...eller kvinnor med mycket stora händer!
Ingen medveten sexism här då rubriken refererar till den väl tilltagna volymen på handtaget som exkluderar de med mindre händer och till dem hör vanligtvis kvinnor. Men det ämnar jag återvända till något senare. I den här recensionen skall jag beskriva mitt första möte med knivar från finska Ahti.
Ahti Leuku 18 (9618)
Vad vi har framför oss är en klassisk skandinavisk kniv med rötterna långt upp i norr, i Sápmi faktiskt. På finska en "leuku" eller kanske en "lapinleuku". Där är jag osäker på språkbruket då "lapp" är nedsättande och ett omodernt ord för samer på svenska. På finska kanske ordet har en annan klang måhända. Mer korrekt kanske är stoera niibi? Det lär helt enkelt betyda "stor kniv" och det kan det här sägas vara då den mäter runt en fot i strumplästen.
Ahti Leuku omgiven av två andara "stora knivar", underst en Lapinleuku från Martiini och överst en
8" samekniv från Knivsmed Strömeng AS
Kniven är en Ahti, ett märke som tillverkas far och son Reino och Janne Kamppila. De är knivsmeder från Kauhava i Finland. Ett område som förvisso inte ligger lika långt norrut som rötterna till den här knivtypen men som är till brädden fyllt med knivtradition. Det är regionen från vilken även de berömda hästhuvudknivarna kommer och här hittas även Iisakki Järvenpää.
Blad
Den här modellen är en Leuku 18 där siffran står för bladlängden. I det här fallet hela 180 mm vilket är den största i en serie av tre. De andra knivarna har blad på 14 respektive 9 cm.
Bladet är gjort av ett kolstål som fått ett tillskott av vanadium. Kolhalten är hög (0,8%) och härdningen uppges till höga 59. Ett hårt blad med andra ord vilket borde borga för god skärpevaraktighet. Stålet kommer från Laurin Metalli.
18 cm kolstålsblad med skandinavisk slipning, enkelt, klassiskt och effektivt
Formen på bladet är traditionell vilket innebär en helt rak rygg med en lång egg att skära med och en liten och mjukt rundad buk upp mot spetsen. Bladformen ger en mycket stark och duglig spets så behövs det exempelvis borras i något så går det utmärkt. Den långa eggen gör det lätt att utföra svepande skär som när man arbetar med kött eller flår djur till exempel. Knivtypen har som bekant mycket lång historia och den har utvecklats för att vara ett allroundredskap för att röja buskar, processa brasved, rensa fisk, flå och stycka djur och tillverka diverse hushållsföremål med. En samisk variant på "multitool" helt enkelt.
Bladet har förstås en "sabelslipning" utan sekundäregg eller vad som på engelska har kommit att kallas "Scandi grind". Det betyder egentligen bara att kniven har en slipfas som börjar ungefär halvvägs upp på bladet. I den här delen av världen är det inte så exotiskt. Alla som sett en Morakniv vet vad det innebär. Finishen på den slipade delen är en halvblank satin. Den flata delen av bladet är mörk och lämnat obehandlat.
Märkligt nog är den stora Ahtin den mest neutralt balanserade av dessa fyra knivar
Kniven var vass redan från början men blev ännu lite bättre efter några drag på en strigel. Annars är slipningen utmärkt, både jämn och symmetrisk*. Redan när man håller kniven känns att den vill gå loss på saker. Något som kanske förvånar när man betraktar Ahtin på avstånd är att balansen är helt neutral. Den återfinns vid övergången mellan handtag och bladfäste. Det gör kniven betydligt kvickare i hand än vad man kan förledas att tro av utseendet med det tilltagna bladet. Det blev även tydligt då den ställdes mot några andra knivar som Mora Companion och Helle Temagami med betydligt kortare blad.
Visst har jag skurit en hel del kartong med kniven, mest för sakens skull och för att är lätttillgängligt. Ahtin gör det med den äran. Den här typen av knivar har nämligen en markant fördel jämfört med många andra fastbladare i motsvarande storlek med annan härkomst. Med det menar jag att många knivar med ursprung i t ex USA och särskilt de med tillägget "camping" eller "survival" är väsentligt tjockare över ryggen. Oftast med över fyra millimeter men inte sällan med både fem och till och med sex millimeters godstjocklek. Här är den tre vilket gör att kniven är väsentligt mycket effektivare i den här typen av material.
Men det är trots allt inte bland flyttkartonger, buntband, pet-flaskor och liknande den här kniven gör sig allra bäst. Det är i skogen med uppdrag att hugga grenar och sly, förbereda brasmaterial och kanske något att äta. Eftersom jag inte är jägare fick kycklingar och några bitar karré med ben på hemmaplan agera stand-in för vilt. Som kanske är bekant för många är "skandinaviskt" slipade knivar inget vidare när det kommer till hårdare födoämnen som rotsaker och fastare frukt som äpplen. Då vill de gärna klyva ämnet istället för att skära. Det gäller även den här kniven. I kött som mer eftergivligt uppstår inte det problemet. Istället biter skärpan i kolstålet riktigt bra. I och med den stabila eggen är det heller inga problem att använda den som improviserad köttyxa och hacka upp kycklingskrov till sås. Grövre än så går jag sällan med knivar om det inte VERKLIGEN behövs. Till det finns andra verktyg. Läs yxor och sågar.
Vid röjning av sly och kvistande av gran är det långa bladet en tillgång
Vid kötthantering är det långa bladet både en tillgång och en liten nackdel. Det är lätt att göra långa snygga snitt, skiva och filea men det är något bökigare med småpill givet knivens mått.
Bättre ändå är förstås kniven när stugknuten passeras och kosan styrs ut i skogen. Att hugga mindre grenar och sly är ren fröjd med Ahtin. Det långa bladet gör det lätt att träffa och balansen att den är kvick och lätt att arbeta med. Det märktes till exempel när jag ordnade sitt- och liggyta av granris. Den är dock inget för tjockare material, därtill har den för liten massa i mitt tycke. Själv upplever jag inte det som ett problem då jag oftast medför en fällbar såg som komplement till mina knivar om jag misstänker att det behövs.
För att vara såpass lätt fungerar den tämligen effektivt att hugga med så länge materialet inte är för grovt
Det går även att spräcka ved med kniven även om det inte är något jag generellt rekommenderar
Däremot går det utmärkt att ägna sig åt viss "batoning" eller på ren svenska - att spräcka ved med den här kniven. Bladet är långt nog för att gå igenom något tjockare grenar och även här är slipningen en tillgång. Men behöver jag verkligen ta i använder jag Ahtins utmärkta egenskaper till att karva till en liten kil i trä att banka på istället. Då riskerar jag inte min dyrbara kniv. En metod som så kallade "överlevnads"-nissar ibland kanske borde fundera på? Apropå överlevnad så är Ahtin inte helt komatibel med eldstål. Till det är ryggen lite för välgjord, slipad och lätt rundad helt enkelt. Vill man få till en kant får man slipa dit en själv någonstans.
Det är inte bara grövre sysslor involverande trä som är roligt med den här typen av kniv. Att spänta ved, göra "feathersticks" eller att avkopplingstälja en stund är en ren fröjd. Vad som kom som en överraskning för mig var att vid arbete med trä är Ahti Leukun bättre än både Helle Temagami och Mora Companion. Två knivar som annars är gjorda just för att vara bra i sådana material. Det är något med eggen, kanske vinkeln, som gör att den biter bättre.
Handtag
Konstruktionen av kniven är liksom formen traditionell med en genomgående "råttsvans"-tånge som är nitad i den bakre plattan på handtaget. Den kompletteras av motsvarande mässingsplatta mellan blad och handtag. Att det är just mässing som använts är inte en slump. Av hävd och tradition skall en äkta samekniv ha något element av mässing då metallen anses helig och motverkar otur och skyddar ägaren bland annat.
Själva handtaget är gjort av masurbjörk som sedan fått en behandling med en linoljeblandning som skyddar mot fukt och smuts. Det är även den som gör handtaget mörkt. Som en bonus förstärker behandlingen den naturliga ådringen i träet vilket gör att varje kniv blir unik till utseendet liksom alla knivar med naturmaterial i handtagen. I Ahtis modellprogram har de rostfria knivarna försetts med ljusa handtag och kolstålsknivarna mörka. Resultatet blir i mitt tycke mycket visuellt tilltalande. En jäkligt snygg kniv helt enkelt.
Ett väl tilltaget handtag i oljad björk som fått ett litet fingerskydd
Förutom att se bra ut så känns handtaget riktigt bekvämt och stabilt i handen. Särskilt gäller det efter en stunds arbete med kniven. Omfånget och volymen gör handen mer avslappnad eftersom man inte behöver hålla lika krampaktigt hårt som kan vara fallet med tunnare grepp.
Men det är inget som känns helt naturligt från första stund och som sades inledningsvis, det passar inte alla. Min dam prövade den och hennes första intryck var "handtaget är för stort, jag når inte runt". Själv hajade jag till första gången jag greppade kniven. Känslan att inte med lätthet nå runt själva handtaget var en smula ovant. Så små händer har jag inte och särskilt stor kontrast blev det då jag ofta skriver om fällknivar som alltid är tunnare eftersom de skall kunna bäras bekvämt i en ficka. Vad gäller fastbladare är Moraknivar min vanligaste referens och i relation till dem är det här handtaget betydligt mer tilltaget.
I den avslutande plattan syns råttsvanstångens avslutning
Annars känns den varma "träkänslan" igen från många andra bra skandinaviska knivar. Särskilt för utomhusbruk i busväder är trä ett bra material då det inte blir lika jäkla kallt som exempelvis metall. Det händer trots allt att det är vinter eller regnar i det här landet. I det här fallet är träet slipat med inte polerat för att ge bättre fäste, särskilt vid väta.
För svenska och skandinaviska läsare behöver knappt tilläggas att den här typen av knivar vanligen saknar all tillstymmelse till fingerskydd. Just den här modellen har dock en rudimentärt sådant. Anledningen är helt enkelt att det mycket sällan behövs mer. Kniven är gjord för "draw cuts", skär där du drar kniven mot dig. Därför är traditionella skandinaviska handtag bredare baktill istället för framtill. Vill man nödvändigtvis hugga i något med spetsen placeras handen lämpligen på bakkappan. Den metoden är även utmärkt när man vill borra hål i något med spetsen. Fördelen med att inte ha ett stort fingerskydd är att du kan smyga fram handen riktigt nära eggen för småjobb samt att det inte finns något som är i vägen när du skär mot platta underlag.
Fodral
Ahti kommer med ett klassiskt fodral som förutom bladet täcker ungefär halva handtaget. Det är tillverkat av kraftigt läder av god kvalitet. Utförandet och sömnaden är felfri. Utöver sömmen hålls fodralet ihop av två mässingsnitar. Hål för att dränera vatten återfinns i botten. För att hålla bladet på plats finns en förstärkning av plast invändigt. Det kan behövas med tanke på hur överjäkligt vass kniven är. Fodralet är frihängande och öglan passar för bälten upp till fem centimeters bredd. Att det är frihängande gör också att den här kniven kan bäras tillsammans med en ryggsäck utan att den kommer i vägen för avbärarbältet, något jag uppskattar.
Utseendemässigt är fodralet enkelt och snyggt. Lite dekor har tillförts i form av en örn och något litet mönster som pressats in i lädret.
Läderskidan följer kniven vad gäller rena linjer och enkelhet
Den här typen av fodral har den stora fördelen att de är ur vägen när man sätter sig samtidigt som kniven går att dra även om man sitter på huk till exempel. Att kniven sitter så djupt i fodralet hindrar också att kniven går förlorad. Samtidigt går det faktiskt att dra kniven med handskar eller vantar på. Något som kan vara nödvändigt om vädret är riktigt besvärligt.
Däremot kräver de en viss tillvänjning för de som inte är vana vid den här sortens fodral. Det för att inte skära sönder själva tuben kring skaftet när kniven dras och stoppas undan. Det är feedback jag fått från amerikanska vänner på Instagram och inget jag upplevt själv. Man blir lätt hemmablind när de kulturella glasögonen åker på. På andra mer bredbladiga leukus behöver man till och med klämma ihop "tuben" för att ändra form på den för att få plats med bladet. Det gäller Strömengs knivar till exempel och därför är jag van vid det. På Ahtin kan kniven däremot släppas rakt ned.
Slutsats
Det går än en gång konstatera att när det gäller blandat friluftsliv av olika slag är knivar av den här typen svåra att trumfa. De bara skär och skär och skär. De är liksom gjorda för det, inga extravaganser eller trendiga påfund. Inga sågtänder, inga s-formade eggar, inga enorma fingerskydd , inga inbyggda hammare och inte ens ryggar specialanpassade för eldstål. Bara ett enkelt funktionellt blad anpassat för att arbeta med kombinerat med ett handtag som fungerar under alla väderomständigheter. Allt annat har med tiden skalats av eller kanske aldrig tillförts designen. Knivtypen har testats av tidens tand som det heter.
Även om en Leuku är ett multiverktyg kan den behöva kompletteras vid matlagning
Något som är typiskt för traditionella skandinaviska knivar är att de här råttsvanstånge istället för heltånge. Det medför att kniven inte blir lika kall att hålla i på vintern och tillsammans med relativt tunna blad och trähandtag gör det att kniven blir lätt. Därför är en samekniv/leuku/stuor niibi inte lika tung som till exempel en Bowie-kniv i motsvarande storlek. Det gör dem lättare och bekvämare att bära under längre tid som vid vandring men ändå kapabla till de flesta uppgifter inklusive tyngre diton. Särskilt tydligt blir det tillsammans med den skandinaviska slipningen. Den gör att kniven biter i trä och det i sammanhanget tunna godset gör att kniven fortfarande går att använda till att rensa fisk, stycka vilt och skära kött och bröd med. Det som offras är att de inte är riktigt lika effektiva till att hugga ved med som en tyngre kniv.
Ahti Leuku, en knivmodell anpassad för skandinaviska förhållanden
Är då en Ahti Leuku 18 en "
kniv för gudar?" Måhända sträcker jag mig inte så långt men väl till att säga att det är en riktigt kompetent allkniv för friluftsbruk. Särskilt den varianten som inkluderar vistelse i skog. Sen kompletterar jag gärna med en mindre kniv
**. Den här Ahtin är trots allt 30 cm lång vilket gör den något otymplig för vissa mindre sysslor även om allt går. Sen är inte den här typen av eggar optimala för att hantera mat och utematlagning ingår i mitt friluftsliv. Därtill är slipningen något för kilformad. Därför är en fällkniv som exempelvis en Spyderco Kapara ett bra komplement.
Men till allt som rör övrigt campingliv, vandring eller bara att hantera trä i största allmänhet är den här kniven överjäklig. Ett vasst, uthålligt och väl format kolstålsblad ger en seg egg som inte flisar sig och eggvinklarna är verkligen gjorda för att bita bra i den sortens material. Längden på bladet gör att den klarar även "större sysslor". Det rejäla och väl formade handtaget gör dessutom att man orkar arbeta längre tid utan att bli trött i handen.
Sen skadar det inte att den mörka masurbjörken och den obehandlade finishen på bladet gör att den här kniven är riktigt snygg på ett lite primitivt vis.
Har du inte en traditionell samekniv i arsenalen eller bara önskar en kompetent friluftskniv är det här en mycket bra kandidat. Känner du att brasved hanteras bäst med såg eller yxa rekommenderar jag att du går ned i storlek på blad. Då kanske någon av de mindre modellerna passar ännu bättre.
Specifikation:
Totallängd: 300 mm
Bladlängd: 180 mm
Godstjocklek: 3 mm
Stål: Kolstål, HRC 58-60
Vikt: 232 g endast kniv, 314 med fodral (vägt av mig)
Handtag: Masurbjörk, pommel/frontplatta - mässing
Fodral: läder med invändig plastförstärkning
Producerad av
Ahti, tillverkad i Finland
/ J - bygger på sin sisu
* Till skillnad från t ex min samekniv från Strömeng vars slipning lämnade en hel del övrigt att önska med sned spets och olika breda slipfaser på höger och vänster sida.
** Vilket fler gör och det är orsaken till de klassiska finska "dubbelknivarna".
