Lagens långa arm vill lära sig kasta kniv

Det kanske är en fördel med långa armar när man kastar kniv? Vad vet jag? Polisen tycks vara osedvanligt intresserad av den sortens aktivitet hur som haver. Åtminstone är det min erfarenhet. Det här var nämligen mitt tredje intermezzo inkluderande dem och mitt kära intresse trots att jag aldrig brutit mot någon lag. 

Det första mötet med vår kära poliskår skildrades i "Titta, fabror blå i skogen". Det är inte bara björnar mors lilla Olle och oskyldiga knivkastare kan stöta på bland blåbärsriset tycks det. 

Vis av erfarenheten hade jag sedan dess skaffat mig ett nytt ställe att vara på. Ett där de potentiella invånarna absolut inte bryr sig om vilka aktiviteter som föregår ovanför deras huvuden. Det är nämligen ett gravfält! Ett från yngre bronsåldern och tidiga järnåldern innhållandes bland annat några intressanta pilgravar. Allt berättat för mig av en arkeolog från Skåne i inventeringsärenden som var en av de totalt tre personer jag någonsin stött på där. Men det är att gå händelserna i förväg. 

Annars är de enda levande invånarna ett par glada ekorrar som blev så vana vid min närvaro på platsen att de inte ens brydde sig om mig utan fortsatte att samla ekollon och tallkottar bara några meter från mig när det kastades. Det hade nämligen hunnit bli höst vid det här laget så alla djur hade fullt upp. Appropå djur så brukar jag även få sällskap av en mindre hackspett. Tydligen väcker ljudet av knivar i en måltavla associationer för fåglar så den brukar närma sig och hacka i sin tall en bit bort när jag dök upp. 

När jag kastar hänger jag upp min portabla tavla på en björk som står lämpligt till. Inte många jag kan störa här, invånarna har varit döda i några tusen år

Den enda publiken brukar utgöras av den här ekorren

Jag kastar uppe på en liten åskant som är ett par meter hög med mycket god utsikt över omgivningarna. Det finns inga stigar bakom och tillfartsvägen ligger ett femtiotal meter till höger om mig. En bilväg finns några hundra meter bakom tavlan. Den lilla tillfartsvägen av grus är en återvändsgränd för övrigt, den leder fram till ett hus som ligger ytterligare några hundra meter bakom mig från kastriktningen sett. Runt området finns öppen ängsmark och ett gräsfält. Eftersom det är ett fornminne så underhålls området och klipps med jämna mellanrum. Det och det faktum att det till 99% är tomt gjorde det idealt för mig. 

Bäst jag står där och kastar en solig lördag på senhösten ser jag i ögonvrån en polisbil komma krypande. Den är mycket lätt att se från där jag står, särskilt som bilar generellt inte är vanliga på platsen. Hittills hade EN bil passerat under de två timmar jag varit där. Som sagt, det finns bara ett hus längre bort. Ibland kommer det förbi någon som skall rasta hunden på gräsfältet längre bort annars är det tomt. 

Polisbilen stannar bredvid min där den står parkerad och jag säger högt för mig själv "fan, inte nu IGEN". Här är bäst att stämma i bäcken tänker jag och lägger ned knivarna bredvid min svarta kastväska och går för att möta konstapeln. Jag närmar mig den rejäla polisbilen, en Chevy Blazer eller något liknande, jag är inte säker då mina bilkunskaper inte är enorma. Stor var den i alla fall och det kan behövas då herrn som klev ur bilen var i matchande storlek. Han såg en smula barsk ut i sina Oakley-solbrillor. Han granskade mig från topp till tå och jag prövade med ett hej tillbaka och jag frågade om jag kunde hjälpa honom på något vis. 

Jodå, han sökte en man i röd jacka som körde en liten bil säger han. Jag tittade ned på min synnerligen klarröda jacka (vald för att synas, omvänt kamoflage) och sneglade sidledes på min och sambons lilla grå Hyundai. Jag passade onekligen in på signalamentet, det var svårt att neka till. Särskilt med tanke på tidpunkten och dagen. Så många fler som passar in på beskrivningen stod inte att finna i buskagen vid tiosnåret en lördag. Jaha? Var det enda jag kunde få ur mig samtidigt som jag frenetiskt funderade på om jag faktiskt brutit mot någon lag. Men för tusan, jag var inte på någon offentlig plats, här fanns inga människor och inte hade jag sett några, jag kastade inte mot några levande träd så jag förstör ingenting. Nä, fanken heller. Men ni vet hur det kan vara, ibland infinner sig känslan av att man gjort fel bara man ser en uniform. 

Men sedan fortsatte han med att säga "jag har fått in en anmälan om att någon försöker kasta BORT knivar". Hm, som i att göra sig av med brottsverktyg genmälde jag. Sedan lade jag till, "nej för helskotta, tappar jag bort de här vill jag gärna ha hjälp att hitta dem". Knivarna jag nyttjade för stunden var mina då helt nya franska customknivar från Pierre Cazoulet. Det talade jag om för polisen. Vid det här laget var han mycket avslappnad och förklarade att han var hundförare och ändå ute i syfte att rasta hunden när han fått larmet. Han tänkte sig att det kunde vara ett utmärkt tillfälle att träna hunden på sök. Han hade för övrigt inga som helst invändningar mot mitt val av plats. 

Kasta BORT dem? Jag hade ju precis fått dem från Frankrike.
Mina Woodpeckers från Pierre Cazoulat

Jag undrade istället om jag kunde få ringa honom om något av knivarna försvann bland löven. Det kändes betydligt mer troligt än alla andra alternativ. Jag frågade även om han ville se hur det gick till när jag kastade och vart jag höll hus. 

Det ville han varpå jag förevisade knivarna, visade några kast av varierande sort och distans. Under tiden berättade jag att det inte var första gången jag hade med dem att göra och återgav händelsen från i somras. Då fick jag äntligen förklaringen till den, i mitt tycke, enorma överreaktionen som ledde till den episoden. Det visade sig att kvinnan som varit ute och sprungit var ett "högt befäl" inom polisen. Dock en sedan många år skrivbordsplacerad sådan. Möjligen kan det förklara den stora rädslan och känsla av hot mot den egna personen trots att inget skett. Jag minns att jag tänkte att om man reagerar så för ett "kling" av en kniv mot en annan så undrar jag hur hon förhåller sig till avgasknallar och andra starka ljud när hon är ute och går. Stackars människa! Det sagt utan ironi, det måste vara jobbigt att leva med en känsla av hot hängande över sig. 

Efter det språkade vi lite om hundar i några minuter då jag är utbildad hundförare sedan  min tid i flottan även om det är obsoleta kunskaper vid det här laget. Men några små rester finns kvar. 

Sedan hade företrädaren för lag och ordning annat att se till och ursäktade sig och gick mot bilen efter det att vi mycket vänskapligt sagt adjö. 

I efterhand funderade jag på om de skulle fått mitt telefonnummer så de kan ringa mig först nästa gång de får in en anmälan om att det går en knivgalning lös i skogen. 

/ J - marodören i farten igen

PS. Sedan den här episoden har jag bytt huvudsakligt kastområde två gånger. Först nyttjades trädgården hemmavid i större utsträckning pga brist på material till bärbara tavlor. Men då trädgården förstördes har jag nu bytt igen till en stor tomt tillhörande en sommarstuga som finns i släkten. Där lär väl förhoppningsvis ingen polis dyka upp i alla fall.