunt blad som inte lämpar sig för alla arbetsuppgifter då profilen är tämligen trekantig

Byggkvalitén är god som synes här. Bakändan är platt för att kunna tjäna som mortelstöt vid behov

Handgjord i Tyskland enligt stämplarna

Sammanfattning

Det här är en rolig kniv att ha i samlingen främst med tanke på den historiska bakgrunden. Ur praktisk synvinkel är den inte speciellt användbar förutom som brevkniv och torde därför vara utmärkt i kontorsmiljö. Särskilt som kniven inte ser särskilt aggressiv ut och en eventuell spatula troligen är utmärkt att röra om i kaffe med om man nyttjar mjölk och socker. Bladformen gör att även om den är aldrig så vass så skär den inte särskilt bra. På grund av bladets form blir det en tämligen låg slipfas och därmed rätt mycket stål bakom eggen.

Det här var min första kniv från Buck Creek och intrycken är blandade. Kvalitén är inte dålig även om vissa små detaljer missats. På bladet och den information som finns tillgänglig står det att de är gjorda i Tyskland. Men det finns anledning att inte godta den informationen utan viss skepsis. Det finns det som tyder på att knivarna möjligen är monterade där men att komponenterna kommer från Kina. Inte minst det faktum att Buck Creek som märke numera ägs av Frost Cutlery. Men det hävdas att knivarna trots allt fortfarande tillverkas av Friedrich Obertz i Solingen vilket var fallet innan Frosts övertagande av varumärket.

Specifikation:

Märke: Buck Creek

Mönster: Doctor's Knife
Referensnummer: BC876GPB
Längd hopfälld: 95 mm, 3 3/4"
Bladstål: rostfritt, ej angivet
Huvudblad: 73 mm 2 7/8". Spearpoint
Sekundärblad:  inget
Etsning blad: ingen
Text tang: Buck Creek hornlogo/German stainless Hand made
Skollor: Green Picked Bone
Bolster: nickelsilver
Ram: mässing
Nitar: nickelsilver
Sköld: Buck Creek

Tillverkningsland: Tyskland


/ J - på husbesök

Traditionella fällknivar - RR Canoe

I min introduktion till klassiska knivmönster beskrev jag "Canoe" som en pennkniv på steroider. Förklaringen till analogin är att de delar bladbestyckning vilket traditionellt innebär ett större droppoint-blad ackompanjerat av ett litet pennblad i andra änden på handtaget. Sen förekommer det förstås "kanoter" med fler blad än två även om det inte är helt vanligt.

Rough Rider Canoe

Skillnaden mellan en pennkniv och en "Canoe" är främst att den senare är en betydligt kraftigare knivtyp. Formen på handtaget möjliggör ett bredare blad än på en pennkniv och det i sin tur gör att bladgodset kan göras grövre vilket ger en starkare kniv för tyngre arbete. Det båtformade handtaget sparar vikt eftersom det i relation till bladet är smalt samtidigt som bolstren gömmer tangen väl. Allt för ett bredare blad i smäcker förpackning som dessutom är lättburen utan vassa kanter. En tämligen genial utformning enligt mig. Den är också bekväm att greppa. Detta sammantaget gör det till ett av mina favoritmönster.

Huvudbladet är ett 63 mm droppointblad i 440A

Huvudbladet är i det här fallet en droppoint på 63 mm och sekundärbladet är ett pennblad på 50 mm.

Klassisk tvåbladig konfiguration

Den här specifika kniven ingår i Rough Riders "Arrowhead "-serie vilket innebär att de är designade av Brian Yellowhorse. Kniven har skulpterade bolster samt skollor i turkos. De här knivarna blir allt svårare att få tag i då han fick utstå en hel del kritik för att ha lånat ut sitt namn och sin design till ett budgetmärke. 

Fit & Finish

- Bolstren är av vit mässing/nickelsilver som på de flesta knivar från Rough Rider. I det här fallet har de försetts med en arbetad mönstrad yta för att matcha knivens tema och påminner därmed om Brians customknivar. Det kan tilläggas att bolstren på de här knivarna är av massiv metall och kan därför modifieras om så önskas.

- Skollorna är speciella då de är inte är släta utan försetts med en tydlig djup struktur för att påminna om natursten. Materialet är syntetisk turkos. Det innebär sten tillverkad av stenmjöl som pressats samman genom högt tryck och värmebehandling.

- Ramen som är av mässing är rak och orsakar inga glipor i ryggen på kniven vilket annars är vanligt på flerbladiga knivar av enklare kvalitet. Den sticker heller inte ut ovanför fjädrarna vare sig när bladen är i stängt eller öppet läge.

- Passningen mellan de olika materialen är utmärkt på det här exemplaret. Det finns inga synbara eller ens kännbara mellanrum vare sig i övergången mellan bolster och skollor eller i knivens rygg mellan handtagssidorna och ramen. Fjädrarna ligger an tätt mot varandra och inget ljus skiner igenom även om linjen mellan dem kan ses. Bolstren är mjukt rundade och väl slipade vilket för övrigt gäller nästan alla detaljer på kniven. Undantaget var insidan på ramen som upplevdes  aningen vass. Något jag åtgärdat med en minuts arbete med fint sandpapper. Det är sådana små detaljer som avslöjar att det inte är någon exklusivare kniv det rör sig om.  

- Slipningen är som jag kommit att förvänta mig från det här märket god. Kniven är rejält vass från början. Stålet i de här knivarna är inget märkvärdigt, 440A härdat till 56-58HRC. Det ger dock ett stål som är lätt att underhålla och som är extremt rosttrögt till lågt pris. Med andra ord adekvat i sammanhanget. Bladgodsets tjocklek är strax över en och halv millimeter vilket parat med ett fullt skålformat blad gör att den skär mycket bra. Observera att hela bladet är skålformat och att det inte är någon skålslipning det rör sig om.

Walk & Talk

- Pull, den här kniven är ovanligt lättöppnad för att vara en traditionell slipjoint och får en fyra på den tiogradiga skalan. Nagelskåran är av s k "matchstick"-typ vilket innebär att den är räfflad. Namnet kommer sig från att det sas att man kunde tända stickor mot dem innan säkerhetständstickans intåg. Handtagets form gör emellertid att den nästan är överflödig då bladet kan greppas med nypan.

- Walk and Talk, Känslan när kniven öppnas är mjuk och bladet löper lätt.  Det gäller båda bladen. Kniven stänger resolut med ett distinkt tillfredsställande snäpp.

Stay & Play

- Stay, Bladet hålls på plats och kniven inger förtroende utan för den skull ha den starkaste av fjädrar. Faktorer som fjäderstyrka och om bladen rör vid varandra i stängt läge och andra karaktäristiska drag varierar mellan olika knivmönster. Av det skälet kan man inte vänta sig särskilt starkt klick i en Canoe generellt och det gäller även här.

- Spel, Bladen har absolut ingen rörelse åt något håll i utfällt läge. Något som även andra märken borde lära av RR som kan leverera knivar med små toleranser trots den ringa prislappen. 

Arbetade bolster och skollor i syntetisk turkos. En 'bling''-version som  sticker ut från mängden

Polerat blad med nagelskåra av "tändsticksplån"-typ

Ett inte helt okontroversiellt samarbete

Sammanfattning

Efter ha känt på ett antal exemplar från olika tillverkare av det här knivmönstret måste jag säga att den här kniven står sig väl i konkurrensen. Till och med jämfört  med dyrare märken som tyska Buck Creek, Böker och Hen & Rooster och amerikanska Bear & Son, Case och Queen vad gäller passning och tillverkningskvalité. Däremot är det ett steg upp till märken som Canal Street och Great Eastern Cutlery*. Vad RR delvis saknar är känslan och definitivt den historiska tyngden och de lär därför inte öka i värde över tid. Materialen är inte heller de i samma klass som de dyraste knivarna. Detta märks inte minst på knivstålet. Sen kan det i och för sig tilläggas att de flesta fickknivar av det här slaget som inte är handgjorda i allmänhet använder sig av enklare stål. Det gäller exempelvis Case med sitt "Tru-Sharp  Stainless Steel". 

Den här kniven är annars en riktigt bra representant för det här knivmönstret för den som vill ha en annorlunda variant av en standard Canoe. Tilltalas du av ett mer minimalistiskt formspråk kan tilläggas att de görs i många varianter med skollor i ben och horn i olika färger. De finns även som "Canittlers" och som "Butterbeans/baby Canoes" om ett ännu mindre format önskas. 

Specifikation:

Märke: Rough Rider

Mönster: Canoe
Referensnummer: RR791
Längd hopfälld:  112 mm, 3 5/8"
Bladstål: 440A
Huvudblad: 63 mm, 2,5"
Sekundärblad:  50 mm, 2"
Etsning blad: ingen/440 razor sharp steel
Text tang: RR hästsko/RR791 China
Skollor: turkos, syntetisk
Bolster: vit mässing/nickelsilver, mönstrade
Ram: mässing
Nitar: ej synliga
Sköld: RR 'Arrowhead'

Tillverkningsland: Kina


/ J - ute och paddlar

* Vanligen förkortat GEC och säljs under två varumärken "Tidioute" och "Northfield"

Traditionella fällknivar - RR Gunstock

Under rubriken "Traditionella fällknivar" tänkte jag fortsätta på det tema som presenterades i inlägget om klassiska knivmönster härförleden. Inspirerad av ett antal frågor och några önskemål om bilder som inkommit är tanken att beskriva knivar och mönster i lite närmare detalj.

För att kunna göra det kommer jag även att introducera ett antal engelska begrepp och termer som används i sammanhanget och som ibland är lite svåröversatta och därmed i huvudsak får stå i sin ursprungliga form.

Först ut är en förträfflig liten kniv som blivit något av en fickfavorit på senare tid - Rough Riders "Bark Bone Gunstock, RR1386"

För att krångla till saker och ting redan inledningsvis är namnet på den här modellen aningen missledande och tarvar sin förklaring. Första ledet "Bark Bone" är enkel och hänvisar till skollorna som är av färgat ben som behandlats för att få en grov barkliknande yta. Det som orsaker förvirringen är att det andra ledet "Gunstock" i knivsammanhang oftast syftar till ett rutmönster på skollorna som påminner om det du hittar på ett pistolgrepp eller en gevärskolv men som alltså inte är aktuellt här. Men det används även för att beskriva en handtagsform som i det här fallet och benämns då inte sällan "Reverse Gunstock".

Annars är kniven ett typiskt exempel på ett stockman-mönster med sina två fjädrar i ryggen och sina tre blad. Bladen fördelar sig på ett huvudblad som är en clippoint som sig bör och bredvid det ett mindre spey-blad och på andra sidan hittar man en variant av sheepfot-blad. Den här sorten kallas ibland även för coping sheepfoot eller bara coping-blade. Om de är små kan de även gå under namnet "Cut off penblade".  

Rough Rider Bark Bone Gunstock

Huvudbladet är som sig bör en clippoint som är försedd med "long pull/french nailnick"

Klassisk stockmankonfiguration på bladen med  spey- och  sheepfoot-blad som sekundärblad. 

Fit & Finish

"F&F" är ett bekant begrepp för de flesta och därmed enklast att förklara. Med det menas i det här fallet den övergripande kvalitén på kniven med avseende på materialval, passningen dem emellan, ytbehandling och allmän precision i tillverkning och sammansättning samt slipning av bladen. 

- Bolster, Det här är en så kallad "Squared End Knife" vilket innebär att bolstren är kantiga istället för rundade i formen. Skälet är rent estetiskt och lyckat visuellt men gör att kniven känns mer i fickan och dessvärre även i handen trots att hörnen är avfasade och slipade. Det är en av få nackdelar med den här kniven. Materialet är som så ofta i fickknivar nickelsilver/vit mässing som även går under namn som tyskt silver eller nysilver. 

- Skollorna är gjorda av färgat ben som är slipat till ett mönster som kallas "bark bone". Det är en behandling jag inte sett på så många knivar och här är den riktigt bra gjord. Det ger en intressant yta som både är snygg att se på och skön att greppa. Skollorna ser svarta ut men är egentligen mycket mörkt bruna.  

- Ramen är tradtionellt gjord av mässing och i tre lager. Det mittersta är inte genomgående och separerar därmed inte bladen utan skiljer bara ryggens fjädrar åt. 

- Passningen mellan materialen är överlag bra. Särskilt väl utfört är övergången mellan bolster och skollor och slipningen av nitarna som inte sticker ut alls. Undantaget är mittendelen av ramen som på ryggsidan sticker ut tillräckligt mycket för att kännas. Det är särskilt tydligt när kniven befinner sig i stängt läge vilket gör att ryggen inte känns helt slät. En liten miss på en annars välbyggd kniv.  

- Slipning, Knivbladen på det är exemplaret är ovanligt väl slipade. Alla tre bladen har godkänt jämna eggar och var vassa direkt från tillverkaren. Stålet är 440A med en för sammanhanget bra härdning. Knivarna håller väl eggen ungefär som kan vänta sig av ett tämligen mjukt rostfritt stål eller kanske något bättre faktiskt. Det tyder på bra värmebehandlimg. Fördelen med stålvalet förutom priset är att det är lätt underhålla och det är inte svårt att återställa skärpan. 

Walk & Talk

Är ett ovanligare och mer specifikt begrepp som beskriver hur kniven känns att öppna och hur väl den stänger. Hur rörelsen upplevs är en direkt följd av hur väl sammansatt kniven är kring pivotskruven, motståndet i fjädern och storleken på bladet vilket påverkar hävstången. Är inte ramen helt korrekt putsad och slipad kan kniven till exempel upplevas grusig eller trög.

"Pull" är en term som beskriver hur mycket kraft som krävs för att övervinna motståndet när bladet skall öppnas och brukar graderas i en skala 1-10 där tio är vad som brukar kallas en "nagelbrytare" vilken nästan är omöjlig att fälla ut. Det är för övrigt orsaken till att det faktiskt säljs "knivöppnare" som tillbehör till traditionella fällknivar.

- Pull, Den här kniven har en mycket kraftig ryggfjäder vilket tillsammans med det relativt korta bladet gör att den bjuder på visst motstånd när den öppnas. Den ligger runt en femma på huvudbladet och runt en sjua på de mindre bladen. Där blir det tydligt att det finns mindre hävstång i relation till den starka fjädern. Det stora bladet räddas också till viss del av att den har en så kallad "french nailnick" eller lång skåra för naglarna. Kniven har ett ytterst tydligt nittiograders stopp på samtliga blad vilket är tacknämligt då det kan rädda fingertopparna från att åka av när kniven stänger.

- Walk and Talk, När bladen väl fälls ut är gången mycket mjuk. Kniven känns förtroendeingivande och extremt välbyggd med sina kraftiga snäpp i både halvt utfällt läge och när bladen fälls in. 

Stay & Play

"Stay & Play" handlar om hur kniven känns i utfällt läge. Ofta beskrivet med ord som spel, glapp och fjäderstyrka för att beskriva hur stabilt bladet känns eftersom den här sortens knivar med få undantag saknar lås.

- Stay, Samtliga blad stannar med ett distinkt ljud i utfällt läge och hålls på plats så hårt det går utan att ha ett lås på kniven. Det blir inte mycket bättre än så här.

- Spel och glapp, Av de skäl som nämnts ovan så saknar bladen helt spel i sidled vilket jag är glad för eftersom det är något jag generellt avskyr hos knivar. Sen kan vissa knivar som är slanka och smäckert byggda ha ett inbyggt flex i själva ramen vilket kan upplevas på samma vis men inte är detsamma. Den här kniven är kort och stabil och lider inte av det. 

Kniven är ett exempel på en "Squared End Stockman" 

Finishen är genomgående mycket god på den här kniven

Sammanfattning

I sin "Barkbone Gunstock" har RR lyckats få till en bra liten kniv med några intressanta detaljer som det ovanliga mönstret i skollorna, de kantiga bolstren och det avklippta pennbladet som sekundärblad. Den distinkta gången och halvvägsstoppen gör att kniven inger förtroende och känns välbyggd. Några små detaljer hade kunnat vara bättre. Passningen i mässingramen är inte hundraprocentig till exempel. Sen ligger i mönstrets natur att baksidan på tangen är blottad och den är vass vilket jag inte helt uppskattar. 

Annars kan sägas att kniven skär mycket bra. Rough Rider använder sig av blad som är helt konkavt formade men inte skålslipade märkligt nog. Det vill säga bladen har mycket hög skålformad radie vilket gör att de vid första anblick ser helt flatslipade ut. Bladformen, det tunna godset och godkända eggar gör att de i allmänhet skär mycket bra. Den här kniven är inget undantag. 

Överlag är det här en mycket snygg och praktisk fickkniv som jag är mycket nöjd med och därför rekommenderar. 

Specifikation:

Märke: Rough Rider

Mönster: Gunstock Stockman
Referensnummer: RR1386
Längd hopfälld: 89 mm, 3 1/2"
Bladstål: 440A
Huvudblad:  67 mm, 2 5/8", Clippoint
Sekundärblad:  44 mm, 1 3/4", Spey
Sekundärblad;  50 mm, 2", Sheepfoot/Coping Sheepfoot
Etsning blad: ingen/440 razor sharp steel
Text tang: RR hästsko/RR1386 china
Skollor: Bark bone, ben
Bolster: nickelsilver
Ram: mässing
Nitar: mässing
Sköld: RR 'bomb'

Tillverkningsland: Kina


/ J - känner sig traditionell

Blodvite

- Mandoliner ger inte bara upphov till ljuv musik

Ingen mening att peka finger, särskilt som delar av det saknas!

Men det kan ändå sägas att det inte är vidare smart att dra fingrarna tvärs över eggen på mandolinen jag nyligen fick i födelsedagspresent. Jag tyckte ju bara att det blev fula jack i det jag skivade av skyddshandtaget och prövade utan. Det jag inte var medveten om var hur oerhört effektiv den här prylen är. Efter ett par drag var löken försvunnen och jag övergick till att arbeta på egen hand.  AJ!

ja, det ser makabert ut,,,

Jag kan meddela att eggen var ohyggligt vass. Enda fördelen med det var att snittet blev snyggt!

Vichysoissen blev försenad men rätt god ändå.

Men något cyklat blir det inte idag som tänkt var...skräp, skräp, skräp.

/ J - köksskadad

Knivrecension Turbulence VS Compound

- lika som bär?

Då knäpper vi händerna och tar del av dagens knivtext. Ämnet för profanpredikan är en jämförelse av två knivar som blir en berättelse om hur summan av delarna blir större än helheten. Något som möjligen kan översättas till andra områden i livet för den filosofiskt lagde. För övriga handlar det om knivar. 

Vid en första anblick kan man tro att man ser dubbelt. De här två modellerna från Kershaw har ett tämligen likartat yttre vilket också är orsaken till den här jämförelsen.

Tungviktsmöte signerat Kershaw. Turbulence VS Compound

Vid invägningen konstateras att knivarna har ungefär samma yttermått även om Compound är aningen större. De har båda svarta handtag med urtag för pekfingret och är försedda med blad med snarlik form och grå finish. Knivarna manövreras med en flipper och är utrustade med "Speedsafe" öppningssystem. De har lås av linerlock-typ. Clipen är identiska och handtagen är ungefär lika tjocka.

Lika som bär?

Men det finns ett antal punkter som skiljer dem åt och det intressanta är att de var och en för sig inte utgör någon större skillnad men tillsammans gör det att knivarna känns och upplevs tämligen olika enligt mig.

Den första markanta skillnaden som observeras redan innan knivarna hålls i handen är förstås priset. Ordinarie pris ligger runt ca $20 för Compound mot ca $47* för Turbulence som därmed i runda slängar är mer än dubbelt så dyr. Vad får man då för de extra slantarna man lägger ut på Turbulence?

Blad

Bladtypen på båda knivarna kan väl närmast beskrivas som en modifierad Droppoint även om den kan vara svår att klassificera. Formen är originell och ger ett lätt 'bananformat' intryck. Hela bladet strävar uppåt och överdelen har en markerad falskegg. Den är mest uttalad på Turbulence men det ger i båda fallen en kapabel spets. Stark men ändå vass. Formen gör att bladen har en lätt svängd buk över hela eggens längd. Båda knivarna är flipperöppnade och därför har ingen av dem någon tumknopp som stör knivens förmåga vid genomgående skär. Dött lopp så långt i jämförelsen. 

Tämligen tungt modifierade droppoints ger en lätt bananform

Även om bladen kan förefalla lika är det nästan inget förutom formen som är gemensamt dem emellan. Compound har ett blad strax under 9 cm gjort av den kinesiska stapelvaran 8Cr13MoV vilket i runda slängar motsvarar japanska AUS6 eller möjligen AUS8. Turbulence har ett Sandvikstål - 14C28N i sitt något över 8 cm långa blad. Båda stålen är lätta att underhålla men jag upplever rosttrögheten som bättre hos 14C28N som dessutom blir vassare och håller skärpan längre även om uthållighet inte är dess absoluta styrka. Efter första bladronden, stål blir ställningen 1-0 till Turbulence.

Även rond 2, slipning, går till Turbulence då den är flatslipad jämfört med den skålslipade Compounden. Det är förstås en fråga om tycke och smak men jag vet vad jag föredrar och även om den inte är helt flatslipad så är slipfasen högt uppdragen och tjockleken över nacken på 3 mm inte överdriven och gör att kniven skär väl. Godstjockleken är för övrigt densamma för de två knivarna. 

Överst ett skålslipat blad i 8Cr13MoV och nederst ett flatslipat blad i 14C28N

Rond 3 - ytbehandling går även den lika klart till Turbulence. Ytan är förvisso grå på båda men Compounds blästrade yta har ingen chans mot den finare ytan på Turbulence som är tumlad. Den är snyggare i mitt tycke och det ger ett betydligt bättre skydd mot rost.

Båda knivarna har godkända eggar från fabrik men Sandvikstålet var markant vassare vid ankomst. Stålsorterna är är som sagt jämförbara när det kommer till underhåll.

Resultatet av en jämförelse mellan bladen blir en TKO efter tre klara ronder för Turbulence.

Handtag

Den första skillnaden som noteras är materialvalet som i det här fallet avspeglar priset. Den enklare Compound är försedd med grepp i GFN (Glass Filled Nylon) mot G10 för Turbulence som ger ett bättre fäste. Båda är byggda med en väl tilltagen ram i stål och därmed stabila nog för att hålla för det mesta.

Turbulence har utmärkt byggkvalité med alla hörn och kanter rundade. Konstruktionen är öppen med två skruvar som fästpunkter. Det gör också att den har färre skruvhuvuden synliga på sidorna. Ramen är också tämligen friskt urborrad på insidan för att minska vikt vilket Compounden inte är. Trots det är den sistnämnda faktiskt några gram lättare.

Variation på samma tema. GFN överst och G10 nederst

Även Compound har godkänd byggkvalitet men den inte är helt i paritet med sin konkurrent. Den har en sluten konstruktion med en backspacer av plast i ryggen på handtaget.

Ryggarna skiljer sig åt i uppbyggnad

Båda knivarna är modernt demonterbara och är hopsatta med torxskruvar. Sen har Turbulence ett något kortare handtag som är grövre mot främre delen  samt har en något mer krökt rygg vilket gör att den passar åtminstone min hand bättre. Compounden gör något med greppet som jag inte uppskattar och det är att skjuta handen en aning bakåt på handtaget. Det är med andra ord lättare att greppa Turbulence med ett finger eller tumme på bladet för ökad kontroll. Viktfördelningen är också mycket bättre på Turbulence. Det gör att kniven känns lättare och framförallt snabbare i handen. 

Nackdelar finns och de gäller för båda. De har enligt mig för tjocka handtag,13,4 mm respektive 13,7 mm för Compound vilket förvisso fyller handen väl men även fickan dessvärre. Sen hade jag gärna sett att sidorna varit välvda i någon form då jag inte är någon större anhängare av helt raka "lådlika" handtag. De är avsevärt mycket enklare att tillverka och därmed billigare att producera skulle jag missänka.

Båda handtagen är egentligen aningen för tjocka för min smak när det gäller fickknivar

Längden på dem är tillräcklig för att rymma större händer. Compound är den något längre kniven med det något större handtaget. Båda knivarna är tack och lov inte försedda med onödiga greppförstärkande åtgärder. Handtagen är försedda med hål för fånglina. 

Öppning och lås

Knivarna öppnas med en flipperkonstruktion som dessutom är fjäderassisterad med Kershaws numera väl beprövade "Speedsafe". Båda fungerar väl men jag föredrar funktionen och känslan i Turbulence. Den är aningen snabbare och dessutom är flippern smalare och mer elegant när kniven är utfälld. Annars gillar jag generellt inte flippers eftersom de alltid är mer eller mindre fula och stör linjerna på i princip alla knivar de sitter på. Av det skälet har jag alltid föredragit tumöppnade knivar. Det och det faktum att sällan går att smyga ut den här sortens knivar. De far ut med ett "twack" vare sig man vill eller inte om man inte bromsar bladet på något sätt.

Två varianter på utformning av flippers

Turbulence ser faktiskt ut som om den har tumknoppar men de är egentligen bara utanpåliggande bladstopp och fungerar därför inte att öppna kniven med. 

Låsen är utmärkta i båda knivarna. Stadiga och väl utförda linerlocks utan glapp som sig bör. Båda knivarna är föredömligt lätta att släppa men här vinner faktiskt Compounden då dess låsarm är mer blottad och därför mer lättåtkomlig. Det är viktigt för åtminstone mig då jag ofta tar fram kniven, skär ett snitt eller två och sen stoppar undan den igen. I min bok är det en fördel om det kan ske lätt och smidigt med en hand.

Att bära

Som tidigare nämnts så tycker jag att knivarna har för tjocka handtag vilket gör dem klumpiga i fickan. Vikten är inte alltför avskräckande i relation till måtten även om det finns lättare alternativ på marknaden. 

Båda modellerna delar utförandet på clipet. Samma återkommande fråga infinner sig därför genast: Vad är det med Kershaw och deras clip? I det här fallet fungerar de förvisso men ser aningen skumma ut. Sen gör de att för mycket av kniven syns i fickan vilket jag inte uppskattar alls.

En ny utformning från mästarna av skumma clip

Sen märks det att Turbulence är den mer påkostade kniven för där kan clipet flyttas till tre olika positioner vilket är till glädje för vänsterhänte eller för den som ändå vill bära kniven i vänster ficka. På Compound kan kniven endast bäras med spets upp eller ned på höger sida.

Båda knivarna känns rätt rejält i fickan både på grund av storleken och vikten men framförallt på grund av formen på handtagen som är något kantiga.

Övrigt

Värt att notera är att Turbulence är ett samarbete mellan Kershaw och Tim Galyean. Han är "inhouse-designer" för Kershaw men han gör även customknivar och sagda kniv bygger på hans modell "Galyean Pro Series". Turbulence har funnits på marknaden ca två år då den kom någon gång under 2012.

Originalet. Turbulence baseras på Galyeans "Pro Series"Kershaw är tämligen trogen förlagan bortsett från materialen

Sammanfattningsvis

Turbulence är enligt mig en bättre kniv i alla avseenden just på grund av de små detaljerna som tillsamman ackumuleras till en massiv fördel som kan beskrivas med ett ord - känsla!

Öst möter väst när det gäller tillverkningsland

G10-skollorna ger bättre grepp än nylonvarianten och den urborrade ramen ger kniven en mycket bättre balans även om den faktiskt inte är lättare. Det flatslipade bladet skär bättre och har ett i mitt tycke bättre stål även om skillnaden inte är milsvid. Den tumlade ytan ger betydligt mer korrosionskydd än den blästrade på Compound. Min erfarenhet är att den sortens behandling fungerar som rostmagnet. Flippern känns mindre vass vid användning och både den och främre delen av handtaget ser mer och bättre designade ut än på Compounden. Det märks att Turbulence följer sin förlaga bättre på de här punkterna. 

För amerikaner är försås tillverkningslandet av stor betydelse och här står kampen mellan Kina och USA. För mig är det helt egalt om kvalitén är god vilken den är i båda fallen. "F & F", byggkvalité och utförande är utmärkt på båda knivarna. Inget att anmärka där särskilt inte om prisnivån tas i beaktande.

Min favorit av de två är Turbulence men är den mest prisvärd?

Men frågan är till syvende och sidst ändock om skillnaderna är så stora att de motiverar mer än det dubbla priset. Den frågan låter jag vara obesvarad. 

Specifikationer:

Turbulence 1790

Längd utfälld: 197  mm
Vikt: 125 g
Bladlängd: 83 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: Sandvik 14C28N
Handtag: G10
Lås: Linerlock

Producerad av: Kershaw, tillverkad i USA

Compound 1940

Längd utfälld: 209 mm
Vikt: 119 g
Bladlängd: 89 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: 8Cr13MoV
Handtag: GFN (Glass Filled Nylon)
Lås: Linerlock

Producerad av: Kershaw, tillverkad  i Kina


/ J - ringdomare

* Ungefärliga priser från eBay. 

 #knivigtvarre #aliaspostmortem